Nordkorea – Modern historia

Korea intogs vid andra världskrigets slut av dels Sovjetunionen och dels USA. 1948 utropades Nordkorea och 1950–1953 rasade ett blodigt krig mellan kommuniststaten, med kinesiskt och sovjetiskt stöd, och Sydkorea som hade stöd av USA-ledda FN-trupper. Nordkorea har därefter styrts med järnhand av Kim Il-Sung, dennes son Kim Jong-Il och, sedan 2011, av sonsonen Kim Jong-Un. Sedan 1990-talet har ekonomin varit i kris och svält har drabbat befolkningen. Samtidigt lägger Nordkorea enorma summor på militären och provsprängde, trots omvärldens protester, sitt första kärnvapen 2006.

När Japan besegrades av de allierade segermakterna i slutet av andra världskriget invaderades norra Korea av sovjetisk militär medan den södra delen intogs av amerikanerna. En skiljelinje mellan de sovjetiska trupperna i norr och de amerikanska i söder drogs längs den 38:e breddgraden. Sovjetunionen bildade i norr ett kommunistiskt system under ledning av Kim Il-Sung. I söder inrättade USA en tillfällig regering av moderata nationalister. 

USA drog Koreafrågan inför FN 1947. Generalförsamlingen tillsatte en kommission som skulle ordna val i hela Korea. Sovjet vägrade släppa in kommissionen i ”sin” del av landet, och FN kunde bara arrangera val i söder. 

Efter valet i maj 1948 utropades i augusti en ny stat i söder – Republiken Korea. Samma månad arrangerades val till en folkförsamling i norra Korea och den 9 september 1948 bildades Demokratiska folkrepubliken Korea. Kim Il-Sung utnämndes till premiärminister. 1949 grundades det kommunistiska Koreanska arbetarpartiet, med Kim som ordförande. 

Den nya staten fick politiskt, ekonomiskt och militärt stöd från Sovjetunionen, men Kim Il-Sung försökte också hålla goda kontakter med Kinas nya kommunistregim under Mao Zedong. Nordkoreas militär byggdes stark med sovjetiska vapen. Propagandakrig pågick mellan nord och syd, och längs stilleståndslinjen förekom många skärmytslingar. 

Koreakriget

I juni 1950 gick Nordkorea till anfall över den 38:e breddgraden. På USA:s initiativ uppmanade FN:s säkerhetsråd (som bojkottades av Sovjetunionen) medlemsstaterna i organisationen att stödja Sydkorea med trupper. USA kom att leda och dominera FN-insatsen.

Nordkoreanerna intog raskt en stor del av Sydkorea men trängdes snart tillbaka upp mot gränsen till Kina. När ett par hundra tusen kinesiska soldater ingrep drevs FN-trupperna i sin tur tillbaka. Från april 1951 stabiliserades fronten längs den 38:e breddgraden men strider pågick fram till juli 1953, då ett stilleståndsavtal slöts i Panmunjon. Något fredsavtal kom dock aldrig till stånd och den demilitariserade zonen längs breddgraden utgör alltjämt gräns mellan Nord- och Syd­korea. Koreakriget krävde minst ett par miljoner människoliv, men enligt en del källor dog över 5 miljoner. 

Sovjetunionen, Kina och Östeuropa bidrog ekonomiskt till Nord­koreas återuppbyggnad. Under 1950-talet överträffade landets industri Sydkoreas och nordkoreanerna fick fri utbildning och sjukvård. 

I början av 1960-talet hade Kim Il-Sung utmanövrerat alla konkurrenter om makten. Men hans inriktning på nordkoreansk självtillit, juche (se Politiskt system), ledde till isolering. 

En viss öppning skedde ändå mot omvärlden, även Sydkorea, i början av 1970-talet. Modern teknologi importerades från väst och handeln ökade. Men Nordkorea hade inte råd att betala för sin import, och snart kom rapporter om brist på livsmedel och andra varor. Samtidigt inleddes en ideologisk kampanj för att nordkoreanerna skulle ägna sina dygn åt åtta timmars arbete, åtta timmars vila och åtta timmars studier av juche-ideologin. 

Kim Jong-Il tar över makten

När det 1984 tillkännagavs att Kim Il-Sungs äldste son Kim Jong-Il så småningom skulle efterträda sin far som president hade sonen redan fått en framträdande position i maktapparaten. Han utsågs till överbefälhavare 1991 och till ordförande i Nationella försvarskommissionen 1993, och betraktades efter hand i praktiken som landets ledare. 

Avhopp bland militären och konfrontationer mellan soldater och arbetare, som klagade över arbets- och livsvillkor, skapade politisk oro. Dessutom ökade Nordkoreas isolering och ekonomiska problem efter Sovjetunionens upplösning 1991 (se Ekonomisk översikt). 

Kim Il-Sungs död 1994 utlöste spekulationer om eventuella omvälvningar eller kursändringar i det slutna Nordkorea. Kim Jong-Il tycktes ha ett fast grepp om makten men alltfler avhopp bidrog till spekulationer om maktkamp, social oro och växande ekonomiska problem. 

