Sudan – Ekonomisk översikt

Delningen av Sudan 2011 blev ett dråpslag mot det nya, mindre Sudans ekonomi, då tre av fyra oljekällor hamnade i Sydsudan. Över ett årtionde senare kämpade Sudan fortfarande med effekterna av detta och landet genomgick hårda besparingsprogram. Inbördeskriget från 2023 är en ekonomisk katastrof för landet och dess invånare.

Sudan är ett låginkomstland enligt Världsbankens klassificering av världens länder i fyra olika inkomstkategorier. Det är den lägsta av fyra inkomstnivåer (se alla länder här). De allra flesta sudaneser försörjer sig på odling och/eller boskapsskötsel för eget bruk. För landet viktiga näringar som oljeindustri och guldbrytning ger ytterst få jobbtillfällen till invånarna. Sudan dras med långvarig massarbetslöshet.

Vid millennieskiftet var Sudan ett av Afrikas fattigaste länder. Den olja som började utvinnas i södern i slutet av 1990-talet gav dock snabbt stora inkomster till statskassan. Sudan blev på kort tid en av Afrikas rikaste stater och en del sudaneser upplevde en påtaglig höjning av sin levnadsstandard.

"Före oljan" hämmades utvecklingen av ekonomisk vanskötsel. Nästan alla investeringar gick till området kring huvudstaden Khartoum. Den ekonomiska politiken präglades av tvära kast mellan nationaliseringar och privatiseringar. IMF hotade 1990 att utesluta Sudan. Regeringen gick därefter IMF till mötes med ökad skatteindrivning, avregleringar och privatiseringar.

Den årliga tillväxten var god under perioden 1997–2011, men avbetalningen på den stora utlandsskulden har gått långsamt. Khartoum tog över hela Sudans utlandsskuld i utbyte mot att landet skulle få skuldlättnader inom två år. Det inträffade inte (bland annat på grund av sanktioner riktade mot Sudan av västländer) och Sudan har i stället lånat pengar av Kina och en rad arabländer.

Oljepengar till vapen

När oljepengarna började strömma till pågick ännu kriget mellan norra och södra Sudan. Regeringen använde dem till att köpa vapen, medan gerillan i södern försökte hindra utvinningen. Kriget kostade enorma summor och ödelade söderns traditionella ekonomi och det lilla som fanns av infrastruktur.

Först när regeringen i Khartoum och gerillan i södern kom överens om att dela på oljepengarna blev det möjligt att avsluta kriget. Och först då, runt 2005, kunde den verkliga oljeboomen börja. De sista åren fram till delningen producerade Sudan omkring 500 000 fat olja om dagen, vilket gjorde landet till Afrikas tredje största oljeproducent söder om Sahara. Två tredjedelar av exporten gick till Kina. År 2010 beräknade IMF att Sudans BNP i det närmaste hade trefaldigats sedan president Omar al-Bashir tog makten 1989, och att mycket av tillväxten skett under det senaste decenniet.

Omedelbart efter Sydsudans självständighet meddelade president al-Bashir att regeringen hade antagit ett ekonomiskt krispaket för att försöka kompensera för det stora inkomstbortfallet när oljeproduktionen i ett slag minskade till cirka 120 000 fat per dag. Finansministern beräknade att statens inkomster skulle minska med 36 procent.

Snabbt stigande matpriser och statens svaga finanser fick inflationen att skjuta fart. Ett led i försöken att få bukt med prisstegringarna var övergången till en ny valuta, sudanesiskt pund, som började distribueras ett par veckor efter landets delning. Statens utgifter skars också ned och arbetet fortsatte med att förbättra skatteindrivningen. 2015 tycktes inflationen mattas av något, vilket främst berodde på låga oljepriser, men redan ett par år senare började den stiga kraftigt igen.

