Venezuela – Inrikespolitik och författning

Venezuela styrs sedan 1999 av den ”bolivarianska” vänsterrörelse som grundades av Hugo Chávez. Efter Chávez död 2013 tog Nicolás Maduro över som president. Under hans alltmer auktoritära styre sjönk landet undan för undan allt djupare ned i en mångbottnad kris. Ekonomin har befunnit sig i fritt fall, med djup misär och utbredd våldsbrottslighet som följd. Nedgången har nu hejdats, men problemen förblir enorma.

Det politiska landskapet i Venezuela förändrades i grunden när en ny författning antogs efter Hugo Chávez tillträde 1999. Presidentmakten stärktes medan parlamentets och rättsväsendets inflytande minskade. Chávez drev senare igenom nya ändringar som stärkte centralregeringens makt ytterligare. Regeringen har också strypt mediernas frihet och oppositionens handlingsutrymme. Efter hand har demokratin urholkats så att den i realiteten upphört att fungera (se även Demokrati och rättigheter).

Parallellt med demokratins försvagning har botten gått ur ekonomin. Venezuela är rikt på olja och var länge såväl ett demokratiskt som ekonomiskt föredöme i Latinamerika. Men efter Nicolás Maduro tillträde 2013 förvärrades en redan pågående kris stadigt. Raset i världsmarknadspriset på olja 2014 satte i gång en nedåtgående spiral som har få motsvarigheter i världen. Förutom det politiska dödläget befann sig Venezuela snart i en ekonomisk och social kris av enorma proportioner. I det som för några årtionden sedan räknades som Latinamerikas rikaste land får medborgarna i dag kämpa för sin överlevnad. Laglösheten har exploderat och den flyktingvåg ut ur landet som uppstått beskrivs som den mest dramatiska i Latinamerikas historia. Flera miljoner venezuelaner har lämnat landet sedan 2015. Merparten av dem som är kvar lever under svåra förhållanden. Under 2022 började det dock komma tecken på en vändning i ekonomin, om än från låga nivåer (se även Befolkning och språk, Ekonomisk översikt och Sociala förhållanden).

President Nicolás Maduro har styrt Venezuela sedan 2013. Foto: Matias Delacroix/AP/TT

Stora delar av befolkningen stödde länge Hugo Chávez och hans bolivarianska revolution (efter frihetshjälten Simón Bolívar, se Äldre historia). Det gällde främst de grupper som tidigare varit utestängda från makt och inflytande, och som gynnades av Chávez satsningar på skolor, bostäder och sjukhus. Många upplevde att chavismen (som Chávez rörelse kallas) gav dem människovärde och medborgerliga rättigheter som de tidigare saknat. En del av dem fortsätter att stödja Nicolás Maduro – av äkta lojalitet eller för att fortsätta få del av förmåner som subventionerade matkassar. 

Politiskt ställdes situationen på sin spets i början av 2019, när Nicolás Maduro svors in för en andra mandatperiod efter ett presidentval som oppositionen och stora delar av omvärlden underkänt. Det oppositionskontrollerade nationalförsamlingens nyvalde talman Juan Guaidó utropade sig då till interimspresident. Maduro tycktes sitta löst när USA och flertalet tungviktare i Latinamerika och EU (inklusive Sverige) erkände Guaidó som president under en övergångsperiod.

Men maktkampen hamnade snart i ett dödläge och förhoppningar om snabba förändringar kom på skam. Ett försök av Guaidó att få till stånd en folkresning med stöd av avhoppade militärer misslyckades våren 2019. Därpå inleddes samtal mellan parterna under norsk medling, först i Norge och sedan i Barbados, utan resultat. Ett nytt försök gjordes senare i Mexiko, också utan framgång.

Merparten av oppositionen, som bojkottat presidentvalet 2018, bojkottade också det val till nationalförsamlingen som hölls 2020. Eftersom den gamla nationalförsamlingen (vald 2015) inte erkände den nya fortsatte även den att arbeta trots att den i praktiken hela tiden saknat reellt inflytande.

