Israel – Utrikespolitik och försvar

Israels yttre gränser är ännu inte fastställda: det gäller framför allt gränsdragningen mot Västbanken och Östra Jerusalem, som palestinierna gör anspråk på, och Golanhöjderna, som Israel ockuperade från Syrien samtidigt, 1967. Vid gränsen mot Libanon råder oenighet om ett område som kallas Shebaagårdarna. Till havs, i Medelhavet, finns oenighet mellan Israel och Libanon som kan påverka ländernas tillgång till gasfyndigheter.

För Israels möjligheter att uppnå fred med sina grannar har den ofullbordade fredsprocessen med palestinierna hittills varit den viktigaste faktorn. I denna fråga har Israel tillämpat olika linjer, eftersom Israel i praktiken har två motparter: Palestinska myndigheten på Västbanken och islamiströrelsen Hamas i Gaza. Palestinska myndigheten erkänner Israel men det gör inte Hamas.

Palestinska myndigheten upprättades efter att Israel och Palestinska befrielseorganisationen (PLO) slutit preliminär fred 1993 och avtalen inom Osloprocessen gav lokalt palestinskt självstyre (se  Modern historia). Målet var att processen också skulle utmynna i en självständig palestinsk stat, men Israels överhöghet består och Israel stärker sitt grepp om både Västbanken och Jerusalem (se Bosättningspolitiken och Aktuell politik). Fredsförhandlingar i grundläggande frågor har inte ägt rum sedan 2014, men delar av det praktiska samarbete som Osloprocessen lade grunden för har mestadels fortsatt, inte minst i fråga om säkerhetsfrågor och skatter. Samtidigt pågår från officiell palestinsk sida kampanjer bland annat inom FN-organisationer som syftar till att uppamma internationellt stöd och åtgärder mot Israel – och de ger ibland resultat. Ett exempel är vad som hänt sedan Israel byggde en lång barriär mot Västbanken, som till stor del står på palestinsk mark. Bygget togs upp i Internationella domstolen (ICJ), som 2004 kom fram till att barriären är olaglig. Men utslaget i FN-domstolen ICJ tvingar inte Israel att ändra sin politik. Israel ser barriären inte bara som rättmätig utan också som effektiv: färre terrordåd inne i Israel blev följden.

Att det finns en andra motpart till Israel har att göra med osämjan mellan palestinska fraktioner (se Modern historia). Där går en skarp skiljelinje också för Israels del. Israel agerar mestadels hårdare, med blockader och militära offensiver, mot Gazaremsan där Hamas härskar. Mellan Israel och Hamas råder öppen fiendskap som gång på gång har trappats upp till fullt krig. Israel beskjuts till och från med raketer av både Hamas och andra militanta grupper, men omfattningen av Israels militära åtgärder, som ofta går ut över civila, åtföljs av massiv kritik både från enskilda länder och från internationella människorättsorganisationer. Det hände inte minst 2018, när palestinier demonstrerade vid Gazas gräns i samband med Israels 70-årsfirande. Israel tog till skarpa skott mot demonstranter med höga dödstal som följd.

2023 drog Hamas, med terrordåd utförda genom intrång från Gazaremsan och utstuderat våld mot civila i Israel, på sig fördömanden. Men svaret från Israel, vars bombningar av Gazaremsan har krävt dödsoffer i femsiffriga tal och försatt områdets civila i yttersta nöd, har åtföljts av växande internationell kritik. Det sätter också käppar i hjulet för Israels närmande till arabiska regimer och medför risk att kriget sprider sig i regionen.

Stridshandlingar mot Israel från sympatisörer till Hamas, i Libanon och i Jemen, förekom redan tidigt. Den regionala stormakten Iran, som inte är ett arabland, anas ofta som medhjälpare och inspiratör till Israels fiender i grannländerna. Vanligen agerar Iran mot Israel med sina sympatisörer som "ombud", men när regimen i Teheran iscensatte ett robot- och drönarangrepp mot Israel (se Kalendarium) var det första gången Israel anfölls från Irans eget territorium.

