Kanada – Modern historia

Tiden efter andra världskriget präglades Kanada av snabb industrialisering, ekonomisk tillväxt och framväxten av ett välfärdssystem. Makten växlade mellan liberaler och konservativa. Från 1960-talet började en stark separatiströrelse att ta fart i Québec men separatisterna förlorade 1995 en folkomröstning om självständighet med knapp marginal. Från 1990-talet började högerpopulistiska partier stärka sin ställning i västra Kanada. Två borgerliga partier gick 2003 samman i Konservativa partiet som kom att styra landet från 2006 till 2015, då Liberalerna återfick makten.

Industrialiseringen kom i gång på allvar i Kanada under efterkrigstiden då ekonomin expanderade kraftigt. På 1950-talet tog invandringen från Europa fart. Liberala partiet styrde landet från 1935 till 1957, då Progressiva konservativa partiet (PCP) tog över makten.

Liberalerna återkom till makten 1963. Under premiärminister Lester Pearson (1963–1968) fördes en politik som syftade till att hålla samman det stora landet, samtidigt som grunden lades till dagens välfärdsstat. Allmän sjukvård infördes och provinserna tvingades till genomgripande reformer inom utbildningssektorn och på det sociala området.

Den karismatiske Pierre Elliot Trudeau tog över som liberal premiärminister 1968. Trudeaus kritik av amerikanska bombningar av Nordvietnam ledde till ansträngda kontakter med USA. Kanada tog emot tusentals amerikanska vapenvägrare och desertörer. Den liberala regeringen förde dessutom protektionistisk handelspolitik för att hindra att utländska, främst amerikanska, företag köpte upp kanadensiska bolag.

Ett av de första problem som Trudeau fick ta itu med var den växande separatiströrelsen i Québec. Provinsen hade genomgått en sekularisering och välfärdsreformer som stärkt självkänslan och nationalismen. Främst bland de fransktalande krävde allt fler ökat självstyre eller självständighet. För att knyta Québec närmare federationen drev Trudeau igenom en språklag som gjorde franskan till officiellt språk vid sidan av engelskan. Samtidigt ändrades skatteregler så att Québec betalade mindre till den federala regeringen och fick tillbaka mer än tidigare.

Stärkt separatism

Trots detta skärptes konflikten och 1970 kidnappades och mördades provinsens arbetsmarknadsminister av separatister som också utförde flera bombattentat. Regeringen införde undantagslagar och fängslade hundratals personer för att få bukt med extremisterna. Myndigheternas hårda metoder stärkte separatisternas ställning.

Det separatistiska Québecpartiet vann provinsvalet 1976 med löftet om att hålla en folkomröstning om självständighet. Québecpartiet pläderade för politiskt oberoende men ville behålla de ekonomiska banden till resten av landet. I omröstningen 1980 förlorade separatisterna klart.

Under sin tid vid makten utvidgade Pierre Trudeau den federala regeringens makt på provinsernas bekostnad. Hälsovård och annan social service byggdes ut i samtliga provinser med hjälp av statliga bidrag. Regeringen höjde skatterna på oljeexporten och införde löne- och priskontroller.

Missnöjet med Liberalerna växte dock och under en kort period 1979–1980 styrdes landet av PCP.

Men Pierre Trudeau återkom och lyckades 1981 få samtliga provinser utom Québec att enas om att ge Kanada en egen författning, ett halvsekel efter det att självständighet från Storbritannien i övrigt uppnåtts (se Äldre historia). Samtidigt drev han igenom två tillägg till författningen som stöddes av de engelsktalande provinserna, men som också avvisades av Québec.

Konservativt styre

Hösten 1984 vann PCP, under ledning av Brian Mulroney, det federala valet. Den nya regeringen privatiserade statliga företag, tog bort hindren för utländska investerare och skar i de sociala program som Liberalerna hade infört.

Även Mulroney ville få en lösning på ”Québec-frågan”. I och med ett avtal, Meech Lake Accord, som nåddes 1987, såg en lösning ut att vara inom räckhåll. Ökat självstyre skulle få Québec att acceptera den nya författningen. Men avtalet gick i graven 1990 när provinsparlamenten i Manitoba och Newfoundland inte godkände det. I Québec började nu partier som inte tidigare förespråkat separatism att tala om självständighet.

Premiärminister Mulroney inledde även förhandlingar om ett frihandelsavtal med USA. Motståndet mot avtalet var stort från fackföreningarna som befarade att kanadensiska företag inte skulle klara konkurrensen från USA. Frihandelsavtalet blev en huvudfråga i valet 1988. PCP och Brian Mulroney vann valet och frihandelsavtalet undertecknades (det ersattes 1994 av Nafta, som även omfattade Mexiko, se vidare Ekonomisk översikt).

