Sudan – Jordbruk och industri

Två av tre sudaneser livnär sig av jordbruk och/eller boskapsskötsel. Bomull var länge den viktigaste exportgrödan, men sedan 1990-talet har sesamfrön innehaft den platsen. Med undantag för den oljerelaterade industrin är Sudans industrisektor relativt liten och outvecklad.

Basgrödor är durra, hirs och vete. Det odlas också mycket jordnötter och sockerrör.

Det kommersiellt viktigaste jordbruksområdet är landtungan al-Gezira ("ön" på arabiska) mellan Nilens båda flodarmar strax söder om Khartoum, med det halvstatliga Gezira-komplexet på närmare en miljon hektar. Här odlades bomull med modern konstbevattning redan på 1920-talet för brittiska textilfabriker. 2010 fick egyptiska bolag rätt att odla en rad olika grödor på 420 000 hektar i al-Gezira. Även Saudiarabien, Förenade arabemiraten, Qatar, Kina med flera har ingått avtal om att odla jordbruksmark i Sudan.

På flera håll i centrala och östra Sudan har leravlagringar från floderna skapat odlingsmark, särskilt längs Blå Nilen. I öknen i norr är Nilens stränder de enda odlingsbara områdena. Bara en tredjedel av Sudans yta kan odlas eller användas för bete. Konstbevattning saknas i stora delar av landet, där beroendet av regn ger risk för torka och missväxt. Under 1900-talet drabbades Sudan vid flera tillfällen av svältkatastrofer. Även efter millennieskiftet har matbrist uppstått på flera håll, i synnerhet i det konfliktdrabbade Darfur i väster.

Ett avtal från 1959 reglerar hur Nilens vatten fördelas mellan Sudan och Egypten. Redan på 1970-talet utnyttjade dock Sudan hela sin kvot. 1978 började Sudan och Egypten bygga den 36 mil långa Jonglei-kanalen för att snabba på Vita Nilens lopp genom Suddträsken, där mer än hälften av flodvattnet dunstar bort. Miljöproblem, protester från boende kring träsken och sabotage under upptakten till kriget som utbröt 1983 gjorde dock att bygget fick avbrytas.

Ungefär en tiondel av Sudans befolkning är nomadiserande uppfödare av boskap, främst kameler, getter, får och kor. Levande djur och kött säljs till arabländerna. Enligt gammal sed har arabiska boskapsnomader från norr om gränsen mot nuvarande Sydsudan haft rätt att under torrtiden driva sina djur söderut, in på dinkafolkets betesmarker. Det är osäkert hur Sydsudan på längre sikt ställer sig till att låta denna sed leva vidare.

Det finns bara små skogsområden i Sudan och skogsbruket är obetydligt. Skogen utnyttjas främst till brännved. I torra områden i Kurdufan och Darfur planteras akaciaträd som utsöndrar gummi arabicum, som bland annat är en viktig ingrediens i läsk och godis.

I Nilen och dess bifloder bedrivs husbehovsfiske som har stor betydelse för lokalbefolkningen.

De första fabrikerna byggdes i början av 1900-talet för bomullsberedning. Livsmedel framställs också. Tillverkningsindustrin är centrerad kring huvudstaden Khartoum, medan oljeindustrin främst är förlagd till hamnstaden Port Sudan. Industrisektorn sysselsätter mindre än en tiondel av arbetsstyrkan. I synnerhet skapar oljeindustrin få jobbtillfällen.

Nationaliseringar på 1970-talet gjorde så stor skada att industrin först vid millennieskiftet började hämta sig något. Under 2000-talets första årtionde ökade industriproduktionen stadigt, men fortfarande går de flesta fabriker långt under sin kapacitet och Sudan importerar många varor som landet skulle kunna producera på egen hand.

En frihandelszon med fabriker och lagerlokaler invigdes vid Rödahavskusten 2000. Fyra år senare öppnades den specialbyggda industristaden Giad några mil söder om Khartoum.

Om våra källor