USA och Israel inleder, utan stöd i FN:s säkerhetsråd, ett nytt och större krig mot Iran i februari, och dödar bland andra högste ledaren ayatolla Ali Khamenei. Israel angriper också den Iranstödda shiamilisen Hizbollahs fästen i Libanon och går i mars in med marktrupper i södra Libanon för att upprätta en säkerhetszon som ska hindra Hizbollahs raketattacker mot norra Israel. Iran svarar dels med att stänga Hormuzsundet, dels med att attackera mål i grannländerna. Världsmarknadspriset på bland annat olja skjuter i höjden (läs mer om kriget här).

Parlamentet antar i mars en lag som inför dödsstraff för dödliga terrorattacker. I undantagsfall kan livstidsfängelse utdömas.

Gazakriget rasar med stigande antal döda och omfattande förödelse. Hamas allierade i Libanon och Jemen angriper Israel som slår tillbaka men i oktober enas Israel och Hamas om första fasen i en amerikansk fredsplan; kvarvarande Gazagisslan släpps i utbyte mot tusentals palestinska fångar.

Premiärminister Benjamin Netanyahus regering försvagas i juli då två ultraortodoxa partier hoppar av eftersom religiösa studenter inte slipper den obligatoriska värnplikten.

Ett tolvdagarskrig utspelas i juni då Israel och USA bombar Iran i uttalat syfte att slå ut landets kärnteknikprogram. Iran svarar med attacker mot Israel och en amerikansk bas i Qatar. Omkring 1 200 iranier och ett 30-tal israeler dödas.

Premiärminister Benjamin Netanyahu vittnar i december för första gången i den pågående korruptionsrättegången mot honom.

Gazakriget blir allt mer intensivt; Iranstödda Hizbollah och Israel beskjuter varandra. I november ingås en bräcklig vapenvila med Hizbollah.

Internationella brottmålsdomstolen (ICC) utfärdar en arresteringsorder för krigsbrott mot premiärminister Benjamin Netanyahu, ex-försvarsministern Yoav Gallant och Hamas militäre chef Mohammad Deif.

Hamas genomför en terrorattack mot södra Israel med omkring 1 200 döda och hundratals gisslan. Israel svarar med omfattande flygattacker och markoffensiv.

Benjamin Netanyahu bildar i december Israels mest konservativa regering efter det femte valet på tre och ett halvt år.

Efter ett nyval i mars bildar Naftali Bennett och Yair Lapid en koalition med åtta partier och sätter därmed punkt för Benjamin Netanyahus tolv år som regeringschef.

Israel och Kosovo upprättar diplomatiska relationer i februari.

Benjamin Netanyahu och Benny Gantz bildar en samlingsregering i maj för att hantera covid-19-pandemin, men regeringen spricker i december.

Israel normaliserar relationerna med Bahrain, Förenade arabemiraten, Marocko och Sudan via USA-medlade Abrahamavtalen.

Benjamin Netanyahu blir förste sittande premiärminister att åtalas. Han anklagas för korruptionsbrott.

Två val hålls under året vilka slutar ytterst jämnt mellan Benjamin Netanyahus högerblock Likud och Benny Gantz allians Blått och vitt. Inget av partierna lyckas bilda regering.

Parlamentet antar nationalstatslagen som definierar Israel som det judiska folkets nationella hem; arabiskan förlorar sin officiella status.

USA erkänner Jerusalem som Israels huvudstad.

Israel lämnar Unesco efter kritik mot FN-organets antiisraeliska linje.

Relationerna med Turkiet normaliseras efter Mavi Marmara-incidenten 2010 då tio turkiska medborgare dödades när israeliska soldater bordade ett fartyg på väg mot Gaza.

Högerpartiet Likud, lett av Benjamin Netanyahu, bildar en koalitionsregering i maj.

Sverige erkänner Palestina; Israel kallar hem sin ambassadör i protest.

Den radikala palestinska rörelsen Hamas vinner palestinska valet inom det palestinska självstyret. Hamas bildar regering i Gaza och bygger upp egen säkerhetsstyrka; Israel inför blockad.

Det andra Libanonkriget, som pågår i en månad, bryter ut i juli sedan Iranstödda Hizbollah dödar och kidnappar flera israeliska soldater i ett bakhåll.

Premiärminister Ariel Sharon drabbas av stroke. Efterträdaren Ehud Olmert bildar koalition med Arbetarpartiet.

Premiärminister Ariel Sharon driver igenom ett ensidigt israeliskt tillbakadragande från Gaza. Militären och bosättarna lämnar men Israel behåller kontrollen över Gazas luftrum, kust och gränser.  

