Sudan

Sudan – Geografi och klimat

Sudan är till ytan Afrikas tredje största land, drygt fyra gånger så stort som Sverige. Det ligger i nordöstra Afrika med en kort kust mot Röda havet i nordöst. En stor del av landet domineras av Saharaöknen, men söderut tar gradvis busksavann över. Klimatet är tropiskt hett, särskilt i öknarna i norr.

Namnet Sudan myntades av medeltida arabiska geografer: bilad as-sudan (de svartas land). I denna äldre betydelse betecknar Sudan inte ett enskilt land utan hela den geografiska övergångszon som skiljer Sahara från regnskogsbältet söder därom.

Större delen av Sudan är ett lågland som här och var bryts av bergskedjor och högplatåer. De högsta bergen finns i mitten av Darfurplatån i väster. I det södra slättlandet Kurdufan (även stavat Kordofan) ligger Nubabergen. En bergskedja löper också strax innanför kusten.

Historiskt har det inte funnits någon klart utstakad gräns mellan det som tidigare var norra och södra Sudan. Även efter landets delning i juli 2011 (se Modern historia) tvistar Sudan och Sydsudan bland annat om till vilken sida det oljerika distriktet Abyei ska höra.

Nilen, världens längsta flod, rinner genom Sudan från söder till norr. Två av dess huvudarmar, Vita Nilen och Blå Nilen, flyter samman i huvudstaden Khartoum. Vita Nilen når Sudan från Uganda via Sydsudan. Blå Nilen rinner in från Etiopien i sydöst.

Ökenklimatet i norr är hett, även om vinternätterna där kan bli kyliga. Medelårstemperaturen varierar mellan 23 och 34 grader. I bergen kan dock temperaturen underskrida 20 grader i december och januari.

Vanligtvis kan sudaneserna bara räkna med regn i juli och augusti. Längst i norr faller nästan ingen nederbörd alls på grund av passadvindar från nordost. Mellan april och juni förekommer ofta sandstormar (habu), särskilt runt Khartoum. Dessa åtföljs ofta av regnskurar.

Läs om klimatförändringar i Naturtillgångar, energi och miljö.

Om våra källor

Sudan – Befolkning och språk

I Sudan lever hundratals folkgrupper och ett 30-tal olika språk talas. Uppemot sju av tio invånare räknar sig som araber, men många av dem har sitt ursprung i icke-arabiska folk. Bland minoriteterna finns beja, fur och guhayna. Arabiska är officiellt språk.

Etniska och religiösa skillnader, i synnerhet mellan muslimska araber i norr och kristna svarta i söder, var en del av den konflikt mellan norra och södra Sudan som 2011 ledde till att landet delades (se Modern historia).

Politiskt dominerar tre arabiska klaner från Nildalen norr om huvudstaden Khartoum. Därifrån har hittills alla Sudans presidenter kommit. Skillnaden är stor mellan bofasta, jordbrukande araber i mellersta Sudan och nomadiserande arabklaner i andra delar av landet, som i norra Darfur. De styrande i Khartoum uppmuntrar tankar på arabisk enhet. Nästan alla araber är muslimer.

Nubierna är muslimer men inte araber, även om de alltmer övergår till att tala arabiska. Nubierna har sedan uråldriga tider bott längs Nilen i nordligaste Sudan och södra Egypten. De bör inte förväxlas med nuba, som är samlingsnamnet på en grupp svarta, nilo-sahariska folk i Nubabergen i Södra Kurdufan söder om Khartoum. De allra flesta nuba är muslimer.

Arabisering

Sedan Sudan blev självständigt 1956 har alla makthavare i Khartoum velat "arabisera" de svarta nuba. Grupper av nuba och andra folk ska också ha fördrivits från landområden som de styrande velat ta i anspråk för storjordbruk. Många nuba anslöt sig på 1980-talet till södra Sudans gerillarörelse SPLM/SPLA (se Modern historia). Regimen i Khartoum svarade med hårda militära angrepp och förföljelser av nuba.

Kriget i Nubabergen pågick till 2002 då en vapenvila slöts. Från 2005 började flyktingar, inklusive före detta SPLA-soldater, återvända till Södra Kurdufan. Planerade utvecklings- och integrationsprojekt dröjde dock, och strider om jord och betesmarker skördade många offer. Både araber och nuba kände sig svikna av sina beskyddare från krigsåren (Khartoum respektive SPLM). I samband med Sudans delning utbröt nya strider i Södra Kurdufan och FN anklagade den sudanesiska armén för grov förföljelse av nuba (se Konflikter inom Sudan).

Folkslaget beja bor i bergen vid kusten i nordöst och talar ett kushitiskt språk, besläktat med somaliska, men även beja blir alltmer arabiserade. Sedan 1980-talet, då boskapspest och torka härjade i öster, bor många beja i kåkstäder runt oljehamnen Port Sudan.

Darfur i väster domineras av svarta, muslimska bönder som talar nilo-sahariska språk. Området har fått sitt namn av majoritetsfolket fur. När en fur-dynasti på 1600-talet grundade ett mäktigt sultanat antog fur-folket arabiska namn och sedvänjor, men de behöll sitt språk och en egen identitet. Andra större svarta folk i Darfur är zagawa och masalit. I Darfur finns också nomadfolk som räknar sig som araber, och i norr är de i majoritet. Konkurrens om naturresurser mellan svarta och araber var en av faktorerna bakom den väpnade konflikt som utbröt i Darfur 2003 (läs mer i Konflikter inom Sudan).

Mot slutet av kolonialtiden uppmuntrades afrikaner från andra länder att invandra till Sudan, en uppmaning som hörsammades av många som tillhörde hausa-folket i länder väster om Sudan. Hausa lever numera i huvudsak på jordbruk.

Omstridda befolkningssiffror

Sudanesisk befolkningsstatistik har länge betraktats som osäker. Den folkomröstning som föregick fredsavtalet 2005 mellan norra och södra Sudan (se Modern historia) gjordes redan 1993 och omfattade inte södern. Trots det förutsatte fredsavtalet att 72 procent av befolkningen hörde till norra och 28 procent till södra Sudan (nuvarande Sydsudan). Utifrån dessa siffror fördelades bland annat politiska poster och oljeinkomster mellan landets två huvuddelar.

I april 2008 genomfördes en ny folkräkning som blev kontroversiell redan innan den ägde rum. Resultatet skulle ligga till grund för fördelningen av resurser efter en eventuell delning av landet. Södra Sudan anklagade tidigt nordsidan för att med hjälp av folkräkningen manipulera befolkningssiffrorna till sin fördel. Dessa anklagelser upprepades när resultatet till slut publicerades i maj 2009. Enligt folkräkningen hade Sudan vid denna tidpunkt 39,1 miljoner invånare. Av dessa fanns 79 procent i norra och 21 procent i dåvarande södra Sudan. Södra Sudan protesterade mot resultatet och menade att södern omfattade en tredjedel av hela Sudans befolkning, inräknat mellan en halv miljon och en miljon sydsudaneser som bodde i norr.

Majoriteten av invånarna bor i centrala Sudan, framför allt runt städerna Khartoum, Khartoum North och Omdurman. Folk har sedan 1950-talet lockats till denna region av den goda jordbruksmarken och arbetstillfällen inom industri och tjänstesektor. Även Nubabergen och Darfur är ganska tätbefolkade. I övrigt är stora delar av Sudan obeboelig öken.

Flyktingbefolkningen

Innan strider bröt ut mellan regeringsstyrkor och den paramilitären RSF i april 2023 (se Inrikespolitik och författning) hyste Sudan 1,1 miljoner flyktingar från andra länder, den näst största flyktingbefolkningen i Afrika efter Uganda. Av dessa kom 800 000 från Sydsudan, medan andra kom från Eritrea, Syrien, Etiopien och Centralafrikanska republiken. Därutöver fanns omkring 3,7 miljoner internflyktingar, de flesta i Darfur.

I dag är ungefär 14 miljoner sudaneser flyktingar. Närmare tolv miljoner av dem har tvingats fly på grund av striderna från 2023, enligt Internationella migrationsorganisationen (IOM). Fyra miljoner av dem har sökt skydd utomlands, främst i Egypten, Tchad och Sydsudan. De allra flesta har flytt från Darfur, el-Gezira eller huvudstaden Khartoum.

Drygt halva flyktingbefolkningen är barn under 18 år. Runt en fjärdedel är inte äldre än fem år, enligt IOM. Sju av tio är kvinnor eller flickor.

Flyktingströmmar över tid

Under den andra omgången av inbördeskriget i södra Sudan, 1983–2005, drevs över fyra miljoner sydsudaneser på flykt. Tre miljoner sökte sig till centrala Sudan, där myndigheterna inrättade permanenta flyktingläger utanför Khartoum. Kanske en miljon tog sig till omgivande länder.

Från och med 2005 började flyktingarna från södern återvända. Hösten 2009 hade 2,5 miljoner återvänt, enligt FN:s flyktingorgan UNHCR. En del sydsudaneser som etablerat sig i centrala Sudan ville bo kvar, men deras omständigheter försvårades när de fråntogs sina sudanesiska medborgarskap efter landets delning 2011.

När strider bröt ut i Sydsudan 2013 bodde 300 000–350 000 sydsudaneser fortfarande kvar i Sudan, enligt UNHCR. Striderna ledde till att flyktingar åter började strömma från Sydsudan till Sudan.

Miljontals människor har drivits på flykt av konflikten i Darfur. De allra flesta är internflyktingar, medan många darfurier lever i flyktingläger i grannlandet Tchad.

Under kriget mellan Etiopien och Eritrea 1998–2000 fanns etiopiska och eritreanska flyktingar i östra Sudan, och från 2003 har framför allt eritreaner åter sökt sig dit, däribland unga män på flykt från militärtjänsten.

Språk

Arabiska är officiellt språk, men många talar ett lokalt språk vid sidan av arabiskan. Kushitiska och nilo-sahariska språkgrupper är viktiga. Bland ett trettiotal lokala språk kan beja, fur och nubiska språk nämnas.

Om våra källor

Sudan – Religion

Islam är statsreligion i Sudan, men i princip ska religionsfrihet råda. Efter landets delning 2011 är en mycket stor majoritet av befolkningen muslimer, oftast sunniter.

Traditionell sudanesisk islam har inslag från förislamiska religioner. Sufiska ordenssällskap (islamiska mystiker) spelar en viktig roll. Ordnarnas grundare och historiska ledare dyrkas ibland som helgon, något som renläriga muslimer kan uppfatta som avgudadyrkan. Flera ordnar bildar basen för traditionella politiska partier.

Kristendomen kom till norra Sudan redan under romartiden, men de kristna riken som då grundades gick under på 1200-talet när området erövrades av Egypten. De kristna missionärer som verkat i landet i modern tid riktade framför allt in sig på södra Sudan (nuvarande Sydsudan) där kristendomen bredde ut sig vid sidan av traditionella religioner med inslag av andetro och förfädersdyrkan. I nuvarande Sudan finns bara en liten minoritet kristna.

Islamisk lag, sharia, infördes i hela landet 1983 vilket ledde till att sydsudaneserna gjorde uppror mot centralregeringen. Införandet av sharia väckte även protester från sekulariserade muslimer och icke-muslimer i norr. Under andra halvan av 1980-talet mildrades tillämpningen av sharia, men när hårdföra islamister tog makten i en militärkupp 1989 ändrades läget igen. 1991 utfärdade regeringen ett dekret som ålade domstolarna att åter tillämpa sharia. Provinserna i söder undantogs emellertid.

Motståndet mot islamiseringen på 1980-talet var en motor i det långa inbördeskrig mellan norra och södra Sudan som föregick delningen av landet 2011 (se Modern historia). Men även i det nuvarande Sudan finns en opposition mot tillämpningen av islamisk lag.

Om våra källor

Sudan – Utbildning

I teorin ska alla barn i Sudan få avgiftsfri grundskoleutbildning i åtta år från sex års ålder. Men inbördeskriget från 2023 har inneburit en katastrof för barnens utbildning. Enligt hjälporganisationen Rädda barnen deltar nästan hälften av skolbarnen inte längre i undervisningen.

Inbördeskriget har haft förödande följder för de sudanesiska skolbarnen. I början av 2026 rapporterade Rädda barnen att fler än åtta miljoner barn inte alls kunnat gå till skolan under de senaste 500 dagarna. Det är nästan hälften av alla skolbarn i Sudan. Många skolbyggnader har förstörts i striderna, andra används som skyddsrum i stället för skola. Norra Darfur är värst drabbat, där är bara 3 procent av skolorna i funktion. Många lärare har slutat jobba då de inte får ut någon lön.

Situationen för utbildningssektorn var dålig redan innan krigsutbrottet. En viktig orsak till det är den ekonomiska krisen i landet med snabbt stigande priser på basvaror som mat och bränsle. En skriande brist på lärare samt följderna av covid-19-pandemin i början av 2020-talet, då skolorna periodvis hölls stängda, är andra förklaringar.

Det är framför allt barn på landsbygden som inte går i skolan. Särskilt hög är andelen bland barn från nomadiserande folkgrupper. Detsamma gäller barn som växer upp i särskilt konfliktdrabbade områden; i norra Darfur var endast 3 procent av skolorna igång i början av 2026 enligt Rädda barnen.

I de offentliga skolorna har kvaliteten på utbildningen länge varit låg. Statsanslagen till skolorna är otillräckliga. Tidigare regeringar har gjort vissa satsningar för att höja utbildningsnivån, och särskilt stöd har riktats till flickor och barn tillhörande nomadfolk. Tidigare gick färre flickor än pojkar i skolan, men den skillnaden har minskat.

Även om skolgången ska vara avgiftsfri måste föräldrar ofta betala för skoluniformer och läromedel och ibland även lärarnas löner.

Grundskolan följs av ett treårigt gymnasium. Sudan har flera universitet, av vilka det viktigaste är University of Khartoum. Det finns också ett islamiskt universitet samt ett för enbart kvinnor.

Om våra källor

Sudan – Sociala förhållanden

Inbördeskriget i Sudan har drivit miljontals människor på flykt. FN beräknar att halva befolkningen är i behov av matbistånd. Samhällsservice och infrastruktur har till stor del ödelagts av striderna. Återkommande krig har tillsammans med perioder av torka flera gånger orsakat svältkatastrofer eller utbredd hungersnöd.

I runda tal lever minst två tredjedelar av befolkningen under den nationella fattigdomsgränsen. Landet saknar väl fungerande välfärdssystem och människor får förlita sig på familjen och släkten för sin sociala trygghet.

