Filippinerna

Filippinerna – Geografi och klimat

Filippinerna består av drygt 7 100 öar sydöst om Asiens fastland. De flesta är små, de elva största öarna utgör 92 procent av landytan. Öarnas inland är bergigt. Det tropiska havsklimatet kan bli tryckande. Jordbävningar är vanliga och Filippinerna drabbas ofta av stormar och tyfoner.

Filippinerna är omgivet av Sydkinesiska havet i väster, Sulusjön i sydväst, Celebessjön i söder och Stilla havet med Filippinergraven, vars största djup är 10 430 meter, i öster.

De största öarna är Luzon i norr och Mindanao i söder. Däremellan ligger ögruppen Visayas och sydväst om Mindanao finns Suluöarna. Filippinernas anspråk på de strategiskt belägna Spratlyöarna (i Filippinerna kallade Kayalaan) i Sydkinesiska havet har skapat en konflikt med framför allt Kina (se Utrikespolitik och försvar).

De filippinska öarnas höjd varierar mellan 1 200 och 2 400 meter över havet. Det finns ett tiotal aktiva vulkaner, däribland Pinatubo på Luzon, som fick ett utbrott 1991 som krävde 600 dödsoffer.

Större slättland finns endast på Luzon och Mindanao. Stora delar av Filippinerna täcktes tidigare av skog – tropisk regnskog på slätterna och i de lägre bergen samt barrskog i högre terräng. Längs kusterna växer ofta skogar av mangrove. Sedan 1960-talet har merparten av låglandsskogarna avverkats.

Sommaren varar från maj till oktober. Då sveper sydvästmonsunen in över öarna och gör säsongen regnig och fuktig. Vintern från november till mars är mildare, men endast i norr kan man tala om en märkbart svalare årstid. Temperaturen är också lägre i bergstrakterna. Den varma, korta våren infaller mellan mars och maj.

Det regnar mest i västra Filippinerna, förutom under vintern då den östra delen av landet får mest nederbörd.

Särskilt utsatta för stormar och tyfoner är öarna i norr. Omfattande skogsavverkning har bidragit till svåra jordskred i samband med ovädren, som blivit fler i spåren av klimatförändringarna.

Filippinerna – Befolkning och språk

Filippinerna är ett av de tätast befolkade länderna i Sydöstasien. Folkmajoriteten har främst malajiska rötter men i landet ryms också många etniska minoriteter. Väpnade konflikter inom landet orsakar stora flyktingströmmar och hundratusentals filippinier lever som internflyktingar.

Mest tätbefolkade är landets kuster och den stora ön Luzons slättland. Ungefär var tionde filippinier bor i och omkring huvudstaden Manila.

Drygt en fjärdedel av befolkningen är under 15 år. Såväl födelse- som döds­talen har sjunkit ända sedan 1960-talet. Hushållens storlek har minskat påtagligt: en filippinsk kvinna föder numera i genomsnitt två-tre barn, jämfört med sju barn 1960. Ett undantag är det muslimska området i söder, där födelsetalen är högre än i resten av landet.

Etnisk mångfald

Majoriteten av befolkningen är främst av malajiskt ursprung och kallas allmänt filipinos. Invandrare från kolonialmakterna Spanien och USA samt från Kina har lämnat spår i befolkningen. Blandäktenskap är vanliga och gränserna mellan olika folkgrupper är flytande. Exempelvis skiljer sig grupperna Ilocano, pangasinense, kapampangan och tagalog i huvudsak åt genom att de talar olika språk. Många filippinier anser sig tillhöra fler än en folkgrupp.

Landets muslimer kallas moros och har också malajiska rötter. De bor främst på västra sidan av ön Mindanao och på intilliggande öar. Det är oklart hur stor andel av befolkningen som är muslimer, enligt vissa källor utgör de 5 procent, andra källor visar betydligt högre siffror. Många muslimer känner sig diskriminerade på grund av sin tro (Filippinerna är ett i huvudsak kristet landet).

Det finns en rad minoritetsfolk, däribland ursprungsbefolkningen negritos. Minoriteterna hamnar ofta i kläm när rebellgrupper och armén bekämpar varandra. Deras livsstil hotas också när gruvor anläggs i deras traditionella hemtrakter. Den kinesiska minoriteten utgör cirka en procent av invånarna och är tämligen väl integrerad i samhället. Det finns även små grupper av amerikanskt, japanskt, spanskt och indiskt ursprung.

Stora migrationsströmmar

En väpnad konflikt mellan muslimska separatister och regeringsarmén i södra Filippinerna har periodvis skapat stora flyktingströmmar. Även strider mellan vänstergerillan Nya folkarmén (NPA) och regeringsarmén har under årtionden tvingat tusentals människor på flykt. Dessutom flyr ett stort antal människor varje år undan stormar, översvämningar eller vulkanutbrott. Sammantaget har Filippinerna hundratusentals internflyktingar.

Trots stor bostadsbrist fortsätter människor att flytta från landsbygden till de större städerna i jakt på arbete och bättre livsvillkor. Miljontals samlas i slumområden i städernas utkanter. Från det tätbefolkade norra Filippinerna ger sig människor av till glesare befolkade områden, främst den sydliga ön Mindanao, vilket skapar motsättningar mellan inflyttade, oftast kristna och Mindanaos många muslimer.

Hög arbetslöshet gör att upp emot tio miljoner filippinier har sökt sig utomlands (uppgiften varierar mellan olika källor). Varje år lämnar runt en miljon filippinier hemlandet för att arbeta utomlands, tillfälligt eller permanent. De filippinska gästarbetarna (balikbayans) finns i Mellanöstern och andra delar av Asien, Nordamerika, Europa och Australien. Många emigranter är kvinnor som trots högskoleutbildning arbetar som hembiträden eller engelsklärare. Tidigare var ungefär var fjärde sjöman i världen från Filippinerna. Andelen krympte i början av 2020-talet då coronapandemin ledde till att såväl kryssningsturism som båtfrakter minskade. Många filippinier jobbar också i byggindustrin och finanssektorn. Filippinska sjuksköterskor är eftertraktade i Storbritannien och USA.

Språk

Över 100 språk och dialekter talas i Filippinerna. Största språk är filipino (pilipino), som bygger på främst tagalog och vissa andra lokala språk. Ännu fler har filipino som andraspråk och många talar även engelska. Filipino och engelska är landets officiella språk. Andra stora lokala språk är cebuano, ilocano, hiligaynon och bicolano.

Om våra källor

Filippinerna – Religion

Närmare nio av tio invånare i Filippinerna är kristna, de allra flesta katoliker. En stor minoritet av muslimer (moros) finns i söder, där motsättningar råder mellan de två grupperna. Författningen garanterar religionsfrihet och förbjuder uttryckligen att en statsreligion införs. Religionsundervisning tillåts i skolorna om föräldrarna medger det.

Enligt folkräkningen 2015 är nästan 80 procent av invånarna katoliker, runt 9 procent tillhör andra kristna samfund och 6 procent är muslimer. Övriga utgörs av personer som inte angivit någon religion eller tillhör någon av ursprungsbefolkningarnas religioner. Muslimska organisationer uppskattar andelen muslimer till 10–11 procent. I landet finns även små grupper av buddister, hinduer och judar.

Fram till 1970-talet hade den katolska kyrkan oftast nära band till makthavarna. Kyrkan riktade dock stark kritik mot de undantagslagar som president Ferdinand Marcos införde 1972 och den spelade en avgörande roll när Corazon Aquino tog över makten 1986 (se Modern historia). Katolska kyrkan hade även en stor betydelse i de demonstrationer som ledde till president Joseph Estradas fall 2001. Den var aktiv i kampen mot dödsstraffet, men motarbetade länge legaliseringen av preventivmedel.

Politiskt inflytande

Numera rymmer katolska kyrkan både radikala och konservativa grupperingar. Gaudencio Borbón Rosales tillträdde som ärkebiskop i Manilla 2003 och höll en lägre profil i politiska frågor än företrädaren Jaime Sin. 2011 utnämndes den mer progressiva Luis Antonio Tagle till ny ärkebiskop i huvudstaden. Han upprätthöll dock kyrkans motstånd mot abort och preventivmedel samtidigt som han försvarade kvinnors rättigheter. Sedan Tagle utsetts till kardinal i Vatikanen övertogs ämbetet 2021 av José Advincula.

Katolska kyrkan tillhörde den kontroversielle presidenten Rodrigo Dutertes (2016–2022) skarpaste kritiker, främst på grund av människorättsbrotten som begicks under hans "krig mot drogerna" (se Demokrati och rättigheter). Det ledde till att Duterte försökte underminera kyrkans inflytande. Sexton ledare och medlemmar av kyrkan dödades av okända gärningsmän 2017–2020. Andra utsattes för dödshot efter att ha kritiserat Dutertes styre. Katolska präster åtalades för förtal, uppror och förhindrande av rättvisan. Präster som hjälpte fattiga anklagades för att sympatisera med eller vara medlemmar av vänstergerillan Nya folkarmén (NPA) (se Vänsteruppror).

Det finns en rad protestantiska kyrkor med förhållandevis stort samhälleligt inflytande. 1902 bröt sig Filippinska oberoende kyrkan (Aglipayanska kyrkan) ur katolska kyrkan i syfte att garantera att filippinierna hade kontroll över sina egna religiösa institutioner. Iglesia ni Christo är en inhemsk protestantisk kyrka med auktoritär organisation som säger nej till äktenskap mellan människor av olika tro och som talar om för sina medlemmar hur de ska rösta i politiska val. Konservativa protestantiska kyrkor med amerikanskt ursprung har vuxit snabbt sedan 1990-talet.

Landets muslimer

De flesta av landets muslimer tillhör riktningen sunni, men det finns också en mindre grupp shiamuslimer. Flest muslimer finns på Mindanao och Suluöarna, men allt fler bor i Manilaområdet eller i staden Cebu på ön med samma namn.

Sedan 1970-talet beräknas över 200 000 kristna filippinier ha konverterat till islam. Många av dem arbetar eller har arbetat i länderna kring Persiska viken och brukar kallas balik islam. Det varierar mellan olika grupper hur strängt de religiösa reglerna följs. I vissa områden där muslimer är i majoritet tillämpas sharia inom familjelagstiftningen. Koranskolor är tillåtna. Muslimska flickor tillåts använda huvudduk (hijab) i skolan.

En del muslimska ledare anser att muslimerna diskrimineras ekonomiskt och de ser inflyttade kristnas försök att bedriva missionsverksamhet som en del i ett allmänt förtryck. Det finns dock många exempel på samarbete mellan kristna och muslimer. I fackföreningar och människorättsorganisationer är det vanligt att medlemmarna har olika religioner.

I södra Filippinerna pågår sedan många år en väpnad kamp för en egen muslimsk stat (se Muslimska separatister). På landsbygden i söder förekommer även våldsamheter mellan olika grupper, där religion men också klantillhörighet ofta spelar en viktig roll.

Om våra källor

Filippinerna – Utbildning

I Filippinerna råder formellt 13 års skolplikt. Regeringarna har satsat på att bygga ut skolväsendet, men skillnaderna i grundutbildningen är stora mellan olika delar av landet. På landsbygden är undervisningen ofta eftersatt. Filippinerna har prioriterat den högre utbildningen, som håller relativt god kvalitet.

De filippinska barnen börjar en sexårig grundskola vid sju års ålder. Den följs av ett fyraårigt påbyggnadsstadium med både teoretiska och yrkesinriktade program. Förskola är obligatoriskt. I landet finns både statliga och privata skolor. De statliga skolorna är formellt avgiftsfria men föräldrarna måste betala för skoluniformer, läroböcker och transporter till och från skolan.

De allra flesta barn börjar i skolan och nio av tio elever fullföljer grundskolan. Betydligt färre fortsätter till påbyggnadsstadiet och det är ganska vanligt att dessa elever hoppar av i förtid. Det finns flera skäl till detta, inte minst att de måste bidra till familjens försörjning, men också att eleverna har lång skolväg eftersom högstadieskolorna är få. Regeringen försöker – utan större framgång – att motverka avhoppen genom att erbjuda ekonomiskt stöd till fattiga familjer för att deras barn ska fortsätta att studera.

Koranskolor tillåtna

I städerna skapar stora klasser problem. I genomsnitt går det 40–50 elever i varje klass. På sina håll studerar eleverna i skift för att alla ska rymmas. Det råder stor brist på läroböcker. Fler flickor än pojkar fullföljer sina studier.

Det filippinska utbildningssystemet har traditionellt främjat två- och flerspråkighet. Sedan 2013 är det tillåtet att undervisa på tagalog (filipino) och andra lokala språk i förskolan och under grundskolans tre första år, därefter sker en gradvis övergång till engelska. Engelska och tagalog är obligatoriska skolämnen. Engelska är huvudspråk under påbyggnadsstadiet och vid högre utbildning.

Religionsundervisning tillåts i skolorna om föräldrarna medger det. Det finns hundratals muslimska skolor och koranskolor är tillåtna. Ett arbete pågår med att integrera de muslimska skolorna i det nationella utbildningssystemet. Muslimska flickor har rätt att bära huvudduk (hijab) i skolan. På ön Mindanao i söder är det vanligt att muslimska elever går i katolska skolor. Det förekommer att myndigheterna övervakar muslimska skolor av oro för att de utnyttjas av militanta islamistiska organisationer för att rekrytera nya medlemmar. 2019 stängdes 55 skolor på Mindanao efter anklagelser om att de spred vänsterpropaganda.

Många arbetslösa akademiker

Filippinerna rankas lågt i Pisaundersökningarna, som mäter kunskapsnivån hos 15-åringar i naturvetenskap, matematik och läsförståelse. Utbildningsanslagen per elev tillhör de lägsta bland de länder som deltar i undersökningen. Anslagen ligger 90 procent under genomsnittet för OECD-länderna. En förklaring till det dåliga resultatet kan delvis vara att merparten av de filippinska 15-åringarna fick göra testen på ett annat språk än deras modersmål.

