Venezuela

https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/sydamerika/venezuela/

Venezuela ligger i norra Sydamerika med kust mot Karibiska havet. Landets oljereserver hör till de största i världen och oljan dominerar ekonomin. Länge framstod Venezuela som ovanligt stabilt och välmående för regionen. Men en "socialistisk revolution" i början av 2000-talet har följts av vanskötsel som har utlöst en akut ekonomisk och humanitär kris.

Venezuela – Geografi och klimat

Venezuela ligger vid Sydamerikas kust mot Karibiska havet i norr och är ungefär dubbelt så stort som Sverige. Geografiskt kan det delas in i fyra regioner: det bördiga låglandet runt sjön Maracaibo, bergskedjan Anderna med det andinska höglandet, grässlätterna i inlandet och Guyanahöglandet. Merparten ligger i den tropiska zonen men höjdskillnaderna gör att klimatet varierar.

Den grunda Maracaibosjön i nordväst kallas ofta kontinentens största insjö men är egentligen en havsvik med bräckt vatten. Här produceras en stor del av landets olja (se Naturtillgångar, energi och miljö).

Den del av Anderna som löper söder och öster om Maracaibosjön kallas Cordillera de Mérida och har bergstoppar som når uppemot 5 000 meter över havet. Högsta toppen heter Pico Bolívar och är uppkallad efter frihetshjälten med samma namn (se Äldre historia). Österut från sjön består bergsmassivet av två parallella kedjor längs kusten. Dalgångarna mellan dem är landets mest tätbefolkade område; här ligger huvudstaden Caracas på omkring 900 meters höjd.

Los Llanos (”slätterna”) kallas det prärieliknande området öster om Anderna och innanför kusten. Slätterna, som är glest befolkade och används som betesmark, utgör en tredjedel av landytan. Guyanahöglandet i söder och öster består av savann och regnskog, och täcker hälften av landet.

Venezuela har över 1 000 floder. Orinocofloden är en av Sydamerikas längsta. Den flyter genom inlandsslätten och utmynnar i Atlanten. Vid flodens utlopp i nordöst finns ett stort deltalandskap. Tillsammans med sina bifloder förser Orinoco fyra femtedelar av Venezuela med vatten.

I Venezuela finns världens högsta vattenfall, Angelfallet (Salto de Ángel), som är 979 meter högt. Till landet hör även närmare 300 öar. Störst är turistön Isla de Margarita som tillsammans med två andra öar bildar en egen delstat.

Vid kusten är det ofta extremt hett och låglandet är över lag varmt, medan bergsområdena är svalare.

Regnperioden börjar i april–maj och pågår till november. Venezuelanerna kallar regnperioden vinter, medan den torra perioden från december kallas sommar. Mest regn får kusten i nordöst och torrast är det i låglandet vid kusten i norr.

Om våra källor

Fakta – Geografi och klimat

Yta
912 050 km2 (2022)
Tid
svensk –5,5 timmar
Angränsande land/länder
Colombia, Guyana, Brasilien
Huvudstad med antal invånare
Caracas 2,9 miljoner (med förstäder, uppskattning 2021)
Övriga större städer
Maracaibo, Maracay, Valencia
Högsta berg
Pico Bolívar (5 007 m ö h)
Viktiga floder
Orinocofloden
Största sjö
Maracaibosjön, Valenciasjön
Medelnederbörd/månad
Caracas 8 mm (jan–april), 145 mm (aug–okt)
Medeltemperatur/dygn
Caracas 22 °C (jan), 25 °C (maj)

Källor

Venezuela – Befolkning och språk

De flesta venezuelaner räknar sig som vita eller av blandad härkomst, från ursprungsfolken, européer och afrikaner. Den lilla minoriteten av urfolk består av ett 30-tal grupper. Venezuela var länge ett invandrarland men under de senaste årens kris har i stället en enorm utvandring uppstått. Flyktingströmmen är nu den största i modern tid i Latinamerika. 

I en folkräkning 2011 identifierade sig halva befolkningen som av blandad härkomst – europeisk, afrikansk och amerikansk (det vill säga tillhörande ursprungsfolk eller ”indianer”). Nästan lika många identifierade sig som vita. Flertalet av de vita har spanskt påbrå men många andra européer har också utvandrat till Venezuela liksom folk från Mellanöstern. Runt 3 procent räknade sig som svarta och något färre tillhör urfolken. Av dem är över hälften wayuu (eller guajiro), som lever på båda sidor om gränsen mellan Venezuela och Colombia.

Minoriteternas rättigheter stärktes i författningen från 1999 men FN har flera gånger kritiserat Venezuela för att inte göra tillräckligt för att skydda ursprungsfolken och andra minoriteter. Många av dem saknar tillgång till hälsovård och dödligheten i sjukdomar som kan botas är hög i dessa grupper. Ursprungsfolkens markrättigheter respekteras inte alltid, och mineralutvinning och infrastrukturprojekt hotar ofta deras traditionella levnadssätt.

Befolkningstillväxten var länge hög, mellan 1958 och 2007 femfaldigades antalet invånare. Orsaken var främst en hög naturlig befolkningstillväxt men dessutom var invandringen från Europa stor mellan 1950 och 1980. Flera miljoner colombianer beräknades till nyligen också bo i Venezuela. Många hade flytt kriget i hemlandet men de flesta flyttade av ekonomiska skäl. Den allt djupare krisen i Venezuela gör nu att strömmen har vänt, många colombianer har återvänt hem och allt fler venezuelander söker sin tillflykt i grannlandet eller i andra länder. FN beräknar att över 7 miljoner venezuelaner har flytt sitt hemland sedan 2015. Colombia är det land som tagit emot flest venezuelaner – runt en tredjedel av alla som flytt – följt av Peru, Chile, Ecuador och Brasilien. Colombia gav i februari 2021 närmare en miljon venezuelaner uppehållstillstånd i tio år.

Redan innan krisen skärptes beräknades runt 1,5 miljoner venezuelaner leva i utlandet, inte minst i USA och Europa. En stor del av utvandrarna tillhör medel- och överklassen, vilket har inneburit en förlust av välutbildade medborgare.

Befolkningstillväxten har avtagit men befolkningen är fortfarande ganska ung, drygt en fjärdedel av venezuelanerna är under 15 år. Fler än nio av tio invånare bor i städerna, de flesta vid kusten.

Av ursprungsfolkens språk är wayuunaiki störst, ett arawakspråk som talas av wayuufolket. Många talar inte längre de traditionella språken, utan har helt övergått till spanska. Minoritetsspråken räknas som nationellt kulturarv och enligt författningen har ursprungsfolken rätt att använda sina egna språk i officiella sammanhang i hela landet.

Om våra källor

Fakta – befolkning och språk

Befolkning
majoritet vita eller blandat ursprung (främst europeiskt/indianskt/afrikanskt), små grupper svarta, urfolk
Antal invånare
28 704 947 (2021)
Antal invånare per kvadratkilometer
32 (2020)
Andel invånare i städerna
88 procent (2020)
Nativitet/födelsetal
17,3 per 1000 invånare (2020)
Mortalitet/dödstal
7,2 per 1000 invånare (2020)
Befolkningstillväxt
0,9 procent (2021)
Fertilitetsgrad
2,3 antal födda barn per kvinna (2019)
Andel kvinnor
50,8 procent (2020)
Förväntad livslängd
72 år (2020)
Förväntad livslängd för kvinnor
76 år (2019)
Förväntad livslängd för män
68 år (2019)
Språk
spanska är officiellt språk 1
1. därutöver talas ett 30-tal indianspråk (varav wayuunaiki är störst)

Källor

Venezuela – Religion

Religionsfrihet råder enligt lag och den respekteras vanligtvis även i praktiken. Traditionellt är katolicismen den helt dominerande religionen, men andelen protestanter har ökat snabbt.

Trenden med minskad andel katoliker i befolkningen är densamma som i övriga Latinamerika. Andelen protestanter uppskattas nu ligga runt 20 procent. Uppemot en tiondel av invånarna identifierar sig inte med någon religion alls.

Det finns också över 100 000 muslimer, med ursprung främst i Libanon och Syrien. Den judiska befolkningen uppgick till kanske 30 000 personer på 1990-talet men har minskat kraftigt, enligt uppskattningar finns bara 5 000 judar kvar. Bakom utvandringen ligger till stor del ökad antisemitism som kopplas till regeringens skarpa kritik av Israel och dess samarbete med Iran.

Flera folkreligioner förekommer också. Maria Lionza-kulten har inslag av uramerikansk, afrikansk och katolsk tro. Gudinnan Maria Lionza föddes enligt legenden i början av 1500-talet och var dotter till en lokal hövding. Hon anses härska över de vilda djuren. 

Santería, en afrokubansk religion (se Kuba-Religion), har också vunnit många anhängare på senare år. En orsak är att många kubanska läkare kommit för att arbeta i Venezuela.

Om våra källor

Venezuela – Utbildning

På pappret råder skolplikt för barn mellan 3 och 17-18 års ålder i Venezuela. De senaste årens kris i landet har dock lett till ett svårt bakslag där många barn inte längre får någon skolgång alls.

Förskola erbjuds från det att barnen är 45 dagar gamla och formellt är den obligatorisk i tre år. Barnen börjar den ordinarie skolan när de är sex år och går först ett grundläggande sexårigt stadium. Därpå följer fem år eller sex år på antingen en allmän eller en mer yrkesinriktad linje.

I början av 2000-talet gjordes stora satsningar på utbildning vilket ledde till en ökning av andelen barn i skolan. Under president Hugo Chávez gjordes mycket inom ramen för misiones, för att locka fattiga och studieovana venezuelaner till skolbänken (se Modern historia och Sociala förhållanden). Militären skickades ut för att restaurera skolbyggnader, och tusentals skolor startades där barnen fick gratis mat och sjukvård. Andelen elever som deltog i undervisning ökade på alla nivåer.

Men på 2010-talet har de satsningar som gjordes gått om intet. Den ekonomiska, politiska och sociala kris som Venezuela genomlider slår hårt även mot skolväsendet. Allt fler skolor tvingas stänga, i dagar, veckor eller på obestämd tid. Orsaken kan vara att elektriciteten eller vattnet är avstängt. Ofta uteblir lärarna – för att de är upptagna med att köa för att köpa mat, eller för att de inte får någon lön. Tiotusentals av dem har lämnat yrket helt för att försöka försörja sig på annat vis.

Bara runt hälften av barnen beräknades ha någorlunda regelbunden skolgång redan innan coronapandemin slog till 2020. Läget förvärrades då, eftersom skolorna stängdes och många saknade möjlighet att följa distansundervisning. En del av barnen är också så undernärda att de har svårt att följa undervisningen.

Barn från fattiga familjer hade ofta inte heller tidigare råd att fullfölja grundskolan, trots att utbildningen är avgiftsfri på alla nivåer. Föräldrar får betala för skoluniformer och böcker. Två skift om dagen är normen i statliga skolor. Alla har skoluniform.

Utbildningssatsningarna som gjordes under Chávez har också fått kritik från lärare, föräldrar och oppositionella som anser att eleverna indoktrineras med vänsterpolitiska åsikter. Enligt lagen ska undervisningen baseras på frihetshjälten Simón Bolívars ideal, till exempel latinamerikansk enhet och nationellt självbestämmande (se Äldre historia). Ett samarbete med det socialistiska Kuba för att öka läs- och skrivkunnigheten fick också kritik för att vara alltför politiskt färgat.

Det finns både statliga och privata universitet. Det statliga Universidad Central de Venezuela, med huvudcampus i Caracas, grundades redan 1721 och är ett av de äldsta på västra halvklotet. Högskoleväsendet hade tidigare rykte om sig att vara bland de bättre i Latinamerika men krisen har slagit hårt även här: studenter uteblir, kurser ställs in och många akademiker har flytt landet.

