Israel

https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/asien/israel/

Israel i sydöstra hörnet av Medelhavet är det enda land i världen som har en judisk majoritetsbefolkning. Staten Israel upprättades 1948 efter ett FN-beslut om delning av Palestina, den mark som var judarnas bibliska hemland men som också var befolkad av muslimer och kristna. Därmed uppstod en av världens mest svårlösta politiska konflikter. Israel har utkämpat flera krig med grannländerna och en ständig konfrontation pågår mellan Israel och palestinierna på Västbanken och i Gazaremsan.

Israel – Geografi och klimat

Israel ligger i Västasien, i den vagt avgränsade del av världen som kallas Mellanöstern. Landet har en lång kust mot Medelhavet och i söder en kort kust mot Aqabaviken, som är en del av Röda havet. Israels gränser är omstridda.

I sexdagarskriget 1967 (se Modern historia) erövrade Israel östra Jerusalem samt Golanhöjderna längs gränsen till Syrien. Östra Jerusalem och Golan har ställts under israelisk lagstiftning. Vidare ockuperade Israel i kriget 1967 Västbanken (västra Jordanstranden) och Gazaremsan (Gaza). Israelisk militär lämnade Gaza 2005, men har behållit kontrollen över större delen av Västbanken.

Det egentliga Israel är stort som Ångermanland. Längst norrut, nära gränsen till Libanon och Syrien, ligger landets högsta punkt Meronberget (1 208 meter).

Galileen i norr är Israels grönaste och vattenrikaste område. Genom östligaste Galileen, från Libanon i norr, rinner floden Jordan söderut. Floden flyter genom sjön Genesaret, som är Israels främsta vattenreservoar. Galileen skiljs från Västbanken av en bördig förkastningsdal, Yisreelslätten. På Västbanken finns två bergsområden: de samariska bergen i norr och de judeiska bergen i söder. Under Västbankens porösa berg och kullar samlas regnvatten naturligt i underjordiska grundvattenmagasin, akviferer

Mellan Västbanken och Medelhavet upptas Israel till stor del av kustslätter. Dessa är bördiga men blir allt torrare och sandigare ju längre söderut och ju närmare Gaza man kommer. 

Den djupt nedskurna Jordandalen skiljer Israel och Västbanken från Jordanien i öster. Floden Jordan följer dalens botten och mynnar i Döda havet som är jordens lägst belägna sjö, drygt 400 meter under havsytan. Döda havet saknar utlopp: nästan inga djur eller växter kan leva i dess salta, mineralrika vatten. Eftersom både Israel, Västbanken och Jordanien avleder vatten från Jordanfloden krymper Döda havet i snabb takt. Söder om Döda havet fortsätter Jordandalens förkastningsspricka ned till Aqabaviken. 

Genom Sodomberget, Har Sedom vid Döda havet, löper saltgrottan Malham som enligt en mätning 2019 är minst en mil djup. Från grottans "tak" hänger droppstenar, stalaktiter. Det regnvatten som faller i ökentrakter är sällan rikligt, men det tränger ned genom berget så att en saltgrotta är i ständig förvandling.

Södra Israel upptas av Negevöknen som mest är halvöken, med låga sandstenskullar och slätter. Längst ned i söder vidtar branta berg, kratrar och platåer.

Delat styre på Västbanken

På Västbanken är majoriteten av invånarna palestinier men sedan 1970-talet har israeliska nybyggare tillåtits upprätta så kallade bosättningar. Palestinierna kräver att den israeliska ockupationen upphör, att bosättningarna avvecklas och att Västbanken och Gazaremsan erkänns som staten Palestina.

1993 slöts det första Osloavtalet som gav palestinierna visst självstyre på Västbanken. Sedan Osloprocessen, som omfattade flera avtal, delas Västbanken i tre typer av områden, A, B och C. I område A som omfattar 18 procent av ytan har de palestinska myndigheterna kontrollen. I område B – 22 procent – har palestinierna den civila kontrollen men israeliska armén sköter säkerheten. Resten – område C – kontrolleras av Israel. Område A och område B är uppdelade på över 200 enklaver, enheter som ligger utspridda och omgivna av område C. Israel kontrollerar vägarna mellan de palestinska enklaverna. Vägnätet för bosättare är under fortsatt utbyggnad och det sker till stor del på tvångsinlöst palestinsk mark. Den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem publicerar listor över vägspärrar och över vägar som är förbjudna för palestinier.

När Israel utrymde Gazaremsan tog palestinierna över makten inne i området.

Både israeler och palestinier gör anspråk på Jerusalem (i fråga om palestinierna åtminstone stadens östra, äldre del) som sin huvudstad. På arabiska kallas Jerusalem al-Quds, den heliga. 

Över 130 länder har erkänt staten Palestina men bara några få i Västeuropa, däribland Sverige.

Klimat

Israel har i praktiken två årstider. Den regniga vinterperioden börjar i november. Sommaren är lång, het och torr och kan sägas sträcka sig från maj till oktober.

Regionala förhållanden varierar kraftigt, med ganska rikliga vinterregn i norr och nästan inget regn alls i söder. Längs kusten är sommaren fuktig och vintern mild, medan sommaren är torr och vintern sval i bergen. I Jordandalen är sommaren het och vintern behaglig.

Vintertid kan snö falla i vissa bergsområden. Israel har annekterat mark vid Hermonberget i norr (Syriens högsta punkt) där det också finns en skidanläggning. Det snöar i delar av Israel varje vinter även om snömängderna inte är idealiska för vintersport.

Läs om klimatförändringar i Naturtillgångar, energi och miljö.

Om våra källor

Yta
22 145 km2 (2022) 1
Tid
svensk + 1 timme
Angränsande land/länder
Libanon, Syrien, Jordanien, Egypten
Huvudstad med antal invånare
Israel anser Jerusalem vara huvudstad, men omvärlden behandlar med få undantag Tel Aviv som huvudstad. Jerusalems stad hade 801 000 invånare 2019. Tel Aviv-Jaffa har 432 900 invånare. (2020) 2
Övriga större städer
Haifa (278 900), Rishon LeZyyon (244 000), Petah Tiqwa (231 000), Ashdod (220 200), Beer Sheva (203 600) (2016)
Högsta berg
Meron (1208 m ö h)
Viktiga floder
Jordan
1. siffran omfattar östra Jerusalem och Golanhöjderna, men inte Västbanken (5650 km2) och (Gaza 363 km2)
2. I december 2017 erkände USA Jerusalem som Israels huvudstad

Israel – Befolkning och språk

Israel är en judisk stat och drygt tre fjärdedelar av invånarna är judar. Omkring en femtedel är araber, huvudsakligen ättlingar till palestinier som stannade kvar när Israel utropades 1948. De dominerande språken är hebreiska och arabiska.

Begreppet sabra används ofta. Det betyder att vara infödd i Israel eller i området innan staten Israel bildades. I stort sett kan de judiska invånarna delas upp i huvudgrupper utifrån geografisk familjebakgrund. Invandringsvågorna har avlöst varandra:

Ashkenazer har flyttat in från Central- eller Östeuropa, framför allt redan innan staten utropades 1948.

Mizrahim är orientaliska judar vars släkter har levt i Nordafrika, Mellanöstern eller i Turkiet. Längre tillbaka i tiden har många av dem också bakgrund i Spanien. De kallas också sefarder, av hebreiskans namn på Spanien, Sefarad. Från Spanien fördrevs judarna av kristna regenter 1492. Till Israel kom orientaliska judar framför allt under den moderna statens första årtionden.

Falasher är etiopiska judar, som anlände på 1980-talet.

Ryska judar är den största gruppen av dem som flyttade in från tidigare sovjetstater under 1990-talets första halva. Före Sovjetunionens upplösning fick få judar tillstånd att utvandra.

Med fokus på tro eller livsstil kan man göra en helt annan indelning av den judiska befolkningen. I Israel finns en mycket stor spännvidd mellan människor som är utövande troende och människor som lever helt sekulariserat (se Religion). 

Lagom till självständighetsdagen 2023 och den moderna statens 75-årsjubileum uppgav statistikmyndigheten att Israel hade en befolkning på 9 727 000 människor. Ungefär 79 000 personer hade invandrat under det gångna året. (När judar invandrar till Israel kallas det för att göra aliya.) En av anledningarna till befolkningsökningen är att det ryska invasionskriget i Ukraina skapat en flyktingvåg även bland judiska ukrainare. 

Knappt tre fjärdedelar av invånarna (73,5 procent) räknades som judar och drygt en femtedel (21 procent) som araber (muslimer eller kristna). Resten, i absoluta tal omkring en halv miljon människor, är icke-arabiska kristna, tillhör andra religioner eller anger ingen religiös tillhörighet. Från den nya koalitionsregering under Benjamin Netanyahu som tillträdde vid nyår 2023 har det kommit signaler om att de sistnämndas rätt till medborgarskap ska bedömas strängare. Ändringen skulle framför allt beröra personer som uppger att de är barnbarn till judar.

Mer än en fjärdedel av befolkningen, 28 procent, är under 15 år.  12 procent är över 65 år. Man räknade 2023 till 3 300 personer som var över 100 år.

Araberna i Israel, nästan två miljoner människor, utgör lite större andel av befolkningen än invandrarna från Ryssland. Israeliska araber är en officiell beteckning, som en del av dem använder själva medan andra också vill identifiera sig som palestinier. Men framför allt är det invånarna i Gazaremsan, Östra Jerusalem och på Västbanken som kallas palestinier. I de tre områdena har araberna målet att bilda en självständig stat och de har internationellt stöd för sina anspråk.

Tre världsåskådningar finns bland de arabisktalande: sunniislam, kristendom och drusernas religion.

Druserna, cirka 150 000 personer enligt Israels statistikmyndighet 2023, utgör mindre än ett par procent av landets befolkning. De räknas ofta in bland araberna, men har delvis andra villkor. Till skillnad från araberna gör de värnplikt, vilket bland annat ger större tillgång till arbetsmarknaden. Även i Syrien och Libanon finns druser.

Beduiner är ursprungligen nomader och herdar. I dag lever de som en marginaliserad grupp i det moderna samhället. De skiljer sig mer socialt än etniskt från araberna i stort.

Tjerkesser är en liten grupp. De är sunnimuslimer men inte araber.

I Israel fanns 2022 sammanlagt cirka 185 000 kristna. Kristna i Östra Jerusalem är inräknade. 80 procent av de kristna är araber, nästan alla de övriga kommer från Ryssland och har antingen judiskt påbrå eller judisk make/maka. På Västbanken (mark som Israel ockuperar) bor cirka 50 000 kristna.

I Israel lever också katoliker som är migrantarbetare från andra länder. Antalet kan variera från år till år, men de senaste åren har man beräknat deras antal till minst 50 000. Många kommer från Filippinerna eller Thailand.

Sedan 2005 beräknas minst 35 000 eritreaner och sudaneser ha tagit sig till Israel via Egypten, drivna från sina hemländer av diktatur och strider men samtidigt lockade av hoppet om att det skulle gå att hitta jobb i Israel. Flödet stoppades 2012 när en israelisk gränsbarriär stod färdig, men afrikanernas närvaro leder till spänningar bland annat i södra Tel Aviv där många av dem lever. I september 2023 uppgavs att cirka 18 000 eritreaner var asylsökande i Israel. De utgjorde närmare två tredjedelar av alla afrikaner som sökte asyl.

En stor grupp som hävdar hemortsrätt i Israel är palestinska flyktingar. I samband med Israels bildande och kriget 1948–1949 flydde eller fördrevs drygt 700 000 palestinier. 2023 hade FN-organisationen Unrwa 5,9 miljoner palestinier (de som flytt och deras ättlingar) registrerade som flyktingar. Över två miljoner lever i områden som ligger utanför Israel men står under Israels direkta eller indirekta kontroll: Västbanken och Gazaremsan. Stora flyktinggrupper finns också i Jordanien, Libanon och Syrien. Organisationer som företräder palestinierna håller fast vid kravet på att de ska få återvända till sina hemtrakter, men Israel säger nej. I de mest långtgående förhandlingar som ägt rum (kopplade till Osloprocessen på 1990-talet) förekom förslag om att flyktingarna skulle få ersättning för förlorad egendom men erbjudas att flytta till en rad andra länder, bland dem Kanada.

Enligt israelisk lag kan en person från Västbanken eller Gazaremsan som gifter sig med en israelisk medborgare inte få israeliskt medborgarskap. Människorättsgrupper vill att lagen ska prövas i Högsta domstolen.

Språk

Hebreiska är officiellt språk. Arabiska språket har särskild ställning enligt israelisk lag, men förlorade sin status som officiellt språk i och med den nationalitetslag som antogs 2018 (se Kalendarium).

Både hebreiska och arabiska är semitiska språk med egna alfabet som utvecklats ur arameisk skrift. I mer än tusen år levde hebreiskan kvar enbart som religiöst språk. I medeltidens Europa utvecklade ashkenazerna ett nytt språk, jiddisch, baserat på högtyska med hebreiska och slaviska låneord. Elva miljoner människor eller två tredjedelar av världens judar talade före andra världskriget jiddisch, men efter kriget hade antalet jiddischtalande mer än halverats. Språket talas till vardags av ultraortodoxa grupper i Israel, och det utges både tidskrifter och litteratur på jiddisch. Färre än de jiddischtalande israelerna är de som talar det gamla sefardiska språket ladino (”judespanska”) eller de marockanska judarnas arabiska blandspråk moghrabi.

Hebreiskan började i slutet av 1800-talet återupplivas som talspråk, främst tack vare Eliezer Ben-Yehuda, som drev en kampanj för att judarna i Palestina skulle tala hebreiska. Hebreiskan har spelat en cent­ral roll för att skapa en israelisk identitet. Inom vetenskap och teknik har modern hebreiska många låneord från tyska eller jiddisch.

Nästan en tredjedel av Israels judar förstår också arabiska, samtidigt som de flesta israeliska araber även behärskar hebreiska.

Engelska förstås av många, och ryska har vid utbredning.

Fakta – befolkning och språk

Befolkning
judar 74 procent, araber (muslimer och kristna) 21 procent, övriga 5 procent (2020)
Antal invånare
9 550 600 (2022)
Antal invånare per kvadratkilometer
426 (2020)
Andel invånare i städerna
93 procent (2022)
Nativitet/födelsetal
19,2 per 1000 invånare (2020)
Mortalitet/dödstal
5,3 per 1000 invånare (2020)
Befolkningstillväxt
2,0 procent (2022)
Fertilitetsgrad
3,0 födda barn per kvinna (2021)
Andel kvinnor
50,1 procent (2022)
Förväntad livslängd
83 år (2021)
Förväntad livslängd för kvinnor
85 år (2021)
Förväntad livslängd för män
81 år (2021)
Språk
hebreiska och arabiska är huvudspråk 1
1. jiddisch, ladino, moghrabi, ryska är minoritetsspråk

Israel – Religion

Israel definieras som en judisk stat – samtidigt råder religionsfrihet. Stat och religion ska vara åtskilda ­– samtidigt har auktoriteter inom ortodox trosutövning ensamrätt på att godkänna äktenskap och skilsmässor. De senaste åren har strikt religiösa grupper ökat sitt inflytande.

Fyra femtedelar av Israels befolkning kan betecknas om judar, men synen på vem som får kalla sig jude är inte entydig. Nationalstatslagen från 2018 som definierar landet som judiskt har riktat ljuset mot att det finns flera olika definitioner. I civila domstolar tillämpas, till exempel i invandringsärenden, mer generösa regler än enligt strikt religiös lag (se nedan).

Nästan alla judar i Israel identifierar sig som tillhöriga en av fyra huvudgrupper: haredim (ultraortodoxa), datim (religiösa), masortim (traditionella) och hilonim (sekulära).

Statistik brukar visa att den sekulära gruppen är klart störst, 44 procent 2023. Drygt en tiondel är ultraortodoxa, men de utgör en betydligt större andel – en tredjedel ­– av de israeler som bor på Västbanken, som Israel kallar Judéen och Samarien. De ultraortodoxa familjerna har genomsnittligt fler barn än andra. 

Den moderna israeliska staten utformades av sekulariserade judar, huvudsakligen från Europa och med vänsterideologi. Staten gav trots det ultraortodoxa rabbiner (präster) formell ensamrätt att uttolka halakha, religiös lag. Ändringar av civilstånd måste registreras vid religiösa domstolar, där ortodoxa regler gäller. Överrabbinerna godtar inte beslut som fattats inom de mer liberala riktningar som kallas reformjudendom och konservativ judendom (läs mer om överrabbinatets inflytande i Sociala förhållanden).

För överrabbinatet gäller att den som vill kalla sig jude ska ha judisk mor eller konvertera enligt ortodoxa principer. Enligt lagen som ger rätt till återvändande – att invandra till Israel – räcker det att vara barnbarn till en jude. Av alla som invandrade till Israel 2018 var det bara 39 procent som betraktades som judar enligt överrabbinatets definition. 

De skilda principerna skapar besvärliga förutsättningar för personer som tillhör andra judiska inriktningar. De kan få tillstånd att invandra, men får inte automatiskt äktenskap och skilsmässor godkända. Många av invandrarna från Ryssland, cirka 15 procent av befolkningen, måste gå tillbaka mer än ett led i familjen för att hitta sitt judiska påbrå, och de lever inte heller i enlighet med judiska matregler, kosher, som bland annat innebär att man inte äter griskött.

I spåren av den ryska invasionen i Ukraina 2022 meddelades att det skulle bli lättare för ukrainska judar att invandra, men bara om de kunde betecknas som judar enligt den striktare definitionen.

Det finns några fall där kända personer, främst lingvisten Uzzi Ornan och författaren Yoram Kaniuk, har tagit strid för att inte behöva identifiera sig som judar, men mindre etniskt och religiöst präglade alternativ som ”israel” har varit svåra att få godkända. Högsta domstolen kom 2013 fram till att den inte hade befogenhet att införa nya identitetskategorier. Många sekulära judar – personer som inte är aktivt troende men iakttar traditioner som judiskt helgfirande – motsätter sig att definitionen alls ska vara religiös. På nationella ID-kort har etnisk tillhörighet avskaffats, men den (och därmed en antydan om religiös definition) kan framgå av att födelsedatum enligt den judiska kalendern skrivs ut, såvida bäraren inte begär att få slippa det.

Bara omkring hälften av de ultraortodoxa männen yrkesarbetar. Majoriteten av de övriga studerar religion på heltid med ”lön” från staten. Det är ett förhållande som orsakar politiska spänningar och regeringar av olika sammansättning har haft som mål att få ut fler ultraortodoxa i arbete. 

Israelisk lag säger att staten ska verka till stöd även för judar som lever i diasporan, utanför Israel. Men de ultraortodoxa rabbinerna har på senare år tagit strid mot auktoriteter inom andra inriktningar. Det orsakar krångel inte minst för judar som är bosatta utomlands. I USA, där det finns en stor grupp med starka band till Israel, tillhör majoriteten av judarna de mer liberala inriktningarna.

På senare år har ultraortodoxa partier ingått i landets koalitionsregeringar. Rabbinerna har därigenom fått mer politisk makt. De ultraortodoxa partierna har ofta ett ansträngt förhållande till Högsta domstolen, som har försökt att begränsa de ultraortodoxas privilegier. Samtidigt har flera försök att inskränka domstolens självständighet gjorts av politiska partier.  Spänningarna mellan religiösa och sekulära israeler är starkast i Jerusalem. Konflikten kan till exempel handla om vad slags trafik som ska tillåtas under vilodagen, sabbaten (fredag kväll till lördag kväll). På senare år har man börjat uppmärksamma en grupp som kallas anusim: personer som känner sig tvingade till ett liv enligt ultraortodoxa principer, men inte vågar ta avstånd från de stränga reglerna utåt.

Högsta domstolen slog 2021 fast att staten måste godkänna personer som judar även om de omvänt sig inom de mer liberala inriktningarna. Ortodoxa politiker har tagit strid i frågan (se Kalendarium).

Enligt israelisk lag är det straffbart att ge stöd till den som aktivt försöker förmå någon att byta religion. Israel åtnjuter stöd från evangelikala rörelser i USA, men reagerade skarpt 2020 när en USA-baserad evangelikal TV-kanal började sända på hebreiska i Israel. Innehåll som uppfattas som kristet missionerande riktat till judar ogillas och ledde i detta fall till att Israels myndighet för radio och TV stoppade sändningarna.

Bland araberna i Israel finns tre religiösa grupper: muslimer, kristna och druser. Sunnimuslimerna är den största gruppen. Druserna, vars religion uppstod som en utlöpare ur shiitisk islam, är den minsta. 2023 angavs de kristnas antal till 185 000 (en liten årlig ökning noteras). Drygt hälften uppger att de bekänner sig till något av de katolska samfunden. Störst är Melkitiska kyrkan (grekisk-katolsk). 

Eftersom muslimska föräldrar gärna ger sina söner namn efter profeten är, något överraskande, Muhammad det vanligaste pojknamnet i Israel. Hos judiska familjer är det vanligaste pojknamnet David. Flickornas vanligaste namn är Maryam respektive Tamar.

Om våra källor

Israel – Utbildning

Utbildningsnivån är hög i Israel, men det finns stora skillnader. Särskilt skolorna för arabiska elever och för ultraortodoxt judiska barn anses vara i behov av större resurser. Högteknologiska branscher sysselsätter en tiondel av arbetskraften, och där är nästan alla anställda judiska. 

Förskola från tre års ålder och grundskola/gymnasium mellan 5 och 17 år är obligatoriska. I den statliga grundskolan finns fyra varianter: två sekulära för hebreisk- respektive arabisktalande elever och två judiskt religiösa, varav en riktar sig till de ultraortodoxa. Skolorna är separata och de har delvis olika läroplaner.

Undervisningen är gratis i det offentliga skolsystemet. Det finns också ultraortodoxa skolor utanför det offentliga systemet. 

Skolveckan börjar på söndagen. Det passar ihop med både judiskt helgfirande (från fredag kväll till lördag kväll) och muslimskt helgfirande (fredag).

Skolsystemet var från början tänkt att utjämna sociala skillnader. Ändå är ashkenazer (judar av europeisk härkomst) i genomsnitt bättre utbildade än sefarderna (judar med bakgrund i Nordafrika eller Mellanöstern). Kortast utbildning har araberna, men kristna araber har avsevärt bättre studieresultat än muslimer. De ultraortodoxa judarnas skolor lägger stor vikt vid studiet av den religiösa läran, men kritiseras för att inte förbereda eleverna för arbetsmarknadens krav. Arabiska och ultraortodoxa elever slutar skolan mycket tidigare än elever som går i andra skolor, och de slutar ofta utan att ha uppnått examen som ger rätt att läsa vidare. Just de två befolkningsgrupperna står längst ifrån arbetsmarknaden, och det kan trots utbildningsambitioner vara svårare för dem än för andra att hitta ett arbete. Arabiska och ultraortodoxa unga gör inte heller värnplikt, viket i många fall är en inträdesbiljett till ett jobb. I arabiska skolor är klasserna större, men även den genomsnittliga klasstorleken i grundskolan (26,4 elever 2020) är större i Israel än i andra länder inom samarbetsorganisationen OECD.

Forskningsinstitutet Shoresh fann i en studie publicerad 2017 att både ultraortodoxa och arabiska föräldrar under 2000-talet börjat sätta sina barn i andra skolor för att ge dem större chanser att få god utbildning. OECD har bedömt att skolor för båda de grupperna är underfinansierade – de behöver större resurser för att kunna lyfta kvaliteten på undervisningen. Abrahamfonden är ett privat initiativ som genom stipendier och stödprogram har försökt stärka arabers tillgång till utbildning.