Under coronapandemin 2020–2021 hölls skolorna stängda under långa perioder för att undvika smittspridning. Undervisning på distans var svårt att genomföra eftersom ett fåtal elever har tillgång till datorer och internet.

Det finns ett stort antal universitet och högskolor i Filippinerna. I huvudstaden Manila finns flera elituniversitet som håller hög kvalitet på utbildningen. Avgifterna för universitetsstudier kan vara höga, men 2017 blev utbildning vid statliga universitet och högskolor avgiftsfri. Arbetslösheten bland akademiker är tämligen hög. Fler flickor än pojkar går vidare till högre utbildning.

Om våra källor

Filippinerna – Kultur

Den ursprungliga kulturen på de filippinska öarna har inte fått möjlighet att utvecklas. Spansk kolonialism i närmare 400 år, följd av stark amerikansk påverkan, har förhindrat det. Muslimerna i södra Filippinerna har delvis lyckats bevara den malajiska kulturen.

De flesta filippinier har spanska namn, talar engelska med amerikanskt uttal och är katoliker. Det ger den filippinska kulturen en mer latinamerikansk än asiatisk karaktär. De filippinska dansband som översvämmar Asiens nattklubbar spelar latinamerikanskt och västerländskt influerad musik. Hiphop och rap är populärt bland ungdomar. Dansgruppen Philippine All-Stars vann VM för hiphopdansare i USA 2008 och 2009. Den traditionella musiken lever endast kvar hos minoritetsfolken.

Den historiskt mest berömde författaren är José Rizal som avrättades av spanjorerna 1896 för sina antispanska skriverier. Han betraktas i dag som en nationalhjälte. Till de moderna författarna hör Ninotchka Rosca, Gina Apostol, José Garcia Villa, Stevan Javellana, Carmen Guerrero Nakpil, Francisco Sionil José, vars roman Två år i Tondo finns översatt till svenska, Nanoy Rafael, Lakambini Sitoy och Miguel Syjoco, som numera bor i Kanada och vars debutroman Ilustrado översatts till svenska. Många samtida författare skriver på engelska.

Ett hundratal filmer produceras årligen i Filippinerna. Bland dem dominerar äventyrsfilmer och sentimentala kärlekshistorier. Kända regissörer är Lino Brocka och Brillante Mendoza. Till de nyare namnen hör regissörer som Joseph Israel Laban och Lav Diaz. Den senare vann Guldlejonet i Venedig 2016 med filmen The Woman Who Left. 2021 belönades den filippinske skådespelaren John Arcilla med priset för bästa manliga huvudroll vid filmfestivalen i Venedig för sin insats i thrillern On the Job: The Missing 8.

På senare år har filippinska animerade filmer (pinoy) nått framgångar. En av de mest kända är den tagalogspråkiga Urduja i regi av Reggie Entienz. Amerikanska filmbolag som Disney, Cartoon Network och Warner Brothers har flyttat en del av sin produktion av animerade filmer till Filippinerna.

Den tecknade TV-serien Trese, som bygger på de filippinska seriealbumen med samma namn av Budjette Tan, började sändas på streamingtjänsten Netflix 2021. I serien lever övernaturliga varelser från filippinsk folklore tillsammans med människor i Manila. Detektiven Alexandra Trese bekämpar monstren, samtidigt som serien blottlägger samhällsproblem som polisbrutalitet och korruption i dagens Filippinerna.

Om våra källor

Filippinerna – Sociala förhållanden

Det filippinska samhället domineras av en liten välbärgad elit, samtidigt som var femte invånare lever under den nationella fattigdomsgränsen. Våldsbrottsligheten är hög och prostitution i samband med internationell turism är ett utbrett socialt problem.

Fattigdomen är störst bland människor på landsbygden och i städernas växande slumområden. De regionala skillnaderna är också stora. Coronapandemins sociala, hälsomässiga och ekonomiska följder i början 2020-talet gjorde att andelen fattiga filippinier ökade med flera procent.

Det faktum att landet ofta drabbas av naturkatastrofer som tropiska stormar, vulkanutbrott och jordbävningar försvårar fattigdomsbekämpningen och för ibland utvecklingen bakåt i stället för framåt: när den enorma tyfonen Haiyan drog in över öarna 2013 förlorade människor i de drabbade områdena inte bara sina bostäder utan även sin försörjning då bland annat butiker, gårdar och fält, och fiskebåtar förstördes.

Filippinerna ligger på 116:e plats (2022) i FN:s index över mänsklig utveckling (HDI), det vill säga en liten bit under mittenplaceringen bland världens länder. I Sydöstasien får Vietnam den sjunde högsta placeringen av elva länder (lägre än Singapore, Brunei, Malaysia, Thailand, Indonesien och Vietnam och högre än Östtimor, Laos, Kambodja och Myanmar). Indonesien och Vietnam ligger mycket nära Filippinerna med HDI-placeringarna 114 respektive 115. Filippinerna bedöms ha en "medelhög utvecklingsnivå", den näst lägsta av fyra kategorier i världen.

Hälsovård och sjukdomar

I Filippinerna finns både offentlig och privat sjukvård och vårdanslagen har ökat under senare år. Den fattiga delen av befolkningen har fortfarande begränsad tillgång till vården och saknar pengar för att betala för privata alternativ. Spädbarnsdödligheten och dödligheten bland barn under fem år har ändå minskat avsevärt sedan 1960-talet.

Regeringen driver sedan 2007 programmet Pantawid Pamilya – inspirerat av liknade projekt i Brasilien och Mexiko – som ger fattiga familjer ekonomiskt stöd om föräldrarna låter barnen gå i skolan, tar med dem på regelbundna hälsokontroller och ser till att barnen vaccineras.

Andelen hivsmittade invånare är mycket låg, men den ökar snabbt bland främst unga (25–34 år) homosexuella män och transpersoner i större städer. Det finns avgiftsfri behandling för hivsmittade, men långt ifrån alla drabbade tar del av den, dels på grund av bristande information, dels långa avstånd till vårdklinikerna.

Under coronapandemin 2020–2021 stängdes samhället ner vid flera tillfällen. Restriktionerna mot smittspridning var särskilt hårda i området kring huvudstaden Manila. Vaccineringar mot covid-19 inleddes 2021. Hösten samma år hade omkring 37 000 filippinier avlidit med virussjukdomen.

Pensionsåldern är 65 år, men många anställda slutar jobba redan vid 60 års ålder. För vissa grupper, till exempel gruvarbetare, gäller 60 år.

Omfattande brottslighet

Våldsnivån och brottsligheten är hög i det filippinska samhället, särskilt i områden där väpnade konflikter pågår. På flera håll, framför allt på den sydliga ön Mindanao, finns dödsskvadroner som agerar efter egen rättsskipning och mördar kriminella, ofta småtjuvar, knarklangare och gängmedlemmar från fattiga förhållanden.

Det så kallade kriget mot narkotikan som president Rodrigo Duterte (2016–2022) inledde vid sitt makttillträde innebar hårda tag mot just denna grupp av brottslingar. I slutet av 2017 hade upp emot 12 000 människor dödats under kriget: några tusen i polisinsatser, medan merparten föll offer för dödsskvadronerna, enligt Human Rights Watch (se Demokrati och rättigheter). Morden och övergreppen har fortsatt även efter det att kriget mot narkotikan blåsts av.

Prostitutionen är omfattande. 2003 infördes en prostitutionslagstiftning som liknar den svenska, det vill säga kunderna kriminaliseras. Men straffen är ofta milda, och få döms utom i fall där en minderårig har utnyttjats.

Prostitutionen hänger inte sällan samman med ett annat stort problem: människosmuggling. Många kvinnor och barn utnyttjas inom sexindustrin i Asien, Mellanöstern, Nordamerika och Västeuropa. Även andra former av tvångsarbete förekommer, såväl utomlands som inom landet. Offren för handeln är vanligtvis fattiga filippinier från landsbygden som flyttat till städerna. Särskilt utsatta är internflyktingar från den oroliga södra delen av landet.

Myndigheterna försöker bekämpa människohandeln genom att hjälpa de utsatta innan de lämnar landet. Under de senaste åren har flera personer dömts till långa fängelsestraff för människosmuggling. Bland dem finns ett filippinskt polisbefäl och minst tre svenska män.

Varje år görs tusentals polisanmälningar av misshandel, våldtäkt, våldtäktsförsök och andra övergrepp mot kvinnor och barn. Mörkertalet anses dock vara betydligt större. Få förövare fälls för våldtäkt, och det förekommer att kvinnor utsätts för våldtäkt eller andra sexuella övergrepp i polisens förvar. 

Kvinnornas situation

På senare år har kvinnornas ställning i det filippinska samhället stärkts. 1992 fick kvinnor samma arvsrätt som män. Skillnaden i tillgång till vård och utbildning för män och kvinnor har minskat. I städerna finns det många exempel på kvinnor i framträdande ställning. Könsdiskriminering förekommer dock fortfarande.

Skilsmässa är olagligt. Det är vanligt att män har flera familjer, att ha många barn ger männen högre status. Vanligtvis godtar domstolen en skilsmässa som begärts utomlands om en av makarna är utländsk medborgare. Vid en separation får oftast modern vårdnaden om barn under sju år. Det är möjligt att separera rent juridiskt genom äktenskapsskillnad, men den som gör det har inte rätt att gifta om sig.

På Mindanao i söder har kvinnorna i muslimska områden färre rättigheter än på andra håll i landet. Där är månggifte och arrangerade äktenskap tillåtna. Muslimska par kan skilja sig i enlighet med muslimska sharialagar.

2014 blev preventivmedel lagliga efter årtionden av motstånd från katolska kyrkan. Enligt den nya lagen kan statligt subventionerade preventivmedel delas ut till fattiga par, sexualundervisning ska vara obligatoriskt i skolorna och vårdpersonal ska utbildas i familjeplanering. Kvinnor som drabbats av komplikationer efter illegala aborter har rätt till vård. Förhoppningen är att lagen ska bidra till att minska den höga mödradödligheten. Varje år avlider runt 2 600 filippinska kvinnor vid graviditet eller förlossningar.

Abort är olagligt, ändå utförs hundratusentals illegala aborter varje år. Tiotusentals kvinnor söker varje år läkarhjälp sedan de drabbats av komplikationer efter ingreppen. Många köper förbjudna abortpiller via sociala medier. Vissa preventivmedel blev tillåtna först 2017, då Högsta domstolen ville förvissa sig om att de inte skulle kunna användas som abortpiller. 

Barnens situation

Det är förbjudet för barn under 15 år att arbeta. Det finns vissa undantag, bland annat om arbetet sker under föräldrarnas översyn i högst fyra timmar per dag. Även för barn mellan 15 och 17 år finns begränsningar i arbetstid och de får inte utföra farligt arbete.

Dessa lagar och regler följs långt ifrån alltid av arbetsgivarna och myndigheterna brister i sin kontroll. 2020 arbetade över 870 000 barn under 17 års ålder, vilket ändå var en klar minskning från de fem miljoner som rapporterades arbeta 2012. De flesta barnarbetare återfinns inom jordbruk och service. Fler pojkar än flickor arbetar.

Först 2022 förbjöds barnäktenskap. Den som gifter sig, eller lever under äktenskapslika förhållanden, med en person under 18 år kan dömas till tolv års fängelse. Även personer som arrangerar sådana äktenskap kan dömas till fängelse.

Myndigheterna försöker aktivt bekämpa den omfattande barnsexhandeln. 2022 höjdes samtyckesåldern från 12 till 16 år. Den som bryter mot lagen kan dömas till 40 års fängelse. Undantag görs för tonåringar om åldersskillnaden är mindre än tre år och samtycke finns. Enligt en studie från 2015 har vart femte filippinskt barn mellan 13 och 17 år utsatts för sexuellt våld. 2012 blev cybersex olagligt. Trots det fortsätter exploateringen av filippinska barn.

Hbtq-personers situation

Organisationer för hbtq-personers rättigheter bildades relativt tidigt i Filippinerna och den första gayparaden i Asien hölls i landet 1994. Inför valet 2010 fick ett politiskt parti för hbtq-personer, Ut ur garderoben, registrera sig trots motstånd från bland annat katolska kyrkan. Högsta domstolen hade då slagit fast att ett nej skulle ha stridit mot internationella avtal om politiska rättigheter. Men diskriminering av hbtq-personer förekommer och samkönade äktenskap är inte tillåtna.

Om våra källor

Filippinerna – Äldre historia

De filippinska öarna har varit bebodda i över 30 000 år. Under 1500-talet koloniserades de av Spanien som kristnade de flesta invånare med tvång. Ett undantag var en muslimsk minoritet i söder. Under spanjorerna uppstod en ny överklass av jordägare. I slutet av 1800-talet hamnade Filippinerna under amerikanskt styre. Efter andra världskriget, då kolonin ockuperades av Japan, blev Filippinerna självständigt.

De äldsta fynden av mänskliga bosättningar finns på ön Palawan, där arkeologer har hittat över 30 000 år gamla stenredskap. I början av 1000-talet kom malajfolk från Malackahalvön och Indonesien till öarna.

Islam nådde området via de indonesiska öarna, men den nya religionen hann knappt få fäste förrän spanjorerna anlände och började sprida katolicismen. Den första spanska flottan i dessa farvatten leddes av Fernando Magellan, som 1521 anlöpte Cebu i Visayas under historiens första världsomsegling. Spanien skickade en flotta för att erövra öarna och i början av 1570-talet blev området spanskt och fick namn efter Spaniens kung Filip II.

