Ryssland – Modern historia

De närmaste åren efter andra världskriget satt Josef Stalin kvar vid makten och samhället förblev hårt kontrollerat. Först på 1980-talet mot bakgrund av en tilltagande ekonomisk kris inleddes en verklig reformpolitik "perestrojka" under Michail Gorbatjov. Öppningen ledde till ökande spänningar inom och mellan landets delrepubliker, och den sista december 1991 upplöstes Sovjetunionen och ersattes av 15 nya stater. Rysslands första år som självständigt land blev turbulenta. Efter millennieskiftet utvecklades landet i auktoritär riktning.

Den terror som Sovjetledaren Josef Stalin bedrivit (se Äldre historia) började kritiseras kort efter hans död 1953. Stalins efterträdare Nikita Chrusjtjov höll 1956 sitt ”hemliga tal” på den 20:e partikongressen, där han fördömde Stalins politik. Under Chrusjtjov mjuknade statens metoder för att tysta oliktänkande men samhällsbygget vilade på samma premisser som tidigare. Kommunistpartiet förblev enda tillåtna parti och öppen opposition mot partiets ledande roll tolererades inte. Staten kontrollerade fortsatt all ekonomisk aktivitet.

Chrusjtjov störtades 1964 och efterträddes av Leonid Brezjnev, varvid en ideologisk och kulturell åtstramning inleddes. Brezjnevs konservativa politik, som låg mer i linje med det stalinistiska arvet, blev tydligare efter 1968 då Sovjetunionen invaderade Tjeckoslovakien för att stoppa den demokratisering av det kommunistiska systemet som pågick där. Med väst inleddes en period av avspänning, men förtrycket inom landet ökade.

Under de sista åren före Brezjnevs död 1982 blev den ekonomiska krisen för sovjetsystemet uppenbar. Långa köer utanför butiker med dagligvaror talade sitt tydliga språk. Tillväxttakten hade börjat avta redan under 1950-talet och nu drabbades ekonomin av en allvarlig stagnation. Det centraliserade planekonomiska systemet var en stor, ineffektiv byråkrati, där det blivit viktigare att uppfylla planerna kvantitativt än att förbättra varorna och utveckla tekniken. All seriös ekonomisk reformverksamhet sköts på framtiden. Brezjnevs död förändrade inget i det avseendet, eftersom han efterträddes av de nästan lika gamla och sjuka Jurij Andropov och Konstantin Tjernenko.

När den betydligt yngre Michail Gorbatjov i mars 1985 tog över posten som generalsekreterare för kommunistpartiet befann sig landet i en djup kris. Kapprustningen med USA hade blivit en allt tyngre börda för Sovjetunionen i takt med att ekonomin stagnerade. Den sovjetiska författningen från 1977 fastslog i sin paragraf sex att kommunistpartiet var ”det sovjetiska samhällets ledande och riktningsgivande kraft och kärnan i dess politiska system och i alla statliga och samhälleliga organisationer”. Partiet kontrollerade allt organiserat liv i samhället. Medborgarnas möjligheter att påverka politikens utformning var minimala.

Reformpolitik

Gorbatjov försökte reformera och liberalisera det kommunistiska systemet, men detta satte hela systemet i gungning. Hans inrikespolitiska reformprogram hade tre nyckelord: glasnost, (öppenhet i pressen och den politiska debatten), perestrojka (omvandling av främst det ekonomiska livet) och demokratizatsija (demokratisering av det politiska livet). Han började frigöra pressen och övriga massmedier från partiets kontroll, fortsatte med organisationslivet och tillät så kallade informella grupper att bildas. Han införde folkvalda församlingar som inte stod under partiets kontroll. Det undergrävde alltmer partiets auktoritet. I mars 1990 ströks slutligen paragraf sex om kommunistpartiets ledande roll ur författningen. Förändringsprocessen blev betydligt mer långtgående än vad Gorbatjov ursprungligen hade avsett. Han ville modernisera och effektivisera näringslivet och samhället i stort men väckte därmed okontrollerbara politiska krafter till liv. Sovjetunionen började knaka i fogarna, både som politiskt-ekonomiskt system och som unionsbildning.