Regeringens problem med separatismen i Québec fortsatte. En ny uppgörelse, Charlottetown-avtalet, slöts 1992 och godkändes av ledarna för de tre största partierna och samtliga provinsledare. Enligt avtalet skulle Québec få särskild status och fler befogenheter, och även övriga provinser skulle få mer makt på den federala regeringen bekostnad. Men kanadensarna sade nej till avtalet i en folkomröstning.

Liberalerna tillbaka

I slutet av 1980-talet gick Kanada in i en lågkonjunktur, arbetslösheten steg och missnöjet med regeringen växte. I parlamentsvalet 1993 fick PCP bara två mandat. Makten övertogs av Liberalerna, under ledning av Jean Chrétien, medan det separatistiska Québecblocket blev största oppositionsparti.

I Québec hölls 1995 en ny folkomröstning om självständighet och separatisterna förlorade nu med knapp marginal.

I mitten av 1990-talet inledde Jean Chrétien en sanering av statsfinanserna, som bland annat innebar att anslagen till provinserna sänktes och den offentliga sektorn bantades. Efter några år vände ekonomin uppåt och den liberala regeringen kunde visa på god tillväxt och ett överskott i statens finanser, samtidigt som provinser och kommuner hade svårt att klara sina åtaganden.

Liberalerna vann även valet 1997 och kunde åter bilda regering. Nu blev det högerpopulistiska Reformpartiet, med bas i västra Kanada, största oppositionsparti.

Fortsatta författningsdiskussioner

Premiärminister Chrétien försökte skapa regler för hur ett eventuellt utträde ur federationen skulle kunna ske. Alla provinser utom Québec kom 1998 överens om en deklaration där Québecs unika karaktär erkändes. De enades om att alla författningsändringar som gjordes om provinsernas befogenheter skulle omfatta samtliga provinser. Senare slog Högsta domstolen fast att ingen provins ensidigt kan lämna federationen utan att först ha förhandlat med regeringen i Ottawa.

Nyval utlystes till hösten 2000. Liberalerna lyckades behålla makten, men det berodde mest på att oppositionen var splittrad. Huvudmotståndare var Kanadensiska alliansen som bildats genom en sammanslagning av Reformpartiet och flera små högerpartier.

Jean Chrétien avgick 2003 och efterträddes av finansminister Paul Martin. Samtidigt bildades Konservativa partiet då PCP gick samman med Kanadensiska alliansen.

När nyval hölls i juni 2004 blev Liberalerna störst, men partiet förlorade sin majoritet i parlamentet. Följden blev att Paul Martin bildade en minoritetsregering med stöd i parlamentet av Québecblocket och det socialdemokratiska NDP. Men en korruptionsskandal som avslöjats redan före valet skapade problem. Affären rörde över 200 miljoner kanadensiska dollar som den federala regeringen hade satsat i en reklamkampanj för att främja ”nationell enhet” i Québec efter folkomröstningen 1995. Den reklambyrå som fått uppdraget hade knappast utfört något arbete alls och mycket av pengarna hade gått till Liberalernas partikassa. Regeringen tillsatte en utredning som ledde till att premiärminister Martin friades från alla misstankar om inblandning, medan en del av skulden lades hos hans företrädare Jean Chrétien.

Efter ett gräl om vårdpolitiken drog NDP tillbaka sitt stöd för regeringen som därpå förlorade ett misstroendevotum varpå nyval utlystes.

Konservativa minoritetsregeringar

Valet i januari 2006 ledde till seger för Konservativa partiet och dess ledare Stephen Harper, som hade närmat sig den politiska mitten mer än tidigare. Men partiet fick inte egen majoritet i underhuset och Stephen Harper bildade en minoritetsregering som hade svårt att få igenom sina förslag i underhuset. Till sist valde Harper ändå att utlysa val till hösten 2008. De konservativa vann valet, men fick bilda en ny minoritetsregering.

I december 2008 planerade oppositionen ett misstroendevotum mot regeringen med hänvisning till att den gjort för lite för att motverka följderna av den internationella finanskris som brutit ut (läs om krisen här). Premiärministern fick dock generalguvernör Michaëlle Jean att skjuta på underhusets nästa session till i januari 2009. Luften gick ur oppositionen och Harper kunde sitta kvar.

Harper hade fortsatt svårt att driva sin politik men först i mars 2011 föll hans regering, då varken NDP, Liberalerna eller Québecblocket godkände nästa års budget. De tre partierna var kritiska till att regeringen inte hade redovisat hela kostnaden för ett program mot kriminalitet, samt mot sänkta bolagsskatter och ett eventuellt köp av nya stridsflygplan från USA.

Val hölls i maj 2011 och Konservativa partiet fick nu egen majoritet i underhuset.