Den katolska tron tvingades på befolkningen, ibland med våld, och efter ett århundrade var i stort sett alla invånare kristna, med undantag för en grupp muslimer på öarna Mindanao och Sulu i söder som aldrig helt underordnade sig kolonialmakten.

Spansk kolonialism

Filippinerna styrdes från Mexiko, som också var en spansk koloni. Orientaliskt silke, porslin och kryddor skeppades från huvudstaden Manila till Acapulco i Mexiko och därifrån till Spanien. De flesta spanjorer bodde i Manila, där de framför allt ägnade sig åt handel. Endast prästerna, som fungerade som skatteindrivare, var bosatta på landsbygden.

Före spanjorernas ankomst ägdes jorden gemensamt, men under det spanska styret grundlades dagens ojämna ägarförhållanden. En ny lokal överklass av plantageägare, som fått sin mark från katolska kyrkan eller spanska tronen, växte fram under 1800-talet. På stora plantager odlades socker, kokosnötter, hampa och tobak.

Under 1800-talets andra hälft kom tusentals kineser till Filippinerna, där många fick en viktig roll inom handeln. Personer av kinesisk-filippinskt eller spansk-filippinskt ursprung kom att äga stora markområden.

Överklassen sände sina barn till universitet i Manila och Spanien och när dessa återvände hem förde de med sig spansk kultur och liberala politiska idéer. Bland denna elit växte motståndet mot kolonialismen fram.

USA tar över styret

I slutet av 1800-talet gjorde USA anspråk på Kuba som tillhörde Spanien. Filippinerna drogs som spansk koloni in i maktkampen mellan USA och Spanien. USA hjälpte till att utrusta en väpnad rörelse i Filippinerna som kämpade för självständighet från Spanien.

Till en början hade rebellerna framgångar i striderna men efterhand fick den spanska armén övertaget. Samtidigt stred den amerikanska flottan i Manilabukten, i första hand för att förhindra att spanjorerna dirigerade sina styrkor till Kuba.

1898 bröt krig ut mellan USA och Spanien och i juni utropade rebelledaren Emilio Aguinaldo Republiken Filippinerna. Vid fredsförhandlingarna efter kriget ignorerades självständighetsförklaringen och Spanien överlämnade Filippinerna, Guam och Puerto Rico till USA mot en summa av 20 miljoner dollar.

Efter en intensiv debatt i USA mellan kolonialister och antikolonialister beslöt president William McKinley, som ansåg att Filippinerna inte var moget för självstyre, att det var USA:s plikt att överta kolonin. Amerikanerna använde brutala metoder för att undertrycka den filippinska självständighetsrörelsen.

Japansk ockupation

USA införde fri utbildning och hälsovård. Filippinerna utvecklades till en stor amerikansk marknad. Varor från USA fick införas tullfritt till öarna, medan införseln av filippinska varor till den amerikanska marknaden begränsades. Ingen inhemsk industri av vikt utvecklades under denna tid och landet blev än mer beroende av jordbruket.

Jordägarnas förtryck skapade på 1920- och 1930-talen oro på landsbygden. Bonderörelser bildades för att ställa krav på bättre villkor och en mer jämlik fördelning av jorden.

1934 slöts ett avtal med USA som gav Filippinerna inre självstyre samt löfte om självständighet efter tio år. Men 1941 ockuperades öarna av Japan. Filippinerna bjöd japanerna hårt motstånd. Ledande i motståndet var den av kommunisterna dominerade nationalistiska gerillan Hukbalahap, som även gick hårt fram mot den inhemska eliten.

Över en miljon människor miste livet under gerillakriget, som varade under hela ockupationen. Dessutom förstördes stora delar av Manila och andra städer och byar. 1944 landsteg en armé från de allierades sida som året därpå, tillsammans med hukgerillan, kunde befria landet från japanerna.

Om våra källor

Filippinerna – Modern historia

Efter andra världskriget blev Filippinerna en självständig stat. Formellt rådde demokrati, men 1972 införde den dåvarande presidenten Ferdinand Marcos ett undantagstillstånd som varade i nio år. Han störtades 1986, då Corazon Aquino blev president efter folkliga protester. Även 2001 tvingades en president avgå efter massdemonstrationer. De flesta presidenter som regerat därefter är från samma maktelit.

I juli 1946 utropades åter Republiken Filippinerna, men självständigheten hade sitt pris. Den tidigare kolonialmakten USA fick upprätta militärbaser i landet och bara amerikanska vapen fick importeras. Vidare infördes ömsesidig tullfrihet mellan de två länderna. Demokratiska institutioner byggdes upp efter amerikansk modell. Makten vilade i händerna på en jordägande elit, där många var utbildade i väst och hade haft höga positioner inom kolonialförvaltningen.

Efter kriget engagerade sig gerillarörelsen hukbalahap (hukgerillan; se Äldre historia) i den formella politiken genom partiet Demokratiska alliansen (DA). 1946 valdes sju representanter för DA in i parlamentet. Men för att försäkra sig om stöd för författningsändringar till förmån för amerikanska intressen såg den liberale presidenten Manuel Roxas till att dessa sju samt ytterligare tre ledamöter från oppositionen uteslöts ur parlamentet.

Hukgerillan vägrade att ge upp sina vapen och regeringen inledde en brutal offensiv mot gerillan som olagligförklarades 1948. Hukerna startade ett gerillakrig som inledningsvis var framgångsrikt, men med stöd från USA kunde regeringssidan besegra gerillan i början av 1950-talet.

Ferdinand Marcos styre

Korruption och våld kom därefter att känneteckna det politiska livet. Fram till 1972 växlade regeringsmakten mellan Nationalistpartiet och Liberala partiet. Nationalistpartiets kandidat Ferdinand Marcos valdes till president 1965 och valdes om 1969. Under sin första mandatperiod satsade Marcos på en utbyggnad av infrastrukturen som finansierades med hjälp av utlandslån, men en utlovad jordreform lades på is.

På 1960-talet var Filippinerna ett av Sydöstasiens rikaste länder. Men medan många av grannländerna nådde en snabb tillväxt avstannade utvecklingen i Filippinerna. I början av 1970-talet stod Marcos inför en politisk kris med tom statskassa, stigande arbetslöshet och dagliga demonstrationer. Protesterna kom från såväl studenter, bönder, arbetare och intellektuella som från kongressledamöter. Dessutom mötte regimen väpnat motstånd från en ny kommunistgerilla, Nya Folkarmén (NPA), och muslimska separatister (se Vänsteruppror och Muslimska separatister).

I september 1972 införde Marcos undantagstillstånd och tog därmed över all makt. Pressen censurerades, parlamentet upplöstes och 50 000 människor greps. Marcos hävdade att han skulle bygga ett nytt samhälle men i stället skapade han en maktpyramid med personer som han kunde lita på och som belönades rikligt.

Undantagstillståndet hävdes i januari 1981, men samtidigt ändrades författningen så att Marcos kunde väljas till president för ännu en mandatperiod. I ett val som bojkottades av oppositionen i juni återvaldes han med stor majoritet.

Corazon Aquino blir president

När oppositionsledaren Benigno Aquino 1983 återvände från sin exil i USA mördades han redan på flygplatsen. Det blev startskottet för en mäktig motståndsrörelse som kom att omfatta såväl traditionella oppositionspartier som kommunister, folkrörelser, fackliga organisationer, företrädare för näringslivet och många kyrkor. Kommunistgerillan växte stadigt och behärskade med sin civila administration stora områden – ibland med lokala makthavares och katolska kyrkans tysta stöd.

Marcos svaga ställning oroade USA som hade stora ekonomiska och militära intressen att ta tillvara och Washington försökte få Marcos att demokratisera sitt styre.

Oppositionen enades inför valet 1986 kring en presidentkandidat, Benigno Aquinos änka Corazon Aquino. I slutskedet stöddes hon även av delar av militären. Marcos utropade sig till segrare, men omfattande valfusk uppdagades. Efter demonstrationer då hundratusentals människor fyllde den stora ringvägen runt Manila och efter att Aquino även fått USA:s stöd tog hon över som president. Familjen Marcos flydde till Hawaii, där expresidenten avled 1989.

Förväntningarna var höga på den nya regeringen och till en början hade Aquino opinionen med sig. En ny författning godkändes i en folkomröstning 1987. Men sedan flera fackföreningsledare mördats och brotten mot de mänskliga rättigheterna fortsatte växte kritiken mot henne. Aquinos försök att få fart på ekonomin misslyckades. Hon utsattes för sju kuppförsök och för varje gång försvagades hennes ställning.

Ramos och Estrada

USA hade fram till 1992 flera militärbaser i Filippinerna. Den amerikanska närvaron sågs av många filippinier som en kränkning av den nationella suveräniteten och när avtalet skulle förnyas 1991 röstade 12 av senatens 23 ledamöter nej till en förlängning. USA svarade med att sänka sitt bistånd till landet.

Presidentvalet 1992 vanns av den före detta generalen och försvarsministern Fidel Ramos som 1986 hade ställt sig på Aquinos sida. Segern var knapp och Ramos parti Lakas-NUCD vann bara en mindre del av platserna i kongressen (parlamentet). Men Ramos lyckades vända utvecklingen i den stagnerade ekonomin. Han satsade också hårt på att nå fred med muslimska separatister, NPA och militära kuppmakare.

1996 slöts ett fredsavtal med den muslimska separatiströrelsen MNLF och efter uppgörelser med motståndare inom armén ansågs militären inte längre utgöra något hot. Ramos största framgång var att han lyckades ge landet en känsla av stabilitet. Men hans anhängares försök att ändra författningen så att presidenten skulle kunna ställa upp för omval ledde till att han förlorade i popularitet.

1998 vann Joseph Estrada presidentvalet med ett populistiskt budskap om bättre villkor för fattiga och kamp mot korruption och brottslighet. Han kunde dra fördel av sin bakgrund som filmskådespelare på 1960-talet då han spelade hjältar som ingrep på de fattigas sida. Hans anhängare var en brokig samling av kinesiska affärsmän, gamla Marcosanhängare och vänsteraktivister. Hans regering kom snart att kritiseras för inkompetens, nepotism och korruption.

Arroyo tar över styret

När en av Estradas tidigare bundsförvanter hävdade att presidenten hade tagit emot flera miljoner dollar från ett spelsyndikat växte kraven på hans avgång. På senhösten 2000 demonstrerade 100 000 människor mot Estrada i Manila. Vicepresident Gloria Macapagal Arroyo lämnade regeringen och representanthuset röstade för att ställa presidenten inför riksrätt.

I januari 2001 såg det ut som om Estrada skulle kunna undgå riksrätt då elva senatorer av 21 röstade nej. Detta utlöste nya massprotester, främst bland medelklassen. När även militären drog tillbaka sitt stöd för honom tog vicepresident Arroyo samma månad över som president.

Estrada greps i april 2001 och åtalades bland annat för att ha tillskansat sig 80 miljoner dollar. Våldsamma oroligheter förekom i Manila, där Estradas anhängare försökte storma presidentpalatset.

Arroyos främste konkurrent i presidentvalet i maj 2004 blev den politiska nykomlingen filmstjärnan Fernando Poe Jr (Da King). Arroyo förklarades ha segrat med 40 procent av rösterna, men anklagelser om valfusk, samt korruptionsmisstankar mot hennes make, son och svåger, försvagade Arroyo.

Livstids fängelse för Estrada

I juni 2005 tilltog protesterna mot Arroyo sedan en före detta säkerhetspolis sagt sig ha en ljudupptagning som bevisade att Arroyo fuskat till sig valsegern. Oppositionen försökte förgäves få henne ställd inför riksrätt. Med stöd från militärledningen, näringslivet och katolska kyrkan kunde Arroyo sitta kvar.

Expresident Estrada dömdes i september 2007 till livstids fängelse för korruption. Månaden därpå benådades han av Arroyo mot löfte om att han inte skulle ta några politiska uppdrag.

I november 2009 skakades landet av en massaker på 57 människor på ön Mindanao i söder. Flertalet dödsoffer hade band till en lokal politiker (se Demokrati och rättigheter).

I presidentvalet 2010 var Arroyo hindrad av författningen att ställa upp för omval. Vann gjorde den relativt obemärkte kongressledamoten Benigno ”Noynoy” Aquino III från det lilla Liberala partiet. Ett skäl till hans seger var starka folkliga sympatier efter att hans mor Corazon Aquino hade avlidit i cancer året innan.

Benigno Aquino försökte tona ned höga förväntningar som fanns på honom bland annat genom att säga att han inte var ”stålmannen”. Samtidigt gjorde han utfästelser om minskad fattigdom utan höjda skatter. En miljon nya arbetstillfällen skulle skapas varje år, bland annat genom att locka fler utländska investerare till landet.

Aquino sluter fred med Milf

Aquinos första två år vid makten präglades av försök att ställa företrädaren Arroyo inför rätta för korruption och maktmissbruk. Efterhand väcktes en rad åtal mot Arroyo, ibland tillsammans med maken. Regeringen försökte avskeda ett stort antal personer som Arroyo tillsatt på viktiga poster under sina sista veckor vid makten.

Presidenten lyckades 2012 driva igenom en lag som legaliserar preventivmedel, trots hårt motstånd från katolska kyrkan. Lagen trädde i kraft 2014 sedan Högsta domstolen fastslagit att den inte strider mot författningen.

2013 kom Aquinoregeringen och den muslimska separatistgerillan Moros islamiska befrielsefront (Milf) överens om ett ramavtal för fred, men nya oroligheter blossade upp senare under året då det fanns andra grupper som motsatte sig uppgörelsen.

Kongressvalet i maj 2013 innebar att Aquinos partiallians Team PNoy fick en majoritet av platserna i kongressens båda kamrar. Bland dem som valts in i representanthuset fanns expresident Arroyo, trots brottsmisstankarna mot henne, och Imelda Marcos, änka efter exdiktatorn. Joseph Estrada valdes till borgmästare i Manila.

