Filippinerna – Sociala förhållanden

Det filippinska samhället domineras av en liten välbärgad elit, samtidigt som var femte invånare lever under den nationella fattigdomsgränsen. Våldsbrottsligheten är hög och prostitution i samband med internationell turism är ett utbrett socialt problem.

Fattigdomen är störst bland människor på landsbygden och i städernas växande slumområden. De regionala skillnaderna är också stora. Coronapandemins sociala, hälsomässiga och ekonomiska följder i början 2020-talet gjorde att andelen fattiga filippinier ökade med flera procent.

Det faktum att landet ofta drabbas av naturkatastrofer som tropiska stormar, vulkanutbrott och jordbävningar försvårar fattigdomsbekämpningen och för ibland utvecklingen bakåt i stället för framåt: när den enorma tyfonen Haiyan drog in över öarna 2013 förlorade människor i de drabbade områdena inte bara sina bostäder utan även sin försörjning då bland annat butiker, gårdar och fält, och fiskebåtar förstördes.

I FN:s index över mänsklig utveckling (HDI) återfinns Filippinerna strax under mittenplaceringen bland världens länder (se hela listan här). I Sydöstasien rankas Filippinerna som sjunde land bland elva (Singapore, Brunei, Malaysia, Thailand, Vietnam och Indonesien rankas högre medan Laos, Myanmar, Kambodja och Östtimor rankas lägre). Filippinerna bedöms ha en "hög utvecklingsnivå", den näst högsta av fyra kategorier i världen.

Hälsovård och sjukdomar

I Filippinerna finns både offentlig och privat sjukvård och vårdanslagen har ökat under senare år. Den fattiga delen av befolkningen har fortfarande begränsad tillgång till vården och saknar pengar för att betala för privata alternativ. Spädbarnsdödligheten och dödligheten bland barn under fem år har ändå minskat avsevärt sedan 1960-talet.

Regeringen driver sedan 2007 programmet Pantawid Pamilya – inspirerat av liknade projekt i Brasilien och Mexiko – som ger fattiga familjer ekonomiskt stöd om föräldrarna låter barnen gå i skolan, tar med dem på regelbundna hälsokontroller och ser till att barnen vaccineras.

Andelen hivsmittade invånare är mycket låg, men den ökar snabbt bland främst unga (25–34 år) homosexuella män och transpersoner i större städer. Det finns avgiftsfri behandling för hivsmittade, men långt ifrån alla drabbade tar del av den, dels på grund av bristande information, dels långa avstånd till vårdklinikerna.

Under coronapandemin 2020–2021 stängdes samhället ner vid flera tillfällen. Restriktionerna mot smittspridning var särskilt hårda i området kring huvudstaden Manila. Vaccineringar mot covid-19 inleddes 2021. Hösten samma år hade omkring 37 000 filippinier avlidit med virussjukdomen.

Pensionsåldern är 65 år, men många anställda slutar jobba redan vid 60 års ålder. För vissa grupper, till exempel gruvarbetare, gäller 60 år.

Omfattande brottslighet

Våldsnivån och brottsligheten är hög i det filippinska samhället, särskilt i områden där väpnade konflikter pågår. På flera håll, framför allt på den sydliga ön Mindanao, finns dödsskvadroner som agerar efter egen rättsskipning och mördar kriminella, ofta småtjuvar, knarklangare och gängmedlemmar från fattiga förhållanden.

Det så kallade kriget mot narkotikan som president Rodrigo Duterte (2016–2022) inledde vid sitt makttillträde innebar hårda tag mot just denna grupp av brottslingar. I slutet av 2017 hade upp emot 12 000 människor dödats under kriget: några tusen i polisinsatser, medan merparten föll offer för dödsskvadronerna, enligt Human Rights Watch (se Demokrati och rättigheter). Morden och övergreppen har fortsatt även efter det att kriget mot narkotikan blåsts av.

Prostitutionen är omfattande. 2003 infördes en prostitutionslagstiftning som liknar den svenska, det vill säga kunderna kriminaliseras. Men straffen är ofta milda, och få döms utom i fall där en minderårig har utnyttjats.

Prostitutionen hänger inte sällan samman med ett annat stort problem: människosmuggling. Många kvinnor och barn utnyttjas inom sexindustrin i Asien, Mellanöstern, Nordamerika och Västeuropa. Även andra former av tvångsarbete förekommer, såväl utomlands som inom landet. Offren för handeln är vanligtvis fattiga filippinier från landsbygden som flyttat till städerna. Särskilt utsatta är internflyktingar från den oroliga södra delen av landet.

