Sudan – Utrikespolitik och försvar

Sudans val av allierade i omvärlden har skiftat sedan självständigheten 1956. Kina var under 2000- och 2010-talet det viktigaste politiska stödet och största handelspartner. Militärens maktövertagande 2021 fördömdes av stora delar av omvärlden och när inbördeskrig bröt ut två år senare evakuerade flertalet länder sin personal.

Sudan blev självständigt från kolonialmakten Storbritannien 1956. Landet hade goda förbindelser med västvärlden fram till sexdagarskriget i Mellanöstern 1967, då Sudan närmade sig Sovjetblocket. Efter ett kuppförsök mot president Gaafar al-Numeiri 1971 vände sig landet åter västerut, men när al-Numeiri införde muslimska sharialagar i hela Sudan 1983 fördömdes detta i väst. Sudan stärkte då sina förbindelser inom den muslimska världen, men när landet vägrade fördöma Iraks invasion av Kuwait 1990 isolerades det för en tid från alla moderata arabstater. Efter millennieskiftet öppnade sig Sudan gradvis mot omvärlden.

USA tenderade att ta ställning mot den arabiska regeringen i Khartoum och för de upproriska svarta grupperna i Darfur, liksom tidigare för svarta, förmodat kristna sydsudaneser. I Washington minns man att Usama bin Ladin, dåvarande ledare för terrornätverket al-Qaida, fann en fristad i Sudan 1991–1996 och hade övningsläger i landet. Sudan hamnade då på USA:s lista över länder som stöder terrorism. 1997 införde USA även ekonomiska sanktioner mot Sudan.

Efter terroristattackerna mot USA den 11 september 2001 uttalade Sudan sitt stöd för kampen mot internationell terrorism. USA medlade i fredsförhandlingarna mellan Khartoum och södra Sudan. Nya amerikanska sanktioner infördes 2007, med anledning av konflikten i Darfur.

Motsägelsefullt USA

Trots att USA var skarpt kritiskt till Sudans krigföring i Darfur förblev den amerikanska politiken motsägelsefull. Uppenbarligen fortsatte Sudan att ge USA värdefull information om islamistiska terroriströrelser. 2017 hävdes flertalet ekonomiska sanktioner, men Sudan stod kvar på USA:s lista över länder som sponsrar terrorism.

Efter president Omar al-Bashirs fall 2019 närmade sig USA den nya övergångsregeringen i Khartoum. I december enades de två länderna om att återupprätta fullständiga diplomatiska relationer. För första gången på 23 år sände de året därpå ambassadörer till varandras länder. Beslutet fattades när den dåvarande övergångsregeringens premiärminister Hamdok, som första sudanesiska ledare sedan 1985, besökte Washington. USA:s utrikesminister Mike Pompeo gav övergångsregeringen beröm för att den inlett "omfattande reformer" och "brutit med den gamla regimens politik och metoder".

I mars 2020 hävde USA sanktionerna mot 157 sudanesiska företag. Amerikanska sanktioner fanns endast kvar mot några individer och enheter med kopplingar till konflikten i Darfur. I december samma år avlägsnades Sudan från USA:s lista över länder som sponsrar terrorism. I gengäld betalade Sudan sammanlagt 335 miljoner dollar i skadestånd till anhöriga till offren för al-Qaidas bombdåd mot USA:s ambassader i Dar es Salaam och Nairobi 1998.