Korruptionsskandal och naturkatastrof

Några månader efter valet briserade en stor korruptionsskandal kring utvecklingsfonden PDAF, som hade upprättats av Arroyo. Alla kongressledamöter hade fått anslag via den för lokala utvecklingsprojekt. Det visade sig att ett 30-tal ledande politiker hade stoppat pengarna i egna fickor via påhittade frivilligorganisationer. I Manila och andra städer hölls stora demonstrationer i protest mot myglet. Även president Aquino anklagades för oegentligheter i samband med hans egen ”sociala fond”.

I november 2013 lamslogs stora delarna av mellersta Filippinerna när tyfonen Haiyan (i Filippinerna kallad Yolanda) svepte över området. Värst drabbades öarna Leyte och Samar. Katastroftillstånd utlystes i hela landet. Över 6 000 människor omkom och 1,1 miljoner bostäder förstördes helt eller delvis. Myndigheterna fick kritik för en alltför långsam hjälpinsats.

Nya våldsamheter på Mindanao 2015 gjorde att fredsprocessen såg ut att haverera.

Rodrigo Duterte, president 2016–2022, använde brutala metoder i sitt "krig mot narkotikan", vilket fick ICC att inleda en brottsutredning mot honom. Foto: TT

Presidentvalet i maj 2016 blev en klar seger för Rodrigo "Digong" Duterte som hade gått till val med löften om att få bukt med korruptionen och den höga brottsligheten. Duterte hänvisade till sina många år som borgmästare i Davao på Mindanao då staden förvandlats från en av de våldsammaste i landet till en av de säkraste.

Dutertes ”krig mot narkotikan”

Duterte fick snabbt internationell kritik för sina hårdföra metoder i kampen mot knarkhandeln. Från hans makttillträde den 30 juni 2016 till slutet av 2017 beräknar Human Rights Watch (HRW) att omkring 12 000 människor dödades i hans "krig mot narkotikan" (se Demokrati och rättigheter).

Dutertes tuffa utspel och hårda metoder handlade delvis om ett behov av att skaffa sig en politisk plattform i Manila. Hemmahörande på Mindanao saknade Duterte de ekonomiska och politiska nätverk i huvudstaden som han behövde för att kunna driva igenom sin politik.

Duterte lyckades nå väljare genom att framhäva sin enkla bakgrund, långt från den privilegierade bakgrund som utmärkte många av hans motkandidater i presidentvalet. Dutertes klara valseger gav honom ett starkt mandat. Hans position i kongressen stärktes när många ledamöter som valts in för Liberala partiet hoppade över till hans allians.

Bakom Dutertes seger fanns ett starkt folkligt missnöje över att så många fortfarande levde i djup fattigdom, trots att ekonomin hade vuxit snabbt i flera år. Bidragande orsaker var dåliga vägar, bristande elförsörjning, hög brottslighet, tidigare makthavares oförmåga att få något uträttat och en politisk elit som ofta utnyttjar sin position för att sko sig själva.

Utreds av ICC

De långdragna fredsförhandlingarna med kommuniströrelsen körde snart fast, men samarbetet med muslimska Milf gick bättre: ett övergångsstyre tillsattes i en ny självstyrande region, Bangsamoro. Duterte intog en tuffare linje mot en av de mindre rebellgrupperna på Mindanao och Jolo, islamistiska Abu Sayyaf, som hade trappat upp sitt våld sedan juli 2015. Läget skärptes våren 2017 när en ny IS-trogen islamistgrupp, Maute, intog Marawi på Mindanao.  Först i oktober kunde regeringsstyrkor återta kontrollen över staden.

Utrikespolitiskt strävade Duterte efter att distansera sig från USA, som han uppmanade att dra tillbaka sina militära rådgivare från Mindanao, samtidigt som han mildrade tonen mot Kina i konflikten om Spratlyöarna i Sydkinesiska havet (se Utrikespolitik och försvar). Han talade också om att upprätta närmare kontakter med Ryssland. Sedan Donald Trump 2017 hade tagit över som USA:s president förbättrades kontakterna med Washington, inte minst sedan amerikanska specialstyrkor bistått den filippinska armén i kampen mot islamisterna i Marawi.

Sedan Internationella brottmålsdomstolen (ICC) inledde en preliminär utredning av Duterte till följd av de övergrepp som begåtts under hans krig mot narkotikan, beslutade presidenten i mars 2018 att Filippinerna skulle lämna ICC, vilket skedde formellt den 17 mars 2019.

Mellanårsvalet i maj 2019 blev en klar framgång för Duterte och hans allierade som även tog kontroll över senaten.

Filippinerna drabbades hårt av coronapandemin 2020–2021. Flera gånger stängdes stora delar av landet ned för att få bukt med smittspridningen, något som också slog hårt mot ekonomin.

Om våra källor

Filippinerna – Demokrati och rättigheter

Filippinerna styrs demokratiskt sedan 1986 då diktatorn Ferdinand Marcos störtades. Allmänna val hålls regelbundet, men röstköp och valrelaterat våld är vanligt. Korruptionen i samhället är omfattande. Rättssäkerheten är låg, rättsväsendet gynnar oftast makteliten. Brott mot de mänskliga rättigheterna begås främst av parterna i landets inre väpnade konflikter.

Maktskifte sker regelbundet genom att presidentval hålls vart sjätte år och genom att presidenten bara kan sitta en mandatperiod. Valdeltagandet är vanligtvis högt. En demokratisk brist är att valrörelserna ofta kantas av våld, även om de senaste valen varit relativt lugna. Ett annat demokratiskt problem är att storgodsägare kan dominera hela provinser och kan köpa småbönders och lantarbetares röster.

Medborgarna kan fritt bilda politiska partier. Förutom för några småpartier spelar ideologi inte någon större roll. Nya partier och partiallianser bildas ofta i samband med presidentvalen. Det finns inga begränsningar för hur stora kampanjbidrag partier och kandidater får ta emot.

Oppositionspolitiker riskerar att utsättas för långa rättsprocesser och smutskastning från makthavarnas sida i syfte att tysta dem. 2017, under president Rodrigo Duterte (2016–2022), greps senatorn Leila de Lima, anklagad för att under sin tid som justitieminister ha tagit emot pengar för att låta fångar inneha narkotika. Många bedömare ansåg att anklagelserna var politiskt motiverade för att tysta Leila de Lima, som var en skarp kritiker till Dutertes så kallade krig mot narkotikan (se nedan). I maj 2023 frikändes Leila de Lima från mutanklagelserna men blev kvar i fängelset i väntan på en annan dom. I november samma år frigavs slutligen Leila de Lima mot borgen. Hon hade då suttit fängslad utan dom i nästan sju år.

Sedan 1980-talet har flera starka folkrörelser och frivilligorganisationer bildats med engagemang i frågor som miljö, mänskliga rättigheter och social rättvisa. Demonstrationer är vanliga.

Fackföreningarna är oberoende av makthavarna. Var tionde anställd är medlem av ett fackförbund. Fackligt aktiva riskerar att utsättas för trakasserier, hot och även våld. Liksom exempelvis journalister och människorättsaktivister stämplas ofta fackligt verksamma som kommunister eller terrorister, vilket ibland lett till att de gripits eller dödats.

Anställda har rätt till minimilöner men de sätts ofta så lågt att arbetstagaren hamnar under den nationella fattigdomsgränsen. Det är vanligt att arbetsgivare betalar mindre än de ska.

Kvinnornas ställning inom politiken har stärkts under senare år. I valet 2022 var drygt 28 procent kvinnor av de ledamöter som vann en plats i kongressen. Filippinerna har haft två kvinnliga presidenter: Corazon Aquino (1986–1992) och Gloria Macapagal Arroyo (2001−­2010).

Korruption

Korruption genomsyrar politiken, rättsväsendet och näringslivet. Regeringarna har ibland försökt göra något åt problemet. Under president Duterte avskedades tiotusentals offentliganställda på grund av korruptionsmisstankar, men få personer har fällts för brott.

Korruptionsmål hanteras av en särskild domstol, sandiganbayan, men de drar ofta ut på tiden i flera år. Det finns en ombudsman som ska utreda stora korruptionsmål högt upp i makthierarkin.

Imelda Marcos, änka efter exdiktator Ferdinand Marcos, dömdes till ett långt fängelsestraff 2018 för att tillsammans med sin make ha förskingrat runt 200 miljoner dollar via schweiziska stiftelser när hon satt i regeringen på 1970- och 1980-talet. Imelda Marcos har överklagat domen och är tills vidare fri mot borgen.

När Högsta domstolens chefsdomare Maria Lourdes Sereno började utreda anklagelser om att president Duterte inte hade redovisat alla sina ekonomiska tillgångar, vilket han var skyldig att göra, hotades hon med riksrätt och tvingades lämna sin post 2018. Sereno var en hård kritiker av Dutertes krig mot narkotikan (se nedan).

Organisationen Transparency International rankade 2022 Filippinerna på plats 116 av 180 länder i sitt index över korruption i världen. Det var samma nivå bland annat Ukraina, Mongoliet och Zambia (se hela listan här).

Yttrandefrihet och medier

Författningen garanterar press- och yttrandefrihet och filippinska medier kan vara frispråkiga, regeringskritiska och arbeta med grävande journalistik. Men mediefriheten begränsas av lagar mot förtal, vilka utnyttjas av makthavare för att tysta kritiker.

Det kan dessutom vara farligt att arbeta som journalist i Filippinerna. Minst 92 filippinska journalister har dödats på grund av sitt arbete 1992–2023, enligt pressfrihetsorganisationen Committee to Protect Journalists (CPJ). Få av förövarna har straffats för morden. 2019 föll de första domarna i fallet med en massaker på ön Mindanao tio år tidigare, då 32 av 57 dödsoffer var journalister eller andra mediearbetare. Vid rättegången dömdes en högt uppsatt person inom den mäktiga klanen Ampatuan i provinsen Maguindanao till livstids fängelse medan 28 medbrottslingar dömdes till olika straff. Klanen Ampatuan dominerar politiken i provinsen Maguindanao där massakern begicks.

2012 antogs en ny lag för att bekämpa brottslighet på internet. Den innebär bland annat att förtal på nätet kan ge upp till sex års fängelse. Lagen kritiserades för att ge myndigheterna alltför svepande befogenheter att stänga och övervaka nätsajter. Högsta domstolen avgjorde dock 2014 att lagen inte strider mot författningen.

President Rodrigo Duterte utmärkte sig för att göra ovanligt hätska utfall – till och med mordhot – mot journalister. Under hans valkampanj 2016 användes sociala medier metodiskt för att smutskasta politiska motståndare med hjälp av hundratals bloggare, botar med mera. Tillvägagångssättet avslöjades av nyhetssajten Rappler, grundad 2012 av bland andra CNN-journalisten Maria Ressa. Rapplers rapportering var många gånger en nagel i ögat på Duterte och flera rättsprocesser för misstänkta skattebrott inleddes mot Maria Ressa under hans presidentperiod.

2020 dömdes Maria Ressa till sju års fängelse för förtal på internet. Domen är överklagad och Ressa är för närvarande fri mot borgen. 2021 fick Maria Ressa motta Nobels fredspris för sin kamp för yttrandefriheten. Året därpå stängdes Rappler av finansinspektionen för att ha brutit mot ett förbud mot utländska investeringar i lokala medier. 2023 friades Maria Ressa i ett rättsfall rörande skatteflykt, vilket kunde ha lett till 34 års fängelse.

Philippine Daily Inquirer har publicerat listor över vilka som dödades i kriget mot narkotikan, men tidningen upphörde med det efter hot om åtal för skattebrott. TV-bolaget ABS-CBN, som rapporterat om utomrättsliga avrättningar under kriget mot narkotikan, fick inte sitt sändningstillstånd förnyat när det löpte ut 2020 men har fortsatt sända via nätet.

Även under presidentvalskampanjen 2022 förekom desinformationskampanjer, bland annat för att gynna den segrande kandidaten Ferdinand Marcos Jr (se Inrikespolitik och författning).

Enligt lagen Human Security Act från 2007 kan journalister avlyssnas om de misstänks för samröre med terrorister.

Det finns en censurmyndighet för film och TV-program, men den ingriper sällan mot politiskt material.

Ett litet antal familjer kontrollerar en stor del av medieutbudet som de ofta använder för att föra fram sina egna politiska och ekonomiska intressen. På landsbygden ägs många radiostationer av lokalt inflytelserika familjer. Även många kyrkor har egna radiokanaler.

Facebook har blivit en av de viktigaste nyhetskanalerna för många filippinier. 2020 raderade Facebook hundratals konton som sades ha utnyttjats för att främja främmande makts intressen. En del av dem hade sin bas i ett kinesiskt nätverk, andra kunde knytas till filippinsk militär och polis.

Filippinerna rankades 2023 på plats 132 av 180 länder i Reportrar utan gränsers (RUG) index över pressfriheten i världen (se hela listan här). Det var en tydlig förbättring med 15 placeringar jämfört med året innan.

Rättsväsen och rättssäkerhet

Domstolarna är formellt skilda från den politiska makten, men i verkligheten kan människor med makt och pengar påverka rättsprocesser till sin förmån. Rättsväsendet är korrupt och ineffektivt, delvis på grund av underbemanning. Rättssäkerheten är låg och försämrades påtagligt under Dutertes presidentperiod.

I de muslimska områdena i söder tillämpas sharialagstiftning inom familjerätt för muslimer. I de muslimska domstolarna är bristen på domare ännu större än i det övriga rättsväsendet.

Det finns en självständig ombudsmannainstitution som har som uppgift att granska allmänhetens klagomål mot företrädare för statliga myndigheter. Dessutom finns det sedan 1987 en oberoende kommission för mänskliga rättigheter, Commission on Human Rights (CHR), som finansieras av staten.