Amerikanskt stöd

USA bidrog till att oskadliggöra robotregnet. Israels starka band till USA uttrycks också bland annat genom amerikanskt stöd i FN, där USA använder sin vetorätt i säkerhetsrådet för att stoppa beslut och ingripanden mot Israel. Det händer emellertid också att USA markerar ogillande mot Israels politik genom att lägga ned sin röst. Så skedde i säkerhetsrådet i mars 2024, när en resolution med krav på eldupphör i Gazaremsan antogs. I FN:s generalförsamling händer det oftare att kritik mot Israel får stöd av medlemsländerna, men resolutioner i generalförsamlingen är inte bindande. Även inom FN:s medlemsorganisationer agerar USA vanligen så att det skyddar Israel. USA trycker också på hos enskilda länder för att påverka deras Israelpolitik.

Den amerikanska ledningen invänder mot Israel även i inbördes utbyte mellan ländernas makthavare. Hamas terrordåd följs visserligen av självklara fördömanden i Washington, men president Joe Biden skickar också skarpa maningar till Israel om att skona palestinsk civilbefolkning.

När Biden blev president hade hans företrädare Donald Trump fört starkt Israelvänlig politik. Både republikanska och demokratiska presidenter hade före Trump följt ganska enhetlig linje: starkt stöd för Israel politiskt, militärt och ekonomiskt – men också invändningar, särskilt mot Israels bosättningar på ockuperad mark. Benjamin Netanyahu har som premiärminister fått intern kritik i Israel för att äventyra de viktiga förbindelserna med USA genom att göra sig osams med president Biden. (De hände också under Barack Obamas tid i Vita huset.)

Med Trump följde en tvärvändning: USA beslöt den 6 december 2017 att erkänna Israels överhöghet över hela Jerusalem. USA flyttade sin ambassad från Tel Aviv till Jerusalem 2018. Trump utnämnde också en Israelambassadör som var känd för aktivt stöd till bosättare på ockuperad mark. USA gick 2019 vidare med ett annat kontroversiellt besked: att man inte ansåg att israeliska bosättningar på ockuperad mark nödvändigtvis innebär brott mot folkrätten och att bedömningen av om bosättningar är lagliga borde göras i Israel, av Högsta domstolen. Omvärlden, exempelvis EU, skyndade sig att upprepa den hållning som gällt alltsedan ockupationen 1967: att bosättningarna bryter mot Fjärde Genèvekonventionen som förbjuder en ockupationsmakt att flytta in sin egen befolkning.

Under Trumps tid satte USA hård press på palestinierna. USA motarbetade palestinskt medlemskap i internationella organisationer och drog in sitt stöd till FN-organisationen Unrwa som ansvarar för sjukvård och skolor för flyktingar. USA underkänner Internationella brottmålsdomstolen (ICC) som instans för att pröva om israeler begått övergrepp mot palestinier (en politik som ska ses i ljuset av att USA inte heller vill se amerikaner ställas inför internationell domstol).

Personer i Trumps närhet arbetade också med fredsplan, som i allt väsentligt skulle göra Israel till viljes. Stora investeringar i den palestinska ekonomin ställdes i utsikt. USA har försökt övertala framför allt arabstater att stå för satsningar, medan palestinierna uppvaktat arabiska grannar och EU-länder om att inte stödja planen. 

Med Joe Biden på presidentposten har Israel fått bevittna återgång till USA:s linje före Trump. I synnerhet har kritiken mot bosättningarna återupptagits. Dessutom motarbetar USA en omtvistad omstöpning av maktförhållandena mellan knesset och domstolsväsendet som Netanyahus regering började genomdriva 2023. USA:s Israelambassad kommer dock att bli kvar i Jerusalem. 

Osämja med grannländer

Med det muslimska Turkiet har Israel tidvis haft goda relationer. Förbindelserna har surnat över krigen i Gaza, där Turkiet kritiserar Israel för att behandla palestinierna skoningslöst. 2010 sköt Israel ihjäl turkiska aktivister på fartyget Mavi Marmara som var på väg till Gaza för att bryta Israels blockad mot palestinierna. USA:s erkännande av Jerusalem som Israels huvudstad underblåste såväl turkars som andra muslimers sympatier för palestinierna och ger Turkiets president möjlighet att framträda som den sunnimuslimska världens ledande röst mot att Israel utsträckt sin makt över platser som är heliga även för islam. Mot bakgrund av Gazakriget 2023 har den turkiska kritiken ökat. I april 2024 införde Turkiet handelssanktioner mot Israel, som stöd för krav på eldupphör i Gaza.