Källor till denna text

Fakta – utbildning

Andel barn som börjar grundskolan
87,4 procent (2017)
Antal elever per lärare i grundskolan
26 (1987)
Läs- och skrivkunnighet
97,1 procent (2016)
Offentliga utgifter för utbildning i andel av BNP
1,3 procent (2017)
Offentliga utgifter för utbildning i andel av statsbudgeten
23,9 procent (2017)

Källor

Venezuela – Kultur

Kulturlivet i Venezuela har sina rötter i uramerikansk, afrikansk och spansk kultur. Influenserna från resten av Sydamerika, Västindien och USA är också betydande.

Blandningen av afrikanska och europeiska rytmer har skapat flera inhemska musikstilar. En av de mer kända är joropo, som traditionellt spelas med harpa, maracas, cuatro (en fyrsträngad liten gitarr) och bandola (ett päronformat stränginstrument). Joropo-dansen sägs vara en vidareutveckling av vals.

Flera hundra tusen barn, de flesta fattiga, har länge varit aktiva i orkestrar, körer och musikskolor som tillsammans utgör Systemet (El Sistema), en statsfinansierad verksamhet som startade 1975. Den har blivit världsberömd och har efterföljare i en rad länder. Grundaren José Antonio Abreu vann det så kallade alternativa Nobelpriset (Right Livelihood Award) 2001 och Polarpriset 2009 (Abreu avled 2018). Den kände dirigenten Gustavo Dudamel, som var chefsdirigent för Göteborgssymfonikerna under flera år, har skolats inom El Sistema. I november 2021 lyckades Venezuela skriva in sig i en känd rekordbok med världens största orkester som samlades inom ramen för El Sistema. Runt 12 000 musiker, både barn och vuxna, deltog i framförandet av ett verk av Pjotr Tjajkovskij.

Frihetshjälten Simón Bolívar (se Äldre historia) var en av Venezuelas första författare. Samtida med honom var landets förste store poet, Andrés Bello (1781–1865). Präglade av upplysningens idéer om frihet skrev de politiska pamfletter och patriotisk poesi. På 1920-talet fick litteraturen ett uppsving genom realistiska skildringar av sociala förhållanden och människans kamp mot naturen. Poeten och politikern Andrés Eloy Blanco (1897–1955) hyllades tidigt för sin litterära begåvning. Francisco Massianis roman Piedra de mar är en av de mest lästa i Venezuela. Bland moderna författare märks Juan Carlos Méndez Guédez.

Venezuela har en modern arkitektur. Den kanske mest kände venezuelanske arkitekten var Carlos Raúl Villaneuva som har ritat universitetet Universidad Central de Venezuela. Konstnärerna Jesús Sotos och Carlos Cruz Diez skulpturer och optiska konst har ställts ut runt om i världen.

Mest känt är kanske Venezuela för sina många TV-serier som har blivit populära i hela Latinamerika. Skönhetstävlingar anses viktiga och landet har producerat en rad Miss World, Miss Universum och Miss International – något som venezuelaner i alla sociala skikt är stolta över. Den stora folksporten har länge varit baseboll, men på senare år har fotboll vunnit terräng.

Regissören Lorenzo Vigas vann guldlejonet vid filmfestivalen i Venedig 2015 med sin film Desde allá (ungefär Långt bortifrån), som beskrevs som ett homoerotiskt thrillerdrama. 

Om våra källor

Venezuela – Sociala förhållanden

Levnadsförhållandena i Venezuela har på kort tid gått från normalt välstånd för regionen till direkt misär för en majoritet av invånarna. Sällan har läget försämrats så snabbt i ett land som inte befinner sig i krig. Hungern är nu utbredd och människor dör i sjukdomar som tidigare var lätta att bota.

Den ekonomiska och politiska kollapsen i Venezuela har lett till att flera miljoner invånare har flytt landet på några få år (se Befolkning och språk). Coronapandemin 2020 hejdade till en del utflödet då rörligheten begränsades och gränser stängdes. Men samtidigt förvärrades den humanitära krisen i Venezuela.

Desperationen i landet är enorm. Enligt en rapport 2021 har andelen invånare som lever i fattigdom stigit till 95 procent, och drygt tre av fyra lever i extrem fattigdom (definierat som att leva på mindre än 1,90 dollar om dagen). Knappt tio år tidigare räknades en tredjedel av befolkningen som fattig medan knappt var tionde venezuelan var extremt fattig.

Sjukvården har i princip kollapsat helt. Redan 2015 kom larmsignaler om att bara var tredje sjukhussäng var tillgänglig och att bristen på material och utrustning blivit allt mer akut. Sjukdomar som malaria, kolera, denguefeber och andra tropiska sjukdomar är nu allt vanligare. Sedan dess har läget stadigt förvärrats. 

Mellan 2012 och 2017 lämnade över hälften av landets läkare landet, enligt en studie av ett tiotal ideella organisationer. Bland sjuksköterskorna var siffran tre fjärdedelar. 

Matbristen är galopperande och leder till undernäring och ren svält. Det bidrar till snabbt ökande barnadödlighet, även om det inte finns några tillförlitliga siffror. FN:s livsmedelsprogram WFP rapporterade i februari 2020 att över 9 miljoner människor – ungefär var tredje invånare i Venezuela – inte har tillräckligt att äta. Ett drygt år senare ingick WFP ett avtal med regeringen om att förse venezuelanska skolbarn med mat. Målet är att nå 1,5 miljoner elever till 2023.

Fyra av tio hushåll uppger att de har elavbrott dagligen. Omfattande plundring och våldsbrottslighet har följt i nödens spår.

Under socialistregeringens första tid vid makten var trenden den motsatta. Andelen fattiga invånare minskade från runt hälften 1999 till en fjärdedel 15 år senare. De ekonomiska klyftorna minskade, bland annat genom Hugo Chávez sociala satsningar, misiones.

Misiones-satsningarna innebar ökad tillgång till sjukvård, billigare mat och en större andel barn och ungdomar i skola och på universitet. Fler venezuelaner fick tillgång till vatten och avlopp i hemmen och stöd utgick till äldre utan pension. Barnadödligheten sjönk och den förväntade livslängden ökade. Venezuela fick en skjuts uppåt på FN:s lista över mänsklig utveckling (Human Development Index). Många av de sociala programmen var dock ineffektiva och korruptionen var utbredd. När det vände gick det snabbt utför (se Ekonomisk översikt).

Chávez kom till makten med löften om gratis sjukvård till alla. Tillgången till sjukvård ökade också snabbt i början, med hjälp av tusentals kubanska läkare. De arbetade i nyinrättade sjukstugor i fattiga områden, och läkarbesök och mediciner var gratis. Men senare sjönk medlen till hälsovården som andel av BNP, samtidigt som ekonomin som helhet började krympa. I slutet av 2018 saknades cirka 90 procent av de läkemedel som skulle behövas.

Enligt lagen är kvinnor och män jämställda men Venezuela är ett patriarkalt samhälle. Kvinnors rättigheter respekteras i teorin, men kränks ofta i praktiken på grund av stereotypa, traditionella värderingar. Kvinnomisshandel är utbrett, men få förövare döms. 

Homosexualitet är lagligt men det finns inget juridiskt erkännande av homosexuella par. Diskriminering förekommer men åtminstone i Caracas finns en öppen gayvärld.

En stor del av befolkningen bor i städernas slum. Våld, kriminalitet och drogmissbruk är allvarliga problem. I Caracas och vid gränsen till Colombia är situationen särskilt svår. Illegala grupper från konfliktens Colombia opererar även på den venezuelanska sidan, och en del av kokainhandeln går genom Venezuela.

Social struktur

Överklassen – mindre än tio procent av befolkningen – har traditionellt innehaft större delen av den ekonomiska och politiska makten, men numera är denna elit mer öppen och varierad än förr. Den består inte enbart av de europeiska ättlingarna. Då den stora majoriteten är av blandat ursprung förekommer inga allvarliga, öppna spänningar på grund av hudfärg eller etnisk bakgrund, även om afrovenezuelaner och ursprungsinvånare kan utsättas för nedlåtande attityder.

Oljerikedomen bidrog tidigt till att en stor medelklass utvecklades, och många av de fattiga bönder och lantarbetare som flyttade till städerna kunde genom arbete och facklig anslutning skapa sig en dräglig tillvaro. 

Familjeliv

Familjen, med modern som stöttepelare, har central betydelse för de flesta venezuelaner. Kärnfamiljen är vanligast, men tidigare levde ofta far- eller morföräldrar i samma hus. Fortfarande bor kärnfamiljens närmaste släktingar inom samma område, när så är möjligt. De som tvingats flytta till andra orter har täta brev- eller telefonkontakter med sina närmaste.

Den äldsta generationen eller andra släktingar tar hand om barnen när modern arbetar utanför hemmet, men i övre medelklassen förekommer också betald hemhjälp. Under 1990-talet började större företag ordna barnpassning för anställda kvinnor.

Barnen i de flesta familjer, särskilt döttrar, lämnas sällan ensamma och de tillbringar vanligen kvällarna hemma, eller också äts familjemiddag på restaurang. Ungdomar bor oftast kvar hemma, eller hos en släkting, till långt över 20-årsåldern eller till dess att de gifter sig. I valet av äktenskapspartner är idealet att finna någon med samma eller högre social ställning; i detta ingår någon som är minst lika ljus i hyn.

Arvingar har lika rättigheter enligt lagen, men i praktiken har den med högre samhällsställning större chanser att utnyttja olika lagar och regler till sin fördel.

Om våra källor

Fakta – sociala förhållanden

Spädbarnsdödlighet
21 per 1000 födslar (2019)
Andel hiv-smittade vuxna (15–49 år)
0,5 procent (2020)
Andel hiv-smittade bland unga kvinnor (15–24 år)
0,2 procent (2020)
Andel hiv-smittade bland unga män (15–24 år)
0,2 procent (2019)
Andel av befolkningen som har tillgång till rent vatten
93,7 procent (2020)
Andel av befolkningen som har tillgång till toaletter
95,8 procent (2020)
Offentliga utgifter för hälsovård i andel av BNP
3,6 procent (2018)
Offentliga utgifter för hälsovård per person
257 US dollar (2018)
Andel kvinnor i parlamentet
22 procent (2020)

Källor

Venezuela – Seder och bruk

Venezuelanerna är ofta stolta över sin historia och sin nation. Nationens hjälte, general Simón Bolívar, står staty i nästan varje stad och utgör en enande symbol. Sedan olja påträffades på 1920-talet har en gigantisk folkomflyttning till städerna ägt rum, och de flesta stadsbor kunde länge dra fördel av nationens rikedomar och den åtföljande moderniseringen.

Besökare och gäster möts som regel av vänlighet och en gästfrihet som innebär att invånarna gör sitt allra bästa för att en ny bekantskap ska trivas. Det är en fördel om besökaren visar intresse för landets historia och har någon kännedom om Bolívar. Det krisläge som landet nu befinner sig gör däremot politik till ett känsligt ämne.

Det är ingen slump att kvinnor från Venezuela varit de mest framgångsrika i internationella skönhetstävlingar. Invånarna är ovanligt utseendefixerade vad gäller skönhetsideal, klädsmak och hur de uppträder – och detta är något som de är stolta över. Under senare år har även nationella skönhetstävlingar för män hållits.

Hälsningar, punktlighet och besök

Vid formella tillfällen hälsar man med ett kraftigt handslag, och då är direkt ögonkontakt och ett leende viktiga inslag. De första ord som sägs är buenos díasbuenas tardes eller buenas noches, beroende på tid på dygnet, och därefter presenterar man sig. Är flera personer närvarande bör man först hälsa på den eller de äldsta.

Innan någon föreslår att man ska ”lägga bort titlarna” ska personer tilltalas med titel och efternamn. När man skiljs åt säger man adjö till var och en i sällskapet.

I mindre formella sammanhang utväxlas vanligen två kindkyssar, även vid ett första möte. Mellan två män sker dock inte detta, de skakar hand.