Inbördeskriget från våren 2023 har förvärrat en redan svår livssituation för flertalet invånare. På de flesta håll råder skriande brist på vårdkliniker, sjukvårdspersonal, rent dricksvatten och fungerande avlopp. Runt 70 procent av landets vårdkliniker var helt ur funktion i februari 2024, enligt FN-organet WHO. Bristen på rent vatten och på fungerande avlopp gör att sjukdomar sprider sig, speciellt infektioner och mag- och tarmsjukdomar, men också malaria och gulsot. Andelen aidssjuka invånare är dock låg, trots att hivviruset uppgavs sprida sig snabbt under striderna i södern.

Varannan sudanes lider av hunger, enligt FN, och miljontals barn under fem år, liksom gravida och ammande kvinnor, behöver akut matbistånd för sin överlevnad. Viktiga orsaker till matbristen är växande flyktingströmmar samt att omvärlden drog in mycket av biståndet efter militärkuppen 2021 (se Inrikespolitik och författning). Sudan är dessutom ett av de länder där klimatförändringarna slagit hårt, bland annat i form av omfattande översvämningar vilka leder till ökad spridning av malaria.

Svält förekommer i minst två städer, el-Fasher i Darfur och Kadugli i Södra Kordofan, enligt Integrated Food Security Phase Classification, som skriver att ytterligare ett 20-tal områden ligger på gränsen till svält.

I FN-organet UNDP:s index över mänsklig utveckling (HDI) återfinns Sudan bland de 18 länder i världen som bedöms ha den allra lägsta utvecklingsnivån (se hela listan här). Av sex länder i nordöstra Afrika rankas Sudan lägre än Djibouti men högre än Eritrea och Etiopien. Somalia och Sydsudan rankas näst lägst respektive lägst i världen. Samtliga sex länder bedöms ha en "låg utvecklingsnivå", den lägsta av fyra kategorier i världen.

Kvinnornas situation

Samhället är oftast starkt könssegregerat. Män och kvinnor lever skilda liv med noggrant reglerade arbetsuppgifter. Bland högutbildade i städerna har dessa regler börjat luckras upp.

Ett giftermål är i regel föräldrarnas sak. Även i välutbildade familjer är det vanligt att ett par inte träffas förrän på bröllopet. Därefter flyttar det unga paret oftast in i kvinnans föräldrahem, där de bor kvar åtminstone tills de får sitt första barn. Då sätter de eget bo men håller sig för det mesta nära hustruns föräldrar.

Kvinnorna är underrepresenterade på arbetsmarknaden; bara var fjärde yrkesaktiv är en kvinna.

Nio av tio sudanesiska kvinnor är könsstympade enligt FN, trots att ingreppet sedan 2020 är straffbart med upp till tre års fängelse och böter för den som utför det. Den mest radikala formen, den faraoniska omskärelsen, är vanlig.

I Darfur och andra krigsområden utgör våldtäkter ett led i krigföringen. Även andra former av våld mot kvinnor är vanliga. Chefen för FN:s kontor för samordning av humanitära frågor (Ocha), Tom Fletcher, varnade hösten 2024 för en ”epidemi av sexuellt våld” mot Sudans kvinnor. Det sexuella våldet inbegriper våldtäkter, sexuell exploatering, kidnappning av civilpersoner för sexuellt utnyttjande, tvångsäktenskap och människohandel.

Många flickor får barn i mycket unga år. Abort är endast tillåten om kvinnans liv är i fara eller om hon blivit gravid genom våldtäkt eller incest.

Slaveri och människohandel

Många barn tvingas arbeta för familjens försörjning. Under inbördeskriget i södern tvångsrekryterade både armén och gerillan SPLM/ SPLA minderåriga till krigstjänst, och samma problem återkom sedan i Darfur.

Sedan inbördeskriget bröt ut 2023 har miljontals barn tvingats lämna sina hem och tusentals har dödats i konflikten, enligt FN:s barnfond Unicef. Uppskattningsvis är 13 miljoner barn i behov av humanitär hjälp.

Människohandel förekommer. En gammal företeelse som väcktes till nytt liv av inbördeskriget mellan norra och södra Sudan var slaveriet. Sedan islamister i Khartoum i slutet av 1980-talet förklarat kriget i södern för jihad, heligt krig, började arabiska milismän, murahalin, ta med sig svarta krigsfångar hem. Mest tillfångatogs kvinnor och barn. Omkring 11 000 personer togs som slavar i kriget i södra Sudan. Det är oklart hur många av dem som fortfarande är kvar i slaveri. I Darfur har slavjakt varit mindre vanligt eftersom alla där är muslimer och inte gärna tar andra muslimer som slavar.

Homosexuella relationer är olagliga och kan ge piskstraff och under vissa omständigheter dödsstraff. Intoleransen mot hbtq-personer är utbredd i samhället.

Om våra källor

Sudan – Kultur

Det kulturella inflytandet från islam är starkt. De sufiska ordnarna (islamiska mystiker) har egna sång- och danstraditioner, som zikher och madieh. Före militärkuppen 1989 nådde arabisk populärmusik från huvudstaden Khartoum via radio långt utanför Sudans gränser och blev stilbildande på Afrikas horn.

På arabiska finns äldre, skriven litteratur som ofta skildrar heliga män och deras liv. Bland moderna författare kan nämnas poeten Muhammad Mahdi Majdhub och romanförfattaren Tayyib Salih, född på sent 1920-tal på landsbygden i norra Sudan och död 2009 i London. Hans romaner, såsom "Season of Migration to the North", skildrar brytningen mellan tradition och modernitet.

Sedan hårdföra islamister gripit makten 1989 gick många musiker, artister och intellektuella i landsflykt. Fredsavtalet mellan norra och södra Sudan 2005 medförde lättnader för musik- och kulturlivet. Nu fick ungdomar åter gå på dans eller rap-konserter. Offentlig poesiuppläsning tilläts också, och traditionella musiker fick framträda exempelvis på bröllop. Radion spelade åter västerländsk och arabisk popmusik.

Ett antal minnesmärken från forna kulturer har givits status som världsarv av FN-organet Unesco. Det gäller huvudsakligen pyramider samt rester av tempel och palats från kungariket Kush (se Äldre historia), bland annat i Meroë nordöst om Khartoum (se även bild och bildtext på Sudans förstasida).

Om våra källor

Sudan – Seder och bruk

Liksom i alla muslimska kulturer är gästfrihet en närmast tvingande dygd i Sudan. En utländsk gäst har goda chanser att bli hembjuden till en sudanesisk familj.

Hälsningen As-Salaam Aleikum och ett handslag inleder de flesta möten med en sudanes. Det är artigt att åtminstone vid ett första möte tilltala dem man träffar med en titel, till exempel det allmänt respektfulla uztaz (för män) eller uztaza (för kvinnor), följt av förnamnet.

Därefter får man känna sig fram till vilka samtalsämnen som kan lämpa sig och inte bli för personlig tidigt i en bekantskap. Om den man talar med tillhör det motsatta könet är det lämpligt att hålla viss fysisk distans, kanske en meters avstånd. En utländsk besökare bör inte visa starka känslor offentligt, och i pinsamma eller besvärliga situationer är det rekommendabelt att slå ned blicken och undvika direkt ögonkontakt.

Mat, måltider och klädsel

Sudans vidsträckta geografi och de många etniska grupperna och skilda kulturerna gör att mathållningen varierar inom landet. Matvanorna har också tagit inspiration utifrån, inte minst från det osmanska (turkiska) väldet som förde med sig bland annat pepparfrukter och vitlök. I öster märks påverkan från jemenitisk och etiopisk mat.

Måltider intas i allmänhet runt en gemensam bricka med skålar ur vilka man äter kollektivt – traditionellt med högerhanden. Kött- och grönsaksgrytor skopas upp med hjälp av bröd eller stelnad gröt. Vete, hirs och durra är de vanligaste sädesslagen för både bröd och gröt. Det vanligaste brödet, kissra, bakas på durra- eller majsmjöl.

Soppor ingår i de flesta måltider, till exempel elmussalammiya som består av lever, dadlar, kryddor och mjöl. Kawari kokas på får- eller koklövar tillsammans med grönsaker och kryddor. En vanlig maträtt är foul, som tillagas på bönor och serveras med tillbehör som bröd, ägg eller grönsaker. Inälvor är också populära, gärna tillagade med stark peppar. En måltid avslutas för det mesta med te eller kaffe, oftast väldigt sött och bryggt med kryddor som kardemumma, ingefära eller kanel.

Traditionellt täcker sudanesiska kvinnor så mycket som möjligt av kroppen. Utanpå de vanliga kläderna sveper de in sig i ett tunt, färgstarkt tyg kallat tobe, liknande en indisk sari. Männens traditionella klädsel är en lång, vit klädnad kallad jallabiyah. Huvudet är alltid täckt, oftast av en stor, vit turban. Västerländsk klädsel är relativt vanlig i de större städerna.

Helger och högtider

De flesta högtider är kopplade till den muslimska tron. Id al-fitr, som avslutar fastemånaden ramadan, är som i alla muslimska länder den viktigaste och mest glädjerika helgen, ägnad åt familjesammankomster, presenter och god mat. Offerhögtiden (id al-adha), då djur slaktas, är en annan stor tilldragelse. Viktiga händelser inom familjen firas också, till exempel när man tar emot en pilgrim som besökt Mecka.

En rent sekulär helg är självständighetsdagen den 1 januari.

Om våra källor

Sudan – Äldre historia

Nilen förenar Sudan med Egypten, och förbindelserna går tillbaka till faraonisk tid. Storbritannien ingrep på 1800-talet i bägge länderna, något som i Sudan ledde till det islamistiskt/nationalistiska mahdistupproret. Britterna besegrade mahdisterna i slaget vid Omdurman 1898. Inför Sudans självständighet på 1950-talet startade ett nytt uppror i det svarta, södra Sudan, riktat mot araberna i norr.

Norra och centrala Sudans historia är nära knuten till Egyptens. Nilen möjliggjorde tidiga högkulturer i båda länderna. När egyptierna för cirka 5 000 år sedan började vidga sitt rike söderut, in i dagens Sudan, stötte de på svarta folk, nubier, som egyptiserades.

När Egypten försvagades på 900- och 800-talen före Kristus uppstod det självständiga nubiska riket Kush. Dess härskare erövrade hela Egypten och grundade en dynasti av faraoner, som regerade Egypten i ett par hundra år. Senare grundade kushiterna ett nytt rike med huvudstad i Meroë, nordöst om dagens Khartoum. På 300-talet efter Kristus erövrades riket av etiopier.

På 500-talet uppstod nya nubiska riken som kristnades av missionärer från Egypten. När araberna erövrade Egypten år 640 började nubierna övergå till islam. Den arabiska invandringen tilltog under det egyptiska mamlukväldet, som lade under sig Nubien 1276. De kristna rikena gick under.

Egypten blev på 1500-talet en del av det osmanska (turkiska) väldet. Stora delar av centrala Sudan behärskades av inhemska, svarta sultaner. Darfursultanatet i väster skulle bestå tills det inkorporerades med (det då egyptiska) Sudan 1874. Sultanatet bedrev handel, bland annat med slavar.

Under brittiskt styre

I början av 1800-talet ville vicekungen av Egypten, Muhammad Ali, göra Egypten till islams mäktigaste nation. Han ockuperade stora områden i Nubien och bedrev en allt intensivare jakt på slavar till sin armé. Efter europeiska påtryckningar försökte Muhammad Alis son Ismail göra slut på slavhandeln. Till sin hjälp tog han den brittiske officeren Charles Gordon, som 1877 utnämndes till generalguvernör för Sudan.

Storbritannien hade från 1850-talet ökat sitt inflytande i Egypten. Byggandet av Suezkanalen 1854–1869 hade gjort Egypten skuldsatt, och 1879 förmådde stormakterna den turkiske sultanen att avsätta Ismail. Som svar på ett nationalistiskt uppror ockuperade brittiska trupper Egypten. Därmed hamnade i praktiken även Sudan under brittiskt styre.

Det utländska väldet ledde till uppror i Sudan. En medlem av den sufiska orden sammaniyah, Muhammad Ahmed, förklarade sig 1881 vara en av muslimerna väntad frälsare, mahdi. Hans maning till heligt krig, jihad, lockade stora skaror som trots underlägsen beväpning besegrade egyptiernas arméer.

Britterna tänkte på sikt kolonisera Sudan och inlemma landets södra del i sitt östafrikanska välde. De hade inget emot att mahdisterna lösgjorde Sudan från Egypten. Åt general Gordon uppdrogs att göra upp med mahdin. Planerna misslyckades dock. Mahdisterna intog Khartoum 1885, och Gordon dödades.

Mahdistupproret slås ned

Samma år hölls Berlinkonferensen, där stormakterna delade upp Afrika mellan sig. Britterna ville snabbt ta kontroll över Nilen, för att inte äventyra planerade bevattningsprojekt i Egypten. En brittisk-egyptisk här sändes till Sudan och besegrade 1898 mahdisterna i slaget vid Omdurman. Minst 20 000 sudaneser stupade.

Storbritannien och Egypten enades 1899 om att styra Sudan gemensamt. Darfursultanatet, som britterna återupprättat efter slaget vid Omdurman, blev åter en provins i Sudan 1916. Sedan den brittiske generalguvernören i Sudan mördats i Kairo 1924 tog britterna över hela administrationen av Sudan i samarbete med lokala hövdingar.

Britterna investerade i hamnar, järnvägar och bevattningsanläggningar för att producera bomull och gummi. På klassiskt kolonialt manér spelade de ut olika grupper mot varandra. Först gynnades khatmiya-orden, vars anhängare främst var handelsmän. När de blev alltför påverkade av egyptisk nationalism sökte britterna stöd hos mahdisterna, som ville bryta med Egypten.

Spänningar mellan nord och syd

I norr gav framväxten av kommersiellt jordbruk, industri och modern förvaltning upphov till en arbetarklass och en medelklass. I båda skikten uppstod efter andra världskriget politiska partier. Mahdisterna bildade 1945 det religiöst orienterade Ummapartiet och khatmiya-anhängarna 1952 det som då hette Nationella unionistpartiet (NUP). Järnvägsarbetare utgjorde stommen i Sudanesiska kommunistpartiet, som bildades 1946. Genom att kontrollera fackföreningsrörelsen blev partiet ett av de starkaste kommunistpartierna i Afrika och Mellanöstern.

