Venezuela – Utrikespolitik och försvar

Socialistregeringen i Venezuela befinner sig på rak kollisionskurs med stora delar av omvärlden. Relationerna som sedan länge var ansträngda på grund av landets auktoritära styre har varit djupfrysta sedan 2019. Nära samarbete har landet bara med mer eller mindre totalitära stater världen över.

Den alltmer akuta politiska krisen i Venezuela resulterade i början av 2019 i att nationalförsamlingens talman Juan Guaidó utropade sig till president under en övergångsperiod, med hänvisning till att president Nicolás Maduro valts illegitimt (se  Modern historia). USA valde att omgående erkänna Guaidó som Venezuelas legitime ledare och inom några veckor hade närmare 60 länder gjort detsamma, däribland flera EU-länder (inklusive Sverige).

Men sedan stannade erkännandena i huvudsak av, och förutom några vänsterstyrda latinamerikanska länder ryckte bland annat Ryssland, Kina och Turkiet ut till Maduros försvar.

Det snabba maktskifte som många väntade i Caracas 2019 har inte blivit av och Guaidó har efter hand blivit alltmer isolerad. EU har dragit tillbaka sitt erkännande eftersom ett nytt parlament valts och Guaidó inte längre är talman. I slutet av 2021 beslutade FN:s generalförsamling att erkänna Maduros regering, även om USA och en handfull andra länder höll fast vid erkännandet av Guaidó.

Sedan flera år har den politiska och socioekonomiska krisen i Venezuela skapat instabilitet i hela regionen på grund av flyktingströmmar, epidemier, våldsutbrott, korruption, narkotikahandel och annan laglöshet (se även Sociala förhållanden). Under 2017 bildade en rad latinamerikanska länder samt Kanada den så kallade Limagruppen, för att försöka hantera krisen. Limagruppen uppmanade i början av 2018 uttryckligen regeringen att skjuta upp presidentvalet i maj, med hänvisning till att förutsättningar för ett fritt och rättvisande val saknades. När valet ändå hölls kallade gruppens länder tillfälligt hem sina ambassadörer från Caracas. I gruppen ingick alla regionala tungviktare: Brasilien, Mexiko, Argentina, Colombia, Chile och Peru. Ett par år senare har flera dragit sig ur Limagruppen som därmed har försvagats.

Venezuela har hela tiden haft kvar stöd i regionen dels från vänsterregimer som i Kuba, dels från småstater runt Karibien (se vidare nedan). Liksom Ryssland och Kina – Venezuelas största långivare – motsätter de sig kraftfullt det de kallar inblandning i Venezuelas inre angelägenheter. 

I samband med Rysslands invasion av Ukraina i februari 2022 var Venezuelas president Nicolás Maduro en av relativt få ledare i världen som tog den ryske presidenten Vladimir Putin i försvar. Han anklagade Nato för att ha provocerat genom utvidgning österut och avvisade ”perversa planen att omringa Ryssland militärt och strategiskt”. I ett telefonsamtal med Putin uttalade Maduro sitt "starka stöd". 

Några månader senare besökte president Nicolás Maduro Iran som blivit en av Venezuelas viktigaste allierade vid sidan av bland andra Ryssland och Kina. I Teheran träffade Maduro både president Ebrahim Raisi och den högste ledaren ayatolla Ali Khamenei. De båda länderna skrev under samarbetsavtal inom bland annat energi, finans och politik, och de enades också om att ”arbeta tillsammans med försvarsprojekt”. Enligt ayatolla Khamenei är ”motstånd” ett sätt att utmana trycket som USA utövar genom sina sanktioner mot både Iran och Venezuela.

President Maduro besökte under samma resa också Turkiet och Algeriet. 