Som i andra latinska länder står de talande nära varandra och berör ofta motparten med handen för att understryka något. Däremot anses det förolämpande och vulgärt att peka med fingret.

En besökande europé bör notera det typiskt latinamerikanska begreppet om tid. Punktlighet är ingen dygd och mañana behöver inte betyda ”i morgon” utan kan lika gärna stå för någon gång i framtiden.

Vid ett avtalat besök, även hemma hos privatpersoner, gäller det att anlända 15–30 minuter för sent. Den som kommer i tid, eller ännu tidigare, betraktas som överdrivet ivrig och, om det gäller en måltid, rentav girig. Inställningen till tiden är också sådan att det ofta anses viktigare att avsluta en pågående diskussion än att komma i tid till någon som står och väntar någonstans.

Presenter, klädsel och middagar

Den som bjudits in på middag brukar i förväg sända blommor, oftast orkidéer. Har man med sig en present till middagen eller vid annat tillfälle är det mest korrekt att först ta upp den ur förpackningen. Det tillhör också ”god uppfostran” att sända ett skrivet tackkort efter en middag eller dylikt.

Ge inte bort näsdukar i present eftersom de anses bringa olycka. Tacka aldrig nej till en kopp kaffe vid en tillställning, det betyder att du avvisar värdens gästfrihet.

Den som bjudits hem till venezuelaner kan ha ledig klädsel, men gärna med viss stil eller en elegant detalj.

Undvik att uppträda som om du starkt identifierar dig med USA eller nordamerikanska värderingar och säg helst inget negativt om Venezuelas ekonomi eller politik om du inte tillfrågas, framför allt inget negativt om nationalhjälten Bolívar. 

Vänta tills värden anvisar en plats vid bordet och börja inte äta förrän alla andra satt sig och värden eller värdinnan säger buen provecho (smaklig måltid). Man döljer inte någon hand till exempel under bordet under måltiden, men sätter inga armbågar på bordet. Även frukt äts med kniv och gaffel. Smaka inte på drycken förrän värden utbringat en första skål. Under pauser i ätandet ska bara bestickens yttersta delar vila mot tallrikskanten, och den som ätit färdigt lägger båda besticken snett över tallriken med handtagen åt höger. Den som vill vara artig har då lämnat kvar lite mat på tallriken.

Möteskultur och affärsvärlden

Den som erbjudits ett möte bekräftar i god tid, via e-post eller fax och helst på spanska, att han kan delta. Undvik själv att försöka avtala möten till fredagens eftermiddag eller under karnevals- och påskperioden.

Personer vid företag och organisationer med internationella kontakter håller oftast avtalade mötestider. Det första mötet är formellt och består av diskussioner och tankeutbyten – men inga beslut. Visitkort, helst med en sida text på spanska, har inledningsvis delats ut till samtliga. Det anses oartigt att komplettera någons kort med anteckningar på själva kortet. Sänd efter mötet en hälsning med ett tack till mötets ordförande eller högste chef.

Affärsvärlden är hierarkisk, och besluten fattas av den som har högst auktoritet.

Högtider och helgdagar

Förutom de stora kristna högtiderna samt nyår och första maj firas jungfru Maria eller olika helgon med fester och parader, ofta lokalt i en enda stad. Ett exempel är Johannes döparens fest(San Juan Bautista) då deltagarna dansar till trummors rytmer i både Caracas och andra delar av landet. När det nya året inleds bränner många människor dockor i naturlig storlek som en förhoppning om att det gångna årets problem försvunnit och att det nya året blir bättre.

Årets mest uppskattade högtid är karnevalen som pågår i tre dagar före påskveckans askonsdag. Alla som har möjlighet reser till kuststäderna eller till den kända karnevalen på Trinidad.

Flera av de främsta icke-religiösa högtiderna firas med anledning av frigörelsen från kolonialväldet. Den 19 april firar venezuelanerna att frihetskampen inleddes 1810 och den 5 juli, som kallas självständighetsdagen, firas minnet av att deklarationen om oavhängighet undertecknades 1811. Den 24 juni högtidlighålls ett viktigt slag 1821. Den 24 juli firas frihetshjälten Simón Bolívars födelsedag.

Den 12 oktober uppmärksammas Colombus ankomst i hela Amerika, på olika vis. I Venezuela firar man sedan 2002 ursprungsfolkens motstånd, på Día de la resistencia indígena. Tidigare hette dagen Día de la raza. 2013 infördes en ny helgdag: Hugo Chávez-dagen den 8 december.

Om våra källor

Venezuela – Äldre historia

De folk som bodde i området decimerades efter spanjorernas ankomst 1498, på grund av umbäranden och nya sjukdomar. Venezuela blev en viktig jordbruksexportör i det spanska kolonialväldet. I början av 1800-talet inleddes en kamp för självständighet med frihetskämpen Simón Bolívar som förgrundsgestalt. 1821 utropades republiken Stor-Colombia som snart splittrades. Venezuela blev en egen stat 1830. Landet styrdes i huvudsak av diktatorer fram till 1945.

Venezuelas första invånare var jägare och nomader, som tros ha kommit till området för 15 000 år sedan. Från Amazonas kom folken arawak och chibcha, från Orinocodeltat kariberna. Folkgrupperna hade ingen direkt kontakt sinsemellan och i Venezuela fanns inte någon högkultur såsom i Peru eller i Mexiko. 

Christofer Columbus anlände till Venezuela 1498 under sin tredje resa över Atlanten. Många tror att Venezuela fick sitt namn för att kolonisatörerna tyckte att hus på pålar utmed kusten påminde om husen i Venedig. Venezuela betyder lilla Venedig på italienska.

Lönsam jordbrukskoloni

Den första spanska bosättningen, Cumaná, grundades ett par decennier efter Columbus ankomst. Kolonisatörernas intåg ledde till att ursprungsbefolkningen snabbt minskade. Många dog i sjukdomar och strider samt som en följd av att de tvingades arbeta som slavar åt spanjorerna.

Venezuela utvecklades snart till Spaniens mest framgångsrika jordbrukskoloni, där kakao och kaffebönor odlades. Under 1800-talet var Venezuela världens tredje största kaffeproducent efter Brasilien och Java. Till plantagerna importerades slavar från Afrika. Slaveriet avskaffades 1854.

Venezuela skapade sin egen överklass av spanskättlingar, som blev förmögna genom plantageodling, handel och smuggling. Snart uppstod dock spänningar mellan kreolerna (spanskättlingar födda i Amerika) och peninsulares (personer som var födda i Spanien). Bland kreolerna växte viljan att bryta sig loss från kolonialmakten Spanien.

Venezuela blir självständigt

Redan i mitten av 1700-talet började de första upproren mot Spanien. 1806 inledde Francisco de Miranda det långa krig som skulle leda till Venezuelas befrielse. Men det var en annan frihetskämpe, Simón Bolívar, som till sist lyckades bryta Spaniens kontroll över kolonin. Den långa och blodiga kampen för självständighet pågick till 1821, då Bolívar grundade republiken Stor-Colombia. Bolívar hade en vision om att ena Latinamerikas länder och skapa en motvikt till USA. Men Stor-Colombia slets snart sönder av inre konflikter och 1830 blev Venezuela en självständig stat.

Folket i det nybildade Venezuela var fattigt, splittrat och saknade nationalistiska känslor. Ständiga inbördeskrig härjade till en början och det var först efter de ”federala krigen” (1859–1863) som början till en nationell sammanhållning växte fram. Venezuela styrdes länge av karismatiska och starka ledare, caudillos. Regimerna växlade mellan styren präglade av liberala idéer och hårdhänt diktatur.

Mellan 1908 och 1935 styrde diktatorn Juan Vicente Gómez med stor grymhet. Under hans tid upptäcktes olja, och det förändrade samhället radikalt. Nyrika oljemagnater ställdes mot en fattig landsbygdsbefolkning som började kräva sina rättigheter. Under 1930-talet växte sig oppositionen stark och så småningom bildades det socialdemokratiska partiet Demokratisk aktion (AD) och kristdemokratiska Copei. Men det skulle dröja innan militärdiktaturernas tid var över.

Om våra källor

Venezuela – Modern historia

Militärer styrde i huvudsak Venezuela fram till 1957, då en uppgörelse om maktdelning nåddes för att skapa stabilitet och demokrati. Oljeintäkterna gjorde att landet var ganska välmående. Sjunkande oljepriser bidrog småningom till social oro och 1992 genomfördes två kuppförsök. Oroligheterna fortsatte fram till dess att den tidigare kuppledaren Hugo Chávez tillträdde som president 1999. Han inledde ”den bolivarianska revolutionen”, ett delvis hemsnickrat socialistiskt samhällsexperiment som fått förödande konsekvenser.

Venezuela styrdes av militärer i stort sett oavbrutet från självständigheten 1830 till 1945 då en statskupp genomfördes av Rómulo Betancourt, grundare av det socialdemokratiska partiet Demokratisk aktion (AD), och en grupp förändringsvilliga militärer. Till makten kom en militär-civil allians som talade om mänskliga rättigheter, införde sociallagstiftning och tillät fria val. Koalitionen hann regera i tre år innan ännu en period av militärdiktatur inleddes. Under den blomstrade ekonomin tack vare ökande oljeinkomster.

Landets två stora politiska partier, AD och kristdemokratiska Copei, samt representanter från katolska kyrkan, fackföreningarna och den privata sektorn, enades 1957 om att samarbeta för att skapa politisk stabilitet och demokrati. Samarbetet kallades Punto Fijo-pakten, efter en stad vid kusten, och innebar bland annat att AD och Copei skulle dela på politiskt tillsatta poster. 1958 avsattes diktatorn Jiménez och därefter hölls val vart femte år. Rómulo Betancourt var president i en andra omgång 1959–1964.

Till en början var Punto Fijo-pakten populär. Den gav stabilitet och tack vare oljeinkomsterna ökade ständigt välfärden. Men pakten innebar också att andra politiska krafter, till exempel Kommunistpartiet, utestängdes från makten. AD och Copei kom att växla i regeringsställning fram till 1994.

Under 1970-talet var oljeintäkterna stora och omfattande sociala program genomfördes. Levnadsstandarden var den högsta i Sydamerika. Men under 1980-talet sjönk oljeinkomsterna och klyftan mellan fattiga och rika ökade. 1989 återkom Carlos Andrés Peréz, som tillhörde AD och varit president också 1974–1979, till makten. Pérez, som ofta kallades CAP, tog över ett land i ekonomisk kris. När han strax efter tillträdet slopade de statliga subventionerna på bensin och kollektivtrafik utlöstes omfattande kravaller.

Kuppmakaren Chávez blir folkhjälte

Flera hundra människor dödades i upploppen som kom att kallas Caracazo (en lek med ord som betyder ungefär "stor smäll i Caracas"). Pérez popularitet sjönk och kritiken växte mot Punto-Fijo-pakten. Trots att tillväxten snart åter var bland de högsta i Latinamerika låg levnadsstandarden under 1970-talets nivåer.

I februari 1992 utsattes Peréz för ett kuppförsök, det första på 30 år. Presidenten hann fly och kuppmakarna greps men ledaren, överstelöjtnant Hugo Chávez, dyrkades under sin tid i fängelse som en folkhjälte. Ett halvår senare genomfördes ett andra kuppförsök, av en grupp med lösa kopplingar till Chávez. Också det slogs tillbaka. Sammanlagt dog uppemot 300 människor i kuppförsöken som chockade omvärlden, som hade uppfattat Venezuela som ett fredligt och stabilt undantag i det oroliga Latinamerika.

I mars 1993 väcktes åtal mot Peréz för förskingring ur statskassan. Han avsattes och dömdes senare till 28 månaders fängelse för stöld av offentliga medel.