Storbritannien tvingades efter andra världskriget att stegvis överlämna makten till sudaneserna (i praktiken nordsudaneserna). Ett lokalt parlament inrättades 1948 och inre självstyre infördes 1953. NUP bildade regering efter allmänna val. Partiet förespråkade union med Egypten men opinionen i norr krävde självständighet, vilket alla parter tvingades acceptera.

I södra Sudan som dominerades av svarta folk fanns en utbredd fruktan för att styras av en arabisk regim i Khartoum. Lokala ledare i södern underblåste rykten om arabiska massakrer på sydsudaneser.

När de södra provinserna inte fick självstyre gjorde lokala militära förband myteri 1955. Det blev början på ett långvarigt inbördeskrig mellan syd och nord. Förbanden bildade senare stommen i gerillarörelsen Anya Nya (Ormgiftet), som fick starkt stöd hos dinkafolket.

Om våra källor

Sudan – Modern historia

Sedan Sudan blivit självständigt från den brittiska kolonialmakten 1956 styrdes landet i huvudsak av en muslimsk, arabisk centralregering i norr. Spänningar mellan regimen och svarta, kristna grupper i söder ledde till inbördeskrig i två omgångar: 1955–1972 och 1983–2005. Krigen orsakade civilbefolkningen stort lidande – uppemot 2,5 miljoner döda och över fyra miljoner på flykt – innan landet delades i Sudan och Sydsudan 2011.

Vid tiden för självständigheten rasade ett inbördeskrig i södern och landets ekonomi var i kris på grund av fallande bomullspriser. Svaga regeringar efterträdde varandra och 1958 tog en militärjunta makten. Militärens korruption och ovilja att avsluta kriget ledde 1964 till en folklig revolt, och en kommunistledd storstrejk drev bort juntan. De följande fem åren präglades av de civila partiernas splittring. Alla försök att sluta fred med gerillan Anya Nya (Ormgiftet) i södra Sudan misslyckades, och ekonomin urholkades.

1969 grep militärer, anförda av överste Gaafar al-Numeiri, makten i en kommuniststödd kupp. Al-Numeiri utnyttjade stödet från vänstern till att bekämpa islamister och stora jordägare. Tusentals mahdister (se Äldre historia) dödades i en massaker 1970 och deras ledare Sadiq al-Mahdi drevs i landsflykt.

I det styrande revolutionsrådet fanns dock en klyfta mellan al-Numeiris arabnationalistiska gruppering och en vänsterfalang. Numeiri började förfölja och fängsla ledande kommunister. 1971 avsattes al-Numeiri i en kommuniststyrd militärkupp men lyckades återta makten efter några dagar. Senare samma år valdes han till president. Revolutionsrådet upplöstes och al-Numeiris parti Sudanesiska socialistunionen blev det enda tillåtna.

Politiskt stärkt gjorde al-Numeiri slut på kriget i södern, som krävt cirka 400 000 människoliv. 1972 undertecknades ett fredsavtal med gerillan, och södern utlovades självstyre på en rad områden.

Kommunister ersätts av islamister

Landsflyktiga ledare återvände till regeringsposter och höga statliga tjänster när al-Numeiris politik började vridas åt höger. Ekonomin försämrades dock drastiskt, bland annat för att Sudan fick ta emot en miljon flyktingar från inbördeskrigen i Etiopien, Uganda och Tchad. Prishöjningar utlöste kravaller 1979, vilket gav al- Numeiri en förevändning för att slutligen krossa kommunisterna. Efter nyval till parlamentet togs islamister in i regeringen.

Regeringens förhållande till södern försämrades åter. En orsak var det starka motstånd som fanns i syd mot Jonglei-kanalen (se Jordbruk och industri), som al- Numeiri börjat bygga genom Suddträsken i samarbete med Egypten. När al-Numeiri därtill 1983 införde islamiska sharialagar tog sydsudaneser till vapen igen. De litade inte på regimens löften om att sharia bara skulle gälla muslimer. En kristen dinka, John Garang, bildade Sudanesiska folkets befrielserörelse (SPLM) med den militära grenen SPLA. Inbördeskrig utbröt på nytt efter elva års uppehåll.

Även i norr växte missnöjet med regimen på grund av försämrade levnadsvillkor och sharia. Kravaller utbröt när al-Numeiri 1985 avskaffade subventioner på basvaror och bensin. I en kupp avsatte en grupp militärer al-Numeiri och upplöste hans parti. Militärrådet tonade ned tillämpningen av sharia och erbjöd södern visst självstyre. SPLM/SPLA krävde dock omedelbar övergång till civilt styre och att sharia helt skulle avskaffas. Efter en kort vapenvila fortsatte kriget.

Under Numeiris tid vid makten hade statsskulden blivit ohanterligt stor. 1986 stoppade IMF alla nya lån till Sudan. Efter parlamentsval samma år följde tre år av instabila koalitionsregeringar, anförda av Ummapartiet med Sadiq al-Mahdi som premiärminister.

Militärkupp för Omar al-Bashir till makten

I juni 1989 grep en grupp militärer makten under ledning av överste Omar Hassan Ahmad al-Bashir. Kuppen ägde rum bara ett dygn innan regeringen skulle rösta om att upphäva sharialagarna och hålla ett fredsmöte med SPLM.

Militärregeringen lät upplösa parlamentet, partierna och fackföreningarna och 1985 års provisoriska författning upphävdes. Nationella islamiska fronten, som senare döptes om till Nationella kongresspartiet (NCP), blev enda tillåtna parti. Bashir blev stats- och regeringschef. Domstolarna fick order om att åter tillämpa sharia med undantag för södra Sudan. 1993 ersattes den styrande juntan av en civil-militär regering och Bashir antog formellt titeln president.

Många oppositionspolitiker drevs i landsflykt under 1990-talet. 1996 hölls president- och parlamentsval, som bojkottades av oppositionen. Bashir valdes till president för en femårsperiod men hans roll blev närmast symbolisk. Hassan al-Turabi, NCP:s generalsekreterare och Sudans verklige makthavare vid denna tid, blev talman i parlamentet. Han var på väg att ytterligare stärka sin ställning när Bashir, som ett motdrag, införde undantagstillstånd och upplöste parlamentet i december 1999.

I januari 2000 övertog Bashir posten som ordförande i NCP. Turabi uteslöts och bildade ett nytt parti, Nationella folkkongressen (PNC eller PCP).

Bashirs seger i maktkampen med Turabi medförde en ideologisk kursändring. Tyngdpunkten flyttades från muslimsk fundamentalism till arabisk nationalism. Bashir vann presidentvalet 2000, men valet bojkottades av oppositionen och ansågs allmänt vara manipulerat. I parlamentsvalet samma år vann Bashir-trogna ledamöter hela 355 av de 360 mandaten. Samtliga Turabi-anhängare valdes bort och Turabi fängslades men frigavs 2003. Södra Sudan deltog inte i valen och åter utlyste den samlade oppositionen bojkott.

Uppror i Darfur, fredsavtal i södern

Under 2003 upphörde huvuddelen av striderna mellan regeringen i huvudstaden Khartoum och gerillan SPLM/SPLA i södern. Stora oljefynd hade då gett båda sidor ekonomiska skäl att försöka avsluta konflikten. Norra Sudan ville sätta stopp för sabotagen mot den nybyggda oljeindustrin, södra Sudan ville vara med och dela på oljeinkomsterna. Även grannländerna var angelägna om att se ett slut på konflikten som orsakat stora flyktingströmmar över gränserna.

Medan läget stabiliserades i södern utbröt ett nytt uppror i Darfur i västra Sudan (läs vidare i Konflikter inom Sudan).

Under 2004 förekom också minst två påstådda kuppförsök. Ett okänt antal oppositionspolitiker och militärbefäl greps, bland dem Hassan al-Turabi som nu anklagades för att stödja rebellrörelsen JEM i Darfur. Turabi frigavs igen sommaren 2005.

I januari 2005 undertecknade Bashirs regering och SPLM/SPLA, efter många turer, ett fredsavtal mellan norra och södra Sudan. Därmed var Afrikas mest långvariga krig över.

Sedan kriget inleddes 1983 hade enligt en del källor över två miljoner människor dött till följd av striderna eller umbäranden som kriget ledde till. Över fyra miljoner hade drivits på flykt. Båda sidor hade rekryterat barnsoldater, begått övergrepp på civila, placerat ut landminor och använt svält som vapen genom att stoppa utländska hjälpsändningar.

Enligt fredsavtalet skulle Sudan under en sexårig övergångsperiod vara en federation mellan de norra och södra delarna. Mot slutet av denna tid skulle södra Sudans invånare i en folkomröstning avgöra om de efter övergångsperioden skulle stanna kvar i federationen eller bilda en självständig stat.

Fredsprocess med förhinder

I augusti 2005 samlades Sudans nya, federala parlament. Den federala samlingsregeringen blev klar i september. Politiker från norr tog hand om de viktigaste posterna, med undantag för utrikesministerposten som gick till SPLM. Under hösten bildade sydsudaneserna i Juba en egen, delstatlig regering och antog en egen författning.

I juli 2005 omkom SPLM:s grundare, John Garang, i en flygolycka. Garang hade strax innan utsetts till förste vicepresident i Sudan. Han hade förespråkat självstyre för södern, inom en federation med norra Sudan, och hans död gav ökat spelrum åt dem som ville att södra Sudan skulle bli helt självständigt. Salva Kiir Mayardit efterträdde Garang som ledare för SPLM, president i södra Sudan och förste vicepresident i Sudan.

Snart uppstod svårigheter med att förverkliga avtalet. Två år efter undertecknandet hade ingen federal militär styrka bildats. Khartoum anklagade sydsidan för att dra sig undan det gemensamma arbetet. En konflikt om gränsdistriktet Abyei förblev olöst. Man tvistade också om hur krisen i Darfur skulle hanteras.

Sydsidan anklagade Khartoum för att förhala den folkräkning som skulle föregå de planerade allmänna valen och för att inte dra bort sina soldater från södern. Under en kortare tid bojkottade SPLM den federala samlingsregeringen.

Under 2008 genomfördes med stor möda folkräkningen i hela landet som skulle ligga till grund för en framtida fördelning av resurser mellan norr och söder. När siffrorna redovisades anklagade ledarna i söder regimen för att vilja få sydsudaneserna att framstå som färre än de var (jämför Befolkning och språk). En rad våldsutbrott i södra Sudan underblåste oron. De allmänna val som skulle genomföras före söderns folkomröstning om självständighet sköts upp flera gånger.

Omstridda och komplicerade val

Kraftigt försenade genomfördes en rad allmänna val i april 2010. FN beskrev arrangemangen som bland de mest komplicerade som någonsin förekommit, och förberedelserna var inte de bästa. Pressen var censurerad, partierna bedrev inga offentliga kampanjer och medierna informerade inte allmänheten om vad valen gällde. Den USA-baserade människorättsorganisationen Human Rights Watch beskrev trakasserier, demonstrationsförbud och andra brott mot mänskliga rättigheter som myndigheter begått både i norra och södra Sudan.

I stora områden i Darfur skulle inga val genomföras, och hundratusentals flyktingar i Darfur hade inte ens registrerats som väljare.

Efter problem med förseningar, krångel med röstlängderna och rapporter om fusk och trakasserier utsträcktes valen från tre till fem dagar. Efter nästan två veckors rösträknande meddelades att president Bashir hade blivit omvald med drygt 68 procent av rösterna. SPLM:s kandidat Yasir Arman, en sekulariserad muslim som ledde partiets norra gren, fick cirka 22 procent trots att han dragit tillbaka sin kandidatur efter misstankar om planerat fusk.

Samtidigt genomfördes val av president i södra Sudan, där Salva Kiir fick 93 procent av rösterna. Förre utrikesministern Lam Akol, som brutit med SPLM och bildat ett nytt parti, fick 7 procent.

Parallellt med presidentvalen hölls också val till det federala parlamentet och södra Sudans regionala parlament samt guvernörsval i hela landet. I norr var NCP:s dominans total och i söder gick nästan alla platser till SPLM. I den nya federala regeringen fick NCP 24 ministerposter och SPLM 8. Tre mindre partier fick tillsätta varsin minister.

Gränsdragningen genom distriktet Abyei, en av knäckfrågorna inför den eventuella delningen av landet, hade hänskjutits till Permanenta skiljedomstolen i Haag, och båda sidor hade sagt att de skulle respektera utslaget. Domstolens utlåtande kom i juli 2009 och gav bland annat det viktigaste oljefältet i området till norra Sudan. Oenigheten fortsatte ändå, och Bashir sade i juli 2010 att hela gränsdragningen måste vara löst före folkomröstningen i söder.

Landet delas

Medan förberedelserna för folkomröstningen fortsatte i långsam takt ökade antalet väpnade skärmytslingar i gränsområdet och militärerna utväxlade ömsesidiga anklagelser om attacker.

Trots en rad problem kunde folkomröstningen i söder genomföras under en vecka i januari 2011. Mestadels gick allt lugnt till, men i Abyei rapporterades oroligheter ha krävt minst 30 liv. Den planerade separata folkomröstningen om Abyeis framtida status hade parterna redan tidigt tvingats skjuta upp.

Över 80 procent av de röstberättigade deltog i valet och nästan 99 procent sade ja till självständigheten. President Omar al-Bashir förklarade att han accepterade valresultatet, men i norra Sudan var besvikelsen stor över att landet skulle delas. Där rådde också missnöje med höga levnadsomkostnader och inskränkta politiska friheter. Inspirerade av upproren i Tunisien och Egypten försökte invånare i Khartoum och andra storstäder demonstrera med krav på regimens avgång, men protesterna slogs ned av kravallpolis. Flera universitet stängdes och åtskilliga personer greps.

Efter en tids oroligheter i södern gick nordsidans armé i maj 2011 in i Abyei och drev ut sydsidan, och några veckor senare utbröt häftiga strider även i den intilliggande delstaten Södra Kurdufan. Nya flyktingströmmar uppstod och oron var stor för en ny storskalig konflikt när bara veckor återstod till den tänkta delningen av Sudan. I början av juli, bara några dagar före Sydsudans självständighetsförklaring, enades de båda regeringarna om att lägga Abyei och andra olösta konfliktfrågor på is tills vidare och fortsätta förhandlingarna efter den nya statens tillblivelse.

President Bashir deltog i firandet när Sydsudan i juli 2011 förklarade sig självständigt i den nya huvudstaden Juba. Trots tidigare hot var Sudan en av de första stater som erkände Sydsudan diplomatiskt.

