Dominica – Historia

Människor tros ha bebott Dominica i upp till 5 000 år. När européer nådde ön i slutet av 1400-talet mötte de kalinago, ett folk som bjöd hårt motstånd mot kolonisatörerna. Först på 1700-talet slog sig franska bosättare ned, och med dem kom slavar från Afrika för arbete på plantager. Fransmännen följdes av engelsmän och 1898 blev ön en brittisk kronkoloni. Dominica blev en självständig stat 1978.

De första människorna kom troligen från Sydamerika till dagens Dominica för mellan 4 000 och 5 000 år sedan. I början av vår tideräkning kom en annan folkgrupp, arawakerna, som några i sin tur trängdes undan av kalinago (tidigare kallade kariber) runt år 1000 e Kr. Kalinago kallade ön Waitukubuli ("hon som är så hög", vilket syftade på öns höga berg.

Christofer Columbus nådde Dominica söndagen den 3 november 1493. Därav har landet fått sitt namn (Dominica betyder söndag på latin). Den oländiga terrängen bidrog till att kalinago kunde stå emot européernas erövringsförsök i nästan 200 år. Återkommande strider med fransmän och britter och de sjukdomar européerna förde med sig skördade dock många offer inom ursprungsbefolkningen. År 1730 hade deras antal sjunkit från 5 000 till 400 personer. Ättlingar till dessa kalinago lever på ön än i dag.

På 1700-talet lyckades franska nybyggare etablera sig på ön. De anlade plantager och afrikanska slavar importerades som arbetskraft. Plantagerna på Dominica blev dock inte lika lönsamma som på andra öar på grund av bergen som försvårade alla transporter.

Brittisk koloni

Till skillnad från slavar på andra öar tilläts Dominicas slavar att odla och sälja egna produkter. På så sätt fick många pengar och kunde köpa sig fria. Vissa ägde till och med mindre plantager med slavar.

År 1761 erövrades Dominica av brittiska styrkor. Herraväldet över ön växlade ytterligare några gånger innan den slutligen blev brittisk 1805. Britterna grundade ett samhällssystem som gav vita monopol på politiken. Även fria svarta gavs dock rösträtt 1831, tre år innan slaveriet formellt förbjöds.

När slaveriet avskaffades i de brittiska kolonierna 1834 fanns det drygt 14 000 slavar på Dominica. Många övergav plantagerna där de arbetat som slavar för att röja egen mark och försörja sig på självständigt arbete. Att äga en egen jordlott är ännu i dag en starkt rotad tradition bland många dominiker.

När de tidigare slavarna flyttade fick plantagerna ont om arbetskraft samtidigt som nya byar växte upp på ön.

Ökande självstyre

Dominica fick 1838 som första brittiska koloni en svart majoritet i det lokala parlamentet. Därefter stiftades flera lagar som förbättrade situationen för majoriteten av befolkningen. Vita återtog dock kontrollen 1862. Parlamentet upplöstes och självstyret avskaffades. År 1898 blev Dominica en brittisk kronkoloni, styrd från London.

Efter oroligheter på 1930-talet höjdes levnadsstandarden på de brittiska öarna i Karibien. Nya arbetstillfällen skapades och utbildningen förbättrades.

De första allmänna valen till ett lokalt parlament hölls 1951. Majoriteten av platserna vanns av kandidater som stöttades av fackföreningar. Ett partisystem hade ännu inte tagit form. Dominicas första politiska parti, Arbetarpartiet, grundades 1955.

År 1958 bildade Dominica tillsammans med nio andra brittiska kolonier Västindiska federationen, men den kollapsade efter bara några år. Dominica fick 1967 status som så kallad brittisk associerad stat, vilket innebar att ön fick självstyre i interna frågor, medan London fortsatte sköta utrikespolitik och försvar.

 Självständig nation

Den 3 november 1978 blev Dominica en självständig stat inom Samväldet. Patrick John från Arbetarpartiet blev landets första regeringschef.

Den första tiden som självständig nation blev stormig. Protester utbröt 1979 mot regeringens planer på att inskränka fackföreningarnas och pressens verksamhet. Två människor dödades av militären och efter en tre veckor lång generalstrejk tvingades premiärminister John att avgå. Två månader senare orsakade orkanen David enorm förödelse, bananodlingar förstördes och tre av fyra invånare blev hemlösa.

