Israel – Modern historia

Den moderna israeliska staten utropades 1948. Flera krig sedan dess har lett till att Israels yta vuxit. Fredsavtal har Israel med tiden uppnått med flera av de arabiska grannländerna, men den svåra frågan om hur landet ska delas med palestinierna har förblivit olöst.

Efter första världskriget styrdes Palestina som ett så kallat mandatområde av Storbritannien på uppdrag av FN:s föregångare Nationernas förbund. När spänningarna mellan judar och araber tilltog och övergick i våld lämnade britterna över frågan om Palestinas framtid till FN. 1947 antog FN:s generalförsamling resolution 181 som gick ut på att Palestina skulle delas i en judisk och en arabisk stat. Den judiska staten skulle omfatta cirka 55 procent av Palestinas landyta och den arabiska staten 44 procent. Jerusalem skulle ställas under FN:s förvaltning. Judarna accepterade förslaget men inte palestinierna och inte de arabiska staterna. Våldet trappades upp. I april 1948 angreps den arabiska byn Deir Yassin av de judiska terrorligorna Irgun och Stern. Omkring 250 bybor mördades. Massakern var en av orsakerna till att palestinier inte vågade stanna kvar. Massflykt blev följden.

Det brittiska styret upphörde den 15 maj 1948. Redan den 14 maj utropades den självständiga judiska staten Israel av Arbetarpartiets ledare David Ben-Gurion, som blev premiärminister. Nästa dag anfölls den nybildade staten av Egypten, Transjordanien, Syrien och Irak. Saudiarabien och Jemen deltog med mindre styrkor. FN:s medlare, svensken Folke Bernadotte, mördades under kriget av Sternligan, som bland sina medlemmar räknade Yitzhak Shamir, senare regeringschef i Israel.

Kriget upphörde 1949 med flera vapenstilleståndsavtal. Den halvofficiella gräns som uppstod mellan Israel och Jordanien kallas ofta gröna linjen, det är den man hänvisar till när man talar om gränsen före 1967 års krig. Israel upptog nu 77 procent av Palestinas yta, inklusive västra Jerusalem. Av den tilltänkta palestinska staten återstod ingenting, sedan Västbanken och östra halvan av Jerusalem hamnat under jordansk administration och Gaza under egyptisk. För palestinierna innebar 1948–49 en katastrof, kallad al-nakba. Cirka 160 000 araber stannade i Israel, medan drygt 700 000 flydde till Västbanken, Gaza eller närliggande arabstater.

I Israel var samhällsbygget redan långt framskridet med partier, försvarsmakt, näringsliv och fackföreningsrörelse. Årtiondena före 1948 hade främst judar från Europa invandrat, nu följde judisk invandring från arabländer. 1948 fanns cirka 630 000 judar i Israel; fyra år senare hade antalet fördubblats.

I självständighetsförklaringen deklarerades att Israel skulle vara en judisk stat. Det har senare fastslagits i en nationalitetslag med kraft som grundlag. 1950 antogs dels en lag som ger judar i hela världen rätt att invandra (göra aliya), dels en lag som tillåter staten att beslagta mark och annan egendom som ägts av personer som flydde under kriget 1948.

I slutet av 1950-talet bildade Yasir Arafat, Mahmud Abbas och andra palestinier i exil rörelsen Fatah. Dess mål var att utplåna den judiska staten och bereda väg för alla palestinska flyktingar att återvända hem. Under 1950-talet och början av 1960-talet var det annars arabstater som drev frågan. Egyptens president Gamal Abdel Nasser tog 1964 initiativ till Palestinska befrielseorganisationen (PLO).

Spänningen ökade 1967 vid gränsen mellan Israel och Syrien. Egypten, lierat med Syrien, skickade trupper mot gränsen och blockerade Aqabaviken för israelisk sjöfart, vilket Israel uppfattade som ett direkt krigshot. I juni utbröt sexdagarskriget. Israels flygvapen gick till attack mot Egypten, Syrien och Jordanien i vad Israel såg som ett försvarskrig. Efter sex dagar var Egyptens och Jordaniens arméer krossade och syriska armén illa tilltygad. Israel erövrade Gazaremsan och Sinaihalvön från Egypten samt Västbanken inklusive östra, arabiska Jerusalem från Jordanien. Från Syrien ockuperades Golanhöjderna.

Bosättningar börjar byggas

Israels ledare var osäkra på hur de skulle förhålla sig till nyligen erövrade områden. Först förbjöds judar att bosätta sig där, men efter hand fick religiösa sionister (se Äldre historia) anlägga bosättningar på ockuperad mark. Så länge vänstern satt vid makten beskrevs bosättningarna som anlagda med tanke på Israels säkerhet.

