Serbien – Inrikespolitik och författning

Serbien är en republik med ett parlamentariskt styrelseskick. Politiken har länge dominerats av Aleksandar Vučić, som varit både premiärminister och president, och hans nationalistparti SNS. Vučić har med åren blivit alltmer auktoritär, och i valet 2026 besegrades han till slut av den nybildade Studentlistan.

Den nybildade Studentlistan fick preliminärt egen majoritet i parlamentet sedan nyval hållits den 25 oktober 2026 och vann därmed en historisk seger. Serbiens auktoritäre ledare Aleksandar Vučić, som styrt landet sedan 2014, erkände sig besegrad. Valdeltagandet var rekordhögt, 70 procent.

Alliansen Aleksandar Vučić-Enade Serbien (AV-ES), dominerat av det mångåriga regeringspartiet SNS, blev näst störst.

När Vučić utlyste nyvalet valde han också att avgå som president. Regeringskritiska demonstranter, anförda av studenterna, (se nedan) hade längre krävt nyval. För Vučić blev valet ett misslyckat försök att förlänga sitt maktinnehav, eftersom han avgick för att kandidera som premiärminister i stället.

I Studentlistan (Studentska lista, SL), som har fötts ur protesterna, finns akademiker, läkare, konstnärer, skådespelare, nationalekonomer och aktivister. De har enats i sin kamp mot regeringen och den utbredda korruptionen.

SL:s huvudkandidat Ilija Srdanović lovade efter segern att Serbien ska "befrias från tyranni".

Antikorruptionsrörelsen förde valkampanj med ett program som bland annat innebär att straffa de ansvariga för övervåld mot demonstranter, förhindra att partilojala personer leder offentliga företag samt se till att de offentliga radio- och tv-kanalerna befrias från politisk kontroll.

Aleksandar Vučić har av många som en alltmer auktoritär och brutal ledare i stil med 1990-talets president i dåvarande Jugoslavien, serben Slobodan Milošević som Vučić en gång var minister under. Hans regering har också anklagats för djup korruption.

För sina anhängare står Vučić däremot för stabilitet, utveckling och patriotism i ett land som länge överskuggades av krigen på 1990-talet och den internationella isolering som följde på dem.

Den senaste tiden präglades den inrikespolitiska situationen av stora och upprepade demonstrationer mot regeringen, och 2025 avgick premiärminister Miloš Vučević till följd av protesterna. De studentledda demonstrationerna utlöstes av en olycka då ett tak kollapsade på tågstationen i staden Novi Sad i november 2024. Olyckan krävde 16 människors liv.

Demonstranterna anser att katastrofen är bevis på vanstyre och korruption, och kräver en oberoende utredning för att ställa de ansvariga inför rätta. Åtal mot transportministern och premiärministerns avgång räckte inte för att stoppa protesterna (läs mer om krisen i Utrikesmagasinet). En konsekvens av dem har varit att tusentals lärare, varav många stöder studenternas krav, inte fick sina löner utbetalda.

Våldsamma konfrontationer

Med tiden fick protesterna stöd av allt fler samhällsgrupper, däribland fackföreningsrörelsen, och allt fler kom att kräva president Vučićs avgång. Under sommaren 2025 präglades protesterna alltmer av våldsamma konfrontationer när polis och regeringsanhängare drabbade samman demonstranterna, varav en del angrep och vandaliserade regeringspartiet SNS kontor i flera städer.

Dessförinnan, i april, röstade parlamentet för en ny regering ledd av den politiskt oerfarne läkaren Đuro Macut. Många gamla ministrar blev dock kvar och Macut som regeringsbildare fördes fram av president Vučić, vilket väckte kritik om att regeringen inte stod för den förnyelse som många serber efterfrågar.

Under lokalval i tio kommuner 2026, som Vučićs parti SNS vann stort, rapporterade valobservatörer från Europarådet om utbrett våld och hot vid vallokaler och "mycket oroande" regelbrott.

