Kanada – Inrikespolitik och författning

Förbundsstaten Kanada är en monarki med ett parlamentariskt styrelseskick. Statschef är den brittiska monarken som representeras av en generalguvernör. Landet styrs sedan 2015 av Liberala partiet som 2025 vann ett fjärde parlamentsval i rad, med den nytillträdde partiledaren Mark Carney i spetsen. Det konservativa oppositionspartiet såg länge ut som en given valsegrare men regeringspartiet vann efter en förskjutning i väljaropinionen som till stor del tillskrivs Donald Trumps hätska utspel mot grannlandet.

Liberalerna, ett mittenparti med vänsterprofil i sociala frågor, har under långa tider efter andra världskriget dominerat politiken på riksnivå. När partiet återkom till makten 2015 var det under ledning av Justin Trudeau vars far, Pierre Trudeau, med ett kort undantag var premiärminister 1968–1984 (se Modern historia).

Justin Trudeau avgick i början av 2025 sedan han blivit alltmer impopulär. Han efterträddes som partiledare och premiärminister av den tidigare centralbankschefen Mark Carney, som genast utlyste nyval (i april, ordinarie val skulle hållas i oktober). Pejlingar av väljarnas preferenser hade då länge pekat på en promenadseger för Konservativa partiet i parlamentsvalet. Men Donald Trumps aggressiva utspel efter sin återkomst som USA:s president i början av året bidrog till ett förändrat opinionsläge. Trumps tal om att göra Kanada till USA:s 51:a delstat upprör många kanadensare och det handelskrig som Washington har inlett har utlöst en våg av bojkott mot USA (se Utrikespolitik och försvar).

Kanada Mark Carney.jpgMark Carney tog över som partiledare och premiärminister i mars 2025, och ledde månaden därpå sitt parti till valseger. Foto: Justin Tang/AP/TT

När valet hölls stärkte Liberalerna sin ställning något men partiet fick tre mandat för lite för att få egen majoritet. Mark Carney fortsatte därmed att leda en minoritetsregering som var tvungen att söka stöd hos småpartierna i parlamentet. Men sedan flera oppositionsledamöter bytt sida och anslutit sig till regeringspartiet, samt fyllnadsval, nådde Liberalerna i april 2026 upp i tillräckligt många mandat för att ha egen majoritet. Det är första gången sedan 2019 som landet har en majoritetsregering. 

Markeringar mot USA

Mark Carney utlovade därpå snabba insatser för att förändra ekonomin och göra den mer oberoende – underförstått av USA. ”Vi bygger stort, vi rör oss snabbt, vi har bara börjat”, var premiärministerns budskap. Trots att runt 85 procent av handeln med USA inte omfattas av tullar bromsade ekonomin in när Trump inledde sitt handelskrig (läs om USA:s tullkrig här och se Ekonomisk översikt). När Carney i augusti 2026 avfärdade USA:s villkor i handelsförhandlingar som orimliga, och samtalen därmed bröt samman, fick premiärministern starkt stöd på hemmaplan. Liberalerna vann tre fyllnadsval till parlamentet som hölls kort därefter.

Redan de första månaderna efter regeringsbildningen lyckades Mark Carney få brett parlamentariskt stöd för ny lagstiftning som ska göra det lättare att snabbt driva igenom ”nationsbyggande” projekt. Carney har varit tydlig med att den globala spelplanen har förändrats med Trump i Vita huset och vill få i gång stora investeringar samt öka Kanadas utbyte med övriga världen. Regeringen har inrättat ett nytt federalt organ, Major Projects Office, som ska underlätta genomförandet av storskaliga infrastrukturprojekt, som hamnar, motorvägar, gruvor och kanske en ny oljeledning.

Regeringen slöt i november 2025 ett avtal med Alberta som öppnar för att bygga en oljerörledning från provinsen till Stilla havet – ett drömprojekt sedan länge för oljeindustrin som federal lagstiftning stått i vägen för. Avtalet ledde till att kulturminister Steven Guilbeault avgick i protest och varnade för stor negativ klimatpåverkan. Guilbeault var miljöminister under slutet av Justin Trudeaus tid som premiärminister och en huvudarkitekt bakom klimatregleringar som antogs 2022 men som enligt honom nedmonteras i och med avtalet (se även Naturtillgångar, energi och miljö).