FN antog hösten 1967 resolution 242, som blev grundläggande för internationella fredssträvanden. Den kräver reträtt från ockuperade områden, respekt för och erkännande av de inblandade staternas suveränitet, territoriella integritet och oberoende samt av deras rätt att leva i fred inom säkra och erkända gränser.

I flyktinglägren i Jordanien, Libanon och Syrien strömmade palestinier till rörelser som ville befria Palestina. 1969 tog gerillarörelser med Fatah i spetsen över PLO och Arafat blev PLO:s ledare. Från baser i Jordanien angrep PLO mål i Israel. Israel svarade med attacker som blev en påfrestning för Jordanien, och i ett inbördeskrig med PLO 1970 körde Jordaniens kung Hussein ut PLO. Kriget kallades av palestinierna ”svarta september”. PLO byggde i stället upp baser i Libanon. Under 1970-talets första år använde flera palestinska organisationer terrormetoder. I München 1972 riktades terrorn mot Israels OS-trupp.

Nytt krig med grannländer

I oktober 1973 gick Egypten och Syrien till överraskande anfall mot Israel under den judiska helgen yom kippur (försoningsdagen), som råkade sammanfalla med den muslimska fastemånaden ramadan. Israel lyckades återta initiativet innan kriget avblåstes efter 16 dagar. Oktoberkriget stärkte högern, som hävdade att Israel inte hade kunnat vinna utan de områden som ockuperats 1967. I kölvattnet bildades den nationalreligiösa bosättargruppen Gush Emunim som krävde att Israel skulle behålla ockuperade områden.

PLO:s mål hade varit att befria hela Palestina (inklusive Israel) med militära medel. Från 1974 accepterade PLO möjligheten av självstyre i ”varje del” av Palestina, som delmål. PLO beslöt också att befrielsen även kunde ske med politiska medel. Arabstaterna erkände 1974 PLO som enda lagliga representant för det palestinska folket och PLO fick observatörsstatus i FN.

Med högerblocket Likuds valseger 1977 gick israelisk politik in i ett nytt skede. Dittills hade alla regeringar letts av Arbetarpartiet, som främst samlade judar med bakgrund i Europa. De som invandrat från Nordafrika och andra länder i Mellanöstern var inte sekulariserade och vänsterorienterade i samma utsträckning och tenderade att föredra Likud.

Likuds styre under ledning av Menachem Begin inleddes med en stor framgång. Hösten 1978 enades Israel och Egypten med hjälp av Jimmy Carter på den amerikanske presidentens fritidsresidens Camp David i USA. Inför det första fredsavtalet med ett arabland bildades den israeliska rörelsen Fred nu. På basis av Camp David-avtalen slöt Israel och Egypten fred 1979, och Egypten återfick Sinai. Missnöjet blev stort i arabvärlden, men Egypten försvarade sig mot anklagelser om svek: egyptierna hade också utfäst sig att verka för palestinskt självstyre.

Med Likud vid makten fick bosättarna inflytande. Trots protester från vänstern tillkom en mängd bosättningar i början av 1980-talet. 1980 proklamerade Israel Jerusalem som sin eviga och odelbara huvudstad. Golanhöjderna annekterades 1981: israelisk lag infördes.

1982 invaderade Israel Libanon och drev ut PLO, som flyttade sitt högkvarter till Tunisien. Hundratusentals palestinska flyktingar i Libanon blev utan skydd. I lägren Sabra och Shatila massakrerades flyktingar av kristna falangister, som var lierade med Israel. Israels dåvarande försvarsminister Ariel Sharon hölls ansvarig och tvingades avgå. Invasionen i Libanon splittrade israelerna. Fredsrörelsen fick fler anhängare.

Uppror på Västbanken

På Västbanken kontrollerade Israel stora landområden, men runt bosättningarna där växte palestiniernas frustration. 1987 inledde stenkastande ungdomar en revolt, intifadan, som rasade i flera år. Intifadan var ett folkligt civilt uppror med inslag av både begränsat våld och ickevåld. Israelerna svarade med lågintensiv krigföring och kollektiva bestraffningar. Insikten växte emellertid om att läget var ohållbart. Kontakter knöts mellan israeler och palestinier.

1988 avsade sig Jordaniens kung Hussein allt ansvar för att styra Västbanken. PLO:s exilparlament utropade en självständig palestinsk stat med Arafat som president. Därmed bekände man sig till en tvåstatslösning. PLO erkände FN:s resolution 242 och därmed Israels rätt att existera inom säkra gränser. PLO avsvor sig rätten att använda terror.