Ekonomisk nedgång och social oro

Några dagar efter Sydsudans självständighet antog parlamentet i Khartoum en lag som fråntog sydsudaneser bosatta i norr deras sudanesiska medborgarskap. Redan tidigare hade sydsudaneser anställda inom den offentliga sektorn i norr blivit avskedade. Sydsudaneserna, som uppgick till mellan en halv miljon och en miljon människor, fick en frist på nio månader att skaffa uppehållstillstånd eller lämna landet.

Regeringen genomdrev också ett omfattande ekonomiskt krispaket för att försöka kompensera för det stora inkomstbortfall som orsakades av delningen då många oljekällor tillföll Sydsudan. Finansministern beräknade att statens inkomster skulle krympa med 36 procent. Statens utgifter skulle därmed skäras ned och skatteindrivningen förbättras. En ny valuta, nytt sudanesiskt pund, infördes i ett försök att få bukt med stigande inflation.

Under 2012 skakades Bashir av regimkritiska demonstrationer, men i slutet av året ebbade protesterna ut sedan en rad oppositionsledare gripits. Missnöjet med regimen ökade dock i takt med att landets ekonomi försämrades. När nya protestaktioner mot höjda bränslepriser hösten 2013 ledde till tiotals dödsoffer (uppgiften varierar i olika källor) i konfrontationer med polisen, utlöste det en kris inom NCP. Partimedlemmar som var kritiska mot polisens – och regeringens – agerande valde att bryta sig loss och bilda ett nytt parti, kallat Rörelsen för reform nu. Utbrytningen betecknades som den allvarligaste inrikespolitiska krisen för Bashir och hans närmaste krets på länge.

Trots NCP:s inre slitningar segrade Bashir med 94 procent av rösterna i presidentvalet i april 2015 och NCP tog hem hela 323 av de 426 mandaten i parlamentet. Regimen kunde därmed fortsätta att styra Sudan i ytterligare fem år.

Därefter präglades Sudans politik allt mer av ekonomiska problem för staten: alltför låga oljeinkomster, en svag valuta och brist på utländskt kapital. Snabbt stigande mat- och bränslepriser ledde till nya folkliga demonstrationer. I september 2018 bantade Bashir sin regering från 31 till 21 ministrar för att minska kostnaderna.

Om våra källor

Sudan – Demokrati och rättigheter

Sudans moderna historia präglas av kupper, militärstyre och korta perioder av bräckliga försök att införa demokrati. Oftast har styret av landet kännetecknats av trakasserier mot oppositionen samt grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Under det pågående inbördeskriget från 2023 har både regeringsstyrkorna och paramilitären RSF gjort sig skyldiga till grova brott mot civilbefolkningens fri- och rättigheter.

Sudans författning avskaffades 2019 i samband med en militärkupp. Även det så kallade politiska och konstitutionella avtalet mellan militären och civila krafter, vilket skulle ersätta författningen, är sedan 2021 satt ur spel (se Inrikespolitik och författning). Författningsläget är därmed oklart.

En rad politiska partier existerar, men oppositionen mot de militära makthavarna har snarare drivits av folkliga proteströrelser (se Inrikespolitik och författning).

Under merparten av Sudans tid som självständig stat har oppositionen varit kraftigt kringskuren, liksom mötes-, förenings- och rörelsefriheten för invånarna. Folkliga missnöjesyttringar och demonstrationer har oftast slagits ned med våld.

Övervakningen av civila har varit utbredd. Organisationer som arbetar med mänskliga rättigheter har hotats, trakasserats och tvingats stänga. Flyktingar och etniska minoriteter har trakasserats och diskriminerats.

Sudaneser har laglig rätt att bilda fackföreningar och landet har ratificerat nästan alla ILO-konventioner. Ändå tillhör Sudan de länder där det är svårast att vara fackligt aktiv. Det är ett arv från al-Bashir-regimen (1989–2019) då fri facklig verksamhet var omöjlig och brott mot strejkförbudet kunde straffas med döden.

Enligt tidigare vallagar ska kvinnor kvoteras in i parlamentet, vilket dock upplöstes 2019 av militären. I lagstiftningen diskrimineras kvinnor på en rad punkter (se Sociala förhållanden).

Rättssystemet och statsförvaltningen i övrigt genomsyras av korruption på alla nivåer och det går att muta sig till det mesta. Organisationen Transparency International (TI) placerar Sudan bland de åtta värst drabbade länderna i världen i sitt korruptionsindex; 2025 rankades Sudan på plats 175 av 182 länder (se hela listan här). Korruptionen har ökat tydligt efter krigsutbrottet 2023.

Militären har starka privata intressen i näringslivet via bolag utan insyn. Vissa drivs av den nationella säkerhetstjänsten, andra av islamiska "välgörenhetsorganisationer". Bolagen utan insyn dominerar inom olje- och byggnadsindustrin och kommunikationer men återfinns i alla delar av ekonomin. Korruptionen anses också vara stor i områden som kontrolleras av paramilitären RSF.

YTTRANDEFRIHET OCH MEDIER

Under expresident Omar al-Bashirs regim var medierna i Sudan bland de hårdast statskontrollerade i världen. I konfliktområdena Darfur, Blå Nilen och Kordofan hindrade myndigheterna oberoende medier från att närvara och bevaka händelseutvecklingen. Censur och övervakning av medierna förekom regelbundet. Tidningar kunde få enskilda upplagor konfiskerade av säkerhetstjänsten.

Sedan inbördeskriget bröt ut 2023 riskerar mediearbetare bland annat att trakasseras av säkerhetspolis, militären eller milisgrupper om dessa finner journalistiken misshaglig. Journalister grips godtyckligt av säkerhetstjänsten.

Lagstiftningen brister när det gäller att skydda mediearbetare från hot och andra trakasserier. Nyttjandet av sociala medier har ökat kraftigt under senare år, i takt med att internet blivit mer tillgängligt. Sociala medier är numera ett viktigt redskap i motståndet mot makthavare.

I organisationen Reportrar utan gränsers (RUG) index över pressfriheten i världen placerades Sudan i bottenskiktet under kuppåret 2019, på plats 175 av 180 länder. Numera rankas Sudan som 161:a av 180 länder (se hela listan här). RUG placerar Sudan i den sämsta av fem kategorier för världens länder, vilket betyder att mediesituationen i landet bedöms vara "mycket allvarlig".

RÄTTSVÄSEN OCH RÄTTSSÄKERHET

Rättsväsendet ska vara oberoende av statsmakterna, men i realiteten är så inte fallet. Rättsskipningen är främst baserad på islamiska sharialagar. Dessa förbjuder alkohol och hasardspel samt utdömer stympning som straff för vissa stölder. Sudan kan utdöma dödsstraff för brott som spioneri, terrorism, krigsbrott, folkmord, våldtäkt och mord men även för sådant som äktenskapsbrott, homosexuella handlingar och prostitution. En omstridd lag om allmän ordning avskaffades 2019. Enligt den kunde kvinnor straffas för att de deltog på privata fester eller för att de bar byxor.

I World Justice Projects index över rättssäkerheten i 143 av världens länder rankas Sudan bland de tio sämsta (se hela listan här).

Brotten mot de mänskliga rättigheterna är många och allvarliga i krigsdrabbade områden som Darfur och Kordofan. Även utanför konfliktområdena är situationen svår med systematisk tortyr, misshandel, våldtäkter och inhumana bestraffningar från olika säkerhetsstyrkor och underrättelseorgan. I sin framfart har regeringsarmén förstört skolor, sjukhus och vårdkliniker samt hindrat humanitär hjälp att nå fram till internflyktingar och andra civila. Även den paramilitära milisen RSF och andra motståndsgrupper har gjort sig skyldiga till grova människorättsbrott.

I inbördeskriget mellan regeringsstyrkor och RSF från 2023 har båda parter gjort sig skyldiga till omfattande krigsförbrytelser, enligt Amnesty International och FN-tillsatta folkrättsexperter. Bland brotten kan nämnas grovt sexuellt våld mot flickor så unga som tolv år, samt att civila blir måltavlor när parterna skjuter urskillningslöst i tätbefolkade stadsområden.

En FN-tillsatt grupp av folkrättsexperter rekommenderade i september 2024 FN att inrätta en oberoende internationell fredsstyrka för att skydda civilbefolkningen samt att införa vapenembargo mot båda parter. Expertgruppen slog fast att både regeringsarmén och RSF-milisen gjort sig skyldig till tortyr, stympning och mord.

Chefen för FN:s kontor för samordning av humanitära frågor (Ocha), Tom Fletcher, varnade hösten 2024 för en ”epidemi av sexuellt våld” mot Sudans kvinnor. Det sexuella våldet inbegriper våldtäkter, sexuell exploatering, kidnappning av civilpersoner för sexuellt utnyttjande, tvångsäktenskap och människohandel.

När RSF intog staden el-Fasher i Darfur i oktober 2025 kom många uppgifter om grova övergrepp mot civila begångna av RSF-soldater på jakt efter armétrogna milismän. FN rapporterade om ”summariska avrättningar” utförda av RSF, och Yale-universitetets humanitära forskningslaboratorium publicerade satellitbilder som visade ”högar med avrättade kroppar” i staden. Ett FN-team på plats vittnade om fysiskt och sexuellt våld mot flyende civila. Även BBC Verify rapporterade om videobilder på hur obeväpnade människor dödades. Minst 460 civila patienter och anhöriga sköts ihjäl av RSF den 28 oktober inne i det sista fungerande sjukhuset i el-Fasher, enligt Världshälsoorganisationen (WHO).

FN:s oberoende utredningsgrupp om Sudan skrev i februari 2026 att RSF:s belägring och övertagande av el-Fasher bär "utmärkande drag av folkmord" på folkgrupperna zaghawa och fur. Fler än 6 000 människor dödades under tre dagar när RSF intog el-Fasher, enligt en rapport från FN:s människorättskontor. Bland annat ska RSF ha satt en universitetsbyggnad i brand där ett tusental människor tagit skydd. Rapporten innehåller bevis för massdödande, summariska avrättningar, tortyr, bortföranden och sexuellt våld mot civila.

Förhållandena i fängelser och häkten är svåra. Godtyckliga frihetsberövanden, långvarig isolering, politisk inblandning i rättsprocesser, bristande rättssäkerhet samt blockering av humanitär hjälp till gripna och fängslade personer förekommer. Straffriheten för kränkningar av mänskliga rättigheter är utbredd, i synnerhet för militär personal och olika säkerhetsstyrkor.

Rättsprocesser mot expresident Omar al-Bashir

Som en följd av kriget i Darfur blev president al-Bashir, som första sittande statsöverhuvud, i juli 2010 efterlyst av Internationella brottmålsdomstolen i Haag (ICC) för folkmord. Redan 2008 hade chefsåklagaren vid ICC begärt al-Bashir häktad för brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser i Darfur. Al-Bashir nekade till alla anklagelser och vägrade infinna sig i Haag.

I december 2014 lade åklagaren Fatou Bensouda i Haag ned utredningen av krigsförbrytelser i Darfur. Hon hänvisade till att det varit omöjligt att få de åtalade på plats inför domstolen och skyllde nederlaget främst på passivitet från FN:s säkerhetsråd. Bensouda sade att säkerhetsrådets bristande agerande riskerade att "sporra gärningsmännen till att fortsätta med sin brutalitet".

Efter regimskiftet våren 2019 dömdes al-Bashir i december till två års husarrest för mutbrott. I juli samma år inleddes en rättegång i Khartoum mot al-Bashir och 27 andra personer för deras roller i den islamiststödda militärkuppen 1989, då Sudans demokratiskt valda regering avsattes och al-Bashir tog makten. Sommaren 2019 släpptes de flesta politiska fångar som frihetsberövats under Omar al-Bashir och under de folkliga protester som ledde till hans fall.

I juli 2023 inledde ICC en utredning av misstänkta krigsförbrytelser begångna av Sudans väpnade styrkor och den paramilitära styrkan RFS i Darfur sedan inbördeskrigets utbrott i april 2023.

Janjawidledaren Ali Muhammad Ali Abd-al-Rahman, även kallad Ali Kushayb, blev 2025 den förste att dömas av Internationella brottmålsdomstolen (ICC) för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten begångna i Darfur. Kushayb dömdes till 20 års fängelse för att ha beordrat bland annat mord, våldtäkter och tortyr mellan augusti 2003 och april 2004. Janjawiderna var en samling regimstödda miliser som terroriserade icke-arabisk civilbefolkning under kriget i Darfur och som utgör kärnan i RSF-milisen.

En federal domstol i New York fann 2025 att den franska banken BNP Paribas gjorde sig skyldig till medhjälp till brott mot mänskligheten i Sudan under expresident Omar al-Bashir. Tre personer med sudanesiskt ursprung tilldömdes skadestånd på sammanlagt närmare 21 miljoner dollar. Enligt domstolen bidrog banken till att möjliggöra etnisk rensning då den gjorde affärer i Sudan under 1980- och 1990-talet och därmed hjälpte regimen att tjäna pengar till sin krigföring i Darfur. BNP Paribas avvisar alla kopplingar mellan banken och vad som hänt de tre personerna som stämt den.

Om våra källor

Sudan – Inrikespolitik och författning

Förbundsstaten och republiken Sudan är ett land i sönderfall. Sedan våren 2023 rasar ett inbördeskrig mellan de reguljära styrkorna och paramilitären RSF. Tiotusentals människor har dödats och miljontals har tvingats fly. Staten har brutit samman och landet saknar författning, parlament och en fungerande regering. Sjukvård och annan samhällsservice har näst intill slagits ut.

Flygbombningar och artilleri har skapat stor förstörelse samtidigt som plundring och allmän laglöshet breder ut sig. De hårdaste striderna har utkämpats i huvudstaden Khartoum med tvillingstaden Omdurman samt i regionen Darfur i väster. Även i Norra Kordofan, Södra Kordofan, Blå Nilen, Sennar och el-Gezira har strider utkämpats.

Militären kontrollerar östra, norra och centrala Sudan medan RSF behärskar Darfur i väster och stora delar av södern.

Slaget om Khartoum inleddes i september 2023 när RSF-milisen (Rapid Support Forces), med ledaren Hamdan Dagalo (Hemeti), tog kontroll över merparten av staden. Det fick regeringsstyrkorna, med överbefälhavare Abdel Fattah al-Burhan, att flytta sitt högkvarter till Port Sudan vid Röda havet. Våren 2025 återtog regeringsarmén kontrollen över Khartoum och i januari 2026 flyttade regeringen och regeringsstyrkorna tillbaka till Khartoum.

