Israel – Aktuell politik

Genom en offensiv från Gazaremsan i stor skala och med terrormetoder som försatt Israel i chock – hundratals mord och kidnappningar – har Hamas blottlagt svaga punkter i Israels säkerhetssystem. Israels hårdföra svar medför också att landets nya vänskaper i regionen, med arabstater, prövas.

I tider av katastrof tenderar befolkningar att sluta upp bakom sina ledare. Trots den djupa oenighet som rått om rättssystemet hela året har oppositionsledaren Benny Gantz, med gedigen militär karriär bakom sig, valt att ingå i ett krigskabinett tillsammans med premiärminister Netanyahu och nuvarande försvarsministern Yoav Gallant. Men händelserna i oktober 2023 har börjat väcka frågor om ansvarsutkrävande, där ljuset riktas mot Netanyahu.

Parlamentsvalet 2022 var Israels femte på tre och ett halvt år. Det har beskrivits som en revolt genomförd av extremhögern, och den gav Netanyahu chansen att återkomma som premiärminister trots att han fortfarande står under åtal för korruption. Hans högerblock Likud brukar få stöd av religiösa partier, men extrema partier har nu större inflytande än de haft någonsin tidigare.

Netanyahus nya högertunga regering gick in i 2023 i konfrontativ stil, inrikespolitiskt: med förslag om att göra det möjligt för knesset att upphäva utslag i Högsta domstolen. HD skulle därmed förlora sin makt att undanröja politiska beslut som domstolen bedömer som orimliga. Förslagen skulle medföra att HD inte heller kan stoppa nya lagar, eftersom de ger knesset, de valda rikspolitikerna, makt att sätta sig över HD:s bedömningar. Det utlöste stora och återkommande protester, inte minst från juristkåren, särskilt som HD:s praxis blir extra viktig av att Israel inte har någon författningsdomstol. Regeringen deklarerade också sin avsikt att ta kontroll över utnämningar av jurister till nyckelpositioner.

En första del av det rättsliga reformpaketet antogs i juli 2023 enhälligt av knesset sedan oppositionen i protest valt att lämna salen innan omröstningen hölls. Den nya lagen innebär att den så kallade rimlighetsprincipen avskaffas: HD fråntas möjligheten att häva vissa regeringsbeslut som den anser vara orimliga. Men den nya lagen har haft en genomgång i HD att vänta under hösten.

Bland dem som kallas extrema i regeringskretsen finns politiker som fällts för hatbrott och har gjort sig kända för uttalanden om att ”kasta ut araberna”. Itamar Ben-Gvir, bosättare på Västbanken som leder partiet Otzma Yehudit, har som minister signalerat hårda tag. Tillsammans med parhästen Bezalel Smotrich i täten för partiet Tkuma vann han 14 av knessets 120 mandat till alliansen Religiös sionism, en fördubbling jämfört med förra valet. Båda har genom avtal med Likud säkrat ministerposter med makt (inte minst gentemot palestinierna på Västbanken) och yppat långtgående krav på bland annat utbyggnad av de judiska bosättningarna på ockuperad mark.

Säkerhetsminister Itamar Ben-Gvir (till vänster) och finansminister Bezalel Smotrich vid det nyvalda knessets första möte i november 2022. Foto: Abir Sultan/AP/TT 

De har nu inflytande i ett läge då ett skakat Israel vill göra upp räkningen med Hamas i Gazaremsan en gång för alla, och då det pågår något som ser ut som en ny intifada bland palestinierna på den ockuperade Västbanken. 

Sedan de högerradikala ministrarna tog plats i Israels regering har också inslaget av bosättare som angriper palestinska samhällen med våld vuxit. FN-organisationen Ocha uppger att man under det första halvåret 2023 räknade till 591 bosättarrelaterade incidenter på Västbanken som resulterade i att palestinier drabbades av person- eller sakskador. De israeliska människorättsorganisationerna B'Tselem och Fred nu jämförde bosättarnas våld med pogromer (ett ord som fått spridning i världen efter förföljelser riktade mot judar).