Separatister i Alberta

Avtalet som gynnar oljeindustrin ska ses mot bakgrund av separatism i Alberta, som länge varit en marginell företeelse men på kort tid har vunnit kraft. Separatisterna identifierar sig som djupt konservativa och tar avstånd från det liberala Kanada. De fick igenom en tionde fråga i en folkomröstning som hölls i provinsen i oktober 2026, och som gällde att inleda en process mot självständighet. Kanadas premiärminister Mark Carney kallade självständighetsivrandet ”farligt” och menade att många inte förstår vad konsekvenserna av ett utträde skulle bli. Carney drog en parallell till brexit, Storbritanniens beslut att lämna EU som han menar orsakat stor skada.

När omröstningen väl hölls röstade tre fjärdedelar mot förslaget, vilket innebar ett oväntat stort nederlag för separatisterna. Men självständighetsrörelsen har skakat om landet. En del har talat om rent förräderi då separatisterna har nära band till det Republikanska partiet i USA och Trumpadministrationen i Washington.

Det dominerande separatistpartiet i den franskspråkiga provinsen Québec, där kampen för självständighet har pågått längre, har tvärtemot sagt att det inte är aktuellt med en ny folkomröstning om utträde ur förbundsstaten så länge Donald Trump är president i USA. Precis som i Alberta är separatisterna i minoritet i Québec, enligt opinionsmätningar. Se även Politiska partier nedan samt Modern historia.

I april 2026 lanserade Mark Carney landets första statliga investeringsfond, Canada Strong Fund, med ett kapital på 25 miljarder kanadensiska dollar (motsvarande 18 miljarder USA-dollar). Fonden är ännu ett steg för att bredda Kanadas ekonomi, satsa på nationella projekt och öka exportmöjligheterna. Den ska tillsammans med privata aktörer investera i strategiska sektorer som energi, kritiska mineral och infrastruktur. Carney refererade vid lanseringen till Norges oljefond, som är världens största statliga investeringsfond.

FÖRFATTNING

Kanada är en konstitutionell monarki och en förbundsstat där makten delas mellan den federala regeringen och de tio provinsregeringarna. Det finns också tre nordliga territorier – Yukon, Northwest Territories och Nunavut – som inte har samma självständiga ställning som provinserna men ändå har egna regeringar med betydande befogenheter.

Fram till 1982 reglerades alla författningsfrågor i en lag från 1867. Det betydde att alla grundlagsändringar måste godkännas av brittiska parlamentet. När den nya författningslaget trädde i kraft antogs även två författningstillägg av alla provinser utom Québec. Det ena reglerar framtida författningsändringar och det andra garanterar medborgarna demokratiska fri- och rättigheter. Dessa tillämpas av alla provinser utom Québec, som har en egen stadga för yttrandefrihet, mänskliga rättigheter med mera som antogs 1975 (se även Demokrati och rättigheter).

Kritik har riktats mot författningslagen, som en del menar ger domstolarna för stor makt över hur grundlagen ska tolkas. För att en författningsändring ska gå igenom krävs ett godkännande från parlamentets bägge kamrar samt två tredjedelar av provinserna (men bara om dessa tillsammans omfattar minst hälften av landets sammanlagda befolkning). I vissa frågor, som senatens vara eller inte vara eller sammansättningen av Högsta domstolen, måste ett beslut godkännas av såväl parlamentet som samtliga provinsparlament.

Genom åren har flera försök gjorts för att skapa en författning som alla provinser står bakom, men utan större framgång. Det är främst frågan om Québecs ställning som har skapat problem. I Québec finns det starka krafter som vill att provinsen ska bryta sig loss från resten av landet. En lag från 2000 slår fast att en klar majoritet av befolkningen i provinsen ska ha röstat för ett utträde ur federationen för att förhandlingar om detta ska inledas. Inget sägs dock om hur stor majoritet som skulle krävas. I ett tillägg 2006 erkänns Québec som en ”nation inom ett enat Kanada”. Det gav dock inte Québec några nya formella rättigheter.