Dödsstraffet avskaffades 2006 efter påtryckningar från katolska kyrkan. Enligt en lag från 2009 är all form av tortyr förbjuden.

Ny lagstiftning mot terrorism trädde i kraft 2020 och ger staten stora befogenheter. Bland annat kan misstänkta gripas och hållas i förvar utan häktningsorder om ett särskilt råd bedömer att de är terrorister. Lagen har kritiserats för att definitionen av terrorist är så svepande att den utgör ett hot mot yttrandefriheten.

Förhållandena i fängelserna är usla och anstalterna rymmer betydligt fler fångar än de har byggts för. Trängseln i fängelserna förvärrades under kriget mot narkotikan då tiotusentals människor överlämnade sig till myndigheterna av rädsla för att dödas av polisen. Bland fångarna finns minderåriga, trots att barn under 15 år inte får dömas till fängelse. Merparten av internerna sitter fängslade i väntan på rättegång.

Godtyckliga gripanden är vanliga. Militär, polis och halvmilitära styrkor anklagas av människorättsorganisationer för att ligga bakom en rad utomrättsliga avrättningar, försvinnanden och tortyr. Antalet utomrättsliga avrättningar ökade med 50 procent under coronapandemins första år 2020 då stora delar av samhället stängdes ned, enligt Human Right Watch (HRW). De flesta övergrepp sker i områden där väpnade motståndsrörelser är aktiva. Även vänstergerilla, muslimska rebeller och privatarméer gör sig skyldiga till grova övergrepp, bland annat använder de sig av barnsoldater (se Vänsteruppror och Muslimska separatister).

På flera håll i landet, främst på Mindanao, finns högermiliser som har en egen rättskipning och mördar kriminella. Enligt människorättsorganisationen Human Rights Watch (HRW) dödar så kallade dödsskvadroner småkriminella, narkotikalangare och gatubarn utan att straffas för det. Under Dutertes krig mot narkotikan dödades runt 6 200 kriminella, gatubarn och drogmissbrukare av polisen, enligt officiell statistik (se Modern historia). Andra källor, som människorättskommissionen CHR, rapporterar att antalet dödsoffer kan vara så stort som 30 000, varav merparten mördades av dödsskvadroner. Även hundratals poliser dödades vid ingripanden.

Internationella brottmålsdomstolen (ICC) inledde 2018 en utredning för att avgöra om Duterte genom alla utomrättsliga avrättningar under kriget mot narkotikan gjort sig skyldig till brott mot mänskligheten. Det ledde till att Filippinerna formellt lämnade domstolen 2019. När den filippinska regeringen 2021 meddelade att några hundra fall skulle granskas pausade ICC sin utredning men återupptog den året därpå då nästan ingenting hände i den filippinska utredningen. Sedan brottmålsdomstolen 2023 hade avvisat en uppmaning från Filippinerna om att stoppa utredningen, meddelade president Ferdinand Marcos att hans regering inte längre skulle samarbeta med tribunalen.

2019 beslutade även FN:s människorättsråd att utreda anklagelserna om människorättsbrott under kriget mot narkotikan. Pressen utifrån ledde till att filippinskt rättsväsen fällde tre poliser för brott.

President Ferdinand Marcos Jr gav i mars 2023 order om att alla privatarméer skulle upplösas. Bakgrunden var att en rad politiker hade utsatts för attacker, främst på Mindanao där flertalet privata miliser finns. Enligt Fredsforskningsinstitutet i Frankfurt ökade antalet politikermord per år från 54 under president Aquino (2010–2016) till 90 under president Duterte (2016–2022).

Om våra källor

Läs mer om Filippinerna i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
Diktatorsfamiljen Marcos mot comeback i Filippinerna (2022-04-21)
Fredspriset: Ressa och de sociala mediernas tveeggade svärd (2021-12-08)
Gilla Duterte eller riskera bli angripen i sociala medier (2018-10-16)

Filippinerna – Inrikespolitik och författning

Filippinerna styrs av en demokratiskt vald president som har stora befogenheter men bara får sitta vid makten i en mandatperiod. Politiken domineras vanligtvis av en liten elit. President sedan 2022 är Ferdinand Marcos Jr, son till den forna diktatorn med samma namn.

Politiska partier fungerar mest som kampanjorganisationer kring kandidaterna i presidentvalen. De ideologiska skillnaderna är små och för partimedlemmar spelar personliga lojaliteter större roll än sakpolitiken. Nya partier och allianser bildas ofta inför ett val. Det är vanligt att parlamentsledamöter byter parti, särskilt i samband med presidentval, ofta för att ansluta sig till den segrande sidan.

President Ferdinand Bongbong Marcos Jr och hans fru Maria Louise på väg till Kina i januari 2023. Foto: Aaron Favila/AP/TT

Ute i landet styr lokala storgodsägare och oligarker utan större inblandning från regeringen i Manila. Röstköp förekommer och valrörelserna kantas ofta av våld (se Demokrati och rättigheter). Bakom våldet ligger lokala konflikter eller motsättningar mellan olika klaner. Dessutom pågår en rad långvariga våldsamma konflikter som hämmar landets utveckling (se Vänsteruppror och Muslimska separatister).

Det faktum att två presidenter, Ferdinand Marcos Sr och Joseph Estrada, avsattes efter folkliga protester (1986 respektive 2001, se Modern historia) har inte på något avgörande sätt rubbat maktförhållandena i samhället. Även personer med stjärnstatus inom TV, film och sport kan nå höga positioner.

När den nuvarande presidentens far hade tvingats bort från makten gick familjen Marcos i exil, men efter exdiktatorns död 1989 kunde de anhöriga återvända till hemlandet och bygga upp en ny politisk bas. Imelda Marcos, mor till den nuvarande presidenten, spelade en viktig roll i det bygget när hon under tolv år satt i representanthuset.

Andra presidenter har också tillhört landets ledande familjer. Gloria Macapagal-Arroyo (2001–2010) är dotter till en tidigare president. Fadern till Benigno ”Noynoy” Aquino III (2010–2016) ledde på 1970- och 1980-talet oppositionen mot Marcos styre och hans mor Corazon Aquino var landets president 1986–1992.

Ferdinand "Bongbong" Marcos Juniors företrädare Rodrigo Duterte är son till en guvernör och var innan han vann presidentvalet 2016 borgmästare i staden Davao på Mindanao i söder. Den posten övertogs därefter av hans dotter Sara Duterte-Carpio som numera är Filippinernas vicepresident.

Även katolska kyrkan och näringslivet har stort politiskt inflytande, liksom militären.

Maktskiftet och arvet efter Duterte

President Dutertes tid vid makten (2016–2022) präglades av hans ”krig mot narkotikan”. De hårdföra metoder som användes för att bekämpa brottslighet och drogmissbruk krävde tusentals liv. Internationella brottmålsdomstolen (ICC) inledde 2018 en utredning mot den dåvarande presidenten, vilket fick till följd att Filippinerna året därpå lämnade ICC. Domstolen inledde trots det en formell brottsutredningen mot Duterte för övergrepp som hade begåtts under den tid som landet var ICC-medlem.

Våldskampanjen gav Duterte ett skamfilat rykte i väst men han förblev populär på hemmaplan. Många av hans anhängare var fattiga filippinier som ansåg att Duterte förstod hur de hade det, till skillnad från andra toppolitiker med en mer privilegierad bakgrund.

I president- och kongressvalet i maj 2022 segrade Ferdinand Bongbong Marcos Jr och Dutertes dotter Sara Duterte-Carpio med klar marginal. De partier som stod bakom dem fick samtidigt egen majoritet i parlamentets båda kamrar.

Under valkampanjen 2016 och under sin tid vid makten utnyttjade Duterte sociala medier för befästa sin position. Han drog sig inte för att sprida falska uppgifter för att vinna stöd för kontroversiella förslag, svartmåla politiska motståndare och framföra hot mot dem som kritiserade hans politik.

Även inför valet 2022 förekom smutskastningskampanjer i sociala medier, inte minst riktade mot Marcos främsta utmanare i presidentvalet, dåvarande vicepresidenten Leni Robredo. Marcos kampanjorganisation förnekade all inblandning, samtidigt som den spred budskap som skulle förbättra familjen Marcos rykte från diktaturåren, vilka präglades av korruption och brutala tillslag mot oppositionen.

FÖRFATTNING

Filippinerna har presidentstyre. Författningen från 1987 bygger på det amerikanska systemet där makten delas mellan verkställande, lagstiftande och dömande organ. Den garanterar yttrande-, organisations- och religionsfrihet och innehåller flera paragrafer som ska förhindra övergrepp liknande dem som begicks under Marcosdiktaturen 1965–1986 (se Modern historia).

Presidenten är stats- och regeringschef samt överbefälhavare. Presidenten väljs på sex år och kan bara sitta en mandatperiod. Även vicepresidenten väljs direkt i nationella val.

Den lagstiftande makten utövas av kongressens två kamrar: senaten och representanthuset. De 24 senatorerna får väljas för högst två mandatperioder om sex år. Val av tolv av senatens ledamöter hålls vart tredje år. Alla viktiga avtal och internationella överenskommelser måste godkännas av minst två tredjedelar av senaten.

Antalet mandat i representanthuset kan variera. Kammaren har för närvarande 316 ledamöter. Av dem utses 253 i enmansvalkretsar vid allmänna val vart tredje år. Ledamöterna får sitta högst tre mandat­perioder i följd. Övriga 63 ledamöter väljs från partilistor för att garantera representation för olika minoriteter. Ledamöterna måste ha fyllt 25 år. Sedan 2006 får filippinier bosatta utomlands rösta. Rösträttsåldern är 18 år.

Presidenten har rätt att utlysa undantagstillstånd i situationer av nationell kris och kan också lägga in veto mot lagförslag. Vetot kan hävas med stöd av två tredjedelar av kongressens ledamöter. En lika stor andel av rösterna krävs för att ändra författningen.

Ledamöterna i valkommissionen utses av presidenten. Sedan valet 2010 sker rösträkningen via ett nytt automatiserat röstsystem vilket ska minska risken för fusk och skynda på rösträkningen.

Alla som innebar ett offentligt ämbete måste offentligt redovisa sina ekonomiska tillgångar. Kravet gäller även de anställdas äkta makar och barn som fortfarande bor hemma.

Filippinerna är indelat i 79 provinser som styrs av guvernörer utsedda i allmänna val. De större städerna och 1 500 kommuner styrs av stads- och kommunfullmäktige under ledning av en borgmästare.

På Mindanao och Suluöarna i södra Filippinerna finns den muslimska autonoma regionen Bangsamoro, som har ett visst självstyre. En första autonom region bildades redan 2005 och gick under namnet Autonoma regionen för muslimska Mindanao (Armm). Ett fredsavtal med separatiströrelsen Milf 2014 (se Muslimska separatister), en ny lag 2018 och en folkomröstning 2019 banade väg för bildandet av Bangsamoro (eller Bangsamoros autonoma region i muslimska Mindanao, Barmm).

Även Cordillera på ön Luzon har status som en självständig region.

Sedan 1991 tillåts inga utländska militärbaser på filippinskt territorium. Förbudet, som är inskrivet i författningen, har luckrats upp något på senare år, då USA bistår Filippinerna i kampen mot militanta islamiströrelser (se Utrikespolitik och försvar).

POLITISKA PARTIER

I valet 2022 ställde Ferdinand Marcos Jr och Sara Duterte-Carpio upp i spetsen för alliansen UniTeam Alliance. I den ingår bland annat Filippinernas federala parti (Partido federal ng Pilipinas, PFP) som bildades 2018 av anhängare till Rodrigo Duterte sedan hans tidigare partiallians hade spruckit, delar av Lakas-CMD, det regionala partiet Rörelsen för förändring (Hugpong ng pagbabago, HNP) (se nedan) och den förre presidenten Estradas parti De filippinska massornas parti (Pwersa ng Masang Pilipino, PMP).

2009 bildade det dåvarande Lakaspartiet en allians med Arroyos Fria filippinares allians (Kampi) och hette då Lakas-Kampi-kristna och muslimska demokrater (Lakas Kampi CMD). 2011 sprack samarbetet, då många av Kampis medlemmar lämnade alliansen för att bilda Nationella enhetspartiet (National Unity Party, NUP). Året därpå tog resten av alliansen namnet Lakas-CMD. Dutertes dotter anslöt sig till partiet 2021, men lämnade det två år senare. Hon hade tidigare varit aktiv i HNP, som bildats 2018 för att stödja Duterte.

2016 ställde Duterte upp som presidentkandidat för Filippinernas demokratiska parti-Laban (Partido demokratiko Pilipino-Lakas ng Bayan (PDP-Laban) som har sina rötter i det parti som bildades 1983 av Benigno Aquinos far. På senare år har partiet splittrats, där en falang varit lojal mot Duterte, en annan med Aquilino ”Koko” Pimente III.

Nationalistpartiet (Partido nacionalista, NP), som leds av Filippinernas rikaste man, Manny Villar, stod bakom Marcos Jr i valet 2022.

Liberala partiet (Partido Liberal ng Pilipinas) bildades redan 1946. Det var den förre presidenten Benigno Aquinos parti och gjorde bra ifrån sig i valet 2016, men många av dess ledamöter hoppade därefter över till Dutertes allians. LP:s ledare Leni Robredo, vicepresident 2016–2022, kom på andra plats i presidentvalet 2022, där hon ställde upp som oberoende.

Folkets reformparti (People’s reform party, PRP) grundades 1991 av Miriam Defensor Santiago. Det leds nu av hennes änkling, Narcisco Santiago, en av Dutertes ekonomiska rådgivare, en position han även hade under Benigno Arroyo.

Till övriga partier hör Nationalistiska folkkoalitionen (Nationalist people’s coalition, NPC), det vänsterinriktade Medborgar­nas aktionsparti (Akbayan) och Demokratiska aktionspartiet (Aksyon demokratiko). Det finns också några små vänsterpartier, bland andra Folket först (Bayan Muna).