En möjlig vändpunkt i kriget kom i oktober 2025 när RSF intog staden el-Fasher, det sista armékontrollerade fästet i Darfur. Risken för att landet ska tudelas ökade därmed.

Den störtade diktatorn Omar al-Bashirs general Abdel Fattah al-Burhan klev efter kuppen 2019 fram som Sudans nye starke man. Foto: Hussein Malla/AP/TT

Tiotusentals människor har dödats i inbördeskriget, enligt USA:s Sudansändebud Tom Perriello kan det röra sig om 150 000. Forskare vid London School of Hygiene and Tropical Medicine beräknade i november 2024 att upp emot 61 000 människor hade dödats, enbart i delstaten Khartoum, som en direkt eller indirekt (svält, sjukdomar) följd av kriget.

I Darfur är situationen katastrofal för civilbefolkningen. Gamla etniska motsättningar mellan jordbrukande folkgrupper och boskapsägare har genom striderna kommit upp i dagen. RSF med allierade miliser anklagas av bland andra FN för etnisk rensning riktad mot jordbrukarna. Misstankar om folkmordsbrott och brott mot mänskligheten finns.

Många civila har utsatts för sexuellt våld som en del av konflikten. Över halva befolkningen lider av akut hunger. Hjälparbetare har blivit måltavlor när de försökt nå ut med förnödenheter. En mängd medlingsförsök har gjorts av olika länder och organisationer, hittills utan resultat.

Läs mer om inbördeskriget i fördjupningen Konflikter inom Sudan.

Två olika styren

Den militärkontrollerade delen av Sudan leds av en militärstödd övergångsregering. Arméchef Abdel Fattah al-Burhan utsåg i maj 2025 den tidigare FN-tjänstemannen och diplomaten Kamil Idris till premiärminister för en opolitisk regering bestående av teknokrater. Det senaste bytet på premiärministerposten hade skett i april 2025.

Den 15 april 2025 – på tvåårsdagen av krigsutbrottet – utropade RSF med allierade miliser, partier och civilsamhällesgrupper en parallell regering i RSF-kontrollerade områden. Premiärminister är Mohamed Hassan al-Taishi, en civil politiker. Därtill tillsattes ett presidentråd med representanter från olika provinser, med RSF-ledaren Hamdan Dagalo som ordförande. Avtalet hade undertecknats i februari i Nairobi, vilket skapade spänningar mellan Kenya och Sudans interimsregering (se Utrikespolitik och försvar).

En övergångsförfattning antogs också. RSF vill bilda en “sekulär, demokratisk, decentraliserad stat baserad på frihet, jämlikhet och rättvisa och som inte gynnar någon specifik kultur, etnicitet, religion eller regional tillhörighet”. Avtalet slår fast att en ny nationell armé ska bildas.

Bakgrunden till inbördeskriget

Inrikespolitiken har präglats av ekonomisk nedgång och sociala oroligheter sedan landets delning 2011 i Sudan och Sydsudan (se Modern historia). De båda grannländerna har olösta gränskonflikter sinsemellan (se Konflikter: Sudan-Sydsudan) och Sudan har länge dragits med flera inre konflikter (se Konflikter inom Sudan).

2010-talet karakteriserades av återkommande massdemonstrationer mot diktatorn Omar al-Bashirs hårdföra styre och mot stigande mat- och bränslepriser när den allt fattigare staten inte längre kunde subventionerna basvaror. Oljeinkomsterna sjönk kraftigt vid delningen av landet eftersom de allra flesta oljekällorna tillföll Sydsudan (se Ekonomisk översikt).

Det var just en sådan period av landsomfattande protester som föregick militärkuppen 2019 då generalen och presidenten Omar al-Bashir störtades efter att ha suttit vid makten i 30 år. Militären hade tänkt leda landet i tre år innan en civil regering skulle tillsättas i allmänna val, men demonstranterna krävde demokrati och ett civilt styre omedelbart. Kravet fick stöd i delar av omvärlden, som i USA och EU, liksom av en del gerillagrupper som låg i fejd med militären.

Demonstranterna kom från olika delar av samhället, men många av dem var ungdomar. De var välorganiserade och leddes av SPA, en sammanslutning av fackförbund för huvudsakligen högutbildade, samt FFC, en bred paraplyorganisation. Dessa fortsatte att kalla ut folk på gatorna och i juni 2019 gick militären och RSF-milisen, som då samarbetade, in och bröt upp demonstrationer i Khartoum med tiotals, eller hundratals, döda som följd.

Internationell kritik mot massakrerna gjorde att militären kände sig tvungen att gå med på ett avtal om maktdelning med de civila krafterna. General Abdel Fattah al-Burhan blev i augusti ledare för ett civil-militärt övergångsråd och ekonomen och FN-diplomaten Abdalla Hamdok blev premiärminister för övergångsregeringen som skulle sitta i tre år fram till dess att val kunde hållas.

Motsättningar mellan rådet och regeringen uppstod och fördjupades snabbt. De handlade främst om vem som bestämde över vad, om vilka grupperingar som skulle ingå i styret och om de rådande islamiska sharialagarna, som militären vill ha kvar. Generalerna stöds av inflytelserika islamister från Omar al-Bashirs gamla regim.

I oktober 2021 genomförde militären en ny kupp och övergångsstyret upplöstes liksom avtalet som låg till grund för det. Kuppledare var Abdel Fattah al-Burhan. En rad civila ledare greps och sattes i förvar, däribland Abdalla Hamdok och flera andra ministrar.

Under november–december 2021 försökte Abdalla Hamdok och Abdel Fattah al-Burhan åter dela makten. Tillsammans presenterade de ett nytt avtal om maktdelning. De gripna civila ledarna släpptes fria, men FFC erkände inte avtalet som proteströrelsen misstänkte att militären tvingat fram. Den 30 december slog militär och polis till mot protester i Khartoum och Omdurman, med flera döda som följd. Den 2 januari 2022 avgick Hamdok-regeringen.

Ett 120-tal demonstranter dödades av militär och polis under perioden mellan militärkuppen i oktober 2021 och inbördeskrigets utbrott.

I december 2022 ingick juntan och FFC ett nytt preliminärt avtal om övergång till civilt styre. Enligt avtalet skulle den mäktiga paramilitära milisen RSF integreras i den reguljära armén.

RSF bildades av Omar al-Bashir som en fristående militär organisation, dels för att splittra militärledningen och minska risken för en kupp mot honom själv, dels för att utföra våldsdåd som de reguljära styrkorna ville undvika, exempelvis grova övergrepp mot civila i Darfur (se Konflikter inom Sudan).

I övergångsrådet hade al-Burhan och Hemeti fått de två högsta positionerna. Men planerna på att integrera den 100 000–150 000 man starka RSF-milisen i armén fördjupade redan starka motsättningar mellan de två befälen. Maktkampen om vem som skulle leda den framtida sammanslagna styrkan ledde till att båda sidor började mobilisera, främst i Khartoum.

När militären och FFC i april 2023 missade deadline för bildandet av ett nytt övergångsstyre bröt strider ut mellan de två styrkorna. De civila krafterna förlorade sitt inflytande.

FÖRFATTNING

Sudan har ett övergångsstyre som enligt en så kallad konstitutionell deklaration i februari 2025 förlängdes till maj 2028. Presidentstyre råder. Landet saknar författning sedan april 2019 då expresident Omar al-Bashir störtades. I augusti 2019 undertecknade det dåvarande militärrådet och proteströrelsens företrädare det så kallade politiska och konstitutionella avtalet som ersatte författningen, men sedan kuppen 2021 är även det ogiltigt.

Det politiska och konstitutionella avtalet föreskrev att civila och militära ledare skulle samregera under en övergångsperiod på tre år, fram till dess att allmänna val till ett civilt styre hållits. Övergångsstyret utgjordes av det suveräna rådet, bestående av sex civilpersoner och fem militärbefäl, samt en civil övergångsregering. Båda dessa organ upplöstes vid militärkuppen 2021.

Enligt den avskaffade författningen från 1998 var presidenten stats- och regeringschef och utsågs i direkta och allmänna val för en femårsperiod. Presidenten utsåg en egen regering.

Det lagstiftande parlamentet upplöstes i samband med militärkuppen 2019. Parlamentsval hölls senast 2015. Församlingen bestod av två kamrar: nationalförsamlingen (underhuset) och statsrådet (överhuset). Samtliga ledamöter valdes för en femårsperiod.

Administrativt är Sudan indelat i 18 delstater, som i sin tur delas in i en rad distrikt. Delstaterna styrs av varsin guvernör. Tidigare var det presidenten som utnämnde delstatsguvernörerna. I samband med militärkuppen 2019 byttes alla guvernörer ut mot militärbefäl eller medlemmar av säkerhetstjänsterna.

Läs om Sudans rättsväsen i Demokrati och rättigheter.

POLITISKA PARTIER

Partiväsendet är i praktiken satt ur spel av inbördeskriget.

Expresident Omar al-Bashirs stödparti Nationella kongresspartiet (National Congress Party, NCP) förbjöds i november 2019. NCP var en utbrytargrupp ur den politisk-religiösa organisationen Muslimska brödraskapet. Det styrde landet under hela al-Bashirs 30-åriga maktinnehav. Det finns uppgifter om att många gamla NCP-funktionärer släpptes ut ur fängelser och husarrester vid kuppen 2021. Rapporter finns också om att de nu bistår regeringsarmén i inbördeskriget och åter har flyttat fram sina positioner. Muslimska brödraskapet i Sudan terrorstämplades av USA 2026. Enligt USA får rörelsen stöd av iranska revolutionsgardet.

Fram till 1970-talet var Sudanesiska kommunistpartiet (Sudanese Communist Party, SCP) starkt och välorganiserat, med anhängare både i norra och i södra Sudan, även om basen fanns i norr. Partiet förbjöds tillsammans med övriga oppositionspartier 1971. I ett friare politiskt klimat 2005 trädde partiet åter fram i offentligheten men är kraftigt försvagat.

Övriga traditionella partier är knutna till religiösa ordnar och ledande familjer i den arabiska eliten. Ummapartiet är sammaniyah-ordens politiska gren och leds av familjen al-Mahdi, som är ättlingar till en religiös upprorsledare på 1800-talet (se Äldre historia). Partiet har splittrats och svängt mellan olika ståndpunkter, delvis till följd av maktkamp inom al-Mahdi-familjen. Ummapartiet vann valet 1986. Dess ledare Sadiq al-Mahdi bildade regering men störtades i militärkuppen 1989 då al-Bashir tog makten. I de demonstrationer som ledde fram till militärkuppen 2019 hade Sadiq al-Mahdi en viktig roll. Sadiq al-Mahdi avled 2020.

Demokratiska unionistpartiet (Democrat Unionist Party, DUP), som kom tvåa i valet 2015, är al-Mirghani-familjens parti och khatmiya-ordens språkrör. DUP är numera splittrat i DUP-original och DUP-Jalal al-Digair.

Under övergångsperioden mellan kupperna 2019 och 2021 dominerade två proteströrelser. Sudanesiska föreningen för yrkesverksamma (Sudanese Professionals Association, SPA) bildades 2012 av omkring 200 lärare och lektorer vid universitetet i Khartoum och utvidgades med lärare på andra lärosäten samt med yrkesgrupper som läkare, jurister, veterinärer, ingenjörer och journalister. SPA fick stöd av flera politiska partier, däribland Ummapartiet. Även några gerillagruppers politiska fraktioner anslöt sig. Den andra rörelsen var Alliansen för frihet och förändring (Forces for Freedom and Change, FFC), en paraplyorganisation med en bredare anslutning än SPA.

Om våra källor

LÄSTIPS - läs mer om Sudan i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
FN-mål misslyckas: fattigdomen biter sig fast i Afrika (2025-06-18)
Rapport från krigets Sudan: kaos och skräckscenarier (2024-12-03)
Världens värsta katastrof (2024-08-20)
Hög risk för folkmord igen i Darfur (2023-12-07)
Mycket står på spel i kriget i Sudan (2023-05-22)
Varning för hungerkatastrof i Ukrainakrigets spår (2022-03-28)
Dominoeffekt med afrikanska militärkupper (2022-02-10)
Internationell dragkamp om demokrati i Sudan (2021-11-17)
Åtal mot Lundin? Krigsbrottsfall väcker stort intresse (2021-09-03)

Sudan – Utrikespolitik och försvar

Sudans val av allierade i omvärlden har skiftat sedan självständigheten 1956. Kina var under 2000- och 2010-talet det viktigaste politiska stödet och största handelspartner. Militärens maktövertagande 2021 fördömdes av stora delar av omvärlden och när inbördeskrig bröt ut två år senare evakuerade flertalet länder sin personal.

Sudan blev självständigt från kolonialmakten Storbritannien 1956. Landet hade goda förbindelser med västvärlden fram till sexdagarskriget i Mellanöstern 1967, då Sudan närmade sig Sovjetblocket. Efter ett kuppförsök mot president Gaafar al-Numeiri 1971 vände sig landet åter västerut, men när al-Numeiri införde muslimska sharialagar i hela Sudan 1983 fördömdes detta i väst. Sudan stärkte då sina förbindelser inom den muslimska världen, men när landet vägrade fördöma Iraks invasion av Kuwait 1990 isolerades det för en tid från alla moderata arabstater. Efter millennieskiftet öppnade sig Sudan gradvis mot omvärlden.

USA tenderade att ta ställning mot den arabiska regeringen i Khartoum och för de upproriska svarta grupperna i Darfur, liksom tidigare för svarta, förmodat kristna sydsudaneser. I Washington minns man att Usama bin Ladin, dåvarande ledare för terrornätverket al-Qaida, fann en fristad i Sudan 1991–1996 och hade övningsläger i landet. Sudan hamnade då på USA:s lista över länder som stöder terrorism. 1997 införde USA även ekonomiska sanktioner mot Sudan.

Efter terroristattackerna mot USA den 11 september 2001 uttalade Sudan sitt stöd för kampen mot internationell terrorism. USA medlade i fredsförhandlingarna mellan Khartoum och södra Sudan. Nya amerikanska sanktioner infördes 2007, med anledning av konflikten i Darfur.

Motsägelsefullt USA

Trots att USA var skarpt kritiskt till Sudans krigföring i Darfur förblev den amerikanska politiken motsägelsefull. Uppenbarligen fortsatte Sudan att ge USA värdefull information om islamistiska terroriströrelser. 2017 hävdes flertalet ekonomiska sanktioner, men Sudan stod kvar på USA:s lista över länder som sponsrar terrorism.

