Venezuela – Inrikespolitik och författning

Venezuela styrs sedan 1999 av den ”bolivarianska” vänsterrörelse som grundades av Hugo Chávez. Efter Chávez död 2013 tog Nicolás Maduro över som president. Under hans alltmer auktoritära styre har landet sjunkit ned allt djupare i en mångbottnad kris, med djup misär och utbredd våldsbrottslighet som följd. En ljusning skymtade när regimen och oppositionen enades om villkor inför presidentvalet 2024, men det mesta pekar nu på att det återigen blir ett val helt utan demokratisk legitimitet.

Det politiska landskapet i Venezuela förändrades i grunden när en ny författning antogs efter Hugo Chávez tillträde 1999. Presidentmakten stärktes medan parlamentets och rättsväsendets inflytande minskade. Hugo Chávez drev senare igenom nya ändringar som stärkte centralregeringens makt ytterligare. Regeringen ströp också mediernas frihet och oppositionens handlingsutrymme. Efter hand har demokratin urholkats så att den i realiteten upphört att fungera (se även Demokrati och rättigheter).

Parallellt med demokratins försvagning gick botten ur ekonomin. Efter Nicolás Maduro tillträde 2013 förvärrades en redan pågående ekonomisk kris. Raset i världsmarknadspriset på olja 2014 satte i gång en nedåtgående spiral som har få motsvarigheter i världen. Förutom det politiska dödläget befann sig Venezuela snart i en ekonomisk och social kris av enorma proportioner. I det som för några årtionden sedan räknades som Latinamerikas rikaste land får medborgarna i dag kämpa för sin överlevnad. Laglösheten har exploderat och den flyktingvåg ut ur landet som uppstått beskrivs som den mest dramatiska i Latinamerikas historia. Flera miljoner venezuelaner har lämnat landet sedan 2015. Merparten av dem som är kvar lever under svåra förhållanden. Under 2022 kom tecken på en vändning i ekonomin, om än från låga nivåer (se även Befolkning och språk, Ekonomisk översikt och Sociala förhållanden).

President Nicolás Maduro har styrt Venezuela sedan 2013. Foto: Matias Delacroix/AP/TT

Stora delar av befolkningen stödde länge Hugo Chávez och hans bolivarianska revolution (efter frihetshjälten Simón Bolívar, se Äldre historia). Det gällde främst de grupper som tidigare varit utestängda från makt och inflytande, och som gynnades av satsningar på skolor, bostäder och sjukhus. Många upplevde att chavismen (som Chávez rörelse kallas) gav dem människovärde och medborgerliga rättigheter som de tidigare saknat. En del av dem fortsätter att stödja Nicolás Maduro – av äkta lojalitet eller för att fortsätta få del av förmåner som subventionerade matkassar. 

Politiskt ställdes situationen på sin spets i början av 2019, när Nicolás Maduro svors in för en andra mandatperiod efter ett presidentval som oppositionen och stora delar av omvärlden underkänt. Det oppositionskontrollerade nationalförsamlingens nyvalde talman Juan Guaidó utropade sig då till interimspresident. Nicolás Maduro tycktes sitta löst när USA och flertalet tungviktare i Latinamerika och EU (inklusive Sverige) erkände Juan Guaidó som president under en övergångsperiod.

Men maktkampen hamnade snart i ett dödläge och förhoppningar om snabba förändringar kom på skam. Ett försök av Juan Guaidó att få till stånd en folkresning med stöd av avhoppade militärer misslyckades våren 2019.

Juan Guaidó "avsatt"

Merparten av oppositionen, som bojkottat presidentvalet 2018, vägrade att delta också i det val till nationalförsamlingen som hölls 2020. Eftersom den gamla nationalförsamlingen (vald 2015) inte erkände den nya fortsatte även den att arbeta trots att den i praktiken hela tiden saknat reellt inflytande. Precis före årsskiftet 2022/2023 röstade den ”gamla” oppositionskontrollerade nationalförsamlingen med bred marginal för att upplösa den parallella interimsregeringen och frånta Juan Guaidó utnämningen som president. Därmed sattes punkt för det försöket att avsätta president Maduro.