Den kommunistiska epoken avslutades med en misslyckad statskupp 19–21 augusti 1991. Kuppen var ett desperat försök av gammalkommunister i den högsta ledningen att stoppa den utveckling som Gorbatjov hade inlett. Men kuppförsöket fick inte stöd av militären och andra viktiga grupper i samhället och föll snabbt samman. Misslyckandet stärkte just de processer som kuppmakarna velat hejda, det vill säga unionens sönderfall och en upplösning av det kommunistiska systemet.

När Gorbatjov återvände till Moskva från Krim där han suttit i tillfällig husarrest framgick det snart att Sovjetunionen hade förändrats. Det politiska initiativet hade övergått till Gorbatjovs rival Boris Jeltsin, som i juni hade valts till president i Ryssland, den största delrepubliken i Sovjetunionen. Medan Gorbatjov satt fången på Krim hade Jeltsin i Moskva tagit kommandot för det samlade motståndet mot kuppmakarna.

Historia efter Sovjetunionens upplösning

Efter kuppförsöket lät Jeltsin upplösa och förbjuda det sovjetiska kommunistpartiet. Den 8 december 1991 samlades företrädare för de tre slaviska sovjetrepublikerna Ryssland, Ukraina och Vitryssland (numera Belarus) i den vitryska orten Belovesjkaja Pusjtja och beslöt upplösa Sovjetunionen. De förklarade att de ville ersätta unionen med en lösligare form av samarbete mellan de forna sovjetrepublikerna. Oberoende staters samvälde (OSS) bildades den 21 december 1991 av elva stater (de baltiska staterna samt Georgien deltog inte). Den 25 december avgick Gorbatjov som Sovjetunionens president och Ryssland blev en självständig stat.

Vid det laget hade Jeltsin hunnit presentera ett omfattande ekonomiskt reformprogram och tillsätta en ny regering med ekonomen Jegor Gajdar som drivande kraft.

Övergången från sovjettidens centralplanerade, resursslösande och ineffektiva produktion till en modern marknadsekonomi blev plågsam för ryssarna. En viktig punkt i den nya regeringens program var att släppa priserna fria. Detta ledde till stora prishöjningar och en snabbt växande inflation. Konsumentpriserna ökade med 2500 procent från december 1991 till december 1992. För medborgarna blev prishöjningarna en chock. Inflationen gjorde deras besparingar värdelösa. Samtidigt inleddes en överföring av statlig egendom till privata ägare. Privatiseringen var avsedd att effektivisera företagen, men den ledde också till att en stor del av den statliga egendomen samlades hos några få finansmän, senare kallade oligarker, medan levnadsstandarden för breda befolkningsgrupper sjönk kraftigt. Produktionen minskade och många stora industriföretag upphörde att fungera. Statsbudgeten drogs med ständiga underskott och Ryssland blev svårt skuldsatt.

Skärpta motsättningar i toppen

Jeltsin och regeringen utsattes snart för hård kritik för såväl den ekonomiska politiken som för utrikespolitiken. I det ryska politiska livet fanns inget samförstånd om vart landet var på väg. Motsättningarna mellan presidenten och parlamentet skärptes under 1992 och 1993. Författningen från 1978 gällde ännu men kunde inte reglera maktfördelningen i det nya samhällssystemet. Resultatet blev maktkamp och politisk blockering.

I september 1993 tog sig Jeltsin rätten att upplösa parlamentet och utlysa val till ett nytt parlament. Den kommunistiska och nationalistiska oppositionen beskrev åtgärderna som en statskupp, förklarade Jeltsin avsatt och utropade en ny rege­ring. Jeltsins motståndare barrikaderade sig i parlamentsbyggnaden Vita huset och försökte med våld inta TV-tornet samt borgmästarbyggnaden. Först efter det att Jeltsin den 5 oktober låtit krigsmakten beskjuta parlamentsbyggnaden kunde han besegra sina motståndare. Det skedde till priset av 150 människors död.

Parlamentsvalet i december 1993 underströk motsättningarna kring reformpolitiken. Inget politiskt block fick majoritet i duman, vilket bidrog till att regeringen trots nationalisternas och kommunisternas starka ställning kunde lotsa sina förslag genom parlamentet.

Samtidigt med parlamentsvalet genomfördes en folkomröstning om en ny författning, vilken gav presidenten stora befogenheter på parlamentets bekostnad.

