Filippinerna – Modern historia

Efter andra världskriget blev Filippinerna en självständig stat. Formellt rådde demokrati, men 1972 införde den dåvarande presidenten Ferdinand Marcos ett undantagstillstånd som varade i nio år. Han störtades 1986, då Corazon Aquino blev president efter folkliga protester. Även 2001 tvingades en president avgå efter massdemonstrationer. De flesta presidenter som regerat därefter är från samma maktelit.

I juli 1946 utropades åter Republiken Filippinerna, men självständigheten hade sitt pris. Den tidigare kolonialmakten USA fick upprätta militärbaser i landet och bara amerikanska vapen fick importeras. Vidare infördes ömsesidig tullfrihet mellan de två länderna. Demokratiska institutioner byggdes upp efter amerikansk modell. Makten vilade i händerna på en jordägande elit, där många var utbildade i väst och hade haft höga positioner inom kolonialförvaltningen.

Efter kriget engagerade sig gerillarörelsen hukbalahap (hukgerillan; se Äldre historia) i den formella politiken genom partiet Demokratiska alliansen (DA). 1946 valdes sju representanter för DA in i parlamentet. Men för att försäkra sig om stöd för författningsändringar till förmån för amerikanska intressen såg den liberale presidenten Manuel Roxas till att dessa sju samt ytterligare tre ledamöter från oppositionen uteslöts ur parlamentet.

Hukgerillan vägrade att ge upp sina vapen och regeringen inledde en brutal offensiv mot gerillan som olagligförklarades 1948. Hukerna startade ett gerillakrig som inledningsvis var framgångsrikt, men med stöd från USA kunde regeringssidan besegra gerillan i början av 1950-talet.

Ferdinand Marcos styre

Korruption och våld kom därefter att känneteckna det politiska livet. Fram till 1972 växlade regeringsmakten mellan Nationalistpartiet och Liberala partiet. Nationalistpartiets kandidat Ferdinand Marcos valdes till president 1965 och valdes om 1969. Under sin första mandatperiod satsade Marcos på en utbyggnad av infrastrukturen som finansierades med hjälp av utlandslån, men en utlovad jordreform lades på is.

På 1960-talet var Filippinerna ett av Sydöstasiens rikaste länder. Men medan många av grannländerna nådde en snabb tillväxt avstannade utvecklingen i Filippinerna. I början av 1970-talet stod Marcos inför en politisk kris med tom statskassa, stigande arbetslöshet och dagliga demonstrationer. Protesterna kom från såväl studenter, bönder, arbetare och intellektuella som från kongressledamöter. Dessutom mötte regimen väpnat motstånd från en ny kommunistgerilla, Nya Folkarmén (NPA), och muslimska separatister (se Vänsteruppror och Muslimska separatister).

I september 1972 införde Marcos undantagstillstånd och tog därmed över all makt. Pressen censurerades, parlamentet upplöstes och 50 000 människor greps. Marcos hävdade att han skulle bygga ett nytt samhälle men i stället skapade han en maktpyramid med personer som han kunde lita på och som belönades rikligt.

Undantagstillståndet hävdes i januari 1981, men samtidigt ändrades författningen så att Marcos kunde väljas till president för ännu en mandatperiod. I ett val som bojkottades av oppositionen i juni återvaldes han med stor majoritet.

Corazon Aquino blir president

När oppositionsledaren Benigno Aquino 1983 återvände från sin exil i USA mördades han redan på flygplatsen. Det blev startskottet för en mäktig motståndsrörelse som kom att omfatta såväl traditionella oppositionspartier som kommunister, folkrörelser, fackliga organisationer, företrädare för näringslivet och många kyrkor. Kommunistgerillan växte stadigt och behärskade med sin civila administration stora områden – ibland med lokala makthavares och katolska kyrkans tysta stöd.

Marcos svaga ställning oroade USA som hade stora ekonomiska och militära intressen att ta tillvara och Washington försökte få Marcos att demokratisera sitt styre.

Oppositionen enades inför valet 1986 kring en presidentkandidat, Benigno Aquinos änka Corazon Aquino. I slutskedet stöddes hon även av delar av militären. Marcos utropade sig till segrare, men omfattande valfusk uppdagades. Efter demonstrationer då hundratusentals människor fyllde den stora ringvägen runt Manila och efter att Aquino även fått USA:s stöd tog hon över som president. Familjen Marcos flydde till Hawaii, där expresidenten avled 1989.

Förväntningarna var höga på den nya regeringen och till en början hade Aquino opinionen med sig. En ny författning godkändes i en folkomröstning 1987. Men sedan flera fackföreningsledare mördats och brotten mot de mänskliga rättigheterna fortsatte växte kritiken mot henne. Aquinos försök att få fart på ekonomin misslyckades. Hon utsattes för sju kuppförsök och för varje gång försvagades hennes ställning.

Ramos och Estrada

USA hade fram till 1992 flera militärbaser i Filippinerna. Den amerikanska närvaron sågs av många filippinier som en kränkning av den nationella suveräniteten och när avtalet skulle förnyas 1991 röstade 12 av senatens 23 ledamöter nej till en förlängning. USA svarade med att sänka sitt bistånd till landet.