Den ”bolivarianska revolutionen” inleds

I valet senare samma år segrade Rafael Caldera, en av grundarna av Copei och tidigare president som nu ställde upp som oberoende kandidat. Strax efter Calderas tillträde 1994 frigavs Hugo Chávez och hans kumpaner ur fängelset. Samma år drabbades Venezuela av en allvarlig bankkris och staten tog över flera av de större bankerna. Inflationen steg, tillväxten sjönk, valutans värde föll kraftigt och kapitalflykten tog fart, vilket tvingade fram nya, drastiska sparprogram.

Krisen satte press på presidenten, som vacklade mellan att tillmötesgå folkets krav på välfärdssatsningar och behovet av att dra åt svångremmen. Vid några tillfällen sattes säkerhetstrupper in mot demonstranter. Hela 1990-talet präglades av protester mot regeringarnas ekonomiska politik. Dessutom ökade brottsligheten, och gapet mellan rika och fattiga växte. Landet drabbades också av flera naturkatastrofer. 1999 utlöste häftiga regn stora jordskred, som begravde hela samhällen och dödade upp till 30 000 människor.

Missnöjet med Calderas styre och den utbredda fattigdomen bidrog till att den förre kuppledaren Hugo Chávez vann presidentvalet 1998 med stor majoritet. Hans nybildade valförbund, dominerat av ett socialistparti, fick majoritet i den lagstiftande församlingen. Både AD och Copei förpassades till en undanskymd plats i politiken och förlorade det mesta av sitt väljarstöd.

Chávez tillträdde 1999 och inledde vad han kallade den bolivarianska revolutionen, efter frihetshjälten Simón Bolívar (se Äldre historia), för att genomgripande ändra det ekonomiska och sociala systemet i Venezuela. Författningen skrevs om. Redan 2000 hölls nyval till presidentposten vars mandatperiod nu förlängts, och till det nyinrättade enkammarparlamentet (som ersatt ett tidigare tvåkammarparlament). Chávez och hans parti segrade stort.

Motsättningarna var dock hårda mellan det gamla politiska etablissemanget och den nya presidenten. I dessa konflikter fick Chávez motståndare stöd av USA. Venezuela blev ett tudelat land, med Chávezanhängare och -motståndare. Båda läger organiserade stora, högljudda gatudemonstrationer.

”Misiones” gör Chávez fortsatt populär

År 2002 avsattes presidenten tillfälligt i en militärkupp, men kunde efter massiva demonstrationer återkomma efter bara något dygn. 

En kort tid därefter organiserade oppositionen en generalstrejk som bland annat omfattade det statliga oljebolaget PDVSA, som Chávez länge anklagat för kopplingar till affärseliten och USA. Strejken slog hårt mot ekonomin. När den upphörde tog presidenten tillfället i akt och avskedade över 18 000 PDVSA-anställda, motsvarande 40 procent av arbetsstyrkan. Oljebolaget förlorade i ett slag en stor del av sin kompetens. De sparkade ersattes av 100 000 Chávez-anhängare.

Därefter kunde Chávez enkelt använda oljeinkomsterna till en rad sociala projekt, misiones, med fokus på bland annat hälsa, utbildning och bostäder åt de fattigaste (se Sociala förhållanden). En rad förstatliganden genomfördes också (se Ekonomisk översikt). Chávez hade starkt stöd framför allt bland de fattiga.

Två år efter kuppförsöket lyckades oppositionen få till stånd en folkomröstning om Chávez presidentskap, men han vann omröstningen och oppositionen splittrades.

Valet till nationalförsamlingen 2005 bojkottades av oppositionen på grund av påstått valfusk. Det ledde till att Cháveztrogna kandidater vann samtliga platser i nationalförsamlingen.

Året därpå vann Chávez en överlägsen seger i presidentvalet. Enligt presidenten var segern ett bevis för att folket stod bakom den bolivarianska revolutionen – eller ”21:a århundradets socialism” som han nu också kallade sin politik. Det innebar bland annat förstatligande av oljeindustrin, landets viktigaste näring, samt av de stora el- och telebolagen.

Våldsamma protester mot Chávez

Chávez ville göra det möjligt för en president att väljas ett obegränsat antal gånger. Ett förslag till författningsändring röstades vid första försöket ned i en folkomröstning 2007, vilket innebar att Chávez led sitt första nederlag vid valurnorna. Men när en ny folkomröstning hölls 2009 blev resultatet det omvända och vägen öppnades för Chávez att sitta kvar på obestämd tid. Nationalförsamlingen antog också en ny vallag, som ansågs gynna delstater där stödet var starkt för Chávez.

Framgångarna fick honom att driva upp tempot i revolutionen. Presidentens inflytande över valmyndigheten, parlamentet och rättsväsendet ökade. Militären och oljebolaget politiserades alltmer och polariseringen mellan olika samhällsgrupper skärptes. Angreppen mot oppositionella, oberoende fackföreningar och massmedier trappades upp.

Samtidigt försämrades ekonomin, med stigande inflation och brist på basvaror. Det ökandet våldet i samhället var också ett bekymmer för gemene man. I början av 2010 skakades Venezuela av våldsamma protester mot Chávez. En utlösande faktor var att den regeringskritiska TV-kanalen RCTV Internacional stängdes. En annan orsak till missnöje var att torka ledde till brist i vattenkraftreserverna och elransonering. Som en följd av detta införde regeringen undantagstillstånd och ålade näringslivet att skära ned sin elkonsumtion, vilket hämmade produktionen.

Inför parlamentsvalet 2010 gick större delen av oppositionen samman i alliansen Samling för demokratisk enighet (MUD), som försökte utmana regeringen. MUD fick något fler röster totalt sett än PSUV men valsystemets nya utformning gav ändå PSUV segern. Oppositionen uppnådde trots det ett viktigt mål: regeringspartiet fick inte två tredjedelars majoritet och förlorade därmed möjligheten att egenhändigt skriva om grundlagen eller tillsätta domare eller representanter i valrådet.

Chávez avlider, Maduro tar över

Efter en tids rykten bekräftades sommaren 2011 att Chávez behandlats för cancer under en vistelse i Kuba. Han genomgick ett par behandlingsomgångar till, men uppgav sedan att han var frisk och blev officiellt PSUV:s kandidat i presidentvalet 2012.

Inför valet anslöt sig över 30 partier till oppostionsalliansen MUD vars kandidat var Henrique Capriles Radonski, guvernör i Miranda. Chávez hade för första gången en motståndare som enligt opinionsmätningar utgjorde ett reellt hot. Han avgick ändå med segern, med 55 procent av rösterna, men marginalen var betydligt lägre än vid föregående val.

Två månader efter valet berättade Chávez i ett TV-tal till nationen att han måste återvända till Kuba för fortsatt cancerbehandling. I början av mars 2013 avled Chávez. Vicepresident Nicolás Maduro tog över och blev också PSUV:s kandidat inför det nyval som utlystes i april. MUD utsåg på nytt Capriles som sin kandidat.

Den här gången blev valet blev mycket jämnt. Enligt valkommissionen segrade Maduro med knappt 51 procent mot 49 procent för Capriles. Oppositionsledaren hävdade att oegentligheter förekommit och krävde en omräkning av rösterna, och vissa oroligheter utbröt. Fem dagar efter valet svor Maduro presidenteden. 

En del trodde att Maduro skulle inta en mer moderat hållning än den bombastiske vänsterpopulisten Chávez och tona ned de mest radikala inslagen i både retorik och politik. Men Maduro satsade på att vara chavismen trogen och försöka efterlikna företrädarens ledarstil.

Drastiska metoder mot ekonomisk kris

Den ekonomiska situationen blev stadigt sämre, med stigande inflation, återkommande strömavbrott och akut brist på dagligvaror i handeln. Under 2014 började dessutom världsmarknadspriset på olja falla kraftigt. I slutet av året tvingades centralbanken konstatera att landet formellt befann sig i en lågkonjunktur, med negativ tillväxt under hela året. Djupdykningen fortsatte och ekonomin beräknas av Internationella valutafonden (IMF) ha krympt med 10 procent 2015 – den lägsta siffran i världen. Inflationen var uppe i ett tresiffrigt belopp och fortsatte att öka.

Maduro försökte dämpa inflationen genom att tvinga butiker att hålla priserna nere. Soldater beordrades ut för att inspektera butiker och se till att prissänkningar genomfördes. Det ledde till rena plundringen på sina håll och en del butiker tvingades stänga igen. Bristen på mat, mediciner och andra förnödenheter fick på kort tid allvarliga konsekvenser, med hunger och ökad dödlighet i vanliga sjukdomar.

Protestvåg mot regimen

Ett år efter Chávez död, våren 2014, skakades landet av en första våg av allvarliga protester mot Maduros regim. Det började med att flera studenter greps i samband med demonstrationer i delstaterna Táchira och Mérida. Protester följde på flera håll och snart hölls nära på dagliga demonstrationer, mot varubrist, stigande priser och galopperande brottslighet. Regeringsanhängare samlades till motdemonstrationer och dödligt våld bröt ut på många håll. Oroligheterna fortgick hela våren men mattades av efter hand. Totalt fick drygt 40 personer sätta livet till, både demonstranter och säkerhetspersonal. Många greps och en del dömdes till fängelsestraff.

När val hölls till nationalförsamlingen 2015 segrade MUD med god marginal. Men innan den nya nationalförsamlingen tillträdde utnämndes under kuppartade former nya ledamöter i Högsta domstolen (HD), som därmed helt dominerades av regeringslojala domare. HD diskvalificerade raskt tre nyvalda oppositionsledamöter, vilket innebar att oppositionen gick miste om den två tredjedelars majoritet som annars hade givit möjlighet att ändra i författningen. HD och nationalförsamlingen fortsatte sedan på kollisionskurs. Regeringen behöll också kontroll genom att Maduro styrde med dekret, och därmed kringgick nationalförsamlingen.

Nya våldsamma protester

Våren 2017 utbröt en ny stor våg av gatuprotester, med nästan dagliga demonstrationer runt om i landet. Utlösande faktorer var maktfullkomligt agerande av Högsta domstolen samt att oppositionsledaren Henrique Capriles stängdes av från politiken i 15 år. Militär och regeringstrogen milis sattes in mot demonstranter och på några månader dödades cirka 125 människor, över 1 000 skadades och många fler greps. Hundratals butiker plundrades och myndighetsbyggnader vandaliserades eller brändes ned.

En följd av den nya protestvågen blev att ett val anordnades för att tillsätta en så kallad konstituerande församling med uppdrag att skriva en ny författning. Men oroligheterna fortsatte och oppositionen beslutade att bojkotta valet, vilket resulterade i att endast regimtrogna personer valdes. Den nyvalda församlingen beslutade, i augusti 2017, att själv överta nationalförsamlingens roll. Därmed var de folkvalda ledamöterna helt maktlösa. Bara några få vänsterregeringar i regionen erkände den nya församlingen medan EU, USA och Kanada införde sanktioner mot Venezuela.

Ordinarie presidentval skulle ha hållits i slutet av 2018, men tidigarelades av regeringen trots protester från oppositionen. När valet genomfördes i maj samma år vann Maduro enligt officiella uppgifter med bred marginal. Men större delen av oppositionen bojkottade valet med hänvisning till att förutsättningar helt saknades för ett rättvist val.

Talmannen utropar sig till interimspresident

I samband med att Nicolás Maduro i januari 2019 svor presidenteden för en ny mandatperiod protesterade tiotusentals invånare återigen mot regimen. Flera dödsoffer krävdes i oroligheterna. Två veckor senare utropade talmannen i nationalförsamlingen, Juan Guaidó, sig själv till interimspresident. Guaidó stödde sig på författningen och hänvisade till att det senaste presidentvalet inte var legitimt och att han därför i egenskap av talman skulle ta över presidentens uppgifter. Han fick starkt stöd i omvärlden (se vidare Utrikespolitik och försvar).

