Kurder kan offras i världspolitiskt drama

Turkiets upptrappning i norra Syrien och hot om en ny markinvasion följde på terrorattacken på en gågata i Istanbul den 13 november, när sex förbipasserande dödades och över 80 personer skadades. Men Turkiets regering har sedan i maj signalerat sina planer på en fjärde invasion i området. Dådet i Istanbul tillskrev man snabbt det terrorstämplade PKK (Kurdistans arbetarparti) och det närbesläktade YPG (Folkets försvarsenheter). Detta trots att båda organisationerna har fördömt det och trots att det omgärdas av en rad oklara omständigheter, som varför den påstådda gärningspersonen, en syriskarabisk kvinna med föregivna familjerelationer till terrorgruppen IS, skulle ha agerat kurir för en kurdisk rörelse.

Till saken hör att PKK brukar ta på sig attentat i Turkiet, även sådana som inte fört kurdernas sak en meter framåt, och YPG har inget intresse av att utvidga sin konflikt till Turkiet, utan har nog med att hålla sitt självstyre i norra Syrien.

Mot denna bakgrund höll general Mazloum Abdi, befälhavare för YPG, i tisdags en presskonferens via länk. Hans budskap till närmare 100 journalister från rader av länder – så många att vi inte alla hann ställa frågor – var att det krävs skarpare uttalanden från världen för att förhindra en ny turkisk markinvasion. Budskapet var främst riktat till Moskva och Washington. En ny invasion skulle innebära en humanitär katastrof ”som kommer att göra mer än en miljon människor till internflyktingar”, sade Mazloum Abdi.

– Vi ser hur Turkiet samlar trupper nära Kobane, Manbij och al-Bab, liksom intill Azaz nära Tel Rifaat. Om Turkiet inleder en markoperation så blir det ”att vara eller inte vara” för oss, sade den syriskkurdiske befälhavaren, även känd under namnet Mazloum Kobane.

Istanbulbor sörjer offren för bomben på gågatan İstiklal Caddesi i november. Foto: Khalil Hamra/AP/TT

Skulle gynna IS

Kurderna vet att de kan bli svikna av sina partner i den globala koalitionen mot Islamiska staten, IS, där USA är YPG:s främsta allierade. USA:s allians med Natobrodern Turkiet kan väga tyngre. Att Ankara håller Sverige och Finland som gisslan för Natos utvidgning, med en tonvikt på den kurdiska frågan, komplicerar det prekära läget.

Mazloum Abdis starkaste argument för att få världen att ta ställning mot en turkisk invasion är att en sådan skulle underminera ”alla internationella ansträngningar mot IS”.

Det tycks ha fått visst gehör i Washington, i alla fall för stunden. På onsdagen, när USA:s försvarsminister Lloyd J Austin talade på telefon med sin turkiske kollega, Hulusi Akar, var hans viktigaste meddelande att Bidenadministrationen oroar sig för Turkiets upptrappning i norra Syrien. De turkiska attackerna har i vissa fall ”direkt hotat säkerheten för amerikansk personal som arbetar med lokala partner i Syrien för att besegra IS”, hette det i uttalandet från försvarshögkvarteret Pentagon, där Austin betonade att USA motsätter sig en turkisk militär operation i Syrien.

Kobane i norra Syrien 2015, sedan bland andra YPG befriat staden från IS styre. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SvD/TT

Det är det hittills skarpaste uttalandet från Washington mot Turkiets attacker i nordöstra Syrien, vilka har skett med flyganfall, drönarattacker och artillerield. I många fall har de träffat civil infrastruktur som ett sjukhus, spannmålssilor och ett kraftverk. USA:s lokala partner, som försvarsminister Austin refererar till, är det multietniska SDF, Syriska demokratiska styrkorna, en militär styrka för självstyret i nordöstra Syrien. Där ingår både arabiska och assyrisk/syrianska förband, men de kurdiska stridskrafterna är starkast och SDF fungerar i praktiken som en täckmantel för USA:s nära samarbete med YPG, som har terrorstämplats av Turkiet.

55 000 i al-Hol-lägret

Självstyret, av kurder ofta benämnt Rojava, kallas officiellt för Autonoma administrationen för nordöstra Syrien (AANES). Det är inte erkänt av något land, allra minst av Assadregimen i Damaskus som vill återta full kontroll över sitt territorium.

YPG och PKK kan ses som grenar på samma träd, även om de inte är samma organisation. Att USA sedan 2014 lierade sig med YPG bottnade i realpolitik. I motståndet mot militant islamisk extremism fann man en gemensam nämnare. YPG:s sekularism och jämställdhetsprofil har inte varit en nackdel för många i väst.

USA:s främsta bevekelsegrund att liera sig med YPG var inte ideologisk utan att vare sig Washington eller andra västmakter litade på Turkiet i kampen mot IS. Under flera år av det syriska kriget blev Turkiet ”jihadisternas motorvägar” för vapen, kapital, stridande och familjemedlemmar in i norra Syrien – något IS utnyttjade i sin uppbyggnadsfas.