Presidentvalet 1992 vanns av den före detta generalen och försvarsministern Fidel Ramos som 1986 hade ställt sig på Aquinos sida. Segern var knapp och Ramos parti Lakas-NUCD vann bara en mindre del av platserna i kongressen (parlamentet). Men Ramos lyckades vända utvecklingen i den stagnerade ekonomin. Han satsade också hårt på att nå fred med muslimska separatister, NPA och militära kuppmakare.

1996 slöts ett fredsavtal med den muslimska separatiströrelsen MNLF och efter uppgörelser med motståndare inom armén ansågs militären inte längre utgöra något hot. Ramos största framgång var att han lyckades ge landet en känsla av stabilitet. Men hans anhängares försök att ändra författningen så att presidenten skulle kunna ställa upp för omval ledde till att han förlorade i popularitet.

1998 vann Joseph Estrada presidentvalet med ett populistiskt budskap om bättre villkor för fattiga och kamp mot korruption och brottslighet. Han kunde dra fördel av sin bakgrund som filmskådespelare på 1960-talet då han spelade hjältar som ingrep på de fattigas sida. Hans anhängare var en brokig samling av kinesiska affärsmän, gamla Marcosanhängare och vänsteraktivister. Hans regering kom snart att kritiseras för inkompetens, nepotism och korruption.

Arroyo tar över styret

När en av Estradas tidigare bundsförvanter hävdade att presidenten hade tagit emot flera miljoner dollar från ett spelsyndikat växte kraven på hans avgång. På senhösten 2000 demonstrerade 100 000 människor mot Estrada i Manila. Vicepresident Gloria Macapagal Arroyo lämnade regeringen och representanthuset röstade för att ställa presidenten inför riksrätt.

I januari 2001 såg det ut som om Estrada skulle kunna undgå riksrätt då elva senatorer av 21 röstade nej. Detta utlöste nya massprotester, främst bland medelklassen. När även militären drog tillbaka sitt stöd för honom tog vicepresident Arroyo samma månad över som president.

Estrada greps i april 2001 och åtalades bland annat för att ha tillskansat sig 80 miljoner dollar. Våldsamma oroligheter förekom i Manila, där Estradas anhängare försökte storma presidentpalatset.

Arroyos främste konkurrent i presidentvalet i maj 2004 blev den politiska nykomlingen filmstjärnan Fernando Poe Jr (Da King). Arroyo förklarades ha segrat med 40 procent av rösterna, men anklagelser om valfusk, samt korruptionsmisstankar mot hennes make, son och svåger, försvagade Arroyo.

Livstids fängelse för Estrada

I juni 2005 tilltog protesterna mot Arroyo sedan en före detta säkerhetspolis sagt sig ha en ljudupptagning som bevisade att Arroyo fuskat till sig valsegern. Oppositionen försökte förgäves få henne ställd inför riksrätt. Med stöd från militärledningen, näringslivet och katolska kyrkan kunde Arroyo sitta kvar.

Expresident Estrada dömdes i september 2007 till livstids fängelse för korruption. Månaden därpå benådades han av Arroyo mot löfte om att han inte skulle ta några politiska uppdrag.

I november 2009 skakades landet av en massaker på 57 människor på ön Mindanao i söder. Flertalet dödsoffer hade band till en lokal politiker (se Demokrati och rättigheter).

I presidentvalet 2010 var Arroyo hindrad av författningen att ställa upp för omval. Vann gjorde den relativt obemärkte kongressledamoten Benigno ”Noynoy” Aquino III från det lilla Liberala partiet. Ett skäl till hans seger var starka folkliga sympatier efter att hans mor Corazon Aquino hade avlidit i cancer året innan.

Benigno Aquino försökte tona ned höga förväntningar som fanns på honom bland annat genom att säga att han inte var ”stålmannen”. Samtidigt gjorde han utfästelser om minskad fattigdom utan höjda skatter. En miljon nya arbetstillfällen skulle skapas varje år, bland annat genom att locka fler utländska investerare till landet.

Aquino sluter fred med Milf

Aquinos första två år vid makten präglades av försök att ställa företrädaren Arroyo inför rätta för korruption och maktmissbruk. Efterhand väcktes en rad åtal mot Arroyo, ibland tillsammans med maken. Regeringen försökte avskeda ett stort antal personer som Arroyo tillsatt på viktiga poster under sina sista veckor vid makten.

Presidenten lyckades 2012 driva igenom en lag som legaliserar preventivmedel, trots hårt motstånd från katolska kyrkan. Lagen trädde i kraft 2014 sedan Högsta domstolen fastslagit att den inte strider mot författningen.

2013 kom Aquinoregeringen och den muslimska separatistgerillan Moros islamiska befrielsefront (Milf) överens om ett ramavtal för fred, men nya oroligheter blossade upp senare under året då det fanns andra grupper som motsatte sig uppgörelsen.

