Israel – Befolkning och språk

Israel är en judisk stat och drygt tre fjärdedelar av invånarna är judar. Omkring en femtedel är araber, huvudsakligen ättlingar till palestinier som stannade kvar när Israel utropades 1948. De dominerande språken är hebreiska och arabiska.

Begreppet sabra används ofta. Det betyder att vara infödd i Israel eller i området innan staten Israel bildades. I stort sett kan de judiska invånarna delas upp i huvudgrupper utifrån geografisk familjebakgrund. Invandringsvågorna har avlöst varandra:

Ashkenazer har flyttat in från Central- eller Östeuropa, framför allt redan innan staten utropades 1948.

Mizrahim är orientaliska judar vars släkter har levt i Nordafrika, Mellanöstern eller i Turkiet. Längre tillbaka i tiden har många av dem också bakgrund i Spanien. De kallas också sefarder, av hebreiskans namn på Spanien, Sefarad. Från Spanien fördrevs judarna av kristna regenter 1492. Till Israel kom orientaliska judar framför allt under den moderna statens första årtionden.

Falasher är etiopiska judar, som anlände på 1980-talet.

Ryska judar är den största gruppen av dem som flyttade in från tidigare sovjetstater under 1990-talets första halva. Före Sovjetunionens upplösning fick få judar tillstånd att utvandra.

Med fokus på tro eller livsstil kan man göra en helt annan indelning av den judiska befolkningen. I Israel finns en mycket stor spännvidd mellan människor som är utövande troende och människor som lever helt sekulariserat (se Religion). 

Lagom till självständighetsdagen 2023 och den moderna statens 75-årsjubileum uppgav statistikmyndigheten att Israel hade en befolkning på 9 727 000 människor. Ungefär 79 000 personer hade invandrat under det gångna året. (När judar invandrar till Israel kallas det för att göra aliya.) En av anledningarna till befolkningsökningen är att det ryska invasionskriget i Ukraina skapat en flyktingvåg även bland judiska ukrainare. 

Knappt tre fjärdedelar av invånarna (73,5 procent) räknades som judar och drygt en femtedel (21 procent) som araber (muslimer eller kristna). Resten, i absoluta tal omkring en halv miljon människor, är icke-arabiska kristna, tillhör andra religioner eller anger ingen religiös tillhörighet. Från den nya koalitionsregering under Benjamin Netanyahu som tillträdde vid nyår 2023 har det kommit signaler om att de sistnämndas rätt till medborgarskap ska bedömas strängare. Ändringen skulle framför allt beröra personer som uppger att de är barnbarn till judar.

Mer än en fjärdedel av befolkningen, 28 procent, är under 15 år.  12 procent är över 65 år. Man räknade 2023 till 3 300 personer som var över 100 år.

Araberna i Israel, nästan två miljoner människor, utgör lite större andel av befolkningen än invandrarna från Ryssland. Israeliska araber är en officiell beteckning, som en del av dem använder själva medan andra också vill identifiera sig som palestinier. Men framför allt är det invånarna i Gazaremsan, Östra Jerusalem och på Västbanken som kallas palestinier. I de tre områdena har araberna målet att bilda en självständig stat och de har internationellt stöd för sina anspråk.

Tre världsåskådningar finns bland de arabisktalande: sunniislam, kristendom och drusernas religion.

Druserna, cirka 150 000 personer enligt Israels statistikmyndighet 2023, utgör mindre än ett par procent av landets befolkning. De räknas ofta in bland araberna, men har delvis andra villkor. Till skillnad från araberna gör de värnplikt, vilket bland annat ger större tillgång till arbetsmarknaden. Även i Syrien och Libanon finns druser.

Beduiner är ursprungligen nomader och herdar. I dag lever de som en marginaliserad grupp i det moderna samhället. De skiljer sig mer socialt än etniskt från araberna i stort.

Tjerkesser är en liten grupp. De är sunnimuslimer men inte araber.