USA kallade militärkuppen 2021 för "ett svek mot den fredliga revolutionen" och drog omedelbart in bistånd. När strider bröt ut mellan regeringsstyrkor och den paramilitära milisen RSF i april 2023 evakuerade USA sina diplomatiska företrädare och andra medborgare samt deltog i medling tillsammans med Saudiarabien. När en utlovad vapenvila bröts av båda stridande parter införde USA i juni sanktioner mot två militärägda vapenföretag samt två RSF-kontrollerade företag (ett guldgruvebolag och en vapentillverkare). USA införde även visumrestriktioner för vissa befälhavare inom armén och RSF som ”underminerat Sudans övergång till demokrati”. Sedan inbördeskrigets start har USA riktat sanktioner mot drygt ett tiotal av RSF-milisens företag, de flesta baserade i Förenade arabemiraten, ofta med kopplingar till handel med guld. USA fortsatte under president Joe Biden att ge omfattande humanitärt bistånd till Sudan under kriget, men när Donald Trump tillträdde som USA:s president i januari 2025 drog han in biståndet (se Utrikesmagasinet). I juni samma år var Sudan ett av tolv länder vars medborgare belades med inreseförbud till USA. Beslutet var ett led i Trumps strikta migrationspolitik och motiverades med att det ska ”skydda amerikaner från farliga utländska aktörer”.

USA införde i januari 2025 sanktioner mot RSF:s högste ledare Mohamed Hamdan Dagalo för att RSF-milisen gjort sig skyldig till "folkmord i Darfur" och ”utbrett sexuellt våld” främst mot kvinnor och flickor från specifika folkgrupper. USA införde även sanktioner mot överbefälhavare Abdel Fattah al-Burhan på grund av "militärens dödliga angrepp på civila" sedan april 2023. Sanktionerna innebär inreseförbud till USA och frysta tillgångar med kopplingar till USA. Samtidigt införde USA sanktioner mot sju RSF-ägda företag och en individ baserad i Förenade arabemiraten ”för deras roll i att förse RSF med vapen”.

USA riktade nya sanktioner mot Sudans regering i juni 2025 sedan Washington anklagat den sudanesiska militären för att ha använt kemiska vapen i sin krigföring. Sanktionerna innebär bland annat begränsningar för amerikansk export, vapenförsäljning och finansiellt stöd till övergångsregeringen.

Förhållandet till EU och FN

Europeiska länder höll under 1990-talet distans till Sudan. Relationerna förbättrades efter millennieskiftet, men försämrades åter när konflikten i Darfur bröt ut 2003.

Året därpå införde EU sanktioner mot Sudan. Det blev bland annat förbjudet att ge tekniskt och ekonomiskt stöd till militär verksamhet. EU var med och medlade i fredsprocessen i södra Sudan. Företrädare för unionen sade att valet 2015 i Sudan "inte var ett uttryck för folkets vilja", vilket ledde till protester från Sudans regering.

EU erkände inte det militärråd som tog makten i kuppen 2019. Däremot gav unionen ekonomiskt stöd till en demokratisering av Sudan och samarbetade från hösten samma år med den civil-militära övergångsregeringen. EU, Storbritannien och Norge fördömde militärkuppen 2021 liksom krigsutbrottet 2023.

I januari 2024 införde EU sanktioner mot sex företag (tre på vardera sidan) som förser inbördeskrigets stridande parter med vapen och pengar. Sanktionerna innebär frysta medel och stopp för utfärdande av visum för personer kopplade till bolagen. EU införde även sanktioner mot individer med band till det ryska privatägda militärföretaget Wagnergruppen på grund av misstankar om människorättsbrott begångna i bland annat Sudan (se nedan). Uppgifter finns om att Wagnergruppen stödde RSF-milisen med soldater och vapen.

FN:s säkerhetsråd införde 2005 vissa sanktioner och vapenembargo mot regionen Darfur, dock inte hela Sudan. År 2023 förklarade Sudans styrande militärjunta FN-sändebudet Volker Perthes för ”persona non grata” efter en konflikt med juntaledaren al-Burhan som ansåg att Perthes inte respekterade Sudans nationella suveränitet. I november 2024 införde FN:s säkerhetsråd för första gången sanktioner mot individer inblandade i våld och människorättsbrott begångna under inbördeskriget sedan 2023. Två högt uppsatta befäl inom milisen RSF belades med internationellt reseförbud och fick sina ekonomiska tillgångar i frysta.