Prov sker genom examensskrivningar snarare är fortlöpande under läsåret. I de så kallade Pisa-proven, som genomförs i OECD-länder, har Israel brukat placera sig under genomsnittet – men med förbättrade resultat på senare år. 

Matematik är ett ämne som man lägger stor vikt vid i israeliska skolor. Undervisning i hebreiska är obligatorisk i alla skolor. Arabiska var tidigare frivillig för barn som inte hade språket som modersmål, men har de senaste åren införts som obligatoriskt ämne.

En mycket stor del av befolkningen är högskoleutbildad: över hälften av de vuxna har eftergymnasial utbildning, även om man jämför olika åldersgrupper. Men andelen som läser vidare är mycket högre i den judiska befolkningen. Landets statistikmyndighet uppgav 2023 att drygt 36 procent av judarna har en högre examen mot drygt 16 procent av araberna i Israel.

Det finns över 60 institutioner för högre utbildning, varav tio klassas som universitet (där det går att avlägga doktorsexamen). Sju av dessa har forskningsresurser, men det finns en mängd olika institut (många knutna till privata företag) där det forskas. Trots satsningar på hög utbildning finns brister. OECD lyfte i en rapport 2023 fram att över hälften av Israels läkare närmar sig pensionsålder, och att landet följaktligen behöver utbilda fler yngre. Frågan har dessutom, enligt OECD, begravts i den ena statliga utredningen efter den andra.

Vuxenutbildningen är väl utvecklad, framför allt för invandrare. De får omedelbart efter ankomsten intensivundervisning i hebreiska och i israeliskt samhällsliv.

Flyktingbarn i de palestinska områden som Israel ockuperar går i grundskolor som FN (Unrwa) sköter, med finansiering från andra länder. 

Vissa av de israeliska bosättningarna på Västbanken är så stora att de har skolinrättningar. President Joe Bidens regering meddelade 2023 att USA ska sluta finansiera forskning som Israel bedriver på Västbanken, detta för att inte bidra till att legitimera ockupationen av palestinsk mark. I praktiken berör beslutet framför allt ett universitet i bosättningen Ariel.

Om våra källor

Fakta – utbildning

Läs- och skrivkunnighet
91,8 procent (1983)
Andel barn som börjar grundskolan
97,0 procent (2017)
Antal elever per lärare i grundskolan
12 (2016)
Offentliga utgifter för utbildning i andel av BNP
7,1 procent (2020)
Offentliga utgifter för utbildning i andel av statsbudgeten
15,6 procent (2020)

Israel – Sociala förhållanden

Inom Israels befolkning finns stora skillnader vad gäller utbildning, familjestorlek och möjligheter till försörjning. Huvuddelen av dem som räknas som fattiga är antingen araber eller ultraortodoxa judar.

Israel är ett av de länder som FN bedömer som mycket högt utvecklade, det högsta steget av fyra. På FN:s index över mänsklig utveckling (HDI) har Israel plats 26, bättre än Frankrike, Spanien och Italien. Se lista här.

När Israel anslöt sig till den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD utlovade landet åtgärder för att minska klyftorna mellan judar och araber. Några år senare visade en studie utförd av centralbanken att resultatet blivit motsatsen: skillnaderna hade ökat i fråga om både arbetslöshet och lönenivåer. Judiska män tjänade i genomsnitt dubbelt så mycket som arabiska män. Bara två procent av industriområdena låg i trakter med arabisk befolkning. 

Araber står liksom ultraortodoxa judar helt utanför arbetsmarknaden i större utsträckning än andra. Särskilt gäller det kvinnorna. Araber tenderar att lämna skolsystemet tidigt, och de ultraortodoxas inriktning på religiösa studier gör att många saknar kunskaper som arbetsmarknaden efterfrågar. Med okvalificerade arbeten, som är lättast att få, är lönen sällan tillräcklig för att öka sitt välstånd. Båda grupperna har dessutom har stora familjer. För arabernas del anser OECD att det behövs satsningar på att öka deras kunskaper i hebreiska. 

Araber i Israel har ungefär tre år kortare medellivslängd än judar, det gäller för både kvinnor och män. Enligt en artikel i medicintidskriften The Lancet har gapet vuxit de senaste årtiondena. Framför allt finns skillnader i barnadödlighet som kan bero på att arabiska familjer lever under fattigare förhållanden. 2023 uppgavs i en statlig rapport att det som kallas livsmedelsosäkerhet präglar tillvaron för nästan en miljon människor, de flesta i barnfamiljer. Det betyder att man inte kan garantera att människor får de livsmedel de behöver.

1995 infördes ett nationellt sjukförsäkringssystem, som innebär att alla måste vara anslutna till någon av fyra sjukförsäkringsorganisationer. De driver egna kliniker och är inte vinstdrivande. Medborgaren kan komplettera med en privat sjukförsäkring. Före 1995 omfattades två tredjedelar av befolkningen av fackföreningsrörelsen Histadruts sjukförsäkringssystem. Även Histadrut hade egna kliniker, läkarmottagningar och vilohem. Det nya systemet täcker grundläggande sjukvård för alla medborgare och permanent bosatta i Israel utom soldater, som armén sörjer för. Tandvård för vuxna och vård i utlandet ingår inte.

Covid-19-pandemin bekämpades effektivt i Israel genom ett snabbt samarbete med vaccintillverkaren Pfizer, som i utbyte fick direkt tillgång till befolkningens hälsodata.  

Lägre pensionsålder har tidigare gällt för kvinnor (62 år) än för män (67 år).  I samband med statsbudgeten för 2022 beslöt man att gradvis höja kvinnors pensionsålder till 65 år.

Pappaledighet finns sedan 1998. För att få fler pappor att ta ut en del av lagstadgade 15 veckors betald föräldraledighet har kraven sänkts sedan rättigheten infördes. En engångsersättning som betalas ut efter en förlossning är avsedd för inköp av det nödvändigaste till barnet.

Privata välgörenhetsorganisationer har stor betydelse. Deras verksamhet finansieras i stor utsträckning av bidrag från den judiska diasporan, framför allt i USA. 

Efter millennieskiftet har åtstramningar i bidragssystemen tvingat ut fler ultraortodoxa män på arbetsmarknaden. För att lösa sina bostadsbehov har de samtidigt, tillsammans med sina familjer, börjat etablera sig i bosättningar på Västbanken. (Det är annars inte de ultraortodoxa grupperna utan religiösa sionister som har drivit politiska krav på att utvidga Israel bortom 1967 års gränser.)

De ultraortodoxa slipper oftast ifrån militärtjänsten, och de har i regel många barn. Barnbidragen har sedan 1970-talet varit utformade så att de gynnat stora familjer. Försök som gjorts att införa lika barnbidrag för alla har stupat på motstånd från ultraortodoxa partier. Både ultraortodoxa judar och muslimer har större familjer än genomsnittet, men födslotalen har sjunkit kraftigt bland den muslimska befolkningen. 2020 var första gången som judiska kvinnor i genomsnitt födde fler barn än arabiska kvinnor (fast skillnaden var marginell, cirka tre barn per mamma i båda grupperna). Kristna och druser har i genomsnitt färre barn är judiska familjer.

Abort är tillåten i Israel sedan 1970-talet, då strafflagen ändrades. 2022 fattade knesset beslut som gör det lättare att få abort. Kvinnor som söker abort behöver inte längre infinna sig personligen inför särskilda sjukhusnämnder för att motivera sitt beslut, det räcker nu med att lämna in en anmälan digitalt. Kvinnan kan också välja om hon vill ha samtal med en socialarbetare.

Organdonationer har varit ovanliga i Israel på grund av religiöst tabu. Det har lett till anklagelser om "transplantationsturism" när sjuka har försökt hitta en donator i andra länder. På senare år har rabbiner försökt avdramatisera frågan, och med stöd av en lag från 2008 har de inhemska transplantationerna blivit fler.

Överrabbinerna vakar över giftermål och skilsmässor, omvändelser och begravningar (se även Religion). Om ett par separerar utan att båda parter samtycker till skilsmässa, kan de inte gifta om sig. Om kvinnan får barn med en annan man, kommer barnet inte heller att kunna gifta sig. De religiösa domstolarna kan utdöma sanktioner mot makar som inte vill gå med på skilsmässa, till exempel reseförbud och frysning av bankkonton, och statliga organ som polisen kan hjälpa till att genomdriva besluten. 2016 meddelade justitiedepartementet att en make som inte accepterar att den andra vill skiljas ska kunna dömas till fängelsestraff.

Högsta domstolen uppmanade 2021 staten Israel att erkänna omvändelse till judendomen som sker inom de liberala inriktningarna reformjudendom respektive konservativ judendom. Ortodoxa politiker har tagit strid för de ortodoxa rabbinernas ensamrätt att avgöra sådana frågor (se Kalendarium). 

Borgerlig vigsel finns inte i israelisk lag. Däremot brukar vigslar som ingåtts utomlands godtas av myndigheterna. En följd har blivit att par reser till Cypern för att vigas. Äktenskap över religionsgränserna är ovanliga.

Månggifte (polygami) är förbjudet i lag, men förekommer fortfarande hos beduiner. Israeliska myndigheter har i allmänhet tolererat när män i beduinmiljön haft flera hustrur, men fallen har på senare år börjat leda till fängelsestraff. Polygami förekom också bland judiska familjer som invandrade från Nordafrika och Jemen på 1950- och 1960-talet. I dag väcker det uppmärksamhet om en rabbin förespråkar månggifte.

Israel har låtit tala om sig för en tillåtande inställning i hbtq-frågor. Israel var första landet i Asien med lagar som skyddar homosexuella från att diskrimineras. Sedan 1970-talet verkar en öppen gay-rörelse, mest märkbar i Tel Aviv och Netanya. Även i det militära accepteras homosexuella sedan 1993. Inrikesdepartementet mildrade 2016 invandringskraven för samkönade par, där den ena parten är israel. Men det råder motsättningar: stora grupper godtar inte att par av samma kön lever ihop. Det gäller judar och muslimer likaväl som kristna. 

En annan stridsfråga gäller surrogatmödraskap: att anlita en kvinna som man inte lever tillsammans med för att bära och föda ett barn. Fram till 2018 var det tillåtet enbart för par av olika kön som inte kan få barn, därefter fick ensamstående kvinnor samma rättighet. 2020 gav Högsta domstolen klartecken även för ensamstående män och för par av samma kön att anlita surrogatmödrar. 2023 rapporterades det första fallet där två män som lever ihop fått barn genom en inhemsk surrogatmamma. Det var bara veckor efter det att Israel fått en regering dominerad av religiösa partier som är emot hbtq-rättigheter.

En lag som kriminaliserar sexköp trädde i kraft 2020. I debatten har den kallats "den nordiska modellen".

De senaste årtiondena har den organiserade brottsligheten vuxit kraftigt i omfattning. Illegal spelverksamhet har varit en viktig inkomstkälla, eftersom kasinon är förbjudna. Sedan nya lagar tillkommit mot penningtvätt och människohandel har en del brottslingar flyttat sin verksamhet till utlandet. En brottsvåg rapporterades 2023 i områden bebodda av Israels araber och arabiska partier kräver att polisen ska få större resurser till brottsbekämpning.

Om våra källor

Fakta – sociala förhållanden

Andel invånare med tillgång till dricksvatten från en kontrollerad källa
100 procent (2020)
Andel invånare med tillgång till toaletter
99,9 procent (2020)
Spädbarnsdödlighet
3 per 1000 födslar (2021)
Offentliga utgifter för hälsovård i andel av BNP
8,3 procent (2020)
Offentliga utgifter för hälsovård per invånare
3 867 US dollar (2020)
Andel kvinnor i parlamentet
23 procent (2022)

Israel – Kultur

Israel har starka kulturella traditioner inom de flesta konstarter, inte minst musiken och litteraturen. Ett av uttrycken för förnyelse är samtidigt den moderna hebreiskan, som har skapats inom ramen för statsbyggandet.

Shmuel Yosef Agnon (1888–1970) fick Nobelpriset 1966 för ett författarskap som bottnade i återupplivandet av hebreiskan, som länge hade använts enbart som liturgiskt språk (se Befolkning och språk). Inom populärmusiken har staten uppmuntrat sånger på modern hebreiska, ofta med patriotiska teman.

För svensk publik är Amos Oz (1939–2018) troligen den mest kände författaren. Han var också debattör och känd från fredsrörelsen. Ett tjugotal böcker har översatts till svenska, bland dem barndomsskildringen Panter i källaren,  släktkrönikan En berättelse om kärlek och mörker samt Hur man botar en fanatiker, och han har tilldelats Stig Dagerman-priset. Både Oz och David Grossman, internationellt prisbelönt för En häst går in på en bar, fanns bland de kulturpersonligheter som protesterade mot den nya nationalitetslag Israels parlament antog 2018. Bland yngre författare kan nämnas Assaf Gavron, prisbelönt för Uppe på höjden, en satiriskt upplagd bok som utspelar sig i en bosättning på Västbanken.

Yoram Kaniuk (1930–2013) översattes till många språk. Han deltog i kriget 1948 men blev med tiden besviken på hur staten utvecklades. Det väckte uppseende när han gick till domstol för att få ändra beteckningen på sitt id-kort från ”judisk” till ”icke-religiös”, och vann. Flera av Kaniuks berättelser har filmats.

Arabiskspråkiga författare som Emile Habibi (1922–1996), behandlar ofta palestinska erfarenheter. En av Habibis efterföljare, Sayed Kashua, skriver på hebreiska – hans debutroman handlar om att vara arab i Israel. Mahmoud Darwish (1941–2008), upphovsman till en palestinsk självständighetsförklaring, betraktas som palestinsk nationalpoet. 

Liksom litteraturen tar film i Israel ofta upp de svåra erfarenheter som turbulenta politiska händelser ger. 2017 fick Foxtrot av Samuel Maoz ett silverlejon vid filmfestivalen i Venedig. Filmen handlar om ett föräldrapar som får reda på att deras son har stupat. Waltz with Bashir är en internationellt hyllad animerad krigsdokumentär som går tillbaka på upphovsmannen Ari Folmans erfarenhet av Israels krig i Libanon 1982.

De flesta filmer görs på hebreiska, men också engelska och arabiska förekommer som filmspråk. Den israeliskarabiska episodfilmen Ajami från 2009 fick landets finaste filmutmärkelse Ophirpriset.

Blandad musikalisk tradition

Israels filharmoniska orkester grundades på 1930 talet och fick sitt nuvarande namn sedan staten utropats 1948. Västerländsk klassisk musik har stark ställning och det finns flera symfoniorkestrar. En problematisk fråga är framföranden av Richard Wagners musik, som man undviker med anledning av tonsättarens antisemitism, som är väl belagd.

Liturgisk musik, gudstjänstmusik, har bevarats genom århundraden.

Folkmusiktraditionerna är många eftersom judar har invandrat från olika delar av världen. Från Östeuropa kom klezmer. Tidigare hade de orientaliska judarnas folkmusik lite av underdog-status jämfört med ideal som kom med ashkenaziska invandrare från Europa, men det har ändrats. Två sångerskor har blivit särskilt kända: Ofra Haza (1957–2000), med jemenitisk familjebakgrund, nådde internationell berömmelse med traditionellt låtval och nutida arrangemang. Yasmin Levy, född 1975, har spanskjudisk familjehistoria. Under hennes uppväxt uppmuntrades en form av spanska som bevarats av familjer ända sedan judar fördrevs från Spanien för över 500 år sedan. Hon framför också gärna andra sånger inom spansk tradition. Levy fick Anna Lindh-priset som kulturell brobyggare 2006.

Gruppen Bustan Abraham (”Abrahams trädgård”) samlade judiska och arabiska musiker till huvudsakligen instrumentala skivinspelningar och konserter fram till några år efter millennieskiftet. Musiken – framförd på bland annat stränginstrumentet qanun, oud (luta) och darbuka (handtrumma) – gav utrymme för många stilar och traditioner, bland annat turkisk och arabisk folkmusik.

Från Nasaret kommer de tre bröderna Adnan, Samir och Wisam Joubran som spelar luta i grupp och har en internationell karriär under namnet Le Trio Joubran. De spelar traditionell palestinsk musik.

Det officiella Israel förhöll sig till en början avogt mot nya strömningar som pop och rock. The Beatles tilläts inte uppträda i landet på 1960-talet. Sedan dess har många israeler lagt sig till med modern livsstil. Eurovision Song Contest har en entusiastisk publik, med israeliska segrar i tävlingen 1978, 1979 och 1998 och 2018. Men man hittar inom populärmusiken också namn som David Broza, ett spanskinfluerat israeliskt svar på Bruce Springsteen.

Rika kulturlager från olika epoker

Klippfästningen Masada och tempel med anknytning till olika religioner är de mest kända byggnadminnesmärkena (se Jerusalem). Utgrävningar pågår hela tiden och nya fynd görs ständigt. Arkeologi kan samtidigt vara ett laddat ämne: Vad händer om man vid en kyrka eller en moské hittar spår av ett judiskt tempel från äldre tid? Hur undersöker man ett tidigare kulturlager utan att förstöra spännande lämningar från en senare epok som lagrats ovanpå? Även "vardagsfynd" kan föra livet i äldre tid närmare oss. 2016 hittades i Tel Lachish ungefär mitt emellan Jerusalem och Beer Sheva en elfensbenskam som är 3 700 år gammal. Alfabetiska tecken i kanaaneisk skrift som ristats in i den har tolkats till betydelsen "Må detta elfenben utrota lössen i hår och skägg". Föremålet var alltså en luskam.

Förutom välkända äldre byggnadsverk finns också hyllad modern arkitektur. I Tel Aviv byggdes en stor mängd byggnader i funktionalistisk stil som ritats av judiska arkitekter som lämnade det nazistiska Tyskland på 1930-talet för det dåvarande brittiska mandatet Palestina. Stadsdelen, som kallas "den vita staden", vittnar om Bauhausskolans inflytande och klassas som världsarv av FN-organisationen Unesco.

Inom arkitektur och formgivning har Israel ett välkänt namn i Londonbaserade Ron Arad, född 1951.

Om våra källor

Israel – Seder och bruk

Israel grundades som en sekulär stat men är ändå präglat av religiösa judiska traditioner. Särskilda lagar skyddar den judiska vilodagen, sabbaten, som pågår från fredag kväll till lördag kväll – från solnedgång till solnedgång. Judiska helger, liksom för övrigt också muslimska, inleds på kvällen före själva helgdagen.

Under sabbaten avhåller sig religiösa judar från att arbeta, resa och bedriva handel. Då kan det vara svårt att hitta fungerande färdmedel, affärer, matställen och samhällsservice. Bussar går i regel inte, däremot taxibilar. På vissa ställen där det bor ultraortodoxa riskerar den som åker bil under sabbaten att utsättas för stenkastning. Att beordra anställda att arbeta under sabbaten är egentligen förbjudet, utom för sjukvårdspersonal, säkerhetsansvariga och andra med särskilda tillstånd, men den lagen efterlevs inte. Ultraortodoxa demonstrerar mot företag som bryter mot sabbatslagen, och protesterna får ibland stöd av sekulära krafter inom exempelvis fackföreningsrörelsen.

Hur sabbaten ter sig för en besökare beror till stor del på var i landet man befinner sig. I den moderna storstaden Tel Aviv håller många affärer, kaféer och restauranger öppet, men tidigt på fredagskvällen är det ändå ganska tomt på gatorna eftersom många familjer, också de som inte är särskilt religiösa, samlas till den traditionella sabbatsmåltiden. Senare på fredagskvällen tar nattlivet fart igen.

För Israels muslimer är fredagen den religiöst föreskrivna veckohelgen och för de kristna är det söndagen, men söndag är vanlig arbetsdag i Israel.

Råd till resenären

I äldre delar av Jerusalem, som är helig stad för tre världsreligioner, bör turister vara försiktiga med att ta närgångna bilder av exempelvis ultraortodoxa judar, beslöjade muslimska kvinnor eller personer som utövar någon form av andakt. Militärer och poliser ska man inte fotografera någonstans i Israel. I de troendes kvarter rör sig även utländska besökare mest i klädsel som inte visar för mycket bar hud. Möjligheten att besöka religiösa platser kan variera, med hänsyn till olika helgdagar och till säkerhetsläget. Det gäller till exempel Tempelberget (jämför kapitlet Jerusalem), som kan vara avstängt för turister under muslimska helger.

Utlänningar brukar tycka att det är lätt att få kontakt med folk. Många israeler beskriver sin umgängesstil som burdus men hjärtlig. Något av självbilden framgår kanske av att infödda (judiska) israeler brukat kalla sig sabra (kaktusfikon): taggiga utanpå, söta inuti. (Angående olika befolkningsgrupper, se vidare Befolkning och språk.)

Blir man hembjuden till någon kan man första gången ta med blommor eller godis. Är hemmet strängt religiöst (judiskt eller muslimskt) är det kanske inte självklart att män och kvinnor hälsar på varandra och skakar hand, men i normalfallet beter man sig ungefär som i Sverige. Shalom (”Fred”) är det allmänna hälsningsordet på hebreiska.

På restaurang kan man ge tio procent i dricks.

Den som från Israel vill ta sig till Betlehem eller andra platser på Västbanken reser säkrast i fordon som inte är Israel-registrerade, eftersom sådana ofta utsätts för stenkastning i palestinska områden. (Betlehem ligger på Västbanken, som Israel ockuperar, även om staden fick lokalt självstyre genom fredsprocessen på 1990-talet.) Registreringsskyltarna har olika färger. Det finns varianter beroende på om bilen är privat- eller myndighetsägd. Israeliska privatbilar har gula skyltar. På Västbanken och i Gaza har privata fordon vita skyltar.

Judisk klädsel

Religiösa och andra gruppers kläd- och uppförandekoder är en vetenskap för sig. Det är en allmän uppfattning bland judar att män ska täcka sin hjässa när de deltar i judiska religiösa sammanhang eller besöker synagogor eller heliga platser. För kvinnor finns ingen sådan allmän regel, även om judiska kvinnor ur vissa grupper sätter en ära i att dölja sitt hår. En del ortodoxa män, och alla ultraortodoxa, bär huvudbonad utanför hemmet.

Hattar och andra klädesplagg med gamla anor visar på olika gruppers ursprung och tillhörighet. I Israel ser man också ofta män som klär sig modernt men bär en liten kalott på hjässan. På hebreiska kallas kalotten kippa. Den kan bäras tillfälligt av vilken man som helst, som vid en sabbatsmåltid, men att ständigt bära kippa är särskilt vanligt bland de så kallade nationalreligiösa.

Kosher och halal

Israelerna äter ofta riklig frukost. Lunchen, då barnen brukar komma hem från skolan och äta, är huvudmålet, medan man intar en lättare måltid på kvällen.

Mat som serveras på hotell och restauranger är, om inte annat anges, kosher, det vill säga följer judendomens regler för vad som får ätas. Dessa regler har sitt ursprung i Bibelns Moseböcker. Välkänt är att man inte ska äta fläsk, blodmat eller skaldjur och att kött- och mjölkprodukter inte tillagas eller äts tillsammans. Omkring två tredjedelar av Israels judiska befolkning sägs tillämpa kosherreglerna. Det finns gott om restauranger som serverar mat som inte är kosher, och det går bra att köpa fläsk i matvarubutiker.

All mat som är kosher är också halal, det vill säga tillåten föda för muslimer. Men medan många muslimer betraktar alkohol eller vissa alkoholhaltiga drycker som förbjudna, finns inget alkoholförbud i judendomen. Måttlighet skattas högt.