En annan uppmärksammad händelse var när den folkmordsdömde generalen Ratko Mladić begravdes med hedersbetygelser i Belgrad. Han hyllades av tusentals nationalister och sex ministrar hedrade Mladić med sin närvaro. Det väckte stark kritik från omvärlden, däribland EU och Bosnien.

Aleksandar Vučić har varit både president och premiärminister och blivit alltmer auktoritär. Foto: Darko Vojinovic/AP/TT

Kosovofrågan

Stora inrikespolitiska frågor i serbisk politik är ofta också utrikespolitiska. De har inte minst att göra med hur landet ska förhålla sig till EU och till Kosovo (se Utrikespolitik och försvar). En klar majoritet av politikerna är – åtminstone officiellt – emot ett erkännande av Kosovo som självständig nation. De flesta är för medlemskap i EU men frågan har bidragit till att splittra partierna. Frågorna hänger dessutom ihop, eftersom EU kräver att Serbien och Kosovo ska skapa goda relationer – och en del EU-medlemmar vill också se ett serbiskt erkännande av Kosovo. 

Det spända förhållandet till Kosovo präglar ständigt den serbiska politiken. År 2023 förstärkte Serbien tillfälligt sin truppnärvaro vid gränsen efter en tid av våldsamma sammandrabbningar mellan albaner och serber i Kosovo. 

Liksom i många andra länder var inflationen tvåsiffrig under 2022 och 2023. För att motverka den har Vučić bland annat höjt pensioner och bidrag till äldre. 

Premiärminister Đuro Macut. Läkare utan politisk erfarenhet. Foto: Darko Vojinovic/AP/TT

FÖRFATTNING 

Serbien blev 2006 den sista av de sex delrepublikerna i det före detta Jugoslavien att utropa sin självständighet. Det skedde när Serbien och Montenegro skildes åt som ett sista steg i sönderfallet av det forna Jugoslavien (se Modern historia).

Samma år röstade serberna med knapp marginal för en ny författning. I den sägs att den serbiska staten är grundad på europeiska värden. Där slås också fast att provinsen Vojvodina, men även Kosovo, är integrerade delar av Serbien. Kosovo bröt sig ur Serbien 2008 men det har inte erkänts av regeringen i Belgrad. 

Presidenten är statschef och utses i allmänna val för en mandatperiod på fem år. För seger i första omgången krävs minst hälften av rösterna, annars hålls en andra valomgång mellan de två främsta kandidaterna. En president får enligt författningen sitta högst två mandatperioder. Presidentens formella befogenheter är relativt begränsade. 

Det serbiska parlamentet har 250 ledamöter som utses i allmänna och proportionella val vart fjärde år. På begäran av regeringen kan presidenten upplösa parlamentet och utlysa nyval i förtid, såsom skedde både 2022 och 2023. Ett parti måste få minst 3 procent av rösterna för att få plats i parlamentet. Undantag från procentspärren görs för partier som företräder etniska minoriteter. 

Serbien är indelat i 25 administrativa enheter (eller 24 distrikt plus Belgrad), varav sju ligger i Vojvodina. Dessa är i sin tur indelade i städer, stadskommuner och kommuner. Kosovo är inte inräknat, Belgrad har avstått från att direkt styra där sedan ett avtal förhandlats fram med hjälp av EU 2013. Meningen är att serbdominerade kommuner i norra Kosovo ska få långtgående självstyre. 

Läs om Serbiens rättsväsen i Demokrati och rättigheter.   

POLITISKA PARTIER  

Det finns ett stort antal politiska partier men sedan 2012 dominerar de nationalistiska, framför allt Serbiska framstegspartiet (Srpska Napredna Stranka, SNS). Partiet är moderat nationalistiskt, vill se Serbien som EU-medlem men månar samtidigt om goda kontakter med Ryssland och Kina (se Utrikespolitik och försvar). SNS grundades 2008 av Tomislav Nikolić som ett utbrytarparti ur SRS (se nedan) och vann valet 2012. Då Nikolić samtidigt valdes till president övertog Aleksandar Vučić partiledarposten. Han blev i sig senare president och är partiets starke man. Formellt är Miloš Vučević, som avgick som premiärminister 2025, ordförande.