Relationerna till Kina och Ryssland

När president Omar al-Bashirs regering kritiserades i väst var det av största betydelse att den hade stöd från Kina och Ryssland, som är permanenta medlemmar i FN:s säkerhetsråd. Kina utvinner och köper sudanesisk olja men bygger också industrier i landet. Kina drog nytta av att västliga oljebolag under 1990-talet drog sig tillbaka från Sudan, efter protester från upprörda hemmaopinioner. I stället gick asiatiska intressenter, med Kina i spetsen, in i oljeprospekteringen (se Naturtillgångar, energi och miljö). Från 2007 tog Kina också större del i det politiska arbetet med att skapa fred i Sudan, inte minst för att säkra tillgången till oljan.

Under 2007 anklagade Amnesty International Kina och Ryssland för att bryta mot FN:s vapenembargo för Sudan. (Enligt embargot ska stater som handlar med Sudan försäkra sig om att de inte militärt stöder någon stridande part i Darfur.) Även Kuwait, Saudiarabien, Iran och Vitryssland utpekades som vapenleverantörer.

Sudans relationer till Ryssland stärktes efter den fullskaliga invasionen av Ukraina i februari 2022 då Ryssland genom sanktioner isolerades från delar av omvärlden. En sudanesisk delegation besökte Moskva den 23 februari, dagen innan invasionen inleddes. Sudan var ett av 35 länder som lade ned sin röst när FN:s generalförsamling i mars 2022 röstade för att fördöma invasionen av Ukraina. Ryska legosoldater är verksamma i Sudan, bland annat för att skydda illegal guldbrytning. Ryssland har kontakter med båda parter i det sudanesiska inbördeskriget: regeringssidan och milisen RSF.

Sudan och Ryssland enades 2020 om att bygga en rysk marinbas i Port Sudan vid Röda havet. Två år senare fattade dock det sudanesiska militärstyret beslut om att inte inleda bygget förrän ett civilt styre och ett nyinrättat parlament kan ratificera avtalet med Ryssland. Sudan har inte haft något parlament sedan Omar al-Bashir störtades 2019. Ett slutgiltigt avtal om att bygga den ryska marinbasen ingicks i februari 2025 då Sudans utrikesminister i övergångsregeringen besökte Moskva. På basen ska kärnvapenbestyckade fartyg kunna placeras ut och runt 300 ryssar ska stationeras där.

Israel och övriga Mellanöstern

Under al-Bashir-regimen var Sudans relationer med Israel helt brutna på grund av Khartoums stöd till Israelfientliga islamistgrupper som al-Qaida. Sudan å sin sida motsatte sig Israels ockupation av de palestinska områdena Västbanken och Gazaremsan. Sudan sympatiserade med Hamas i de palestinska områdena och beskyllde rutinmässigt Israel för att i olika sammanhang konspirera mot Sudan och utföra militära attacker inne i landet. Attackerna förmodades ha varit riktade mot vapensmugglare.

Efter regimskiftet 2019 kunde ett försiktigt närmande till Israel skönjas, med tydliga påtryckningar från USA. Sudans ledare al-Burhan träffade i februari 2020 Israels premiärminister Benjamin Netanyahu i Uganda. al-Burhan ville med mötet "stärka Sudans nationella säkerhet". Efteråt sade Netanyahu att de två hade enats om att arbeta för att normalisera de diplomatiska relationerna. Sudans övergångsregering betonade att mötet var al-Burhans "personliga initiativ".

I oktober 2020, några timmar efter det att Sudan avlägsnats från USA:s lista över länder som stödjer terrorism, presenterade USA:s dåvarande president Donald Trump ett avtal mellan Sudan och Israel som innebar att de diplomatiska relationerna skulle normaliseras, vilket ännu inte har förverkligats eftersom Israel kräver att Sudan först återgår till civilt styre. Israel och USA lovar i avtalet att bedriva handel med Sudan, och Israel ska samarbeta med Sudan inom jordbruk, migration och luftfart.