Väpnade rörelser

Det maoistiska Filippinernas kommunistparti (Partido komunista ng Pilipinas, CPP) och dess väpnade gren Nya folkarmén (NPA) bildades i slutet av 1960-talet och har sedan dess fört en väpnad kamp mot regeringen. De ingår i paraplyorganisationen Nationella demokratiska fronten (NDF) (se Vänsteruppror).

I södra Filippinerna har flera rebellrörelser tagit till vapen för att skapa en islamisk stat i området. De största är Moros islamiska befrielsefront (Milf) och Moros nationella befrielsefront (MNLF) (se Muslimska separatister). Bangsamoros förenade rättviseparti (United Bangsamoro justice party, UBJP) har nära band till Milf.

Om våra källor

LÄSTIPS: Läs mer om Filippinerna i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
Diktatorsfamiljen Marcos mot comeback i Filippinerna (2022-04-21)
Fredspriset: Ressa och de sociala mediernas tveeggade svärd (2021-12-08)
Gilla Duterte eller riskera bli angripen i sociala medier (2018-10-16)

Filippinerna – Muslimska separatister

I slutet av 1960-talet tog separatiströrelsen Moros nationella befrielsefront (MNLF) till vapen för att bilda en självständig muslimsk stat i södra Filippinerna. Sedan dess har nya militanta grupper tillkommit. Trots ett fredsavtal med den numera största, Moros islamiska befrielsefront (Milf), är det svårt att se ett slut på konflikten som krävt över 150 000 dödsoffer.

Ända sedan kolonialtiden har spänningar rått mellan muslimer och kristna i söder. När spanjorerna anlände på 1500-talet fanns två muslimska sultanat på ön Mindanao och Suluöarna. Sultanaten bedrev livlig handel i regionen. Filippinerna blev 1570 en spansk koloni, men kolonisatörerna lyckades aldrig helt besegra muslimerna som de kallade för moros.

När USA tog över makten 1896 lockades jordlösa filippinier från ön Luzon och ögruppen Visayas i norr till södern genom löften om mark. Även efter självständigheten 1946 flyttade kristna från norr till Mindanao. På 1950- och 1960-talet kom kanske så många som en miljon människor. 1969 var muslimerna i majoritet på Mindanao, men numera är de en minoritet (se Befolkning och språk).

Nybyggarna fick ofta den bästa jordbruksmarken, vilket skapade motsättningar mellan dem och de betydligt fattigare moros. Mindanao är rikt på olja, naturgas och metaller, men oroligheterna har gjort att naturtillgångarna utvinns i liten omfattning. Öns invånare, främst muslimerna, är fattigare än den övriga befolkningen (se Sociala förhållanden).

Flera separatiströrelser

MNLF:s främsta mål var en självständig muslimsk stat i söder, men bakom upproret låg även ett missnöje med att regionen hade försummats ekonomiskt av regeringen i Manila. 1976 och 1996 slöt regeringen fred med MNLF som då hade gett upp kravet på självständighet. Så småningom bildades en självstyrande region, ARMM (Automonous Region of Muslim Minadanao), av fem provinser på Mindanao och Suluöarna.

Avtalen ledde inte till fred och genom åren splittrades MNLF. Utbrytargruppen Moros islamiska befrielsefront (Milf) blev snart större än MNLF. Milf lägger större vikt vid islam än MNLF som i huvudsak är en sekulär rörelse.

Religiösa frågor kom dock att bli mindre viktiga för Milf sedan grundaren Salamat Hashim avlidit 2003. Moderata krafter inom gruppen gav samma år upp kravet på full självständighet och har senare ingått en rad delavtal om fred med regeringen (se nedan), som dock vissa mer hårdföra fraktioner motsätter sig. Till dem hör Bangsamoros islamiska frihetskämpar.

Den betydligt mindre gruppen Abu Sayyaf (Guds svärd) vill upprätta en konservativ muslimsk stat i söder. Flera av grundarna deltog i motståndet mot Sovjetunionens ockupation av Afghanistan 1979–1989. Abu Sayyaf har genomfört en rad terrorattentat i landet och ligger bakom kidnappningar av filippinier och utlänningar. Gruppen har mördat flera personer som den tagit som gisslan. Abu Sayyaf står på USA:s lista över terroristorganisationer. USA med flera länder misstänker att Abu Sayyaf och en del Milf-fraktioner har band till al-Qaida eller Islamiska staten (IS).

Med åren har gränserna mellan de muslimska motståndsgrupperna blivit alltmer flytande. Det är också svårt att se någon tydlig skillnad mellan politiska rörelser och kriminella grupper. Separatisterna har svagt stöd hos den muslimska civilbefolkningen. Konflikterna på Mindanao kompliceras dessutom av tvister mellan mäktiga klaner. Den inflytelserika klanen Amptuan misstänks ha utfört en massaker på ett 50-tal människor 2009 (se Modern historia).

Fredsprocess med förhinder

Sedan 1970-talet har våldsutbrott varvats med fredsförhandlingar mellan regeringar och separatistgrupper. När samtalen mellan president Joseph Estradas regering och Milf körde fast 2000 inleddes en militäroffensiv mot separatisterna. Samtalen återupptogs under president Gloria Macapagal-Arroyo (2001–2010). En uppgörelse om muslimskt självstyre i några provinser föll efter protester från kristna ledare. Milf svarade med angrepp på kristet dominerade områden. 2008 fastslog Högsta domstolen att uppgörelsen stred mot författningen.

Vid president Benigno Aquinos tillträdde 2010 inleddes nya fredssamtal mellan regeringen och Milf under malaysisk medling. I oktober 2011 fällde militären för första gången på flera år bomber kring staden Zamboanga på Mindanao. När förhandlingarna återupptogs 2012 enades parterna om att en ny självstyrande region skulle inrättas på Mindanao.

Fredsavtalet antogs i etapper, samtidigt som armén bekämpade såväl utbrytargrupper ur Milf som en MNLF-fraktion utanför Zamboanga. MNLF-fraktionen höll under en period 2013 närmare 200 civila som gisslan. Innan fraktionen tvingades ge upp hade över 200 människor dödats och 100 000 tvingats fly.

Ett nytt fredsavtal slöts med Milf 2014. Separatistgruppen skulle lämna ifrån sig merparten av sina vapen till en oberoende kommission. Regeringen skulle ansvara för utrikespolitik, försvar, penningpolitik och handel, medan ett nyinrättat regionstyre skulle få ansvaret för jordbruk, stadsplanering, arbetsmarknad och miljö. En ny regional församling skulle inrättas, och muslimer och icke-muslimer garanterades samma rättigheter. För att träda i kraft måste dock fredsplanen godkännas av kongressen samt i en folkomröstning, vilket blev omöjligt sedan nya strider brutit ut.

Bangsamoro

Under president Rodrigo Duterte (2016–2022) beslutade kongressen, 2018, att Bangsamoros autonoma region på Mindanao (BARMM) skulle bildas, med ett demokratiskt styre, ett folkvalt regionalt parlament och ett oberoende rättsväsen. Bangsamoros regering skulle få en större del av inkomsterna från naturresurserna i regionen än tidigare regionala styren. 2019 hölls en första folkomröstning om vilka distrikt som ska ingå i Bangsamoro. Tanken är att Bangsamoro gradvis ska växa från kärnområdet kring staden Marawi.

Efter folkomröstningen lovade Milf att avväpna en tredjedel av sina rebeller, övriga ska lämna ifrån sig vapnen när Bangsamoro börjar fungera. En del av Milf-rebellerna har lovats anställning inom polisen eller den nya regionens säkerhetsstyrkor.

2019 bildades ett nytt övergångsstyre för Bangsamoro under ledning av Milfs ordförande Murad Ebrahim. Vid det laget hade dock undantagstillstånd införts på hela Mindanao. Det infördes i maj 2017 sedan den dittills okända IS-trogna gruppen Maute hade intagit Marawi. De flesta invånare lyckades fly, men hundratals blev fast mellan islamister och regeringsstyrkor, eller togs som gisslan av Maute.

Maute tycktes ha fått med sig en yngre generation muslimer som var missnöjda med resultatet av separatisternas kamp. Maute, som leddes av två bröder från en inflytelserik familj i Marawi, samarbetade med en IS-trogen före detta ledare för Abu Sayyaf. Även en utbrytargrupp ur Milf tros ha varit inblandad i belägringen av Marawi.

Rebellerna höll Marawi till hösten 2017. Enligt officiella uppgifter dödades 920 rebeller, däribland bröderna Maure, 165 regeringssoldater och minst 45 civila under de fem månader belägringen pågick. Undantagstillståndet i regionen upphävdes 2020.

Filippinerna – Vänsteruppror

I Filippinerna pågår ett vänsteruppror sedan 1970-talet, lett av Kommunistpartiet och dess väpnade gren Nya folkarmén. Strider varvas med perioder av relativt lugn, och fredsförhandlingar hålls av och till. Den väpnade konflikten mellan regeringsstyrkor och NPA har krävt över 40 000 dödsoffer.

Under kolonialtiden utvecklades Filippinerna till ett hierarkiskt feodalsamhälle, där storgodsägare styrde över lantarbetare på landsbygden. Hårda livsvillkor, med osäkra arrenden och konkurrens om mark, ledde från början av 1900-talet till återkommande mindre uppror.

Från 1930-talet blev revolterna bättre organiserade och vänsterrörelser växte fram. Ett kommunistparti grundades 1930 och under andra världskriget gjorde den så kallade hukgerillan motstånd mot japanska ockupanter (se Modern historia). Efter kriget inledde hukgerillan ett uppror mot de stora jordägarna, vilket krossades i början av 1950-talet.

Starkast på 1970-talet

Filippinernas kommunistparti (CPP) och Nya folkarmén (NPA) bildades i slutet av 1960-talet genom en utbrytning ur det gamla kommunistpartiet, som inte längre ville använda våld för att nå sina mål. CPP/NPA såg ett väpnat uppror som enda möjligheten att störta dåvarande diktatorn Ferdinand Marcos. Stödet för NPA växte när Marcosregimen införde undantagslagar 1972. Samtidigt började CPP/NPA samarbeta med andra vänsterrörelser.

När kommunistpartiet var som starkast på 1970-talet bestod NPA-gerillan av 25 000–30 000 man. I mitten av 1980-talet var NPA aktiv i ett 60-tal provinser, där CCP/NPA hade byggt upp ett slags skuggregeringar i fattiga områden.

NPA och andra vänsterrebeller riktar sina attentat mot politiker, militärer, poliser och civila samt pressar företag på pengar. Militären och polisen har genom åren gått hårt fram mot NPA-medlemmar och personer som misstänks stödja gerillan. Året efter terrordåden mot USA 2001 och inledningen på det USA-ledda globala ”kriget mot terrorismen” satte USA och EU upp CPP/NPA på sina listor över terroristorganisationer.

Fruktlösa förhandlingar

Stundtals har regeringen förhandlat med vänsterrörelserna om fred, utan konkreta resultat. Exempelvis inleddes 2011 formella överläggningar i Oslo, men året därpå körde fredsprocessen fast sedan regeringen vägrat gå med på att frige 17 rebeller.

Även president Rodrigo Duterte (2016–2022) försökte sluta fred med CPP/NPA. En första förhandlingsrunda hölls i Oslo 2016 men året därpå meddelade Duterte att samtalen avbrutits då NPA fortsatte att pressa affärsverksamheter på pengar och attackera säkerhetsstyrkorna. Duterte satte upp CPP och NPA på en lista över terroristorganisationer. Därefter ökade gerillans angrepp mot bland annat gruvföretag på Mindanao och Visayas.

Med tiden har vänstergrupperna försvagats och såväl CPP som NPA har splittrats i flera fraktioner. 2014 greps Benito Tiamzon och hans hustru Wilma Austria som enligt militären ledde CPP och NPA. De släpptes fria mot borgen 2016 och flydde året därpå. 2020 dömdes paret till 40 års fängelse vardera för att ha fört bort fyra regeringssoldater utanför Manila 1988. Kommunistpartiet uppgav 2023 för medier att paret ska ha torterats och dödats av militären i augusti 2022. Armékällor har bekräftat att paret dödats och president Marcos sade 2023 att konflikten med kommunistgerillan "är på väg mot sitt slut".

Gerillan beräknas numera ha krympt till runt 2 000 man jämfört med 26 000 man när en var som störst på 1980-talet.

Filippinerna – Utrikespolitik och försvar

Filippinernas utrikespolitik domineras av starka band till den forna kolonialmakten USA. Amerikanerna tvingades att lämna sina baser på öarna 1992, men det militära samarbetet har fortsatt och USA har numera tillgång till nio filippinska militärbaser. Relationerna med Kina störs av en konflikt om rätten till Spratlyöarna i Sydkinesiska havet.

När Filippinerna blev självständigt 1946 fick USA upprätta militärbaser i den nya republiken och bara amerikanska vapen fick importeras. Försvarsavtalet VFA (Visiting Forces Agreement) ligger till grund för det militära samarbetet och stadgar att amerikansk militär inte kan åtalas i Filippinerna. De amerikanska soldaterna hjälper också till i utvecklingsprojekt. De har inte rätt att delta i strid.

USA har sedan 2002 – året efter al-Qaidas terrordåd mot Washington och New York – militära rådgivare i Filippinerna för att bistå landets väpnade styrkor i kampen mot militanta islamistgrupper (se Muslimska separatister). På senare år har dock samarbetet med USA i allt högre grad handlat om ett positionerande i konflikten mellan USA och Kina (se nedan). President Benigno Aquino (2010–2016) närmade sig tydligt USA i ett försök att balansera Kinas växande inflytande i regionen.