Krig i Kaukasien

I december 1994 ingrep Ryssland militärt för att kväsa strävandena till självständighet i republiken Tjetjenien i norra Kaukasien. Ingripandet var tänkt som en enkel och snabb operation men utvecklades till ett blodigt krig. Striderna, som krävde stora förluster bland såväl ryska värnpliktiga som civilbefolkningen i Tjetjenien, väckte stark motvilja utomlands men även i Ryssland (läs mer här).

I parlamentsvalet i december 1995 bidrog femprocentsspärren till att minska antalet partier i duman till fyra. Den största gruppen blev kommunisterna, men de fick inte egen majoritet. Presidentvalet sommaren 1996 vanns av Jeltsin i andra omgången. Hans främsta rival var kommunistledaren Gennadij Ziuganov. Jeltsins första uppgift efter valet blev att få slut på kriget i Tjetjenien. Hans ombud Alexander Lebed lyckades i augusti 1996 förhandla fram ett preliminärt fredsavtal med tjetjenernas befälhavare Aslan Maschadov. Kriget i Tjetjenien var därmed över för den gången.

De följande åren blev oroliga med ständiga motsättningar mellan regeringen och parlamentet och täta byten av premiär­ministrar.

I augusti 1998 föll statsfinanserna samman. Staten kunde inte betala sina inhemska lån och rubelns värde mot andra valutor minskade drastiskt. Finanskraschen visade sig emellertid bli en hälsokur för den ryska ekonomin. Att värdet på rubeln sjunkit gynnade exporten då ryska varor blev billigare utomlands. Importvaror steg i pris vilket stimulerade inhemsk tillverkning. På världsmarknaden steg samtidigt oljepriset till rekordhöga nivåer, vilket kraftigt ökade de ryska exportinkomsterna. En period av stadig tillväxt på omkring 7 procent per år följde. Levnadsstandarden började stiga och konsumtionen tog fart.

Jeltsin väljer Putin

Hösten 1999 inleddes ett generationsskifte i den ryska politiken. Jeltsin utsåg då överraskande förre chefen för säkerhetstjänsten, Vladimir Putin, till ny premiärminister och presenterade samtidigt Putin som sin kandidat inför presidentvalet i juli år 2000.

I Nordkaukasien hade situationen kraftigt försämrats. Radikala islamister under befäl av den tjetjenske rebelledaren Sjamil Basajev hade trängt in i republiken Dagestan och tagit kontroll över några byar. Putin drog igång en stor offensiv och rebellerna drevs ut ur Dagestan. Offensiven fortsatte med syfte att en gång för alla krossa rebellaktiviteten i Tjetjenien (läs mer här).

Den nya ryska offensiven i Tjetjenien fick till skillnad från kriget 1994–1996 till en början brett stöd av den ryska allmänheten och alla tongivande politiska partier. En bidragande orsak var en serie sprängattentat mot hyreshus i Moskva och andra ryska städer som officiellt tillskrevs tjetjenska terrorister.

Putin blir president

Putins kraftfulla agerande mot Tjetjenien gjorde honom snabbt till Rysslands populäraste politiker. Nyårsaftonen 1999 meddelade Jeltsin överraskande att han skulle avgå i förtid. I enlighet med författningen överlämnade han sina befogenheter till premiärminister Putin. I presidentvalet 27 mars 2000 fick Putin över 50 procent av rösterna redan i första valomgången.

Putin klargjorde att han ville stärka statsmakten i Ryssland och började 2000 med att begränsa de regionala ledarnas makt. Putin vidtog också åtgärder mot oligarkernas oproportionerligt stora inflytande i samhället. Oligarkernas finansimperier växte fram under 1990-talet och omfattade banker, oljebolag, fastigheter, industriföretag och massmedier. Via kontakter med politiker på nyckelposter och kontroll över viktiga massmedier kunde oligarkerna påverka politiken. 

Förundersökningar om skatteflykt, förskingring och andra oegentligheter inleddes mot flera stora finansimperier. Tillslagen riktades i många fall mot oligarker som kontrollerade viktiga massmedier. Slutresultatet blev ett ökat statligt inflytande över massmedierna, särskilt TV.

Sommaren 2003 ingrep myndigheterna mot det stora oljebolaget Yukos affärer. Bolagets huvudägare Michail Chodorkovskij greps och sattes i fängelse, anklagad för bland annat skatte­brott. Det egentliga motivet bakom tillslaget antogs vara att Chodorkovskij hade visat egna politiska ambitioner och stöttat flera oppositionspartier ekonomiskt. Chodorkovskij dömdes 2005 till åtta års fängelse. År 2010 dömdes han ytterligare en gång för förskingring.