Det konservativa Frihetspartiet vann en stor seger i valet 1980 under ledning av Eugenia Charles, som blev Karibiens första kvinnliga premiärminister. En av hennes första åtgärder var att upplösa försvarsstyrkan som var lojal med Patrick John. Två misslyckade statskupper följde. Patrick John dömdes 1985 för inblandning och fick tolv års fängelse, men släpptes efter fem år.

Charles var en av den dåvarande amerikanska presidenten Ronald Reagans främsta bundsförvanter i Karibien under 1980-talet, och Dominica bidrog med styrkor till den USA-ledda invasionen av Grenada 1983 (se Grenada: Historia). Frihetspartiet, som även vann valet 1985, förde en Kubafientlig politik och utsatte vänsterintellektuella för trakasserier.

Under andra halvan av 1980-talet växte missnöjet med den ekonomiska åtstramningspolitik som Charles bedrev. Oppositionen var dock splittrad, och genom att staten arrenderade ut jordlotter till småbrukare fick Charles tillräckligt med stöd för en tredje valseger 1990. Ett nybildat mittenparti, Förenade arbetarpartiet, blev näst största parti.

Efter orkanen Hugos framfart 1989, då 80 procent av bananskörden förstördes, lanserade regeringen ett program som erbjöd utlänningar medborgarskap i utbyte mot stora investeringar (se även Ekonomi).

Förödande orkaner

Valet 1995 vanns av Förenade arbetarpartiet som fick majoritet och Eugenia Charles avgick. Kort därpå drabbades ön av två orkaner som slog ut bananproduktionen, och Förenade arbetarpartiet lyckades inte infria väljarnas förväntningar.

I valet år 2000 vann Arbetarpartiet en knapp seger. Arbetarpartiet bildade regering med Frihetspartiet, som bara fått två mandat. Premiärminister blev Roosevelt Douglas. Denne avled av en hjärtattack hösten 2000 och efterträddes av Pierre Charles.

År 2003 genomfördes stora nedskärningar inom den offentliga sektorn och flera strejker bröt ut i protest. Med hjälp av lån från låneorganet IMF kunde Dominica vända den ekonomiska tillbakagången men samtidigt ökade statsskulden och budgetunderskottet.

I början av januari 2004 avled premiärminister Charles efter en tids sjukdom. Till efterträdare utsåg Arbetarpartiet utbildningsministern Roosevelt Skerrit, som med sina 31 år blev en av världens yngsta regeringschefer.

Regeringen beskylls för korruption

Inför parlamentsvalet 2005 kunde regeringen peka på de senaste årens ekonomiska tillväxt och Arbetarpartiet vann egen majoritet i parlamentet. Trots korruptionsanklagelser som gällde upphandling av 2 700 soptunnor utomlands vann Arbetarpartiet även valet 2009, med ännu större marginal.

Efter valet anklagade oppositionen Arbetarpartiet för fusk genom mutor och för att ha styrt statsägda medier. Under en tid bojkottade oppositionen arbetet i parlamentet i protest mot detta.

Under 2012 och 2013 hade Dominica tre olika presidenter. I september 2012 valdes Eliud Williams till president av parlamentet sedan Nicholas Liverpool meddelat sin avgång. Williams avgick dock redan i oktober 2013 och efterträddes då av Charles Savarin som bland annat hade varit minister med ansvar för nationell säkerhet. Förenade arbetarpartiet arrangerade omfattande demonstrationer mot båda presidentvalen och hävdade att dessa skedde på ett sätt som stod i strid med författningen.

Arbetarpartiet behöll en betryggande majoritet i parlamentsvalet 2014.

I september 2017 drabbades Dominica av orkanen Maria. Den orsakade skador som uppgick till 226 procent av BNP, en oerhörd siffra. Orkanen slet av taken på nästan alla byggnader, förstörde i stort sett alla bananodlingar och lämnade regnskogens träd utan löv. Enligt officiella siffror avled 65 personer i orkanen som beskrivs som den värsta i landets historia.

I parlamentsvalet 2019 stärkte Arbetarpartiet sin ställning något, och Roosevelt Skerrit satt kvar som premiärminister.

Om våra källor