Ben-Gvir och Smotrich är så polemiska personer att Yair Lapid, som var premiärminister andra halvåret 2022, kräver att Netanyahu kastar ut dem ur regeringen och bildar en bred koalitionsregering.

Det har varit väntat att frågan om att annektera mer av den mark Israel ockuperar skulle komma på bordet igen. Även hos araber inne i Israel, en femtedel av befolkningen, har regeringspolitiken väckt oro. I augusti rapporterade israeliska medier dock att en diger plan på att stärka de befintliga bosättningarna som finansminister Smotrich förberett inte skulle drivas av regeringen. Anledningen uppgavs vara att USA:s regering uttryckt ogillande.

Detta var läget innan Hamas gick till offensiv. Med terrordåden, där Hamas gick till väga med metoder som för tankarna till Islamiska staten (IS), åskådliggjorde rörelsen också att palestiniernas internationella erkända regering (i det palestinska självstyre på Västbanken som inrättades efter fredsavtal på 1990-talet) är både maktlös och irrelevant, med svagt stöd hos den palestinska allmänheten.

Någon israelisk tanke med vad som ske med Gazaremsan bortom kriget har inte utkristalliserats. Bortom tiderna med krigskabinett skymtar också ett läge där inrikes osämja kommer upp till ytan igen. Även under pågående och kostsamt krig har det framgått att bosättarministrarna tänker sig att uppfyllnad av vallöften till bosättarna på ockuperad mark fortsatt ska rymmas i statsbudgeten.

Säkerhet: en krossad självbild

Drygt 70 procent av väljarna i Israel röstade 2022. Detta trots att valen hade staplats på hög och gett snarlika resultat gång på gång. Flera gånger har val resulterat i att Netanyahu kunnat fortsätta dominera politiken, trots instabila regeringar och trots missnöje i hans eget parti Likud.

När nyvalet hölls 2022 stod Netanyahu mitt i en rättegång byggd på anklagelser om korruption. En sittande premiärminister i Israel kan inte tvingas avgå förrän brottsmisstankar har lett till en fällande dom som inte kan överklagas. Därför hade Netanyahu inte tvingats bort från posten som regeringschef tidigare trots att riksåklagaren Avichai Mandelblit beslutat om åtal, i alla de tre fall som utretts. Rättegången försenades av pandemin, men misstankarna som kvarstår gäller mutbrott, bedrägeri och trolöshet mot huvudman. 

Netanyahus trumfkort har brukat vara Israels säkerhet, spelat under tolv tidigare år då han var regeringschef. Mot Iran och dess allierade regimer och gerillarörelser i arabvärlden, som Hamas och Hizbollah i Libanon, och mot palestinierna i allmänhet; Israel håller fortsatt palestinska områden under ockupation och viktiga problem som flyktingfrågan har inte lösts. Frågan är nu, sedan Hamas åstadkommit fundamental oro i Israel, om allmänheten anser att Netanyahu hanterar säkerheten tillräckligt bra. Egypten, som har gräns mot Gazaremsan och fred med Israel, säger sig ha varnat i förväg för att "något stort" var i görningen.

Netanyahu är stark förespråkare av bosättningspolitiken, som enligt merparten av omvärlden är olaglig. Bosättarrörelsen kunde tidigare stärka sina positioner under tolv år med Netanyahu, och en nationalstatslag som antogs 2018 har fått kritik för att diskriminera minoriteter. Planer på att annektera mer mark på Västbanken bromsades däremot även den gången, i utbyte mot normaliserade relationer med fler arabländer. 

Religionens roll

Partiernas olika syn på religionens roll i samhällslivet är ett återkommande tvistefrö. I fråga om exempelvis hbtq-rättigheter är skillnaderna stora också mellan Likud och andra, mer konservativa partier. Frågan om de ultraortodoxas privilegier splittrar partierna, det gäller inte minst befrielsen från militärtjänst för studerande vid religiösa seminarier. Traditionellt har ultraortodoxa judar inte behövt göra värnplikt så länge de ägnat sig åt religiösa studier. HD har bedömt undantaget som grundlagsstridigt. De ultraortodoxa partierna trycker på, i kraft av sitt inflytande över regeringspolitiken, för att driva igenom en lag som helt undantar seminariestudenter från militärtjänst.