Efter president Omar al-Bashirs fall 2019 närmade sig USA den nya övergångsregeringen i Khartoum. I december enades de två länderna om att återupprätta fullständiga diplomatiska relationer. För första gången på 23 år sände de året därpå ambassadörer till varandras länder. Beslutet fattades när den dåvarande övergångsregeringens premiärminister Hamdok, som första sudanesiska ledare sedan 1985, besökte Washington. USA:s utrikesminister Mike Pompeo gav övergångsregeringen beröm för att den inlett "omfattande reformer" och "brutit med den gamla regimens politik och metoder".

I mars 2020 hävde USA sanktionerna mot 157 sudanesiska företag. Amerikanska sanktioner fanns endast kvar mot några individer och enheter med kopplingar till konflikten i Darfur. I december samma år avlägsnades Sudan från USA:s lista över länder som sponsrar terrorism. I gengäld betalade Sudan sammanlagt 335 miljoner dollar i skadestånd till anhöriga till offren för al-Qaidas bombdåd mot USA:s ambassader i Dar es Salaam och Nairobi 1998.

USA kallade militärkuppen 2021 för "ett svek mot den fredliga revolutionen" och drog omedelbart in bistånd. När strider bröt ut mellan regeringsstyrkor och den paramilitära milisen RSF i april 2023 evakuerade USA sina diplomatiska företrädare och andra medborgare samt deltog i medling tillsammans med Saudiarabien. När en utlovad vapenvila bröts av båda stridande parter införde USA i juni sanktioner mot två militärägda vapenföretag samt två RSF-kontrollerade företag (ett guldgruvebolag och en vapentillverkare). USA införde även visumrestriktioner för vissa befälhavare inom armén och RSF som ”underminerat Sudans övergång till demokrati”. Sedan inbördeskrigets start har USA riktat sanktioner mot drygt ett tiotal av RSF-milisens företag, de flesta baserade i Förenade arabemiraten, ofta med kopplingar till handel med guld. USA fortsatte under president Joe Biden att ge omfattande humanitärt bistånd till Sudan under kriget, men när Donald Trump tillträdde som USA:s president i januari 2025 drog han in biståndet (se Utrikesmagasinet). I juni samma år var Sudan ett av tolv länder vars medborgare belades med inreseförbud till USA. Beslutet var ett led i Trumps strikta migrationspolitik och motiverades med att det ska ”skydda amerikaner från farliga utländska aktörer”.

USA införde i januari 2025 sanktioner mot RSF:s högste ledare Mohamed Hamdan Dagalo för att RSF-milisen gjort sig skyldig till "folkmord i Darfur" och ”utbrett sexuellt våld” främst mot kvinnor och flickor från specifika folkgrupper. USA införde även sanktioner mot överbefälhavare Abdel Fattah al-Burhan på grund av "militärens dödliga angrepp på civila" sedan april 2023. Sanktionerna innebär inreseförbud till USA och frysta tillgångar med kopplingar till USA. Samtidigt införde USA sanktioner mot sju RSF-ägda företag och en individ baserad i Förenade arabemiraten ”för deras roll i att förse RSF med vapen”.

USA riktade nya sanktioner mot Sudans regering i juni 2025 sedan Washington anklagat den sudanesiska militären för att ha använt kemiska vapen i sin krigföring. Sanktionerna innebär bland annat begränsningar för amerikansk export, vapenförsäljning och finansiellt stöd till övergångsregeringen.

Förhållandet till EU och FN

Europeiska länder höll under 1990-talet distans till Sudan. Relationerna förbättrades efter millennieskiftet, men försämrades åter när konflikten i Darfur bröt ut 2003.

Året därpå införde EU sanktioner mot Sudan. Det blev bland annat förbjudet att ge tekniskt och ekonomiskt stöd till militär verksamhet. EU var med och medlade i fredsprocessen i södra Sudan. Företrädare för unionen sade att valet 2015 i Sudan "inte var ett uttryck för folkets vilja", vilket ledde till protester från Sudans regering.

EU erkände inte det militärråd som tog makten i kuppen 2019. Däremot gav unionen ekonomiskt stöd till en demokratisering av Sudan och samarbetade från hösten samma år med den civil-militära övergångsregeringen. EU, Storbritannien och Norge fördömde militärkuppen 2021 liksom krigsutbrottet 2023.

I januari 2024 införde EU sanktioner mot sex företag (tre på vardera sidan) som förser inbördeskrigets stridande parter med vapen och pengar. Sanktionerna innebär frysta medel och stopp för utfärdande av visum för personer kopplade till bolagen. EU införde även sanktioner mot individer med band till det ryska privatägda militärföretaget Wagnergruppen på grund av misstankar om människorättsbrott begångna i bland annat Sudan (se nedan). Uppgifter finns om att Wagnergruppen stödde RSF-milisen med soldater och vapen.

FN:s säkerhetsråd införde 2005 vissa sanktioner och vapenembargo mot regionen Darfur, dock inte hela Sudan. År 2023 förklarade Sudans styrande militärjunta FN-sändebudet Volker Perthes för ”persona non grata” efter en konflikt med juntaledaren al-Burhan som ansåg att Perthes inte respekterade Sudans nationella suveränitet. I november 2024 införde FN:s säkerhetsråd för första gången sanktioner mot individer inblandade i våld och människorättsbrott begångna under inbördeskriget sedan 2023. Två högt uppsatta befäl inom milisen RSF belades med internationellt reseförbud och fick sina ekonomiska tillgångar i frysta.

Relationerna till Kina och Ryssland

När president Omar al-Bashirs regering kritiserades i väst var det av största betydelse att den hade stöd från Kina och Ryssland, som är permanenta medlemmar i FN:s säkerhetsråd. Kina utvinner och köper sudanesisk olja men bygger också industrier i landet. Kina drog nytta av att västliga oljebolag under 1990-talet drog sig tillbaka från Sudan, efter protester från upprörda hemmaopinioner. I stället gick asiatiska intressenter, med Kina i spetsen, in i oljeprospekteringen (se Naturtillgångar, energi och miljö). Från 2007 tog Kina också större del i det politiska arbetet med att skapa fred i Sudan, inte minst för att säkra tillgången till oljan.

Under 2007 anklagade Amnesty International Kina och Ryssland för att bryta mot FN:s vapenembargo för Sudan. (Enligt embargot ska stater som handlar med Sudan försäkra sig om att de inte militärt stöder någon stridande part i Darfur.) Även Kuwait, Saudiarabien, Iran och Vitryssland utpekades som vapenleverantörer.

Sudans relationer till Ryssland stärktes efter den fullskaliga invasionen av Ukraina i februari 2022 då Ryssland genom sanktioner isolerades från delar av omvärlden. En sudanesisk delegation besökte Moskva den 23 februari, dagen innan invasionen inleddes. Sudan var ett av 35 länder som lade ned sin röst när FN:s generalförsamling i mars 2022 röstade för att fördöma invasionen av Ukraina. Ryska legosoldater är verksamma i Sudan, bland annat för att skydda illegal guldbrytning. Ryssland har kontakter med båda parter i det sudanesiska inbördeskriget: regeringssidan och milisen RSF.

Sudan och Ryssland enades 2020 om att bygga en rysk marinbas i Port Sudan vid Röda havet. Två år senare fattade dock det sudanesiska militärstyret beslut om att inte inleda bygget förrän ett civilt styre och ett nyinrättat parlament kan ratificera avtalet med Ryssland. Sudan har inte haft något parlament sedan Omar al-Bashir störtades 2019. Ett slutgiltigt avtal om att bygga den ryska marinbasen ingicks i februari 2025 då Sudans utrikesminister i övergångsregeringen besökte Moskva. På basen ska kärnvapenbestyckade fartyg kunna placeras ut och runt 300 ryssar ska stationeras där.

Israel och övriga Mellanöstern

Under al-Bashir-regimen var Sudans relationer med Israel helt brutna på grund av Khartoums stöd till Israelfientliga islamistgrupper som al-Qaida. Sudan å sin sida motsatte sig Israels ockupation av de palestinska områdena Västbanken och Gazaremsan. Sudan sympatiserade med Hamas i de palestinska områdena och beskyllde rutinmässigt Israel för att i olika sammanhang konspirera mot Sudan och utföra militära attacker inne i landet. Attackerna förmodades ha varit riktade mot vapensmugglare.

Efter regimskiftet 2019 kunde ett försiktigt närmande till Israel skönjas, med tydliga påtryckningar från USA. Sudans ledare al-Burhan träffade i februari 2020 Israels premiärminister Benjamin Netanyahu i Uganda. al-Burhan ville med mötet "stärka Sudans nationella säkerhet". Efteråt sade Netanyahu att de två hade enats om att arbeta för att normalisera de diplomatiska relationerna. Sudans övergångsregering betonade att mötet var al-Burhans "personliga initiativ".

I oktober 2020, några timmar efter det att Sudan avlägsnats från USA:s lista över länder som stödjer terrorism, presenterade USA:s dåvarande president Donald Trump ett avtal mellan Sudan och Israel som innebar att de diplomatiska relationerna skulle normaliseras, vilket ännu inte har förverkligats eftersom Israel kräver att Sudan först återgår till civilt styre. Israel och USA lovar i avtalet att bedriva handel med Sudan, och Israel ska samarbeta med Sudan inom jordbruk, migration och luftfart.

År 2015 bidrog Sudan med soldater till den saudiledda militärallians som stödde regeringssidan i Jemen mot shiamuslimsk upprorsmilis. Som tack för insatsen lättade Saudiarabien på vissa handelsmässiga och finansiella restriktioner mot Sudan (restriktionerna hade antagits i linje med USA:s embargo mot Sudan) samt utlovade ekonomiskt stöd, bland annat till jordbruksutveckling.

Närmandet till Saudiarabien innebar försämrade relationer till Iran, som stödjer de shiamuslimska rebellerna i Jemen. 2016 bröt Sudan relationerna med Iran för att visa stöd till Saudiarabien sedan den saudiska ambassaden i Teheran hade attackerats efter det att Saudiarabien hade avrättat en högt uppsatt shiamuslimsk ledare. I oktober 2023 enades Sudan och Iran om att återupprätta de diplomatiska relationerna. Beslutet var en följd av att Iran och Saudiarabien återupprättade sina diplomatiska förbindelser i mars 2023. Sudan och Iran placerade i juli 2024 ambassadörer i varandras länder.

Sedan striderna brutit ut i Sudan våren 2023 agerade Saudiarabien medlare i konflikten, men utan framgång. Saudiarabien tog emot tusentals människor under massevakueringen av utländska medborgare från Sudan.

Iran anklagas för att stödja regeringssidan i det sudanesiska inbördeskriget, bland annat med drönare. De två länderna enades i februari 2025 om att inleda samarbetsprojekt inom gruvdrift, bankväsende och boskapsuppfödning.

Enligt många bedömare stödjer Förenade arabemiraten (UAE) informellt RSF-milisen på olika sätt, bland annat med drönare och andra vapen. Sudan anklagar emiraten för att bedriva ett "krig genom ombud" genom att stödja RSF. Redan 2023 förklarade Sudan 15 anställda vid den emiratiska ambassaden för persona non grata (icke önskvärd) och gav dem 48 timmar att lämna landet. I juni 2024 anklagade Sudans FN-ambassadör Förenade arabemiraten för att blanda sig i inbördeskriget i Sudan och året därpå anmälde Sudan emiraten till Internationella domstolen i Haag (ICJ) för delaktighet i folkmord. Vid en domstolsförhandling i april 2025 nekade emiraten till all inblandning. Haagdomstolen meddelade i maj samma år att den inte kunde pröva frågan. Anledningen var att emiraten inte hade godtagit en artikel i folkmordskonventionen, vilket hindrade andra stater från att stämma emiraten för folkmord. I maj 2025 fryste Sudan de diplomatiska relationerna med Förenade arabemiraten, som svarade att den militärstödda övergångsregeringen inte hade legitimitet att fatta ett sådant beslut.

Egypten, Etiopien och Nilens vatten

Förhållandet till Egypten är av central betydelse, inte minst därför att båda länderna är beroende av Nilens vatten. Såväl Egypten som Sudan fick under kolonialtiden speciella garantier rörande flodvattnet, och i dag försvarar de sina rättigheter gentemot länder uppströms som vill avleda vatten, i synnerhet Etiopien och Uganda.

Egypten stödde först kuppen i Sudan 1989, men när den nya regimens islamistiska politik uppenbarades försämrades förhållandet. Det förbättrades åter sedan al-Bashir 1999 avlägsnat islamisten al-Turabi från makten. Sudans relationer till Egypten försämrades när den islamistiska presidenten Muhammad Mursi, som hade stöd av al-Bashir, avsattes i Kairo 2013. De spända relationerna fortsatte under den egyptiska presidenten Abd al-Fattah al-Sisi från 2014. Egypten stödjer den reguljära armén i striderna mot RSF-milisen och al-Sisi och al-Burhan står varandra nära.

Från mitten av 2010-talet har bygget av ett vattenkraftverk med en jättedamm (Grand Ethiopian Renaissance Dam) nära Nilens källa i Etiopien vållat en infekterad konflikt mellan å ena sidan Etiopien, å andra sidan Sudan och Egypten. Etiopien betonar att kraftverket behövs för att förse landet med elektricitet medan de nedströms länderna Egypten och Sudan oroar sig för vattentillgången för deras befolkningar.

Kontakterna förbättrades något när de tre länderna 2015 ingick ett samarbetsavtal om dammbygget, men samarbetet har därefter gnisslat rejält. Från slutet av 2010-talet ökade spänningarna markant när USA 2019 misslyckades med att medla i konflikten.

Andra regionala relationer

Förhållandet till Libyen har skiftat. Under president al-Numeiri på 1980-talet var relationerna direkt fientliga. Al-Bashir hade dock goda förbindelser med Libyens ledare Muammar Gaddafi (1969–2011), som anklagade västvärlden för att vilja använda FN-trupper i Darfur för att komma åt Sudans olja.

År 2014 försämrades Sudans relationer till den internationellt erkända al-Thani-regeringen i Libyen, då denna anklagade Sudan för att stödja en konkurrerande islamistadministration som också gjorde anspråk på regeringsmakten. Spänningarna steg ytterligare när en sudanesisk diplomat greps i den libyska staden Benghazi i april 2015. Diplomaten ska ha besökt sudanesiska interner i ett militärfängelse utan att först ha fått tillstånd av erkända libyska myndigheter. I september 2019 stängde den nytillträdda övergångsregeringen i Sudan gränserna till såväl Libyen som Centralafrikanska republiken av säkerhetsskäl.

