Venezuela – Inrikespolitik och författning

Förbundsstaten Venezuela är en republik med presidentstyre. Landet styrs sedan ett drygt kvartssekel av den ”bolivarianska” vänsterrörelse som länge letts av president Nicolás Maduro. I början av 2026 grep dock amerikansk militär in och tillfångatog Maduro som sedan ersatts av den tidigare vicepresidenten Delcy Rodríguez. Men USA säger sig nu kontrollera landet och framtiden är mycket osäker.

Frågetecknen förblir stora efter USA:s intervention i Venezuela. Vid själva tillslaget uppges ett 80-tal personer ha dödats, varav merparten säkerhetspersonal, och president Nicolás Maduro samt hans hustru togs till fånga och flögs till USA. Amerikansk militär lämnade sedan Venezuela men enligt president Donald Trump har USA nu kontroll över landet och förfogar över intäkterna från oljeindustrin. I slutet av januari antog parlamentet en lag som gör det möjligt för utländska bolag att agera inom oljesektorn utan venezuelansk kontroll.

Tidigare talade Trump främst om Venezuela som ett problem på grund av narkotikasmuggling men efter tillslaget har det nästan uteslutande talats om oljan, och om USA:s rätt att kontrollera västra halvklotet. Se även Utrikespolitik och försvar och läs artikel i Utrikesmagasinet.

Delcy Rodríguez var vicepresident och oljeminister innan Nicolás Maduro avsattes i januari 2026 och hon fick överta presidentposten. Hennes bror Jorge Rodríguez är talman i parlamentet. Foto: Ariana Cubillos/AP/TT

Parlamentet i Caracas har utsett den tidigare vicepresidenten och oljeministern Delcy Rodríguez till ny tillförordnad president. Trump lovordar henne samtidigt som han har varnat för ett öde ”värre än Maduros” om hon inte gör som han vill. Oppositionsledaren María Corina Machado har han däremot avfärdat som ”irrelevant” (se vidare nedan). Övriga höjdare i socialistpartiet PSUV, som styrt landet sedan 1999, sitter också kvar – bland dem inrikesminister Diosdado Cabello, försvarsminister Vladimir Padrino López och talmannen Jorge Rodríguez (bror till presidenten).

Flera minister och högt uppsatta militärer har bytts ut av Delcy Rodríguez. Men i huvudsak är alla PSUV-kontrollerade maktorgan som Högsta domstolen, militärledningen och parlamentet intakta.

Maduros styre

Nicolás Maduro blev president 2013, när hans företrädare och den bolivarianska rörelsens grundare Hugo Chávez avled. Kort därefter sjönk priset kraftigt på olja, som utgör basen i Venezuelas ekonomi, och under Maduros alltmer auktoritära styre kom landet att sjunka ned i en mångbottnad kris. Parallellt med att botten gick ur ekonomin försvagades demokratin alltmer. En flyktingvåg ut ur landet uppstod och har beskrivits som den mest dramatiska i Latinamerikas historia. Flera miljoner venezuelaner har lämnat landet sedan 2015. Merparten av dem som är kvar lever under svåra förhållanden (se även Befolkning och språk, Ekonomisk översikt och Sociala förhållanden).

USA och andra länder införde efter hand sanktioner mot landet vilket bidrog till att ytterligare försämra ekonomin. Efter Donald Trumps återkomst som president 2025 skärptes tonen allvarligt mot Maduro och hans regering. Efter en höst med allt tydligare hot, ökad militär närvaro i närområdet och sänkningar av båtar som påstods smuggla narkotika slog USA till direkt mot Caracas den 3 januari 2026.

Nicolás Maduro och hans hustru Cilia Flores hålls nu i häkte i New York där de åtalats för ”narkoterrorism” och vapenbrott.