Läget var mycket spänt under flera månader då gatuprotesterna fortsatte och Guaidó försökte locka över militärer till oppositionens sida. Ett uttalat upprorsförsök misslyckades. Nationalförsamlingen var fortsatt utan reellt inflytande medan grundlagsförsamlingen, som namnet till trots inte ägande sig åt att skriva om författningen, förnyade sitt eget mandat. Den upplöstes först vid utgången av 2020, när regimen återtagit kontrollen över den ordinarie nationalförsamlingen efter ett val som oppositionen bojkottade.

Om våra källor

Venezuela – Politiskt system

Informationen har flyttat till Inrikespolitik och författning.

Venezuela – Demokrati och rättigheter

I demokratimätningar hamnar Venezuela bland ”skurkstater” – landet klassas bland de mest auktoritära och icke-fria staterna i världen. De demokratiska fri- och rättigheterna har urholkats under två årtionden, men raset har varit särskilt stort de senaste åren.

Under den ”bolivarianska revolution” som inleddes när Hugo Chávez kom till makten 1999 har inskränkningar undan för undan införts i politiska rättigheter och demokratiska funktioner. Makten har koncentrerats till presidenten och regeringen, och meningsmotståndare har pressats alltmer.

Valen var fram till och med 2015 över lag fria och resultaten korrekta, även om förutsättningarna inte var rättvisa. Enorma statliga resurser har gått till det regerande Socialistpartiets kampanjer inte minst i statlig radio och TV, samtidigt som oppositionen i princip varit utestängd från etermedierna. Regeringen kontrollerar också till stor del rättsväsendet och valmyndigheten CNE.

När oppositionen ändå vann ett val på nationell nivå 2015 reagerade regeringen med att helt köra över det nyvalda parlamentet genom att inrätta en annan församling (Modern historia). Det presidentval som sedan hölls 2018 underkändes som helt utan demokratisk förankring. Ledande potentiella oppositionskandidater var avstängda och väljare utsattes för trakasserier. Parlamentsvalet som hölls i december 2020 bojkottades av merparten av oppositionen och underkändes i omvärlden som irrelevant.

Regeringen har strypt alla vanliga kanaler för politiskt motstånd. Personer som uppfattas som motståndare riskerar att förföljas, gripas, torteras och i en del fall försvinna. Säkerhetsstyrkornas övervåld mot demonstranter har krävt många människors liv de senaste åren. En specialpolisstyrka, Faes, som inrättades 2017 anklagas för att ligga bakom hundratals utomrättsliga avrättningar. Enligt officiella uppgifter dog nära 18 000 människor i samband med att de ”bjöd motstånd mot myndigheter” mellan 2016 och maj 2019.

Regimtrogna miliser kontrollerar många stadsdelar. Medborgarna måste ofta visa en särskild ID-handling för att få tillgång till social service och subventionerad mat, vilket ger myndigheterna kontroll över dem. Samtidigt har den ekonomiska krisen orsakat svår nöd och utlöst massutvandring (se Ekonomisk översikt och Befolkning och språk).

Venezuela är också extremt våldsdrabbat, och situationen har kraftigt förvärrats under de senaste årens upptrappade kris. Enligt organisationen Observatorio venezolano de violencia (OVV) mördades närmare 27 000 människor 2017 vilket innebär nästan 90 mord per 100 000 invånare – med marginal den högsta siffran i världen för ett land där det inte råder krig. Caracas rankades samma år, av en mexikansk organisation, som den stad i världen där mordfrekvensen är högst: 130 per 100 000 invånare. En minskning i mordfrekvensen har sedan noterats och 2020 rapporterade OVV 12 000 våldsamma dödsfall. Enligt  OVV har andelen mord som säkerhetsstyrkorna ligger bakom ökat och uppgår nu till en dryg tredjedel.

Korruptionen är systematisk och genomsyrar samhället. Venezuela ligger på plats 177 av 180 länder i organisationen Transparency Internationals korruptionsindex 2021 (se här). Bara Somalia, Syrien och Sydsudan ligger sämre till. I index som mäter politiska och medborgerliga rättigheter samt yttrande- och pressfrihet är det bara Kuba på de amerikanska kontinenterna som ibland hamnar ännu längre ned.

Under coronapandemin har karantänsåtgärder använts för att slå till mot meningsmotståndare och utegångsförbud för att kväsa social oro. Economist Intelligence Unit klassar tre länder i regionen som auktoritära och Venezuela hamnar numera allra sist (efter Nicaragua och Kuba).

I november 2021 tillkännagav Internationella brottmålsdomstolen (ICC) att anklagelser mot regimen om brott mot mänskligheten ska utredas. Enligt ICC finns bevis på att övergrepp har begåtts ”åtminstone sedan april 2017”, då en omfattande protestvåg bröt ut och möttes av hårda tag från säkerhetsstyrkorna. Det är första gången ICC utreder misstänkta brott i Latinamerika.

FN-experter slog också fast i en rapport 2022 att underrättelsetjänsterna gör sig skyldiga till brott mot mänskligheten i förtrycket av oliktänkande, genom bland annat tortyr och sexuellt våld. Det rör sig enligt FN om en plan på högsta regeringsnivå för att krossa politiskt motstånd.

Yttrandefrihet och medier

Författningen garanterar press- och yttrandefrihet men den har steg för steg nedmonterats sedan Hugo Chávez tillträdde som president. Både regeringsvänliga och oppositionella medier har politiserats och det är i dag ont om oberoende nyhetskällor.

Myndigheterna förföljer medier som anses publicera ”omstörtande” information. Lagar som utökats till att också omfatta internet innehåller vaga formuleringar om att ”störa den allmänna ordningen”, bedriva ”krigspropaganda” eller ”nedvärdera myndigheter”. Rapportering om miljöförstöring, den svarta växelkursen för valuta eller brist på basvaror i butikerna hör till sådan journalistik som fått myndigheterna att agera. En lag som antogs hösten 2017 gör det möjligt att utdöma upp till 20 års fängelse för spridning av "intolerant" information, via såväl traditionella som sociala medier. Lagstiftningen begränsar journalisternas verksamhet och leder till självcensur.

Staten förföljer också regeringskritiska medieröster. Det förekommer att enskilda journalister och hela redaktioner utsätts för fysiska attacker av både säkerhetsstyrkor och civilpersoner. Staten har låtit stänga över 100 tidningar samt radio- och TV-stationer sedan Maduro tillträdde 2013. Internationella medier har också tvingats bort. Brist på trycksvärta, papper och annat material gör att flera tidningar har fått dra ned på sina upplagor eller övergå till att endast publicera på nätet.

En domstol överlämnade 2022 tidningen El Nacionals högkvarter till Diosdado Cabello, tidigare talman och det regerande Socialistpartiets andreman, efter att tidigare ha låtit inta högkvarteret och beslagta alla tidningens tillgångar. Cabello hade dragit tidningen inför domstol för förtal och tilldelats ett skadestånd på 13,4 miljoner dollar. El Nacional som grundades 1943 slutade komma ut i pappersform 2018, på grund av pappersbrist samt rättsprocesser, skattekrav och annonseringsbegränsningar som regimen stod bakom.

Venezuela ligger på plats 159 av 180 länder på organisationen Reportrar utan gränsers lista över pressfriheten i världen 2022 (för hela listan, se här). På västra halvklotet är det bara Nicaragua, Kuba och Honduras som har sämre placeringar.

Rättsväsen och rättssäkerhet

Rättssystemet i Venezuela har blivit allt mer politiserat och allt mindre oberoende av statsmakten. Rättssäkerheten är svag och oppositionella förföljs ofta med juridiken som verktyg. I World Justice Projects index över hur rättsstaten fungerar i 140 länder hamnar Venezuela 2022 på den absoluta jumboplatsen.

Efter maktskiftet 1999 inleddes omfattande förändringar av domstolsväsendet med att nästan hälften av landets alla domare avsattes. Från 2004 tog presidenten och nationalförsamlingen kontroll över Högsta domstolen genom att tillsätta lojala domare och skapa nya möjligheter att avsätta sittande domare. Därefter gick domstolen i praktiken regeringens ärenden. Ännu värre blev det efter oppositionens seger i parlamentsvalet 2015. Innan det nyvalda parlamentet hann tillträda utsågs under närmast kuppartade former nya domare och Högsta domstolen är sedan dess utpräglat regimlojal.

Förhållandena i landets fängelser är usla. Tusentals fångar sitter långa perioder i häkte utan rättegång. Fängelseuppror är vanliga och flera hundra människor dödas varje år i våldsutbrott i fängelserna. Antalet fångar är mer än tre gånger större än vad fängelserna är byggda för. Fängelserna styrs till stor del av beväpnade interner.

Polis och militär gör sig skyldiga till övervåld, misshandel och tortyr i samband med att misstänkta grips. Det förekommer även rapporter om utomrättsliga avrättningar. De flesta övergrepp leder aldrig till åtal.

Venezuela var först i världen med att avskaffa dödsstraffet för alla brott, det skedde redan 1863.

Om våra källor

Venezuela – Inrikespolitik och författning

Venezuela styrs sedan 1999 av den ”bolivarianska” vänsterrörelse som grundades av Hugo Chávez. Efter Chávez död 2013 tog Nicolás Maduro över som president. Under hans alltmer auktoritära styre sjönk landet undan för undan allt djupare ned i en mångbottnad kris. Ekonomin har befunnit sig i fritt fall, med djup misär och utbredd våldsbrottslighet som följd.

Det politiska landskapet i Venezuela förändrades i grunden när en ny författning antogs efter Hugo Chávez tillträde 1999. Presidentmakten stärktes medan parlamentets och rättsväsendets inflytande minskade. Chávez drev senare igenom nya ändringar som stärkte centralregeringens makt ytterligare. Regeringen har också strypt mediernas frihet och oppositionens handlingsutrymme. Efter hand har demokratin urholkats så att den i realiteten upphört att fungera (se även Demokrati och rättigheter).

Parallellt med demokratins försvagning har botten gått ur ekonomin. Venezuela är rikt på olja och var länge såväl ett demokratiskt som ekonomiskt föredöme i Latinamerika. Men efter Nicolás Maduro tillträde 2013 förvärrades en redan pågående kris stadigt. Raset i världsmarknadspriset på olja 2014 satte i gång en nedåtgående spiral som har få motsvarigheter i världen. Förutom det politiska dödläget befann sig Venezuela snart i en ekonomisk och social kris av enorma proportioner. I det som för några årtionden sedan räknades som Latinamerikas rikaste land får medborgarna i dag kämpa för sin överlevnad. Laglösheten har exploderat och den flyktingvåg ut ur landet som uppstått beskrivs som den mest dramatiska i Latinamerikas historia. Flera miljoner venezuelaner har lämnat landet sedan 2015. Merparten av dem som är kvar lever under svåra förhållanden. I början av 2022 började det dock komma tecken på en vändning i ekonomin, om än från låga nivåer (se även Befolkning och språk, Ekonomisk översikt och Sociala förhållanden).

President Nicolás Maduro har styrt Venezuela sedan 2013. Foto: Matias Delacroix/AP/TT

Stora delar av befolkningen stödde länge Hugo Chávez och hans bolivarianska revolution (efter frihetshjälten Simón Bolívar, se Äldre historia). Det gällde främst de grupper som tidigare varit utestängda från makt och inflytande, och som gynnades av hans satsningar på skolor, bostäder och sjukhus. Många upplevde att chavismen (som Chávez rörelse kallas) gav dem människovärde och medborgerliga rättigheter som de tidigare saknat. En del av dem fortsätter att stödja Nicolás Maduro – av äkta lojalitet eller för att fortsätta få del av förmåner som subventionerade matkassar. 

Politiskt ställdes situationen på sin spets i början av 2019, när Nicolás Maduro svors in för en andra mandatperiod efter ett presidentval som oppositionen och stora delar av omvärlden underkänt. Det oppositionskontrollerade nationalförsamlingens nyvalde talman Juan Guaidó utropade sig då till interimspresident. Maduro tycktes sitta löst när USA och flertalet tungviktare i Latinamerika och EU (inklusive Sverige) erkände Guaidó som president under en övergångsperiod.