Högergir med Harper

Efter valsegern kunde Stephen Harper börja driva sina hjärtefrågor som lägre bolagsskatter, ett starkt försvar och mer lag och ordning. Regeringen började också flytta ansvar från den federala nivån till provinserna, bland annat inom miljöområdet. Regeringen stärktes också av att den kanadensiska ekonomin klarat sig så pass bra genom internationell finanskris och lågkonjunktur i jämförelse med många andra västländer.

Efter valet 2006 hade miljö- och klimatfrågor spelat en stor roll i debatten och under några år hade regeringen försökt visa en mer grön profil än tidigare. Men nu bytte den fot och Kanada drog sig ur Kyotoavtalet för begränsning av utsläppen av växthusgaser.

Regeringen drev igenom sin nya politik genom att samla lagförslag i paket – med prefixet omnibus – som parlamentet antingen måste godkänna eller förkasta i sin helhet. Harper fick kritik för att han genom att i klumpa ihop förslag från vitt skilda områden begränsade möjligheterna att analysera och debattera sakfrågorna.

Lagpaket drevs igenom som bland annat skärpte asyllagstiftningen och straffen för en rad brott.

I oktober 2014 beslöt regeringen att Kanada skulle delta i den internationella insatsen mot den militanta islamistgruppen Islamiska staten (IS) i Irak. Insatsen utökades året därpå till att även gälla Syrien. Kort därefter skakades Kanada av två terrorattentat som krävde två liv. Året därefter antogs en ny lag mot terrorism som fick skarp kritik från flera håll eftersom den innehöll inskränkningar av en rad medborgerliga rättigheter.

En ny Trudeau

Parlamentsvalet 2015 förde på nytt Liberalerna till makten. Partiet hade fått en nystart våren 2013 genom valet av Justin Trudeau, son till den förre premiärministern Pierre Trudeau, till ny ledare. Liberalerna hade egen majoritet i parlamentet och Trudeau kunde bilda en majoritetsregering.

Många kanadensare välkomnade i början Justin Trudeaus öppna och progressiva framtoning efter tio år av konservativt styre under Stephen Harper.

Kanada Justin Trudeau.jpgJustin Trudeau var premiärminister från november 2015 till mars 2025. Foto: TT

Regeringen inledde med skattesänkningar för familjer med låga inkomster, samtidigt som skatterna höjdes för den rikaste procenten av befolkningen. Ett nytt barnbidrag infördes och stora investeringar i infrastruktur aviserades. Satsningarna bidrog till att budgetunderskottet växte.

Justin Trudeau anklagades snart för att försöka sitta på två stolar samtidigt. Han höll en hög profil i klimat- och miljöfrågor men betonade samtidigt hur viktig den kanadensiska energisektorn är, trots att utvinning och export av olja gör det svårt för Kanada att nå sina klimatmål (se även Naturtillgångar, energi och miljö).

Det parlamentsval som hölls 2019 betraktades av många som en folkomröstning om Trudeau. Valrörelsen blev hätsk. Liberalerna lyckades behålla positionen som underhusets största parti, trots att Konservativa partiet med knapp marginal fick en större andel av rösterna. Trudeau bildade nu en minoritetsregering.

Nyval 2021

Ett svårt test för regeringen blev covid-19-pandemin som bröt ut 2020 och ledde till att stora delar av landet stängdes ned. Trudeau blev en samlande kraft, med dagliga presskonferenser om läget i landet, och förtroendet för regeringen steg på nytt. I augusti 2021 utlyste Trudeau val till underhuset till månaden därpå. Han motiverade beslutet med att de kanadensiska väljarna måste få bestämma hur man skulle avsluta kampen mot pandemin och hur man skulle bygga upp ett bättre Kanada efter den.

Liberalerna fick inte den egna majoritet som partiet hade hoppats på i valet, utan bara två mandat mer än tidigare. Justin Trudeau fick bilda en ny minoritetsregering, med stöd av det socialdemokratiska NDP. Men samarbetet knakade och i september 2024 drog sig NDP ur en formell uppgörelse om stöd för regeringen. Tre misstroendeomröstningar mot Trudeau väcktes därefter, utan framgång. Samtidigt var han alltmer ifrågasatt även inom det egna partiet.

Trycket på regeringen skruvades upp efter Donald Trumps seger i presidentvalet i USA i november 2024. Många såg Trudeaus reaktion på Trumps hot om tullar som alltför försiktig och återhållsam. I början av 2025 meddelade han sin avgång både som partiledare och premiärminister.

Om våra källor

10133

Mer läsning finns här!

I UI:s webbtidning utrikesmagasinet.se hittar du analyser och krönikor skrivna av svenska och internationella forskare, analytiker och journalister med bred erfarenhet av olika länder och regioner.

Det mesta är på svenska och alla artiklar är fritt tillgängliga.

Tipsa gärna dina vänner!

Till Utrikesmagasinet

poddbild-final.jpg


En podd om internationella frågor från Utrikespolitiska institutet.

Lyssna på Utblick


Varukorg

Totalt 0