Helgdagar och högtider

Israeliska helger följer traditionell judisk tideräkning som utgår från månens faser. Det innebär att helgdagarna byter datum från år till år i den västerländska almanackan. Det gäller även icke-religiösa helger och minnesdagar: Israels minnesdag för Förintelsen (18 april 2023/6 maj 2024), minnesdagen för dem som dött i strid för den judiska staten (25 april 2023/13 maj 2024) och självständighetsdagen (26 april 2023/14 maj 2024). Mellan de två senare dagarna, som följer direkt på varandra, sker ett snabbt skifte i stämningsläge – från högtidlig sorgsenhet till uppsluppen glädje. En del familjer firar självständighetsdagen med att åka på picknick.

Viktiga judiska religiösa helger är påsken (pesah, det osyrade brödets högtid) på våren och försoningsdagen (yom kippur) på hösten, drygt en vecka efter det judiska nyåret.

De muslimska helgerna följer också månens faser, fast enligt en annan kalender än den judiska. Muslimska och kristna helger firas i Israel av respektive anhängare men är inte officiella helgdagar.

Om våra källor

Israel – Äldre historia

Efter att ha levt nästan två årtusenden i förskingringen bland andra folk skulle judarna åter få ett eget hemland. Det var målet för den sionistiska rörelsen som uppstod i slutet av 1800-talet bland judar i Europa. Men planerna på att utropa en judisk stat i dåvarande Palestina kom på kollisionskurs med arabnationalistiska drömmar efter första världskriget.

Kring Jordanfloden fanns tidiga jordbrukarkulturer. Lämningar av befästningsverk från 8000-talet före Kristi födelse har hittats i Jeriko. Jerusalem nämns i egyptiska skrifter från 1400-talet före Kristus. I Gamla testamentet kallas området väster om Jordanfloden Kanaans land. Där bodde flera besläktade semitiska folk. Bibeln bygger på berättelsen om att ett av dem, hebréerna som även kom att kallas israeliter och senare judar, lovades landet av Gud.

På 1200-talet före Kristus bosatte sig filistéerna, som tros ha talat ett indoeuropeiskt språk, längs kusten i söder. Namnet Palestina (Pelishtim på hebreiska, Filastin på arabiska) är avlett av ordet filisté. 

Till skillnad från grannfolken var judarna monoteister, de trodde på en enda gud. Den religiösa lagen, Torah, som profeten Moses enligt Bibeln mottagit direkt av Gud, skulle genom årtusenden hjälpa judarna att bevara sin särart.

Sedan forntidens judiska stammar enats under kung Saul intog hans efterträdare David Jerusalem omkring år 1000 före Kristus. Davids son Salomo reste det första judiska templet. 

Riket splittrades år 930 före kristen tideräkning i två: Israel i norr och Juda rike i söder. Sedan nordriket på 700-talet före Kristus erövrats av assyrier kallades området Samarien. Drygt hundra år senare intogs det sydliga riket av babylonier. Templet förstördes och judarnas ledande skikt tvångsförflyttades till Babylonien åren 586–539 före Kristus (omtalat som den babyloniska fångenskapen). Andra flydde till bland annat Egypten. 

Sedan perserna krossat Babylonien fick judarna återvända hem. Stora grupper, den så kallade diasporan (judarna i ”förskingringen”), bodde dock från denna tid utanför det judiska kärnland som nu ingick i perserriket. Templet i Jerusalem återuppbyggdes till år 515 före Kristus. 

Alexander den store erövrade området år 331 före kristen tideräkning. Seleukiderna, efterföljare till en av Alexanders generaler, plundrade templet år 166 före Kristus. Judarna svarade med ett uppror, lett av Judas Mackabeus och hans bröder. De behöll sitt oberoende tills Rom tog över år 64 före Kristus. 

Under århundradena runt Kristi födelse skrevs Dödahavsrullarna, som hittades i grottor i Qumran nära Döda havet 1947–1956. Rullarna omfattar bland annat textfragment av bibeltexter på hebreiska. De är av stort intresse för forskningen då de är nära tusen år äldre än andra handskrifter av Bibeln. 

Romarna invaderar Jerusalem

Sedan romarnas judiske lydkung Herodes dött blev hans rike år 6 efter Kristi födelse en romersk provins, Iudaea. Den var underställd provinsen Syria men styrd av lokala förvaltare, prokuratorer. En av dessa var Pontius Pilatus, ståthållaren som enligt Nya testamentet fattade beslutet att korsfästa Jesus, eftersom Jesus uppfattades som upprorsmakare. Då judarna försökte frigöra sig förstörde romarna som straff templet i Jerusalem år 70. Endast Västra muren, Klagomuren, blev kvar.

En judisk sekt erkände Jesus från Nasaret som Messias ­– en ledare som, utlovad av Gud, skulle ha en speciell uppgift för folket. Gruppen avskilde sig efter hand från judenheten och började kallas kristna sedan Jesus avrättats. 

Ett nytt judiskt uppror slogs ned av romarna år 132–135, och judar förbjöds att vara bosatta i Jerusalem. Av romarna fick trakten namnet Syria Palaestina eller enbart Palestina och de såg till att icke-judiska kolonister flyttade in. 

Från 330-talet styrdes Palestina från det kristna Öst-Rom (Bysans). Kejsar Konstantin lät uppföra Heliga gravens kyrka, där Jesu grav och Golgata enligt traditionen legat. Från Europa gick kristna pilgrimsfärder till det heliga landet

Islam uppstår 

En ny världsreligion, islam, och ett nytt, arabiskt imperium såg dagens ljus då profeten Muhammed framträdde på Arabiska halvön. Efter Muhammeds död 632 erövrade hans anhängare bland annat Palestina. Jerusalem kom under arabiskt islamiskt styre 638. År 691 byggdes Klippdomen på Tempelberget i Jerusalem, där Salomos tempel legat. Söder om Klippdomen restes al-Aqsa-moskén. Sedan denna tid räknas Jerusalem som islams tredje heligaste plats efter Mecka och Medina. 

Under det arabiska styret levde kristna och judar som skyddsfolk under islamisk överhöghet. Ännu på 900-talet var arabisktalande kristna den största folkgruppen. Genom islamisk mission och invandring kom muslimerna i majoritet på 1000-talet. 

På 1100- och 1200-talen var Palestina krigsskådeplats för korsfarare, turkiska seldjuker och mongoler. Genom korstågen, som utgick från Europa, försökte romersk-katolska kyrkan återupprätta kristen kontroll.  Det första korståget föregicks av att en arabisk härskare år 1009 raserade kristenhetens heligaste plats, gravkyrkan i Jerusalem. Nyheten om att kyrkan förstörts utlöste masshysteri och blodiga judeförföljelser i Europa, där judarna utpekades som medskyldiga. 1099 intogs Jerusalem av korsriddare, främst fransmän, som begick blodbad på muslimer och judar. Staden blev centrum i det kristna Kungariket Jerusalem.

År 1187 besegrades korsriddarna av Saladin, en kurdisk härförare som blivit sultan av Egypten och Syrien. Saladin gav de kristna tillträde till den heliga graven. 1291 fördrev egyptiska mamluker, slavsoldater, de sista korsriddarna från Palestina.

Osmanska riket blir övermakt

År 1517 erövrades Palestina av de osmanska turkarna. Levnadsvillkoren förbättrades, men fyra århundraden av osmanskt styre som följde blev ändå en period av stagnation. Det heliga landet ingick i det geografiska Stor-Syrien. Turkarna överlät en del av administrationen på den lokala arabiska eliten, ofta jordägare som bodde i städerna. 

Vid slutet av 1800-talet växte sionismen fram som en rörelse bland judar i Europa. Den nationalistiska väckelse som spred sig i hela Europa vid denna tid inspirerade sionismens grundare Theodor Herzl till tanken att judarna åter borde ha ett eget land. Sionismen var också en reaktion mot växande antisemitism och blodiga judeförföljelser, pogromer, i framför allt Ryssland. Den första världssionistiska kongressen hölls i Basel 1897. Målet var att upprätta ett judiskt ”nationalhem” i Palestina. 

I Palestina bodde före 1880 färre än 25 000 judar. Den första judiska invandringsvågen kom i slutet av 1800-talet. Under den andra (1904–1914) byggdes ett judiskt samhällsliv vid sidan av det arabiska. Kibbutzen, det kollektiva jordbruket, blev symbol för sionismen och pionjärernas idealistiska socialism. 

Under första världskriget 1914–1918 slöt det osmanska Turkiet upp på Tysklands och Österrike-Ungerns sida. Genom att utlova självständighet för araberna i det sönderfallande Osmanska riket sökte britter och fransmän arabiskt stöd mot turkarna. Men britternas löften till araberna var svävande. 

Brittiskt stöd till nationalhem

År 1916 slöt britter och fransmän ett avtal, Sykes-Picot-avtalet, om att dela regionen. Stor-Syrien och Irak delades upp i franska och brittiska inflytelsesfärer, medan Palestina skulle ställas under internationell administration. 1917 erövrade britterna Palestina från turkarna. I Balfour-deklarationen samma år lovade Storbritannien att bistå sioniströrelsen med att upprätta ett judiskt nationalhem i Palestina. Storbritannien förde alltså motstridig politik. 

Balfour-deklarationen väckte starka reaktioner bland Palestinas araber. Palestinsk nationalism började växa fram, först bland den jordägande eliten. Den dominerande åsikten var till en början att Palestina skulle ingå i en storsyrisk statsbildning.

1922 blev Palestina ett brittiskt mandatområde under FN:s föregångare, Nationernas Förbund. Mandatet omfattade det som i dag är Israel, Västbanken och Gaza samt ett större område öster om Jordanfloden. Detta område avskildes från mandatet 1921 och utropades till emiratet Transjordanien (senare Jordanien).

Den judiska invandringen fortsatte och sköt fart i samband med Hitler-Tysklands judeförföljelser på 1930-talet. I Palestina ökade spänningarna mellan judar och araber. 

Det arabiska missnöjet resulterade i ett islamiskt inspirerat uppror 1936–1939. Britterna slog ned revolten med hårda metoder. Invandringen minskade för en tid och judiska jorduppköp begränsades, men oroligheterna intensifierades med våld från båda sidor. Terror riktades också mot det brittiska mandatstyret. 

Gradvis byggdes två ekonomier upp, en judisk och en arabisk. Det judiska samhällsbygget hade aktivt stöd i den brittiska administrationen. När andra världskriget upphörde 1945 utgjorde det judiska samhället i Palestina redan en sorts statsbildning med kontroll över ekonomi, hälsovård, utbildning och en egen militär organisation, Haganah.

Om våra källor

Israel – Modern historia

Den moderna israeliska staten utropades 1948. Flera krig sedan dess har lett till att Israels yta vuxit. Fredsavtal har Israel med tiden uppnått med flera av de arabiska grannländerna, men den svåra frågan om hur landet ska delas med palestinierna har förblivit olöst.

Efter första världskriget styrdes Palestina som ett så kallat mandatområde av Storbritannien på uppdrag av FN:s föregångare Nationernas förbund. När spänningarna mellan judar och araber tilltog och övergick i våld lämnade britterna över frågan om Palestinas framtid till FN. 1947 antog FN:s generalförsamling resolution 181 som gick ut på att Palestina skulle delas i en judisk och en arabisk stat. Den judiska staten skulle omfatta cirka 55 procent av Palestinas landyta och den arabiska staten 44 procent. Jerusalem skulle ställas under FN:s förvaltning. Judarna accepterade förslaget men inte palestinierna och inte de arabiska staterna. Våldet trappades upp. I april 1948 angreps den arabiska byn Deir Yassin av de judiska terrorligorna Irgun och Stern. Omkring 250 bybor mördades. Massakern var en av orsakerna till att palestinier inte vågade stanna kvar. Massflykt blev följden.

Det brittiska styret upphörde den 15 maj 1948. Redan den 14 maj utropades den självständiga judiska staten Israel av Arbetarpartiets ledare David Ben-Gurion, som blev premiärminister. Nästa dag anfölls den nybildade staten av Egypten, Transjordanien, Syrien och Irak. Saudiarabien och Jemen deltog med mindre styrkor. FN:s medlare, svensken Folke Bernadotte, mördades under kriget av Sternligan, som bland sina medlemmar räknade Yitzhak Shamir, senare regeringschef i Israel.

Kriget upphörde 1949 med flera vapenstilleståndsavtal. Den halvofficiella gräns som uppstod mellan Israel och Jordanien kallas ofta gröna linjen, det är den man hänvisar till när man talar om gränsen före 1967 års krig. Israel upptog nu 77 procent av Palestinas yta, inklusive västra Jerusalem. Av den tilltänkta palestinska staten återstod ingenting, sedan Västbanken och östra halvan av Jerusalem hamnat under jordansk administration och Gaza under egyptisk. För palestinierna innebar 1948–49 en katastrof, kallad al-nakba. Cirka 160 000 araber stannade i Israel, medan drygt 700 000 flydde till Västbanken, Gaza eller närliggande arabstater.

I Israel var samhällsbygget redan långt framskridet med partier, försvarsmakt, näringsliv och fackföreningsrörelse. Årtiondena före 1948 hade främst judar från Europa invandrat, nu följde judisk invandring från arabländer. 1948 fanns cirka 630 000 judar i Israel; fyra år senare hade antalet fördubblats.

I självständighetsförklaringen deklarerades att Israel skulle vara en judisk stat. Det har senare fastslagits i en nationalitetslag med kraft som grundlag. 1950 antogs dels en lag som ger judar i hela världen rätt att invandra (göra aliya), dels en lag som tillåter staten att beslagta mark och annan egendom som ägts av personer som flydde under kriget 1948.

I slutet av 1950-talet bildade Yasir Arafat, Mahmud Abbas och andra palestinier i exil rörelsen Fatah. Dess mål var att utplåna den judiska staten och bereda väg för alla palestinska flyktingar att återvända hem. Under 1950-talet och början av 1960-talet var det annars arabstater som drev frågan. Egyptens president Gamal Abdel Nasser tog 1964 initiativ till Palestinska befrielseorganisationen (PLO).

Spänningen ökade 1967 vid gränsen mellan Israel och Syrien. Egypten, lierat med Syrien, skickade trupper mot gränsen och blockerade Aqabaviken för israelisk sjöfart, vilket Israel uppfattade som ett direkt krigshot. I juni utbröt sexdagarskriget. Israels flygvapen gick till attack mot Egypten, Syrien och Jordanien i vad Israel såg som ett försvarskrig. Efter sex dagar var Egyptens och Jordaniens arméer krossade och syriska armén illa tilltygad. Israel erövrade Gazaremsan och Sinaihalvön från Egypten samt Västbanken inklusive östra, arabiska Jerusalem från Jordanien. Från Syrien ockuperades Golanhöjderna.

Bosättningar börjar byggas

Israels ledare var osäkra på hur de skulle förhålla sig till nyligen erövrade områden. Först förbjöds judar att bosätta sig där, men efter hand fick religiösa sionister (se Äldre historia) anlägga bosättningar på ockuperad mark. Så länge vänstern satt vid makten beskrevs bosättningarna som anlagda med tanke på Israels säkerhet.

FN antog hösten 1967 resolution 242, som blev grundläggande för internationella fredssträvanden. Den kräver reträtt från ockuperade områden, respekt för och erkännande av de inblandade staternas suveränitet, territoriella integritet och oberoende samt av deras rätt att leva i fred inom säkra och erkända gränser.

I flyktinglägren i Jordanien, Libanon och Syrien strömmade palestinier till rörelser som ville befria Palestina. 1969 tog gerillarörelser med Fatah i spetsen över PLO och Arafat blev PLO:s ledare. Från baser i Jordanien angrep PLO mål i Israel. Israel svarade med attacker som blev en påfrestning för Jordanien, och i ett inbördeskrig med PLO 1970 körde Jordaniens kung Hussein ut PLO. Kriget kallades av palestinierna ”svarta september”. PLO byggde i stället upp baser i Libanon. Under 1970-talets första år använde flera palestinska organisationer terrormetoder. I München 1972 riktades terrorn mot Israels OS-trupp.

Nytt krig med grannländer

I oktober 1973 gick Egypten och Syrien till överraskande anfall mot Israel under den judiska helgen yom kippur (försoningsdagen), som råkade sammanfalla med den muslimska fastemånaden ramadan. Israel lyckades återta initiativet innan kriget avblåstes efter 16 dagar. Oktoberkriget stärkte högern, som hävdade att Israel inte hade kunnat vinna utan de områden som ockuperats 1967. I kölvattnet bildades den nationalreligiösa bosättargruppen Gush Emunim som krävde att Israel skulle behålla ockuperade områden.

PLO:s mål hade varit att befria hela Palestina (inklusive Israel) med militära medel. Från 1974 accepterade PLO möjligheten av självstyre i ”varje del” av Palestina, som delmål. PLO beslöt också att befrielsen även kunde ske med politiska medel. Arabstaterna erkände 1974 PLO som enda lagliga representant för det palestinska folket och PLO fick observatörsstatus i FN.

Med högerblocket Likuds valseger 1977 gick israelisk politik in i ett nytt skede. Dittills hade alla regeringar letts av Arbetarpartiet, som främst samlade judar med bakgrund i Europa. De som invandrat från Nordafrika och andra länder i Mellanöstern var inte sekulariserade och vänsterorienterade i samma utsträckning och tenderade att föredra Likud.

Likuds styre under ledning av Menachem Begin inleddes med en stor framgång. Hösten 1978 enades Israel och Egypten med hjälp av Jimmy Carter på den amerikanske presidentens fritidsresidens Camp David i USA. Inför det första fredsavtalet med ett arabland bildades den israeliska rörelsen Fred nu. På basis av Camp David-avtalen slöt Israel och Egypten fred 1979, och Egypten återfick Sinai. Missnöjet blev stort i arabvärlden, men Egypten försvarade sig mot anklagelser om svek: egyptierna hade också utfäst sig att verka för palestinskt självstyre.

Med Likud vid makten fick bosättarna inflytande. Trots protester från vänstern tillkom en mängd bosättningar i början av 1980-talet. 1980 proklamerade Israel Jerusalem som sin eviga och odelbara huvudstad. Golanhöjderna annekterades 1981: israelisk lag infördes.

1982 invaderade Israel Libanon och drev ut PLO, som flyttade sitt högkvarter till Tunisien. Hundratusentals palestinska flyktingar i Libanon blev utan skydd. I lägren Sabra och Shatila massakrerades flyktingar av kristna falangister, som var lierade med Israel. Israels dåvarande försvarsminister Ariel Sharon hölls ansvarig och tvingades avgå. Invasionen i Libanon splittrade israelerna. Fredsrörelsen fick fler anhängare.

Uppror på Västbanken

På Västbanken kontrollerade Israel stora landområden, men runt bosättningarna där växte palestiniernas frustration. 1987 inledde stenkastande ungdomar en revolt, intifadan, som rasade i flera år. Intifadan var ett folkligt civilt uppror med inslag av både begränsat våld och ickevåld. Israelerna svarade med lågintensiv krigföring och kollektiva bestraffningar. Insikten växte emellertid om att läget var ohållbart. Kontakter knöts mellan israeler och palestinier.

1988 avsade sig Jordaniens kung Hussein allt ansvar för att styra Västbanken. PLO:s exilparlament utropade en självständig palestinsk stat med Arafat som president. Därmed bekände man sig till en tvåstatslösning. PLO erkände FN:s resolution 242 och därmed Israels rätt att existera inom säkra gränser. PLO avsvor sig rätten att använda terror.

I början av 1990-talet var tiden mogen för ett närmande mellan israeler och palestinier. Sovjetunionens upplösning hade berövat palestinierna stöd från öst. De var också försvagade efter Kuwaitkriget 1991. De hade ställt sig bakom Iraks ledare Saddam Hussein som invaderade Kuwait och som straff drog länderna vid Persiska viken in sitt stöd till PLO. Israel påverkades också av sovjetväldets fall: det ledde till en ny våg av judisk invandring.

Arbetarpartiet återfick makten i valet 1992 och Yitzhak Rabin blev premiärminister. Rabin satte stopp för nya bosättningsprojekt, med undantag för den östra halvan av Jerusalem.

Osloprocessen

Förhandlingar inleddes som mynnade ut i en principöverenskommelse om fred i september 1993. Med stöd i Osloavtalen 1993 och 1995 inrättades lokalt palestinskt självstyre på Västbanken och i Gaza. PLO erkände även formellt Israels rätt att existera inom säkra gränser, och Israel erkände för första gången PLO som palestinska folkets representant.

Självstyret inleddes 1994 i Gazaremsan och i staden Jeriko på Västbanken. PLO-ledaren Arafat kunde inrätta Palestinska myndigheten, med egna poliser. Självstyret utvidgades 1995, men Israel behöll kontroll över större delen av Västbanken. Områdena med självstyre var koncentrerade till städer och saknade förbindelse med varandra. Likaså saknades en förbindelse mellan Gaza och de palestinska enklaverna på Västbanken.

Osloavtalet var inget verkligt fredsavtal; det angav bara hur Israel och PLO skulle gå vidare för att lösa konflikten. Viktiga frågor som bosättningarna, flyktingarna, gränserna och Jerusalem – som båda parter vill ha som huvudstad – sköts på framtiden. Men fredsprocessen fortsatte, trots att motståndare på båda sidor försökte sabotera den. Premiärminister Yitzhak Rabin, utrikesminister Shimon Peres och PLO-ledaren Arafat fick Nobels fredspris. 1994 slöt Israel och Jordanien fred.

1995 sköts Rabin ihjäl av en judisk extremnationalist. Det var kulmen på en hatkampanj från högern mot Rabins fredspolitik. I efterhand framstod mordet som början till slutet på fredsprocessen. Partikamraten Peres efterträdde Rabin fram till valet 1996, men våldsam terror från den islamistiska palestinska rörelsen Hamas, som motsatte sig Osloavtalen, spred skräck bland israeler och gynnade högern. Likud, lett av Benjamin Netanyahu, vann valet, men hans regering blev beroende av småpartier på högerkanten. Ökat stöd till bosättarna ledde till oroligheter på Västbanken och i Gaza.

Efter en bitter valrörelse gick Arbetarpartiets nye ledare Ehud Barak segrande ur valet 1999 och bildade en bred koalition. Från Libanon drog Barak tillbaka Israels sista styrkor våren 2000, efter 18 år. Den shiamuslimska, Iranstödda rörelsen Hizbollah och militanta palestinska grupper firade Israels uttåg som en seger.

Den andra intifadan

Hösten 2000 gjorde Ariel Sharon, som efterträtt Netanyahu som Likudledare, ett besök som på Tempelberget i Jerusalem som provocerade araber. Tempelberget är heligt för både judar och muslimer (se Jerusalem). Sharons tilltag tände gnistan till ett nytt palestinskt uppror, al-Aqsa-intifadan, som blev mer våldsam än den första revolten. Barak förklarade fredsprocessen avslutad. Nästa val vanns av Likud och Sharon bildade regering. Våldet trappades upp och alla fredsförhandlingar avbröts.

Sharons nästa regering fick en tydligare högerprofil, sedan Arbetarpartiet upplevt sitt värsta valnederlag dittills. 2003 togs ett nytt initiativ för fred när USA, FN, EU och Ryssland överlämnade en ”färdplan för fred” till israeler och palestinier. Redan 2004 låg planen på is. Hösten 2004 dog Arafat. Han efterträddes som PLO-ledare och palestinsk president av Mahmud Abbas, som tog avstånd från upprorets våld men vägrade att stoppa militanta palestinier med vapenmakt. 

De judiska bosättningarna på palestinsk mark hade fortsatt att växa, men till skillnad från många andra inom högern ansåg Sharon nu att bosättningspolitiken inte hade gjort Israel säkrare. Han var redo att offra viss ockuperad mark. Bosättare var bestörta, men en majoritet av israelerna stödde Sharon. 2005 utrymde israelerna Gaza.