Islamiska statens barn växer upp i misär i lägret al-Hol. Foto: Baderkhan Ahmad/AP/TT

Som ledare för den globala koalitionen mot IS har USA försökt förmå andra länder att ta hem sina medborgare från de läger med misstänkta IS-terrorister och deras familjemedlemmar som självstyret håller. General Kenneth McKenzie, ledare för USA:s kommandocentral för bland annat Mellanöstern (Centcom), har varnat för att omvärldens ovilja att repatriera fängslade IS-stridande kan leda till ”ett IS 2.0”.

Bara i al-Hol-lägret lever 55 000 personer från över 60 nationer, varav mer än hälften är barn. Dessutom finns fängelser med hårdföra IS-terrorister. Men USA talar mestadels för döva öron – exempelvis i Sverige – när de försöker få länder att ta hem sina medborgare för att lagföra eller rehabilitera dem.

Lägerkontroll försvåras

Men det kurdledda självstyret är sårbart. Att hålla fångläger kräver kapital och manskap. Självstyret saknar också internationellt erkända domstolar för att döma IS-fångar eller kapacitet att rehabilitera dem, i synnerhet medborgare från andra länder. IS har samtidigt aktiva celler i oländiga områden i både Syrien och Irak. Att faran för IS återkomst inte kan blåsas av visade sig i januari under ett mer än veckolångt fritagningsförsök mot ett fängelse med IS-fångar i staden Qamishly, där ett stort antal jihadister lyckades bryta sig ut och där självstyret led stora förluster.

När nu YPG och SDF omgrupperar för att hålla beredskap för en turkisk invasion – Mazloum Abdi meddelade att hans trupper står beredda att försvara Kobane och Manbij mot en turkisk invasion – försvåras kontrollen av lägren ytterligare.

Att YPG har goda förbindelser med USA och dess Mellanösternsamordnare Brett McGurk retar gallfeber på Turkiet. Foto: Susan Walsh/AP/TT

Amerikanernas goda relationer till Mazloum Abdi har retat gallfeber på de styrande i Ankara. Han har genom åren mött flera ledare för den amerikanska försvarsmakten, som general McKenzie. Särskilt goda kontakter har han odlat med Brett McGurk, som tidigare var tre amerikanska presidenters särskilda sändebud i den globala koalitionen mot IS och som nu är Bidenadministrationens samordnare för Mellanöstern. Mazloum Abdi kallar Brett McGurk ”en vän till det kurdiska folket”.

Det stör regeringen i Ankara. Inrikesminister Süleyman Soylu betackade sig för kondoleanserna från USA efter terrordådet i Istanbul med förklaringen att dessa är lika med att ”mördaren är den förste att återvända till brottsplatsen” – underförstått Pentagons militära samarbete med YPG.

USA riskerar ny Kabuldebatt

Soylus utspel hade även en inrikespolitisk dimension. Inrikesministern, som vill bli sedd som den näst viktigaste i den turkiska maktapparaten, ville rycka åt sig initiativet medan hans president befann sig på G20-toppmötet på Bali. Till skillnad från Soylu var dock Erdoğan mån om att ta emot kondoleanser från USA.

Turkiet har huggit i sten varje gång man har försökt få Nato att terroriststämpla YPG, vilket främst berott på att USA har hindrat det. Men USA saknar en långsiktig strategi för Syrien vilket märks på marken. USA har under alla år av militärt samarbete med YPG inte gjort mycket för att få till stånd ett närmande mellan den syriskkurdiska gerillan och Turkiet, eller någon långsiktig politisk lösning mellan parterna.

I ljuset av att västvärlden är koncentrerad på Rysslands anfallskrig i Ukraina har Turkiets ställning stärkts medan de syriska kurdernas position är försvagad. Ryssland är beroende av Turkiet för att kringgå sanktioner från väst, medan Ankara talar med både Kiev och Moskva, har rollen som Svarta havets grindvakt och medlar i förhandlingar om spannmålsexporten.

Presidenterna Recep Tayyip Erdoğan och Vladimir Putin, här vid ett möte i ryska Sotji i augusti 2022. Turkiet utnyttjar att Ukrainakriget har stärkt dess ställning. Foto: Vyacheslav Prokofyev/Sputnik via AP/TT

Den osäkra framtiden för kurder i Syrien påverkas också av USA:s långsiktiga intresse att dra ned sin militära närvaro i Mellanöstern. Men om Bidenadministrationen skulle lämna sina allierade i nordöstra Syrien åt sitt öde – påminnande om USA:s katastrofala reträtt från Kabul – kommer USA att dra på sig en ny, stor svekdebatt.

Triangeldrama

Men YPG kan inte heller lita på Ryssland. Även om Moskva har öppna relationer till dem och visst militärt samarbete hade ingen av Turkiets tre tidigare inmarscher i norra Syrien sedan augusti 2016 kunnat ske utan Moskvas tysta medgivande.

Ryssland har givna mål i Syrien: att få bort amerikanerna, att få Assadregimen att återta kontrollen över hela territoriet, inklusive oljekällorna som nu ligger inom självstyrets område, samt att få Turkiet att återknyta sina relationer med regeringen i Damaskus. Därför har Moskva pressat på för att få YPG/SDF att göra upp med Assadregimen och underställa sina styrkor denna.

I det triangeldrama som pågår i Syriens nordöstra hörn – mellan Turkiet, Ryssland och USA – riskerar kurderna att offras, vilket har skett förr. Men det skulle inte betyda någon lösning på Mellanösterns kurdfråga utan bara bädda för nya strider.