Irans agerande i regionen väcker ständig oro i Israel. Den iranska regimen uttalar sig hatiskt om Israel, upprustar militärt och bygger allianser med grupper som hotar landet. Hamas terrorvåg i Israel 2023 har gött misstankar om att islamistgruppen haft stöd i förberedelserna från Iran. I Syrien stöder Iran Bashar al-Assads regim och dess libanesiska vapendragare Hizbollahrörelsen (se nedan). Båda är svurna fiender till Israel, som i sin tur genomför flyganfall mot mål inne i Syrien. Israeliska ministrar har öppet deklarerat att Israel inte kommer att tillåta Iran att skaffa sig fästen i Syrien. Militära anfall mot iransk mark utesluts inte som alternativ. Israel har också anfallit iranska fartyg på väg till Syrien lastade med olja eller vapen.

Israel har intensivt motarbetat politiska avtal om Irans kärnenergiteknik. Misstron i Israel var ett av skälen, när USA 2018 drog sig ur ett internationellt atomenergiavtal med Iran, som syftat till att hindra regimen i Teheran från att utveckla atomvapen. Israeliska medier tillskriver israeliska agenter ansvar för flera mord på fysiker med anknytning till kärnenergiprogrammet som skett i Iran. Det är också känt att Iran och Israel utför hackerattacker mot varandra (se Kalendarium). USA och Israel har i samband med besök av Biden markerat, genom ett avtal de kallar Jerusalemdeklarationen, att de kommer att göra vad de kan för att hindra Iran från att skaffa sig kärnvapen.

Syriens regering kräver av Israel att få tillbaka Golanhöjderna som ockuperades i kriget 1967. Det har genom åren rapporterats om försök att få till ett fredsavtal. I det syriska inbördeskriget har Assadregimen lyckats återfå stora områden inom landet och lär knappast ge upp anspråken på Golan heller. Nästan 5 000 syriska flyktingar vid gränsen fick vård på israeliska sjukhus 2013–2018. Däremot har Israel inte tagit emot flyktingar från Syrien varaktigt.

Israel höll södra Libanon under militär ockupation i 18 år, 1982–2000. Efter att först ha jagat palestinsk gerilla på libanesisk mark fick Israel på 1980-talet en ny fiende i den shiamuslimska Hizbollahmilisen, som tidvis beskjuter Israel norrifrån. Hizbollah, som också är en politisk rörelse, har stark ställning i Libanon och brukar beskrivas som en stat i staten. Längs gränsen började Israel 2018 bygga en mur, som bland annat ska utrustas med övervakningskameror. Israel hävdar att den byggs helt på den israeliska sidan av ”blå linjen”, en vapenstilleståndslinje som FN drog upp år 2000. Sedan 2012 finns en mur runt staden Metula nära gränsen. 2006 utkämpade Israel ett krig mot Hizbollah som har kallats ”det andra Libanonkriget”. Både Israel och Libanon har planer på olje- och gasutvinning utanför kusten, i Medelhavet, som befaras öka risken för väpnad konflikt.

Vänskaper i regionen

2020 tog flera muslimska länder, efter amerikanska påtryckningar, avgörande steg genom att erkänna Israel. Sedan tidigare har Israel haft fredsavtal med två av de arabländer som hade ledande roller i krigen 1948–49, 1967 och 1973: Egypten (1979) och Jordanien (1994). Regeringar i alla tre länderna har slagit vakt om freden, även om den inte har kunnat beskrivas som hjärtlig.

Jordaniens kung har av tradition och genom fredsavtalet en viktig roll i Jerusalem, som högste beskyddare av islams heliga platser i Jerusalem. När Palestinska befrielseorganisationen (PLO) erkände Israel och gav upp terrormetoder lade det grunden också för Israels fred med Jordanien, som släppte sina anspråk på Jerusalem och Västbanken. I avsaknad av egen stat är en del av palestinierna där ännu jordanska medborgare.

Med Egypten, som genom freden fick tillbaka Sinaihalvön, har Israel en gemensam fiende i Hamas. I Egypten är det bland annat Hamas islamism som stör de styrande. Hamas uppstod som ett utskott av organisationen Muslimska brödraskapet. Efter den arabiska våren 2011 hölls val som förde Brödraskapet till makten i Egypten, men militären återtog makten och den gamla regimens Israelpolitik. Egypten försöker medla mellan palestinska fraktioner. Den utvecklingen är svår för Israel att påverka, men Egypten har liksom Israel en gräns mot Gazaremsan och vill lika lite som Israel ge islamister – och vapen – fri passage över gränsen. Mot den bakgrunden, att alla Gazaremsans gränser kontrolleras av antingen Israel eller Egypten, väcker det förvåning att Hamas 2023 lyckades genomföra intrång på israeliskt område, dessutom utan att förberedelserna upptäcktes av Israels säkerhetstjänster.