Sharon och andra avhoppare lämnade Likud för att bilda det ”nationellt liberala” partiet Kadima, men 2006 föll Sharon i koma efter ett slaganfall. Ny premiärminister och Kadimaledare blev Ehud Olmert, som snart bildade koalition med bland andra Arbetarpartiet.

Inom det palestinska självstyret vanns parlamentsvalet samma år av Hamas, över dittills regerande Fatah. Eftersom terrorstämplade Hamas vägrade erkänna Israel frös USA och EU sitt bistånd till den palestinska regeringen.

2006 dödade den libanesiska shiamuslimska milisen Hizbollah åtta israeliska soldater nära gränsen. Som svar anföll israeliskt flyg Hizbollahs posteringar, vägar och broar i södra Libanon och Beiruts internationella flygplats. Hizbollah besköt norra Israel med raketer och israeliska marktrupper gick in i södra Libanon. Under detta ”andra Libanonkrig” dödades 157 israeler och ett tusental libaneser. Både Israel och Hizbollah utropade seger, men det stod klart att Israels armé inte, som Olmert lovat, hade kunnat skydda norra Israel genom att krossa Hizbollah.

Flera krig i Gaza

Inompalestinska motsättningar ledde till brutalt våld mellan Hamas och Fatah i Gaza. 2007 tog Hamas över makten. Gaza hamnade nu under israelisk (och egyptisk) ekonomisk blockad, medan Israel fortsatte att tala med Fatahs regering på Västbanken. 

Tre krig mellan Israel och Hamas kom sedan att prägla de närmaste åren:

I december 2008 inledde Israel massiva bombattacker mot Hamas, följt av en markoffensiv mot Gaza. Ett mål för Israel var att få stopp på insmugglingen av vapen till Gaza. I mitten av januari 2009 blåstes striderna av. Över 1 300 palestinier hade då dödats, varav minst 700 civila, och tiotusentals hade blivit hemlösa. På israeliska sidan hade 13 människor mist livet.

Hamas kom en tid att rikta in sig på återuppbyggnad medan mer radikala grupper anföll israeliska mål. Men i november 2012 trappades spänningarna upp till krigsläge igen, sedan Israel skjutit ihjäl ledaren för Hamas militära gren. Efter en veckas strider ingicks vapenvila. Då hade runt 170 palestinier, varav över hundra civila, fått sätta livet till. Fyra israeliska civila och två soldater hade dödats.

Sommaren 2014 var det dags på nytt. Under sju veckor av krig avfyrade militanta palestinier drygt 4 500 raketer eller granater mot Israel, som genomförde över 5 200 flyganfall mot Gaza. Israel satte även in marktrupper för att förstöra tunnlar som palestinier byggt för att ta sig in i Israel och utföra attacker. När vapenvila slöts hade fler än 2 100 palestinier dödats, de flesta civila och flera hundra barn. På israeliska sidan hade 66 soldater och 7 civila mist livet.

Benjamin Netanyahu återkom som premiärminister. Men genom att tala för Israels rätt att utvidga bosättningarna som svar på ”naturlig tillväxt” kom han på kant med USA:s president Barack Obama. I ett försök att blidka amerikanerna nämnde Netanyahu 2009, för första gången, möjligheten av en palestinsk stat. Med villkoren att den måste vara demilitariserad, att Jerusalem inte fick delas och att palestinierna måste erkänna Israel som en judisk stat (ett krav som tidigare inte framförts officiellt).

Medan konflikten ständigt pågick präglades israelisk debatt även av vardagsekonomi. Höga priser och brist på bostäder ledde till demonstrationer. 2013 hölls nyval efter osämja om budgeten. Netanyahu och Likud vann en promenadseger, men nästa koalitionsregering bestod – trots att ultraortodoxa partier ställdes utanför – av fem partier som drog åt olika håll: å ena sidan bosättare och nationalister, å andra sidan mittenpartier som ville förhandla med palestinierna. Ett mått på tidsandan var att det nationalreligiösa bosättarpartiet Beit Yehudi, som ville annektera större delen av Västbanken, fyrfaldigat sina mandat.

När Netanyahu ställde sig bakom ett lagförslag som skulle slå fast landets exklusivt judiska karaktär röstade mittenpartier nej, med motiveringen att lagen skulle diskriminera landets arabiska minoritet. Netanyahu utlyste nyval 2015. Han lockade nu högerröster genom att slå fast att det under hans styre inte skulle bli någon egen stat för palestinierna – att jämföra med den ståndpunkt han intagit 2009 då han stödde en tvåstatslösning på vissa villkor. Netanyahu hävdade nu att mark som lämnades över till palestinierna riskerade att hamna i händerna på radikala islamister. Han lovade också att bygga ut bosättningarna i Jerusalem så att det skulle bli omöjligt att dela staden och göra den östra halvan till palestinsk huvudstad.

Netanyahu gav öppet uttryck för en uppfattning som vuxit sig stark i Israel: att judar ska befolka hela det gamla brittiska mandatet Palestina – det vill säga även hela Västbanken. Utspelet gav utdelning: en överlägsen valseger för Likud. 2015 fick Netanyahu ihop en koalition sedan bosättarpartiet Beit Yehudi och de ultraortodoxa partierna anslutit sig. På viktiga områden kom nationalreligiösa och bosättarvänliga partier åt att utöva inflytande.

En nybildad mittenallians, Blått och vitt, under ledning av förre arméchefen Benny Gantz, rubbade kortvarigt den konservativa regeringspolitiken. Men läget mellan partierna var jämnt i flera val och Gantz försatt sin chans. Netanyahu kunde sedan fortsätta som premiärminister trots flera nyval och besvärliga regeringsbildningar. I april 2019, september 2021 och mars 2020 hölls val som i stort sett slutade i dött lopp mellan Netanyahus Likud och militärveteranen Gantz partier. 

Därefter såg Netanyahus grepp om den israeliska politiken ha lossnat, särskilt som han själv åtalades på mutanklagelser. Men en bred koalitionsregering bildad av Netanyahus kritiker, med åtta partier, lyckades inte hålla samman. Netanyahu kunde återvända till regeringsmakten, stöttad av religiösa och nationalistiska partier. Israel fick sin dittills mest radikala högerregering (se Aktuell politik). 

Stöd av Trump

USA gav under Donald Trumps presidentskap från 2016 starkt stöd för israeliska anspråk. Netanyahu fick därmed en triumf att luta sig mot inrikespolitiskt när han kämpade för att hålla sig kvar vid makten. Planerna på annektering frystes dock när Netanyahu ingick avtal om normaliserade förbindelser med Förenade arabemiraten 2020.

2017 meddelade president Trump att USA skulle godkänna Israels överhöghet över Jerusalem och flytta dit sin ambassad från Tel Aviv. Medan Israel jublande höll 70-årsjubileum och USA-ambassaden invigdes den 14 maj 2018 iscensatte palestinier i Gaza en protestvåg. Palestinier sköts ihjäl av israeliska armén. Skotten mot demonstranter mötte stark kritik i omvärlden men försvarades av Israels högsta domstol, som ansåg att det som utspelat sig inte var fredliga demonstrationer utan en del av den väpnade konflikten. Palestinier använde också en annan metod som väckte oro: de lät brinnande facklor, i drakar eller lyktor, föras av vinden mot israeliskt område.

2018 ingick Netanyahus regering en överenskommelse om eldupphör med Hamas, som hade drivit på protesterna: Hamas tilläts ta emot pengabidrag från Qatar till löner och bränsle till kraftverk – i utbyte mot lugn vid gränsen. Sedan dess har det inträffat flera våldstoppar mellan Israel och Islamiska jihad, men också med Hamas. 2021 utbröt en konfrontation mellan Israel och palestinier i Gaza. Efter elva dagar av intensivt bombkrig nåddes vapenvila, då rapporterades 254 palestinier och 12 israeler ha mist livet. Konflikten demonstrerade både att militanta grupper i Gaza hade lyckats bygga upp en anselig arsenal av raketer och att Israel utvecklat sin förmåga att oskadliggöra dem, men följden blev ändå israeliska anfall med stor förödelse i Gazaremsan. 2021 förekom också handgripligt våld av ett slag som dittills varit ovanligt: mellan judar och palestinier som tillhör Israels arabiska minoritet, bland annat i staden Lod.

Sedan 2014 har inga officiella fredsförhandlingar mellan parterna ägt rum. Trump drev en plan som skulle befästa Israels makt över både Östra Jerusalem och Västbanken. Intresset från palestinsk sida var obefintligt inte bara till följd av Jerusalembeslutet och Trumps stöd för bosättningspolitiken. USA drog också in sitt ekonomiska stöd till FN-organisationen Unrwa, som sörjer för vård och skolgång till palestinska flyktingar. Trump bidrog dessutom till att stärka israeliska anspråk genom att också erkänna Golanhöjderna (intagna från Syrien 1967) som israeliskt område.

Om våra källor

Israel – Politiskt system

Israel är en parlamentarisk demokrati. Två stora partier – Arbetarpartiet (vänster) och Likud (höger) – dominerade politiken fram till 2005. Sedan dess har det politiska landskapet förflyttat sig kraftigt åt höger. Likud har stått starkt, men inte dominerande på egen hand, och högerpartierna är flera. I mitten finns en spretig samling partier och vänsterpartierna har gått bakåt. Religiösa partier spelar aktiv roll. 

Det finns ingen författning, men de statliga institutionernas verksamhet regleras i ett antal så kallade grundläggande lagar. Lagen om återvändande antogs 1950 och Medborgarskapslagen 1952. Den första ger alla judar i världen rätt att invandra, den andra garanterar medborgarskap åt invandrade judar.

En ny lag fogades till samlingen när parlamentet knesset 2018 antog den  så kallade Nationalstatslagen som slår fast statens exklusivt judiska karaktär. Lagen definierar Israel som "det judiska folkets nationella hemland".  Den bygger på formuleringar i självständighetsförklaringen 1948. För landets arabiska minoritet innebär den bland annat att arabiska inte längre har status som officiellt språk och att bara judiska helgdagar ska vara officiella. Även israeliska jurister har kritiserat lagen som provocerande och anfört att den innebär permanent diskriminering av landets arabiska minoritet. 

Parlamentet, knesset, består av en kammare med 120 ledamöter som utses i allmänna val vart fjärde år. Men premiärministern har rätt att när som helst utlysa nyval, och det sker i praktiken ofta. Hela landet utgör en valkrets. Rösträttsåldern är 18 år. I parlamentet antas lagförslag efter tre omröstningar.

Israels president, som främst har representativa uppgifter, väljs av knesset för en period på sju år.

Kvinnors aktiva deltagande i samhällslivet gäller också politiken, men i praktiken inte alla partier. Sedan 1951 finns en lag som föreskriver jämställdhet mellan könen i samhällsinstitutioner. Men flera av partierna i den konservativa regeringskoalition som tillträdde efter valet hösten 2022 har inga kvinnliga ledamöter i knesset. I den Likudledda regering de bildade vid nyår 2023 var sex av 32 ministrar kvinnor. Från hösten 2023 styrs landet av en utökad krisministär.

Alltsedan det moderna Israel grundades har Högsta domstolen haft stark ställning, med möjlighet att bland annat stoppa nya lagar som kan leda till diskriminering. I avsaknad av författning finns det inte heller någon författningsdomstol, och HD:s praxis får därför stor tyngd. Den rättsliga granskning som sker av politiska beslut och myndighetsbeslut bygger på att HD inte bara granskar om de följer lagens bokstav utan också kan göra en bedömning av rimligheten i ett beslut. Regeringens juridiska rådgivare har dessutom tillförsäkrats integritet genom att inte vara politiskt utnämnda. En kraftmätning om rättsväsendets oberoende har pågått under 2023 och 2024 (se Aktuell politik). Frågan har flera principiella dimensioner. Israels politiska opposition bedömer HD:s rätt att göra en rimlighetsbedömning av beslut som avgörande för kunna hindra auktoritär maktutövning från landets regering. Dessutom har HD i sammanhanget för första gången kommit med ett utslag som gäller de grundläggande lagarna (se Kalendarium).

Läs också om Israels rättssystem i Demokrati och rättigheter.

Politiska partier

Med kortvariga undantag har alla regeringar varit koalitioner. Spärren till parlamentet var länge bara 2 procent av rösterna. Även mycket små partier kunde få en roll som tungan på vågen. 2014 höjdes spärren till 3,25 procent. Systemet inspirerar till allianser, eftersom små partier som samarbetar kan ta sig in i knesset.

Fram till 2021 leddes alla regeringar av Arbetarpartiet eller högerpartiet Likud, med undantag för perioden 2006–2008 då ett centerparti, Kadima som bildats genom avhopp från Likud, satt vid rodret. Vid flera tillfällen har de två dominanta partierna samtidigt ingått i breda koalitioner.

Israel fick ett starkt högerparti först 1973, när Likud (som betyder konsolidering) bildades. Partiet kombinerar marknadsekonomi med hårdför inställning i säkerhetspolitiska frågor. Många som invandrat från länder i Israels närområde röstar på Likud; judar med den bakgrunden har inte varit sekulariserade eller haft vänstersympatier i samma omfattning som personer med bakgrund i Europa. Från 2009 till 2021 hade Likud makten i regeringar ledda av Benjamin Netanyahu, som också hade varit premiärminister i tre år på 1990-talet. 2022 återkom Netanyahu som regeringschef.

Valet 2022 stärkte partier längre ut till höger, som ställde upp med gemensam lista: Religiös sionism, tidigare känt som Tkuma (Pånyttfödelse) och lett av Bezalel Smotrich. Till samarbetet anslöts Otzma Yehudit (Judisk styrka), som leds av bosättaren Itamar Ben-Gvir. Han har hörts hylla Baruch Goldstein, som begick massmord på 29 palestinier i Hebron 1994. Ideologin går tillbaka på en USA-född rabbin, Meir Kahane, och dennes parti Kach. Kahane blev mördad 1990, och avläggare till Kach (som redan var förbjudet) har i Israel och USA bland andra länder klassats som rasistiska.

Två ultraortodoxa partier, Shas och Förenade Torahpartiet, hör sedan tidigare till Likuds stödtrupper. De har haft större inflytande än vad som svarat mot deras andel av väljarkåren. Valdeltagandet är högt bland de ultraortodoxa, och deras rabbiner dikterar ofta hur de ska rösta. Det största partiet, Shas, har suttit med i flera regeringar och representerar sefardiska judar (från Nordafrika och Mellanöstern). Shas har betecknat sig som icke-sionistiskt – de ultraortodoxa har inte drivit politiska krav på att inrätta och utvidga en israelisk stat. Samma sak gäller Förenade Torahpartiet, motsvarigheten bland ashkenazer, som har bakgrund i Europa. Båda partierna slår vakt om de ultraortodoxas privilegier men har varit pragmatiska i andra frågor.

Näst största parti, större än extremhögeralliansen och större än de ultraortodoxa partierna, är emellertid sedan 2021 det sekulära mittenpartiet Yesh Atid (Det finns en framtid), bildat av TV-profilen Yair Lapid.

Nationell enighet (HaMahane HaMamlakhtiär en gruppering ledd av Benny Gantz, som också lyckats samla fler väljare än ultraortodoxa partier. Generalen Gantz har varit bland annat försvarsminister och biträdande premiärminister. I valsamarbetet från 2022 ingick Tikva hadasha (Nytt hopp), grundat av Gideon Saar, avhoppare från Likud som har haft posten som justitieminister, men Saars rörelse rapporteras ha lämnat alliansen 2024.

Benny Gantz och Yair Lapids grupperingar rörde sig dessförinnan inom ett större mittenblock som en tid samarbetade. 2021 deltog de i ett regeringsunderlag som kortvarigt knuffade bort Benjamin Netanyahu som regeringschef. Frågan om att delta i en samlingsregering ledd av Netanyahu var sedan vad som kom att splittra alliansen mellan dem.

Till Likuds allierade har det nationalistiska, sekulära högerpartiet Yisrael Beiteinu (Israel är vårt hem) brukat räknats, men partiets sekulära ideal är svårsmälta för de religiösa partier som Likud också har behövt bygga sitt regeringsinnehav på. Yisrael Beiteinu stöds av många ryska invandrare. Partiledaren Avigdor Lieberman tycker att områden i Israel där araber är i majoritet ska överföras till en palestinsk stat, mot att Israel övertar delar av Västbanken.

Partier till vänster, som drivit fredsprocessen med palestinierna, för i dag en tynande tillvaro:

Arbetarpartiet (Labor) bildades 1930 under namnet Mapai. Partiet grundades på socialistiska och sekulära ideal och fick anhängare i fackföreningsrörelsen, på kibbutzerna (se Äldre historia) och bland de intellektuella. Partiet domineras av ashkenazer, judar med ursprung i Europa. Historiskt har partiet också haft stöd av många araber. Labors Raleb Majadele blev 2007 Israels förste muslimske minister och fick posten som ansvarig för forskning, kultur och idrott. I alla val fram till 1969 fick partiet minst hälften av rösterna, men när 1990-talets fredsprocess gick om intet (se Modern historia) riktade många väljare sin besvikelse mot Arbetarpartiet, som därefter har fått se sitt inflytande fortsätta minska.

Vänsterpartiet Meretz (Kraft), som har starka band till fredsrörelsen Fred nu, var i början av 1990-talet Israels tredje största parti. 2022 lyckades Meretz inte klara spärren och få mandat i knesset. 

Israels araber är splittrade. De flesta röstade tidigare på Arbetarpartiet, en del på Meretz. Senare har många gett sin röst till arabiska småpartier, men när tröskeln för att få mandat i knesset höjdes blev det svårare för dem att komma in i parlamentet. De har lyckats bäst när de har samarbetat, som 2015 och 2019 när fyra partier ställde upp i allians, vilket gav högre arabiskt valdeltagande än tidigare och ett tvåsiffrigt antal av knessets 120 mandat. Annars har deras väljare ställts inför perspektivet ”fler alternativ, men mindre makt”.  2019 – efter att Nationalstatslagen antagits – sjönk det arabiska valdeltagandet dramatiskt. Religiösa Raam (Förenade arablistan) valde att ingå i 2021 års åttapartiregering för att kunna utverka satsningar i områden med arabisk befolkning. Raam har sin väljarbas i Negev, bland beduiner som lever under knappa omständigheter. I valet 2022 fick också en allians, tidigare kommunistiska – och arabisk-judiska – Hadash tillsammans med Taal, Arabiska rörelsen för förändring, mandat. Sekulärt nationalistiska Balad klarade däremot inte spärren. 

Utanför systemet

En organisation som har en viktig roll i staten Israel saknar motsvarighet i andra länder: Jewish Agency. Det är en förvaltning som tillhör Världssionistorganisationen. I Israel ansvar den för mottagandet av personer som invandrar. Målsättningar som drivs i den politiska världen gör avtryck även inom Jewish Agency, och tvärtom. 2018 valdes oppositionsledaren Isaac Herzog till chef, trots att premiärminister Benjamin Netanyahu strävade efter att få en av sina ministrar vald. Herzog, vars släkt har fostrat många politiska ledare, gick 2021 vidare till presidentposten.

De demokratiska rättigheterna för invånarna i ockuperade områden tilldrar sig särskilt intresse. Befolkningen får inte självklart medborgarskap ens på Golanhöjderna och i Östra Jerusalem där israelisk lag har införts. Många avstår också för att inte legitimera israelisk överhöghet.

I kommunalvalet 2018 fick druserna på Golanhöjderna rösta för första gången, sedan drusiska företrädare vänt sig till Israels högsta domstol. De lokala styrande hade dessförinnan utsetts av Israel. Men begäran var omstridd bland druserna och maningar till bojkott blev följden. Kritiker anser att den rösträtt de har beviljats legitimerar ockupationen. Bara personer som har israeliskt medborgarskap får kandidera.

I Östra Jerusalem har den arabiska befolkningen rätt att rösta i kommunalval, men även där har bojkott varit påbjuden från palestinskt håll i protest mot ockupationen. 

Om våra källor

Israel – Demokrati och rättigheter

Israel berömmer sig av att vara ”Mellanösterns enda demokrati” och det är högt i tak för att yppa alla sorters åsikter. I praktiken gynnas landets judiska befolkning i många sammanhang, medan minoriteter kan ha svårare att hävda sina rättigheter. Allra besvärligast är det för de araber som lever under Israels militära ockupation eller blockad.

Israel saknar författning men har en rad grundlagar med starkt genomslag (se Politiskt system). 2023 började landets regering genomdriva långtgående förslag som mötte en kritikstorm om att de skulle riva upp domstolsväsendets oberoende från politisk styrning, bland annat Högsta domstolens möjlighet att stoppa lagar som bedöms vara diskiminerande. 

2018 fastslogs landets judiska karaktär. Det har lett till viss kritik inom landet och skarpa ifrågasättanden utifrån; en femtedel av landets befolkning (ockuperade områden oräknade) tillhör icke-judiska minoriteter. Men landet är känt för sina rika partiflora och öppna debatt. Även arabiska partier är företrädda i parlamentet och araber med medborgarskap har rösträtt. Valdeltagandet bland araberna varierar mycket mellan valen. Besvikelse över hur staten behandlar sina minoriteter kan vara ett skäl, och maningar till valbojkott från arabiskt håll förekommer. Men arabiska småpartier kan liksom andra öka sitt inflytande genom att ingå valallianser.

Palestinier i områden som Israel ockuperar lever med demokratiska hinder från båda håll. De har lokalt självstyre med en palestinsk myndighet som fungerar illa eller inte alls (en rest av 1990-talets misslyckade fredsprocess), medan Israel för sin del tar alltmer mark i anspråk samtidigt som befolkningens rättigheter åsidosätts.

Den USA-baserade människorättsorganisationen Human Rights Watch anklagade i en  rapport 2021  Israel för apartheidpolitik genom att missgynna araber i olika sammanhang (både araber med medborgarskap och palestinier i de ockuperade områdena). Ordet apartheid hade förekommit länge i kritik från palestinskt håll, men också brukats av den israeliska organisationen B'Tselem. 2021, när Israel genomförde en mycket effektiv vaccinationskampanj mot covid-19-pandemin, fick landet kritik från många håll för att inte tillgodose vaccinbehovet hos befolkningen i ockuperade områden. 2022 valde också Amnesty International att klassa Israels behandling av palestinierna, i Israel och i de ockuperade områdena, som apartheidpolitik. Israels regering anser att anklagelserna bottnar i lögner och ogrundade påståenden.

Andelen kvinnor i politik och samhällsliv varierar starkt. I knesset är omkring en fjärdedel av ledamöterna kvinnor, men de ultraortodoxa judiska partierna undviker att ha kvinnliga kandidater. Bland den arabiska partialliansens 15 ledamöter efter nyvalet 2020 fanns fyra kvinnor, en av dessa omtalad som den första i knesset med muslimsk huvudduk.

Somliga lagar gäller alla i Israel och ifrågasätts av många, som att det inte går att viga sig borgerligt. Homosexuella skyddas i lag mot diskriminering, men stora grupper i samhället är på religiösa grunder helt emot hbtq-rättigheter. 2023 kom kritik från flera partier och rabbiner mot att en öppet homosexuell politiker blivit talman i parlamentet knesset.

Fackföreningsrörelsen hade starkare inflytande tidigare, så länge Arbetarpartiet var statsbärande.

Fastighetsköp är ett av de områden där det är lättare att vara jude än arab. 2018 rapporterade israelisk press om vad som hände i ett samhälle i Galiléen när hälften av de högsta anbuden i ett nytt bostadsområde kom från araber: borgmästaren stoppade den fortsatta utbyggnaden.