Sanktiononerna mot Venezuela riktades i januari 2019 för första gången mot den livsviktiga oljesektorn. De skärptes vidare och omfattade från augusti samma år alla Venezuelas tillgångar i USA. I september förbjöds hela landets toppskikt att inresa i USA: från viceministrar och överstar och uppåt, samt alla ledamöter i grundlagsförsamlingen, liksom deras familjer. USA skärpte sanktionerna ytterligare i flera omgångar 2020. De gör det svårt för utländska affärsintressen att alls interagera med Venezuela.

USA införde sanktioner mot vissa individer redan 2015, efter oroligheterna året innan. Från 2017 skärpte USA samt EU och Kanada i omgångar sanktioner som bland annat består av förbud mot vapenförsäljning samt inreseförbud och frysta tillgångar för personer som anklagas för brott mot medborgerliga och mänskliga rättigheter. Begränsningar infördes också för företag som gör affärer med den venezuelanska staten. Bland utpekade individer finns president Nicolás Maduro själv och inte minst den tidigare vicepresidenten Tareck El Aissami som anklagas för inblandning i narkotikahandeln. El Aissami är sedan april 2020 oljeminister. Alla åtta domare i Högsta domstolens författningskammare har också blivit föremål för sanktioner.

Andra allierade

Historiskt har relationerna till USA varit centrala och USA har förblivit den viktigaste handelspartnern. Men redan den med tiden alltmer USA-kritiska Chávez (president 1999–2013) odlade istället kontakter med länder som stod långt ifrån USA – som Kina, Ryssland, Kuba, Iran, Libyen, Syrien, Nordkorea och Belarus (Vitryssland). President Maduro har länge anklagat USA för att driva ekonomisk krigföring mot Venezuela och för att vilja störta hans regering.

Relationerna till USA försämrades redan efter kuppen mot Chávez 2002 (se Modern historia). Vid den tiden gav USA ekonomiskt stöd till venezuelanska oppositionsgrupper och många ansåg att kuppen stöddes av regeringen i Washington. USA hade länge kritiserat Venezuela för bristande samarbete i kampen mot narkotikahandeln och införde 2006 ett förbud mot vapenexport till landet. Venezuela har vid flera tillfällen utvisat amerikanska diplomater som anklagats för att ha försökt "destabilisera" landet. De båda länderna har inte haft ambassadörer i varandras länder sedan 2010.

I sina försök att motarbeta USA:s dominans bildade Venezuela och Kuba det vänsterorienterade blocket  Alba  för att främja ekonomisk solidaritet, social jämlikhet och politisk integration mellan regionens länder. De grundade också oljesamarbetet  Petrocaribe:  genom att erbjuda billig olja på förmånliga villkor till länder i Latinamerika och Karibien vann Venezuela politiskt inflytande. Både Alba och Petrocaribe har i praktiken upphört att fungera under den pågående krisen i Venezuela.

Venezuela har också varit tongivande i sydamerikanska ekonomiska och kulturella initiativ som den regionala banken Banco del Sur, tänkt att bli ett alternativ till Världsbanken, det regionala oljeföretaget Petrosur och Telesur, ett TV-närverk. Telesur började sända från Caracas 2005 och var tänkt att vara en socialistisk latinamerikansk motvikt till spanskspråkiga CNN. Den venezuelanska staten är största delägare i Telesur, men fyra andra latinamerikanska länder äger andelar i kanalen.

Regionala organ

Venezuela är medlem av den sydamerikanska organisationen Unasur, men även den är alltmer överspelad. År 2012 blev Venezuela även medlem av frihandelssamarbetet Mercosur, men 2016 stängdes landet av då det inte hade anpassat sin lagstiftning till organisationens regler. Sommaren 2017 skärptes avstängningen till att gälla "på obestämd" tid, då de övriga Mercosurländerna kritiserade Venezuela för att den demokratiska ordningen var satt ur spel.