Storseger för Putintrogna

Dumavalet 2003 blev en storseger för de partier som stödde president Vladimir Putin. Störst blev det nybildade Enade Ryssland, som fick drygt en tredjedel av rösterna. Putin kunde därmed lätt driva igenom alla sina förslag i parlamentet.

Presidentvalet i mars 2004 blev en promenadseger för Putin, som fick omkring 70 procent av rösterna. Inga allvarliga oegentligheter förekom vid själva valet, men utländska observatörer kritiserade massmediernas klara favorisering av Putin i valkampanjen.

Parallellt med att Putin tog ett fastare grepp om makten blev terrorism ett allt mer påtagligt hot mot ryssarna i vardagen. Det andra kriget i Tjetjenien hade visat sig ännu mer utdraget och blodigt än det första, och i takt med att rebellerna trängdes tillbaka på slagfältet ökade terrordåden runt om i landet.

Flera uppmärksammade terrordåd, bland annat ett utdraget gisslandrama på en teater hösten 2002 och ett antal självmords­attentat, drabbade huvudstaden Moskva med många dödsoffer som följd. I Beslan i republiken Nordossetien tog terrorister i september 2004 barn, lärare och föräldrar som gisslan och hotade att spränga hela byggnaden i luften. Dramat slutade i ett blodbad som kostade minst 340 människor, däribland många barn, livet.

Med hänvisning till Beslandramat förklarade Putin att statsmakten måste stärkas ytterligare. Vallagen ändrades så att det blev svårare för mindre partier att komma in i duman. 

Putin byter jobb

När Putins ämbetstid gick mot sitt slut meddelade han att han ämnade följa grundlagen som förbjöd honom att ställa för omval. Han bytte i stället jobb med premiärminister Dimitri Medvedev. Med Putins stöd vann Medvedev presidentvalet våren 2008. Medvedev utsåg därefter Putin till sin premiärminister med utvidgade befogenheter.

I omvärlden uppfattades arrangemanget som ett sätt för Putin att fortsätta styra, fast bakom kulisserna. Enligt då gällande regler kunde en president bara väljas om en gång men det var inget som hindrade att en tidigare president återvaldes efter ett uppehåll vilket bäddade för en återkomst av Putin som president 2012.  

Eftersom Putintrogna partier hade fått en överväldigande majoritet i duman i valet 2007 kunde författningsändringar lätt drivas igenom. Hösten 2008 antog duman en lag som förlängde presidentens mandatperiod från fyra till sex år med början vid valet 2012. Också dumans mandattid förlängdes, från fyra till fem år.

Ekonomiska problem

Ekonomin försämrades i spåren av den internationella finanskrisen från 2008 och på grund av oljeprisets nedgång. När arbetslösheten ökade kom tecken på social oro, men i takt med att oljepriset steg återhämtade sig den ryska ekonomin relativt snabbt även om tillväxten förblev lägre än före finanskrisen.

När Putin i september 2011 meddelade att han tänkte ställa upp i presidentvalet i mars 2012 och det stod klart att det var uppgjort sedan länge att Putin och Medvedev åter skulle byta jobb med varandra blev det droppen som fick bägaren att rinna över för många väljare. Stödet för både Putin och Medvedev började dala.

I valet till parlamentet, duman, i december fick Enade Ryssland bara 49 procent av rösterna jämfört med drygt 63 procent i valet 2007. När dumavalet följdes av ett stort antal rapporter om valfusk gav sig nya grupper ut på gatorna för att demonstrera.

Valförlusten och demonstrationerna försatte Putin på defensiven för första gången sedan han blev president år 2000, men Putin var långt mer populär än sitt parti och han lyckades vinna presidentvalet som hölls i början av mars 2012. Putin saknade trovärdiga motkandidater och omvaldes med drygt 60 procent av rösterna. Särskilt på landsbygden var stödet för Putin starkt.

Putins seger gav upphov till nya protester. Bland annat hölls en stor demonstration på Bolotnaja-torget i Moskva i maj med tiotusentals deltagare. Manifestationen utmynnade ut i våldsamma sammandrabbningar mellan aktivister och polis. En av ledarna för massprotesterna var advokaten och bloggaren Aleksej Navalnyj som kom att bli en ledande regimkritiker de följande åren.