USA och Filippinerna ingick 2014 ett nytt viktigt försvarsavtal, Enhanced Defense Cooperation Agreement (EDCA), som gav USA större tillträde till fem filippinska militärbaser.

EU ger finansiellt stöd till Filippinerna för att bidra till ekonomisk utveckling och den gröna omställningen, bland annat bättre rening av avloppsvatten och investeringar i förnybara energikällor.

Ambivalens gentemot Kina

Under president Rodrigo Duterte (2016–2022) närmade sig Filippinerna och Kina varandra. I synnerhet under Barack Obamas presidentskap fram till 2017 var förbindelserna med USA ansträngda, då Duterte upprördes över Vita husets hårda kritik mot människorättsbrott begångna under Dutertes ”krig mot narkotikan” (se Demokrati och rättigheter). Duterte försökte vinna fördelar genom att spela ut USA och Kina – och i viss mån Ryssland – mot varandra.

Under president Donald Trump (2017–2021) stärktes relationerna, även om Duterte även då svängde snabbt mellan olika positioner. Han talade om att avbryta de årliga militärövningarna med USA (se nedan) och om att de amerikanska militära rådgivarna borde tas hem. Inget av detta förverkligades. När de amerikanska rådgivarna bistod Filippinerna i samband med att en islamistgrupp intog staden Marawi på ön Mindanao 2017 (se Modern historia) tackade Duterte för hjälpen.

President Ferdinand Marcos Jr (2022–) för en traditionell och USA-vänlig utrikespolitik. Han betonar USA:s viktiga roll för en fredlig utveckling i regionen och har höjt tonläget mot Kina. I februari 2023 slöt USA och Filippinerna ett avtal som ger amerikanerna tillgång till ytterligare fyra strategiskt viktiga militärbaser, för att lagra militär utrustning och förnödenheter. Av de fyra baserna ligger en nära Sydkinesiska havet, en annan ganska nära Taiwan – platser som båda är källor till konflikter med internationell vidd.

I maj 2023 följdes en stor militärövning mellan USA och Filippinerna tidigare under året (se nedan) upp av att president Marcos Jr besökte Vita huset i Washington. Nya bilaterala riktlinjer inom försvarsområdet antogs och Filippinerna fick utökat stöd från USA med att modernisera sitt försvar.

Spänningarna till Kina har ökat i takt med att Filippinerna åter närmat sig USA. Ändringen beskrivs ibland som en diplomatisk u-sväng efter Dutertes presidentperiod. Andra anser att Marcos går en balansgång, själv säger han att Filippinerna är ”allas vän och ingens fiende”. Vissa bedömare tror att de filippinska baserna kan komma att användas för militära operationer i händelse av väpnad konflikt i Taiwan eller Sydkinesiska havet. Marcos bedyrar att baserna bara ska användas defensivt, men betonar samtidigt att han inte kommer att tillåta Kina att trampa på Filippinernas havsrättigheter.

Konflikten om Spratlyöarna

Filippinernas relationer med Kina, Taiwan, Vietnam, Malaysia och Brunei störs av att samtliga länder – helt eller delvis – gör anspråk på Spratlyöarna (Kayalaan på filippino) i Sydkinesiska havet (som Filippinerna sedan 2011 kallar för Västfilippinska havet). Området kring öarna tros vara rikt på olja och fossilgas (naturgas). USA stödjer Filippinernas anspråk på Spratlyöarna.

Trots utfästelser om att länderna ska finna fredliga lösningar i regionala konflikter har spänningarna tilltagit sedan 2011. Filippinerna har vid upprepade tillfällen anklagat Kina för att kränka filippinskt territorialvatten. Kina har anklagat Filippinerna för att söka efter olja och gas i områden som kineserna gör anspråk på. En allvarlig incident inträffade i april 2012, invid Scarborough Shoal, då ett filippinskt marinfartyg försökte ingripa mot kinesiska fiskefartyg som Filippinerna ansåg sakna rätt att fiska där. Först i juni drog Filippinerna tillbaka sina marinfartyg och kort därefter lämnade även de kinesiska fiskebåtarna området.

2013 vände sig Filippinerna till FN med en vädjan om medling i konflikten, då båda länderna har skrivit under FN:s havsrättskonvention. 2016 gick FN:s permanenta skiljedomstol i Haag på Filippinernas linje och slog fast att kinesiska anspråk på 85 procent av territorialvattnen i Sydkinesiska havet inte "har laglig grund". Kina avvisade domslutet och tillade att Kina har rätt att inrätta en flygförsvarszon i konfliktområdet.

I september 2016 meddelade Duterte att Filippinerna inte längre skulle patrullera vattnen kring Spratlyöarna med fartyg från främmande makt, det vill säga USA. Duterte försökte även enas med Peking om gemensamma fiskerättigheter. Vid ett besök i Peking samma höst ingick Duterte samarbetsavtal med Kina om kustbevakning, insatser mot narkotikahandel, infrastruktur med mera. Kina hjälpte Filippinerna med vapen och ammunition under islamisternas belägring av Marawi. Länderna enades om hur bilaterala tvister i Sydkinesiska havet ska lösas. 2018 besökte Kinas president Xi Jinping Filippinerna.

Sedan dess har spänningen stigit i takt med att Kina flyttat fram sina positioner, bland annat genom att bygga konstgjorda öar och placera militär utrustning på dem. Antikinesiska protester bröt ut i Filippinerna 2019 sedan en filippinsk fiskebåt sjunkit efter att ha kolliderat med en kinesisk trålare och inga försök gjordes för att hjälpa besättningsmännen (de räddades senare av en vietnamesisk fiskebåt).

Efter maktskiftet 2022 har Filippinerna stärkt sin militära närvaro i Sydkinesiska havet och president Marcos Jr har inte tvekat att kritisera Kina. Trots detta slöts nya ekonomiska avtal mellan länderna när Marcos besökte Kina i januari 2023. Länderna enades om att upprätta en direkt kommunikationskanal mellan sina utrikesministrar och om att samtal om samarbete kring olje- och gasfyndigheter i Sydkinesiska havet skulle återupptas.

Senare samma år kom Filippinerna överens med USA om att gemensamt patrullera det omtvistade området med marinfartyg.

I augusti 2023 höll Filippinerna och Australien gemensamma militärövningar vid en marinbas nära öarna Scarborough Shoal i Sydkinesiska havet. Övningarna skedde såväl till havs, som i luften och på land. Tidigare samma månad avfyrade kinesisk kustvakt vattenkanoner och stoppade ett filippinskt fartyg från att ta sig till en av de omtvistade Spratlyöarna.

Regionala relationer

Filippinerna är medlem av den regionala samarbetsorganisationen Asean. Det sydöstasiatiska samarbetet är viktigt för Filippinerna eftersom det ger landet en regional identitet som inte har med USA att göra. Filippinerna har sedan 2010-talet varit involverat i förhandlingarna om det stora regionala frihandelssamarbetet Regional Comprehensive Economic Partnership (RCEP), som omfattar de tio Aseanländerna samt Australien, Nya Zeeland, Japan, Kina och Sydkorea. Handelsavtalet undertecknades 2020 och trädde i kraft två år senare. Samtliga 15 länder har ratificerat avtalet som omfattar nästan en tredjedel av världens befolkning och står för en lika stor andel av världens samlade BNP . USA står utanför RCEP, som ibland beskrivs som ett kinesiskt svar på det stora amerikanska handelsinitiativet TPP-11.

Malaysia har agerat medlare i konflikten mellan regeringen i Manila och den islamistiska separatistgerillan Milf (se Muslimska separatister). Relationerna med Malaysia har komplicerats av att sultanatet Sulu i södra Filippinerna gör anspråk på det malaysiska området Sabah på ön Borneo. Ett 70-tal människor dödades när malaysisk militär 2013 kväste ett angrepp från en Suluklan mot en by i Sabah. 2016 dömdes nio filippinier av en domstol i Sabah till livstids fängelse för delaktighet i attacken. Malaysias anspråk på delar av Spratlyöarna skapar också spänningar mellan de två nationerna.

Efter årslånga förhandlingar enades Filippinerna och Indonesien 2014 om gränsdragningen i havet som skiljer länderna åt. Numera samarbetar Filippinerna, Indonesien och Malaysia för att skydda sig mot angrepp från terrorister och pirater. Under 2020-talet har de tre länderna ökat sitt militära samarbete, bland annat patrullerar de Sulu- samt Celebessjön gemensamt.

Filippinernas kustbevakning sköt 2013 ihjäl en taiwanesisk fiskare som man ansåg befann sig på filippinskt vatten. President Aquino bad om ursäkt för dödskjutningen som enligt honom var oavsiktlig. Taiwan vidtog dock flera åtgärder, bland annat sattes ett stopp för nya arbetstillstånd för filippinska migrantarbetare. Runt 87 000 filippinier bodde och arbetade vid tidpunkten i Taiwan, som även utfärdade en resevarning till Filippinerna.

Japan är en viktig allierad och president Marcos har sedan 2022 närmat sig landet. En rad japanska företag har intressen inom den filippinska industrin. Japan är också en viktig biståndsgivare och på senare år har länderna ökat sitt samarbete kring säkerhet och organiserad brottslighet.

Försvar

De väpnade styrkorna består av armén, flygvapnet, marinen och den nationella poliskåren. Nästan all försvarsutrustning i landet är amerikansk. Så sent som i mitten av 1990-talet var stora delar av försvarsutrustningen föråldrad: vissa marinfartyg var byggda under andra världskriget och stridshelikoptrarna hade använts av USA under Vietnamkriget på 1960- och 1970-talet. En modernisering av försvaret inleddes runt millennieskiftet. Filippinerna har sedan år 2000 tagit emot hundratals miljoner dollar i militärt stöd från USA.

USA och Filippinerna håller årligen en stor gemensam militärövning kallad Balikatan (skuldra mot skuldra på filippino). Våren 2023 genomförde länderna den största gemensamma militärövningen på årtionden. Övningen illustrerade hur Filippinerna ökat sitt militära samarbete med USA sedan Ferdinand Marcos Jr blev president. Sammanlagt deltog runt 17 600 man jämfört med 9 000 året innan.

Filippinerna har även ett försvarssamarbete med Australien, som deltar i Balikatan med en mindre styrka.

Ett försvarspolitiskt samarbete med Ryssland inleddes 2017 under president Duterte. Ryssland bidrog med bland annat automatkarbiner (kalasjnikovs), arméfordon och granatkastare. I februari 2022, efter Rysslands fullskaliga angrepp på Ukraina, beslöt Filippinerna att dra tillbaka en order på 16 ryska militärhelikoptrar.

Vid sidan av de reguljära styrkorna finns miliser, CAFGU (Citizen Armed Forces Geographical Units) som formellt kontrolleras av militären, samt CVO (Civilian Volunteers Organizations) som lyder under polisen. Det finns också en mängd privata arméer, de flesta på Mindanao, som vanligtvis skyddar provinspolitikers och jordägares intressen. Periodvis har privata arméer kunnat registrera sig som CAFGU- eller CVO-miliser och därmed få vapen från regeringsarmén.

I Filippinerna finns en observatörsstyrka, (International Monitoring Team, IMT), som består av ett litet antal soldater från bland annat Malaysia, Brunei och Indonesien med uppgift att övervaka vapenvilan mellan regeringen och Milf.

Om våra källor

Filippinerna – Ekonomisk översikt

Traditionellt har jordbruk, fiske och skogsbruk utgjort basen i Filippinernas ekonomi, men numera har tjänstesektorn och tillverkningsindustrin större ekonomisk betydelse. Viktiga är också remitteringarna, det vill säga pengar som filippinier utomlands skickar hem. I landet finns en stor informell ekonomi, främst i de större städerna.

Filippinerna är ett lägre medelinkomstland enligt Världsbankens klassificering av världens länder i fyra olika inkomstkategorier. Det är den näst lägsta av fyra inkomstnivåer (se alla länder här).

Tillverkningsindustrin, framför allt produktion av elektrisk och elektronisk utrustning, står för merparten av exporten. Exportindustrin påverkas starkt av konjunktursvängningar i Kina, Japan och USA dit en stor del av varorna säljs.

Remitteringarnas andel av BNP varierar, men de motsvarar ungefär en tiondel. Under 2010-talets andra hälft skickades mindre belopp än tidigare från Mellanöstern på grund av lägre oljepriser och gulfstaternas ansträngningar för att minska beroendet av utländsk arbetskraft. Remitteringarna minskade också tillfälligt under coronapandemin 2020–2021.

Finanssektorn och turismen har fått ökad ekonomisk betydelse. Även nyare nischer har vuxit snabbt: kundtjänst och utveckling för utländska IT-företag, produktion av animerad film, marknadsundersökningar, bolag som arbetar för vårdinstitutioner med exempelvis utskrift av journalanteckningar med mera. Dessa branscher är koncentrerade till städerna. Företagen lockas till Filippinerna av god tillgång på högutbildad arbetskraft med kännedom om amerikansk kultur. Ökad automatisering inom dessa tjänster har dock gjort att tillväxten bromsat in under senare år.

God ekonomisk tillväxt

På 1960-talet var Filippinerna ett av regionens rikaste länder, men årtiondena därefter stagnerade ekonomin samtidigt som tillväxten tog fart i grannländerna. Under 1990-talets första hälft vände utvecklingen uppåt, men 1997 drogs landet med i Asienkrisen, en finanskris som drabbade framför allt banksystemen.

Exportframgångar inom telekom ledde till ekonomisk återhämtning runt millennieskiftet. Filippinerna har sedan dess haft en god ekonomisk tillväxt, med undantag för 2020 då restriktioner i samhället under coronapandemin gjorde att ekonomin krympte med en tiondel. Landet klarade den globala finanskrisen 2008–2009 relativt bra, mycket tack vare remitteringar som gjorde att privatkonsumtionen inte sjönk.