År 2015 bidrog Sudan med soldater till den saudiledda militärallians som stödde regeringssidan i Jemen mot shiamuslimsk upprorsmilis. Som tack för insatsen lättade Saudiarabien på vissa handelsmässiga och finansiella restriktioner mot Sudan (restriktionerna hade antagits i linje med USA:s embargo mot Sudan) samt utlovade ekonomiskt stöd, bland annat till jordbruksutveckling.

Närmandet till Saudiarabien innebar försämrade relationer till Iran, som stödjer de shiamuslimska rebellerna i Jemen. 2016 bröt Sudan relationerna med Iran för att visa stöd till Saudiarabien sedan den saudiska ambassaden i Teheran hade attackerats efter det att Saudiarabien hade avrättat en högt uppsatt shiamuslimsk ledare. I oktober 2023 enades Sudan och Iran om att återupprätta de diplomatiska relationerna. Beslutet var en följd av att Iran och Saudiarabien återupprättade sina diplomatiska förbindelser i mars 2023. Sudan och Iran placerade i juli 2024 ambassadörer i varandras länder.

Sedan striderna brutit ut i Sudan våren 2023 agerade Saudiarabien medlare i konflikten, men utan framgång. Saudiarabien tog emot tusentals människor under massevakueringen av utländska medborgare från Sudan.

Iran anklagas för att stödja regeringssidan i det sudanesiska inbördeskriget, bland annat med drönare. De två länderna enades i februari 2025 om att inleda samarbetsprojekt inom gruvdrift, bankväsende och boskapsuppfödning.

Enligt många bedömare stödjer Förenade arabemiraten (UAE) informellt RSF-milisen på olika sätt, bland annat med drönare och andra vapen. Sudan anklagar emiraten för att bedriva ett "krig genom ombud" genom att stödja RSF. Redan 2023 förklarade Sudan 15 anställda vid den emiratiska ambassaden för persona non grata (icke önskvärd) och gav dem 48 timmar att lämna landet. I juni 2024 anklagade Sudans FN-ambassadör Förenade arabemiraten för att blanda sig i inbördeskriget i Sudan och året därpå anmälde Sudan emiraten till Internationella domstolen i Haag (ICJ) för delaktighet i folkmord. Vid en domstolsförhandling i april 2025 nekade emiraten till all inblandning. Haagdomstolen meddelade i maj samma år att den inte kunde pröva frågan. Anledningen var att emiraten inte hade godtagit en artikel i folkmordskonventionen, vilket hindrade andra stater från att stämma emiraten för folkmord. I maj 2025 fryste Sudan de diplomatiska relationerna med Förenade arabemiraten, som svarade att den militärstödda övergångsregeringen inte hade legitimitet att fatta ett sådant beslut.

Egypten, Etiopien och Nilens vatten

Förhållandet till Egypten är av central betydelse, inte minst därför att båda länderna är beroende av Nilens vatten. Såväl Egypten som Sudan fick under kolonialtiden speciella garantier rörande flodvattnet, och i dag försvarar de sina rättigheter gentemot länder uppströms som vill avleda vatten, i synnerhet Etiopien och Uganda.

Egypten stödde först kuppen i Sudan 1989, men när den nya regimens islamistiska politik uppenbarades försämrades förhållandet. Det förbättrades åter sedan al-Bashir 1999 avlägsnat islamisten al-Turabi från makten. Sudans relationer till Egypten försämrades när den islamistiska presidenten Muhammad Mursi, som hade stöd av al-Bashir, avsattes i Kairo 2013. De spända relationerna fortsatte under den egyptiska presidenten Abd al-Fattah al-Sisi från 2014. Egypten stödjer den reguljära armén i striderna mot RSF-milisen och al-Sisi och al-Burhan står varandra nära.

Från mitten av 2010-talet har bygget av ett vattenkraftverk med en jättedamm (Grand Ethiopian Renaissance Dam) nära Nilens källa i Etiopien vållat en infekterad konflikt mellan å ena sidan Etiopien, å andra sidan Sudan och Egypten. Etiopien betonar att kraftverket behövs för att förse landet med elektricitet medan de nedströms länderna Egypten och Sudan oroar sig för vattentillgången för deras befolkningar.