Myndigheterna försöker bekämpa människohandeln genom att hjälpa de utsatta innan de lämnar landet. Under de senaste åren har flera personer dömts till långa fängelsestraff för människosmuggling. Bland dem finns ett filippinskt polisbefäl och minst tre svenska män.

Varje år görs tusentals polisanmälningar av misshandel, våldtäkt, våldtäktsförsök och andra övergrepp mot kvinnor och barn. Mörkertalet anses dock vara betydligt större. Få förövare fälls för våldtäkt, och det förekommer att kvinnor utsätts för våldtäkt eller andra sexuella övergrepp i polisens förvar. 

Kvinnornas situation

På senare år har kvinnornas ställning i det filippinska samhället stärkts. 1992 fick kvinnor samma arvsrätt som män. Skillnaden i tillgång till vård och utbildning för män och kvinnor har minskat. I städerna finns det många exempel på kvinnor i framträdande ställning. Könsdiskriminering förekommer dock fortfarande.

Skilsmässa är olagligt. Det är vanligt att män har flera familjer, att ha många barn ger männen högre status. Vanligtvis godtar domstolen en skilsmässa som begärts utomlands om en av makarna är utländsk medborgare. Vid en separation får oftast modern vårdnaden om barn under sju år. Det är möjligt att separera rent juridiskt genom äktenskapsskillnad, men den som gör det har inte rätt att gifta om sig.

På Mindanao i söder har kvinnorna i muslimska områden färre rättigheter än på andra håll i landet. Där är månggifte och arrangerade äktenskap tillåtna. Muslimska par kan skilja sig i enlighet med muslimska sharialagar.

2014 blev preventivmedel lagliga efter årtionden av motstånd från katolska kyrkan. Enligt den nya lagen kan statligt subventionerade preventivmedel delas ut till fattiga par, sexualundervisning ska vara obligatoriskt i skolorna och vårdpersonal ska utbildas i familjeplanering. Kvinnor som drabbats av komplikationer efter illegala aborter har rätt till vård. Förhoppningen är att lagen ska bidra till att minska den höga mödradödligheten. Varje år avlider runt 2 600 filippinska kvinnor vid graviditet eller förlossningar.

Abort är olagligt, ändå utförs hundratusentals illegala aborter varje år. Tiotusentals kvinnor söker varje år läkarhjälp sedan de drabbats av komplikationer efter ingreppen. Många köper förbjudna abortpiller via sociala medier. Vissa preventivmedel blev tillåtna först 2017, då Högsta domstolen ville förvissa sig om att de inte skulle kunna användas som abortpiller. 

Barnens situation

Det är förbjudet för barn under 15 år att arbeta. Det finns vissa undantag, bland annat om arbetet sker under föräldrarnas översyn i högst fyra timmar per dag. Även för barn mellan 15 och 17 år finns begränsningar i arbetstid och de får inte utföra farligt arbete.

Dessa lagar och regler följs långt ifrån alltid av arbetsgivarna och myndigheterna brister i sin kontroll. 2020 arbetade över 870 000 barn under 17 års ålder, vilket ändå var en klar minskning från de fem miljoner som rapporterades arbeta 2012. De flesta barnarbetare återfinns inom jordbruk och service. Fler pojkar än flickor arbetar.

Först 2022 förbjöds barnäktenskap. Den som gifter sig, eller lever under äktenskapslika förhållanden, med en person under 18 år kan dömas till tolv års fängelse. Även personer som arrangerar sådana äktenskap kan dömas till fängelse.

Myndigheterna försöker aktivt bekämpa den omfattande barnsexhandeln. 2022 höjdes samtyckesåldern från 12 till 16 år. Den som bryter mot lagen kan dömas till 40 års fängelse. Undantag görs för tonåringar om åldersskillnaden är mindre än tre år och samtycke finns. Enligt en studie från 2015 har vart femte filippinskt barn mellan 13 och 17 år utsatts för sexuellt våld. 2012 blev cybersex olagligt. Trots det fortsätter exploateringen av filippinska barn.

Hbtq-personers situation

Organisationer för hbtq-personers rättigheter bildades relativt tidigt i Filippinerna och den första gayparaden i Asien hölls i landet 1994. Inför valet 2010 fick ett politiskt parti för hbtq-personer, Ut ur garderoben, registrera sig trots motstånd från bland annat katolska kyrkan. Högsta domstolen hade då slagit fast att ett nej skulle ha stridit mot internationella avtal om politiska rättigheter. Men diskriminering av hbtq-personer förekommer och samkönade äktenskap är inte tillåtna.

Om våra källor