Filippinerna – Demokrati och rättigheter

Sedan diktatorn Ferdinand Marcos störtades 1986 har Filippinerna haft ett demokratiskt styre. Allmänna val hålls regelbundet, men har ofta lett till våldsamheter. Röstköp är vanliga. På papperet är rättssäkerheten i landet god, men i praktiken råder stora brister, ofta till förmån för den lilla elit som också dominerar politiken. Under Rodrigo Dutertes tid som president (2016–2022) försämrades respekten för mänskliga rättigheter. Korruption är ett stort problem.

Eftersom presidenten bara har rätt att sitta en mandatperiod på sex år sker regelbundna maktskiften. Valdeltagandet är ofta högt. Valrörelserna kantas ofta av våld, men de nationella val som hölls 2016, 2019 och 2022 var jämförelsevis lugna. Storgodsägare dominerar ofta hela provinser och köper småböndernas och lantarbetarnas röster i valen.

Medborgarna kan fritt bilda politiska partier. Förutom ett antal mindre partier spelar ideologier ingen stor roll inom partipolitiken och nya partier och partiallianser bildas ofta i samband med presidentval.  Det finns inga begränsningar för hur stora kampanjbidrag som partier/kandidater får ta emot.

Den förre presidenten Rodrigo Duterte, som tillträdde i juni 2016, hade en stark position med egen majoritet i representanthuset och från maj 2019 även i senaten. Samtidigt gjordes försök att tysta de kritiska röster som fortfarande fanns i kongressen.

Rättsprocesser inleddes mot några av oppositionens mest frispråkiga företrädare, framför allt senator Leila de Lima. Hon ledde 2016 ett senatsutskott som utredde Dutertes drogkrig (se nedan och Modern historia), och fängslades 2017 anklagad för att under sin tid som justitieminister ha smugglat in droger i ett fängelse. Anklagelserna mot henne anses allmänt vara politiskt motiverade. Hon, har liksom flera andra oppositionella kvinnor, utsatts för smutskastningskampanjer.

Sedan 1980-talet har också flera starka folkrörelser och frivilligorganisationer bildats med engagemang i frågor som miljö, mänskliga rättigheter och social rättvisa. Demonstrationer är vanliga.

Under coronapandemin stängdes samhället ned vid stora delar av samhället ned under långa perioder, framför allt i det mest utsatta området kring huvudstaden Manila.

Fackföreningarna är oberoende, men bara cirka var tionde anställd är medlem av ett fackförbund. Trakasserier och hot mot fackliga aktiva är vanliga och rapporter har kommit på senare år om ökat våld mot fackligt aktiva. Det handlar bland annat om att de, men också människorättsaktivister, journalister och andra, undermineras genom att de stämplas som kommunister eller terrorister, vilket lett till att de har gripits eller dödats.

På senare år har kvinnornas ställning i samhället stärkts (se även Sociala förhållanden). Efter valet 2022 var 85 av representanthusets 292 ledamöter kvinnor (28 procent) och sju av 24 senatorer (29 procent). Landet har haft två kvinnor på presidentposten, Corazon Aquino (1986−1992) och Gloria Macapagal Arroyo (2001−­2010, hon satt längre än sex år, eftersom hon inledningsvis trädde in som ersättare för Joseph Estrada sedan han tvingats avgå efter korruptionsanklagelser).

Organisationer för hbtq-rättigheter startades relativt tidigt i Filippinerna och den första gay-paraden i Asien hölls i landet 1994. Men viss diskriminering av hbtq-personer förekommer. Inför valet 2010 fick ett politiskt parti, Ang Ladlad (Ut ur garderoben, numera bara Ladlad), för hbtq-personer registrera sig efter att två gånger fått nej från valkommissionen, bland annat på grund av invändningar från katolska kyrkan. Högsta domstolen hade då slagit fast att valkommissionens beslut stred mot internationella avtal om politiska rättigheter. Partiet har dock inte lyckats vinna någon plats i kongressen. 2020 sade Högsta domstolen nej till en petition om att tillåta samkönade äktenskap.