Stora delar av oppositionen mot den SNS-ledda regeringen samlades inför nyvalet 2023 i en allians med namnet Serbien mot våld (Srbija Protiv Nasilja, SPN). Den består av 15 partier, bland dem partierna DS och SSP (se nedan). Alliansen stod för det största motståndet mot SNS, men kom ändå långt efter regeringspartiet. SPN var en ombildning av Allians för Serbien som bildades 2018. Den bestod av ett 30-tal oppositionsgrupper från vänster till långt ut på högerkanten. En drivande kraft var den förre borgmästaren i Belgrad, Dragan Đilas, som tidigare tillhört DS men som 2019 bildade Frihets- och rättvisepartiet (Stranka Slobode i Pravde, SSP). Allians för Serbien bojkottade parlamentsvalet 2020, i protest mot vad som uppfattades som president Vučićs alltmer auktoritära styre. 

De stora framgångarna för de nationalistiska partierna ledde till problem inom Demokratiska partiet (Demokratska Stranka, DS): Det var under dåvarande presidenten Boris Tadić största parti och dominerade den förhållandevis reformvänliga, liberala och EU-vänliga koalition som styrde fram till 2012. DS grundades i slutet av 1980-talet av den 2003 mördade Zoran Đinđić (se Modern historia). Efter valförlusten 2012 avgick Tadić som partiledare och bildade 2014 ett nytt parti som senare bytte namn till Socialdemokratiska partiet (Socialdemokratska Stranka, SDS).  

Serbiens socialistiska parti (Socijalistička Partija Srbije, SPS) har ingått i alla regeringar sedan 2008. Det uppstod ur det gamla Kommunistpartiet i Serbien och leddes under sin mäktigaste tid länge av Slobodan Milošević, även sedan denne förts till krigsförbrytartribunalen i Haag. Efter Miloševićs död 2006 har SPS nya ledning moderniserat partiet och fört Serbien närmare EU. SPS samarbetar sedan valet 2012 med SNS. Partiledaren Ivica Dačić har varit vice premiärminister i SNS-ledda regeringar och från 2024 även inrikesminister.  

Nationella demokratiska alternativet (Nacionalno Demokratska Alternativa, Nada) är en konservativ allians som bildades 2021. I den ingår Serbiens nya demokratiska parti (Nova Demokratska Stranka Srbije, NDSS, tidigare DSS), som hade en central roll i samband med att Slobodan Milošević utmanövrerades (se Modern historia), samt Rörelsen för återupprättandet av Kungariket Serbien (Pokret Obnove Kraljevine Srbije, Poks) som grundades 2017.  

I nyvalet 2023 kom ett nytt parti in i parlamentet, Vi – folkets röst (Mi—Glas Iz Naroda, MI–GIN), som beskrivs som högerpopulistiskt och konspirationsteoretiskt.  

Det starkaste EU-motståndet har kommit från extremnationalistiska, ”storserbiska” och populistiska Serbiska radikala partiet (Srpska Radikalna Stranka, SRS). Dess ledare Vojislav Šešelj satt länge häktad i Haag, anklagad för krigsförbrytelser (se Demokrati och rättigheter). SRS blev största enskilda parti i valet 2008, men försvagades senare samma år då den mer moderate ställföreträdande partiledaren Tomislav Nikolić bröt sig ur SRS och bildade SNS (se ovan). Sedan 2020 är partiet inte representerat i parlamentet.  

Om våra källor

LÄSTIPS – Läs mer om Serbien i UI:s nättidning Utrikesmagasinet:
Serbien vid kokpunkten (2025-03-13)