Israel – Politiskt system

Israel är en parlamentarisk demokrati. Två stora partier – Arbetarpartiet (vänster) och Likud (höger) – dominerade politiken fram till 2005. Sedan dess har det politiska landskapet förflyttat sig kraftigt åt höger. Likud har stått starkt, men inte dominerande på egen hand, och högerpartierna är flera. I mitten finns en spretig samling partier och vänsterpartierna har gått bakåt. Religiösa partier spelar aktiv roll. 

Det finns ingen författning, men de statliga institutionernas verksamhet regleras i ett antal så kallade grundläggande lagar. Lagen om återvändande antogs 1950 och Medborgarskapslagen 1952. Den första ger alla judar i världen rätt att invandra, den andra garanterar medborgarskap åt invandrade judar.

En ny lag fogades till samlingen när parlamentet knesset 2018 antog den  så kallade Nationalstatslagen som slår fast statens exklusivt judiska karaktär. Lagen definierar Israel som "det judiska folkets nationella hemland".  Den bygger på formuleringar i självständighetsförklaringen 1948. För landets arabiska minoritet innebär den bland annat att arabiska inte längre har status som officiellt språk och att bara judiska helgdagar ska vara officiella. Även israeliska jurister har kritiserat lagen som provocerande och anfört att den innebär permanent diskriminering av landets arabiska minoritet. 

Parlamentet, knesset, består av en kammare med 120 ledamöter som utses i allmänna val vart fjärde år. Men premiärministern har rätt att när som helst utlysa nyval, och det sker i praktiken ofta. Hela landet utgör en valkrets. Rösträttsåldern är 18 år. I parlamentet antas lagförslag efter tre omröstningar.

Israels president, som främst har representativa uppgifter, väljs av knesset för en period på sju år.

Kvinnors aktiva deltagande i samhällslivet gäller också politiken, men i praktiken inte alla partier. Sedan 1951 finns en lag som föreskriver jämställdhet mellan könen i samhällsinstitutioner. Men flera av partierna i den konservativa regeringskoalition som tillträdde efter valet hösten 2022 har inga kvinnliga ledamöter i knesset. I den Likudledda regering de bildade vid nyår 2023 var sex av 32 ministrar kvinnor. Från hösten 2023 styrs landet av en utökad krisministär.

Alltsedan det moderna Israel grundades har Högsta domstolen haft stark ställning, med möjlighet att bland annat stoppa nya lagar som kan leda till diskriminering. I avsaknad av författning finns det inte heller någon författningsdomstol, och HD:s praxis får därför stor tyngd. Den rättsliga granskning som sker av politiska beslut och myndighetsbeslut bygger på att HD inte bara granskar om de följer lagens bokstav utan också kan göra en bedömning av rimligheten i ett beslut. Regeringens juridiska rådgivare har dessutom tillförsäkrats integritet genom att inte vara politiskt utnämnda. En kraftmätning om rättsväsendets oberoende har pågått under 2023 och 2024 (se Aktuell politik). Frågan har flera principiella dimensioner. Israels politiska opposition bedömer HD:s rätt att göra en rimlighetsbedömning av beslut som avgörande för kunna hindra auktoritär maktutövning från landets regering. Dessutom har HD i sammanhanget för första gången kommit med ett utslag som gäller de grundläggande lagarna (se Kalendarium).

Läs också om Israels rättssystem i Demokrati och rättigheter.

Politiska partier

Med kortvariga undantag har alla regeringar varit koalitioner. Spärren till parlamentet var länge bara 2 procent av rösterna. Även mycket små partier kunde få en roll som tungan på vågen. 2014 höjdes spärren till 3,25 procent. Systemet inspirerar till allianser, eftersom små partier som samarbetar kan ta sig in i knesset.

Fram till 2021 leddes alla regeringar av Arbetarpartiet eller högerpartiet Likud, med undantag för perioden 2006–2008 då ett centerparti, Kadima som bildats genom avhopp från Likud, satt vid rodret. Vid flera tillfällen har de två dominanta partierna samtidigt ingått i breda koalitioner.

Israel fick ett starkt högerparti först 1973, när Likud (som betyder konsolidering) bildades. Partiet kombinerar marknadsekonomi med hårdför inställning i säkerhetspolitiska frågor. Många som invandrat från länder i Israels närområde röstar på Likud; judar med den bakgrunden har inte varit sekulariserade eller haft vänstersympatier i samma omfattning som personer med bakgrund i Europa. Från 2009 till 2021 hade Likud makten i regeringar ledda av Benjamin Netanyahu, som också hade varit premiärminister i tre år på 1990-talet. 2022 återkom Netanyahu som regeringschef.

Valet 2022 stärkte partier längre ut till höger, som ställde upp med gemensam lista: Religiös sionism, tidigare känt som Tkuma (Pånyttfödelse) och lett av Bezalel Smotrich. Till samarbetet anslöts Otzma Yehudit (Judisk styrka), som leds av bosättaren Itamar Ben-Gvir. Han har hörts hylla Baruch Goldstein, som begick massmord på 29 palestinier i Hebron 1994. Ideologin går tillbaka på en USA-född rabbin, Meir Kahane, och dennes parti Kach. Kahane blev mördad 1990, och avläggare till Kach (som redan var förbjudet) har i Israel och USA bland andra länder klassats som rasistiska.

Två ultraortodoxa partier, Shas och Förenade Torahpartiet, hör sedan tidigare till Likuds stödtrupper. De har haft större inflytande än vad som svarat mot deras andel av väljarkåren. Valdeltagandet är högt bland de ultraortodoxa, och deras rabbiner dikterar ofta hur de ska rösta. Det största partiet, Shas, har suttit med i flera regeringar och representerar sefardiska judar (från Nordafrika och Mellanöstern). Shas har betecknat sig som icke-sionistiskt – de ultraortodoxa har inte drivit politiska krav på att inrätta och utvidga en israelisk stat. Samma sak gäller Förenade Torahpartiet, motsvarigheten bland ashkenazer, som har bakgrund i Europa. Båda partierna slår vakt om de ultraortodoxas privilegier men har varit pragmatiska i andra frågor.

