Kanada – Äldre historia

Koloniseringen av Nordamerika från 1500-talet ledde till att ursprungsbefolkningen minskade snabbt, på grund av våld och sjukdomar som européerna förde med sig. På 1700-talet segrade britterna över fransmännen i tävlingen om att anlägga nya kolonier, men många fransktalande blev kvar i det som i dag är Qúebec. En förbundsstat bestående av fyra kolonier inrättades 1867 och därmed föddes Kanada som nation. Efter hand anslöt sig nya provinser och 1931 blev landet i princip helt självständigt.

De amerikanska kontinenternas urinvånare tros ha invandrat från Asien via Berings sund, som förbinder Sibirien med Alaska, för minst 15 000 år sedan. En del forskare tror att de första människorna kom långt tidigare. Boplatser har hittats på ön Triquet utanför British Columbia som är runt 14 000 år gamla, och både på prärien och långt österut i provinsen New Brunswick har lämningar påträffats som är uppemot 12 000 år gamla.

De första européer som kom till Kanada var vikingar som byggde en bosättning vid L’Anse aux Meadows på Newfoundland kring år 1 000 e Kr. Vikingarna som anses ha kommit från Norge via Island och Grönland stannade i L’Anse aux Meadows några år innan de tvingades lämna området efter strider med inuiter.

De europeiska kontakterna återupptogs 1497 när italienaren Giovanni Caboto (John Cabot) ”upptäckte” Kanadas östkust då han seglade under engelsk flagg till Newfoundland.

Kolonisering

Först 1534 inleddes koloniseringen av landet. Då kom fransmannen Jacques Cartier, som egentligen letade efter en vattenväg till Kina och Indien. Han for nedför Saint Lawrence-floden fram till de första forsarna där dagens Montreal ligger. Han kallade området för Kanada efter irokesernas ord för by.

Kolonisternas första permanenta bosättningar anlades på 1600-talet när handeln med pälsar började öka i omfattning. Städerna Québec och Montreal grundades 1608 och 1642. Fransmännen kallade den nya kolonin Nya Frankrike.

De flesta av ursprungsinvånarna levde som nomader men bedrev också jordbruk och fiske i liten skala. Många inhemska grupper började under 1600- och 1700-talen delta i handeln med pälsar och drogs på så sätt in i penningekonomin. Våld från kolonisternas sida, men även tidigare okända sjukdomar från Europa, gjorde att urbefolkningen snabbt minskade.

Pälshandeln var lönsam, och år 1670 fick ett engelskt bolag, Hudson Bay Company, tillstånd av den engelske kungen att ta kontroll över stora landområden vid Hudsonbukten.

Brittisk kontroll

Krigen mellan Frankrike och England (Storbritannien från 1707) i Europa påverkade även kolonierna i Nordamerika. I samband med freden i Utrecht 1713 överlämnade Frankrike delar av Kanada – Newfoundland samt dagens Nova Scotia (Akadien/l’Acadie) – till Storbritannien. Striderna mellan fransmännen och britterna fortsatte både i Europa och i kolonierna under 1700-talet. I ett avgörande slag utanför staden Québec 1759 besegrade britterna de franska trupperna. Fyra år senare tvingades Frankrike att överlämna större delen av sin koloni i Kanada till Storbritannien.

Fransmännen utgjorde då majoriteten av befolkningen i Kanada och fick behålla sitt språk, sin katolska religion och sitt rättssystem enligt Québec-lagen som antogs år 1774. Britter började invandra i stort antal, men de bosatte sig främst i Övre Kanada (nuvarande Ontario), och därmed kom fransmännen att fortsätta att dominera i Nedre Kanada (nu Québec). Svåra ekonomiska förhållanden och politiskt missnöje ledde till att fransk-kanadensarna gjorde uppror för att kräva ökat självstyre 1837–1838. Revolten slogs ned av brittiska styrkor och ledde till att det politiska inflytandet beskars för de fransktalande.

Kanadas "födelse"

Efter 1812 års krig – då den nybildade staten USA försökte driva ut britterna ur Nordamerika – stärktes banden mellan de kvarvarande kolonierna. Det brittiska parlamentet antog 1867 British North America Act som förenade Övre Kanada, Nedre Kanada, New Brunswick och Nova Scotia till en förbundsstat (federation).

Sex år senare hade British Columbia, Manitoba, Prince Edward Island och Northwest Territories tillkommit och 1905 anslöts även Alberta och Saskatchewan.

Det första kanadensiska parlamentet upprättades i Ottawa 1867 och John Alexander MacDonald utsågs till den första federala premiärministern. Han ledde ett konservativt parti, bildat 1854, vilket dominerade kanadensisk politik under större delen av 1800-talets andra hälft. Partiet utmanades främst av Liberala partiet (bildat 1867) som styrde landet 1896–1911.

Utvinningen av de rika naturtillgångarna, uppodlingen av prärien och en snabb industrialisering i öster skapade ekonomisk tillväxt i början av 1900-talet. Samtidigt tog invandringen fart.

Väg mot självständighet

Kanadensiska trupper deltog på Storbritanniens sida i boerkriget i Sydafrika runt sekelskiftet 1900 samt i både första (1914–1918) och andra världskriget (1939–1945). När värnplikt infördes i Québec under världskrigen utbröt kravaller där.

Kanadas väg mot självständighet fortsatte på fredlig väg. Storbritannien beviljade 1926 Kanada (och andra) rätten att på egen hand bedriva internationella förhandlingar. Efter samtal i London fick Kanada 1931 status som helt oberoende stat, med undantag för att grundlagsändringar måste godkännas av det brittiska parlamentet (det ändrades först 1982).

Den kanadensiska förbundsstaten fullbordades 1949 då Newfoundland beslöt att ansluta sig efter en folkomröstning (provinsen heter sedan 2001 Newfoundland och Labrador).

Om våra källor

10133

Mer läsning finns här!

I UI:s webbtidning utrikesmagasinet.se hittar du analyser och krönikor skrivna av svenska och internationella forskare, analytiker och journalister med bred erfarenhet av olika länder och regioner.

Det mesta är på svenska och alla artiklar är fritt tillgängliga.

Tipsa gärna dina vänner!

Till Utrikesmagasinet

poddbild-final.jpg


En podd om internationella frågor från Utrikespolitiska institutet.

Lyssna på Utblick


Varukorg

Totalt 0