Den brittiska monarken företräds av en generalguvernör som utses på förslag av premiärministern och har en mandattid på högst fem år. Generalguvernören har i första hand ceremoniella uppgifter.

Regeringen är ansvarig inför det federala parlamentet som består av två kammare: senaten och underhuset (House of Commons). Antalet ledamöter i underhuset och fördelningen av dem mellan provinserna bestäms av befolkningsstorleken och justeras efter varje folkräkning. Sedan valet 2025 har underhuset 343 folkvalda ledamöter. Vid valen tillämpas majoritetsval i enmansvalkretsar. Val till underhuset ska hållas vart fjärde år och fasta valdagar infördes från 2009 (den tredje måndagen i oktober). Nyval ska normalt bara utlysas om regeringen faller i en misstroendeomröstning. Generalguvernören har dock fortfarande rätt att upplösa parlamentet. Nästan alla provinser och två territorier har också infört fasta valdagar.

Senaten har 105 ledamöter som utses av regeringen. Genom ett kvotsystem har varje provins ett fast antal ledamöter i senaten. Formellt har senaten lika stor makt som underhuset, men i praktiken spelar den en underordnad roll. Dess viktigaste funktion är att granska lagförslag. Planer på att reformera eller helt avskaffa senaten lades på is efter ett utslag i Högsta domstolen i april 2014. Den liberala regeringen som tillträdde 2015 införde dock en ny process där premiärministern utser senatorer på rekommendation av en särskild kommitté som består av politiker, tjänstemän, akademiker och andra. Det är också möjligt för vanliga kanadensare att ansöka om en plats i senaten. Syftet är att skapa en mer politiskt obunden senat, där senatorerna utses efter meriter.

Rösträttsåldern är 18 år.

Den federala regeringen ansvarar för försvaret, utrikespolitiken, den ekonomiska politiken samt kommunikationer mellan provinserna och har obegränsad beskattningsrätt. Sedan 1990-talet har provinsparlamentens ansvarsområden successivt utökats. Den federala regeringen och provinserna delar ansvaret för jordbruk, invandring och transporter. Territorierna har också omfattande självstyre, men där har den federala regeringen behållit kontrollen över naturresurserna och marken.

Varje provins har en regering och ett parlament. Mandattiden i provinsparlamenten är högst fem år. Provinsparlamenten ansvarar för utbildning, sjukvård och i stor utsträckning det sociala välfärdssystemet, viss rättsskipning, vägar och i ökande utsträckning för miljön. De har rätt att ta ut vissa skatter. Provinserna har kontroll över stora landområden och de naturtillgångar som finns där. 

Läs om Kanadas rättsväsen i Demokrati och rättigheter.

POLITISKA PARTIER

Liberala partiet och olika konservativa partier har länge dominerat den politiska scenen i Kanada. Politiska partier finns både på federal nivå och i provinserna. Partierna har skilda organisationer på de olika nivåerna, vilket betyder att partiorganisationer med samma namn inte med säkerhet är överens i viktiga frågor. Stor makt ligger hos partiledarna, något som förstärks av att parlamentsledamöter sällan avviker från partilinjen vid omröstningar i underhuset.

Kanadas liberala parti (Liberal Party of Canada, LPC) har ofta setts som det ”naturliga” regeringspartiet. Partiet, som traditionellt har sitt starkaste stöd i östra Kanada, lägger stor vikt vid frågor som rör vård, utbildning och hög sysselsättning. Liberalerna leddes 2013–2025 av Justin Trudeau vars far Pierre Trudeau var partiledare 1968–1984 (och även premiärminister med undantag för ett knappt år 1979−1980). Justin Trudeau efterträddes i mars 2025 av Mark Carney som var chef för Kanadas centralbank 2008–2013 och därefter den första icke-brittiska chefen för Storbritanniens motsvarighet Bank of England 2013–2020.