Den politiska låsningen bestod länge men 2022 togs samtalen i Mexiko upp på nytt och i november skrev regeringen och oppositionen under en preliminär överenskommelse om att hitta en väg ut ur den politiska krisen. De enades om att begära att miljardtals dollar i frysta medel i utlandet ska frigöras, för att finansiera sociala satsningar i landet. Som ett resultat gav USA det amerikanska oljebolaget Chevron tillstånd att återuppta en del verksamhet i Venezuela, något som sanktioner annars hindrat. USA:s beslut var också ett led i försöken att hålla nere de oljepriset på världsmarknaden samtidigt som västländerna pressar Ryssland med sanktioner på grund av dess aggression i Ukraina.

Precis före årsskiftet 2022/2023 röstade också den ”gamla” oppositionskontrollerade nationalförsamlingen med bred marginal för att upplösa den parallella interimsregeringen och frånta Juan Guaidó utnämningen som president.

Oppositionen försöker nu hitta en ny gemensam front inför det presidentval som ska hållas 2024. Ett primärval planeras i oktober 2023 för att vaska fram en enda kandidat att ställa mot president Nicolás Maduro, som tänker ställa upp för en tredje mandatperiod. Men splittringen är stor bland regimmotståndarna. När oppositionen valde att delta i lokal- och regionalval i november 2021 blev resultatet skralt: valdeltagandet var relativt lågt och regeringstrogna kandidater vann stort.

FÖRFATTNING

Den författning som antogs 1999 innebar åtminstone på pappret att särskilda rättigheter infördes för ursprungsfolken och andra minoriteter. De traditionella politiska partierna och andra inflytelserika grupper som kyrkan, militären och näringslivet trängdes tillbaka.

Presidenten är stats- och regeringschef och har omfattande befogenheter. Presidenten som även är överbefälhavare väljs för en sexårig mandatperiod och kan, efter en grundlagsändring 2009, ställa upp ett obegränsat antal gånger. Hugo Chávez omvaldes som president 2000, 2006 och 2012. Bara några månader efter det sista valet avled han i cancer, och efterträddes av sin vicepresident Nicolás Maduro 2013. Presidenten kan inte avsättas av parlamentet men en folkomröstning kan utlysas för att avsätta presidenten.

Nationalförsamlingens uppgift är att stifta lagar. Antalet ledamöter per delstat bestäms bland annat av invånarantalet. År 2015 utsågs 167 ledamöter och inför valet 2020 utökades antalet platser till 277. Tre av mandaten är vikta för ursprungsfolken. Ledamöterna utses i allmänna val för en femårig mandatperiod. Tidigare utsågs alla genom majoritetsval, men sedan 2015 tillsätts en del av mandaten proportionellt.

Venezuela är en förbundsstat som består av 23 delstater samt huvudstadsområdet Caracas, som utgör en egen administrativ enhet. Varje delstat samt Caracas har en folkvald guvernör, en lagstiftande församling och en egen förvaltning. Delstaterna är självbestämmande i en rad frågor, men de måste följa landets lagar och författningen och de är helt beroende av federala medel.

Flera öar i Karibiska havet räknas som federala områden, direkt underställda centralregeringen.

Läs om rättsväsendet i Demokrati och rättigheter.

POLITISKA PARTIER

Partipolitiken domineras av det vänsterpopulistiska Venezuelas förenade socialistparti (Partido socialista unitario de Venezuela, PSUV) som samlar en rad grupper. Inför bildandet av PSUV 2007 upplöstes Hugo Chávez tidigare parti Rörelsen femte republiken (Movimiento quinta república, MVR). Några vänsterpartier har valt att ställa sig utanför PSUV, däribland Fosterland för alla (Patria por todos, PPT), Venezuelas kommunistparti (Partido comunista de Venezuela, PCV) och Podemos (Por la democracia social; förkortningen "podemos" betyder ”vi kan” på spanska). Samtliga ingår dock i en valallians som domineras av PSUV: Stora patriotiska polen Simón Bolívar (Gran polo patriótico Simón Bolívar).