Kontakterna förbättrades något när de tre länderna 2015 ingick ett samarbetsavtal om dammbygget, men samarbetet har därefter gnisslat rejält. Från slutet av 2010-talet ökade spänningarna markant när USA 2019 misslyckades med att medla i konflikten.

Andra regionala relationer

Förhållandet till Libyen har skiftat. Under president al-Numeiri på 1980-talet var relationerna direkt fientliga. Al-Bashir hade dock goda förbindelser med Libyens ledare Muammar Gaddafi (1969–2011), som anklagade västvärlden för att vilja använda FN-trupper i Darfur för att komma åt Sudans olja.

År 2014 försämrades Sudans relationer till den internationellt erkända al-Thani-regeringen i Libyen, då denna anklagade Sudan för att stödja en konkurrerande islamistadministration som också gjorde anspråk på regeringsmakten. Spänningarna steg ytterligare när en sudanesisk diplomat greps i den libyska staden Benghazi i april 2015. Diplomaten ska ha besökt sudanesiska interner i ett militärfängelse utan att först ha fått tillstånd av erkända libyska myndigheter. I september 2019 stängde den nytillträdda övergångsregeringen i Sudan gränserna till såväl Libyen som Centralafrikanska republiken av säkerhetsskäl.

RSF-milisen anses ha stöd av vissa politiska ledare i Libyen. I juni 2025 anklagade regeringsarmén styrkor lojala mot den libyska krigsherren Khalifa Haftar för att ha angripit sudanesiska gränsposteringar. Sudans militär har tidigare anklagat Khalifa Haftar för att förse RSF med vapen, men det var första gången som den anklagade honom för direkt inblandning i det sudanesiska inbördeskriget.

Fram till 2005 isolerade kriget i södern Khartoum från de svarta afrikanska staterna, som sympatiserade med södra Sudan. Förhållandet till Uganda var spänt under 1990-talet. I ett fredsavtal 1999 lovade dock Sudan och Uganda att sluta stödja varandras rebeller. Ugandas armé fick rätt att förfölja Herrens motståndsarmé (LRA), som terroriserat norra Uganda, in på sudanesisk mark. Efter delningen 2011 gränsar Sudan inte längre till Uganda. 2015 undertecknade de två länderna ett nytt samarbetsavtal om att bekämpa rebellverksamhet.

Sudans militärstödda övergångsregering kallade i februari 2025 hem sin ambassadör från Kenya sedan RSF-milisen fått hålla ett möte i den kenyanska huvudstaden Nairobi. På mötet fattade milisen beslut om att bilda en parallell regering i de RSF-kontrollerade områdena i Sudan. Kenyanska regeringsföreträdare försvarade mötet med att Kenya försöker skapa en opartisk plattform för fredssamtal om Sudan. Den sudanesiska regeringen svarade med att förbjuda all import från Kenya. Sudans ledare Abdel Fattah al-Burhan anklagade Kenyas president William Ruto för att personligen vara intresserad av de mineraltillgångar som RSF har kontroll över. Den militärstödda övergångsregeringen anklagade i juni 2025 Kenya för att kanalisera vapen från Förenade arabemiraten till paramilitären RSF.

Både Etiopien och Eritrea har stöttat sudanesisk opposition. I slutet av 1990-talet gjorde dock kriget mellan Eritrea och Etiopien båda länderna måna om att hålla sig väl med Khartoum, och en rad överenskommelser ingicks, bland annat om flyktingar. Sudan anklagade Eritrea för att träna och beväpna östsudanesiska rebeller, men relationerna normaliserades 2006, sedan Eritrea medlat mellan Sudans regering och rebellerna. 2008 förbjöd Sudan alla eritreanska motståndsgrupper att verka på sudanesisk mark, och därefter har de två länderna närmat sig varandra genom till exempel gemensamma infrastrukturprojekt. Efter Sudans delning 2011 sände Etiopien en fredsbevarande styrka till det oroliga gränsområdet Abyei. Styrkan togs hem 2021.

