Venezuela – Demokrati och rättigheter

I demokratimätningar hamnar Venezuela bland ”skurkstater” – landet klassas bland de mest auktoritära och icke-fria staterna i världen. De demokratiska fri- och rättigheterna har urholkats under ett kvartssekel, men raset har varit särskilt stort de senaste åren.

Under den ”revolution” som inleddes när Hugo Chávez kom till makten 1999 har inskränkningar undan för undan införts i politiska rättigheter och demokratiska funktioner. Makten har koncentrerats till presidenten och regeringen, och meningsmotståndare har pressats alltmer.

Framtiden för det regerande Socialistpartiet (PSUV) – och för Venezuela – är nu osäker sedan USA i januari 2026 intervenerat och säger sig i praktiken styra landet samt kontrollera oljeindustrin (se Inrikespolitik och författning). Många hoppas på att demokratin ska återupprättas och att miljontals venezuelaner som flytt landet (se Befolkning och språk) ska kunna återvända. Andra är starkt kritiska till USA och anser att interventionen utgör ett allvarligt brott mot folkrätten. 

Omstridda val

Valen i Venezuela var fram till och med 2015 över lag fria och resultaten korrekta, även om förutsättningarna inte var rättvisa. Enorma statliga resurser gick till regeringspartiets kampanjer särskilt i statlig radio och tv, samtidigt som oppositionen i princip var utestängd från etermedierna. Regeringen kontrollerade också till stor del rättsväsendet och inte minst valmyndigheten CNE.

Senare har valen alltmer kommit att sakna demokratisk legitimitet. När presidentval senast hölls i juli 2024 utropade CNE snabbt den då sittande presidenten Nicolás Maduro som vinnare, trots att sammanställningar av röstprotokoll från vallokalerna pekade på en stor seger för oppositionskandidaten Edmundo González. Oppositionen har sedan dess krävt att underlag för de sammanlagda resultaten offentliggörs, utan framgång. Enligt oberoende övervakare och utländska medier pekar oppositionens sammanställning på att González fick 67 procent av rösterna och Maduro 30 procent.

Edmundo González begav sig efter valet till Spanien där han beviljats asyl, för att undkomma en arresteringsorder. María Corina Machado, som var oppositionens första kandidat men diskvalificerades, gick under jorden. Många oppositionspolitiker har tidigare dömts till fängelse och i slutet av 2025 beräknades det finnas drygt 800 politiska fångar i landet. En del fångar har frigivits efter USA:s tillslag i januari 2026 men det är oklart hur många det rör sig om.

USA åtalade president Maduro för främjande av narkotikasmuggling redan 2020 och satte ett pris på hans huvud; belöningen för information som kunde leda till ett gripande höjdes i augusti 2025 till 50 miljoner dollar. I januari 2026 togs han tillfånga i ett spektakulärt tillslag mot Caracas, och fördes till USA (se Inrikespolitik och författning). Det är inte känt om någon gör anspråk på belöningen.

Förtryck och våld

Regeringen har sedan länge strypt alla vanliga kanaler för politiskt motstånd. Personer som uppfattats som motståndare har riskerat att förföljas, gripas, torteras och i en del fall försvinna. Säkerhetsstyrkornas övervåld mot demonstranter har krävt många människors liv de senaste åren. En specialpolisstyrka, Faes, som inrättades 2017 anklagades för att ligga bakom hundratals utomrättsliga avrättningar. Enligt officiella uppgifter dog nära 18 000 människor i samband med att de ”bjöd motstånd mot myndigheter” mellan 2016 och maj 2019. Kritiken mot Faes gjorde att styrkan upplöstes 2021 men den ersattes av andra enheter som också anklagas för övergrepp.

Regimtrogna miliser, colectivos, kontrollerar många stadsdelar. Medborgarna måste ofta visa en särskild ID-handling för att få tillgång till social service och subventionerad mat, vilket ger myndigheterna kontroll över dem. Samtidigt har den ekonomiska krisen orsakat svår nöd och utlöst massutvandring (se Ekonomisk översikt och Befolkning och språk).

Venezuela är också extremt våldsdrabbat även om mordfrekvensen har avtagit från de högsta nivåerna i mitten av 2010-talet. Som mest begicks runt 90 mord per 100 000 invånare, en av de högsta siffrorna i världen för ett land där det inte råder krig. Antalet mord per 100 000 hade 2023 fallit till långt mindre än hälften, men Venezuela har ännu en av de högsta mordfrekvenserna i Latinamerika. Enligt organisationen Observatorio venezolano de violencia (OVV) har andelen mord som säkerhetsstyrkorna ligger bakom ökat på senare år.

Korruption

Korruptionen är systematisk och genomsyrar samhället. Venezuela ligger på delad 178:e plats av 180 länder i organisationen Transparency Internationals (TI) korruptionsindex (se här). Bara två länder i världen ligger sämre till: Somalia och Sydsudan. Enligt TI har miljardbelopp systematiskt förskingrats i Venezuela och berikat ett fåtal individer, samtidigt som fattigdom och ojämlikhet förvärrats.

I index som mäter politiska och medborgerliga rättigheter samt yttrande- och pressfrihet är det bara Kuba på de amerikanska kontinenterna som ibland hamnar ännu längre ned.