I början av 1990-talet var tiden mogen för ett närmande mellan israeler och palestinier. Sovjetunionens upplösning hade berövat palestinierna stöd från öst. De var också försvagade efter Kuwaitkriget 1991. De hade ställt sig bakom Iraks ledare Saddam Hussein som invaderade Kuwait och som straff drog länderna vid Persiska viken in sitt stöd till PLO. Israel påverkades också av sovjetväldets fall: det ledde till en ny våg av judisk invandring.

Arbetarpartiet återfick makten i valet 1992 och Yitzhak Rabin blev premiärminister. Rabin satte stopp för nya bosättningsprojekt, med undantag för den östra halvan av Jerusalem.

Osloprocessen

Förhandlingar inleddes som mynnade ut i en principöverenskommelse om fred i september 1993. Med stöd i Osloavtalen 1993 och 1995 inrättades lokalt palestinskt självstyre på Västbanken och i Gaza. PLO erkände även formellt Israels rätt att existera inom säkra gränser, och Israel erkände för första gången PLO som palestinska folkets representant.

Självstyret inleddes 1994 i Gazaremsan och i staden Jeriko på Västbanken. PLO-ledaren Arafat kunde inrätta Palestinska myndigheten, med egna poliser. Självstyret utvidgades 1995, men Israel behöll kontroll över större delen av Västbanken. Områdena med självstyre var koncentrerade till städer och saknade förbindelse med varandra. Likaså saknades en förbindelse mellan Gaza och de palestinska enklaverna på Västbanken.

Osloavtalet var inget verkligt fredsavtal; det angav bara hur Israel och PLO skulle gå vidare för att lösa konflikten. Viktiga frågor som bosättningarna, flyktingarna, gränserna och Jerusalem – som båda parter vill ha som huvudstad – sköts på framtiden. Men fredsprocessen fortsatte, trots att motståndare på båda sidor försökte sabotera den. Premiärminister Yitzhak Rabin, utrikesminister Shimon Peres och PLO-ledaren Arafat fick Nobels fredspris. 1994 slöt Israel och Jordanien fred.

1995 sköts Rabin ihjäl av en judisk extremnationalist. Det var kulmen på en hatkampanj från högern mot Rabins fredspolitik. I efterhand framstod mordet som början till slutet på fredsprocessen. Partikamraten Peres efterträdde Rabin fram till valet 1996, men våldsam terror från den islamistiska palestinska rörelsen Hamas, som motsatte sig Osloavtalen, spred skräck bland israeler och gynnade högern. Likud, lett av Benjamin Netanyahu, vann valet, men hans regering blev beroende av småpartier på högerkanten. Ökat stöd till bosättarna ledde till oroligheter på Västbanken och i Gaza.

Efter en bitter valrörelse gick Arbetarpartiets nye ledare Ehud Barak segrande ur valet 1999 och bildade en bred koalition. Från Libanon drog Barak tillbaka Israels sista styrkor våren 2000, efter 18 år. Den shiamuslimska, Iranstödda rörelsen Hizbollah och militanta palestinska grupper firade Israels uttåg som en seger.

Den andra intifadan

Hösten 2000 gjorde Ariel Sharon, som efterträtt Netanyahu som Likudledare, ett besök som på Tempelberget i Jerusalem som provocerade araber. Tempelberget är heligt för både judar och muslimer (se Jerusalem). Sharons tilltag tände gnistan till ett nytt palestinskt uppror, al-Aqsa-intifadan, som blev mer våldsam än den första revolten. Barak förklarade fredsprocessen avslutad. Nästa val vanns av Likud och Sharon bildade regering. Våldet trappades upp och alla fredsförhandlingar avbröts.

Sharons nästa regering fick en tydligare högerprofil, sedan Arbetarpartiet upplevt sitt värsta valnederlag dittills. 2003 togs ett nytt initiativ för fred när USA, FN, EU och Ryssland överlämnade en ”färdplan för fred” till israeler och palestinier. Redan 2004 låg planen på is. Hösten 2004 dog Arafat. Han efterträddes som PLO-ledare och palestinsk president av Mahmud Abbas, som tog avstånd från upprorets våld men vägrade att stoppa militanta palestinier med vapenmakt. 

De judiska bosättningarna på palestinsk mark hade fortsatt att växa, men till skillnad från många andra inom högern ansåg Sharon nu att bosättningspolitiken inte hade gjort Israel säkrare. Han var redo att offra viss ockuperad mark. Bosättare var bestörta, men en majoritet av israelerna stödde Sharon. 2005 utrymde israelerna Gaza.