Kongressvalet i maj 2013 innebar att Aquinos partiallians Team PNoy fick en majoritet av platserna i kongressens båda kamrar. Bland dem som valts in i representanthuset fanns expresident Arroyo, trots brottsmisstankarna mot henne, och Imelda Marcos, änka efter exdiktatorn. Joseph Estrada valdes till borgmästare i Manila.

Korruptionsskandal och naturkatastrof

Några månader efter valet briserade en stor korruptionsskandal kring utvecklingsfonden PDAF, som hade upprättats av Arroyo. Alla kongressledamöter hade fått anslag via den för lokala utvecklingsprojekt. Det visade sig att ett 30-tal ledande politiker hade stoppat pengarna i egna fickor via påhittade frivilligorganisationer. I Manila och andra städer hölls stora demonstrationer i protest mot myglet. Även president Aquino anklagades för oegentligheter i samband med hans egen ”sociala fond”.

I november 2013 lamslogs stora delarna av mellersta Filippinerna när tyfonen Haiyan (i Filippinerna kallad Yolanda) svepte över området. Värst drabbades öarna Leyte och Samar. Katastroftillstånd utlystes i hela landet. Över 6 000 människor omkom och 1,1 miljoner bostäder förstördes helt eller delvis. Myndigheterna fick kritik för en alltför långsam hjälpinsats.

Nya våldsamheter på Mindanao 2015 gjorde att fredsprocessen såg ut att haverera.

Rodrigo Duterte, president 2016–2022, använde brutala metoder i sitt "krig mot narkotikan", vilket fick ICC att inleda en brottsutredning mot honom. Foto: TT

Presidentvalet i maj 2016 blev en klar seger för Rodrigo "Digong" Duterte som hade gått till val med löften om att få bukt med korruptionen och den höga brottsligheten. Duterte hänvisade till sina många år som borgmästare i Davao på Mindanao då staden förvandlats från en av de våldsammaste i landet till en av de säkraste.

Dutertes ”krig mot narkotikan”

Duterte fick snabbt internationell kritik för sina hårdföra metoder i kampen mot knarkhandeln. Från hans makttillträde den 30 juni 2016 till slutet av 2017 beräknar Human Rights Watch (HRW) att omkring 12 000 människor dödades i hans "krig mot narkotikan" (se Demokrati och rättigheter).

Dutertes tuffa utspel och hårda metoder handlade delvis om ett behov av att skaffa sig en politisk plattform i Manila. Hemmahörande på Mindanao saknade Duterte de ekonomiska och politiska nätverk i huvudstaden som han behövde för att kunna driva igenom sin politik.

Duterte lyckades nå väljare genom att framhäva sin enkla bakgrund, långt från den privilegierade bakgrund som utmärkte många av hans motkandidater i presidentvalet. Dutertes klara valseger gav honom ett starkt mandat. Hans position i kongressen stärktes när många ledamöter som valts in för Liberala partiet hoppade över till hans allians.

Bakom Dutertes seger fanns ett starkt folkligt missnöje över att så många fortfarande levde i djup fattigdom, trots att ekonomin hade vuxit snabbt i flera år. Bidragande orsaker var dåliga vägar, bristande elförsörjning, hög brottslighet, tidigare makthavares oförmåga att få något uträttat och en politisk elit som ofta utnyttjar sin position för att sko sig själva.

Utreds av ICC

De långdragna fredsförhandlingarna med kommuniströrelsen körde snart fast, men samarbetet med muslimska Milf gick bättre: ett övergångsstyre tillsattes i en ny självstyrande region, Bangsamoro. Duterte intog en tuffare linje mot en av de mindre rebellgrupperna på Mindanao och Jolo, islamistiska Abu Sayyaf, som hade trappat upp sitt våld sedan juli 2015. Läget skärptes våren 2017 när en ny IS-trogen islamistgrupp, Maute, intog Marawi på Mindanao.  Först i oktober kunde regeringsstyrkor återta kontrollen över staden.

Utrikespolitiskt strävade Duterte efter att distansera sig från USA, som han uppmanade att dra tillbaka sina militära rådgivare från Mindanao, samtidigt som han mildrade tonen mot Kina i konflikten om Spratlyöarna i Sydkinesiska havet (se Utrikespolitik och försvar). Han talade också om att upprätta närmare kontakter med Ryssland. Sedan Donald Trump 2017 hade tagit över som USA:s president förbättrades kontakterna med Washington, inte minst sedan amerikanska specialstyrkor bistått den filippinska armén i kampen mot islamisterna i Marawi.

Sedan Internationella brottmålsdomstolen (ICC) inledde en preliminär utredning av Duterte till följd av de övergrepp som begåtts under hans krig mot narkotikan, beslutade presidenten i mars 2018 att Filippinerna skulle lämna ICC, vilket skedde formellt den 17 mars 2019.

Mellanårsvalet i maj 2019 blev en klar framgång för Duterte och hans allierade som även tog kontroll över senaten.

Filippinerna drabbades hårt av coronapandemin 2020–2021. Flera gånger stängdes stora delar av landet ned för att få bukt med smittspridningen, något som också slog hårt mot ekonomin.

Om våra källor