Negativ tillväxt

Konflikten med Sydsudan från 2012 ledde för Sudans del till minskad oljeproduktion och oljeexport samt till förlust av transitavgifter för sydsudanesisk olja. (Sydsudan kan inte föra ut sin olja utan sudanesisk medverkan, eftersom ledningarna går till den sudanesiska Rödahavskusten, där också de enda raffinaderierna finns.) BNP-tillväxten krympte 2011–2012.

År 2013 lyckades de två grannstaterna enas om ett oljeavtal med påföljd att Sydsudan åter började transportera sin olja genom Sudan, men 2014–2015 satte inre konflikter i Sydsudan käppar i hjulet för oljeproduktionen.

Sudan har därefter försökt kompensera bortfallet av oljeinkomster med ökad export av guld. Numera står guldet för runt 70 procent av landets export och har delvis vägt upp förlusten av oljeinkomster.

Sudanesiska centralbanken har vädjat till finansinstitutioner i arabländerna vid Persiska viken att deponera pengar i sudanesiska banker för att minska landets stora brist på hårdvaluta. Bristen på hårdvaluta tvingade 2013 centralbanken till två kraftiga devalveringar.

Försök att islamisera ekonomin under 1990-talet skapade förvirring i bankväsendet. 2003 beslöt regeringen att det islamiska systemet skulle existera parallellt med ett bankväsen av västerländskt snitt.

Stöd från omvärlden

Bashirregimens företrädare hade starka privata intressen i näringslivet via bolag utan insyn. Vissa drevs av den nationella säkerhetstjänsten och andra av enskilda medlemmar i det numera upplösta regeringspartiet NCP, medan en tredje kategori var islamiska "välgörenhetsorganisationer". Bolagen utan insyn dominerade inom oljeindustrin, byggsektorn och kommunikationer men återfanns i alla delar av ekonomin.

Med undantag för perioden med höga oljeinkomster har Sudan haft underskott i handelsbalansen med utlandet.

Sudan har varit biståndsberoende ända sedan självständigheten 1956. Under kalla kriget var USA den största givaren. Andra stora bilaterala givare var Egypten, Libyen och Storbritannien. De främsta multilaterala givarna var Världsbanken, IMF och EG (nu EU).

Al-Bashirs maktövertagande 1989 ledde till internationell isolering och sanktioner från delar av omvärlden, inte minst USA. Sudan fick också problem i relationerna till IMF och Världsbanken. Som en följd av detta knöt Khartoum närmare band med länder som Kina, Saudiarabien och Förenade arabemiraten för att få ekonomiskt stöd därifrån. Andra betydande givare är numera Indien och Islamiska samarbetsorganisationen (OIC).

När Donald Trump tillträdde som USA:s president i januari 2025 frös han tillfälligt allt bistånd i avvaktan på en utredning om stödet ligger i linje med hans övriga politik (se Utrikesmagasinet).

Regimskifte och ekonomisk återuppbyggnad

Under andra halvan av 2010-talet fortsatte regeringen sin åtstramningspolitik. Borttagna subventioner på mat och bränsle ledde till våldsamma massprotester i flera städer. Återkommande massprotester ledde i april 2019 till att president al-Bashir störtades av militären. Fyra månader senare tillträdde ett civil-militärt övergångsstyre.

Den nya premiärministern Hamdok inledde omedelbart förhandlingar med Världsbanken och IMF om skuldsanering av statskassan. I november samma år enades övergångsregeringen med IMF, Världsbanken och Afrikanska utvecklingsbanken om en ekonomisk rehabiliteringsplan med start 2020. Planen innefattade ett program för skuldlättnader. För att klara av den allvarliga bristen på utländsk valuta fick Sudan ett lånelöfte på över 300 miljoner dollar från Arabiska valutafonden.

En ljuspunkt kom i mars 2020 när USA upphävde sanktionerna mot 157 sudanesiska företag. Det innebar att företagen kunde börja göra internationella transaktioner. Strax därefter kom ett hårt slag när coronapandemin nådde Sudan. För att bromsa smittspridningen stängdes landets gränser och Khartoum sattes i karantän. Bara nödvändig samhällsservice hölls öppen. Dessutom återstod det att lösa vissa problem kring fördelningen och transporten av olja.

