Venezuela – Ekonomisk översikt

Venezuela har världens största oljereserver och var tidigare det mest välmående landet i Latinamerika. Men på senare år har ekonomisk vanskötsel i kombination med sjunkande oljepriser orsakat den värsta krisen i landets historia. Negativ tillväxt, hyperinflation och akut varubrist har utlöst en humanitär katastrof.

Den kollaps som Venezuela genomgått har få motstycken i världen – ekonomin brukar inte implodera i demokratiska stater där fred råd. Oljan svarar normalt för över 95 procent av exportinkomsterna, hälften av statens intäkter och en fjärdedel av BNP. Under goda ekonomiska tider har oljan gett staten pengar till satsningar på välfärd och infrastruktur, men oljeberoendet gör Venezuela sårbart. När oljepriset plötsligt halverades 2014 växlade ekonomin från en pågående kräftgång till fritt fall.

Oljeproduktionen föll stadigt från 2015 och låg 2020 på runt en fjärdedel av vad den var bara fem år tidigare. 

Med coronapandemin förvärrades läget. Bränslekrisen i Venezuela blev akut och landet tvingades importera bensin från Iran.

Tillväxten låg från 1999 under genomsnittet i regionen och blev negativ från 2014. Ekonomin har krympt allt mer för varje år – minskningen låg på 80 procent på åtta år fram till 2021. Först 2022 tycks det ha vänt: några månader in på året spår olika institut allt mellan 1,5 och 20 procents tillväxt. Men det är då från en mycket låg nivå. Som orsak till vändningen nämns den dollarisering av ekonomin som i praktiken inleddes 2019, då president Nicolás Maduro lättade på regleringar kring transaktioner i dollar.

Som en följd av Rysslands invasion av Ukraina i februari 2022 har också intresset utifrån för Venezuelas olja ökat, vilket gör att det finns goda utsikter att tillväxten fortsätter att skjuta fart.  

Annars är inflationen också ett galopperande problem, den beräknas av IMF ha uppgått till över 900 000 procent 2018. Centralbankens siffror är betydligt lägre och inflationstakten har avtagit, men det rör sig fortfarande om fyrsiffriga tal.

Den extrema prisstegringstakten har gjort att regeringen har infört en ny valuta vid tre tillfällen och strukit sammanlagt 14 nollor, i försök att få bukt med inflationen. Valutan bolívar ersattes med bolívar fuerte (stark bolívar) 2008, därpå införde bolívar soberano (suverän bolívar) 2018 och 2021 var det dags för bolívar digital (digital). Den senaste ändringen innebar att sex nollor ströks så att en miljon bolívar i ett slag blev en bolívar. Värdet förblev detsamma, cirka 2 svenska kronor.

Trots att den senaste valutan har tillägget ”digital” finns den även som sedlar. En kryptovaluta, petro, infördes dock 2018 tillsammans med bolívar soberano, men den har aldrig fått något större genomslag

Dollariseringen från 2019 har bidragit till viss stabilisering och att tillgången på varor blivit bättre igen – för den som har pengar. Enligt uppskattningar görs drygt två av tre transaktioner i amerikanska dollar och i butikerna är priserna ofta angivna i dollar. I gränstrakterna används ofta colombianska peso eller brasilianska real – eller guld.

Oljeberoende

Försök har gjorts att utveckla andra näringar än oljan men landet har inte lyckats bryta beroendet av ”det svarta guldet”. På 1960-talet försökte regeringen effektivisera jordbruket, på 1970-talet satsade landet på tung industri och på 1990-talet försökte man locka privata investerare genom avregleringar och privatiseringar. Hugo Chávez som tillträdde 1999 försökte med socialistiska förtecken underlätta för små och medelstora företag, kooperativ och småskaliga jordbruk. Tillsammans med sociala satsningar gav det nya chanser för tidigare marginaliserade grupper. Men programmen präglas av ineffektivitet och korruption och beroendet av oljeintäkterna har snarast ökat.

Chávez inledde också en omfattande nationalisering av ekonomin – det statliga ägandet och inflytandet ökade inom oljesektorn, jordbruket, banker, gruvsektorn, telekomindustrin, elförsörjning, transport och turism. Hundratals utlandsägda företag nationaliserades. Den ekonomiska politiken skrämde bort investerare, minskade produktiviteten och krympte exporten av annat än olja.

När oljeinkomsterna inte räckte för att förse befolkningen med billiga basvaror infördes statliga priskontroller på många varor. Det ledde till varubrist, eftersom priserna sattes så lågt att det inte lönade sig att sälja i Venezuela. Istället smugglades varor ut ur landet där de såldes på svarta marknaden till ett högre pris. För att säkra livsmedelstillgången och förhindra smuggling tog staten över en rad företag, bland andra ris-, kaffe- och sockerbolag.

Varubrist 

Under den ”bolivarianska revolutionen” fick landets breda folklager till att börja med ta del av inkomsterna från oljetillgångarna, i högre grad än tidigare. Det ledde till minskad fattigdom. Men förstatligandena av företag samt valuta- och priskontrollerna skapade varubrist och kapitalflykt. Drygt 20 år efter Chávez makttillträde präglas venezuelanernas vardag istället av akut brist på allt – mat, toapapper, läkemedel etc. Samtidigt har el- och vattenransonering införts.

Det statliga oljebolaget PDVSA lånar miljonbelopp av centralbanken för att finansiera de sociala satsningarna samtidigt som extremt låga, subventionerade bränslepriser kostar staten stora summor. Oljeproduktionen har minskat kraftigt, bland annat grund av eftersatta investeringar. Problem med raffineringskapaciteten gör också att oljejätten Venezuela tvingas importera bensin, till marknadspriser.

Om våra källor

90995

Världspolitikens Dagsfrågor ger fördjupning i frågorna som förändrar världen. Varje nummer kommer med instuderingsfrågor.

Läs mer

89488

Gratis nättidning om internationella frågor

Vidga och fördjupa din kunskap om globala frågor. I Utrikesmagasinet hittar du aktuella analyser av vår tids stora utmaningar. Bland skribenterna finns forskare, journalister, debattörer och experter.

Gå till Utrikesmagasinet

127302

Världspolitikens Dagsfrågor ger fördjupning i frågor som påverkar världen. Varje nummer kommer med instuderingsfrågor.

Läs mer

Varukorg

Totalt 0