Israel har på senare år skakats av korruptionsskandaler som involverat både en tidigare president och flera ministrar, men i internationell jämförelse har Israel vanligen placerat sig i ett mellanskikt. Organisationen Transparency International (TI), som undersöker om invånarna anser att det är vanligt att politiker och tjänstemän tar emot mutor, placerar Israel som land 33 av 180 i sin årliga översikt av graden av korruption i världens länder, se lista här. Läget bedöms ha förbättrats trots att premiärminister Benjamin Netanyahu stod åtalad när TI:s index publicerades, men så är Israel också ett land där mutmisstankar tenderar att nå allmänhetens kännedom och anklagelserna mot Netanyahu har varit i kända i flera år.

YTTRANDEFRIHET OCH MEDIER

Tidningar utkommer på hebreiska, engelska, arabiska och ryska. De täcker ett brett politiskt spektrum, tillämpar granskande journalistisk och ger utrymme för frispråkig debatt. På senare år har det tillkommit nyhetsredaktioner som engelskspråkiga The Times of Israel och Ynet News, som enbart publicerar sig via internet.

Ett statligt etermediebolag som grundades med brittiska BBC som förebild har ersatts med ett nytt, IPBC som också är känt som KAN, efter långvarig och bitter debatt. Den politiska högern hade länge varit missnöjd med public service-bolagets rapportering. 2016 väckte ett uttalande av kulturminister Miri Regev (Likud) uppmärksamhet: ”Vad är poängen med det nya bolaget om vi inte kontrollerar det?” Kritiker som var emot förändringarna hävdade att de statsfinansierade kanalerna skulle berövas sitt politiska oberoende.

De första reklamkanalerna startades 1993. Armén har egna radiosändningar.

Militär censur tillämpas, vilket kan hindra massmedier från att rapportera om känsliga insatser. Censurmyndigheten ger sällan offentlighet åt sitt arbete, men det inträffar: I november 2018 uppmanade censorerna medborgarna att inte yppa någon information om en händelse i Gaza, då en soldat dödades vid en insats av en elitstyrka (se Kalendarium).

Människorättsorganisationer kritiserar en ökad tendens att också begränsa massmediernas frihet att rapportera om brutalitet riktad mot demonstranter.

Israel placerades på plats 97 av 180 länder i Reportrar utan gränsers pressfrihetsrankning för år 2023, ett ras med elva placeringar, se lista här.

För palestinska journalister i de ockuperade områdena är problemet dubbelt även på medieområdet: deras arbete försvåras både av Israel och av obenägenhet hos palestinska makthavare, som sköter självstyret i ockuperade områden, att acceptera fria medier. 2022 hamnade bristen på ömsesidigt förtroende i fokus när Shireen Abu Akleh, erfaren palestinsk-amerikansk TV-reporter, sköts ihjäl på Västbanken då hon (iklädd hjälm och skottsäker väst märkt "Press") bevakade en insats som en israelisk arméstyrka gjorde i ett flyktingläger i Jenin.

När konflikten trappas upp till krig, vilket sker återkommande, försvåras massmediers arbete ytterligare. Under kriget 2023 mellan Israel och islamiströrelsen Hamas i Gazaremsan, som utbröt efter terrordåd och kidnappningar utförda av Hamas, räknade den USA-baserade pressorganisationen CPJ till minst 77 dödade journalister eller andra mediearbetare mellan krigsutbrottet och nyår.

RÄTTSVÄSEN OCH RÄTTSSÄKERHET

Israels domstolsväsende anses starkt och kapabelt att stå emot politiska påtryckningar. Men lagförslag från landets konservativa regering som behandlas sedan 2023 går ut på att ge parlamentet möjlighet att överpröva domar och bedömningar av bland annat lagstiftning som görs av Högsta domstolen.

Det finns tre statliga domstolssystem, varav två är civila: sekulära domstolar och religiösa domstolar. Under justitiedepartementet lyder de sekulära rätterna med Högsta domstolen som högsta instans. Flera specialdomstolar, bland andra en arbetsdomstol, kompletterar systemet.

Familjerättsliga avgöranden – exempelvis skilsmässor, vårdnadsfrågor och arv – handläggs av de religiösa samfunden. De judiska domstolarna är underställda religionsdepartementet, men deras beslut kan genomdrivas med hjälp av samma myndigheter som verkställer andra rättsliga beslut, till exempel polisen.

I militärdomstolar prövas militär personal, men också palestinier som anklagas för brott mot säkerheten. En militär appellationsdomstol är normalt högsta instans, men om prövningstillstånd beviljas kan ett mål föras till Högsta domstolen.

1962 avrättade Israel nazistförbrytaren Adolf Eichmann. Dödsstraffet finns kvar och det finns förslag om att skärpa lagen så att det blir lättare att utdöma dödsstraff för terrorbrott.

Det sker återkommande riktade mord, mot exempelvis ledare inom militanta palestinska rörelser, som utförs av israelisk militär. I internationell kritik mot Israel har aktionerna jämställts med utomrättsliga avrättningar. Ronen Bergman, historiker och säkerhetsreporter, har granskat sådana aktioner – och de politiska överväganden som gjorts – i boken Rise and Kill First: The Secret History of Israel’s Targeted Assassinations.

Israel tillämpar administrativt häkte (fängsling utan rättegång), en metod som kritiseras skarpt av människorättsorganisationer. 2020 satt enligt organisationen B’Tselem cirka 350 palestinier i administrativt häkte. Grunderna för att de var frihetsberövade offentliggjordes inte. Sedan hösten 2020 lämnar kriminalvården inte ut nya totalsiffror.

Kollektiv bestraffning mot palestinier förekommer. I november 2022 mördade en ung palestinier tre israeler nära bosättningen Ariel. Militären meddelade efter morden att 500 anhöriga och släktingar till honom skulle få sina arbetstillstånd i Israel indragna.

I kölvattnet av de terrordåd som utfördes av Hamas den 7 oktober 2023 gick Israel till anfall militärt mot Gazaremsan i syfte att utplåna rörelsen. Bland de anklagelser som därefter har framförts mot Israel, till följd av nödläget för de civila palestinierna i Gaza, dominerar kollektiv bestraffning. Israel anklagas liksom Hamas för bland annat krigsbrott men avvisar anklagelserna.

I israeliska fängelser fanns i september 2020 minst 4 184 palestinska fångar från Västbanken och Gaza som fängslats av säkerhetsskäl, enligt B’Tselem som hänvisar till uppgifter från kriminalvården och armén. Därutöver satt 545 palestinier i fängelse för att ha vistats i landet olagligt. Palestinier måste för att få resa mellan de ockuperade områdena ansöka om tillstånd. Cogat, en enhet inom Israels försvarsdepartement, granskar ansökningarna. Avslag sker ofta även för den som ska söka vård, enligt människorättsorganisationer. 2017 dog 54 sjuka palestinier i väntan på utresetillstånd, uppger Världshälsoorganisationen (WHO). Sedan september 2020 lämnar det israeliska fängelsesystemet inte ut statistik, och uppgifter från armén ges med fördröjning, skrev B'Tselem på sin sajt 2022.

Om våra källor

LÄSTIPS – läs mer om Israel i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
Israel: regeringsattack mot rättsstaten (2023-01-16)

Israel – Aktuell politik

Likudledaren Benjamin Netanyahus maktutövning har bidragit till att Israels politiska landskap rört sig i konservativ och nationalistisk riktning. Regeringen har fått hård kritik för lagförslag som anses hota rättsstaten. Samtidigt har konflikten med palestinierna skärpts. I ljuset av att islamiströrelsen Hamas visat sig vara ett ännu större hot än det israeliska samhället räknat med har de mest framträdande politikerna lagt sina meningsmotsättningar åt sidan. Landet leds nu av ett krigskabinett.

Djup oenighet råder i Israel om landets rättssystem. Kritikerna anser att regeringen har börjat sätta det demokratiska systemet ur spel. Men landet leds sedan hösten 2023 av en utökad regering, ett krigskabinett, och säkerhetsfrågor överskuggar för närvarande all diskussion och alla beslut i andra frågor. I krigskabinettet ingår oppositionsledaren Benny Gantz som har en gedigen militär karriär bakom sig.

Genom en terrorvåg utförd från Gazaremsan med metoder som försatt Israel i chock – hundratals mord och kidnappningar – har Hamas blottlagt svaga punkter i Israels säkerhetssystem. (Israels hårdföra svar, med bland annat bombningar i flera månader, medför svåra umbäranden för palestinska civila och leder till kritik mot Israel, se Utrikespolitik och försvar).

Terrordåden i oktober 2023 börjat väcka frågor om ansvarsutkrävande, och ljuset riktas mot Netanyahu. Regeringspolitiken, inte minst hans beslut att släppa in extremhögerpartier i ministären, väckte redan före Hamasdåden farhågor för att den skulle leda till radikalisering bland palestinier som kan utgöra hot mot Israel. 

Parlamentsvalet 2022 var Israels femte på tre och ett halvt år. Det har beskrivits som en revolt genomförd av extremhögern, och den gav Netanyahu chansen att återkomma som premiärminister trots att han står under åtal för korruption. Hans högerblock Likud brukar få stöd av religiösa partier, men nu har partier som betraktas som mer extrema större inflytande än de haft någonsin tidigare.

Netanyahus nya högertunga regering gick in i 2023 i konfrontativ stil, inrikespolitiskt: med förslag om att minska Högsta domstolens inflytande. HD skulle därmed förlora sin makt att undanröja politiska beslut som domstolen bedömer som orimliga. Förslagen skulle medföra att HD inte heller kan stoppa nya lagar, eftersom de ger knesset, de valda rikspolitikerna, makt att sätta sig över HD:s bedömningar. Regeringen deklarerade också sin avsikt att ta kontroll över utnämningar till nyckelpositioner i staten. Planerna utlöste stora och återkommande protester som rasade i månader. 

En första del av regeringens rättsliga reformpaket antogs i juli 2023 enhälligt av knesset sedan oppositionen i protest valt att lämna salen innan omröstningen hölls. Den nya lagen innebär att den så kallade rimlighetsprincipen avskaffas: HD fråntas möjligheten att häva regeringsbeslut som den anser vara orimliga. Men den nya lagen har därefter utsatts för en genomgång i HD, där en majoritet av domarna försvarar den högsta rättsinstansens makt att granska regeringsbeslut.

Bosättare har fått makt

Bland dem som kallas extrema i den nuvarande regeringskretsen finns politiker som fällts för hatbrott och har gjort sig kända för uttalanden om att ”kasta ut araberna”. Itamar Ben-Gvir, bosättare på Västbanken som leder partiet Otzma Yehudit, har som minister signalerat hårda tag. Tillsammans med parhästen Bezalel Smotrich i täten för partiet Tkuma vann han 14 av knessets 120 mandat till alliansen Religiös sionism, en fördubbling jämfört med förra valet. Båda har nu genom avtal med Likud ministerposter med makt (inte minst gentemot palestinierna på Västbanken) och har yppat krav på bland annat utbyggnad av judiska bosättningar på ockuperad mark.

Israel ministrar.jpgSäkerhetsminister Itamar Ben-Gvir (till vänster) och finansminister Bezalel Smotrich vid det nyvalda knessets första möte i november 2022. Foto: Abir Sultan/AP/TT 

Ben-Gvir och Smotrich har under Gazakriget också gjort uttalanden om att "uppmuntra" palestinier att lämna Gaza, vilket har förstärkt anklagelser om att Israel har inlett något som resulterar i fördrivning (som kan utgöra brott enligt folkrätten). De är så polemiska personer att Yair Lapid, som var premiärminister andra halvåret 2022, har krävt att Netanyahu kastar ut dem ur regeringen och bildar en bred koalitionsregering.

Sedan de högerradikala ministrarna tog plats i Israels regering har också inslaget av bosättare som angriper palestinska samhällen med våld vuxit. FN-organisationen Ocha uppger att man under det första halvåret 2023 räknade till 591 bosättarrelaterade incidenter på Västbanken som resulterade i att palestinier drabbades av person- eller sakskador. Under Gazakriget trappades bosättarnas attacker upp till rekordnivå, både enligt den israeliska organisationen Yesh Din och enligt FN, som i början av 2024 uppgav att det skett 1 225 bosättarattacker mot palestinier under året. De israeliska människorättsorganisationerna B'Tselem och Fred nu har jämfört bosättarnas våld med pogromer (ett ord som fått spridning i världen efter förföljelser riktade mot judar).

Det har varit väntat att frågan om att annektera mer av den mark Israel ockuperar skulle komma på bordet igen (att utsträcka israelisk lag utanför Israel). Även hos araber inne i Israel, en femtedel av befolkningen, har regeringspolitiken väckt oro. Bortom tiderna med krigskabinett och israelisk enighet skymtar också ett läge där inrikes osämja kommer upp till ytan igen. Till och med under Gazakriget som anstränger Israels statsbudget hårt går bosättarministrarna in för att uppfylla vallöften till bosättare som lever på ockuperad mark.

Säkerhet: en krossad självbild

Drygt 70 procent av väljarna i Israel röstade 2022. Detta trots att valen hade staplats på hög och gett snarlika resultat gång på gång. Flera gånger har val resulterat i att Netanyahu kunnat fortsätta dominera politiken, trots att han lett instabila regeringar och trots att det funnits missnöje i hans eget parti Likud.

När nyvalet hölls 2022 stod Netanyahu mitt i en rättegång byggd på anklagelser om korruption. En sittande premiärminister i Israel kan inte tvingas avgå förrän brottsmisstankar har lett till en fällande dom som inte kan överklagas. Därför hade Netanyahu inte tvingats bort från posten som regeringschef tidigare trots att riksåklagaren Avichai Mandelblit beslutat om åtal, i alla de tre fall som utretts. Rättegången försenades av pandemin, men misstankarna som kvarstår gäller mutbrott, bedrägeri och trolöshet mot huvudman. 

Netanyahus trumfkort har brukat vara Israels säkerhet, spelat under tolv tidigare år då han var regeringschef. Mot Iran och dess allierade regimer och gerillarörelser i arabvärlden som Hizbollah i Libanon, och mot palestinierna i allmänhet och Hamas i synnerhet; Israel håller fortsatt palestinska områden under ockupation och viktiga problem som flyktingfrågan har inte lösts. Frågan är nu, sedan Hamas åstadkommit fundamental oro i Israel, om allmänheten anser att Netanyahu hanterar säkerheten tillräckligt bra. 

Religionens roll

De israeliska partiernas olika syn på religionens roll i samhällslivet är ett återkommande tvistefrö. I fråga om exempelvis hbtq-rättigheter är skillnaderna stora också mellan konservativa partier. Frågan om ultraortodoxa judars privilegier splittrar partierna, det gäller inte minst befrielse från militärtjänst för studerande vid religiösa seminarier. Traditionellt har de ultraortodoxa inte behövt göra värnplikt så länge de ägnat sig åt religiösa studier. HD har bedömt undantaget som grundlagsstridigt. Men ultraortodoxa partier trycker på, i kraft av sitt inflytande över regeringspolitiken, för att driva igenom en lag som helt undantar seminariestudenter från militärtjänst. Generalen Benny Gantz, som också har varit försvarsminister, vill att alla israeliska medborgare, även araber, ska göra värnplikt. Kravet uppfattas inte som extremt av en bred allmänhet. 

Försvarsmaktens personal både syntes och hördes 2023 i motståndet mot de omvälvningar av rättsstaten som Netanyahu med stödpartier driver. Åtskilliga aviserade ovilja att inställa sig för tjänstgöring, och det i ett land som knappast skulle ha överlevt flera krig utan militärernas starka lojalitet mot den civila staten. När landet nu återigen är i krig mot Hamas gör reservisterna sin plikt. Kritiken tystnade, sannolikt tillfälligt.

Israel - Bibi.jpgBenjamin Netanyahu lyckades förra gången han var premiärminister få till diplomatiskt erkännande för Israel från flera arabländer. Foto: AP/TT

Efter nyval i mars 2021 uppstod ett läge som såg ut att kunna ändra politiken, även om Likud blev största parti. Åtta partier med vitt skilda program gick då samman för att avsluta eran Netanyahu. Bland dem som tog över fanns avhoppare från Likud och företrädare för andra partier som ingått i Likudledda regeringar. Koalitionen var nästan osannolikt bred: Yesh Atid (sekulärt mittenparti), Blått och vitt (mittenparti), Yisrael Beiteinu (sekulär höger), Arbetarpartiet (socialdemokratiskt), Yamina (religiös höger), Nytt Hopp (höger), Meretz (vänster) och Raam (arabiskt, islamistiskt).

Bland de åtta partierna i 2021 års regering fanns alltså också ett arabiskt parti, för första gången. Statliga satsningar på områden med arabisk befolkning var en nyckelfråga. Kärnväljare till Raam finns i marginaliserade beduinsamhällen i Negev. Åttapartiregeringen utarbetade en femårsplan för att ge eftersatta arabiska områden inom landet ett lyft.

Naftali Bennett (Yamina), som ledde åttapartiregeringen, ingick tidigare i Netanyahus ministärer. Men Bennett hamnade i osäkert läge både genom avhopp av högerpolitiker och missnöje i det arabiska partiet. Bennett gav upp efter att inte ha fått med sig alla samarbetspartier på att förlänga en lag som ger judiska bosättare på ockuperad mark skydd av israelisk lag. (Palestinier som lever på Västbanken, men utanför självstyrande områden, lyder som jämförelse under israeliska militärlagar.)

Vad händer efter kriget?  

Den hyllade Osloprocessen, som åstadkom palestinskt självstyre och Nobelpriser på 1990-talet (se Modern historia), är sedan länge överspelad. På den palestinska sidan har det i åratal rått djup splittring. Israel har för sin del stärkt kontrollen över både Östra Jerusalem och Västbanken, där Israel redan har flyttat in sammanlagt fler än 600 000 av sina egna medborgare (se Bosättningspolitiken). Israels fredsrörelse som stödde en tvåstatslösning med palestinierna är marginaliserad. Vänsterpartiet Meretz klarade inte spärren till knesset 2022.

Men frågan om vad som ska hända med Gazaremsan efter 2023 års krig kommer att kräva svar. En israelisk återockupation skulle innebära en återgång till förhållanden som rådde före 2005, då Israel drog bort både militär personal och bosättare från Gazaremsan. Det vore kostsamt och skulle resultera i skarp kritik också från Israels närmaste allierade. 

I valrörelser 2019 och 2020 gjorde Netanyahu klart att det med honom fortsatt vid rodret skulle bli dags att annektera mark på Västbanken. Till följd av internationellt motstånd mot ockupationen har Israels stora partier annars varit försiktiga med att driva så långtgående krav, som – om de sätts i verket – kan punktera tanken på en tvåstatslösning med palestinierna som stora delar av omvärlden vill se.

USA gav under Donald Trumps presidentskap starkt stöd för israeliska anspråk (se Modern historia). När Joe Biden besegrade Trump i presidentvalet 2020 meddelade hans stab att USA inte kommer att flytta tillbaka sin ambassad till Tel Aviv men att USA:s konsulat i Östra Jerusalem återöppnas för bättre relationerna till palestinierna. Biden återupptog USA:s humanitära bistånd till palestinierna. Floden av höga företrädare som besökt Israel i oro för Netanyahus regeringspolitik har det senaste året varit så stor att en bedömare i USA som nyhetsbyrån AFP intervjuade redan 2023 talade om "översvämning". I ljuset av Hamasterrorn sluter USA nu upp bakom Israel, men begär också att Israel släpper in bistånd till Gazaremsan. Även bosättarvåldet mot palestinier på Västbanken har kritiserats av USA.

Följ den löpande utvecklingen i kalendariet.

LÄSTIPS – läs mer om Israel i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
Tung kritik mot Netanyahu (2024-02-12)
”Israels 11 september” öppnar nytt historiskt kapitel (2023-10-09)
Israel: regeringsattack mot rättsstaten (2023-01-16)
Arabländer väljer Trump och Israel före Palestina (2020-10-08)
Trump, Netanyahu och slutet på tvåstatslösningen (2019-05-04)
Israel hoppas att Putin kan mota bort Iran i Syrien (2018-05-31)
Israel fyller 70 och måste snart välja väg (2018-03-06)
Dödsruna över Osloprocessen (2017-12-13)

 Om våra källor

Fakta – politik

Officiellt namn
Medinat Yisrael/ Republiken Israel
Statsskick
republik, enhetsstat
Statschef
president Isaac Herzog (2021–)
Regeringschef
premiärminister Benjamin Netanyahu (2022–)
Viktigaste partier med mandat i senaste val
Likud 32, Yesh Atid 24, Religiös sionism 14, Nationell enighet 12, Shas 11, Förenade Torahpartiet 7, Yisrael Beiteinu 6, Raam 5, Hadash-Taal 5, Arbetarpartiet 4 (2022)
Viktigaste partier med mandat i näst senaste val
Likud 30, Yesh Atid 17, Shas 9, Blått och vitt 8, Förenade Torahpartiet 7, Yamina 7, Arbetarpartiet 7, Yisrael Beiteinu 7, Nytt hopp 6, Religiös sionism 6, Meretz 6, Förenade listan 6, Raam 4 (2021)
Valdeltagande
70,6 procent i parlamentsval 2022, 67 procent i parlamentsval mars 2021
Kommande val
parlamentsval 2026

Israel – Jerusalem

En kärna i judisk tradition är hoppet om Jerusalem: att judar spridda över världen ska samlas där. Nu står Jerusalem under judisk kontroll, men även muslimer och kristna vördar staden och vill vara på plats. De som är palestinier hoppas dessutom, precis som israeler, på att få ha Jerusalem som huvudstad.

Under tvåtusen år var föreställningar om Jerusalem ett kitt som höll ihop judar skingrade i världen. Barnen har, oavsett hemvist, fått lära sig om judiska tempel som funnits i Jerusalem: Det första, anlagt av kung Salomo för tretusen år sedan och förstört av babylonierna år 586 före kristen tideräkning. Det andra, raserat av romarna år 70 efter Kristus. Det första templet förekommer i Psaltaren, en av Bibelns böcker. Förstörelsen av templen tillägnas en årlig minnesdag. Verser om dem återges vid vardagliga händelser som måltider och speciella tilldragelser som bröllop. Uttrycket ”Nästa år i Jerusalem” har en särskild plats vid firandet av vissa helger och används som hälsning judar emellan.

Kristendomen uppstod som en judisk sekt. Det mesta av Bibelevangeliernas berättelser om Jesus – som uppfattades som Messias, en av Gud utlovad frälsare – utspelar sig i Galiléen eller andra områden norr om Jerusalem där man tror att han utförde mirakel. Men det var i Jerusalem han korsfästes och återuppstod. Uppståndelsen, tron på livet efter döden, är en central del av den kristna tron. I Jerusalem fick kristendomen fart, bland annat med byggandet av kyrkor, när romarriket hade en kristen kejsare omkring år 300.

Även islam har i Jerusalem uppfattat en övergång mellan det jordiska och det himmelska. Religionsgrundaren Muhammed betraktade sig som en i raden av profeter och Jerusalem som profeternas stad. Den första plats muslimer vände sig mot i bön var Jerusalem. Redan år 638, några år efter profetens död, erövrades staden av muslimer och byggandet av moskéer inleddes. Enligt traditionen gjorde Muhammed en himmelsfärd från Jerusalem.

Det är upphovet till dagens situation, där platser som är heliga för tre religioner ligger på samma plats eller omedelbart intill varandra. Judar söker sig mot Tempelberget, där de gamla templen reste sig. Muslimer besöker moskéer byggda ovanpå berget och kristna samlas på platser med anknytning till Jesu lidande.