Den djupa ekonomiska krisen tvingar närmare två tredjedelar av befolkningen att leva under den officiella fattigdomsgränsen. Särskilt många fattiga finns i öster och i Darfur i väster.

USA häver sanktionerna

I januari 2021 antog Sudan sin första statsbudget efter det att USA en månad tidigare avlägsnat landet från sin lista över länder som sponsrar terrorism. Övergångsstyret gjorde satsningar på utveckling och fredsbevarande åtgärder i regioner som drabbats hårt av konflikter och som försummats under al-Bashirs styre. Satsningar gjordes också på sjukvård och kampen mot coronapandemin.

I februari 2021 skrev Sudan ned värdet på det sudanesiska pundet genom att släppa den fasta, kraftigt övervärderade officiella växlingskursen. På så sätt hoppades man att skillnaden mellan den officiella valutakursen och pundets värde på den svarta marknaden skulle minska. Med åtgärden ville regeringen försöka stävja landets omfattande svartabörshandel.

Devalveringen ledde till nya prisökningar. Sudan hade vid det laget en av världens högsta inflationstakter, drygt 300 procent på årsbasis. För att mildra effekterna för fattiga hushåll införde regeringen ett kontantbidrag på motsvarande fem dollar i månaden till omkring 80 procent av landets hushåll.

Skuldavskrivningar

I mars 2021 fick Sudan rätt att ta del av Världsbankens och IMF:s så kallade HIPC-program för skuldsatta och fattiga länder. Det beslutades sedan USA bidragit med 1,15 miljarder dollar till Sudan så att övergångsregeringen kunde göra uteblivna avbetalningar till Världsbanken. Sudan hade vid tidpunkten närmare 50 miljarder dollar i utlandsskuld.

I juni 2021 beviljade IMF ett lån på 2,5 miljarder dollar till Sudan, pengar som skulle betalas ut under drygt tre års tid. Samtidigt beslutade Världsbanken att runt 90 procent av Sudans utlandsskuld skulle skrivas av. Besluten kunde fattas sedan IMF enats med 101 givarländer om att Sudan slipper betala tillbaka runt 1,4 miljarder dollar i skuldavbetalningar som landet släpat efter med. Därmed kunde skuldavskrivningarna via HIPC-initiativet inledas. IMF-lånet innebär att Sudan förbinder sig till att genomföra vissa ekonomiska reformer, som sänkta bränslesubventioner.

I juli 2021 meddelade Parisklubben att den skriver av 14,1 miljarder dollar av Sudans skuld på 23,5 miljarder dollar som ett sätt att hjälpa landet att komma på fötter igen.

En krigsekonomi

Militärkuppen i oktober 2021 innebar en ny ekonomisk vändpunkt när omvärlden fördömde maktövertagandet. USA fryste sitt bistånd på runt 700 miljoner dollar och Världsbanken höll också inne sitt finansiella stöd. I april 2022 meddelade USA, EU och en rad andra givarländer att de håller inne allt offentligt finansiellt stöd till de sudanesiska myndigheterna tills ett civilt styre har återupprättats.

Det inbördeskrig som rasar sedan våren 2023 (se Inrikespolitik och författning) har lett till att landet närmar sig en ekonomisk kollaps. Ett av de ekonomiska slagen kom när oljeledningen från Sydsudan till Port Sudan i februari 2024 skadades svårt i strider. Flödet av olja stannade av och Sudan förlorar nu viktiga inkomster i form av transferavgifter. En krigsekonomi har ersatt den tidigare ekonomin. Den handlar i grova drag om att finansiera krigets enorma kostnader med vinsterna från handel med guld och andra eftertraktade mineral. RSF finansierar sina krigsinsatser i hög grad genom att smuggla och på olaglig väg sälja guld i utlandet.

Om våra källor