RSF-milisen anses ha stöd av vissa politiska ledare i Libyen. I juni 2025 anklagade regeringsarmén styrkor lojala mot den libyska krigsherren Khalifa Haftar för att ha angripit sudanesiska gränsposteringar. Sudans militär har tidigare anklagat Khalifa Haftar för att förse RSF med vapen, men det var första gången som den anklagade honom för direkt inblandning i det sudanesiska inbördeskriget.

Fram till 2005 isolerade kriget i södern Khartoum från de svarta afrikanska staterna, som sympatiserade med södra Sudan. Förhållandet till Uganda var spänt under 1990-talet. I ett fredsavtal 1999 lovade dock Sudan och Uganda att sluta stödja varandras rebeller. Ugandas armé fick rätt att förfölja Herrens motståndsarmé (LRA), som terroriserat norra Uganda, in på sudanesisk mark. Efter delningen 2011 gränsar Sudan inte längre till Uganda. 2015 undertecknade de två länderna ett nytt samarbetsavtal om att bekämpa rebellverksamhet.

Sudans militärstödda övergångsregering kallade i februari 2025 hem sin ambassadör från Kenya sedan RSF-milisen fått hålla ett möte i den kenyanska huvudstaden Nairobi. På mötet fattade milisen beslut om att bilda en parallell regering i de RSF-kontrollerade områdena i Sudan. Kenyanska regeringsföreträdare försvarade mötet med att Kenya försöker skapa en opartisk plattform för fredssamtal om Sudan. Den sudanesiska regeringen svarade med att förbjuda all import från Kenya. Sudans ledare Abdel Fattah al-Burhan anklagade Kenyas president William Ruto för att personligen vara intresserad av de mineraltillgångar som RSF har kontroll över. Den militärstödda övergångsregeringen anklagade i juni 2025 Kenya för att kanalisera vapen från Förenade arabemiraten till paramilitären RSF.

Både Etiopien och Eritrea har stöttat sudanesisk opposition. I slutet av 1990-talet gjorde dock kriget mellan Eritrea och Etiopien båda länderna måna om att hålla sig väl med Khartoum, och en rad överenskommelser ingicks, bland annat om flyktingar. Sudan anklagade Eritrea för att träna och beväpna östsudanesiska rebeller, men relationerna normaliserades 2006, sedan Eritrea medlat mellan Sudans regering och rebellerna. 2008 förbjöd Sudan alla eritreanska motståndsgrupper att verka på sudanesisk mark, och därefter har de två länderna närmat sig varandra genom till exempel gemensamma infrastrukturprojekt. Efter Sudans delning 2011 sände Etiopien en fredsbevarande styrka till det oroliga gränsområdet Abyei. Styrkan togs hem 2021.

Hösten 2020 blossade en gammal konflikt upp mellan Sudan och Etiopien om gränsområdet al-Fashqa. Sudan gör anspråk på al-Fashqa, dit bönder från de etiopiska delstaterna Amhara och Tigray periodvis vandrat in i jakt på odlingsbar mark. I takt med att en väpnad konflikt i norra Etiopien mellan landets regering och det lokala styret i Tigray förvärrades från hösten 2020 flydde tiotusentals tigreaner till Sudan vilket ökade spänningarna. I december 2020 sände Sudan truppförstärkning till al-Fashqa. I november 2021 och juli 2022 inträffade våldsamma sammandrabbningar mellan soldater från de båda länderna.

Förhållandet till Tchad är komplicerat. Darfur gränsar till Tchad och samma folkgrupper bor på båda sidor om gränsen. Den förre tchadiske presidenten Idriss Déby hade sudanesiskt stöd när han grep makten 1990. Men Déby tillhörde zagawa-folket som i Darfur tagit del i upproret mot Khartoum.

Tchad försökte medla i Darfurkonflikten fram till 2005, då hundratusentals flyktingar från Darfur tog sig till Tchad. Även olika rebellgrupper har rört sig över gränsen i båda riktningarna. Efter att ha slagit tillbaka en rebellattack mot den egna huvudstaden bröt Tchads regering 2006 relationerna med Sudan. I ett avtal från 2010 lovade Sudan och Tchad att normalisera relationerna med varandra. Länderna har dock fortsatt att anklaga varandra för att stödja den andra sidans rebeller. En rad fredsavtal mellan länderna har inte gjort någon märkbar skillnad. Efter krigsutbrottet i Sudan 2023 flydde åter hundratusentals darfurier till Tchad där spänningarna ökade i de enorma flyktinglägren.

Afrikanska unionen (AU) konstaterade att militärkuppen 2021 var ett brott mot Sudans författning. AU har uteslutit landet ur organisationen till dess att demokratiprocessen återupptas.

Försvar

Sudans krigsmakt styr landet på egen hand sedan kuppen 2021. Militären är samtidigt försvagad av intern maktkamp, omfattande korruption och möjligen också etniska motsättningar. Värnplikten är två år och gäller män i åldern 18 till 30 år.

Parallellt med den reguljära armén, flottan och flygvapnet verkar de halvmilitära miliserna Folkets försvarsstyrkor (PDF), som bildades av al-Bashir-regimen. I kampen mot upproriska, icke-arabiska folkgrupper har krigsmakten sedan 1980-talet tagit hjälp av arabiska nomadgrupper som ansluts till miliserna. I delstaten Södra Kurdufan har dessa nomadkrigare omtalats som murahalin, i Darfur som janjawider, men det är inga officiella beteckningar utan snarare öknamn.

Våren 2023 ledde motsättningar mellan de reguljära styrkorna och den paramilitära milisen RSF (Rapid Support Forces) till inbördeskrig. RSF består av runt 100 000 man och utvecklades ur janjawiderna. RSF finns numera i flera delar av Sudan men har sitt kärnland i Darfur. RSF anklagas för samarbete med den ryska Wagnergruppen som misstänks skydda guldgruvor som RSF:s ledare har ekonomiska intressen i.

Läs om flyktingsituationen i Befolkning och språk.

Läs om relationerna till Sydsudan i Konflikter: Sudan-Sydsudan.

Läs om rättsfallen i Internationella brottmålsdomstolen (ICC) i Demokrati och rättigheter.

Om våra källor

LÄSTIPS - läs mer om Sudan i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
USA:s biståndsstopp – ett dråpslag mot världens fattiga (2025-03-11)
Efter krig, folkmord och terror: ett nytt Sudan vill in i värmen (2020-11-17)

Sudan – Ekonomisk översikt

Delningen av Sudan 2011 blev ett dråpslag mot det nya, mindre Sudans ekonomi, då tre av fyra oljekällor hamnade i Sydsudan. Över ett årtionde senare kämpade Sudan fortfarande med effekterna av detta och landet genomgick hårda besparingsprogram. Inbördeskriget från 2023 är en ekonomisk katastrof för landet och dess invånare.

Sudan är ett låginkomstland enligt Världsbankens klassificering av världens länder i fyra olika inkomstkategorier. Det är den lägsta av fyra inkomstnivåer (se alla länder här). De allra flesta sudaneser försörjer sig på odling och/eller boskapsskötsel för eget bruk. För landet viktiga näringar som oljeindustri och guldbrytning ger ytterst få jobbtillfällen till invånarna. Sudan dras med långvarig massarbetslöshet.

Vid millennieskiftet var Sudan ett av Afrikas fattigaste länder. Den olja som började utvinnas i södern i slutet av 1990-talet gav dock snabbt stora inkomster till statskassan. Sudan blev på kort tid en av Afrikas rikaste stater och en del sudaneser upplevde en påtaglig höjning av sin levnadsstandard.

"Före oljan" hämmades utvecklingen av ekonomisk vanskötsel. Nästan alla investeringar gick till området kring huvudstaden Khartoum. Den ekonomiska politiken präglades av tvära kast mellan nationaliseringar och privatiseringar. IMF hotade 1990 att utesluta Sudan. Regeringen gick därefter IMF till mötes med ökad skatteindrivning, avregleringar och privatiseringar.

Den årliga tillväxten var god under perioden 1997–2011, men avbetalningen på den stora utlandsskulden har gått långsamt. Khartoum tog över hela Sudans utlandsskuld i utbyte mot att landet skulle få skuldlättnader inom två år. Det inträffade inte (bland annat på grund av sanktioner riktade mot Sudan av västländer) och Sudan har i stället lånat pengar av Kina och en rad arabländer.

Oljepengar till vapen

När oljepengarna började strömma till pågick ännu kriget mellan norra och södra Sudan. Regeringen använde dem till att köpa vapen, medan gerillan i södern försökte hindra utvinningen. Kriget kostade enorma summor och ödelade söderns traditionella ekonomi och det lilla som fanns av infrastruktur.

Först när regeringen i Khartoum och gerillan i södern kom överens om att dela på oljepengarna blev det möjligt att avsluta kriget. Och först då, runt 2005, kunde den verkliga oljeboomen börja. De sista åren fram till delningen producerade Sudan omkring 500 000 fat olja om dagen, vilket gjorde landet till Afrikas tredje största oljeproducent söder om Sahara. Två tredjedelar av exporten gick till Kina. År 2010 beräknade IMF att Sudans BNP i det närmaste hade trefaldigats sedan president Omar al-Bashir tog makten 1989, och att mycket av tillväxten skett under det senaste decenniet.

Omedelbart efter Sydsudans självständighet meddelade president al-Bashir att regeringen hade antagit ett ekonomiskt krispaket för att försöka kompensera för det stora inkomstbortfallet när oljeproduktionen i ett slag minskade till cirka 120 000 fat per dag. Finansministern beräknade att statens inkomster skulle minska med 36 procent.

Snabbt stigande matpriser och statens svaga finanser fick inflationen att skjuta fart. Ett led i försöken att få bukt med prisstegringarna var övergången till en ny valuta, sudanesiskt pund, som började distribueras ett par veckor efter landets delning. Statens utgifter skars också ned och arbetet fortsatte med att förbättra skatteindrivningen. 2015 tycktes inflationen mattas av något, vilket främst berodde på låga oljepriser, men redan ett par år senare började den stiga kraftigt igen.

Negativ tillväxt

Konflikten med Sydsudan från 2012 ledde för Sudans del till minskad oljeproduktion och oljeexport samt till förlust av transitavgifter för sydsudanesisk olja. (Sydsudan kan inte föra ut sin olja utan sudanesisk medverkan, eftersom ledningarna går till den sudanesiska Rödahavskusten, där också de enda raffinaderierna finns.) BNP-tillväxten krympte 2011–2012.

År 2013 lyckades de två grannstaterna enas om ett oljeavtal med påföljd att Sydsudan åter började transportera sin olja genom Sudan, men 2014–2015 satte inre konflikter i Sydsudan käppar i hjulet för oljeproduktionen.

Sudan har därefter försökt kompensera bortfallet av oljeinkomster med ökad export av guld. Numera står guldet för runt 70 procent av landets export och har delvis vägt upp förlusten av oljeinkomster.

Sudanesiska centralbanken har vädjat till finansinstitutioner i arabländerna vid Persiska viken att deponera pengar i sudanesiska banker för att minska landets stora brist på hårdvaluta. Bristen på hårdvaluta tvingade 2013 centralbanken till två kraftiga devalveringar.

Försök att islamisera ekonomin under 1990-talet skapade förvirring i bankväsendet. 2003 beslöt regeringen att det islamiska systemet skulle existera parallellt med ett bankväsen av västerländskt snitt.

Stöd från omvärlden

Bashirregimens företrädare hade starka privata intressen i näringslivet via bolag utan insyn. Vissa drevs av den nationella säkerhetstjänsten och andra av enskilda medlemmar i det numera upplösta regeringspartiet NCP, medan en tredje kategori var islamiska "välgörenhetsorganisationer". Bolagen utan insyn dominerade inom oljeindustrin, byggsektorn och kommunikationer men återfanns i alla delar av ekonomin.

Med undantag för perioden med höga oljeinkomster har Sudan haft underskott i handelsbalansen med utlandet.

Sudan har varit biståndsberoende ända sedan självständigheten 1956. Under kalla kriget var USA den största givaren. Andra stora bilaterala givare var Egypten, Libyen och Storbritannien. De främsta multilaterala givarna var Världsbanken, IMF och EG (nu EU).

Al-Bashirs maktövertagande 1989 ledde till internationell isolering och sanktioner från delar av omvärlden, inte minst USA. Sudan fick också problem i relationerna till IMF och Världsbanken. Som en följd av detta knöt Khartoum närmare band med länder som Kina, Saudiarabien och Förenade arabemiraten för att få ekonomiskt stöd därifrån. Andra betydande givare är numera Indien och Islamiska samarbetsorganisationen (OIC).

När Donald Trump tillträdde som USA:s president i januari 2025 frös han tillfälligt allt bistånd i avvaktan på en utredning om stödet ligger i linje med hans övriga politik (se Utrikesmagasinet).

Regimskifte och ekonomisk återuppbyggnad

Under andra halvan av 2010-talet fortsatte regeringen sin åtstramningspolitik. Borttagna subventioner på mat och bränsle ledde till våldsamma massprotester i flera städer. Återkommande massprotester ledde i april 2019 till att president al-Bashir störtades av militären. Fyra månader senare tillträdde ett civil-militärt övergångsstyre.

Den nya premiärministern Hamdok inledde omedelbart förhandlingar med Världsbanken och IMF om skuldsanering av statskassan. I november samma år enades övergångsregeringen med IMF, Världsbanken och Afrikanska utvecklingsbanken om en ekonomisk rehabiliteringsplan med start 2020. Planen innefattade ett program för skuldlättnader. För att klara av den allvarliga bristen på utländsk valuta fick Sudan ett lånelöfte på över 300 miljoner dollar från Arabiska valutafonden.

En ljuspunkt kom i mars 2020 när USA upphävde sanktionerna mot 157 sudanesiska företag. Det innebar att företagen kunde börja göra internationella transaktioner. Strax därefter kom ett hårt slag när coronapandemin nådde Sudan. För att bromsa smittspridningen stängdes landets gränser och Khartoum sattes i karantän. Bara nödvändig samhällsservice hölls öppen. Dessutom återstod det att lösa vissa problem kring fördelningen och transporten av olja.

Den djupa ekonomiska krisen tvingar närmare två tredjedelar av befolkningen att leva under den officiella fattigdomsgränsen. Särskilt många fattiga finns i öster och i Darfur i väster.