Nicolás Maduro styrde Venezuela från 2013 till 2026. Foto: Matias Delacroix/AP/TT

Presidentvalet 2024

Venezuelas redan usla relationer med västvärlden försämrades efter presidentvalet i juli 2024, då regimen hävdade att Nicolás Maduro blivit omvald trots att oppositionen hade uppgifter som visade på en stor seger för motkandidaten Edmundo González (se Demokrati och rättigheter). González var ett okänt namn innan han registrerades som kandidat i sista stund, sedan den myndigheterna stängt av den ledande oppositionsfiguren, María Corina Machado.

Efter valet gick Machado under jorden av säkerhetsskäl men hon fortsatte att framstå som en ledare för motståndet mot regimen och tilldelades Nobels fredspris 2025. Enligt den norska Nobelkommittén fick hon priset för sitt ”oförtröttliga arbete med att främja mänskliga rättigheter för Venezuelas folk”. Machado tillägnade Donald Trump priset med en förhoppning om att han skulle bidra till regimskifte i Venezuela. Regeringen i Caracas stängde kort efter tillkännagivandet sin ambassad i Oslo, dock utan att nämna fredspriset.

Trots att myndigheterna utfärdat ett reseförbud för Machado lyckades hon lämna Venezuela i december och ta sig till Oslo (även om hon missade själva prisceremonin med några timmar). Ett par veckor efter USA:s intervention träffade hon Donald Trump i Vita huset och skänkte då sin Nobelmedalj till honom.

Omfattande kritik i omvärlden

Efter valet sommaren 2024 instämde EU, USA och flera latinamerikanska regeringar i oppositionens kritik mot regimen och flera erkände uttryckligen Edmundo González som den rättmätige segraren. Ryssland och Kina hör till länder som erkände Nicolás Maduro, liksom några få vänsterregimer i Latinamerika (se även Utrikespolitik och försvar).

Minst 27 människor dog i samband med protester efter valet och 2 400 personer greps, enligt officiella uppgifter. I början av januari 2026 rapporterade människorättsorganisationen Foro Penal att drygt 800 personer fortfarande hölls som politiska fångar, trots att rapporter förekommit om att några försatts på fri fot efter USA:s intervention.

Inför det parlamentsval som hölls i maj 2025 uppmanade den ledande oppositionsrörelsen till bojkott. En mindre oppositionsgrupp under den tidigare presidentkandidaten Henrique Capriles (se Modern historia) deltog ändå, med argumentet att en bojkott bara stärker det regerande socialistpartiet PSUV. Regeringspartiet vann en överväldigande seger med stor dominans i parlamentet och tog dessutom hem segern i 23 av 24 regionalval. Borgmästarval som hölls i juli bojkottades också av oppositionen och PSUV vann enligt egna uppskattningar i nästan nio av tio kommuner.

"Chavismen" 

Den bolivarianska rörelsen, efter frihetshjälten Simón Bolívar grundades, av Hugo Chávez som kom till makten 1999 (se Äldre historia samt Modern historia). Samma år antogs en ny författning och en process inleddes som efter hand stärkte presidentens makt alltmer. Dessutom ströps mediernas frihet och oppositionens handlingsutrymme. Efter hand urholkades demokratin så att den i realiteten upphörde att fungera (se även Demokrati och rättigheter).

Stora delar av befolkningen stödde länge Hugo Chávez och hans bolivarianska revolution. Det gällde främst de grupper som tidigare varit utestängda från makt och inflytande, och som gynnades av satsningar på skolor, bostäder och sjukhus. Många upplevde att chavismen (som Chávez rörelse kallas) gav dem människovärde och medborgerliga rättigheter som de tidigare saknat. En del av dem fortsatte att stödja Nicolás Maduro.

FÖRFATTNING

Det politiska landskapet i Venezuela förändrades i grunden när en ny författning antogs 1999. Presidentmakten stärktes medan parlamentets och rättsväsendets inflytande minskade. Hugo Chávez drev senare igenom nya ändringar som ytterligare stärkte hans makt.