Kanadas konservativa parti (Conservative Party of Canada, CPC) bildades 2003 genom en sammanslagning mellan det tidigare dominerande högerpartiet Kanadas progressiva konservativa parti (PCP) och en allians av flera mindre högerpartier som bildats några år tidigare. Syftet med sammanslagningen var att kunna ta upp kampen med Liberalerna. Detta orsakar fortfarande viss friktion inom partiet, då de som tidigare tillhört PCP, som var ett borgerligt mittenparti, måste samsas med socialt konservativa högerkrafter. PCP finns kvar som parti på provinsnivå. Konservativa partiet leds sedan september 2022 av högerpopulisten Pierre Poilievre. Han fick en plats i parlamentet i valet 2004, bara 25 år gammal, men förlorade den i valet 2025. Den officiella rollen som oppositionsledare i parlamentet övertogs då av den tidigare partiledaren Andrew Scheer. Men en partikamrat lämnade då sin plats i ett konservativt distrikt i Alberta så att Poilievre kunde ställa upp i ett fyllnadsval i augusti. Han vann med bred marginal och kunde därmed återta rollen som oppositionsledare.

Québec-blocket (Bloc Québécois, BQ) förespråkar självständighet för Québec. Partiet ställer endast upp i Québec i federala val, och säger sig bara representera den provinsens intressen. BQ står till vänster på den politiska skalan. Partiet tappade inflytande under en rad år, gjorde en stark comeback i valet 2019 men backade på nytt 2025. Partiledare är Yves-François Blanchet. I själva provinsen är det dominerande separatistpartiet Parti Québécois, PQ. Efter tolv år i opposition återtog PQ makten i Québec 2026 och partiet har utlovat en ny folkomröstning om självständighet. I två tidigare folkomröstningar har resultatet blivit nej, med god marginal 1980 och med mycket liten marginal 1995.  

Nya demokratiska partiet (New Democratic Party, NDP) förespråkar en socialdemokratisk politik. Partiet har framför allt haft framgångar på provinsnivå, men har på senare år stärkt sin ställning på federal nivå, i samband med att den karismatiske Jack Layton, partiledare 2003−2011, förde partiet närmare den politiska mitten. 2011−2015 var NDP största oppositionsparti, mycket tack vare framgångar i Québec. Hösten 2017 utsågs Jagmeet Singh till partiledare. Singh är sikh och det var första gången en person från en etnisk minoritet ledde ett federalt parti i Kanada. Han lämnade posten i maj 2025 och partiet leds tills vidare av Don Davies.

Kanadas gröna parti (Green Party of Canada, GPC) grundades 1983 och kom in i underhuset för första gången 2011. Partiet driver miljöfrågor. Elizabeth May var partiledare 2006–2019 och återkom i rollen 2022. Partiet beslutade i februari 2025 att införa en modell med två samtida ledare, som det svenska systerpartiets språkrör, och den tidigare vice partiledaren Jonathan Pedneault delar därefter partiledarposten med Elizabeth May. 

Ett nytt högerparti, Kanadas folkparti (People's Party of Canada, PPC), bildades 2018 av Maxime Bernier, som hade flera ministerposter i den konservativa regering som styrde Kanada 2006−2015. Det har hittills inte lyckats komma in i parlamentet.

Om våra källor

LÄSTIPS: läs mer om Kanada i UI:s publikation Utrikesmagasinet:
Valet i Kanada: Vem tacklar Trump hårdast? (2025-04-23)

 

10133

Mer läsning finns här!

I UI:s webbtidning utrikesmagasinet.se hittar du analyser och krönikor skrivna av svenska och internationella forskare, analytiker och journalister med bred erfarenhet av olika länder och regioner.

Det mesta är på svenska och alla artiklar är fritt tillgängliga.

Tipsa gärna dina vänner!

Till Utrikesmagasinet

poddbild-final.jpg


En podd om internationella frågor från Utrikespolitiska institutet.

Lyssna på Utblick


Varukorg

Totalt 0