USA häver sanktionerna

I januari 2021 antog Sudan sin första statsbudget efter det att USA en månad tidigare avlägsnat landet från sin lista över länder som sponsrar terrorism. Övergångsstyret gjorde satsningar på utveckling och fredsbevarande åtgärder i regioner som drabbats hårt av konflikter och som försummats under al-Bashirs styre. Satsningar gjordes också på sjukvård och kampen mot coronapandemin.

I februari 2021 skrev Sudan ned värdet på det sudanesiska pundet genom att släppa den fasta, kraftigt övervärderade officiella växlingskursen. På så sätt hoppades man att skillnaden mellan den officiella valutakursen och pundets värde på den svarta marknaden skulle minska. Med åtgärden ville regeringen försöka stävja landets omfattande svartabörshandel.

Devalveringen ledde till nya prisökningar. Sudan hade vid det laget en av världens högsta inflationstakter, drygt 300 procent på årsbasis. För att mildra effekterna för fattiga hushåll införde regeringen ett kontantbidrag på motsvarande fem dollar i månaden till omkring 80 procent av landets hushåll.

Skuldavskrivningar

I mars 2021 fick Sudan rätt att ta del av Världsbankens och IMF:s så kallade HIPC-program för skuldsatta och fattiga länder. Det beslutades sedan USA bidragit med 1,15 miljarder dollar till Sudan så att övergångsregeringen kunde göra uteblivna avbetalningar till Världsbanken. Sudan hade vid tidpunkten närmare 50 miljarder dollar i utlandsskuld.

I juni 2021 beviljade IMF ett lån på 2,5 miljarder dollar till Sudan, pengar som skulle betalas ut under drygt tre års tid. Samtidigt beslutade Världsbanken att runt 90 procent av Sudans utlandsskuld skulle skrivas av. Besluten kunde fattas sedan IMF enats med 101 givarländer om att Sudan slipper betala tillbaka runt 1,4 miljarder dollar i skuldavbetalningar som landet släpat efter med. Därmed kunde skuldavskrivningarna via HIPC-initiativet inledas. IMF-lånet innebär att Sudan förbinder sig till att genomföra vissa ekonomiska reformer, som sänkta bränslesubventioner.

I juli 2021 meddelade Parisklubben att den skriver av 14,1 miljarder dollar av Sudans skuld på 23,5 miljarder dollar som ett sätt att hjälpa landet att komma på fötter igen.

En krigsekonomi

Militärkuppen i oktober 2021 innebar en ny ekonomisk vändpunkt när omvärlden fördömde maktövertagandet. USA fryste sitt bistånd på runt 700 miljoner dollar och Världsbanken höll också inne sitt finansiella stöd. I april 2022 meddelade USA, EU och en rad andra givarländer att de håller inne allt offentligt finansiellt stöd till de sudanesiska myndigheterna tills ett civilt styre har återupprättats.

Det inbördeskrig som rasar sedan våren 2023 (se Inrikespolitik och författning) har lett till att landet närmar sig en ekonomisk kollaps. Ett av de ekonomiska slagen kom när oljeledningen från Sydsudan till Port Sudan i februari 2024 skadades svårt i strider. Flödet av olja stannade av och Sudan förlorar nu viktiga inkomster i form av transferavgifter. En krigsekonomi har ersatt den tidigare ekonomin. Den handlar i grova drag om att finansiera krigets enorma kostnader med vinsterna från handel med guld och andra eftertraktade mineral. RSF finansierar sina krigsinsatser i hög grad genom att smuggla och på olaglig väg sälja guld i utlandet.

Om våra källor

Sudan – Naturtillgångar, energi och miljö

Olja och guld är Sudans viktigaste naturtillgångar. Oljans betydelse har dock minskat dramatiskt sedan landets delning 2011. Elektricitet utvinns ur vattenkraft och i oljeeldade kraftverk. Sudan tillhör de länder som är hårdast utsatta för klimatförändringarnas negativa effekter.

Mellan millennieskiftet och landets delning i juli 2011 var Sudan ett av Afrikas största oljeländer vars ekonomi i hög grad baserades på oljeinkomster. När Sudan klövs i en nordlig och en sydlig del tillföll tre av fyra oljekällor den nya staten Sydsudan. Olja är fortfarande en viktig naturresurs för det nuvarande, mindre Sudan, men när landet tvingades söka efter nya inkomster blev ökad guldbrytning snabbt betydelsefull.

Sudans oljefyndigheter har varit kända sedan 1920-talet, men först 1999 inleddes kommersiell utvinning. Under de sista tre, fyra åren före delningen producerades omkring 500 000 fat olja per dag. Landet var då Afrikas sjätte största oljeproducent (efter Nigeria, Algeriet, Libyen, Angola och Egypten). Vid delningen sjönk utvinningen i ett slag till cirka 120 000 fat per dag. År 2020 stod råolja för endast 1,2 procent av exportinkomsterna.

De kända oljetillgångarna i dagens Sudan finns främst i sydvästra och mellersta delarna av landet. År 2008 bekräftade dåvarande president Omar al-Bashir långvariga rykten om att olja även hittats i det konflikthärjade Darfur i väster.

Ända sedan 1990-talet har utländska bolag konkurrerat om att få kartlägga och exploatera de sudanesiska oljetillgångarna. Några år efter det att utvinningen startat minskade dock västerländska bolag, som kanadensiska Talisman Energy och svenska Lundin Oil/Lundin Petroleum, sin verksamhet i Sudan, på grund av rapporter om att regeringen fördrivit lokalbefolkning i närheten av oljekällor. De västliga företagens plats intogs av asiatiska bolag som indiska ONGC, malaysiska Petronas och kinesiska CNPC. Numera är oljebolag från hela världen, till exempel arabländer, Brasilien, Kanada, Nigeria och Australien, verksamma i Sudan.

Två oljeledningar löper från södra Sudan till hamnstaden Port Sudan vid Röda havet i nordöst. Där finns landets raffinaderier. Även Sydsudan måste använda dessa ledningar för att kunna exportera sin olja, och grannlandet betalar avgifter till Sudan för att få tillstånd att göra detta. Fördelningen och transporten av oljan i söder var länge föremål för konflikt mellan de två länderna.

Fyndigheter av fossilgas (naturgas) finns vid Röda havet, men utvinningen är begränsad.

I bergen vid kusten har guld brutits sedan faraonernas tid. Guldbrytningens betydelse för ekonomin har ökat i takt med att landets inkomster från oljeexport har minskat efter delningen. År 2012 invigdes ett guldraffinaderi i Khartoum, beskrivet som ett av de största i sitt slag i Afrika. Guldets andel av exportinkomsterna ökade från 1 procent 2008 till 40 procent 2012. Sudan är numera en av världens största guldproducenter. En rad utländska bolag är aktiva i guldbrytningen.

Nära den etiopiska gränsen bryts krom. I övrigt utvinns inte mycket av de mineral som finns i Sudan. Dit hör till exempel uran, som finns i väster.

Sudan har sedan millennieskiftet byggt ut vattenkraften. De största vattenkraftverken finns i Blå Nilen och i floden Atbara, men slam i vattnet bidrar till täta elavbrott. Rosariesdammen, nära gränsen till Etiopien, var fram till 2009 Sudans viktigaste källa till vattenkraft. Det året invigdes Merowedammen, 25 mil norr om Khartoum, som nästan fördubblade den sudanesiska elproduktionen.

År 2011 inledde Etiopien bygget av Stora etiopiska renässansdammen (tidigare kallad Millenniedammen) vid Blå Nilen, inte långt från gränsen till Sudan. Dammen är en av de största i Afrika. Byggprojektet har skapat oro i Egypten och Sudan, som båda är beroende av Nilen för sin vattenförsörjning. Förhandlingar pågår mellan de tre länderna för att hitta en lösning på konflikten. År 2022 började Etiopien utvinna elektricitet ur jättekraftverket.

ENERGIFÖRSÖRJNING

Av den energi som förbrukas i Sudan utvinns en tredjedel ur olja och ett fåtal procent ur vattenkraft, resten kommer från biomassa som ved och träkol (2023), enligt internationella energiorganet IEA. Omkring två tredjedelar av energin hämtas alltså från förnybara energikällor. Andelen förnybara energikällor har minskat något över tid. År 1990 kom över 80 procent av energin från biomassa.

Elektriciteten utvinns ur två energikällor: 60 procent alstras ur vattenkraft och 40 procent utvinns i oljeeldade kraftverk. Andelarna har varierat över tid. 2008 stod vattenkraften för en fjärdedel av elproduktionen medan oljan stod för resten. 1990 var fördelningen ungefär som i dag. Förnybara energikällor står alltså för 60 procent av elproduktionen i dag.

Elektriciteten produceras i huvudsak för området kring huvudstaden Khartoum. På landsbygden har knappt hälften av invånarna tillgång till el. Under inbördeskriget som pågår sedan i april 2023 har massor av sudaneser förlorat tillgången till el, men statistik över detta saknas. Trots den egna vattenkraften råder elbrist. Situationen är något bättre i norra Sudan där elnätet är sammankopplat med elnätet i Egypten, som exporterar el.

KLIMAT OCH MILJÖ

Sudan tillhör de 50 länder som släpper ut mest klimatskadliga växthusgaser, men om man tar hänsyn till invånarantalet hamnar Sudan långt ner i listan bland världens nationer. I en jämförelse med Sudans sju grannländer är det bara Egypten och Etiopien som släpper ut mer växthusgaser totalt sett, medan Sudan är tredje bäst om man räknar utsläpp per invånare. Bara Etiopien och Eritrea släpper ut mindre mängder växthusgaser per invånare än Sudan.

Sudans utsläpp av växthusgaser ökade konstant mellan 1990 och 2016, då kurvan planade ut. Utsläppen har därefter hållit sig på ungefär samma nivå.

Sudan har lämnat in en uppdaterad nationell klimatplan (NDC) för hur målen i Parisavtalet ska uppnås. Landet har dock inte lämnat in en långsiktig strategi (LTS) och inte heller angett ett mål för när nettonollutsläpp ska vara uppnått.

Klimatutmaningar

Sudan rankas bland de fyra länder i världen som är mest utsatta för klimatförändringarnas negativa effekter enligt klimatanpassningsindexet ND-Gain (se hela listan här). Den låga rankningen innebär också att landet är mycket illa förberett för att möta klimatutmaningarna.

Klimatförändringarna gör att delar av Sudan hotas av allt svårare torka, längre torrperioder och omfattande vattenbrist. Det faktum att många sudaneser lever på jordbruk och/eller boskapsskötsel gör dem särskilt utsatta för klimatförändringarna då dessa näringar är väder- och vattenberoende.

Om våra källor

Sudan – Jordbruk och industri

Två av tre sudaneser livnär sig av jordbruk och/eller boskapsskötsel. Bomull var länge den viktigaste exportgrödan, men sedan 1990-talet har sesamfrön innehaft den platsen. Med undantag för den oljerelaterade industrin är Sudans industrisektor relativt liten och outvecklad.

Basgrödor är durra, hirs och vete. Det odlas också mycket jordnötter och sockerrör.

Det kommersiellt viktigaste jordbruksområdet är landtungan al-Gezira ("ön" på arabiska) mellan Nilens båda flodarmar strax söder om Khartoum, med det halvstatliga Gezira-komplexet på närmare en miljon hektar. Här odlades bomull med modern konstbevattning redan på 1920-talet för brittiska textilfabriker. 2010 fick egyptiska bolag rätt att odla en rad olika grödor på 420 000 hektar i al-Gezira. Även Saudiarabien, Förenade arabemiraten, Qatar, Kina med flera har ingått avtal om att odla jordbruksmark i Sudan.

På flera håll i centrala och östra Sudan har leravlagringar från floderna skapat odlingsmark, särskilt längs Blå Nilen. I öknen i norr är Nilens stränder de enda odlingsbara områdena. Bara en tredjedel av Sudans yta kan odlas eller användas för bete. Konstbevattning saknas i stora delar av landet, där beroendet av regn ger risk för torka och missväxt. Under 1900-talet drabbades Sudan vid flera tillfällen av svältkatastrofer. Även efter millennieskiftet har matbrist uppstått på flera håll, i synnerhet i det konfliktdrabbade Darfur i väster.

Ett avtal från 1959 reglerar hur Nilens vatten fördelas mellan Sudan och Egypten. Redan på 1970-talet utnyttjade dock Sudan hela sin kvot. 1978 började Sudan och Egypten bygga den 36 mil långa Jonglei-kanalen för att snabba på Vita Nilens lopp genom Suddträsken, där mer än hälften av flodvattnet dunstar bort. Miljöproblem, protester från boende kring träsken och sabotage under upptakten till kriget som utbröt 1983 gjorde dock att bygget fick avbrytas.

Ungefär en tiondel av Sudans befolkning är nomadiserande uppfödare av boskap, främst kameler, getter, får och kor. Levande djur och kött säljs till arabländerna. Enligt gammal sed har arabiska boskapsnomader från norr om gränsen mot nuvarande Sydsudan haft rätt att under torrtiden driva sina djur söderut, in på dinkafolkets betesmarker. Det är osäkert hur Sydsudan på längre sikt ställer sig till att låta denna sed leva vidare.

Det finns bara små skogsområden i Sudan och skogsbruket är obetydligt. Skogen utnyttjas främst till brännved. I torra områden i Kurdufan och Darfur planteras akaciaträd som utsöndrar gummi arabicum, som bland annat är en viktig ingrediens i läsk och godis.

I Nilen och dess bifloder bedrivs husbehovsfiske som har stor betydelse för lokalbefolkningen.

De första fabrikerna byggdes i början av 1900-talet för bomullsberedning. Livsmedel framställs också. Tillverkningsindustrin är centrerad kring huvudstaden Khartoum, medan oljeindustrin främst är förlagd till hamnstaden Port Sudan. Industrisektorn sysselsätter mindre än en tiondel av arbetsstyrkan. I synnerhet skapar oljeindustrin få jobbtillfällen.

Nationaliseringar på 1970-talet gjorde så stor skada att industrin först vid millennieskiftet började hämta sig något. Under 2000-talets första årtionde ökade industriproduktionen stadigt, men fortfarande går de flesta fabriker långt under sin kapacitet och Sudan importerar många varor som landet skulle kunna producera på egen hand.

En frihandelszon med fabriker och lagerlokaler invigdes vid Rödahavskusten 2000. Fyra år senare öppnades den specialbyggda industristaden Giad några mil söder om Khartoum.

Om våra källor