Yttrandefrihet och medier

Författningen garanterar press- och yttrandefrihet. Filippinska medier är ofta frispråkiga, men friheten begränsas dock av förtalslagar som makthavare utnyttjar för att tysta kritik mot dem. Det är farligt att vara journalist i Filippinerna. Enligt pressfrihetsorganisationen Committee to Protect Journalists (CPJ) har minst filippinska journalister dödats mellan 1992 och april 2022 (organisationen listar ytterligare 63 fall, där det inte har kunnat bekräftas att journalisterna dödats på grund av sitt yrke). 

Få av förövarna har straffats för dessa brott. Det dröjde till slutet av 2019 innan de första domarna föll mot de inblandade i en uppmärksammad massaker på Mindanao 2009 då 57 människor, varav 32 journalister och andra mediearbetare mördades. Misstankarna riktades snabbt mot den mäktiga Ampatuanklanen som länge dominerat politiken i Maguindanaoprovinsen. 2015 avled en av de huvudmisstänkta, Andal Ampatuan Sr. Hans son Datu Andal Ampatuan Jr  dömdes, vid sidan av ytterligare 28 personer, 2019 till livstids fängelse för dådet, medan 55 frikändes. Under rättsprocesserna har flera vittnen eller deras anhöriga mördats.

2012 antogs en ny lag för att bekämpa brottslighet på nätet som bland annat innehåller förtalslagar som påminner om dem som gäller för press och etermedier, men som kan straffas ännu hårdare (fängelse i upp till sex år). Lagen väckte kritik för att ge myndigheterna alltför svepande befogenheter att stänga och övervaka nätsajter. Högsta domstolen avgjorde 2014 att förtalsdelen av lagen inte stred mot författningen. 

Redan innan Rodrigo Duterte hade tagit över presidentposten 2016 gjorde han  hotfulla uttalanden riktade mot journalister. Han föreföll ge sitt stöd till att "korrupta journalister" skulle mördas och hävdade att de som hade mördats "antagligen hade gjort något" för att förtjäna sitt öde. Efterhand har det framkommit hur metodiskt Duterte-lägret använde sig av sociala medier under valkampanjen 2016, då oppositionen smutskastades via texter och filmer som spreds med hjälp av 500 "volontärer", bloggare, botar med mera. Efter att Duterte tillträtt som president använde han och regeringen samma kanaler för att få stöd för sin politik. 

Detta uppmärksammades först av nyhetssajten Rappler, grundad 2012 av bland andra CNN-journalisten Maria Ressa. Rapplers material sprids i hög grad sprids via sociala medier. Dess rapportering har många gånger varit en nagel i ögat på  Duterte, som vid ett antal tillfällen riktat hård kritik mot sajten. 2018 beslöt SEC, den filippinska finansinspektionen, att dra in dess utgivningstillstånd med hänvisning till att bolaget brutit mot reglerna om att inhemska medier inte får ha utländska ägare. Beslutet har dock överklagats. Ytterligare rättsprocesser har inletts mot Ressa för skattebrott och "cyberförtal". Hon tilldelades 2021 Nobels fredspris för hennes kamp för yttrandefrihet. I juni 2022 beordrade SEC på nytt att Rappler skulle stängas. Knappt två veckor senare avvisade en domstol Ressas överklagan av en sjuårig fängelsedom mot henne från 2020.

Philippine Daily Inquirer publicerade månaderna efter Dutertes tillträde listor över vilka som hade dödats i hans krig mot drogerna, men upphörde med det bland annat efter hot om en skatteprocess. Ägarfamiljen har sedan dess sålt sina andelar till Ramon Ang, en företagsmagnat och vän till Duterte. Även TV-bolaget ABS-CBN har rapporterat om utomrättsliga avrättningar och om att Duterte ska ha gömt undan pengar på hemliga konton och fick inte sitt sändningstillstånd förnyat när det gamla löpte ut år 2020. Den har dock fortsatt att sända via nätet. 

Även under valkampanjen 2022 förekom desinformationskampanjer, bland annat för den segrande kandidaten Ferdinand Marcos Jr (se Inrikespolitik och författning).

Enligt en lag, Human Security Act, från 2007 kan journalister avlyssnas om de misstänks för samröre med terrorister.

Det finns en censurmyndighet för film och TV-program, men den ingriper sällan mot politiskt material.