Hösten 2020 blossade en gammal konflikt upp mellan Sudan och Etiopien om gränsområdet al-Fashqa. Sudan gör anspråk på al-Fashqa, dit bönder från de etiopiska delstaterna Amhara och Tigray periodvis vandrat in i jakt på odlingsbar mark. I takt med att en väpnad konflikt i norra Etiopien mellan landets regering och det lokala styret i Tigray förvärrades från hösten 2020 flydde tiotusentals tigreaner till Sudan vilket ökade spänningarna. I december 2020 sände Sudan truppförstärkning till al-Fashqa. I november 2021 och juli 2022 inträffade våldsamma sammandrabbningar mellan soldater från de båda länderna.

Förhållandet till Tchad är komplicerat. Darfur gränsar till Tchad och samma folkgrupper bor på båda sidor om gränsen. Den förre tchadiske presidenten Idriss Déby hade sudanesiskt stöd när han grep makten 1990. Men Déby tillhörde zagawa-folket som i Darfur tagit del i upproret mot Khartoum.

Tchad försökte medla i Darfurkonflikten fram till 2005, då hundratusentals flyktingar från Darfur tog sig till Tchad. Även olika rebellgrupper har rört sig över gränsen i båda riktningarna. Efter att ha slagit tillbaka en rebellattack mot den egna huvudstaden bröt Tchads regering 2006 relationerna med Sudan. I ett avtal från 2010 lovade Sudan och Tchad att normalisera relationerna med varandra. Länderna har dock fortsatt att anklaga varandra för att stödja den andra sidans rebeller. En rad fredsavtal mellan länderna har inte gjort någon märkbar skillnad. Efter krigsutbrottet i Sudan 2023 flydde åter hundratusentals darfurier till Tchad där spänningarna ökade i de enorma flyktinglägren.

Afrikanska unionen (AU) konstaterade att militärkuppen 2021 var ett brott mot Sudans författning. AU har uteslutit landet ur organisationen till dess att demokratiprocessen återupptas.

Försvar

Sudans krigsmakt styr landet på egen hand sedan kuppen 2021. Militären är samtidigt försvagad av intern maktkamp, omfattande korruption och möjligen också etniska motsättningar. Värnplikten är två år och gäller män i åldern 18 till 30 år.

Parallellt med den reguljära armén, flottan och flygvapnet verkar de halvmilitära miliserna Folkets försvarsstyrkor (PDF), som bildades av al-Bashir-regimen. I kampen mot upproriska, icke-arabiska folkgrupper har krigsmakten sedan 1980-talet tagit hjälp av arabiska nomadgrupper som ansluts till miliserna. I delstaten Södra Kurdufan har dessa nomadkrigare omtalats som murahalin, i Darfur som janjawider, men det är inga officiella beteckningar utan snarare öknamn.

Våren 2023 ledde motsättningar mellan de reguljära styrkorna och den paramilitära milisen RSF (Rapid Support Forces) till inbördeskrig. RSF består av runt 100 000 man och utvecklades ur janjawiderna. RSF finns numera i flera delar av Sudan men har sitt kärnland i Darfur. RSF anklagas för samarbete med den ryska Wagnergruppen som misstänks skydda guldgruvor som RSF:s ledare har ekonomiska intressen i.

Läs om flyktingsituationen i Befolkning och språk.

Läs om relationerna till Sydsudan i Konflikter: Sudan-Sydsudan.

Läs om rättsfallen i Internationella brottmålsdomstolen (ICC) i Demokrati och rättigheter.

Om våra källor

LÄSTIPS - läs mer om Sudan i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
USA:s biståndsstopp – ett dråpslag mot världens fattiga (2025-03-11)
Efter krig, folkmord och terror: ett nytt Sudan vill in i värmen (2020-11-17)