De gamla judiska templen är alltså raserade. Kyrkorna har ersatts av nyare. Men moskéerna al-Aqsa och Klippdomen, som känns igen på sin gyllene kupol, står kvar. Byggnaderna är äldre än de helgedomar som finns på ännu heligare platser, i Mecka och Medina i Saudiarabien.

Det ger en bild av varför frågan om Jerusalem är känslig för alla muslimer, inte bara för de palestinska muslimer som bor närmast. Muslimer uppfattar också en hotbild mot helgedomarna. Attentat mot byggnaderna har inträffat. Det allvarligaste var en mordbrand 1969, som fick länderna i hela den muslimska världen att inleda samarbetet Islamiska konferensorganisationen (OIC).

Det har – med undantag för kortare perioder – alltid funnits judisk befolkning i Jerusalem, även när först kristna och senare muslimer kom att utgöra majoriteten. Men nästan alla övermakter hade fram till 1800-talet ett förhållningssätt som styrdes av att staden var viktig för så många grupper. Det som förändrade tänkandet var nationalismen, idén att varje folk borde bilda en egen stat. Den födde konkurrerande politiska projekt: sionismen, vars mål är att ge judarna ett tryggt hemland, och panarabismen, som skulle befria arabvärlden från kolonialherrar och innehöll fröet till palestiniernas längtan efter en egen stat. Historikern Vincent Lemire har uttryckt det så här: ”Från att ha varit juvelen i en kejsares krona, i ett multinationellt rike, blir staden föremål för anspråk på exklusiva rättigheter.”

Båda de politiska övermakterna i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet – Osmanska riket och Storbritannien – fattar beslut som bidrar till utvecklingen. Först blir Jerusalem en regional centralort under osmanerna 1872. Sedan gör britterna, som intar staden 1917, Jerusalem till huvudstad i det mandatområde som Storbritannien styr fram till 1948.

1947, när britterna vill att FN ska ta över ansvaret, antar FN:s medlemsländer en resolution, nummer 181, som säger att staden ska förvaltas internationellt. Men det har aldrig fungerat i praktiken. FN ville dela landet i övrigt, vilket gav judarna möjlighet att grunda staten Israel 1948. Men arabländerna godtog inte delningen och gick i krig. När kriget tog slut hade Israel bland annat intagit västra halvan av Jerusalem, medan den östra fått jordanskt styre. De heliga platserna i Jerusalems gamla stad hamnade på jordanska sidan.

1967, i junikriget, intog Israel även den östra halvan. I dag betraktar Israel hela Jerusalem som sin huvudstad och har inga planer på att lämna ifrån sig området, vilket varit ett palestinskt krav i de fredsförhandlingar som hållits. Israelisk lag har införts och stadsgränsen utvidgats.

För troende judar innebar Israels seger att de kunde söka sig till Tempelberget för att be igen. Men även Israel har tagit viss hänsyn till att platsen är känslig. Alltsedan 1967 tillämpas principen ”besöka men inte be” när det gäller judars tillgång till Tempelplatsen. Judar ber vid Västra muren intill, också kallad Klagomuren, som uppfattas som rest av de gamla judiska templen.

Mycket snart efter erövringen rev Israel en del muslimska kvarter och skapade utrymme för nationalistiska manifestationer, till exempel nationaldagsfirande, i omedelbar närhet till muren. Med åren har Israel genomfört omfattande byggnadsprojekt för att gynna inflyttning. Drygt 200 000 judar har flyttat in. För de 300 000 palestinska stadsborna har det medfört undanträngning som tagit sig många uttryck, som begränsning av uppehållstillstånd, bygglov och kommunal service. Palestinier i Jerusalem har rätt att rösta, men bara i kommunala val. Mestadels har de bojkottat valen.

Kungen av Jordanien har en roll som högste beskyddare av de heliga muslimska platserna. Det ingår i fredsavtalet mellan Israel och Jordanien 1994. Moskéerna förvaltas av en stiftelse, waqf, och lunchbönen på fredagar samlar tusentals muslimer. I orostider förbjuder Israel unga muslimska män att delta i bönen.

I den gamla stadskärnan bor judar, armeniska kristna, arabiska kristna och arabiska muslimer i egna kvarter. Sedan 1967 har ett antal arabiska hus sålts till judiska köpare, vilket lett till inbördes osämja mellan palestinier.

Israels överhöghet över den östra halvan betraktas internationellt som en ockupation, och Israel har fått kritik för att inte uppfylla reglerna i Fjärde Genèvekonventionen. Den säger både att en ockupationsmakt inte får flytta in sin egen befolkning och att övermakten måste sörja för civilbefolkningens behov i det ockuperade området.

Den 6 december 2017 fattade den amerikanske presidenten Donald Trump beslut om att USA skulle erkänna Israels övermakt över hela Jerusalem och flytta den amerikanska ambassaden dit från Tel Aviv. Det var ett beslut som USA:s presidenter hade undvikit att genomföra före Trump och det har lett till skarp kritik mot både Israel och USA (se Utrikespolitik). Trump presenterade därefter en fredsplan med målet  att Östra Jerusalem, inklusive de för muslimer heliga platserna, skulle tillfalla Israel permanent. Sedan Joe Biden vann nästa presidentval 2020 har det framkommit att USA inte flyttar tillbaka ambassaden till Tel Aviv men att USA:s konsulat i Östra Jerusalem återöppnas för att förbättra relationerna till palestinierna. 

Israel – Bosättningspolitiken

Israeliska bosättningar på ockuperad mark har anlagts i flera syften alltsedan Israel intog områdena 1967. En av följderna är att samhällen med judisk befolkning utgör ”fakta på marken”, som försvårar förutsättningarna att uppnå fredsavtal med palestinierna och med Syrien. Utbyggnaden har ökat sedan Israel fick en regering med partier som driver aggressiv bosättningspolitik.

I junikriget 1967 ställdes Israel mot de omgivande arabiska grannländerna och hade framgång. Israel intog Östra Jerusalem och Västbanken från Jordanien, Gazaremsan och Sinaihalvön från Egypten samt Golanhöjderna från Syrien.

I alla de fem ockuperade områdena började Israel efter några år bygga bostäder för israeler. Den internationella kritiken blev häftig. Enligt Fjärde Genèvekonventionen, en av de internationella överenskommelser som kallas krigets lagar, är det förbjudet för en ockupationsmakt att flytta in sin egen befolkning. Israel är en av de stater som har godkänt konventionen.

Två av de fem intagna områdena har Israel senare utrymt: Sinai 1982 och Gazaremsan 2005 (se Modern historia). Bosättarna har tvingats flytta.

Två ockuperade områden – Östra Jerusalem och Golanhöjderna – har Israel däremot knutit hårdare till sig; israelisk lag har införts där trots mycket skarp internationell kritik. Syrien kräver att få tillbaka Golan och bosättningarna där utgör hinder för ett fredsavtal. Men det är framför allt i Östra Jerusalem som israeler flyttar in genom mycket omfattande byggverksamhet som stöds av staten.

I det femte området, Västbanken, fortsätter de israeliska bosättningarna också att växa, men där är Israels anspråk mer oklara. Utbyggnaden försvårar livet för den palestinska befolkningen på flera sätt – främst genom det vägnät som förbinder bosättningarna med Israel. Vägarna är förbjudna för palestinierna och utgör i många fall hinder när de ska nå sina odlingar. Samtidigt är Västbanken, Östra Jerusalem och Gazaremsan de områden palestinierna gör anspråk på för att kunna bilda en egen stat. Det har väntats, i synnerhet i samband med fredsprocessen på 1990-talet, att parterna skulle lösa frågan genom avtal, men Israel har de senaste åren dominerats av krafter som är ovilliga att lämna ifrån sig mark.

En stödgrupp för bosättare uppgav i början av 2023 att den judiska befolkningen på Västbanken, Östra Jerusalem oräknat, uppgick till drygt 500 000 personer. På organisationen Fred nus sajt angavs antalet vid nyår 2023 till 465 400. Dessutom bor cirka 200 000 israeler i Östra Jerusalem och 20 000 i Golan, enligt fredsorganisationer i Israel som är kritiska till bosättningspolitiken. Omvärldens kritik har också varit ihärdig genom åren, inte minst i FN-resolution 242 som kräver att parterna i 1967 års krig drar sig tillbaka från ockuperad mark.

De största bosättningarna är Modiin Ilit (70 000 invånare) väster om Ramallah, Beitar Ilit (56 000 invånare) sydväst om Jerusalem och Maaleh Adumim (41 000 invånare) öster om Jerusalem.

Israeliska armén beskyddar bosättarna mot palestinska angrepp.

Det vanligaste argumentet för israelisk bosättning är att Östra Jerusalem och Västbanken är historisk, judisk mark (se Äldre historia). Religiösa kretsar med nationalistiska mål drev tidigt efter 1967 på för att Israel skulle börja ta marken i anspråk, och de ultraortodoxa judarna utgör i dag cirka en tredjedel av invånarna i bosättningarna – betydligt större andel än de är av Israels befolkning som helhet. Men även säkerhetsfrågor och bostadspolitik har spelat in. 1973, sex år efter junikriget, försökte arabländerna genom krig ta tillbaka den ockuperade marken. De misslyckades, men i Israel höjdes röster för att man måste behålla områdena för att ha bättre möjlighet att skydda sig mot arabiska anfall.

Anspråken på marken har också ökat med växande bostadsbrist i Israel. Efter Sovjetunionens sammanbrott i början av 1990-talet tilltog en invandringsvåg från tidigare sovjetstater till Israel. En miljon människor med judisk bakgrund flyttade in, till ett litet land där det var svårt att hitta bostad. I ryskspråkig press förekom annonser där man marknadsförde moderna bostäder till subventionerade priser – utanför Israel: i bosättningar på ockuperat område.

Gradvis har israelisk lag ändrats så att bosättare omfattas av bland annat pensioner, sjukförsäkring och rösträtt på samma sätt som om de hade bott på mark som inte är omtvistad. Flera partier driver bosättarnas intressen.

Israel har inte offentliggjort hur mycket bosättningspolitiken har kostat genom åren, men Roby Nathanson, chef för Makrocentret för politisk ekonomi som är en israelisk enskild organisation, beräknade 2018 statens kostnader sedan 1967 till motsvarande närmare 200 miljarder kronor. Bosättningarnas yta på Västbanken hade fördubblats de senaste 18 åren, uppgav organisationen. Expansionen uppmuntras genom att den genomsnittlige bosättaren får tre gånger så mycket i statliga subventioner som de boende inom 1967 års gränser.

Både kostnaderna och i synnerhet de dödsoffer som krävs när palestinier tar till våld mot bosättare bidrog till Osloprocessen på 1990-talet. Processen bars fram av fredsvilja på båda sidor. I samband med fredsförhandlingarna har det cirkulerat förslag om att Israel ska tömma de flesta av bosättningarna på Västbanken, som är ganska små. De största skulle däremot bli kvar och anslutas till Israel. Palestinierna skulle i utbyte få annan mark från israelisk sida.

Ingen regering i Israel, inte heller Arbetarpartiregeringen som var engagerad i Osloprocessen, har helt lagt band på utbyggnaden. Alltsedan högerblocket Likuds valseger i mitten av 1990-talet har konservativa partier dominerat israelisk politik och utbyggnaden har tvärtom uppmuntrats med endast kortare uppehåll. Undantaget är Gazaremsan, som Israel utrymde 2005, då Likudledaren Ariel Sharon som premiärminister överraskande hade kommit fram till att det motverkade Israels intressen att ha bosättare där.

I fråga om Östra Jerusalem råder huvudsakligen samsyn i Israel. Partier över hela det politiska spektrumet vill behålla hela staden under israelisk kontroll.

Anspråken på Västbanken drivs hårdast av nationalreligiösa partier, och de har stärkt sin ställning. Bosättarrörelsen är företrädd i regeringen och ledare för bosättarpartier uttrycker långtgående krav. Under det krig som bröt ut mellan Israel och Hamas i Gazaremsan 2023, efter terrordåd utförda i Israel av Hamas, har flera ministrar krävt att bosättare åter ska tillåtas etablera sig i Gaza. På Västbanken inrättade bosättare snabbt nya bosättningar, "utposter" som är olagliga även enligt israelisk lag. Fred nu uppgav i februari 2024 att 26 nya "utposter" anlagts under 2023, varav tio sedan krigsutbrottet i oktober.

Israeliska staten har brukat göra skillnad på drygt 130 ”lagliga” bosättningar och över 100 utposter, men konservativa politiker och bosättare har de senaste åren tryckt på för att få utposterna tillåtna i lag. En av frågorna är hur palestinska markägare – som inte ges möjlighet att säga nej – ska kompenseras för den mark de måste ge upp.

Under tiden fortsätter bosättare och palestinier att göra livet surt för varandra med mordbränder, knivattacker och skottlossning. En av de mest oroliga platserna är stadskärnan i Hebron, där en liten grupp bosättare lever mitt bland palestinska stadsbor.

I andra bosättningar råder en mer sammansatt bild. Det finns palestinier som arbetar i företag i bosättningar och många har försörjt sig på byggarbeten där. De flesta bosättningarna är tätt byggda villasamhällen, av säkerhetsskäl uppförda på höjder.

Internationellt, bland annat inom EU, förespråkar många länder att varor som tillverkas i bosättningarna ska bojkottas eller i varje fall inte beviljas lika förmånliga handelsvillkor som andra israeliska produkter. USA:s förändrade Mellanösternpolitik under president Donald Trump innebar ökad amerikansk förståelse för bosättarrörelsens markanspråk, men när Israels nya regering 2021 aviserade fortsatta utbyggnadsplaner på Västbanken tog Joe Bidens regering till skarpare kritik och "motsatte sig starkt" fler bostäder för inflyttande israeler. Lite i skuggan av USA:s omstridda beslut 2017 att godkänna Israels anspråk på Östra Jerusalem utnämnde Trump en amerikansk ambassadör som personligen var aktiv i en bosättarorganisation. Veteraner i USA:s diplomatkår protesterade skriftligen mot utnämningen, som de ansåg inte tjänade USA:s intresse eller utsikterna att uppnå fred.

Israel – Utrikespolitik och försvar

USA är Israels främsta allierade, medan förhållandet till EU-länder emellanåt är ansträngt. I regionen förblev Israel länge isolerat trots långvariga fredsavtal med Jordanien och Egypten. Konflikter inom och mellan länder i regionen öppnar ibland fördelar för Israel, som tack vare det har uppnått fredsavtal med fler arabländer. Men isoleringen är svår att bryta på grund av den havererade fredsprocessen med palestinierna, som har sympatierna med sig i Mellanöstern. Iran har rollen som Israels ärkefiende.

Israels yttre gränser är ännu inte fastställda: det gäller framför allt gränsdragningen mot Västbanken och Östra Jerusalem, som palestinierna gör anspråk på, och Golanhöjderna, som Israel ockuperade från Syrien samtidigt, 1967. Vid gränsen mot Libanon råder oenighet om ett område som kallas Shebaagårdarna. Till havs, i Medelhavet, finns oenighet mellan Israel och Libanon som kan påverka ländernas tillgång till gasfyndigheter.

För Israels möjligheter att uppnå fred med sina grannar har den ofullbordade fredsprocessen med palestinierna hittills varit den viktigaste faktorn. I denna fråga har Israel tillämpat olika linjer, eftersom Israel i praktiken har två motparter: Palestinska myndigheten på Västbanken och islamiströrelsen Hamas i Gaza. Palestinska myndigheten erkänner Israel men det gör inte Hamas.

Palestinska myndigheten upprättades efter att Israel och Palestinska befrielseorganisationen (PLO) slutit preliminär fred 1993 och avtalen inom Osloprocessen gav lokalt palestinskt självstyre (se  Modern historia). Målet var att processen också skulle utmynna i en självständig palestinsk stat, men Israels överhöghet består och Israel stärker sitt grepp om både Västbanken och Jerusalem (se Bosättningspolitiken och Aktuell politik). Fredsförhandlingar i grundläggande frågor har inte ägt rum sedan 2014, men delar av det praktiska samarbete som Osloprocessen lade grunden för har mestadels fortsatt, inte minst i fråga om säkerhetsfrågor och skatter. Samtidigt pågår från officiell palestinsk sida kampanjer bland annat inom FN-organisationer som syftar till att uppamma internationellt stöd och åtgärder mot Israel – och de ger ibland resultat. Ett exempel är vad som hänt sedan Israel byggde en lång barriär mot Västbanken, som till stor del står på palestinsk mark. Bygget togs upp i Internationella domstolen (ICJ), som 2004 kom fram till att barriären är olaglig. Men utslaget i FN-domstolen ICJ tvingar inte Israel att ändra sin politik. Israel ser barriären inte bara som rättmätig utan också som effektiv: färre terrordåd inne i Israel blev följden.

Att det finns en andra motpart till Israel har att göra med osämjan mellan palestinska fraktioner (se Modern historia). Där går en skarp skiljelinje också för Israels del. Israel agerar mestadels hårdare, med blockader och militära offensiver, mot Gazaremsan där Hamas härskar. Mellan Israel och Hamas råder öppen fiendskap som gång på gång har trappats upp till fullt krig. Israel beskjuts till och från med raketer av både Hamas och andra militanta grupper, men omfattningen av Israels militära åtgärder, som ofta går ut över civila, åtföljs av massiv kritik både från enskilda länder och från internationella människorättsorganisationer. Det hände inte minst 2018, när palestinier demonstrerade vid Gazas gräns i samband med Israels 70-årsfirande. Israel tog till skarpa skott mot demonstranter med höga dödstal som följd.

2023 drog Hamas, med terrordåd utförda genom intrång från Gazaremsan och utstuderat våld mot civila i Israel, på sig fördömanden. Men svaret från Israel, vars bombningar av Gazaremsan har krävt dödsoffer i femsiffriga tal och försatt områdets civila i yttersta nöd, har åtföljts av växande internationell kritik. Det sätter också käppar i hjulet för Israels närmande till arabiska regimer och medför risk att kriget sprider sig i regionen.

Stridshandlingar mot Israel från sympatisörer till Hamas, i Libanon och i Jemen, förekom redan tidigt. Den regionala stormakten Iran, som inte är ett arabland, anas ofta som medhjälpare och inspiratör till Israels fiender i grannländerna. Vanligen agerar Iran mot Israel med sina sympatisörer som "ombud", men när regimen i Teheran iscensatte ett robot- och drönarangrepp mot Israel (se Kalendarium) var det första gången Israel anfölls från Irans eget territorium.

Amerikanskt stöd

USA bidrog till att oskadliggöra robotregnet. Israels starka band till USA uttrycks också bland annat genom amerikanskt stöd i FN, där USA använder sin vetorätt i säkerhetsrådet för att stoppa beslut och ingripanden mot Israel. Det händer emellertid också att USA markerar ogillande mot Israels politik genom att lägga ned sin röst. Så skedde i säkerhetsrådet i mars 2024, när en resolution med krav på eldupphör i Gazaremsan antogs. I FN:s generalförsamling händer det oftare att kritik mot Israel får stöd av medlemsländerna, men resolutioner i generalförsamlingen är inte bindande. Även inom FN:s medlemsorganisationer agerar USA vanligen så att det skyddar Israel. USA trycker också på hos enskilda länder för att påverka deras Israelpolitik.

Den amerikanska ledningen invänder mot Israel även i inbördes utbyte mellan ländernas makthavare. Hamas terrordåd följs visserligen av självklara fördömanden i Washington, men president Joe Biden skickar också skarpa maningar till Israel om att skona palestinsk civilbefolkning.

När Biden blev president hade hans företrädare Donald Trump fört starkt Israelvänlig politik. Både republikanska och demokratiska presidenter hade före Trump följt ganska enhetlig linje: starkt stöd för Israel politiskt, militärt och ekonomiskt – men också invändningar, särskilt mot Israels bosättningar på ockuperad mark. Benjamin Netanyahu har som premiärminister fått intern kritik i Israel för att äventyra de viktiga förbindelserna med USA genom att göra sig osams med president Biden. (De hände också under Barack Obamas tid i Vita huset.)

Med Trump följde en tvärvändning: USA beslöt den 6 december 2017 att erkänna Israels överhöghet över hela Jerusalem. USA flyttade sin ambassad från Tel Aviv till Jerusalem 2018. Trump utnämnde också en Israelambassadör som var känd för aktivt stöd till bosättare på ockuperad mark. USA gick 2019 vidare med ett annat kontroversiellt besked: att man inte ansåg att israeliska bosättningar på ockuperad mark nödvändigtvis innebär brott mot folkrätten och att bedömningen av om bosättningar är lagliga borde göras i Israel, av Högsta domstolen. Omvärlden, exempelvis EU, skyndade sig att upprepa den hållning som gällt alltsedan ockupationen 1967: att bosättningarna bryter mot Fjärde Genèvekonventionen som förbjuder en ockupationsmakt att flytta in sin egen befolkning.

Under Trumps tid satte USA hård press på palestinierna. USA motarbetade palestinskt medlemskap i internationella organisationer och drog in sitt stöd till FN-organisationen Unrwa som ansvarar för sjukvård och skolor för flyktingar. USA underkänner Internationella brottmålsdomstolen (ICC) som instans för att pröva om israeler begått övergrepp mot palestinier (en politik som ska ses i ljuset av att USA inte heller vill se amerikaner ställas inför internationell domstol).

Personer i Trumps närhet arbetade också med fredsplan, som i allt väsentligt skulle göra Israel till viljes. Stora investeringar i den palestinska ekonomin ställdes i utsikt. USA har försökt övertala framför allt arabstater att stå för satsningar, medan palestinierna uppvaktat arabiska grannar och EU-länder om att inte stödja planen. 

Med Joe Biden på presidentposten har Israel fått bevittna återgång till USA:s linje före Trump. I synnerhet har kritiken mot bosättningarna återupptagits. Dessutom motarbetar USA en omtvistad omstöpning av maktförhållandena mellan knesset och domstolsväsendet som Netanyahus regering började genomdriva 2023. USA:s Israelambassad kommer dock att bli kvar i Jerusalem. 

Osämja med grannländer

Med det muslimska Turkiet har Israel tidvis haft goda relationer. Förbindelserna har surnat över krigen i Gaza, där Turkiet kritiserar Israel för att behandla palestinierna skoningslöst. 2010 sköt Israel ihjäl turkiska aktivister på fartyget Mavi Marmara som var på väg till Gaza för att bryta Israels blockad mot palestinierna. USA:s erkännande av Jerusalem som Israels huvudstad underblåste såväl turkars som andra muslimers sympatier för palestinierna och ger Turkiets president möjlighet att framträda som den sunnimuslimska världens ledande röst mot att Israel utsträckt sin makt över platser som är heliga även för islam. Mot bakgrund av Gazakriget 2023 har den turkiska kritiken ökat. I april 2024 införde Turkiet handelssanktioner mot Israel, som stöd för krav på eldupphör i Gaza.

Irans agerande i regionen väcker ständig oro i Israel. Den iranska regimen uttalar sig hatiskt om Israel, upprustar militärt och bygger allianser med grupper som hotar landet. Hamas terrorvåg i Israel 2023 har gött misstankar om att islamistgruppen haft stöd i förberedelserna från Iran. I Syrien stöder Iran Bashar al-Assads regim och dess libanesiska vapendragare Hizbollahrörelsen (se nedan). Båda är svurna fiender till Israel, som i sin tur genomför flyganfall mot mål inne i Syrien. Israeliska ministrar har öppet deklarerat att Israel inte kommer att tillåta Iran att skaffa sig fästen i Syrien. Militära anfall mot iransk mark utesluts inte som alternativ. Israel har också anfallit iranska fartyg på väg till Syrien lastade med olja eller vapen.