Val stärker Ariel Sharons ställning och Likud blir största parti. Samma år återgår Israel till ett traditionellt system där väljarna enbart röstar på partier, inte på premiärministerkandidater.

Ehud Barak från Arbetarpartiet avgår som premiärminister. I det efterföljande valet till premiärministerposten vinner Ariel Sharon från Likud.

Den andra intifadan bryter ut med våldsamma attacker och självmordsbombningar.

Arbetarpartiets Ehud Barak besegrar Benjamin Netanyahu i premiärministervalet; Arbetarpartiet blir största parti.

Likuds ledare Benjamin Netanyahu blir premiärminister för första gången (detta år införs ett nytt system där väljarna röstar fram premiärministern separat).

Premiärminister Yitzhak Rabin från Arbetarpartiet mördas av en israelisk ultranationalist. Shimon Peres tar över.

Fredsavtal sluts med Jordanien.

Nobels fredspris tilldelas premiärminister Yitzhak Rabin, utrikesminister Shimon Peres och Yasir Arafat, ledare för Palestiniernas befrielseorganisation, PLO.

Osloavtalet ingås. Avtalet innebär ett ömsesidigt erkännande mellan Israel och PLO samt begränsat palestinskt självstyre.

Arbetarpartiet vinner valet och Yitzhak Rabin blir premiärminister.

Den första palestinska intifadan bryter ut med strejker, bojkotter och stenkastning mot israeliska soldater. Hamas bildas i Gaza.

Fredsavtal ingås med Egypten efter Camp David-processen.

Likud under Menachem Begin vinner valet och bryter Arbetarpartiets långa maktinnehav.

Oktoberkriget utkämpas mellan Israel och Egypten/Syrien.

Under sexdagarskriget erövrar Israel Gaza, Sinai, Västbanken, östra Jerusalem och Golanhöjderna.

Egypten nationaliserar Suezkanalen varvid Israel, Frankrike och Storbritannien anfaller Egypten.

Staten Israel utropas. Arabstaterna går till angrepp och det första arabisk-israeliska kriget är ett faktum, följt av vapenstillestånd 1949.

FN:s generalförsamling antar resolution 181, som föreslår att Palestina ska delas i en judisk och en arabisk stat. 

Nationernas förbund ger Storbritannien i uppgift att styra Palestina som ett så kallat mandatområde. I mandaten ingick det som i dag är Israel, Västbanken och Gaza samt området öster om Jordanfloden. Det senare avskildes 1921 och blev Transjordanien (senare Jordanien).

Genom Balfourdeklarationen ger britterna stöd för ett judiskt nationalhem.

Den första sionistkongressen slår fast att rörelsens mål är att skapa ett hem i Palestina för det judiskafolket. Några år senare börjar Judiska nationalfonden köpa jord i Palestina för judiska invandrares räkning.

Osmanska riket erövrar Palestina och inleder ungefär 400 års styre.

Saladin, en kurdisk härförare som blivit sultan av Egypten och Syrien, återtar Jerusalem som europeiska korsriddare erövrade 1099.  Egyptiska mamluker, slavsoldater, fördriver de sista korsriddarna från Palestina 1291.

Jerusalem kommer under arabiskt islamiskt styre. Klippdomen och al-Aqsamoskén (islams tredje viktigaste helgedom) uppförs senare på Tempelberget där Salomos tempel legat.

Romarna slår ned ett andra stort judiskt uppror; judar förbjuds bosätta sig i Jerusalem och trakten får namnet Syria Palaestina.

Romerska trupper under Titus förstör Jerusalem och Andra templet efter det stora judiska upproret.

 Pompejus intar Jerusalem; Judeen blir en romersk klientstat.

Mackabéerupproret bryter ut och seleukiderna, vars kung Antiochos IV förbjudit judendomen, drivs ut ur Jerusalem under flera år.  

Babylonierna intar Jerusalem, förstör Salomos tempel, och för judarna till babylonisk fångenskap. Men 536 f Kr ger kung Kyros II judarna tillstånd att återvända och bygga upp Jerusalem, och ett nytt tempel invigs 515 f Kr.

Ungefär då kung David intar Jerusalem som blir huvudstad, och enar de israelistiska stammarna. Davids son, kung Salomo, låter senare uppföra ett stort tempel.

Ungefär vid denna tid börjar filistéerna bosätta sig vid kusten i söder. Namnet Palestina (Pelishtim på hebreiska, Filastin på arabiska) är avlett av ordet filisté.

Befästningsverk uppförs i Jeriko, som räknas som en världens äldsta bebodda städer.