Försvarsmaktens personal, inte minst de viktiga och många israelerna i reserven, både syntes och hördes i motståndet mot de omvälvningar av rättsstaten som regeringen driver. Åtskilliga aviserade ovilja att inställa sig för tjänstgöring, och det i ett land som knappast skulle ha överlevt flera krig utan militärernas starka lojalitet mot den civila staten. När landet nu återigen är i krig mot Hamas gör reservisterna sin plikt. Kritiken tystnar, tillfälligt.

Blickarna riktas också regelbundet mot Avigdor Lieberman,  sekulär  nationalist som haft ministerposter. Som ledare för Yisrael Beiteinu har Lieberman drivit kravet på att också ultraortodoxa judar ska göra värnplikt. Frågan har gett såväl religiösa partier som den sekuläre Lieberman möjlighet att villkora sitt stöd för politiska allianser. Liebermans krav uppfattas inte som extrema av en bred allmänhet. Generalen Benny Gantz, som också har varit försvarsminister, vill att alla israeliska medborgare, även araber, ska göra värnplikt.

För de ultraortodoxa finns det mer inrikes motstånd än krav på militärtjänst. I den förra regeringen, en bred allians med åtta partier (se nedan), var det många ministrar som tillhörde inriktningar av judendomen som de inte godtar (se Religion).

Benjamin Netanyahu lyckades förra gången han var premiärminister få till diplomatiskt erkännande för Israel från flera arabländer. Foto: AP/TT

I tunga utrikesfrågor är motsättningarna väljare och partier emellan inte lika stora. Netanyahu har stöd när han motsätter sig ett internationellt avtal med Iran från 2015 som syftar till att begränsa Irans kärnteknikprogram. Netanyahu litar inte på utfästelser från Iran och jublade när USA drog sig ur avtalet 2018. Israels regeringar tvekar inte heller inför att slå till militärt mot mål i Syrien, där Iran är en av de krafter Bashar al-Assads regim tar hjälp av.

Netanyahu fick också, förra gången han var premiärminister, i gång utbyte med arabländer som Israel inte ens har haft diplomatiska förbindelser med. 2020 slöt Israel avtal om normaliserade förbindelser med Förenade arabemiraten. Sedan dess har liknande avtal följt med Bahrain, Sudan och Marocko (läs mer i Utrikespolitik och försvar). Tidigare var Egypten (1979) och Jordanien (1994) de enda arabstater som slutit fred med Israel.

Omstridd nationalstatslag

Efter flera års debatt antogs Israels nationalstatslag slutgiltigt 2018. Lagen definierar Israel som "det judiska folkets nationella hemland".  Den bygger på formuleringar i självständighetsförklaringen 1948 och har i stort sett ställning som grundlag. För landets arabiska minoritet innebär den bland annat att arabiska inte längre har status som officiellt språk och att bara judiska helgdagar ska vara officiella.  Även israeliska jurister har kritiserat lagen som provocerande och anfört att den innebär permanent diskriminering av landets arabiska minoritet. En pensionerad domare i Högsta domstolen uttryckte åsikten att Israel med nationalstatslagen blir ”en judisk stat, men inte längre en demokrati”.

Efter nyval i mars 2021 uppstod ett läge som såg ut att kunna ändra politiken, även om Likud blev största parti. Åtta partier med vitt skilda program gick då samman för att avsluta eran Netanyahu. Bland dem som tog över fanns avhoppare från Likud och företrädare för andra partier som ingått i Likudledda regeringar. Koalitionen var nästan osannolikt bred: Yesh Atid ( sekulärt  mittenparti), Blått och vitt (mittenparti), Yisrael Beiteinu ( sekulär  höger), Arbetarpartiet (socialdemokratiskt), Yamina (religiös höger), Nytt Hopp (höger), Meretz (vänster) och Raam (arabiskt, islamistiskt). En kursändring som kunde observeras var att åttapartiregeringen utarbetade en femårsplan med satsningar på att ge eftersatta arabiska områden inom landet ett lyft.