Israel har intensivt motarbetat politiska avtal om Irans kärnenergiteknik. Misstron i Israel var ett av skälen, när USA 2018 drog sig ur ett internationellt atomenergiavtal med Iran, som syftat till att hindra regimen i Teheran från att utveckla atomvapen. Israeliska medier tillskriver israeliska agenter ansvar för flera mord på fysiker med anknytning till kärnenergiprogrammet som skett i Iran. Det är också känt att Iran och Israel utför hackerattacker mot varandra (se Kalendarium). USA och Israel har i samband med besök av Biden markerat, genom ett avtal de kallar Jerusalemdeklarationen, att de kommer att göra vad de kan för att hindra Iran från att skaffa sig kärnvapen.

Syriens regering kräver av Israel att få tillbaka Golanhöjderna som ockuperades i kriget 1967. Det har genom åren rapporterats om försök att få till ett fredsavtal. I det syriska inbördeskriget har Assadregimen lyckats återfå stora områden inom landet och lär knappast ge upp anspråken på Golan heller. Nästan 5 000 syriska flyktingar vid gränsen fick vård på israeliska sjukhus 2013–2018. Däremot har Israel inte tagit emot flyktingar från Syrien varaktigt.

Israel höll södra Libanon under militär ockupation i 18 år, 1982–2000. Efter att först ha jagat palestinsk gerilla på libanesisk mark fick Israel på 1980-talet en ny fiende i den shiamuslimska Hizbollahmilisen, som tidvis beskjuter Israel norrifrån. Hizbollah, som också är en politisk rörelse, har stark ställning i Libanon och brukar beskrivas som en stat i staten. Längs gränsen började Israel 2018 bygga en mur, som bland annat ska utrustas med övervakningskameror. Israel hävdar att den byggs helt på den israeliska sidan av ”blå linjen”, en vapenstilleståndslinje som FN drog upp år 2000. Sedan 2012 finns en mur runt staden Metula nära gränsen. 2006 utkämpade Israel ett krig mot Hizbollah som har kallats ”det andra Libanonkriget”. Både Israel och Libanon har planer på olje- och gasutvinning utanför kusten, i Medelhavet, som befaras öka risken för väpnad konflikt.

Vänskaper i regionen

2020 tog flera muslimska länder, efter amerikanska påtryckningar, avgörande steg genom att erkänna Israel. Sedan tidigare har Israel haft fredsavtal med två av de arabländer som hade ledande roller i krigen 1948–49, 1967 och 1973: Egypten (1979) och Jordanien (1994). Regeringar i alla tre länderna har slagit vakt om freden, även om den inte har kunnat beskrivas som hjärtlig.

Jordaniens kung har av tradition och genom fredsavtalet en viktig roll i Jerusalem, som högste beskyddare av islams heliga platser i Jerusalem. När Palestinska befrielseorganisationen (PLO) erkände Israel och gav upp terrormetoder lade det grunden också för Israels fred med Jordanien, som släppte sina anspråk på Jerusalem och Västbanken. I avsaknad av egen stat är en del av palestinierna där ännu jordanska medborgare.

Med Egypten, som genom freden fick tillbaka Sinaihalvön, har Israel en gemensam fiende i Hamas. I Egypten är det bland annat Hamas islamism som stör de styrande. Hamas uppstod som ett utskott av organisationen Muslimska brödraskapet. Efter den arabiska våren 2011 hölls val som förde Brödraskapet till makten i Egypten, men militären återtog makten och den gamla regimens Israelpolitik. Egypten försöker medla mellan palestinska fraktioner. Den utvecklingen är svår för Israel att påverka, men Egypten har liksom Israel en gräns mot Gazaremsan och vill lika lite som Israel ge islamister – och vapen – fri passage över gränsen. Mot den bakgrunden, att alla Gazaremsans gränser kontrolleras av antingen Israel eller Egypten, väcker det förvåning att Hamas 2023 lyckades genomföra intrång på israeliskt område, dessutom utan att förberedelserna upptäcktes av Israels säkerhetstjänster.

En helt annan gemenskap som uppstått på senare tid har väckt intresse. Gammal ovänskap mellan shiamuslimskt dominerade Iran och ledande sunnimuslimska länder som Saudiarabien – dessutom mellan perser och araber – har kunnat gynna Israel. Saudiarabien brukar liksom Israel se Iran som ärkefiende och från saudiskt håll gjordes Israelvänliga uttalanden redan 2018. Länderna har inte diplomatiska förbindelser, men ett tecken på mjuknande inställning var att Saudiarabien öppnade sitt luftrum för trafikflyg på väg till eller från Israel. Så när Saudiarabien och Iran 2023, efter sju år av frostiga relationer, enades om att återuppta sina diplomatska förbindelser blev följden vaksamhet i Israel.

Premiärminister Netanyahu har i åratal strävat efter att normalisera Israels förbindelser med arabländer, som en väg att också åstadkomma fred med palestinierna, möjligen genom att minska det arabiska stödet för palestinernas sak. Närmandet till arabländer bar frukt genom Israels avtal 2020 med flera arabländer, först Förenade arabemiraten och Bahrain (se Kalendarium), därefter Sudan och Marocko. Det första israeliska försvarsavtalet med en gulfstat, Bahrain, slöts 2022.

Att också Sudan ställde in sig på att ha normala förbindelser med Israel har symbolisk tyngd: 1967 (då Israel intog bland annat palestinska områden) stod Sudan värd för ett möte i Arabförbundet där medlemsländerna samlades bakom tre nej till Israel: nej till fred, nej till erkännande, nej till förhandlingar. Men även om de flesta arabländer har gett upp tanken på att gå i krig mot Israel, förblir den palestinska frågan ett hinder, särskilt för auktoritära arabiska regimer – som den saudiska – som själva riskerar att förlora sitt folkliga stöd om de öppet tar Israels parti.

Marocko hade diplomatiska förbindelser på låg nivå med Israel på 1990-talet, då Osloprocessen var på väg att leda till en tvåstatslösning mellan Israel och Palestina. Förbindelserna drogs ned vid millennieskiftet när fredsprocessen havererade och den andra palestinska intifadan utbröt. 2020, när Marocko beslöt erkänna Israel, rapporterades landets kung ha lovat palestinierna att fortsätta stödja deras strävan efter en egen stat. 2023 kom besked om att Israel erkänner Marockos överhöghet över det omstridda Västsahara, som Marocko ockuperar.

2021 lovade Kosovo, som enda muslimska land dittills, att öppna en ambassad i Jerusalem i utbyte mot diplomatiskt erkännande från Israels sida.

Azerbajdzjan beslöt 2022 att landet ska öppna en ambassad i Israel; den ska placeras i Tel Aviv. Det blir i så fall första gången en stat med shiamuslimsk befolkningsmajoritet öppnar en beskickning.

På kant med EU-länder

I Västeuropa hade Israel starkt stöd då den judiska staten bildades, men Israel irriteras av återkommande europeisk kritik mot behandlingen av den palestinska befolkningen och mot utbyggnad av bosättningarna. Israel har reagerat starkt mot länder som erkänt Palestina som självständig stat. Sverige erkände Palestina 2014, det försämrade de diplomatiska förbindelserna. De flesta EU-länder säger att de inväntar ett slutgiltigt fredsavtal mellan israeler och palestinier, men de riktar kritik mot Israel för att försvåra en tvåstatslösning (en grundtanke i 1990-talets fredsprocess). 2024, till följd av Israels krigsinsatser i Gaza, har flera västländer, bland dem Spanien och Australien, börjat flagga för ett erkännande av Palestina.

Efter Hamasterrorn mot Israel 2023 har premiärminister Netanyahu deklarerat att Israel aldrig kommer att släppa ifrån sig säkerhetskontrollen mellan Jordanfloden och Medelhavet, i klartext aldrig acceptera en palestinsk stat. EU:s utrikespolitiska representant Josep Borrell har gått i svaromål och markerat att Israel inte har rätt att inlägga veto mot palestiniernas självbestämmande.

På senare år har Israel haft skäl att lufta oro för antisemitism i EU-länder och för att terrorister kunnat begå attentat mot judiska inrättningar. Hot iscensatta av regimen i Iran mot judar i andra länder (inte nödvändigtvis israeler) har rapporterats. Samtidigt sker återflyttning av judar till platser i Tyskland, Polen och Baltikum vars talrika judiska befolkning nästan utraderades av nazisterna. En polsk lag, som syftar till att avvärja anklagelser om att det förekom polsk medverkan i Förintelsen, hör till det som satt relationerna mellan Israel och Polen på prov. Israels regering valde 2022 att tona ned konflikten då Ryssland gick till anfall mot Ukraina, detta för att israeler och andra judar på flykt undan invasionen skulle slippa mötas av krångel. 

Med Cypern delar Israel olje- och gasfältet Afrodite, varifrån Cypern hoppas kunna exportera gas via Egypten. Israeler och cyprioter förhandlar om fördelningen av resurserna. De diskuterar också inrättandet av en Israelkontrollerad hamn vid Cyperns kust för omlastning av varor till Gazaremsan. Gaza har ingen djuphamn, och Israel kontrollerar fartygstrafik utanför remsan, men färjetransporter från Cypern skulle kunna förse Gaza med varor och därmed minska kritiken mot att Israel utsätter palestinierna för blockader.

I FN-omröstningar brukar europeiska stater liksom arabländer och andra muslimska länder ställa sig bakom skarp kritik mot Israel.

Handel med stormakter

Sovjetunionen var under kalla kriget en av Israels främsta kritiker. Förbindelserna med det Ryssland som följde har tidvis varit goda, tidvis ansträngda. Ryssland deltar i Syrienkriget på Assadregimens sida ­– men det har inte alltid stört förbindelserna på avgörande sätt: De rebellgrupper som bekämpas i Syrien är lika ovänligt sinnade mot Israel som Syriens ledning är. När syriskt luftvärn 2018 av misstag sköt ned ett ryskt militärplan samtidigt som israeliska stridsflygplan anföll syriska mål i närheten, fick Israel kritik från Moskva – men premiärminister Netanyahu utlovade israelisk medverkan i haveriutredningen och president Putin intog snart en försonlig hållning. Gazakriget från 2023 har fått vänskapen att kallna, särskilt som Putin inte har tagit avstånd från de Hamasdåd som utlöste kriget.

Kinas utrikespolitik är intensiv särskilt på handelsområdet och intresset är ömsesidigt. Visserligen röstade Kina mot Israel i den FN-omröstning om Jerusalem som följde på Trumps politiska omläggning 2017 (se ovan), men Kina var samtidigt Israels största handelspartner i Asien, och den tredje största totalt. Den största livsmedelstillverkaren ägs av ett statligt kinesiskt bolag. Avtal om israeliskt samarbete med Kina i skötseln av hamnen i Haifa oroar USA, vars militära fartyg ibland lägger till i Medelhavshamnen.

Några få länder har liksom USA valt att flytta sina ambassader från Tel Aviv till Jerusalem. Paraguay har efter regimskifte ändrat sitt beslut och Israel har svarat med beskedet att den israeliska ambassaden i Paraguay ska stängas. I Latinamerika är Panama det enda landet som inte har erkänt Palestina.

Försvar

Positionen som överbefälhavare hålls av en yrkesmilitär, vilket vittnar om försvarsmaktens betydelse för att bevara den moderna staten Israel (se Modern historia).

Israel avsätter en större andel av sin budget till försvaret än något annat demokratiskt land, och kan snabbt mobilisera ett stort antal soldater. Till följd av det Gazakrig som inleddes i oktober 2023 finns det förslag om att återställa värnpliktstiden, som på senare år har kortats, till 36 månader för män och att höja maxåldern för reservtjänstgöring.

Judar och druser fullgör värnplikt medan israeliska araber är undantagna. För de ultraortodoxa judarna finns speciella förband, men i praktiken är de oftast befriade. Det finns breda folkliga krav på att även studenter vid religiösa seminarier ska göra militärtjänst (se Aktuell politik).

Även kvinnor gör värnplikt och alltfler förband öppnas för dem. Med början i slutet av 2024 ska kvinnor också kunna söka till elitstyrkan Sayeret Matkal. Kvinnor över 24 år, gifta kvinnor och kvinnor med religiösa hinder undantas från värnplikt.

Israels militära personal och försvarspolitiker brukar utmärka sig för stark lojalitet mot (den civila) staten, men planer som Benjamin Netanyahus regering arbetat med sedan sitt tillträde har väckt reaktioner. Itamar Ben Gvir, säkerhetsminister med politisk hemvist i ett parti som både i och utanför Israel betecknas som extremistiskt, verkar för att få bilda ett nationalgarde som skulle underställas honom själv (och inte polisen). Försvarsminister Yoav Gallant har kallat ett sådant nationalgarde för "privatmilis".

Internationella bedömare är övertygade om att landet har kärnvapen. Israel har varken bekräftat eller dementerat detta men deklarerat att landet inte tänker vara först med att använda kärnvapen vid en eventuell konflikt. Israel har inte skrivit på avtalet om icke-spridning av kärnvapen.

Ett luftvärnssystem mot inkommande kortdistansprojektiler som kallas Iron Dome togs i bruk 2011. Det tillverkas av statsägda Rafael och har utvecklats med amerikanskt bistånd. Systemet spårar hot i luften med hjälp av radar, beräknar den troliga nedslagsplatsen och ger koordinater för att kunna avfyra robotar mot den projektil som är på väg in. Ramper för spårning och eldgivning kan förflyttas och systemet uppges inte vara väderkänsligt. Det har använts inte minst mot raketbeskjutning från Gazaremsan, men det började utvecklas i höjd med Libanonkriget 2006, då Hizbollahrörelsen besköt Israel med raketer. 2021 presenterades en uppdaterad version av Iron Dome, för såväl flygvapen som flotta, och systemet ska nu klara av att oskadliggöra drönare, robotar och raketer samtidigt. I april 2024 uppgav Israel att C-Dome, den marina versionen av luftvärnssystemet, för första gången hade använts i skarpt läge.

Ett annat exempel på det militära bistånd Israel får från USA är att de två länderna tillsammans har utvecklat ett luftvärnssystem med Arrowrobotar i syfte att kunna skjuta ned fientliga robotar på hög höjd. Systemet tillverkas av Israeli Aerospace Industries och amerikanska Boeing. En första version togs i bruk i Israel 2017. Under det krig mellan Israel och Hamas som utbröt 2023 har uppdaterade versioner använts mot beskjutning från den jemenitiska Huthirörelsen, som sympatiserar med Hamas.

Fartyg till den israeliska marinen har tillverkats i Tyskland. Den första av fyra korvetter levererades 2020. Ett nytt avtal om köp av ubåtar från Thyssen-Krupp-koncernen offentliggjordes 2022, då israel utökade sin beställning från tre till sex ubåtar. I avtalet ingår tyska motköp och investeringar i Israel. Förstärkningen av sjöstridskrafterna ska ses bland annat i ljuset av ökad explotering av naturgasfyndigheter i Medelhavet.

Sedan millennieskiftet är Israel en av världens ledande vapenexportörer. Framför allt exporteras radarsystem och målsökande robotar till Indien, Turkiet, Storbritannien, USA och andra länder. I september 2023 offentliggjordes branschens hittills största kontrakt: Tyskland köper Arrowrobotar för 3,5 miljarder dollar. Även Finland har, som nytt medlemsland i Nato, slutit avtal om köp av ett israeliskt luftvärnssystem.

Spionprogrammet Pegasus, som kan brukas till bland annat avlyssning av mobiltelefoner, har exporterats till en mängd länder och blivit en kassako för tillverkaren NSO men också orsakat rabalder. På hemmaplan har upprörda röster rest krav på utredning av hur myndigheter använt programmet mot Israels egna medborgare. I flera andra länder som köpt in Pegasus har det framkommit att regimer gjort bruk av programmet för att kontrollera politiska motståndare.

Israels förbättrade relationer med flera arabländer har också satt spår i försvarssamarbeten. 2023 deltog militär israelisk personal för första gången i en övning i Marocko som beskrivs som de största krigsspelen i Afrika.

LÄSTIPS! Läs mer om Israel i UI:s nättidning Utrikesmagasinet:
Iranattack sätter broderskapet USA-Israel på prov (2024-04-15)
”Israels 11 september” öppnar nytt historiskt kapitel (2023-10-09)
Arabländer väljer Trump och Israel före Palestina (2020-10-08)
Israel hoppas att Putin kan mota bort Iran i Syrien (2018-05-31)

Om våra källor

Fakta – försvar

Armén
126 000 man (2022) 1
Flygvapnet
34 000 man (2022)
Flottan
9 500 man (2022) 2
Militärutgifter i andel av BNP
5,17 procent (2021)
Militärutgifter i andel av statsbudgeten
12,1 procent (2021)
1. inklusive 100 000 värnpliktiga
2. inklusive 2 000 värnpliktiga

Israel – Ekonomisk översikt

Israel har gått från jordbruksunder till IT-paradis. Högteknologiska produkter och tjänster har ökat omvärldens intresse för utbyte med Israel. Statsstyrning i ekonomin har fått ge vika för privata initiativ och mycket av jordbruket har överförts från kollektivt till enskilt ägande. Men landets ledande ekonomer varnar för den ekonomiska kris som kan bli följden av kriget 2023.

De judar som utvandrade från Europa och kom att prägla den moderna staten Israel från 1948 var i stor utsträckning personer med vänsterideal. Dessutom var självförsörjning på basvaror ett viktigt mål i avsaknad av fred med grannländerna. Kollektivjordbruk – kibbutzer och moshaver – blev hörnstenar i ekonomin. De första kollektivjordbruken grundades redan tidigt på 1900-talet, före självständigheten.

På kibbutzerna har man levt efter principen att alla tillgångar delas lika. På moshaver kan de boende också ha en egen lott att odla. Nu sker en snabb förändring, mycket därför att kibbutzekonomin genomgått kriser, där uppgörelser om skuldnedskrivningar förekommit. En stadig privatisering har pågått på senare år, olika långt kommen på olika ställen. 2018 drevs mindre än en fjärdedel av kollektivjordbruken på gammalt sätt. Två tredjedelar av kibbutzerna har numer marknadslöner.

Den största livsmedelstillverkaren, Tnuva (Tenuvah) som startades av kibbutz- och moshavrörelserna, har till och med köpts upp av statsägda kinesiska Bright Food Group. Det är anmärkningsvärt i ett land där självförsörjning haft stor betydelse. Försäljningen till Kina väckte också motstånd i Israels parlament, trots att den majoritetspost som kineserna tog över 2014 hade sålts till ett brittiskt bolag redan 2007. Israels handelsförbindelser har ökat också med andra ekonomiska stormakter som Indien. 

Den andel av befolkningen som lever på jordbruk har minskat. I dag är det högteknologisk industri, ofta utformad för försvarsmaktens behov, som driver ekonomin och har tagit över som exportsuccé. Bioteknik, i synnerhet läkemedel, är också ett framgångsområde, liksom slipade diamanter och ädelstenar, även om stenarna i huvudsak importeras. Fossilgas (naturgas) har seglat upp som en framtidsbransch efter gasfynd i östra Medelhavet.

Genom att utbytet mellan företag i olika länder vuxit dramatiskt har globaliseringen bidragit till att Israels privata näringsliv stärkts och att de kollektiva verksamheterna tappat mark. Nyckelorden är mindre socialism och mer entreprenörskap.

Kris, pandemi och krig

En internationell IT-bubbla med övervärderade teknikbolag sprack runt år 2000. Det fick effekter också i Israel. Däremot klarade sig Israel relativt väl genom den internationella finanskrisen 2008–2009. Israel behöll viss tillväxt samtidigt som många andra länder fick se sin bruttonationalprodukt (BNP) krympa. 2000–2018 växte Israels ekonomi med 3,3 procent i genomsnitt varje år, enligt  samarbetsorganisationen OECD.

Sedan kom coronapandemin. Arbetslösheten i Israel steg på några månader från 3,4 procent till 23,5 procent. Men när statistikmyndigheten 2021 summerade det föregående året hade landets BNP bara minskat med 2,4 procent, därefter såg framtiden återigen ljus ut. 2021 uppnåddes rekordsiffror. Tillväxten landade på 8,1 procent. Pandemin tolkas som förklaring till en del av lyften: ekonomin växte tack vare att det funnits ett uppdämt konsumtionsbehov. Dessutom kunde israelerna inte resa som vanligt, de konsumerade på hemmaplan i stället.

Alla observationer var inte glädjande. Den israeliska valutan är högt värderad, vilket driver upp priserna på importvaror. Tel Aviv seglade upp som den dyraste staden i världen i en jämförelse mellan 173 storstäder i världen som gjorts av analytiker vid The Economist Intelligence Unit. Boendekostnader ingick inte i undersökningen.

Utbildningsnivån hos arbetskraften är hög, men andelen som har ett yrkesarbete är lägre än i Västeuropa. Den treåriga militärtjänsten och de värnpliktigas repmånader kostar samhället många arbetsdagar. För många arbeten krävs att man har gjort militärtjänst och Israels araber står utanför värnpliktssystemet. Araber kan till exempel ha svårt att få jobb som chaufförer i transportföretag eftersom de av säkerhetsskäl inte får tillträde till flygplatser. Druserna gör militärtjänst och arbetslösheten bland dem är något lägre än bland araberna. 

2023/2024 har kostnaderna för försvarsmakten skenat, både genom krigsinsatserna i sig och genom att fler än 300 000 reservister kallats in från sina civila jobb efter de terrordåd islamiströrelsen Hamas iscensatte den 7 oktober. Tre veckor efter dåden hade fler än två tredjedelar av företagen i IT-sektorn rapporterat störningar. Byggbolag och restaurangnäring har tvingats till neddragningar och ekonomins tillväxtprognos har skruvats ned. Sista kvartalet 2023 blev det sämsta sedan pandemins utbrott. Till inbromsningen bidrog att 160 000 palestinska daglönare som normalt utgör en stor andel av arbetskraften i lantbruket och byggbranschen inte längre släpptes in i landet.

Omkring 300 ekonomer samlades bakom ett brev till premiärminister Netanyahu och finansminister Smotrich där de uppmanade till omprioriteringar i statens budget, att icke nödvändiga utgifter skulle läggas på is. Exempelvis gäller det kostnader som är knutna till vallöften från partier långt till höger som satsningar på utbildning för ultraortodoxa medborgare. Bland undertecknarna finns personer som har eller har haft anknytning till centralbanken och bankinspektionen.

Pilgrimsresor och solsemestrar lockar normalt stora skaror från utlandet. 2018 rapporterade turismdepartementet att 2,1 miljoner turister anlände under första halvåret. Det var första gången tvåmiljonersstrecket passerades under en sexmånadersperiod. 2019 blev ännu bättre: 4,6 miljoner turister under året. 2022, tack vare minskade pandemirestriktioner, hade turistnärningen repat sig så väl att antalet utländska besökare under sommarmånaderna nådde upp till tre fjärdedelar av resultatet 2019, som var ett rekordår.

De största solsemestermålen är Eilat vid Röda havet och Netanya vid Medelhavet. En stor del av pilgrimsmålen – till exempel Födelsekyrkan i Betlehem och Heliga gravens kyrka i Jerusalem – ligger på mark som enligt den dominerande synen i omvärlden är ockuperad. I besöksstatistiken avspeglas de politiska förhållandena. Inte så att människor protesterar mot ockupationen genom att avstå från resorna, däremot undviker resenärer pilgrimsmål och andra orter framför allt på Västbanken i tider av politisk oro då besöken bedöms kunna vara farliga. Gazakriget 2023/2024 har fått flygbolag att stoppa sina flygningar av rädsla för att träffas av beskjutning.