En helt annan gemenskap som uppstått på senare tid har väckt intresse. Gammal ovänskap mellan shiamuslimskt dominerade Iran och ledande sunnimuslimska länder som Saudiarabien – dessutom mellan perser och araber – har kunnat gynna Israel. Saudiarabien brukar liksom Israel se Iran som ärkefiende och från saudiskt håll gjordes Israelvänliga uttalanden redan 2018. Länderna har inte diplomatiska förbindelser, men ett tecken på mjuknande inställning var att Saudiarabien öppnade sitt luftrum för trafikflyg på väg till eller från Israel. Så när Saudiarabien och Iran 2023, efter sju år av frostiga relationer, enades om att återuppta sina diplomatska förbindelser blev följden vaksamhet i Israel.

Premiärminister Netanyahu har i åratal strävat efter att normalisera Israels förbindelser med arabländer, som en väg att också åstadkomma fred med palestinierna, möjligen genom att minska det arabiska stödet för palestinernas sak. Närmandet till arabländer bar frukt genom Israels avtal 2020 med flera arabländer, först Förenade arabemiraten och Bahrain (se Kalendarium), därefter Sudan och Marocko. Det första israeliska försvarsavtalet med en gulfstat, Bahrain, slöts 2022.

Att också Sudan ställde in sig på att ha normala förbindelser med Israel har symbolisk tyngd: 1967 (då Israel intog bland annat palestinska områden) stod Sudan värd för ett möte i Arabförbundet där medlemsländerna samlades bakom tre nej till Israel: nej till fred, nej till erkännande, nej till förhandlingar. Men även om de flesta arabländer har gett upp tanken på att gå i krig mot Israel, förblir den palestinska frågan ett hinder, särskilt för auktoritära arabiska regimer – som den saudiska – som själva riskerar att förlora sitt folkliga stöd om de öppet tar Israels parti.

Marocko hade diplomatiska förbindelser på låg nivå med Israel på 1990-talet, då Osloprocessen var på väg att leda till en tvåstatslösning mellan Israel och Palestina. Förbindelserna drogs ned vid millennieskiftet när fredsprocessen havererade och den andra palestinska intifadan utbröt. 2020, när Marocko beslöt erkänna Israel, rapporterades landets kung ha lovat palestinierna att fortsätta stödja deras strävan efter en egen stat. 2023 kom besked om att Israel erkänner Marockos överhöghet över det omstridda Västsahara, som Marocko ockuperar.

2021 lovade Kosovo, som enda muslimska land dittills, att öppna en ambassad i Jerusalem i utbyte mot diplomatiskt erkännande från Israels sida.

Azerbajdzjan beslöt 2022 att landet ska öppna en ambassad i Israel; den ska placeras i Tel Aviv. Det blir i så fall första gången en stat med shiamuslimsk befolkningsmajoritet öppnar en beskickning.

På kant med EU-länder

I Västeuropa hade Israel starkt stöd då den judiska staten bildades, men Israel irriteras av återkommande europeisk kritik mot behandlingen av den palestinska befolkningen och mot utbyggnad av bosättningarna. Israel har reagerat starkt mot länder som erkänt Palestina som självständig stat. Sverige erkände Palestina 2014, det försämrade de diplomatiska förbindelserna. De flesta EU-länder säger att de inväntar ett slutgiltigt fredsavtal mellan israeler och palestinier, men de riktar kritik mot Israel för att försvåra en tvåstatslösning (en grundtanke i 1990-talets fredsprocess). 2024, till följd av Israels krigsinsatser i Gaza, har flera västländer, bland dem Spanien och Australien, börjat flagga för ett erkännande av Palestina.

Efter Hamasterrorn mot Israel 2023 har premiärminister Netanyahu deklarerat att Israel aldrig kommer att släppa ifrån sig säkerhetskontrollen mellan Jordanfloden och Medelhavet, i klartext aldrig acceptera en palestinsk stat. EU:s utrikespolitiska representant Josep Borrell har gått i svaromål och markerat att Israel inte har rätt att inlägga veto mot palestiniernas självbestämmande.