Naftali Bennett (Yamina), som ledde 2021 års regering, ingick tidigare i Netanyahus ministärer. Regeringen hade högertyngd trots att Likud var i opposition. Men Bennett hamnade i osäkert läge både genom avhopp av högerpolitiker och missnöje i det arabiska partiet Raam. Bennett gav upp efter att inte ha fått med sig alla samarbetspartier på att förlänga en lag som ger judiska bosättare på ockuperad mark skydd av israelisk lag. (Palestinier som lever på Västbanken, men utanför självstyrande områden, lyder som jämförelse under israeliska militärlagar.)  

Bland de åtta partierna i Bennetts regering fanns alltså också ett arabiskt parti, för första gången: Raam, som därtill är islamistiskt. Statliga satsningar på områden med arabisk befolkning var nyckelfrågan. Kärnväljare till Raam finns i marginaliserade beduinsamhällen i Negev. Det något större arabiska partiet Förenade listan deltog inte i regeringsuppgörelsen.

Den palestinska frågan

Haveriet för åttapartiregeringen bottnade i att partierna ser olika på hur Israel ska hantera de palestinska områdena. Ytterst har det hittills handlat om vad som ska hända med Västbanken och arabiska Östra Jerusalem som Israel intog 1967, men också om Gazaremsan som Israel i åratal hållit i blockad från utsidan sedan landets militära styrkor drogs tillbaka därifrån 2005. 

Den hyllade Osloprocessen, som åstadkom palestinskt självstyre och Nobelpriser på 1990-talet (se Modern historia), kom snabbt på avvägar. På den palestinska sidan har det i åratal rått djup splittring. Motståndet mot Osloavtalen var så starkt att det först ledde till återkommande terrordåd mot Israel, sedan till ett nytt uppror, intifada, mot ockupationen och till sist till att Västbanken och Gazaremsan fick varsitt palestinskt styre. På Västbanken utövas självstyret av partier som har accepterat att sluta avtal med Israel, medan islamiströrelsen  Hamas  styr Gaza och fortsätter att motsätta sig Israel.

Israel har för sin del stärkt kontrollen över både Östra Jerusalem och Västbanken, där Israel redan har flyttat in sammanlagt fler än 600 000 av sina egna medborgare (se Bosättningspolitiken). I Israel duggar besluten tätt om fortsatt utbyggnad av bosättningar på ockuperad mark och andra omständigheter som begränsar palestiniernas livsrum. Fredsrörelsen som stödde en tvåstatslösning med palestinierna är marginaliserad. Vänsterpartiet Meretz klarade inte spärren till knesset 2022.

En anledning till att kritiken från Israels ledande militärer mot Netanyahus regering varit så skarp 2023 var uttalade farhågor för att regeringen med bosättare på nyckelposter skulle provocera fram en radikalisering hos palestinier, vars förtroende för de gamla palestinska ledare som slutit fred och samarbetat med Israel redan var lågt. Ehud Barak, general och tidigare premiärminister, är en av dem som har ifrågasatt Netanyahus linje att försvaga den palestinska myndighet som inrättades genom fredsprocessen på 1990-talet. 

Frågan är nu också vad ska hända med Gazaremsan efter 2023 års krig. En israelisk återockupation är inget önskeläge. Och Palestinska myndigheten, varför skulle den vilja ta över? ("Komma inridande på en israelisk stridsvagn", som det har hetat från palestinskt håll.)

Annektering kom av sig

I valrörelser 2019 och 2020 gjorde Netanyahu klart att det med honom fortsatt vid rodret skulle bli dags att annektera mark på Västbanken. Till följd av internationellt motstånd mot ockupationen har Israels stora partier annars varit försiktiga med att driva så långtgående krav, som – om de sätts i verket – kan punktera tanken på en tvåstatslösning med palestinierna som stora delar av omvärlden vill se.

USA gav under Donald Trumps presidentskap från 2016 starkt stöd för israeliska anspråk. Netanyahu fick därmed en triumf att luta sig mot inrikespolitiskt när han kämpade för att hålla sig kvar vid makten. Planerna på annektering av Västbanken frystes dock när Netanyahu ingick avtal om normaliserade förbindelser med Förenade arabemiraten 2020.