Sharon och andra avhoppare lämnade Likud för att bilda det ”nationellt liberala” partiet Kadima, men 2006 föll Sharon i koma efter ett slaganfall. Ny premiärminister och Kadimaledare blev Ehud Olmert, som snart bildade koalition med bland andra Arbetarpartiet.

Inom det palestinska självstyret vanns parlamentsvalet samma år av Hamas, över dittills regerande Fatah. Eftersom terrorstämplade Hamas vägrade erkänna Israel frös USA och EU sitt bistånd till den palestinska regeringen.

2006 dödade den libanesiska shiamuslimska milisen Hizbollah åtta israeliska soldater nära gränsen. Som svar anföll israeliskt flyg Hizbollahs posteringar, vägar och broar i södra Libanon och Beiruts internationella flygplats. Hizbollah besköt norra Israel med raketer och israeliska marktrupper gick in i södra Libanon. Under detta ”andra Libanonkrig” dödades 157 israeler och ett tusental libaneser. Både Israel och Hizbollah utropade seger, men det stod klart att Israels armé inte, som Olmert lovat, hade kunnat skydda norra Israel genom att krossa Hizbollah.

Flera krig i Gaza

Inompalestinska motsättningar ledde till brutalt våld mellan Hamas och Fatah i Gaza. 2007 tog Hamas över makten. Gaza hamnade nu under israelisk (och egyptisk) ekonomisk blockad, medan Israel fortsatte att tala med Fatahs regering på Västbanken. 

Tre krig mellan Israel och Hamas kom sedan att prägla de närmaste åren:

I december 2008 inledde Israel massiva bombattacker mot Hamas, följt av en markoffensiv mot Gaza. Ett mål för Israel var att få stopp på insmugglingen av vapen till Gaza. I mitten av januari 2009 blåstes striderna av. Över 1 300 palestinier hade då dödats, varav minst 700 civila, och tiotusentals hade blivit hemlösa. På israeliska sidan hade 13 människor mist livet.

Hamas kom en tid att rikta in sig på återuppbyggnad medan mer radikala grupper anföll israeliska mål. Men i november 2012 trappades spänningarna upp till krigsläge igen, sedan Israel skjutit ihjäl ledaren för Hamas militära gren. Efter en veckas strider ingicks vapenvila. Då hade runt 170 palestinier, varav över hundra civila, fått sätta livet till. Fyra israeliska civila och två soldater hade dödats.

Sommaren 2014 var det dags på nytt. Under sju veckor av krig avfyrade militanta palestinier drygt 4 500 raketer eller granater mot Israel, som genomförde över 5 200 flyganfall mot Gaza. Israel satte även in marktrupper för att förstöra tunnlar som palestinier byggt för att ta sig in i Israel och utföra attacker. När vapenvila slöts hade fler än 2 100 palestinier dödats, de flesta civila och flera hundra barn. På israeliska sidan hade 66 soldater och 7 civila mist livet.

Benjamin Netanyahu återkom som premiärminister. Men genom att tala för Israels rätt att utvidga bosättningarna som svar på ”naturlig tillväxt” kom han på kant med USA:s president Barack Obama. I ett försök att blidka amerikanerna nämnde Netanyahu 2009, för första gången, möjligheten av en palestinsk stat. Med villkoren att den måste vara demilitariserad, att Jerusalem inte fick delas och att palestinierna måste erkänna Israel som en judisk stat (ett krav som tidigare inte framförts officiellt).

Medan konflikten ständigt pågick präglades israelisk debatt även av vardagsekonomi. Höga priser och brist på bostäder ledde till demonstrationer. 2013 hölls nyval efter osämja om budgeten. Netanyahu och Likud vann en promenadseger, men nästa koalitionsregering bestod – trots att ultraortodoxa partier ställdes utanför – av fem partier som drog åt olika håll: å ena sidan bosättare och nationalister, å andra sidan mittenpartier som ville förhandla med palestinierna. Ett mått på tidsandan var att det nationalreligiösa bosättarpartiet Beit Yehudi, som ville annektera större delen av Västbanken, fyrfaldigat sina mandat.

