Filippinerna – Geografi och klimat

Filippinerna består av drygt 7 100 öar sydöst om Asiens fastland. De flesta är små, de elva största öarna utgör 92 procent av landytan. Öarnas inland är bergigt. Det tropiska havsklimatet kan bli tryckande. Jordbävningar är vanliga och Filippinerna drabbas ofta av stormar och tyfoner.

Filippinerna är omgivet av Sydkinesiska havet i väster, Sulusjön i sydväst, Celebessjön i söder och Stilla havet med Filippinergraven, vars största djup är 10 430 meter, i öster.

De största öarna är Luzon i norr och Mindanao i söder. Däremellan ligger ögruppen Visayas och sydväst om Mindanao finns Suluöarna. Filippinernas anspråk på de strategiskt belägna Spratlyöarna (i Filippinerna kallade Kayalaan) i Sydkinesiska havet har skapat en konflikt med framför allt Kina (se Utrikespolitik och försvar).

De filippinska öarnas höjd varierar mellan 1 200 och 2 400 meter över havet. Det finns ett tiotal aktiva vulkaner, däribland Pinatubo på Luzon, som fick ett utbrott 1991 som krävde 600 dödsoffer.

Större slättland finns endast på Luzon och Mindanao. Stora delar av Filippinerna täcktes tidigare av skog – tropisk regnskog på slätterna och i de lägre bergen samt barrskog i högre terräng. Längs kusterna växer ofta skogar av mangrove. Sedan 1960-talet har merparten av låglandsskogarna avverkats.

Sommaren varar från maj till oktober. Då sveper sydvästmonsunen in över öarna och gör säsongen regnig och fuktig. Vintern från november till mars är mildare, men endast i norr kan man tala om en märkbart svalare årstid. Temperaturen är också lägre i bergstrakterna. Den varma, korta våren infaller mellan mars och maj.

Det regnar mest i västra Filippinerna, förutom under vintern då den östra delen av landet får mest nederbörd.

Särskilt utsatta för stormar och tyfoner är öarna i norr. Omfattande skogsavverkning har bidragit till svåra jordskred i samband med ovädren, som blivit fler i spåren av klimatförändringarna.