Ett litet antal familjer kontrollerar en stor del av medieutbudet som de ofta använder för att föra fram sina egna politiska och ekonomiska intressen. Ett 10-tal dagstidningar, de flesta på engelska, står för en mer seriös nyhetsrapportering. Det finns också en rad tabloidtidningar på tagalog och cebuano främst innehåller sensationsartiklar. Många mer seriösa tidningarna ger också ut egna tabloidtidningar.

De flesta radiostationer finansieras med reklam. På landsbygden ägs många av dem av lokalt inflytelserika familjer. Även många kyrkor har egna radiokanaler. TV-sändningarna domineras av kommersiella kanaler. 

Facebook-konto har på senare år blivit en ev de viktigaste nyhetskanalerna för många filippinare. 2020 raderade Facebook hundratals konton som sades ha utnyttjats för att främja främmande makts intressen. En del av dem hade sin bas i ett kinesiskt nätverk, andra kunde knytas till filippinsk militär och polis.

Filippinerna rankades som nummer147 i Reportrar utan gränsers (RUG) rankning över pressfriheten i 180 länder 2022 (för lista, se här).

Korruption

Korruption är ett problem inom såväl politiken som rättsväsendet och näringslivet. Duterte har lovat att ta till krafttag mot korruptionen och tiotusentals offentliganställda har tvingats lämna sina anställningar på grund av korruptionsmisstankar. Få personer har dock fällts för några brott.

Korruptionsmål hanteras av Sandiganbayan-domstolen, men drar ofta ut på tiden i flera år. En ny ombudsman tillsattes 2012 för att utreda stora korruptionsfall högt upp i makthierarkin.

Imelda Marcos, änka efter den forna diktatorn Ferdinand Marcos, dömdes dock till ett långt fängelsestraff 2018 för att, tillsammans med sin make, ha förskingrat omkring 200 miljoner dollar via schweiziska stiftelser när hon satt i regeringen på 1970- och 1980-talen, men hon överklagade domen och var tills vidare fri mot borgen.

När Högsta domstolens chefsdomare Maria Lourdes Sereno började utreda anklagelser om att Duterte inte hade redovisat alla sina ekonomiska tillgångar, vilket han var skyldig att göra, hotades hon med riksrätt. Hon tvingades lämna sin post i maj 2018. Sereno hade fram tills dess varit en hård kritiker av Dutertes krig mot droger (se nedan).

Enligt organisationen Transparency International index lista över upplevd korruption i världens länder hamnade Filippinerna 2021 på plats 115 av 180 länder (se TI:s rankningslista se här). 

Rättsväsen och rättssäkerhet

Domstolarna är formellt skilda från den politiska makten. I praktiken kan dock de som har makt och pengar påverka rättsprocesserna till sin förmån. Låga löner bidrar till korruption. Rättsväsendet är också ineffektivt, delvis på grund av underbemanning. Rättssäkerheten försämrades påtagligt under Dutertes styre.

I de muslimska områdena tillämpas sharialagstiftning när det gäller familjerätt, men vara för invånare som är muslimer. I de muslimska domstolarna är domarbristen ännu större än i det övriga rättsväsendet.

Det finns en självständig ombudsmannainstitution som har som uppgift att granska allmänhetens klagomål mot företrädare för statliga myndigheter. Dessutom finns det sedan 1987 en oberoende kommission för mänskliga rättigheter, Commission on Human Rights (CHR), som finansieras av staten.

Dödsstraffet avskaffades 2006. Många filippinare hade velat ha det kvar, men den katolska kyrkan tryckte på för att det skulle avskaffas. Enligt en lag från 2009 är all form av tortyr förbjuden. 

Ny lagstiftning mot terrorism som trädde i kraft 2020 ger staten stora befogenheter, bland annat kan personer gripas och hållas i förvar utan häktningsorder om ett särskilt råd bedömer att de är terrorister. Lagen har fått kritik för att definitionen av vem som är terrorist är så svepande och att den utför ett hot mot yttrandefriheten.

Förhållandena i fängelserna är usla och anstalterna rymmer betydligt fler fångar än de har byggts för.

Bland fångarna finns även minderåriga, trots att barn under 15 år inte får dömas till fängelse. Merparten av de intagna sitter fängslade i väntan på rättegång.