Men maktkampen hamnade snart i ett dödläge och förhoppningar om snabba förändringar har kommit på skam. Ett försök av Guaidó att få till stånd en folkresning med stöd av avhoppade militärer misslyckades våren 2019. Därpå inleddes samtal mellan parterna under norsk medling, först i Norge och sedan i Barbados, utan resultat. Ett nytt försök gjordes senare i Mexiko, också utan framgång. I maj 2022 signalerade parterna att de återigen var redo att återuppta samtalen.

Merparten av oppositionen bojkottade också det val till nationalförsamlingen som hölls 2020. Eftersom den gamla nationalförsamlingen, som valts 2015, inte erkände den nya fortsatte även den att arbeta trots att den i praktiken hela tiden har saknat reellt inflytande.

Däremot deltog oppositionen i lokal- och regionalval i november 2021. Men oppositionen är splittrad, valdeltagandet var relativt lågt och regeringstrogna kandidater vann stort. Oppositionen vann dock en symboliskt viktig seger genom seger i guvernörsvalet i Barinas, en delstat där Hugo Chávez far och två av hans bröder tidigare har varit guvernörer.

FÖRFATTNING

Den författning som antogs 1999 innebar åtminstone på pappret att särskilda rättigheter infördes för ursprungsfolken och andra minoriteter. De traditionella politiska partierna och andra inflytelserika grupper som kyrkan, militären och näringslivet trängdes tillbaka.

Presidenten är stats- och regeringschef och har omfattande befogenheter. Presidenten som även är överbefälhavare väljs för en sexårig mandatperiod och kan, efter en grundlagsändring 2009, ställa upp ett obegränsat antal gånger. Hugo Chávez omvaldes som president 2000, 2006 och 2012. Bara några månader efter det sista valet avled han i cancer, och efterträddes av sin vicepresident Nicolás Maduro 2013. Presidenten kan inte avsättas av parlamentet men en folkomröstning kan utlysas för att avsätta presidenten.

Nationalförsamlingens uppgift är att stifta lagar. Antalet ledamöter per delstat bestäms bland annat av invånarantalet. År 2015 utsågs 167 ledamöter och inför valet 2020 utökades antalet platser till 277. Tre av mandaten är vikta för ursprungsfolken. Ledamöterna utses i allmänna val för en femårig mandatperiod. Tidigare utsågs alla genom majoritetsval, men sedan 2015 tillsätts en del av mandaten proportionellt.

Vid sidan av de tre traditionella maktpolerna – den verkställande (presidenten), den lagstiftande (nationalförsamlingen) och den dömande (rättsväsendet) – inrättades i och med 1999 års författning också ”valmakten” och ”den medborgerliga makten”. Den förra innehas av valrådet (CNE) som ansvarar för att organisera och övervaka val och folkomröstningar. De fem medlemmarna av valrådet ska enligt författningen utses av nationalförsamlingen.

Den medborgerliga makten, med uppgift att se till att lagar och särskilt grundlagen efterlevs, består av riksåklagaren, riksrevisorn och ombudsmannen. Frivilligorganisationer och andra organisationer på gräsrotsnivå deltar i parlamentets utnämning av dessa.

Venezuela är en förbundsstat som består av 23 delstater samt huvudstadsområdet Caracas, som utgör en egen administrativ enhet. Varje delstat samt Caracas har en folkvald guvernör, en lagstiftande församling och en egen förvaltning. Delstaterna är självbestämmande i en rad frågor, men de måste följa landets lagar och författningen och de är helt beroende av federala medel.

Flera öar i Karibiska havet räknas som federala områden, direkt underställda centralregeringen.

Läs om rättsväsendet i Demokrati och rättigheter.

POLITISKA PARTIER

Partipolitiken domineras av det vänsterpopulistiska Venezuelas förenade socialistparti (Partido socialista unitario de Venezuela, PSUV) som samlar en rad grupper. Inför bildandet av PSUV 2007 upplöstes Hugo Chávez tidigare parti Rörelsen femte republiken (Movimiento quinta república, MVR). Några vänsterpartier har valt att ställa sig utanför PSUV, däribland Fosterland för alla (Patria por todos, PPT), Venezuelas kommunistparti (Partido comunista de Venezuela, PCV) och Podemos (Por la democracia social; förkortningen "podemos" betyder ”vi kan” på spanska). Samtliga ingår dock i en valallians som domineras av PSUV: Stora patriotiska polen Simón Bolívar (Gran polo patriótico Simón Bolívar).

Exakt var Chávez stod ideologiskt var inte helt tydligt. Han bytte politik och program allt eftersom. Han talade om folkens självbestämmande men lierade sig med tyranner i länder som Libyen och Iran. 1998 sade Chávez att socialism var förlegat. Han trodde då på ”den tredje vägen” och ”kapitalism med ett mänskligt ansikte”. 2005 kallade han sig dock socialist. Klart är att Chávez var populistisk, Kubainspirerad och såg sig som en modern Simón Bolívar – nationalisten och frihetshjälten som ville ena Sydamerika (se Äldre historia). Efterträdaren Nicolás Maduro har som huvudsakligt politiskt budskap att han vill fortsätta driva Chávez politik.

Oppositionen mot Maduro och PSUV består av grupperingar som spretar åt olika håll och inte har mycket mer gemensamt än motståndet mot regimen.

I ett försök att ändå ena oppositionen gick flera ledande oppositionspartier inför parlamentsvalet 2010 samman i alliansen Samling för demokratisk enighet (Mesa de la unidad democrática, MUD). Flera partier och grupper anslöt sig snart till MUD.

Alliansens största parti är Rättvisa först (Primero justicia, PJ), ett mittenparti som bildades som förening 1992 och blev ett parti tio år senare. PJ:s Henrique Capriles Radonski var MUD:s presidentkandidat både 2012 och 2013 men regimen förbjöd honom 2017 att inneha politiska poster de närmaste 15 åren. Ökad splittring inom MUD gjorde att Capriles i slutet av 2017 lämnade alliansen.

I MUD ingår också Folkets vilja (Voluntad popular, VP) som är socialdemokratiskt orienterat och blev ett formellt parti 2011. Partiets grundare Leopoldo López var en förgrundsgestalt i oroligheter 2014 men greps och dömdes till ett långt fängelsestraff. Småningom flyttades han till husarrest och 2020 lyckades han lämna Venezuela. I januari 2019 valdes VP:s Juan Guaidó till talman i nationalförsamlingen och han blev då oppositionens galjonsfigur.

I alliansen ingår En ny tid (Un nuevo tiempo, UNT) som också betecknas som socialdemokratiskt och som liksom VP är medlem av Socialistinternationalen.

I MUD ingick från början även Demokratisk aktion (Acción democrática, AD) som är Venezuelas äldsta parti, grundat 1941. Det var då socialdemokratiskt men utvecklades med åren till ett mittenparti, dominerat av elitgrupper i samhället. AD lämnade alliansen 2018.

Ett annat parti som lämnat MUD är det kristdemokratiska partiet Copei (Comité de organizacíon política electoral independiente, ungefär Oberoende politiska valorganisationskommittén). Copei bildades 1946 och har sina rötter i studentrörelsen men har också utvecklats till ett mittenparti.

Inför valet 2020 bildades Demokratisk allians (Alianza democrática, AD), en ny sammanslutning av oppositionsgrupper som till skillnad från MUD inte bojkottade valet.

Före detta Chávez-sympatisörer, även militärer, som anser att politiken blivit alltför radikal utgör tillsammans med kritiska studenter en viktig oppositionell kraft.

Om våra källor


LÄSTIPS 
– läs mer om Venezuela i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
Venezuela alltmer en maffiastat (2021-11-12)
Venezuela: Så rikt och så ruinerat (2020-11-03)
Venezuela – en labyrint av makt och dubbelspel (2020-01-30)

Fakta – politik

Officiellt namn
República Bolivariana de Venezuela/ Bolivarianska republiken Venezuela
Statsskick
republik, förbundsstat
Stats- och regeringschef
president Nicolás Maduro (2013–) 1
Viktigaste partier med mandat i senaste val
Stora patriotiska polen (dominerad av socialistpartiet PSUV) 253, Demokratisk allians 18, övriga 6 (2020)
Viktigaste partier med mandat i näst senaste val
Samling för demokratisk enighet (MUD) 112 (varav 3 allierade företrädare för urfolk), Stora patriotiska polen (dominerad av socialistpartiet PSUV) 55 (2015)
Valdeltagande
48 procent i presidentvalet 2018 (ifrågasatt siffra), 30,5 procent i parlamentsvalet 2020 (bojkottat av merparten av oppositionen)
Kommande val
presidentval 2024, parlamentsval 2025
1. parlamentets dåvarande talman Juan Guaidó som utropade sig i januari 2019 till tf president har erkänts av Sverige och ett 50-tal andra länder

Källor

Venezuela – Aktuell politik

Informationen har flyttat till Inrikespolitik och författning.

Venezuela – Utrikespolitik och försvar

Socialistregeringen i Venezuela befinner sig på rak kollisionskurs med stora delar av omvärlden. Relationerna som sedan länge var ansträngda på grund av landets auktoritära styre har varit djupfrysta sedan 2019. Nära samarbete har landet bara med mer eller mindre totalitära stater världen över.

Den alltmer akuta politiska krisen i Venezuela resulterade i början av 2019 i att nationalförsamlingens talman Juan Guaidó utropade sig till president under en övergångsperiod, med hänvisning till att president Nicolás Maduro valts illegitimt (se  Modern historia). USA valde att omgående erkänna Guaidó som Venezuelas legitime ledare och inom några veckor hade närmare 60 länder gjort detsamma, däribland flera EU-länder (inklusive Sverige).

Men sedan stannade erkännandena i huvudsak av, och förutom några vänsterstyrda latinamerikanska länder ryckte bland annat Ryssland, Kina och Turkiet ut till Maduros försvar.

Det snabba maktskifte som många väntade i Caracas 2019 har inte blivit av och Guaidó har efter hand blivit alltmer isolerad. EU har dragit tillbaka sitt erkännande eftersom ett nytt parlament valts och Guaidó inte längre är talman. I slutet av 2021 beslutade FN:s generalförsamling att erkänna Maduros regering, även om USA och en handfull andra länder höll fast vid erkännandet av Guaidó.

Sedan flera år har den politiska och socioekonomiska krisen i Venezuela skapat instabilitet i hela regionen på grund av flyktingströmmar, epidemier, våldsutbrott, korruption, narkotikahandel och annan laglöshet (se även Sociala förhållanden). Under 2017 bildade en rad latinamerikanska länder samt Kanada den så kallade Limagruppen, för att försöka hantera krisen. Limagruppen uppmanade i början av 2018 uttryckligen regeringen att skjuta upp presidentvalet i maj, med hänvisning till att förutsättningar för ett fritt och rättvisande val saknades. När valet ändå hölls kallade gruppens länder tillfälligt hem sina ambassadörer från Caracas. I gruppen ingick alla regionala tungviktare: Brasilien, Mexiko, Argentina, Colombia, Chile och Peru. Ett par år senare har flera dragit sig ur Limagruppen som därmed har försvagats.

Venezuela har hela tiden haft kvar stöd i regionen dels från vänsterregimer som i Kuba, dels från småstater runt Karibien (se vidare nedan). Liksom Ryssland och Kina – Venezuelas största långivare – motsätter de sig kraftfullt det de kallar inblandning i Venezuelas inre angelägenheter. 

I samband med Rysslands invasion av Ukraina i februari 2022 var Venezuelas president Nicolás Maduro en av relativt få ledare i världen som tog den ryske presidenten Vladimir Putin i försvar. Han anklagade Nato för att ha provocerat genom utvidgning österut och avvisade ”perversa planen att omringa Ryssland militärt och strategiskt”. I ett telefonsamtal med Putin uttalade Maduro sitt "starka stöd". 