I Israel finns sammanlagt cirka 182 000 kristna, enligt vad statistikmyndigheten angav vid jultid 2021 (en ökning med 1,4 procent under det gångna året). Kristna i Östra Jerusalem är inräknade. 80 procent av de kristna är araber, nästan alla de övriga kommer från Ryssland och har antingen judiskt påbrå eller judisk make/maka. På Västbanken (mark som Israel ockuperar) bor cirka 50 000 kristna.

I Israel lever också katoliker som är migrantarbetare från andra länder. Antalet kan variera från år till år, men de senaste åren har man beräknat deras antal till minst 50 000. Många kommer från Filippinerna.

Sedan 2005 beräknas minst 35 000 eritreaner och sudaneser ha tagit sig till Israel via Egypten, drivna från sina hemländer av diktatur och strider men samtidigt lockade av hoppet om att det skulle gå att hitta jobb i Israel. Flödet stoppades 2012 när en israelisk gränsbarriär stod färdig, men afrikanernas närvaro leder till spänningar bland annat i södra Tel Aviv där många av dem lever. I september 2023 uppgavs att cirka 18 000 eritreaner var asylsökande i Israel. De utgjorde närmare två tredjedelar av alla afrikaner som sökte asyl.

En stor grupp som hävdar hemortsrätt i Israel är palestinska flyktingar. I samband med Israels bildande och kriget 1948–1949 flydde eller fördrevs drygt 700 000 palestinier. 2021 hade FN-organisationen Unrwa 5,7 miljoner palestinier (de som flytt och deras ättlingar) registrerade som flyktingar. Över två miljoner lever i områden som ligger utanför Israel men står under Israels direkta eller indirekta kontroll: Västbanken och Gazaremsan. Stora flyktinggrupper finns också i Jordanien, Libanon och Syrien. Organisationer som företräder palestinierna håller fast vid kravet på att de ska få återvända till sina hemtrakter, men Israel säger nej. I de mest långtgående förhandlingar som ägt rum (kopplade till Osloprocessen på 1990-talet) förekom förslag om att flyktingarna skulle få ersättning för förlorad egendom men erbjudas att flytta till en rad andra länder, bland dem Kanada.

Enligt israelisk lag kan en person från Västbanken eller Gazaremsan som gifter sig med en israelisk medborgare inte få israeliskt medborgarskap. Människorättsgrupper vill att lagen ska prövas i Högsta domstolen.

Språk

Hebreiska är officiellt språk. Arabiska språket har särskild ställning enligt israelisk lag, men förlorade sin status som officiellt språk i och med en ny nationalitetslag som antogs 2018 (se Kalendarium).

Både hebreiska och arabiska är semitiska språk med egna alfabet som utvecklats ur arameisk skrift. I mer än tusen år levde hebreiskan kvar enbart som religiöst språk. I medeltidens Europa utvecklade ashkenazerna ett nytt språk, jiddisch, baserat på högtyska med hebreiska och slaviska låneord. Elva miljoner människor eller två tredjedelar av världens judar talade före andra världskriget jiddisch, men efter kriget hade antalet jiddischtalande mer än halverats. Språket talas till vardags av ultraortodoxa grupper i Israel, och det utges både tidskrifter och litteratur på jiddisch. Färre än de jiddischtalande israelerna är de som talar det gamla sefardiska språket ladino (”judespanska”) eller de marockanska judarnas arabiska blandspråk moghrabi.

Hebreiskan började i slutet av 1800-talet återupplivas som talspråk, främst tack vare Eliezer Ben-Yehuda, som drev en kampanj för att judarna i Palestina skulle tala hebreiska. Hebreiskan har spelat en cent­ral roll för att skapa en israelisk identitet. Inom vetenskap och teknik har modern hebreiska många låneord från tyska eller jiddisch.

Nästan en tredjedel av Israels judar förstår också arabiska, samtidigt som de flesta israeliska araber även behärskar hebreiska.

Engelska förstås av många, och ryska har vid utbredning.