Näst största parti, större än extremhögeralliansen och större än de ultraortodoxa partierna, är emellertid sedan 2021 det sekulära mittenpartiet Yesh Atid (Det finns en framtid), bildat av TV-profilen Yair Lapid.

Nationell enighet (HaMahane HaMamlakhti) är en gruppering ledd av Benny Gantz, som också lyckats samla fler väljare än ultraortodoxa partier. Generalen Gantz har varit bland annat försvarsminister och biträdande premiärminister. I valsamarbetet från 2022 ingick Tikva hadasha (Nytt hopp), grundat av Gideon Saar, avhoppare från Likud som har haft posten som justitieminister, men Saars rörelse rapporteras ha lämnat alliansen 2024.

Benny Gantz och Yair Lapids grupperingar rörde sig dessförinnan inom ett större mittenblock som en tid samarbetade. 2021 deltog de i ett regeringsunderlag som kortvarigt knuffade bort Benjamin Netanyahu som regeringschef. Frågan om att delta i en samlingsregering ledd av Netanyahu var sedan vad som kom att splittra alliansen mellan dem.

Till Likuds allierade har det nationalistiska, sekulära högerpartiet Yisrael Beiteinu (Israel är vårt hem) brukat räknats, men partiets sekulära ideal är svårsmälta för de religiösa partier som Likud också har behövt bygga sitt regeringsinnehav på. Yisrael Beiteinu stöds av många ryska invandrare. Partiledaren Avigdor Lieberman tycker att områden i Israel där araber är i majoritet ska överföras till en palestinsk stat, mot att Israel övertar delar av Västbanken.

Partier till vänster, som drivit fredsprocessen med palestinierna, för i dag en tynande tillvaro:

Arbetarpartiet (Labor) bildades 1930 under namnet Mapai. Partiet grundades på socialistiska och sekulära ideal och fick anhängare i fackföreningsrörelsen, på kibbutzerna (se Äldre historia) och bland de intellektuella. Partiet domineras av ashkenazer, judar med ursprung i Europa. Historiskt har partiet också haft stöd av många araber. Labors Raleb Majadele blev 2007 Israels förste muslimske minister och fick posten som ansvarig för forskning, kultur och idrott. I alla val fram till 1969 fick partiet minst hälften av rösterna, men när 1990-talets fredsprocess gick om intet (se Modern historia) riktade många väljare sin besvikelse mot Arbetarpartiet, som därefter har fått se sitt inflytande fortsätta minska.

Vänsterpartiet Meretz (Kraft), som har starka band till fredsrörelsen Fred nu, var i början av 1990-talet Israels tredje största parti. 2022 lyckades Meretz inte klara spärren och få mandat i knesset. 

Israels araber är splittrade. De flesta röstade tidigare på Arbetarpartiet, en del på Meretz. Senare har många gett sin röst till arabiska småpartier, men när tröskeln för att få mandat i knesset höjdes blev det svårare för dem att komma in i parlamentet. De har lyckats bäst när de har samarbetat, som 2015 och 2019 när fyra partier ställde upp i allians, vilket gav högre arabiskt valdeltagande än tidigare och ett tvåsiffrigt antal av knessets 120 mandat. Annars har deras väljare ställts inför perspektivet ”fler alternativ, men mindre makt”.  2019 – efter att Nationalstatslagen antagits – sjönk det arabiska valdeltagandet dramatiskt. Religiösa Raam (Förenade arablistan) valde att ingå i 2021 års åttapartiregering för att kunna utverka satsningar i områden med arabisk befolkning. Raam har sin väljarbas i Negev, bland beduiner som lever under knappa omständigheter. I valet 2022 fick också en allians, tidigare kommunistiska – och arabisk-judiska – Hadash tillsammans med Taal, Arabiska rörelsen för förändring, mandat. Sekulärt nationalistiska Balad klarade däremot inte spärren. 

Utanför systemet

En organisation som har en viktig roll i staten Israel saknar motsvarighet i andra länder: Jewish Agency. Det är en förvaltning som tillhör Världssionistorganisationen. I Israel ansvar den för mottagandet av personer som invandrar. Målsättningar som drivs i den politiska världen gör avtryck även inom Jewish Agency, och tvärtom. 2018 valdes oppositionsledaren Isaac Herzog till chef, trots att premiärminister Benjamin Netanyahu strävade efter att få en av sina ministrar vald. Herzog, vars släkt har fostrat många politiska ledare, gick 2021 vidare till presidentposten.

De demokratiska rättigheterna för invånarna i ockuperade områden tilldrar sig särskilt intresse. Befolkningen får inte självklart medborgarskap ens på Golanhöjderna och i Östra Jerusalem där israelisk lag har införts. Många avstår också för att inte legitimera israelisk överhöghet.

I kommunalvalet 2018 fick druserna på Golanhöjderna rösta för första gången, sedan drusiska företrädare vänt sig till Israels högsta domstol. De lokala styrande hade dessförinnan utsetts av Israel. Men begäran var omstridd bland druserna och maningar till bojkott blev följden. Kritiker anser att den rösträtt de har beviljats legitimerar ockupationen. Bara personer som har israeliskt medborgarskap får kandidera.

I Östra Jerusalem har den arabiska befolkningen rätt att rösta i kommunalval, men även där har bojkott varit påbjuden från palestinskt håll i protest mot ockupationen. 

Om våra källor