Några månader senare besökte president Nicolás Maduro Iran som blivit en av Venezuelas viktigaste allierade vid sidan av bland andra Ryssland och Kina. I Teheran träffade Maduro både president Ebrahim Raisi och den högste ledaren ayatolla Ali Khamenei. De båda länderna skrev under samarbetsavtal inom bland annat energi, finans och politik, och de enades också om att ”arbeta tillsammans med försvarsprojekt”. Enligt ayatolla Khamenei är ”motstånd” ett sätt att utmana trycket som USA utövar genom sina sanktioner mot både Iran och Venezuela.

President Maduro besökte under samma resa också Turkiet och Algeriet. 

Sanktiononerna mot Venezuela riktades i januari 2019 för första gången mot den livsviktiga oljesektorn (se Kalendarium). De skärptes vidare och omfattar sedan augusti samma år alla Venezuelas tillgångar i USA (se Kalendarium). I september förbjöds hela landets toppskikt att inresa i USA: från viceministrar och överstar och uppåt, samt alla ledamöter i grundlagsförsamlingen, liksom deras familjer. USA skärpte sanktionerna ytterligare i flera omgångar 2020. De gör det svårt för utländska affärsintressen att alls interagera med Venezuela.

USA införde sanktioner mot vissa individer redan 2015, efter oroligheterna året innan. Från 2017 skärpte USA samt EU och Kanada i omgångar sanktioner som bland annat består av förbud mot vapenförsäljning samt inreseförbud och frysta tillgångar för personer som anklagas för brott mot medborgerliga och mänskliga rättigheter. Begränsningar infördes också för företag som gör affärer med den venezuelanska staten. Bland utpekade individer finns president Nicolás Maduro själv och inte minst den tidigare vicepresidenten Tareck El Aissami som anklagas för inblandning i narkotikahandeln. El Aissami är sedan april 2020 oljeminister. Alla åtta domare i Högsta domstolens författningskammare har också blivit föremål för sanktioner.

Andra allierade

Historiskt har relationerna till USA varit centrala och USA har förblivit den viktigaste handelspartnern. Men redan den med tiden alltmer USA-kritiska Chávez (president 1999–2013) odlade istället kontakter med länder som stod långt ifrån USA – som Kina, Ryssland, Kuba, Iran, Libyen, Syrien, Nordkorea och Belarus (Vitryssland). President Maduro har länge anklagat USA för att driva ekonomisk krigföring mot Venezuela och för att vilja störta hans regering.

Relationerna till USA försämrades redan efter kuppen mot Chávez 2002 (se Modern historia). Vid den tiden gav USA ekonomiskt stöd till venezuelanska oppositionsgrupper och många ansåg att kuppen stöddes av regeringen i Washington. USA hade länge kritiserat Venezuela för bristande samarbete i kampen mot narkotikahandeln och införde 2006 ett förbud mot vapenexport till landet. Venezuela har vid flera tillfällen utvisat amerikanska diplomater som anklagats för att ha försökt "destabilisera" landet. De båda länderna har inte haft ambassadörer i varandras länder sedan 2010.

I sina försök att motarbeta USA:s dominans bildade Venezuela och Kuba det vänsterorienterade blocket Alba för att främja ekonomisk solidaritet, social jämlikhet och politisk integration mellan regionens länder. De grundade också oljesamarbetet Petrocaribe: genom att erbjuda billig olja på förmånliga villkor till länder i Latinamerika och Karibien vann Venezuela politiskt inflytande. Både Alba och Petrocaribe har i praktiken upphört att fungera under den pågående krisen i Venezuela.

Venezuela har också varit tongivande i sydamerikanska ekonomiska och kulturella initiativ som den regionala banken Banco del Sur, tänkt att bli ett alternativ till Världsbanken, det regionala oljeföretaget Petrosur och Telesur, ett TV-närverk. Telesur började sända från Caracas 2005 och var tänkt att vara en socialistisk latinamerikansk motvikt till spanskspråkiga CNN. Den venezuelanska staten är största delägare i Telesur, men fyra andra latinamerikanska länder äger andelar i kanalen.

Regionala organ

Venezuela är medlem av den sydamerikanska organisationen Unasur, men även den är alltmer överspelad. År 2012 blev Venezuela även medlem av frihandelssamarbetet Mercosur, men 2016 stängdes landet av då det inte hade anpassat sin lagstiftning till organisationens regler. Sommaren 2017 skärptes avstängningen till att gälla "på obestämd" tid, då de övriga Mercosurländerna kritiserade Venezuela för att den demokratiska ordningen var satt ur spel.

Förhållandet till samarbetsorganisationen OAS har länge varit ambivalent och nu övergått till att vara fientligt. Venezuela har ofta kritiserat organisationen för att vara USA-styrd. Kritiken från OAS mot Venezuela har skärpts avsevärt sedan uruguayaren Luis Almagro tillträdde som generalsekreterare 2015. Almagro har uttryckligen sagt att Venezuela inte längre är en demokrati och hotat med att stänga av landet från organisationen. Kritiken resulterade i att Caracas 2017 meddelade att sin avsikt att lämna organisationen och sedan april 2019 erkänner OAS oppositionsledaren Juan Guaidó som Venezuelas representant. Redan 2013 lämnade landet Interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter (IACHR), ett fristående organ inom OAS, enligt beslut ett år tidigare.

I december 2011 lanserades på Chávez initiativ en ny regional samarbetsorganisation Celac, som var tänkt som ett alternativ till OAS. Celac omfattar alla länder i Latinamerika och Västindien men inte USA och Kanada.

Förhållandet till Colombia

Relationen till Colombia har historiskt varit ansträngd och på senare år har den ofta varit direkt fientlig. Rent vapenskrammel förekom 2008–2010, då Hugo Chávez anklagade Colombia för att vara USA:s lakej och hans motpart Álvaro Uribe anklagade Venezuela för att stödja den colombianska vänstergerillan Farc. Inför OAS och FN anklagade länderna varandra för mord, kidnappningar, spionage och en rad incidenter utmed gränsen.

När en utpräglat konservativ president, Iván Duque, tillträdde i grannlandet 2018 blev förhållandet på nytt djupfryst. Colombia hör till de länder som slöt upp på USA:s sida i krisen 2019, och i samband med det bröts de diplomatiska förbindelserna. Tre år senare, i augusti 2022, återupprättades relationerna sedan vänsterpresidenten Gustavo Petro tillträtt i Colombia.

Gränskonflikter

Sedan gammalt har Venezuela en rad olösta gränstvister med bland andra Colombia, Guyana och några ö-stater i Västindien. Tvisten med Colombia gäller gränsdragningen i Venezuelabukten, där det kan finnas rika oljefyndigheter. Konflikten med Guyana berör ett område väster om Essequibofloden. Venezuela hävdar att mer än hälften av Guyanas landareal egentligen är venezuelansk. Tvisten har fått nytt bränsle sedan oljefyndigheter upptäckts i havet utanför det omtvistade området. Guyana vände sig i mars 2018 till Internationella domstolen (ICJ) i Haag i frågan, men president Maduro avfärdade genast alla tankar på en "juridisk lösning". Trots det meddelade ICJ i december 2020 att domstolen kommer att pröva tvisten. Processen väntas ta flera år.

Den så kallade oljediplomatin är viktig för Venezuelas kontakter med omvärlden. Flera latinamerikanska och karibiska länder har knutit nära band till Venezuela i utbyte mot billig olja. Oljeleveranserna har dock i huvudsak upphört under den pågående krisen. 

Venezuela var en av de fem stora oljeproducenter som bildade Opec 1960. Landet är fortfarande medlem.

Försvar

Venezuelas väpnade styrkor utgörs i huvudsak av värnpliktiga soldater. Allmän värnplikt gäller för män och kvinnor mellan 18 och 60 år.

Militären höll sig länge utanför politiken, även om det fanns personliga band mellan militärledningen och de gamla politiska partierna. När Chávez blev president utnämnde han militärer till en rad höga poster och farhågor fanns om att Venezuela åter skulle bli en militärdiktatur. Kuppen mot Chávez 2002 visade att militären var splittrad: vissa befäl deltog i kuppen, andra stödde Chávez. Efter kuppen rensade presidenten ut politiska motståndare ur militärledningen.

Under Chávez tid vid makten blev militären alltmer politiserad och det har fortsatt under hans efterträdare Maduro. I slutet av 2017 utsåg presidenten en general till chef för det statliga oljebolaget PDVSA.

Venezuela har köpt mycket vapen från Ryssland och de båda ländernas försvar har haft gemensamma övningar. Venezuela har fått licens för att tillverka ryska vapen och rysk ammunition. Motivet sades vara att avskräcka USA från att invadera Venezuela.

Om våra källor

Fakta – försvar

Armén
63 000 man (2020)
Flygvapnet
11 500 man (2017)
Flottan
25 500 man (2017)
Militärutgifternas andel av BNP
2,2 procent (2017)

Källor

Venezuela – Ekonomisk översikt

Venezuela har världens största oljereserver och var tidigare det mest välmående landet i Latinamerika. Men på senare år har ekonomisk vanskötsel i kombination med sjunkande oljepriser orsakat den värsta krisen i landets historia. Negativ tillväxt, hyperinflation och akut varubrist har utlöst en humanitär katastrof.

Den kollaps som Venezuela genomgått har få motstycken i världen – ekonomin brukar inte implodera i demokratiska stater där fred råd. Oljan svarar normalt för över 95 procent av exportinkomsterna, hälften av statens intäkter och en fjärdedel av BNP. Under goda ekonomiska tider har oljan gett staten pengar till satsningar på välfärd och infrastruktur, men oljeberoendet gör Venezuela sårbart. När oljepriset plötsligt halverades 2014 växlade ekonomin från en pågående kräftgång till fritt fall.

Oljeproduktionen föll stadigt från 2015 och låg 2020 på runt en fjärdedel av vad den var bara fem år tidigare. 

Med coronapandemin förvärrades läget. Bränslekrisen i Venezuela blev akut och landet tvingades importera bensin från Iran.

Tillväxten låg från 1999 under genomsnittet i regionen och blev negativ från 2014. Ekonomin har krympt allt mer för varje år – minskningen låg på 80 procent på åtta år fram till 2021. Först 2022 tycks det ha vänt: några månader in på året spår olika institut allt mellan 1,5 och 20 procents tillväxt. Men det är då från en mycket låg nivå. Som orsak till vändningen nämns den dollarisering av ekonomin som i praktiken inleddes 2019, då president Nicolás Maduro lättade på regleringar kring transaktioner i dollar.

Som en följd av Rysslands invasion av Ukraina i februari 2022 har också intresset utifrån för Venezuelas olja ökat, vilket gör att det finns goda utsikter att tillväxten fortsätter att skjuta fart.  

Annars är inflationen också ett galopperande problem, den beräknas av IMF ha uppgått till över 900 000 procent 2018. Centralbankens siffror är betydligt lägre och inflationstakten har avtagit, men det rör sig fortfarande om fyrsiffriga tal.

Den extrema prisstegringstakten har gjort att regeringen har infört en ny valuta vid tre tillfällen och strukit sammanlagt 14 nollor, i försök att få bukt med inflationen. Valutan bolívar ersattes med bolívar fuerte (stark bolívar) 2008, därpå införde bolívar soberano (suverän bolívar) 2018 och 2021 var det dags för bolívar digital (digital). Den senaste ändringen innebar att sex nollor ströks så att en miljon bolívar i ett slag blev en bolívar. Värdet förblev detsamma, cirka 2 svenska kronor.