Under 1995 och 1996 förvärrades läget dramatiskt med översvämningar, och 1997 drabbades landet av svår torka. Motvilligt erkände Nordkorea ”tillfälliga matproblem”. Landet tvingades acceptera omfattande livsmedelshjälp från omvärlden. En del källor uppskattar att minst en miljon människor svalt ihjäl på tre år. Enligt andra beräkningar var det snarare två miljoner – var tionde invånare i landet. 

Det ekonomiska och sociala sammanbrottet stärkte militärens makt. Politiska utrensningar förekom, samtidigt som militärer befordrades. Betoningen på principen om ”militären först”, songun, med absolut prioritet åt militära utgifter fick ökad vikt (se Politiskt system). 

Töväder med Sydkorea

Ökande kontakter med Sydkorea kulminerade i juni 2000, när Kim Jong-Il tog emot Sydkoreas president Kim Dae-Jung på ett historiskt statsbesök i Pyongyang (se Utrikespolitik och försvar). De fortsatta förbindelserna präglades av Nordkoreas ekonomiska kris. Hårda vintrar skapade akut energibrist. Pyongyang krävde elleveranser som villkor för fortsatta samtal med Seoul. Nya översvämningar och fortsatt svälthot följdes av maningar från FN om nödhjälp. 

Samtidigt som militären stärkt sitt grepp inledde Nordkorea 2002 försiktiga reformer i riktning mot marknadsekonomi (se  Ekonomisk översikt). Regimen ansågs tvingad till detta för att undvika kollaps av det förstelnade samhället. Men experimentet ledde till inflation och växande klyftor mellan affärsidkare i större städer och folkflertalet som måste handla med ransoneringskort i statliga butiker. Utrymmet för reformer var också minimalt, när ”militären först”-politiken gällde. 

Ekonomiskt samarbete med västvärlden komplicerades av konflikten om Nordkoreas kärnenergiprogram. I oktober 2006 provsprängde landet för första gången en kärnvapenladdning (se Utrikespolitik och försvar). 

Från 2008 uteblev Kim från en del officiella sammanhang och det har senare bekräftats att han drabbades av en svår stroke. Ändå omvaldes han till ordförande i Nationella försvarskommissionen i mars 2009 och hans ställning stärktes genom ändringar i författningen. 

Protester mot valutareform

Efter en andra provsprängning av kärnvapen våren 2009 skärptes FN-sanktionerna, omvärldens biståndsvilja minskade och matbristen i landet förvärrades. Samtidigt vidtogs åtgärder för att få ned inflationen och ta kontroll över den gryende marknadsekonomin med växande inkomstskillnader. Privata butiker, marknader och restauranger som växt fram stängdes och användandet av utländsk valuta förbjöds. I december 2009 genomfördes en valutareform, där hundra won blev värda en enda won. Folk fick en vecka på sig att växla in gamla sedlar mot nya, och ingen fick växla mer än 100 000 won, cirka 250 kronor. 

Reformen utlöste stor ilska bland många nordkoreaner som i ett slag blev fattigare. Det rapporterades om upplopp och angrepp på säkerhetsfolk som försökte stoppa smuggling av livsmedel. Flera personer ska ha avrättats som följd. 

Den sociala oron fick regimen att mildra valutareformen, bland annat genom höjd växlingsgräns (se även Ekonomisk översikt). Det politiska misslyckandet ledde till en rad avskedanden inom militären och partiledningen. Matbristen förvärrades under 2010, bland annat på grund av indraget bistånd från Sydkorea (se Utrikespolitik och försvar). 

Kim Jong-Un blir ny ledare

I december 2011 avled Kim Jong-Il i en hjärtinfarkt, 69 år gammal. Scenen hade redan förberetts för att hans yngste son Kim Jong-Un, knappt 30 år gammal, skulle ta över. Han hade redan fått framträdande poster när partiet under 2010 höll sin första större sammankomst på 30 år. Snart utsågs han till ordförande för partiets centrala militärkommission, ordförande för Nationella försvarskommissionen (se Politiskt system) och förste sekreterare för partiet.

Omvärldens förhoppningar om att ledarskiftet skulle leda till större öppenhet och mindre konfrontation kom snart på skam. I april 2012 genomförde Pyongyang en uppskjutning av en långdistansraket för att, som man uppgav, placera ut en satellit i rymden. Uppskjutningen blev emellertid ett fiasko eftersom raketen störtade strax efter start. Reaktionerna i omvärlden blev starka, eftersom det hela sågs som ett förtäckt försök att testa ett långdistansvapen. USA bröt omedelbart en överenskommelse om att ge Nordkorea omfattande matbistånd mot att det avbröt sitt kärnvapen- och missilprogram.

I december 2012 gjorde Nordkorea en ny raketuppskjutning, den här gången framgångsrikt. Fördömandena blev skarpa i omvärlden och FN:s säkerhetsråd beslutade att utvidga de existerande sanktionerna mot Nordkorea. När Nordkorea i februari 2013 för tredje gången provsprängde ett kärnvapen svarade FN med nya sanktioner. Strikta restriktioner infördes för varuimport och finansiella transaktioner liksom reseförbud för ledande personer.

Tecken på större politiska kursändringar uteblev. Men våren 2013 antog partiet på Kim Jong-Uns uppmaning en ny politisk utvecklingsstrategi, byungjin, som innebar att inte endast kärnvapenprogrammet och militären skulle prioriteras, som i Militären först-politiken, utan även landets ekonomi.

Om våra källor