Åren sedan fredsprocessen med palestinierna spårade ur har varit oroliga, med flera krig mellan Israels försvarsmakt och, särskilt, militanta rörelser i Gaza.

2017 meddelade president Trump att USA skulle godkänna Israels överhöghet över Jerusalem och flytta dit sin ambassad från Tel Aviv. Medan Israel jublande höll 70-årsjubileum och USA-ambassaden invigdes den 14 maj 2018 iscensatte palestinier i Gaza en protestvåg. Palestinier sköts ihjäl av israeliska armén, som hävdade att demonstranterna hade för avsikt att riva gränsstängslet och tränga in på israelisk mark. Skotten mot demonstranter mötte stark kritik i omvärlden men försvarades av Israels högsta domstol, som ansåg att det som utspelat sig inte var fredliga demonstrationer utan en del av den väpnade konflikten. Palestinier använde också en annan metod som väckte oro: de lät brinnande facklor, i drakar eller lyktor, föras av vinden mot israeliskt område.

2018 ingick Netanyahus regering en överenskommelse om eldupphör med  Hamas , som styr i Gazaremsan och hade drivit på protesterna:  Hamas  tilläts ta emot pengabidrag från Qatar till löner och bränsle till kraftverk – i utbyte mot lugn vid gränsen. Sedan dess har det inträffat flera våldstoppar mellan Israel och Islamiska jihad, men också med Hamas. 2021 utbröt en konfrontation mellan Israel och palestinier i Gaza. Efter elva dagar av intensivt bombkrig nåddes vapenvila, då rapporterades 254 palestinier och 12 israeler ha mist livet. Konflikten demonstrerade både att militanta grupper i Gaza hade lyckats bygga upp en anselig arsenal av raketer och att Israel utvecklat sin förmåga att oskadliggöra dem, men följden blev ändå israeliska anfall med stor förödelse i Gazaremsan. 2021 förekom också handgripligt våld av ett slag som dittills varit ovanligt: mellan judar och palestinier som tillhör Israels arabiska minoritet, bland annat i staden Lod.

Sedan 2014 har inga officiella förhandlingar mellan parterna ägt rum. Trump drev en fredsplan som skulle befästa Israels makt över både Östra Jerusalem och Västbanken. Intresset från palestinsk sida var obefintligt inte bara till följd av Jerusalembeslutet och Trumps stöd för bosättningspolitiken. USA drog också in sitt ekonomiska stöd till FN-organisationen Unrwa, som sörjer för vård och skolgång till palestinska flyktingar. Trump bidrog dessutom till att stärka israeliska anspråk genom att också erkänna Golanhöjderna (intagna från Syrien 1967) som israeliskt område.

När Joe Biden besegrade Trump i presidentvalet 2020 meddelade hans stab att USA inte kommer att flytta tillbaka sin ambassad till Tel Aviv men att USA:s konsulat i Östra Jerusalem återöppnas för bättre relationerna till palestinierna. Biden har också återupptagit USA:s humanitära bistånd till palestinierna. Floden av höga företrädare som besökt Israel 2023 i oro för Netanyahus nya regeringspolitik har varit så stor att en bedömare i USA som nyhetsbyrån AFP intervjuat talat om "översvämning". I ljuset av Hamasterrorn sluter USA nu upp bakom Israel, men begär också att Israel släpper in bistånd till Gazaremsan. Även bosättarvåldet mot palestinier på Västbanken har kritiserats av USA.

Följ den löpande utvecklingen i kalendariet.

LÄSTIPS – läs mer om Israel i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
”Israels 11 september” öppnar nytt historiskt kapitel (2023-10-09)
Israel: regeringsattack mot rättsstaten (2023-01-16)
Arabländer väljer Trump och Israel före Palestina (2020-10-08)
Trump, Netanyahu och slutet på tvåstatslösningen (2019-05-04)
Israel hoppas att Putin kan mota bort Iran i Syrien (2018-05-31)
Israel fyller 70 och måste snart välja väg (2018-03-06)
Dödsruna över Osloprocessen (2017-12-13)