För att kväsa oppositionen inskränktes demonstrations- och mötesrätten och staten stärkte sin kontroll över internet som blivit ett viktigt instrument för att samla motståndet mot regimen. De skärpta lagarna fick avsedd effekt och demonstrationerna ebbade ut.

Konservativa värden stärks

Under Putins tredje mandatperiod som president lade han ökad tonvikt vid en politik som främjade konservativa värden, den rysk-ortodoxa tron, rysk kultur och patriotism.

Från 2012 antogs en rad lagar i avsikt att stärka konservativa och patriotiska värderingar och begränsa vad som av myndigheterna ansågs vara skadligt västligt och ”liberalt” inflytande. Till exempel infördes lagar som gjorde det förbjudet att kränka någons religiösa känslor och att propagera för homosexualitet bland minderåriga. Statliga program för patriotisk fostran av medborgarna från sovjettiden väcktes till liv.

Den återuppväckta patriotismen gick hand i hand med Putins utrikespolitiska strävan att återställa ett ryskt imperium och återta kontrollen över territorier som gått förlorade vid Sovjetunionens upplösning 1991 (se Utrikespolitik och försvar).

Putin gav representanter för säkerhetstjänsten och militären, så kallade siloviki, större inflytande över besluten i Kreml. Liberala reformförespråkare trängdes tillbaka. Åtgärder för att tysta oppositionen vidtogs steg för steg.

När ukrainarna år 2014 avsatte en Rysslandsvänlig president och sökte djupare integration med väst svarade Ryssland med att erövra halvön Krim där ryssar utgjorde majoritet (läs mer här). Ryssland stödde även upprättandet två ”folkrepubliker” i regionerna Donetsk och Luhansk i östra Ukraina där inslaget av ryssar också är stort.

I valet 2016 gick Enade Ryssland kraftigt framåt och de övriga partier som kom in i duman var alla mer eller mindre lojala med Putin och regeringen. Inget verkligt oppositionsparti klarade spärren. Från hela landet kom rapporter om valfusk och valet kritiserades av OSSE. Valdeltagandet var lågt – knappt 48 procent av de röstberättigade tog sig till vallokalerna, jämfört med 60 procent vid valet 2011.

Sviktande stöd

2018 valdes Putin om till president, denna gång med över 77,5 procent av rösterna. Oppositionen hävdade att valen var riggade och oberoende valövervakare rapporterade en rad fall av röstfusk.

Under åren 2018–2019 upplevde Vladimir Putin och hans stödparti Enade Ryssland en rad motgångar och stödet för president Putin sjönk som lägst till 59 procent. En reform om höjd pensionsålder som genomdrevs sommaren 2018 blev mycket impopulär hos befolkningen på alla samhällsnivåer och ledde till många protestaktioner. Missnöjet fick till följd att Enade Ryssland förlorade i en rad regionala val 2018.

Åren 2018–2019 kännetecknades också av storskaliga protester mot en sopreform. Invånarna i mindre städer utanför Moskva gick ut och demonstrerade mot fortsatt användning av överfulla soptippar som spred giftiga och illaluktande gaser. Då det inte längre gick att transportera Moskvas sopor till omgivande städer beslutade makthavarna att skicka dem till regioner i norra Ryssland och snart tog protesterna fart även där.

Oroligheterna fick regimen att stärka sin kontroll över valprocessen. Vid region- och lokalvalen hösten 2020 hindrades oppositionen från att kandidera på en rad platser. Under 2020 genomfördes också författningsändringar som innebar att Putins tidigare mandaterioder "nollställdes" så att han skulle kunna kandidera till presidentposten ytterligare två gånger – 2024 och 2036.

Inför dumavalet i september 2021 var så gott som alla oppositionella kandidater uteslutna. Månaden före valet var stödet för Enade Ryssland rekordlågt. Endast 30 procent av väljarna förutspåddes rösta på partiet. Trots det blev resultatet att Enade Ryssland vann drygt 50 procent av rösterna och kunde behålla två tredjedels majoritet i duman. Opposition rapporterade omfattande fusk. Valet kritiserades även av omvärlden.

Läs vidare i Inrikespolitik och författning.

LÄSTIPS – läs mer om Ryssland i UI:s nättidning Utrikesmagasinet
Ryska revolutionen – oundviklig och katastofal (2017-12-19)
Att rätta till sitt förflutna – en rysk historia (2018-01-10)

Om våra källor