Kusten mot Medelhavet underlättar annars både fartygs- och flygtrafik. Konflikter med grannländer har däremot begränsat internationella väg- och järnvägsförbindelser. Stora hamnar finns i Haifa, Ashdod och Eilat. Lejonparten av persontrafiken med utlandet sker via flygplatsen Ben Gurion. Chartermålet Eilat vid Röda havet fick en ny flygplats 2019. Flygplatsen är kontroversiell: den ligger nära gränsen till Jordanien, som har framhållit inför den civila luftfartens samarbetsorgan ICAO att flygningarna kan medföra kränkningar av det jordanska luftrummet.

Utbyggnaden av snabbtågslinjen mellan Tel Aviv och Jerusalem är också omstridd på grund av tunnelplaner under Jerusalems gamla stadskärna (se Kalendarium). Mellan städer kan man färdas med buss eller med sherut, kollektivtaxi. För den som ska åka längst kan det bli flera stopp längs vägen, och några omvägar. Bussbolaget Egged, som trafikerar hela landet, undviker arabiska samhällen, vilket gör att dessa i stor utsträckning saknar kollektivtrafik.

För palestinier i områden som Israel ockuperar gäller helt andra villkor än för befolkningen inom Israel. På Västbanken finns vägar som byggts för de judiska bosättningarna och för israeliska arméns behov. Palestinier får inte färdas på de vägarna. När palestinier vill resa mellan de ockuperade områdena måste de dessutom söka tillstånd hos en israelisk gränsmyndighet, Cogat, som lyder under försvarsdepartementet och har fått kritik för att tillämpa otydliga regler. Det är också svårt för palestinier från Västbanken att få tillstånd att flyga utomlands via israeliska flygplatser – de får i stället göra en del av resan landvägen, via Jordanien. Palestinsk sjöfart hindras, trots Gazaremsans kust mot Medelhavet, av att Israel kontrollerar havsområdet utanför.

Palestina använder israeliska shekel som valuta i enlighet med avtal som slöts i Paris som led i Osloprocessen på 1990-talet. I takt med att Israels ekonomi blivit alltmer digital har hakar uppstått i systemet. Palestinier som arbetar i Israel får sin lön i sedlar, men pengarna cirkulerar inte snabbt in i den israeliska ekonomin igen, och palestinska handlare får betala avgifter för kontanthanteringen.  Somliga palestinska experter vill att Palestina ska skaffa sig en egen valuta eller övergå till att använda jordanska dinarer, som också cirkulerar på Västbanken. Israels centralbank framhåller för sin del att de kontanta betalningarna gör det svårare att övervaka eventuella överföringar till militanta rörelser.

Handel på förmånliga villkor

Krig med grannländerna och utgifter för att ta emot vågor av judar som invandrat från andra länder har inneburit ekonomiska påfrestningar för Israel. Engagemanget från judar i utlandet har stor betydelse, också ekonomiskt. USA är det enskilda land som varit viktigast i omvärlden, med bland annat gynnsamma handelsvillkor och omfattande militärt stöd. På den stora amerikanska läkemedelsmarknaden är Israel det fjärde största ursprungslandet.

Exporten av försvarsmateriel går inte bara till stormakter som USA och Storbritannien utan också till mer ifrågasatta regimer. I stora kontrakt för internationell försvarsindustri ingår ofta utvecklingssamarbeten och motköpsaffärer. Till exempel utvecklar Israel och Azerbajdzjan – ett land i Kaukasien med sunnimuslimsk befolkning och auktoritärt styre – drönare tillsammans. Thailand har köpt israelisktillverkade drönare. Sverige har bland annat köpt utrustning till stridsflygplanet Jas 39 Gripen av israeliska tillverkare. Indien köper militär utrustning för nästan en miljard dollar varje år.

Ett handelsavtal med EU tillåter israelisk export till EU-länderna mot inga eller mycket låga tullar. Avtalet gäller inte områden som Israel ockuperar. EU kräver att produkter från bosättningar på ockuperad mark ska ursprungsmärkas, så att dessa inte ska kunna omfattas av de förmånliga regler som Israel åtnjuter i övrigt. Norge beslöt 2022 att ansluta sig till EU:s regler. USA tillåter däremot att produkter från bosättningar märks som tillverkade i Israel.

Israel var det första landet utanför Latinamerika som slöt handelsavtal med länderna i Mercosur.

Både Israel och vissa arabstater, främst Förenade arabemiraten, har räknat med att gynnas av att de normaliserat sina diplomatiska förbindelser. Hur den utvecklingen påverkas långsiktigt av Gazakriget är svårt att sia om.

Emiraten var den första gulfstaten som inledde öppna kontakter med Israel och gav 2021 besked om att en investeringsfond på tio miljarder dollar bildats för satsningar i Israel på bland annat hightech-industri och vattenteknik. Viss turism kom också i gång snabbt, trots pandemin. Enligt källor i det israeliska näringslivet har diskreta affärer, till exempel via mellanhänder i andra länder, förekommit länge mellan israeliska och emiratiska bolag.

2022 slöt Israel och Förenade arabemiraten avtal om frihandel, Israels första med ett arabland. Nästan alla tullar ska avskaffas i utbytet mellan länderna. Det handlar bland annat om livsmedel, läkemedel och kosmetika. 

Med Marocko låg ett handelsavtal klart 2022.

Om våra källor

Fakta – Ekonomi

BNP per invånare
54 660 US dollar (2022)
BNP-tillväxt
6,4 procent (2022)
Total BNP
522 033 miljoner US dollar (2022)
Jordbrukets andel av BNP
1,3 procent (2021)
Industrins andel av BNP
17,2 procent (2021)
Servicesektorns andel av BNP
72,4 procent (2021)
Inflation
4,5 procent (2022)
Statsskulden i andel av BNP
60,9 procent (2022)
Valuta
shekel
Varuexport
73 585 miljoner US dollar (2022)
Varuimport
107 269 miljoner US dollar (2022)
Bytesbalans
19,2 miljarder US dollar (2022)
Varuhandeln i andel av BNP
35 procent (2022)
Viktigaste exportvaror
industrivaror, förädlade diamanter, blommor, citrusfrukter, annan frukt, grönsaker, jordnötter, bomull, vapen
Största handelspartner
USA, EU-länder, Kina, Indien
Mottaget bistånd per invånare
389 US dollar (1996)

Israel – Naturtillgångar, energi och miljö

Gasfyndigheter skapar förhoppningar i Israel, som annars har ont om råvaror. Tack vare fynden i Medelhavet exporterar Israel nu gas till de närmaste grannländerna. Det stora uttaget av färskvatten är ett av landets miljöproblem. Skatt på engångsartiklar i plast har avskaffats av hänsyn till de ultraortodoxt religiösa.

År 2009 hittades ett gasfält, Tamar, som det året var det största fyndet i världen. Knappt två år senare, i slutet av 2010, upptäcktes gasfältet Leviathan längre österut – det största i världen på ett helt årtionde. De två fyndigheterna, rakt ut i Medelhavet från norra Israel, beräknades tillsammans med mindre gasfält täcka Israels energibehov i 25 år framåt, och dessutom räcka till viss export. På Tamar började exploateringen 2013, och viss export till Jordanien inleddes några år senare. I samband med att utvinningen på Leviathan drogs i gång vid nyår 2019/2020 började Israel också exportera gas till Egypten. Huvuddelen av transporten går via undervattensledning mellan Ashkelon och norra Sinaihalvön. Israels förbättrade relationer med flera arabländer har lett till att även investerare i Förenade arabemiraten köpt in sig i Tamarfältet. Till följd av den upptrappade krigssituationen 2023, då Hamasrörelsen i Gazaremsan anföll Israel, stoppades utvinningen på fältet av säkerhetsskäl.

Med Cypern delar Israel ett gasfält utanför kusten som kallas Afrodite, hittat 2011. Utvinningen på fältet har inte börjat, men avtal med Cypern och Grekland slöts 2020 och förhandlingar har fortsatt. Man tänker sig ett ledningsbygge som ansluter till Grekland, och därmed också underlättar framtida gasexport till Italien. Afroditefältet är mindre än både Tamar- och Leviathan-fyndigheterna. Hela situationen med energiutvinning vid Cypern är en känslig fråga runt östra Medelhavet, bland annat därför att den politiska delningen av ön, där Turkiet har en viktig roll, inte har lösts.

Israel och Libanon enades 2022 om en gränsdragning till havs, som skulle kunna underlätta gasutvinning för båda länderna. Överenskommelsen rapporteras ge Israel full kontroll över gasfältet Karish, medan fältet Qana (där det ännu inte sker utvinning) delas och Libanon får kontroll över exploateringen. Den franska energijätten Total får koncession på att leta efter gas på fältet och Israel får rätt till en del av framtida intäkter, via Total. Från Karish, som ligger nära de större fälten Leviathan och Tamar, till Israels kust finns en utbyggd ledning. Det faktum att den libanesiska Hizbollahrörelsen är på ständig stridsfot med Israel kan äventyra utvecklingen. 

Även andra utvecklingsvägar hotas av oroligheter. Ett samförståndsavtal mellan Israel och Jordanien om ett framtida utbyte, solkraft från Jordanien mot avsaltat vatten från Israel, ser ut att hamna "i kylskåp" till följd av Gazakriget 2023. Då Jordanien upprördes över hur hårt Israel agerade mot Gazaremsan efter terrordåd utförda av islamiströrelsen Hamas, meddelade Jordanien att avtalet inte kommer att skrivas under.

Läget i Europa från 2022, då Rysslands invasionskrig mot Ukraina fått energiköpande länder att fasa ut rysk olja, gas och kol, hade annars gjort att länder runt östra Medelhavet såg framtiden an med tillförsikt. Exportsamarbete med Egypten har en nyckelroll för Israel, som till skillnad från Egypten inte har anläggningar för produktion av flytande naturgas.

Israel följer i viss mån Norges exempel med den stora statliga oljefonden, som långsiktigt ska finansiera välfärd: gasinkomster ska investeras utomlands och tanken är att avkastningen ska fungera som buffert i tider av krig, ekonomisk kris, naturkatastrofer eller andra svårigheter. 

Israel är en av världens ledande leverantörer av brom, som används till flamskyddsmedel, och pottaska (kaliumkarbonat) som ingår i gödningsmedel. Slipade diamanter ger Israel betydande exportintäkter, men råvaran importeras.

ENERGIFÖRSÖRJNING

Israel är ett av de länder inom samarbetsorganisationen OECD som mest förlitar sig på fossila bränslen, som orsakar klimatförändringar. Fossilgas (naturgas), olja och kol i nämnd storleksordning är helt dominerade energikällor. Fynden av gas och skattepolitik som gynnar distributionen har gjort gasen till den största källan. Förnybara energikällor har mycket liten roll.

Gas är också den överlägset största källan (två tredjedelar) till elproduktion, följd av kol. Solenergi är på frammarsch men står än så länge för bara för några få procent av elen.

Elkonsumtionen per invånare är ungefär hälften så stor som den i Sverige.

KLIMAT OCH MILJÖ

Räknat per invånare är Israels utsläpp av växthusgaser ungefär i samma storlek som Nederländernas och Polens. Drygt 55 länder har större utsläpp totalt och drygt 30 släpper ut mer per invånare. 

I enlighet med FN:s Parisöverenskommelse om nedskärning av utsläpp som bidrar till de globala klimatförändringarna har Israel lämnat in och uppdaterat landets första klimatplan (NDC). En långsiktig strategi (LTS) för hur utsläpp som bidrar till växthuseffekten ska minskas finns ännu inte, däremot har ett mål satts upp för när nettonollutsläpp ska ha uppnåtts, till 2050. Det framgick av ett tal 2021 då dåvarande premiärministern Naftali Bennett deklarerade att kamp mot klimatförändringarna är en fråga om nationell säkerhet. I den uppdaterade klimatplanen heter det dock att Israels utsläpp av växthusgaser ska minska med 27 procent till 2030 och med 85 procent till 2050, jämfört med 2015 års nivå.

Klimatutmaningar

Israel hör inte till de länder som är allra mest sårbara för klimatförändringar. En jämförelse med andra länder i världen (ND-Gain) placerar Israel på plats 27 (se listan här). Vattenbrist och stigande temperaturer är visserligen orosmoln, men Israel arbetar också mycket med tekniska lösningar och åtgärder, inte minst sådana som ska skydda jordbruksproduktionen eller möjliggöra avsaltning av havsvatten.

Det stora uttaget av färskvatten till omfattande konstbevattning och en växande befolkning har lett till låga grundvattennivåer och risk för inträngning av saltvatten. I sjön Genesaret har vattnet sjunkit stadigt i decennier, även om situationen kan lätta tillfälligt när regionen får stora regnmängder. Eftersom vattenståndet i Jordanfloden också påverkas av läget vid sjön, skapar stort uttag av vatten orosmoment i förbindelserna med grannlandet Jordanien. Vattennivån även i saltsjön Döda havet har sjunkit, nästan utan variationer uppåt, alltsedan mätningarna började 1927.

Övriga miljöproblem

I början av 2023 rev Benjamin Netanyahus nya regering upp ett beslut om att beskatta engångsartiklar i plast som hade införts 2021. Det motiverades med att skatten slog hårt mot de barnrika ultraortodoxa familjerna. Enligt knessets utredningstjänst använder de ultaortodoxa tre gånger så mycket engångsartiklar i plast som israeler i gemen. 2019 beslöt semesterorten Eilat, som första israeliska kommun, att förbjuda engångsförpackningar vid stranden. Syftet var att skydda den känsliga marina miljön i Röda havet mot framför allt plastavfall men förbudet gäller även andra material. 

En annan miljöfara som hotar är oljespill, detta sedan Israel och Förenade arabemiraten slutit avtal om att emiratisk olja ska levereras via tankfartyg till hamnen i Eilat. Miljövänner oroar sig för oljeläckage i det artrika Röda havet, bland annat finns korallrev nära hamnen. Man befarar också att det blir svårare att locka ekologiskt medvetna turister till Eilat om vyerna präglas av tankfartyg.

Marinbiologer varnade 2023 för att Röda havets berömda korallrev kan vara hotade av massdöd bland sjöborrar som brukar finnas i ekosystemen runt reven. Sjöborrarna (som är av två arter, Diadema setosum och Echinothrix calamaris) livnär sig på alger som ohejdade riskerar att kväva korallerna. En teori är att sjöborrarna slås ut av någon organism som kommit till Röda havet från andra vatten med ballasten i fartygstankar.

Om våra källor

Fakta – energi och miljö

Energianvändning per invånare
2 778 kilo oljeekvivalenter (2015)
Elkonsumtion per invånare
6 601 kilowattimmar, kWh (2014)
Andel av befolkningen med tillgång till elektricitet
100 procent (2021)
Andel av landsbygdsbefolkningen med tillgång till elektricitet
100 procent (2021)
Utsläpp av växthusgaser totalt
83,66 miljoner ton koldioxidekvivalenter (2020)
Utsläpp av växthusgaser per invånare
9,08 ton koldioxidekvivalenter (2020)
Utsläpp av koldioxid totalt
58 472 tusen ton (2020)
Utsläpp av koldioxid per invånare
6,3 ton (2020)
Utsläpp av metangas totalt
9 801 tusen ton koldioxidekvivalenter (2020)

Israel – Jordbruk och industri

I generationer har människor, även utanför landet, talat med beundran om hur israelerna lyckats få öknen att blomstra. Det är en romantisk bild med hög sanningshalt – men också med ett högt pris för naturen. Det som driver den israeliska ekonomin i dag är emellertid högteknologisk industri, till stor del tillkommen för försvarsmaktens behov. 

Jordbruket var från början en hörnpelare i landets ekonomi, men dess andel har minskat med åren. Jordbruksteknik, som konstbevattning, blev också snabbt en exportbransch. En lång rad länder, bland dem Kina, använder sig av metoder som utvecklats i Israel. I avtal som slutits med flera arabländer (ett diplomatiskt genombrott under de år då Israel styrts av Benjamin Netanyahu) hör bevattnings- och jordbrukstekniker till de områden där länder med torra klimat vill uppnå samarbeten.

Konstbevattning är nödvändig för storskalig odling i Israels torra och heta klimat. Vattenförbrukningen är hög, därför också ett tvisteämne. Sjunkande vattennivåer rapporteras i både sjön Genesaret och Jordanfloden. Med grannlandet Jordanien finns överenskommelser om vattenöverföring, men sämjan hotas av konflikten mellan israeler och palestinier.

Naturliga underjordiska vattenmagasin som behövs för att hålla i gång jordbruket ligger till stor del under Västbanken, som Israel ockuperar. Israeler förbrukar också långt mer vatten per person än palestinier. Svårigheterna att få tillgång till vatten, därför att staten gynnar den israeliska befolkningens behov, är ett av de missförhållanden som ofta anförs från palestinsk sida. Förhandlingar mellan parterna har förts men inte lett till avtal om fördelningen.

Israeliska forskare har börjat bygga en genbank med utgångspunkt från vilda växter. Tanken är att fröbanken, som ska förvaras vid det statliga Volcani-institutet, ska bli en resurs för jordbruket som nu förväntas klara av odling i ett klimat präglat av ökande hetta och torka. Det finns fröbanker på andra håll i världen, bland annat på Svalbard, men en poäng med insamlingen i Israel är att arbetet sker i den del av världen där odling av växter tros ha uppstått en gång i tiden.

Israel odlar och exporterar frukt i stor skala, främst apelsiner, grapefrukt och andra citrusfrukter, men också exempelvis kiwifrukt och mango. Europa är den största marknaden för färsk frukt. 2017 blev Ryssland den största exportmarknaden för grönsaker.

Mycket av lantarbetet utförs av gästarbetare från Sydostasien eller Balkan. Inflödet av migrantarbetare har pressat ner lönerna, men de senaste årens internationella händelser, främst pandemin och kriget i Ukraina, har gjort att det tidvis uppstått brist på arbetskraft. För palestinier från de ockuperade områdena är det framför allt inom jordbruket och byggbranschen som Israel har brukat bevilja arbetstillstånd, men terrordåd har gjort israelerna mindre benägna att anställa palestinier.

Merparten av den fisk som konsumeras importeras. De senaste åren har israeliska myndigheter försökt hitta system för att komma tillrätta med överfiske i Medelhavet och i Genesaret. 2010 infördes ett tvåårigt fiskeförbud i sjön för att undvika vad som befarades bli en ekologisk katastrof. Fiskodlingar är svåra att etablera i ett klimat där vattnet lätt avdunstar, men de förekommer och inomhusteknik som utvecklats i Israel sprider sig till fler länder.

Den största livsmedelstillverkaren, Tnuva (Tenuvah), startades av kibbutz- och moshavrörelserna (se Ekonomisk översikt). I dag har koncernen över två tredjedelar av den inhemska marknaden för mjölkprodukter och kinesisk majoritetsägare. Gatuprotester mot Tnuvas prissättning har förekommit.

Bristen på nederbörd och liten total areal gör det svårt att bedriva skogsbruk i Israel. Däremot ger det tillfälle att bedriva forskning på trädslag som tål torka. Acacia och cypress är exempel på träd som odlas i forskningsstudier.

Industri

Israel är Mellanösterns mest industrialiserade land, men utvecklingsnivån varierar mycket mellan olika branscher. 

På kollektivjordbruken har man ägnat sig åt småskalig industri med anknytning till lantbruket, men där förekommer i dag tillverkning även av helt andra produkter. Ett exempel är plastindustri på kibbutzen Galed i norra Israel. De tekniker som används inom jordbruket – både konstbevattning och produktion av konstgödsel – har lagt grunden för framgångsrika företag.

Till följd av kriget i Ukraina blev 2022 ett rekordår för försvarsindustrin. Sedan 2014 har Israels försvarsexport fördubblats. Omkring en fjärdedel av kontrakten gällde drönare för spaning eller attack, enligt israeliska nyhetsmedier. Att merparten av varorna går till Europa är kanske inte så förvånande. Mer överraskande är att arabiska gulfstater har blivit viktiga köpare. Det beror på ett politiskt närmande mellan Israel och de staterna som möjliggjort avtal. Ytterst vilar utbytet på att de liksom Israel fruktar Iran som militärmakt. 

USA:s försvarshögkvarter Pentagon är också en av många köpare till israelisk teknik. Israel exporterar kortdistansrobotar av en typ som används i ett luftvärnssystem som kallas Iron Dome, utvecklat för att stoppa fientlig raketbeskjutning (se Utrikespolitik och försvar). Redan under uppbyggnadsfasen har USA samarbetat med den statsägda israeliska tillverkaren Rafael och finansierat en del av projektet; fortsatt finansiering har brett stöd i USA:s kongress. Systemet använder delvis amerikanska komponenter. Tanken är att baser som den amerikanska försvarsmakten har tillgång till bland annat i Europa och nära Persiska viken ska förses med Iron Dome. 

Den statliga flyg- och förvarsindustrikoncernen Israel Aerospace Industries (IAI) har både civila och militära kunder och den övervägande delen av produktionen går på export. För den israeliska försvarsmakten tillverkas, i samarbete med amerikanska Boeing, ett luftvärnssystem med Arrowrobotar som ska kunna skjuta ned fientliga robotar på hög höjd. Till följd av Rysslands invasionskrig i Ukraina har Tyskland, som ökar sina försvarsutgifter, beslutat att köpa systemet.

Moderniseringar och ombyggnader av flygplan för nya ändamål är en växande marknad.

Israel ligger  framkant när det gäller att använda ny teknik på alla möjliga områden. 2022 meddelade transportmyndigheten att försök med förarlösa bussar i kollektivtrafiken stod för dörren. Det stora bussbolaget Egged är ett av de företag som deltar. 

En mängd nya IT-bolag startas, så många att det har hävdats att man måste gå till Silicon Valley i USA för att hitta fler. Amerikanska och kinesiska teknikjättar som Apple, Microsoft, IBM och Huawei har forsknings-och utvecklingsavdelningar i Israel. 2020, under coronapandemin, rapporterades att ett 70-tal företag var i färd med att utveckla appar som skulle kunna brukas när samhället mobiliserade mot smittspridning. En som tidigt lät tala om sig, och inte var okontroversiell, fick namnet HaMagen ("Skölden"). Den togs i bruk av Israels hälsovårdsmyndigheter för att, byggd på användarnas platsdata, kunna larma för ett känt smittfall i närheten.

Läkemedel och medicinteknik – liksom försvarsindustrin starkt kopplade till satsningar på forskning ­– har också utvecklats framgångsrikt. Överlägset störst är läkemedelsföretaget Teva, som bland annat tillverkar ett storsäljande medel mot sjukdomen multipel skleros. Teva är mest inriktat på generika. Det är läkemedel som kan ersätta preparat som tidigare har varit skyddade av patent (varumärkesskydd) därför att de innehåller samma verksamma substanser.

Teva är också ett av flera läkemedelsföretag som fått kritik i USA, där omfattande laglig förskrivning av smärtstillande mediciner till patienter har lett till utbrett opioidmissbruk och rättsprocesser. Sommaren 2022 meddelade Teva att företaget godtagit en uppgörelse med amerikanska myndigheter och patientgrupper som valt att stämma bolaget. Teva ska under en 13-årsperiod betala ut totalt 4,25 miljarder dollar, löd beskedet. Om alla parter accepterar sätter uppgörelsen punkt för rättsprocesserna.

Diamantslipning är en ekonomiskt viktig bransch, även om råvaran importeras.

Om våra källor

Fakta – jordbruk och industri

Jordbrukets andel av BNP
1,3 procent (2021)
Andel av landytan som används för jordbruk
28,8 procent (2018)
Andel av landytan som är skogbevuxen
6,5 procent (2020)
Industrins andel av BNP
17,2 procent (2021)