Trots att den senaste valutan har tillägget ”digital” finns den även som sedlar. En kryptovaluta, petro, infördes dock 2018 tillsammans med bolívar soberano, men den har aldrig fått något större genomslag

Dollariseringen från 2019 har bidragit till viss stabilisering och att tillgången på varor blivit bättre igen – för den som har pengar. Enligt uppskattningar görs drygt två av tre transaktioner i amerikanska dollar och i butikerna är priserna ofta angivna i dollar. I gränstrakterna används ofta colombianska peso eller brasilianska real – eller guld.

Oljeberoende

Försök har gjorts att utveckla andra näringar än oljan men landet har inte lyckats bryta beroendet av ”det svarta guldet”. På 1960-talet försökte regeringen effektivisera jordbruket, på 1970-talet satsade landet på tung industri och på 1990-talet försökte man locka privata investerare genom avregleringar och privatiseringar. Hugo Chávez som tillträdde 1999 försökte med socialistiska förtecken underlätta för små och medelstora företag, kooperativ och småskaliga jordbruk. Tillsammans med sociala satsningar gav det nya chanser för tidigare marginaliserade grupper. Men programmen präglas av ineffektivitet och korruption och beroendet av oljeintäkterna har snarast ökat.

Chávez inledde också en omfattande nationalisering av ekonomin – det statliga ägandet och inflytandet ökade inom oljesektorn, jordbruket, banker, gruvsektorn, telekomindustrin, elförsörjning, transport och turism. Hundratals utlandsägda företag nationaliserades. Den ekonomiska politiken skrämde bort investerare, minskade produktiviteten och krympte exporten av annat än olja.

När oljeinkomsterna inte räckte för att förse befolkningen med billiga basvaror infördes statliga priskontroller på många varor. Det ledde till varubrist, eftersom priserna sattes så lågt att det inte lönade sig att sälja i Venezuela. Istället smugglades varor ut ur landet där de såldes på svarta marknaden till ett högre pris. För att säkra livsmedelstillgången och förhindra smuggling tog staten över en rad företag, bland andra ris-, kaffe- och sockerbolag.

Varubrist 

Under den ”bolivarianska revolutionen” fick landets breda folklager till att börja med ta del av inkomsterna från oljetillgångarna, i högre grad än tidigare. Det ledde till minskad fattigdom. Men förstatligandena av företag samt valuta- och priskontrollerna skapade varubrist och kapitalflykt. Drygt 20 år efter Chávez makttillträde präglas venezuelanernas vardag istället av akut brist på allt – mat, toapapper, läkemedel etc. Samtidigt har el- och vattenransonering införts.

Det statliga oljebolaget PDVSA lånar miljonbelopp av centralbanken för att finansiera de sociala satsningarna samtidigt som extremt låga, subventionerade bränslepriser kostar staten stora summor. Oljeproduktionen har minskat kraftigt, bland annat grund av eftersatta investeringar. Problem med raffineringskapaciteten gör också att oljejätten Venezuela tvingas importera bensin, till marknadspriser.

Om våra källor

Fakta – Ekonomi

BNP per person
16 056 US dollar (2014)
BNP-tillväxt
-5,0 procent (2021)
Total BNP
miljoner US dollar (2020)
Jordbrukets andel av BNP
5,0 procent (2014)
Industrins andel av BNP
37,2 procent (2014)
Servicesektorns andel av BNP
51,7 procent (2014)
Inflation
500,0 procent (2022)
Statsskuldens andel av BNP
304,1 procent (2020)
Utlandsskuld
189 306 miljoner US dollar (2020)
Valuta
bolívar 1
Varuexport
27 399 miljoner US dollar (2016)
Varuimport
16 338 miljoner US dollar (2016)
Bytesbalans
-3,9 miljarder US dollar (2016)
Varuhandelns andel av BNP
24 procent (2014)
Viktigaste exportvaror
råolja och oljeprodukter
Största handelspartner
USA, Kina, Colombia, Brasilien
Bistånd per person
3 US dollar (2017)
1. eller bolívar digital (valutan hette bolívar fuerte 2008–2018 och bolívar soberano 2018–2021)

Källor

Venezuela – Naturtillgångar, energi och miljö

Venezuela hör till världens rikaste länder i fråga om naturtillgångar och har bland annat de största kända oljereserverna. Det finns också gott om naturgas och kol, och stora fyndigheter av en lång rad metaller och mineraler.

Regeringen har gjort försök att stärka gruvdriften för att bli mindre beroende av oljan, utan några större framgångar. I landet finns bland annat järnmalm, bauxit, guld, silver, koppar, zink, fosfor, nickel, uran, bly, titan, koltan och diamanter.

På 1990-talet såldes gruvintressen till utländska, främst nordamerikanska företag. Efter millennieskiftet har företag i branschen istället förstatligats. Idag kontrollerar staten det mesta av mineraltillgångarna. Samtidigt har många nya företag inte minst från Kina bjudits in som delintressenter i gruvdriften.

Venezuela har också mycket naturgas, som främst utvinns av ett dotterbolag till det statliga oljebolaget Petróleos de Venezuela SA (PDVSA).

Oljeindustrin förstatligades i mitten av 1970-talet. PDVSA svarar för samordning, marknadsföring och investeringar i oljeindustrin, medan oljedepartementet lägger fast den långsiktiga utvecklingen av verksamheten. Under 1990-talet öppnades oljeindustrin för privata investerare, men när Hugo Chávez blev president 1999 ökade han åter den statliga kontrollen och PDVSA blev alltmer politiskt styrt. I augusti 2011 förstatligades guldproduktionen.

Olja utvinns framför allt i Cuenca Oriental i öster och Maracaibo i väster. USA har traditionellt varit den största köparen, men handeln med USA har minskat drastiskt på grund av sanktioner (se Utrikespolitik och försvar). För att minska beroendet av USA har Venezuela sökt nya marknader, främst i Asien. Bristande raffineringsmöjligheter gör att Venezuela trots sina oljerikedomar importerar bensin. Nu har också oljeproduktionen minskat kraftigt på grund av bristande investeringar. Utvinningen 2020 låg på en fjärdedel jämfört med fem år tidigare (se Ekonomisk översikt).

Trots den goda tillgången på olja står vattenkraft för runt 70 procent av den elektricitet som förbrukas. Merparten utvinns vid Guridammen vid Caronífloden i öster, en av världens största vattenkraftanläggningar. Elpriserna är låga och många kopplar dessutom in sig illegalt på elnätet och stjäl elektricitet. Produktionen har nästan fördubblats på ett årtionde men det räcker ändå inte för att täcka ökande efterfrågan. Underhållet av elnätet är dessutom eftersatt. Elbrist och strömavbrott är vanligt förekommande. Strömavbrotten har alltmer blivit en politiskt laddad fråga. Regeringen hävdade att sabotage låg bakom en våldsam explosion vid landets största oljeraffinaderi i augusti 2012, då ett 50-tal personer omkom och 800 hus förstördes. Enligt utomstående experter var orsaken en gasläcka och bristande underhåll.

Under den akuta politiska krisen i början av 2019 inträffade mer omfattande strömavbrott än någonsin tidigare i Venezuela. Regeringen och oppositionen anklagade varanadra för att ligga bakom attackerna.

Venezuela slöt 2008 ett samarbetsavtal med Ryssland om att bygga landets första kärnkraftverk. Planerna avblåstes emellertid efter den svåra kärnkraftsolyckan i Fukushima i Japan i mars 2011.

Luftföroreningar i Caracas med omnejd utgör ett svårt miljöproblem. Därtill är sjöarna Maracaibo och Valencia kraftigt förorenade. Venezuela riskerar dessutom att drabbas hårt av de klimatförändringar som följer av den globala uppvärmningen. Mangroveträsken vid kusten dränks om havsnivån höjs. Extrema väderförhållanden kan orsaka jordskred och översvämningar. När mängden nederbörd förändras påverkas även elproduktionen i vattenkraftverken.

Om våra källor

Fakta – energi och miljö

Energianvändning per person
2 271 kilo oljeekvivalenter (2013)
Elkonsumtion per person
2661 kilowattimmar, kWh (2014)
Utsläpp av koldioxid totalt
112 340 tusen ton (2019)
Utsläpp av koldioxid per invånare
3,9 ton (2019)
Andelen energi från förnyelsebara källor
15,6 procent (2019)

Källor

Venezuela – Jordbruk och fiske

Jordbruket i Venezuela är dåligt utvecklat och mindre viktigt för ekonomin än i de flesta andra länder i Latinamerika. Den ensidiga satsningen på oljeindustrin har länge hämmat jordbruket. 

Jorden ägs till stor del av ett fåtal storgodsägare med svagt intresse för produktionen. Enligt en lag från 2001 får staten konfiskera privatägd mark som inte utnyttjas. En förhoppning var att lagen skulle bidra till minskat beroende av matimport och till utveckling av landsbygden. 

Fram till 2012 hade staten enligt officiella uppgifter tagit över 7,7 miljoner hektar mark varav 1,1 miljon hektar delats ut till lantarbetare inom ramen för statliga projekt. Under samma period minskade emellertid produktionen och behovet av livsmedelsimport ökade. En bidragande orsak var ökad konsumtion – genom sociala satsningar och subventioner fick många venezuelaner tillgång till mer mat (se Sociala förhållanden). Men det var också svårt för producenter att få lönsamhet på grund av priskontroll och inflation (se Ekonomisk översikt), och konkurrens av billig mat från främst USA, Brasilien och Colombia. Regeringen har förstatligat företag och reglerat produktion, distribution och försäljning av livsmedel vilket skapat osäkerhet och skrämt bort investerare. Upp till hälften av livsmedlen importeras från utlandet.

Marken är dåligt utnyttjad. Stora landägare håller stora delar av sina marker i träda, delvis på grund av oro för att ingångna avtal och äganderätt inte respekteras.

De viktigaste jordbruksprodukterna är majs, sockerrör, ris, bananer, kaffe, kakao, kött, mjölk och ägg. Till de största exportgrödorna hör ris, tobak, kaffe och kakao. Mjölk, vete, potatis och socker är viktiga importvaror.

Fiskerinäringen var länge underutvecklad trots den långa kusten och de många floderna och insjöarna. Under de senaste åren har fångsterna ökat, särskilt av tonfisk. Regeringen försöker utveckla fiskerinäringen och skydda fiskbeståndet. Industriellt fiske är inte tillåtet nära kusten.

Hälften av fastlandet är täckt av skog. Trots värdefulla träslag är skogsbruket inte särskilt utvecklat. Guld- och diamantutvinning i södra Venezuela har skadat regnskogen.

Om våra källor

Fakta – jordbruk

Jordbrukets andel av BNP
5,0 procent (2014)
Andel av landytan som används för jordbruk
24,4 procent (2018)
Andel av landytan som är skogsbevuxen
52,4 procent (2020)

Källor

Venezuela – Industri

Eftersom inkomsterna från oljeexporten under flera årtionden gjorde det möjligt att importera en stor del av de varor landet behövde, dröjde det ganska länge innan Venezuela på allvar satsade på att bygga upp en inhemsk tillverkningsindustri. Än idag domineras industrisektorn av oljeutvinning och raffinering av olja.

Först under 1970- och 1980-talen började regeringarna använda oljeinkomsterna för att stödja annan industri än den som var knuten till oljeutvinningen. Särskilt försökte landet uppmuntra de industriföretag som utnyttjade landets egna råvaror.

Under de politiskt oroliga åren i början av 2000-talets första årtionde gick industriproduktionen tillbaka. Flera tusen företag lades ned och omkring 200 000 arbetstillfällen gick förlorade. De senaste årens politiska och ekonomiska kris har ytterligare förvärrat situationen.

Staten har sedan millennieskiftet tagit över en lång rad oljeföretag, cementfabriker, elbolag, telekomföretag och livsmedelsfabriker.

Gummi- och plastprodukter, metallprodukter, textilier, transportutrustning, livsmedel och tobak är viktiga varor i tillverkningsindustrin. 

Om våra källor