På senare år har Israel haft skäl att lufta oro för antisemitism i EU-länder och för att terrorister kunnat begå attentat mot judiska inrättningar. Hot iscensatta av regimen i Iran mot judar i andra länder (inte nödvändigtvis israeler) har rapporterats. Samtidigt sker återflyttning av judar till platser i Tyskland, Polen och Baltikum vars talrika judiska befolkning nästan utraderades av nazisterna. En polsk lag, som syftar till att avvärja anklagelser om att det förekom polsk medverkan i Förintelsen, hör till det som satt relationerna mellan Israel och Polen på prov. Israels regering valde 2022 att tona ned konflikten då Ryssland gick till anfall mot Ukraina, detta för att israeler och andra judar på flykt undan invasionen skulle slippa mötas av krångel. 

Med Cypern delar Israel olje- och gasfältet Afrodite, varifrån Cypern hoppas kunna exportera gas via Egypten. Israeler och cyprioter förhandlar om fördelningen av resurserna. De diskuterar också inrättandet av en Israelkontrollerad hamn vid Cyperns kust för omlastning av varor till Gazaremsan. Gaza har ingen djuphamn, och Israel kontrollerar fartygstrafik utanför remsan, men färjetransporter från Cypern skulle kunna förse Gaza med varor och därmed minska kritiken mot att Israel utsätter palestinierna för blockader.

I FN-omröstningar brukar europeiska stater liksom arabländer och andra muslimska länder ställa sig bakom skarp kritik mot Israel.

Handel med stormakter

Sovjetunionen var under kalla kriget en av Israels främsta kritiker. Förbindelserna med det Ryssland som följde har tidvis varit goda, tidvis ansträngda. Ryssland deltar i Syrienkriget på Assadregimens sida ­– men det har inte alltid stört förbindelserna på avgörande sätt: De rebellgrupper som bekämpas i Syrien är lika ovänligt sinnade mot Israel som Syriens ledning är. När syriskt luftvärn 2018 av misstag sköt ned ett ryskt militärplan samtidigt som israeliska stridsflygplan anföll syriska mål i närheten, fick Israel kritik från Moskva – men premiärminister Netanyahu utlovade israelisk medverkan i haveriutredningen och president Putin intog snart en försonlig hållning. Gazakriget från 2023 har fått vänskapen att kallna, särskilt som Putin inte har tagit avstånd från de Hamasdåd som utlöste kriget.

Kinas utrikespolitik är intensiv särskilt på handelsområdet och intresset är ömsesidigt. Visserligen röstade Kina mot Israel i den FN-omröstning om Jerusalem som följde på Trumps politiska omläggning 2017 (se ovan), men Kina var samtidigt Israels största handelspartner i Asien, och den tredje största totalt. Den största livsmedelstillverkaren ägs av ett statligt kinesiskt bolag. Avtal om israeliskt samarbete med Kina i skötseln av hamnen i Haifa oroar USA, vars militära fartyg ibland lägger till i Medelhavshamnen.

Några få länder har liksom USA valt att flytta sina ambassader från Tel Aviv till Jerusalem. Paraguay har efter regimskifte ändrat sitt beslut och Israel har svarat med beskedet att den israeliska ambassaden i Paraguay ska stängas. I Latinamerika är Panama det enda landet som inte har erkänt Palestina.

Försvar

Positionen som överbefälhavare hålls av en yrkesmilitär, vilket vittnar om försvarsmaktens betydelse för att bevara den moderna staten Israel (se Modern historia).

Israel avsätter i allmänhet en större andel av sin budget till försvaret än något annat demokratiskt land, och kan snabbt mobilisera ett stort antal soldater. Till följd av det Gazakrig som inleddes i oktober 2023 finns det förslag om att återställa värnpliktstiden, som på senare år har kortats, till 36 månader för män och att höja maxåldern för reservtjänstgöring. Försvarsutgifterna steg under 2023 med 24 procent enligt fredsforskningsinstitutet Sipri. 

Judar och druser fullgör värnplikt medan israeliska araber är undantagna. För de ultraortodoxa judarna finns speciella förband, men i praktiken är de oftast befriade. Det finns breda folkliga krav på att även studenter vid religiösa seminarier ska göra militärtjänst (se Aktuell politik).