Förhållandet till samarbetsorganisationen OAS har länge varit ambivalent och nu övergått till att vara fientligt. Venezuela har ofta kritiserat organisationen för att vara USA-styrd. Kritiken från OAS mot Venezuela har skärpts avsevärt sedan uruguayaren Luis Almagro tillträdde som generalsekreterare 2015. Almagro har uttryckligen sagt att Venezuela inte längre är en demokrati och hotat med att stänga av landet från organisationen. Kritiken resulterade i att Caracas 2017 meddelade att sin avsikt att lämna organisationen och sedan april 2019 erkänner OAS oppositionsledaren Juan Guaidó som Venezuelas representant. Redan 2013 lämnade landet Interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter (IACHR), ett fristående organ inom OAS, enligt beslut ett år tidigare.

I december 2011 lanserades på Chávez initiativ en ny regional samarbetsorganisation Celac, som var tänkt som ett alternativ till OAS. Celac omfattar alla länder i Latinamerika och Västindien men inte USA och Kanada.

Förhållandet till Colombia

Relationen till Colombia har historiskt varit ansträngd och på senare år har den ofta varit direkt fientlig. Rent vapenskrammel förekom 2008–2010, då Hugo Chávez anklagade Colombia för att vara USA:s lakej och hans motpart Álvaro Uribe anklagade Venezuela för att stödja den colombianska vänstergerillan Farc. Inför  OAS  och FN anklagade länderna varandra för mord, kidnappningar, spionage och en rad incidenter utmed gränsen.

När en utpräglat konservativ president, Iván Duque, tillträdde i grannlandet 2018 blev förhållandet på nytt djupfryst. Colombia hör till de länder som slöt upp på USA:s sida i krisen 2019, och i samband med det bröts de diplomatiska förbindelserna. Tre år senare, i augusti 2022, återupprättades relationerna sedan vänsterpresidenten Gustavo Petro tillträtt i Colombia.

Gränskonflikter

Sedan gammalt har Venezuela en rad olösta gränstvister med bland andra Colombia, Guyana och några ö-stater i Västindien. Tvisten med Colombia gäller gränsdragningen i Venezuelabukten, där det kan finnas rika oljefyndigheter. Konflikten med Guyana berör ett område väster om Essequibofloden. Venezuela hävdar att mer än hälften av Guyanas landareal egentligen är venezuelansk. Tvisten har fått nytt bränsle sedan oljefyndigheter upptäckts i havet utanför det omtvistade området. Guyana vände sig i mars 2018 till Internationella domstolen ( ICJ ) i Haag i frågan, men president Maduro avfärdade genast alla tankar på en "juridisk lösning". Trots det meddelade ICJ i december 2020 att domstolen kommer att pröva tvisten. Processen väntas ta flera år.

Den så kallade oljediplomatin är viktig för Venezuelas kontakter med omvärlden. Flera latinamerikanska och karibiska länder har knutit nära band till Venezuela i utbyte mot billig olja. Oljeleveranserna har dock i huvudsak upphört under den pågående krisen. 

Venezuela var en av de fem stora oljeproducenter som bildade Opec 1960. Landet är fortfarande medlem.

Försvar

Venezuelas väpnade styrkor utgörs i huvudsak av värnpliktiga soldater. Allmän värnplikt gäller för män och kvinnor mellan 18 och 60 år.

Militären höll sig länge utanför politiken, även om det fanns personliga band mellan militärledningen och de gamla politiska partierna. När Chávez blev president utnämnde han militärer till en rad höga poster och farhågor fanns om att Venezuela åter skulle bli en militärdiktatur. Kuppen mot Chávez 2002 visade att militären var splittrad: vissa befäl deltog i kuppen, andra stödde Chávez. Efter kuppen rensade presidenten ut politiska motståndare ur militärledningen.

Under Chávez tid vid makten blev militären alltmer politiserad och det har fortsatt under hans efterträdare Maduro. I slutet av 2017 utsåg presidenten en general till chef för det statliga oljebolaget PDVSA.

Venezuela har köpt mycket vapen från Ryssland och de båda ländernas försvar har haft gemensamma övningar. Venezuela har fått licens för att tillverka ryska vapen och rysk ammunition. Motivet sades vara att avskräcka USA från att invadera Venezuela.

Om våra källor