Den nya författningen innebar åtminstone på pappret också att särskilda rättigheter infördes för ursprungsfolken och andra minoriteter. De traditionella politiska partierna och andra inflytelserika grupper som kyrkan, militären och näringslivet trängdes tillbaka.

Det presidentstyre som råder innebär att presidenten är både stats- och regeringschef och har omfattande befogenheter. Presidenten som även är överbefälhavare väljs för en sexårig mandatperiod och kan, efter en grundlagsändring 2009, ställa upp ett obegränsat antal gånger. Hugo Chávez omvaldes som president tre gånger. Bara några månader efter det sista valet, 2012, avled han i cancer, och efterträddes av sin vicepresident Nicolás Maduro 2013. Han förklarades som segrare i tre val. Presidenten kan inte avsättas av parlamentet men en folkomröstning kan utlysas för att avsätta presidenten.

Parlamentet, nationalförsamlingen, har i uppgift är att stifta lagar. Antalet ledamöter per delstat bestäms bland annat av invånarantalet. År 2025 var antalet 285 och därutöver tillkommer tre mandat som är vikta för ursprungsfolken. Ledamöterna utses i allmänna val för en femårig mandatperiod. Tidigare utsågs alla genom majoritetsval i enmansvalkretsar, men sedan 2015 tillsätts en del av mandaten i proportionella val.

Militären höll sig länge utanför politiken, även om det fanns personliga band mellan militärledningen och de gamla politiska partierna. När militärofficeren Hugo Chávez blev president utnämnde han militärer till en rad höga poster. Under hans tid vid makten blev militären alltmer politiserad och det fortsatte under hans efterträdare Nicolás Maduro. Efter det omstridda presidentvalet 2024 svor militärledningen en ed om ”absolut lojalitet och underordning” i förhållande till presidenten.

Venezuela är en förbundsstat som består av 23 delstater samt huvudstadsområdet Caracas, som utgör en egen administrativ enhet. Varje delstat samt Caracas har en folkvald guvernör, en lagstiftande församling och en egen förvaltning. Delstaterna är självbestämmande i en rad frågor, men de måste följa landets lagar och författningen och de är helt beroende av federala medel.

Flera öar i Karibiska havet räknas som federala områden, direkt underställda centralregeringen.

Läs om Venezuelas rättsväsen i Demokrati och rättigheter.

POLITISKA PARTIER

Oppositionen i Venezuela består av grupperingar som spretar åt olika håll och ibland inte har mycket mer gemensamt än motståndet mot regimen. Merparten av oppositionspartierna är samlade i en allians som bojkottade de två senaste parlamentsvalen, 2020 och 2025, medan några mindre partier valde att ställa upp.

Partipolitiken domineras av det vänsterpopulistiska Venezuelas förenade socialistparti (Partido Socialista Unitario de Venezuela, PSUV) som samlar en rad grupper. Inför bildandet av PSUV 2007 upplöstes Hugo Chávez tidigare parti Rörelsen femte republiken (Movimiento Quinta República, MVR). Några vänsterpartier har valt att ställa sig utanför PSUV, däribland Fosterland för alla (Patria por Todos, PPT), Venezuelas kommunistparti (Partido Comunista de Venezuela, PCV) och Podemos (Por la Democracia Social; förkortningen "podemos" betyder ”vi kan” på spanska). Samtliga ingår dock i en valallians som domineras av PSUV: Stora patriotiska polen Simón Bolívar (Gran Polo Patriótico Simón Bolívar).

Exakt var Chávez stod ideologiskt var inte helt tydligt. Han bytte politik och program allt eftersom. Han talade om folkens självbestämmande men lierade sig med tyranner i länder som Libyen och Iran. År 1998 sade Chávez att socialism var förlegat. Han trodde då på ”den tredje vägen” och ”kapitalism med ett mänskligt ansikte”. Men 2005 kallade han sig socialist. Klart är att Chávez var populistisk, Kubainspirerad och såg sig som en modern Simón Bolívar – nationalisten och frihetshjälten som ville ena Sydamerika (se Äldre historia). Efterträdaren Nicolás Maduro hade som huvudsakligt politiskt budskap att han ville fortsätta driva Chávez politik.