Även kvinnor gör värnplikt och alltfler förband öppnas för dem. Med början i slutet av 2024 ska kvinnor också kunna söka till elitstyrkan Sayeret Matkal. Kvinnor över 24 år, gifta kvinnor och kvinnor med religiösa hinder undantas från värnplikt.

Israels militära personal och försvarspolitiker brukar utmärka sig för stark lojalitet mot (den civila) staten, men planer som Benjamin Netanyahus regering arbetat med sedan sitt tillträde har väckt reaktioner. Itamar Ben Gvir, säkerhetsminister med politisk hemvist i ett parti som både i och utanför Israel betecknas som extremistiskt, verkar för att få bilda ett nationalgarde som skulle underställas honom själv (och inte polisen). Försvarsminister Yoav Gallant har kallat ett sådant nationalgarde för "privatmilis".

Internationella bedömare är övertygade om att landet har kärnvapen. Israel har varken bekräftat eller dementerat detta men deklarerat att landet inte tänker vara först med att använda kärnvapen vid en eventuell konflikt. Israel har inte skrivit på avtalet om icke-spridning av kärnvapen.

Ett luftvärnssystem mot inkommande kortdistansprojektiler som kallas Iron Dome togs i bruk 2011. Det tillverkas av statsägda Rafael och har utvecklats med amerikanskt bistånd. Systemet spårar hot i luften med hjälp av radar, beräknar den troliga nedslagsplatsen och ger koordinater för att kunna avfyra robotar mot den projektil som är på väg in. Ramper för spårning och eldgivning kan förflyttas och systemet uppges inte vara väderkänsligt. Det har använts inte minst mot raketbeskjutning från Gazaremsan, men det började utvecklas i höjd med Libanonkriget 2006, då Hizbollahrörelsen besköt Israel med raketer. 2021 presenterades en uppdaterad version av Iron Dome, för såväl flygvapen som flotta, och systemet ska nu klara av att oskadliggöra drönare, robotar och raketer samtidigt. I april 2024 uppgav Israel att C-Dome, den marina versionen av luftvärnssystemet, för första gången hade använts i skarpt läge.

Ett annat exempel på det militära bistånd Israel får från USA är att de två länderna tillsammans har utvecklat ett luftvärnssystem med Arrowrobotar i syfte att kunna skjuta ned fientliga robotar på hög höjd. Systemet tillverkas av Israeli Aerospace Industries och amerikanska Boeing. En första version togs i bruk i Israel 2017. Under det krig mellan Israel och Hamas som utbröt 2023 har uppdaterade versioner använts mot beskjutning från den jemenitiska Huthirörelsen, som sympatiserar med Hamas.

Fartyg till den israeliska marinen har tillverkats i Tyskland. Den första av fyra korvetter levererades 2020. Ett nytt avtal om köp av ubåtar från Thyssen-Krupp-koncernen offentliggjordes 2022, då israel utökade sin beställning från tre till sex ubåtar. I avtalet ingår tyska motköp och investeringar i Israel. Förstärkningen av sjöstridskrafterna ska ses bland annat i ljuset av ökad explotering av naturgasfyndigheter i Medelhavet.

Sedan millennieskiftet är Israel en av världens ledande vapenexportörer. Framför allt exporteras radarsystem och målsökande robotar till Indien, Turkiet, Storbritannien, USA och andra länder. I september 2023 offentliggjordes branschens hittills största kontrakt: Tyskland köper Arrowrobotar för 3,5 miljarder dollar. Även Finland har, som nytt medlemsland i Nato, slutit avtal om köp av ett israeliskt luftvärnssystem.

Spionprogrammet Pegasus, som kan brukas till bland annat avlyssning av mobiltelefoner, har exporterats till en mängd länder och blivit en kassako för tillverkaren NSO men också orsakat rabalder. På hemmaplan har upprörda röster rest krav på utredning av hur myndigheter använt programmet mot Israels egna medborgare. I flera andra länder som köpt in Pegasus har det framkommit att regimer gjort bruk av programmet för att kontrollera politiska motståndare.

Israels förbättrade relationer med flera arabländer har också satt spår i försvarssamarbeten. 2023 deltog militär israelisk personal för första gången i en övning i Marocko som beskrivs som de största krigsspelen i Afrika.