Redan efter upprorsvåren 2019 inleddes samtal mellan regeringen och oppositionen, under norsk medling och med påtryckningar från USA som använder sig av sanktioner mot Venezuela. Samtalen har pågått till och från, i Norge, Barbados och Mexiko. I oktober 2023 enades regering och opposition om en rad villkor för ett presidentval som ska hållas under andra halvan av 2024 (datumet har senare satts till den 28 juli). Som en följd av det så kallade Barbadosavtalet lovade USA att lätta på sanktioner mot olje-, gas- och guldsektorn (se Ekonomisk översikt).

Hinder för presidentkandidater

Oppositionen försökte skapa en gemensam front inför presidentvalet och utsåg en gemensam kandidat: María Corina Machado. Men hon var sedan tidigare avstängd från politiska uppdrag i 15 år, på grund av korruptionsanklagelser. I januari 2024 fastställde Högsta domstolen den domen mot henne. USA återinförde omedelbart därefter vissa sanktioner, mot guldindustrin, på grund av utvecklingen. Regeringen anklagades för att agera i strid med Barbadosavtalet enligt vilket oppositionen skulle kunna delta i valet på lika villkor. 

Under de första månaderna 2024 greps tiotals personer inom oppositionen, anklagade för att planera allt från mord på president Nicolás Maduro till att planera ”destabiliserande handlingar” som demonstrationer. Och när oppositionsalliansen försökte utse den 80-åriga universitetsläraren Corina Yoris till sin presidentkandidat, i stället för María Corina Machado, visade det sig omöjligt för henne att registrera via det webbaserade formulär som erbjöds. När tiden för registreringar löpt ut, i mars 2024, hade oppositionsalliansen PUD i stället lyckats registrera en annan och tidigare okänd kandidat, statsvetaren och före detta ambassadören Edmundo González Urrutia.

Fördömanden mot hindrandet av kandidater har kommit från bland annat FN, USA och Brasilien, medan Kina har fördömt omvärldens inblandning i Venezuelas inre angelägenheter. I mitten av april beslutade USA att återinföra sanktionerna också mot oljeindustrin. 

Regeringspartiet PSUV har tillkännagivit att Nicolás Maduro, som väntat, ställer upp till omval.

FÖRFATTNING

Den författning som antogs 1999 innebar åtminstone på pappret att särskilda rättigheter infördes för ursprungsfolken och andra minoriteter. De traditionella politiska partierna och andra inflytelserika grupper som kyrkan, militären och näringslivet trängdes tillbaka.

Presidenten är stats- och regeringschef och har omfattande befogenheter. Presidenten som även är överbefälhavare väljs för en sexårig mandatperiod och kan, efter en grundlagsändring 2009, ställa upp ett obegränsat antal gånger. Hugo Chávez omvaldes som president 2000, 2006 och 2012. Bara några månader efter det sista valet avled han i cancer, och efterträddes av sin vicepresident Nicolás Maduro 2013. Presidenten kan inte avsättas av parlamentet men en folkomröstning kan utlysas för att avsätta presidenten.

Nationalförsamlingens uppgift är att stifta lagar. Antalet ledamöter per delstat bestäms bland annat av invånarantalet. År 2015 utsågs 167 ledamöter och inför valet 2020 utökades antalet platser till 277. Tre av mandaten är vikta för ursprungsfolken. Ledamöterna utses i allmänna val för en femårig mandatperiod. Tidigare utsågs alla genom majoritetsval, men sedan 2015 tillsätts en del av mandaten proportionellt.

Venezuela är en förbundsstat som består av 23 delstater samt huvudstadsområdet Caracas, som utgör en egen administrativ enhet. Varje delstat samt Caracas har en folkvald guvernör, en lagstiftande församling och en egen förvaltning. Delstaterna är självbestämmande i en rad frågor, men de måste följa landets lagar och författningen och de är helt beroende av federala medel.

Flera öar i Karibiska havet räknas som federala områden, direkt underställda centralregeringen.

Läs om rättsväsendet i Demokrati och rättigheter.

POLITISKA PARTIER

Partipolitiken domineras av det vänsterpopulistiska Venezuelas förenade socialistparti (Partido socialista unitario de Venezuela, PSUV) som samlar en rad grupper. Inför bildandet av PSUV 2007 upplöstes Hugo Chávez tidigare parti Rörelsen femte republiken (Movimiento quinta república, MVR). Några vänsterpartier har valt att ställa sig utanför PSUV, däribland Fosterland för alla (Patria por todos, PPT), Venezuelas kommunistparti (Partido comunista de Venezuela, PCV) och Podemos (Por la democracia social; förkortningen "podemos" betyder ”vi kan” på spanska). Samtliga ingår dock i en valallians som domineras av PSUV: Stora patriotiska polen Simón Bolívar (Gran polo patriótico Simón Bolívar).