Som ett led i försöken att få fart på ekonomin efter coronapandemin lättade regeringen 2022 på restriktioner för utländskt ägande inom telekom, flyg och fartygsfrakt. För bolag som förser invånarna med el och vatten behöll man den tidigare gränsen på 40 procent för utländskt ägande.

Inflationen tog fart 2018, mattades därefter av, för att åter öka 2022, då framför allt energi- och matpriserna steg i spåren av Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina samma år.

Budget- och handelsunderskott

Den filippinska ekonomin har avreglerats sedan 1990-talet. Statliga monopol har avskaffats, valutarestriktioner har tagits bort och en rad statliga bolag har privatiserats.

Stora underskott rådde länge i statens budget men från 2010-talet har dessa minskat genom besparingar och höjda skatter på till exempel alkohol och tobak. Ansträngningar har gjorts för att komma åt skattesmitare och minska korruptionen inom den offentliga sektorn. Filippinerna finns dock med på det internationella organet FATF:s grå lista över länder som inte gör tillräckligt för att bekämpa penningtvätt och finansiering av terrorism.

Dålig infrastruktur är ett hinder för ekonomisk utveckling. Sedan 2010 har dock förbättringar gjorts av vägar, hamnar, flygplatser och elnät, delvis med hjälp av privata investeringar. Planer finns på att bygga ett nytt tunnelbanesystem i Manila.

De utländska investeringarna har ökat sedan 2010, om än från en låg nivå. Utlandsskulden är en ekonomisk börda, även om den har minskat under senare år. Filippinerna har vanligtvis underskott i handelsbalansen, det vill säga importen är större än exporten.

Om våra källor

Filippinerna – Naturtillgångar, energi och miljö

Gruvdriften i Filippinerna är mycket begränsad trots att det finns gott om värdefulla metaller och mineral i jorden. Elektricitet alstras främst i kolkraftverk. De filippinska öarna är sårbara för klimatförändringar och har på senare år drabbats hårt av tropiska stormar.

Filippinerna har stora tillgångar av guld, silver, koppar och nickel. Det finns även fyndigheter av järn, krom, zink, kobolt och mangan. Brytningen av nickel har ökat sedan millennieskiftet, men i övrigt är gruvdriften blygsam och stora tillgångar är outnyttjade. Gruvnäringen står för mindre än 1 procent av BNP. Korruption, höga skatter, brister i regelverken, dålig infrastruktur och hot från terrorgrupper hämmar utbyggnaden av gruvindustrin.

2004 upphävde Högsta domstolen ett förbud för helt utländska bolag att ägna sig åt storskalig gruvdrift. Åren därefter ökade investeringarna i näringen, främst på grund av ökad efterfrågan från Kina. En global nedgång i ekonomin 2008 innebar att en del projekt lades på is och 2012 stoppades alla nya projekt för att en översyn av gruvbranschens skattevillkor skulle genomföras. Stoppet hävdes först 2021.

Landet har också gott om kol. Olja har hittats i havet utanför ön Pala­wan, men fyndigheterna är svåra att utvinna. Fossilgas (naturgas) produceras sedan 2001 i Malampayafältet i samma område, men gastillgångarna kommer inom kort att ha uttömts.

ENERGIFÖRSÖRJNING

Den energi som förbrukas i Filippinerna kommer mestadels från olja och kol, men en hel del framställs också ur förnybara energikällor som biomassa, vindkraft och solenergi. Lite hämtas också från vattenkraft och fossilgas. Ungefär en tredjedel av energin utvinns ur förnybara energikällor. Kolets andel av energiförsörjningen har ökat över tid, medan biomassa och olja har minskat något i betydelse.

Mer än hälften av elektriciteten produceras i koleldade kraftverk. Trots de egna tillgångarna köps en stor del av kolet från Australien och Indonesien. Resten av elen utvinns ur fossilgas, geotermisk energi och vattenkraft. En mycket begränsad andel av elen alstras ur importerad olja, i kraftverk som drivs med jordbruksavfall samt ur vindkraft och solenergi. Ungefär en femtedel av elektriciteten kommer från förnybara energikällor. Över tid har den andelen minskat. 1990 utvanns nästan hälften av den el som förbrukades från förnybara källor.

Numera har nästan alla filippinier tillgång till elektricitet. Det är en klar förbättring jämfört med bara ett årtionde tidigare. Så sent som 2005 hade fyra av fem invånare tillgång till el. Återkommande elavbrott är dock fortfarande ett stort problem på många håll.

KLIMAT OCH MILJÖ

Filippinerna hör till de länder som är mest utsatta för de negativa effekterna av klimatförändringarna, samtidigt som landet bara står för 0,5 procent av alla utsläpp av växthusgaser i världen. Ändå finns Filippinerna bland de 34 värsta utsläpparna av växthusgaser totalt sett bland världens länder. Om man däremot räknar per invånare ligger Filippinerna betydligt bättre till. Då hamnar landet långt ner bland utsläpparna.

I en regional jämförelse ligger Filippinerna bättre till. Bland de tio medlemmarna i den sydöstasiatiska samarbetsorganisationen Asean hamnar Filippinerna på femte plats när det gäller utsläpp av växthusgaser totalt sett, medan landet släpper ut allra minst av Aseanländerna om man tar hänsyn till invånarantalet och räknar per invånare.

Filippinernas utsläpp av klimatskadliga växthusgaser ökade mer eller mindre konstant från 1990 till 2019, då en nedgång kunde registreras.

Filippinerna har lämnat in en uppdaterad nationell klimatplan (NDC) för hur målen i Parisavtalet ska uppnås, men landet har inte lämnat in en långsiktig strategi (LTS) och har inte heller angett ett mål för nettonollutsläpp. Däremot har landet satt som mål att minska utsläppen av växthusgaser med 75 procent till 2030, med utgångspunkt från 2020 års utsläppsnivå.

Klimatutmaningar

Filippinerna har under senare år drabbats av allt fler kraftiga stormar än tidigare, med vindar och skyfall som utlöser jordskred som spolar bort hela byar. Filippinerna riskerar också att drabbas av längre perioder av torka och värmeböljor än tidigare. Regeringarna har fått kritik för bristande räddningsinsatser vid naturkatastrofer och för att inte ha byggt tillräckligt med bostäder som klarar av att stå emot ovädren.

Filippinerna rankas lågt i klimatanpassningsindexet ND-Gain, även om ett 50-tal länder hamnar ännu längre ner (se hela listan här). Landet placeras särskilt lågt när det gäller hur förberett det är för att möta de klimatutmaningar som väntar. Bland de tio Aseanländerna bedöms Filippinerna var lika illa anpassat som Laos, bara Kambodja och Myanmar ligger sämre till inför framtiden.

Övriga miljöproblem

Omfattande skogsavverkning och stort nyttjande av kemiska bekämpningsmedel inom jordbruket leder till svår miljöförstöring. I takt med att skogen försvinner blir jordskred vanligare i samband med tyfoner och andra stormar. Avverkningsförbud som införs efterlevs inte. Brister i stadsplane­ringen, liksom igenkorkade avloppssystem, försvårar problemen vid översvämningar.

Gruvbolagens bristande respekt för miljön har på många håll lett till protester från lokalbefolkningen. Många jordbruksgrödor förstörs av föroreningar från gruvdriften. 2005 fick en gruva i Rapu Rapu tillfälligt stänga sedan gruvbolaget släppt ut cyanid i ett vattendrag. På flera håll finns ett motstånd mot att låta utländska bolag starta nya storskaliga projekt. Motståndet kommer från såväl katolska kyrkan och miljögrupper som kommunistgerillan NPA (se Vänsteruppror).

Lagstiftningen garanterar urbefolkningens rättigheter vid exploatering av deras marker men lagen respekteras oftast inte. Det förekommer att militären tvingar människor att lämna sina jordbruks- och jaktmarker. Landets miljörörelse har delvis vuxit fram ur urfolkens kamp för rätten till sina traditionella marker. 2012 förbjöd regeringen all gruvdrift i 78 särskilt känsliga områden. 2017 förbjöds all mineralutvinning i dagbrott.

Om våra källor

Filippinerna – Jordbruk och industri

Filippinerna har traditionellt varit ett utpräglat jordbruksland med såväl plantageodlingar som småbruk för självhushåll. Näringen är fortfarande viktig för ekonomin, även om både tjänstesektorn och industrin gått om räknat i andel av BNP. I fabrikerna tillverkas livsmedel samt elektriska och elektroniska produkter, kemikalier, kläder och metallvaror.

De bördigaste jordarna finns på öarna Luzon och Mindanao. Där ligger flertalet plantager, kallade haciendor. Även många av de mindre öarna är uppodlade. På Mindanaos vidsträckta haciendor i söder odlas främst bananer, ananas, mango och gummi. Gårdarna drivs ofta av multinationella bolag som inte får äga mark. På småbruken odlas ris, majs, kokosnötter och sötpotatis.

Filippinerna är världens näst största producent av kokosnötter och tredje största producent av ananas. Jordbruksexporten är inte lika viktig som förr. Förutom kopra (torkat kokosnötkött) och kokosolja exporteras framför allt frukt och råsocker.

Boskapsskötseln är också ekonomiskt viktig och nästan helt inriktad på hemmamarknaden.

Sviktande produktion

Flera regeringar har haft som mål att göra landet självförsörjande på livsmedel. Trots det har jordbruksproduktionen minskat stadigt sedan 2010. När tyfonen Haiyan 2013 drog in över Filippinerna ödelades enorma arealer med risfält och kokospalmsodlingar. De tropiska ovädren har blivit vanligare i takt med klimatförändringarna (se Naturtillgångar, energi och miljö). Numera sveper i genomsnitt 20 tyfoner årligen in över Filippinerna. Det statliga stödet för de drabbade är ytterst begränsat.

President Rodrigo Duterte (2016–2022) lade stor vikt vid att bygga ut infrastrukturen för jordbruket, särskilt i eftersatta områden, och att motverka insmuggling av jordbruksprodukter från intilliggande länder. 2019 infördes höga tullavgifter för att skydda inhemska odlare. Även president Ferdinand Marcos Jr (2022–) satsar på jordbruksutveckling och har själv tagit ansvaret för jordbruksfrågorna i regeringen.

Skeva ägarförhållanden

Större delen av jordbruksmarken ägs av en liten elit. 1986 utlovade president Corazon Aquino en genomgripande jordreform, men det program som antogs hade klara begränsningar. Reformen förlorade i kraft på grund av att många politiker själva var stora jord­ägare som skulle drabbas av reformen. Den skulle ha avslutats 1998, men slutdatumet har skjutits upp flera gånger. Trots att miljontals filippinier tilldelats jord innebär den snabba folkökningen att antalet jordlösa ändå ökar.

Problemen på landsbygden gäller brist på mark, höga arrenden och låga lantarbetarlöner. Sedan 1986 har bondeorganisationer vid flera tillfällen ockuperat mark som legat i träda. Ockupationerna innebär stora risker för bönderna som dock kunnat producera stora skördar på övergiven mark.

En symboliskt viktig dom avkunnades 2011 när det fastslogs att en del av sockerplantagen Hacienda Luisita, ägd av släktingar till dåvarande presidenten Benigno Aquino, skulle säljas till de drygt 6 000 lantarbetarna på egendomen till förmånliga priser. Problem uppstod dock med försäljningen och ett årtionde senare hade ägarna ännu inte fått betalt av lantarbetarna som brukade jorden. Kritik har också framförts mot att kvinnor missgynnades vid omfördelningen av marken samt mot att familjer tilldelats jordlotter belägna långt ifrån varandra. De nya ägarna har dessutom utsatts för våld från polis och andra säkerhetsstyrkor.

Fiske med problem

Filippinerna har stora fisktillgångar ute till havs och även fiskdammar på öarna. Fisk, räkor, ärtmusslor och sjögräs går på export till Japan, USA, Spanien, Italien och Sydkorea. En del fisk importeras också, framför allt från Kina. I vissa områden har fiskbestån­det minskat till följd av överfiske och vattenföroreningar. Utländska fiskeflottor, inte minst kinesiska, är aktiva i filippinska vatten.

Konflikten mellan Filippinerna och Kina om delar av Sydkinesiska havet (se Utrikespolitik och försvar) skapar svårigheter för filippinska fiskare. Kina införde 2022 ensidigt ett stopp för allt fiske i området, något Filippinerna med stöd av USA protesterade mot. Kina anklagas för trakasserier av filippinska fiskare. Tjuvfiske är ett allvarligt problem.

Exportinriktad industri

Exportindustrin har ökat i ekonomisk betydelse ända sedan 1990-talet, i synnerhet har den vuxit snabbt sedan 2010-talet. Industrierna är koncentrerade till området kring huvudstaden Manila samt till södra och centrala Luzon. Flera utländska fordonstillverkare har sammansättningsfabriker i Filippinerna, även om flera av dem har flyttat sin produktion till andra asiatiska länder med lägre kostnader. Fortfarande tillverkas bland annat jeeepney, en enkel och färgstark buss som används i kollektivtrafiken.

Den filippinska industrin är beroende av utländska investeringar. Höga kostnader för energi och arbetskraft har hämmat industriutvecklingen. Dåligt utbyggd infrastruktur, brister i rättsväsendet och organiserad brottslighet är andra problem för sektorn.

För att främja exportindustrin har skattefria zoner inrättats, där bland annat elektroniska komponenter och textil­varor framställs. Företagen i zonerna sysselsätter runt 1,7 miljoner människor och har rätt att betala löner som ligger under den lagstadgade minimilönen. Många är tillfälligt anställda och får inte organisera sig fackligt. Inledningsvis var det främst amerikanska och japanska tillverkningsföretag som etablerade sig i zonerna. På senare tid har företagen från andra asiatiska länder blivit allt fler och även tjänsteföretag etablerar sig numera i exportzonerna.

Om våra källor