Inför valet 2020 bildades Demokratisk allians (Alianza Democrática, AD), en ny sammanslutning av oppositionsgrupper som till skillnad från den största oppositionsalliansen MUD/PUD (se nedan) inte bojkottade valet. Alliansen upplöstes 2023 men återuppstod inför valet 2025 och blev då återigen näst störst efter den helt dominerande regeringsalliansen.

En ny tid (Un Nuevo Tiempo, UNT) betecknas som socialdemokratiskt och är medlem av Socialistinternationalen. Partiet har lämnat MUD/PUD och deltog också i valet 2025, i samarbete med det helt nybildade mittenpartiet Enighet och förändring (Unión y Cambio, Unica). Unica leds av Henrique Capriles som tidigare hört till partiet Rättvisa först (se nedan). Capriles var en ledande presidentkandidat 2012 och 2013 men hindrades därefter av regimen att ställa upp.

Merparten av oppositionen är samlad i en allians som sedan 2021 heter Demokratiska enhetsplattformen (eller bara Enhetsplattformen, Plataforma Unitaria Democrática, PUD). Alliansen bildades 2010 och hette då Samling för demokratisk enighet (Mesa de la Unidad Democrática, MUD). MUD förbjöds 2018 och ersattes 2021 av MUD har sedan återuppstått som ett parti.

Partierna i PUD höll ett primärval i oktober 2023 för att utse en kandidat i presidentvalet 2024. Segrade gjorde María Corina Machado, ledare för mittenhögerrörelsen Kom Venezuela (Vente Venezuela). Hon förbjöds dock av regimen att ställa upp men ses som en ledande företrädare för oppositionen (se ovan).

Alliansens största parti var tidigare Rättvisa först (Primero Justicia, PJ), ett mittenparti som bildades som en förening 1992 och blev ett parti tio år senare. Henrique Capriles var tidigare det ledande namnet inom PJ men han lämnade partiet 2025 och bildade Unica (se ovan).

I PUD ingår också Folkets vilja (Voluntad Popular, VP) som är socialdemokratiskt orienterat och blev ett formellt parti 2011. Partiets grundare Leopoldo López var en förgrundsgestalt i oroligheter 2014 men greps och dömdes till ett långt fängelsestraff. Småningom flyttades han till husarrest och 2020 lyckades han lämna Venezuela. I januari 2019 valdes VP:s Juan Guaidó till talman i nationalförsamlingen och han blev då oppositionens galjonsfigur (se Modern historia). Juan Guaidó lämnade senare VP och har även lämnat Venezuela.

I PUD-alliansen ingår också Demokratisk aktion (Acción Democrática, AD) som är Venezuelas äldsta parti, grundat 1941. Det var då socialdemokratiskt men utvecklades med åren till ett mittenparti, dominerat av elitgrupper i samhället. AD lämnade alliansen 2018 men en falang har återanslutit sig.

Ett annat parti som lämnade MUD men som nu ingår i PUD är det kristdemokratiska partiet Copei (Comité de Organizacíon Política Electoral Independiente, ungefär Oberoende politiska valorganisationskommittén). Copei bildades 1946 och har sina rötter i studentrörelsen men har också utvecklats till ett mittenparti.

Om våra källor

LÄSTIPS – läs mer om Venezuela i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
Attacken som skakar världen (2025-01-06)
Trump kan vända vreden mot Venezuela (2025-01-31)
Panisk improvisation när makten ska försvaras (2024-08-30)
Ökat tryck på Venezuelas järnhårda styre (2024-04-29)
Migranterna som ingen vill veta av (2022-11-21)
Venezuela alltmer en maffiastat (2021-11-12)
Venezuela: Så rikt och så ruinerat (2020-11-03)
Venezuela – en labyrint av makt och dubbelspel (2020-01-30)