Under covid-19-pandemin användes karantänsåtgärder för att slå till mot meningsmotståndare och utegångsförbud för att kväsa social oro. Venezuela är ett av fyra länder i Latinamerika och Karibien som Economist Intelligence Unit klassar som auktoritära (de övriga är Haiti, Kuba och Nicaragua).

I november 2021 tillkännagav Internationella brottmålsdomstolen (ICC) att anklagelser mot regimen om brott mot mänskligheten ska utredas. Enligt ICC finns bevis på att övergrepp har begåtts ”åtminstone sedan april 2017”, då en omfattande protestvåg bröt ut och möttes av hårda tag från säkerhetsstyrkorna. Det är första gången ICC utreder misstänkta brott i Latinamerika.

FN-experter slog också fast i en rapport 2022 att underrättelsetjänsterna gjort sig skyldiga till brott mot mänskligheten i förtrycket av oliktänkande, genom bland annat tortyr och sexuellt våld. Det har enligt FN rört om en plan på högsta regeringsnivå för att krossa politiskt motstånd.

YTTRANDEFRIHET OCH MEDIER

Författningen garanterar press- och yttrandefrihet men den nedmonterades steg för steg efter Hugo Chávez tillträde som president. Både regeringsvänliga och oppositionella medier har politiserats och det är i dag ont om oberoende nyhetskällor.

Myndigheterna har förföljt medier som anses publicera ”omstörtande” information. Lagar som utökats till att också omfatta internet innehåller vaga formuleringar om att ”störa den allmänna ordningen”, bedriva ”krigspropaganda” eller ”nedvärdera myndigheter”. Rapportering om miljöförstöring, den svarta växelkursen för valuta eller brist på basvaror i butikerna hör till sådan journalistik som fått myndigheterna att agera. En lag som antogs 2017 gjorde det möjligt att utdöma upp till 20 års fängelse för spridning av "intolerant" information, via såväl traditionella som sociala medier. Lagstiftningen har begränsat journalisternas verksamhet och lett till självcensur.

Efter det omstridda presidentvalet 2024 ströps tillgång till plattformen X (tidigare Twitter) i Venezuela. Först efter USA:s intervention i januari 2026 blev X tillgängligt igen för venezuelanerna.

Staten har också förföljt regeringskritiska medieröster. Det har förekommit att enskilda journalister och hela redaktioner utsatts för fysiska attacker av både säkerhetsstyrkor och civilpersoner. Staten lät stänga över 100 tidningar samt flera radio- och tv-stationer under åren efter Maduros tillträde 2013. Internationella medier har också tvingats bort. Brist på trycksvärta, papper och annat material har gjort att flera tidningar har fått dra ned på sina upplagor eller övergå till att endast publicera på nätet.

Tidningen El Nacional som grundades 1943 slutade komma ut i pappersform 2018, på grund av pappersbrist samt rättsprocesser, skattekrav och annonseringsbegränsningar som regimen stod bakom. En rättsprocess pågick då mot tidningen gällande förtal av Diosdado Cabello, tidigare talman och sedan inrikes- och justitieminister. Han tilldelades ett skadestånd på 13,4 miljoner dollar 2021 och året därpå gav en domstol honom också kontroll över El Nacionals huvudkontor, efter att tidningens tillgångar beslagtagits.

Venezuela ligger på plats 160 av 180 länder på organisationen Reportrar utan gränsers lista över pressfriheten i världen, i kategorin med länder där situationen anses vara "mycket allvarlig" (se karta och hela listan här). På västra halvklotet är det bara Kuba och Nicaragua som har sämre placeringar.

RÄTTSVÄSEN OCH RÄTTSSÄKERHET

Rättssystemet i Venezuela har blivit alltmer politiserat och allt mindre oberoende av statsmakten. Rättssäkerheten är svag och oppositionella förföljs ofta med juridiken som verktyg. I World Justice Projects index över hur rättsstaten fungerar i 143 länder hamnar Venezuela på den absoluta jumboplatsen (se lista här).

Efter maktskiftet 1999 inleddes omfattande förändringar av domstolsväsendet med att nästan hälften av landets alla domare avsattes. Från 2004 tog presidenten och nationalförsamlingen kontroll över Högsta domstolen genom att tillsätta lojala domare och skapa nya möjligheter att avsätta sittande domare. Därefter gick domstolen i praktiken regeringens ärenden. Ännu värre blev det efter oppositionens seger i parlamentsvalet 2015. Innan det nyvalda parlamentet hann tillträda utsågs under närmast kuppartade former nya domare och Högsta domstolen blev därefter utpräglat regimlojal.

Förhållandena i landets fängelser är usla. Tusentals fångar sitter långa perioder i häkte utan rättegång. Fängelseuppror är vanliga och flera hundra människor dödas varje år i våldsutbrott i fängelserna. Antalet fångar är mer än tre gånger större än vad fängelserna är byggda för. Fängelserna styrs till stor del av beväpnade interner.

Polis och militär gör sig skyldiga till övervåld, misshandel och tortyr i samband med att misstänkta grips. Det förekommer även rapporter om utomrättsliga avrättningar. De flesta övergrepp leder aldrig till åtal.

Venezuela var först i världen med att avskaffa dödsstraffet för alla brott, det skedde redan 1863.

Om våra källor