Exakt var Chávez stod ideologiskt var inte helt tydligt. Han bytte politik och program allt eftersom. Han talade om folkens självbestämmande men lierade sig med tyranner i länder som Libyen och Iran. 1998 sade Chávez att socialism var förlegat. Han trodde då på ”den tredje vägen” och ”kapitalism med ett mänskligt ansikte”. 2005 kallade han sig dock socialist. Klart är att Chávez var populistisk, Kubainspirerad och såg sig som en modern Simón Bolívar – nationalisten och frihetshjälten som ville ena Sydamerika (se Äldre historia). Efterträdaren Nicolás Maduro har som huvudsakligt politiskt budskap att han vill fortsätta driva Chávez politik.

Oppositionen mot Maduro och PSUV består av grupperingar som ofta har spretat åt olika håll och ibland inte har mycket mer gemensamt än motståndet mot regimen.

I det primärval som oppositionen höll i oktober 2023 segrade en mittenhögerrörelse, Kom Venezuela (Vente Venezuela), som nu ses som det ledande oppositionspartiet (även om det inte formellt har kunnat registrera sig som parti). Vente Venezuela grundades av María Corina Machado (se ovan) 2012 och kallar sig självt mittenliberalt.

Vente Venezuela ingår i en oppositionsallians som bildades inför parlamentsvalet 2010 och som flera partier och grupper sedan anslutit sig till. Den kallas Samling för demokratisk enighet (Mesa de la unidad democrática, MUD) men har sedan 2021 också gått under namnet Demokratiska enhetsplattformen (eller bara Enhetsplattformen, Plataforma unitaria democrática, PUD,). 

Alliansens största parti var tidigare Rättvisa först (Primero justicia, PJ), ett mittenparti som bildades som förening 1992 och blev ett parti tio år senare. PJ:s Henrique Capriles var MUD:s presidentkandidat både 2012 och 2013 men regimen förbjöd honom 2017 att inneha politiska poster de närmaste 15 åren.

I oppositionsalliansen ingår också Folkets vilja (Voluntad popular, VP) som är socialdemokratiskt orienterat och blev ett formellt parti 2011. Partiets grundare Leopoldo López var en förgrundsgestalt i oroligheter 2014 men greps och dömdes till ett långt fängelsestraff. Småningom flyttades han till husarrest och 2020 lyckades han lämna Venezuela. I januari 2019 valdes VP:s Juan Guaidó till talman i nationalförsamlingen och han blev då oppositionens galjonsfigur. Juan Guaidó har senare lämnat VP.

En ny tid (Un nuevo tiempo, UNT) är också en del av alliansen. Partiet betecknas också som socialdemokratiskt och är liksom VP medlem av Socialistinternationalen.

I alliansen ingick från början också Demokratisk aktion (Acción democrática, AD) som är Venezuelas äldsta parti, grundat 1941. Det var då socialdemokratiskt men utvecklades med åren till ett mittenparti, dominerat av elitgrupper i samhället. AD lämnade alliansen 2018 men en falang ska senare ha återanslutit sig.

Ett annat parti som lämnade MUD är det kristdemokratiska partiet Copei (Comité de organizacíon política electoral independiente, ungefär Oberoende politiska valorganisationskommittén). Copei bildades 1946 och har sina rötter i studentrörelsen men har också utvecklats till ett mittenparti. Det ingår nu i Enhetsplattformen.

Inför valet 2020 bildades Demokratisk allians (Alianza democrática, AD), en ny sammanslutning av oppositionsgrupper som till skillnad från MUD inte bojkottade valet.

Före detta Chávez-sympatisörer, även militärer, som anser att politiken blivit alltför radikal utgör tillsammans med kritiska studenter en viktig oppositionell kraft.

Om våra källor

LÄSTIPS – läs mer om Venezuela i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
Venezuela alltmer en maffiastat (2021-11-12)
Venezuela: Så rikt och så ruinerat (2020-11-03)
Venezuela – en labyrint av makt och dubbelspel (2020-01-30)