Exakt var Chávez stod ideologiskt var inte helt tydligt. Han bytte politik och program allt eftersom. Han talade om folkens självbestämmande men lierade sig med tyranner i länder som Libyen och Iran. 1998 sade Chávez att socialism var förlegat. Han trodde då på ”den tredje vägen” och ”kapitalism med ett mänskligt ansikte”. 2005 kallade han sig dock socialist. Klart är att Chávez var populistisk, Kubainspirerad och såg sig som en modern Simón Bolívar – nationalisten och frihetshjälten som ville ena Sydamerika (se Äldre historia). Efterträdaren Nicolás Maduro har som huvudsakligt politiskt budskap att han vill fortsätta driva Chávez politik.

Oppositionen mot Maduro och PSUV består av grupperingar som spretar åt olika håll och inte har mycket mer gemensamt än motståndet mot regimen.

I ett försök att ändå ena oppositionen gick flera ledande oppositionspartier inför parlamentsvalet 2010 samman i alliansen Samling för demokratisk enighet (Mesa de la unidad democrática, MUD). Flera partier och grupper anslöt sig snart till MUD.

Alliansens största parti var Rättvisa först (Primero justicia, PJ), ett mittenparti som bildades som förening 1992 och blev ett parti tio år senare. PJ:s Henrique Capriles Radonski var MUD:s presidentkandidat både 2012 och 2013 men regimen förbjöd honom 2017 att inneha politiska poster de närmaste 15 åren. Ökad splittring inom MUD gjorde att Capriles i slutet av 2017 lämnade alliansen.

I MUD ingick också Folkets vilja (Voluntad popular, VP) som är socialdemokratiskt orienterat och blev ett formellt parti 2011. Partiets grundare Leopoldo López var en förgrundsgestalt i oroligheter 2014 men greps och dömdes till ett långt fängelsestraff. Småningom flyttades han till husarrest och 2020 lyckades han lämna Venezuela. I januari 2019 valdes VP:s Juan Guaidó till talman i nationalförsamlingen och han blev då oppositionens galjonsfigur. Guaidó har utsetts till VP:s kandidat i primärval inför presidentvalet 2024.

I MUD ingick även En ny tid (Un nuevo tiempo, UNT) som också betecknas som socialdemokratiskt och som liksom VP är medlem av Socialistinternationalen.

I alliansen ingick från början också Demokratisk aktion (Acción democrática, AD) som är Venezuelas äldsta parti, grundat 1941. Det var då socialdemokratiskt men utvecklades med åren till ett mittenparti, dominerat av elitgrupper i samhället. AD lämnade alliansen 2018.

Ett annat parti som lämnade MUD är det kristdemokratiska partiet Copei (Comité de organizacíon política electoral independiente, ungefär Oberoende politiska valorganisationskommittén). Copei bildades 1946 och har sina rötter i studentrörelsen men har också utvecklats till ett mittenparti.

Inför valet 2020 bildades Demokratisk allians (Alianza democrática, AD), en ny sammanslutning av oppositionsgrupper som till skillnad från MUD inte bojkottade valet. MUD upplöstes året därpå.

Före detta Chávez-sympatisörer, även militärer, som anser att politiken blivit alltför radikal utgör tillsammans med kritiska studenter en viktig oppositionell kraft.

Om våra källor

LÄSTIPS – läs mer om Venezuela i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
Venezuela alltmer en maffiastat (2021-11-12)
Venezuela: Så rikt och så ruinerat (2020-11-03)
Venezuela – en labyrint av makt och dubbelspel (2020-01-30)