När Netanyahu ställde sig bakom ett lagförslag som skulle slå fast landets exklusivt judiska karaktär röstade mittenpartier nej, med motiveringen att lagen skulle diskriminera landets arabiska minoritet. Netanyahu utlyste nyval 2015. Han lockade nu högerröster genom att slå fast att det under hans styre inte skulle bli någon egen stat för palestinierna – att jämföra med den ståndpunkt han intagit 2009 då han stödde en tvåstatslösning på vissa villkor. Netanyahu hävdade nu att mark som lämnades över till palestinierna riskerade att hamna i händerna på radikala islamister. Han lovade också att bygga ut bosättningarna i Jerusalem så att det skulle bli omöjligt att dela staden och göra den östra halvan till palestinsk huvudstad.

Netanyahu gav öppet uttryck för en uppfattning som vuxit sig stark i Israel: att judar ska befolka hela det gamla brittiska mandatet Palestina – det vill säga även hela Västbanken. Utspelet gav utdelning: en överlägsen valseger för Likud. 2015 fick Netanyahu ihop en koalition sedan bosättarpartiet Beit Yehudi och de ultraortodoxa partierna anslutit sig. På viktiga områden kom nationalreligiösa och bosättarvänliga partier åt att utöva inflytande.

En nybildad mittenallians, Blått och vitt, under ledning av förre arméchefen Benny Gantz, rubbade kortvarigt den konservativa regeringspolitiken. Men läget mellan partierna var jämnt i flera val och Gantz försatt sin chans. Netanyahu kunde sedan fortsätta som premiärminister trots flera nyval och besvärliga regeringsbildningar. I april 2019, september 2021 och mars 2020 hölls val som i stort sett slutade i dött lopp mellan Netanyahus Likud och militärveteranen Gantz partier. 

Därefter såg Netanyahus grepp om den israeliska politiken ha lossnat, särskilt som han själv åtalades på mutanklagelser. Men en bred koalitionsregering bildad av Netanyahus kritiker, med åtta partier, lyckades inte hålla samman. Netanyahu kunde återvända till regeringsmakten, stöttad av religiösa och nationalistiska partier. Israel fick sin dittills mest radikala högerregering (se Aktuell politik). 

Stöd av Trump

USA gav under Donald Trumps presidentskap från 2016 starkt stöd för israeliska anspråk. Netanyahu fick därmed en triumf att luta sig mot inrikespolitiskt när han kämpade för att hålla sig kvar vid makten. Planerna på annektering frystes dock när Netanyahu ingick avtal om normaliserade förbindelser med Förenade arabemiraten 2020.

2017 meddelade president Trump att USA skulle godkänna Israels överhöghet över Jerusalem och flytta dit sin ambassad från Tel Aviv. Medan Israel jublande höll 70-årsjubileum och USA-ambassaden invigdes den 14 maj 2018 iscensatte palestinier i Gaza en protestvåg. Palestinier sköts ihjäl av israeliska armén. Skotten mot demonstranter mötte stark kritik i omvärlden men försvarades av Israels högsta domstol, som ansåg att det som utspelat sig inte var fredliga demonstrationer utan en del av den väpnade konflikten. Palestinier använde också en annan metod som väckte oro: de lät brinnande facklor, i drakar eller lyktor, föras av vinden mot israeliskt område.

2018 ingick Netanyahus regering en överenskommelse om eldupphör med Hamas, som hade drivit på protesterna: Hamas tilläts ta emot pengabidrag från Qatar till löner och bränsle till kraftverk – i utbyte mot lugn vid gränsen. Sedan dess har det inträffat flera våldstoppar mellan Israel och Islamiska jihad, men också med Hamas. 2021 utbröt en konfrontation mellan Israel och palestinier i Gaza. Efter elva dagar av intensivt bombkrig nåddes vapenvila, då rapporterades 254 palestinier och 12 israeler ha mist livet. Konflikten demonstrerade både att militanta grupper i Gaza hade lyckats bygga upp en anselig arsenal av raketer och att Israel utvecklat sin förmåga att oskadliggöra dem, men följden blev ändå israeliska anfall med stor förödelse i Gazaremsan. 2021 förekom också handgripligt våld av ett slag som dittills varit ovanligt: mellan judar och palestinier som tillhör Israels arabiska minoritet, bland annat i staden Lod.

Sedan 2014 har inga officiella fredsförhandlingar mellan parterna ägt rum. Trump drev en plan som skulle befästa Israels makt över både Östra Jerusalem och Västbanken. Intresset från palestinsk sida var obefintligt inte bara till följd av Jerusalembeslutet och Trumps stöd för bosättningspolitiken. USA drog också in sitt ekonomiska stöd till FN-organisationen Unrwa, som sörjer för vård och skolgång till palestinska flyktingar. Trump bidrog dessutom till att stärka israeliska anspråk genom att också erkänna Golanhöjderna (intagna från Syrien 1967) som israeliskt område.

Om våra källor