Venezuela – Sociala förhållanden

Levnadsförhållandena i Venezuela har på kort tid gått från normalt välstånd för regionen till direkt misär för en majoritet av invånarna. Sällan har läget försämrats så snabbt i ett land som inte befinner sig i krig. Hungern är nu utbredd och människor dör i sjukdomar som tidigare var lätta att bota.

Den ekonomiska och politiska kollapsen i Venezuela har lett till att flera miljoner invånare har flytt landet på några få år (se Befolkning och språk). Coronapandemin 2020 hejdade till en del utflödet då rörligheten begränsades och gränser stängdes. Men samtidigt förvärrades den humanitära krisen i Venezuela.

Desperationen i landet är enorm. Enligt en rapport 2021 har andelen invånare som lever i fattigdom stigit till 95 procent, och drygt tre av fyra lever i extrem fattigdom (definierat som att leva på mindre än 1,90 dollar om dagen). Knappt tio år tidigare räknades en tredjedel av befolkningen som fattig medan knappt var tionde venezuelan var extremt fattig.

I FN:s rankning av länder efter mänsklig utveckling (HDI) har Venezuela plats 119  vilket räknas som medelnivå, den tredje av fyra kategorier. Landet ligger dock högst i det skiktet. Bara sju andra länder i Latinamerika och Karibien ingår i den kategorin och det finns inget land med låg utvecklingsnivå på västra halvklotet (se hela listan här).

Sjukvården har i princip kollapsat helt. Redan 2015 kom larmsignaler om att bara var tredje sjukhussäng var tillgänglig och att bristen på material och utrustning blivit allt mer akut. Sjukdomar som malaria, kolera, denguefeber och andra tropiska sjukdomar är nu allt vanligare. Sedan dess har läget stadigt förvärrats. 

Mellan 2012 och 2017 lämnade över hälften av landets läkare landet, enligt en studie av ett tiotal ideella organisationer. Bland sjuksköterskorna var siffran tre fjärdedelar. 

Matbristen är galopperande och leder till undernäring och ren svält. Det bidrar till snabbt ökande barnadödlighet, även om det inte finns några tillförlitliga siffror. FN:s livsmedelsprogram WFP rapporterade i februari 2020 att över 9 miljoner människor – ungefär var tredje invånare i Venezuela – inte har tillräckligt att äta. Ett drygt år senare ingick WFP ett avtal med regeringen om att förse venezuelanska skolbarn med mat. Målet är att nå 1,5 miljoner elever till 2023.

Fyra av tio hushåll uppger att de har elavbrott dagligen. Omfattande plundring och våldsbrottslighet har följt i nödens spår.

Under socialistregeringens första tid vid makten var trenden den motsatta. Andelen fattiga invånare minskade från runt hälften 1999 till en fjärdedel 15 år senare. De ekonomiska klyftorna minskade, bland annat genom Hugo Chávez sociala satsningar, misiones.

Misiones-satsningarna innebar ökad tillgång till sjukvård, billigare mat och en större andel barn och ungdomar i skola och på universitet. Fler venezuelaner fick tillgång till vatten och avlopp i hemmen och stöd utgick till äldre utan pension. Barnadödligheten sjönk och den förväntade livslängden ökade. Venezuela fick en skjuts uppåt på FN:s lista över mänsklig utveckling (Human Development Index). Många av de sociala programmen var dock ineffektiva och korruptionen var utbredd. När det vände gick det snabbt utför (se Ekonomisk översikt).

Chávez kom till makten med löften om gratis sjukvård till alla. Tillgången till sjukvård ökade också snabbt i början, med hjälp av tusentals kubanska läkare. De arbetade i nyinrättade sjukstugor i fattiga områden, och läkarbesök och mediciner var gratis. Men senare sjönk medlen till hälsovården som andel av BNP, samtidigt som ekonomin som helhet började krympa. I slutet av 2018 saknades cirka 90 procent av de läkemedel som skulle behövas.

Enligt lagen är kvinnor och män jämställda men Venezuela är ett patriarkalt samhälle. Kvinnors rättigheter respekteras i teorin, men kränks ofta i praktiken på grund av stereotypa, traditionella värderingar. Kvinnomisshandel är utbrett, men få förövare döms. 

Homosexualitet är lagligt men det finns inget juridiskt erkännande av homosexuella par. Diskriminering förekommer men åtminstone i Caracas finns en öppen gayvärld.

En stor del av befolkningen bor i städernas slum. Våld, kriminalitet och drogmissbruk är allvarliga problem. I Caracas och vid gränsen till Colombia är situationen särskilt svår. Illegala grupper från konfliktens Colombia opererar även på den venezuelanska sidan, och en del av kokainhandeln går genom Venezuela.

Social struktur

Överklassen – mindre än tio procent av befolkningen – har traditionellt innehaft större delen av den ekonomiska och politiska makten, men numera är denna elit mer öppen och varierad än förr. Den består inte enbart av de europeiska ättlingarna. Då den stora majoriteten är av blandat ursprung förekommer inga allvarliga, öppna spänningar på grund av hudfärg eller etnisk bakgrund, även om afrovenezuelaner och ursprungsinvånare kan utsättas för nedlåtande attityder.

Oljerikedomen bidrog tidigt till att en stor medelklass utvecklades, och många av de fattiga bönder och lantarbetare som flyttade till städerna kunde genom arbete och facklig anslutning skapa sig en dräglig tillvaro. 

Familjeliv

Familjen, med modern som stöttepelare, har central betydelse för de flesta venezuelaner. Kärnfamiljen är vanligast, men tidigare levde ofta far- eller morföräldrar i samma hus. Fortfarande bor kärnfamiljens närmaste släktingar inom samma område, när så är möjligt. De som tvingats flytta till andra orter har täta brev- eller telefonkontakter med sina närmaste.

Den äldsta generationen eller andra släktingar tar hand om barnen när modern arbetar utanför hemmet, men i övre medelklassen förekommer också betald hemhjälp. Under 1990-talet började större företag ordna barnpassning för anställda kvinnor.

Barnen i de flesta familjer, särskilt döttrar, lämnas sällan ensamma och de tillbringar vanligen kvällarna hemma, eller också äts familjemiddag på restaurang. Ungdomar bor oftast kvar hemma, eller hos en släkting, till långt över 20-årsåldern eller till dess att de gifter sig. I valet av äktenskapspartner är idealet att finna någon med samma eller högre social ställning; i detta ingår någon som är minst lika ljus i hyn.

Arvingar har lika rättigheter enligt lagen, men i praktiken har den med högre samhällsställning större chanser att utnyttja olika lagar och regler till sin fördel.

Om våra källor