Godtyckliga gripanden är vanliga. Såväl militär som polis och halvmilitära styrkor anklagas av människorättsorganisationer för att ligga bakom en rad utomrättsliga avrättningar, försvinnanden och tortyr. De flesta av övergreppen sker i områden där NPA och muslimska separatister är aktiva (se Vänsteruppror och Muslimska separatister).

Även NPA, muslimska rebeller och privata arméer gör sig skyldiga till grova övergrepp. Enligt människorättsorganisationer använder sig såväl vänstergerillan NPA som muslimska separatistorganisationer av barnsoldater.

På flera håll i landet, men främst på Mindanao, finns högermiliser som bedriver egen rättsskipning och mördar kriminella. Enligt  Human Rights Watch (HRW) har ”dödsskvadroner” dödat småkriminella, narkotikalangare och gatubarn utan att straffas för det.

Respekten för mänskliga rättigheter har försämrats ytterligare sedan Duterte kom till makten i juni 2016. Det gäller inte minst de tusentals människor som har dödats som ett led i hans krig mot narkotikan (se även Modern historia). Enligt officiella siffror hade omkring 5 600 narkotikalangare och drogmissbrukare dödats av polisen fram till juli 2019. Polisen hävdade att offren hade skjutits ihjäl när de hade gjort motstånd för att inte gripas. Andra källor, som  människorättskommissionen CHR, menade att antalet offer kunde vara så många som 27 000 under samma period, varav merparten hade mördats av dödspatruller.  Även några hundra poliser har dödats i samband med polisingripanden.

Trängseln i fängelserna har förvärrats sedan 2016, då tiotusentals människor uppges ha överlämnat sig till myndigheterna av rädsla för att de annars skulle dödas. Enligt Human Right Watch ökade antalet utomrättsliga avrättningar med 50 procent 2020 när stora delar av samhället stängdes ned på grund av coronapandemin.

2018 inledde ICC en preliminär utredning av president Duterte för att utreda om han genom utomrättsliga avrättningar under ”drogkriget” gjort sig skyldig till brott mot mänskligheten (se vidare Kalendarium). Det ledde till att landet formellt lämnade domstolen i mars 2019. ICC valde i september 2021 att inleda en formell utredning av Duterte och de brott som hade begåtts fram utträdesdagen. Efter maktskiftet 2022 uppmanade Filippinerna ICC att lägga ner fallet med hänvisning till att ICC saknade behörighet att driva det. I juli 2019 beslöt även FN:s människorättsråd att utreda anklagelserna om MR-brott. Pressen utifrån ledde till att ett litet antal fall togs upp i domstol och tre poliser har fällts.

Efter att fredssamtalen mellan regeringen och Kommunistpartiet (CPP) och dess väpnade gren NPA brutit samman 2017 satte Duterte upp CPP/NPA på en lista över terroristorganisationer (se Vänsteruppror).  2018 vände sig justitiedepartementet, på uppdrag av den dåvarande presidenten, till en regional domstol för att få över 600 individer stämplade som terrorister. Bland dem som pekades ut hörde förutom CPP-medlemmar FN:s särskilda rapportör för ursprungsbefolkningars rättigheter, människorättsaktivister, en kongressledamot och flera präster. 2019 ströks alla namn utom åtta från listan.

Sedan 1960-talet pågår ett muslimskt separatistuppror i den södra delen av landet (se Muslimska separatister). Efter att en islamistgrupp med anknytning till Islamiska staten (IS) 2017 ockuperade staden Marawi i söder infördes undantagstillstånd på Mindanao, vilket hävdes först 2020.

Om våra källor

Läs mer om Filippinerna i UI:s publikation Utrikesmagasinet:
Gilla Duterte eller riskera bli angripen i sociala medier (2018-10-16)
Fredspriset: Ressa och de sociala mediernas tveeggade svärd (2021-12-08)
Diktatorsfamiljen Marcos mot comeback i Filippinerna (2022-04-21)

127302

Världspolitikens Dagsfrågor ger fördjupning i frågor som påverkar världen. Varje nummer kommer med instuderingsfrågor.

Läs mer

Varukorg

Totalt 0