Modern historia

De närmaste åren efter andra världskriget satt Josef Stalin kvar vid makten och samhället förblev hårt kontrollerat. Stalins efterträdare Nikita Chrusjtjov intog under 1950-talet en mjukare linje men Chrusjtjovs störtades och samhällsklimatet skärptes igen. Först på 1980-talet mot bakgrund av en tilltagande ekonomisk kris en verklig reformpolitik "perestrojka" under Michail Gorbatjov. Öppningen ledde till ökande spänningar inom och mellan landets delrepubliker, och den sista december 1991 upplöstes Sovjetunionen och ersattes av 15 nya stater.

Kort efter Stalins död 1953 började den stalinistiska person­kulten kritiseras och det hårda greppet om kulturlivet mjuknade något. 1956 höll efterträdaren Nikita Chrusjtjov sitt ”hemliga tal” på den 20:e partikongressen, där han fördömde Stalins politik. Chrusjtjov ville reformera systemet, men han skaffade sig många fiender inom partiet genom ideliga förändringar.

Chrusjtjov störtades 1964 och efterträddes av Leonid Brezjnev, varvid en ideologisk och kulturell åtstramning inleddes. Brezjnevs konservativa politik, som låg mer i linje med det stalinistiska arvet, blev tydligare efter den sovjetiska invasionen av Tjeckoslovakien 1968. Med väst inleddes en period av avspänning, men förtrycket inom landet ökade.

Under de sista åren före Brezjnevs död 1982 blev den ekonomiska krisen för sovjetsystemet uppenbar. Långa köer utanför butiker med dagligvaror talade sitt tydliga språk. Tillväxttakten hade börjat avta redan under 1950-talet och nu drabbades ekonomin av en allvarlig stagnation. Det centraliserade planekonomiska systemet var en stor, ineffektiv byråkrati, där det blivit viktigare att uppfylla planerna kvantitativt än att förbättra varorna och utveckla tekniken. All seriös ekonomisk reformverksamhet sköts på framtiden. Brezjnevs död förändrade inget i det avseendet, eftersom han efterträddes av de nästan lika gamla och sjuka Jurij Andropov och Konstantin Tjernenko.

När den betydligt yngre Michail Gorbatjov i mars 1985 tog över posten som generalsekreterare för kommunistpartiet befann sig landet i en djup kris. Kapprustningen med USA hade blivit en allt tyngre börda för Sovjetunionen i takt med att ekonomin stagnerade. Den sovjetiska författningen från 1977 fastslog i sin paragraf sex att kommunistpartiet var ”det sovjetiska samhällets ledande och riktningsgivande kraft och kärnan i dess politiska system och i alla statliga och samhälleliga organisationer”. Partiet kontrollerade allt organiserat liv i samhället. Medborgarnas möjligheter att påverka politikens utformning var minimala.

Reformpolitik

Gorbatjov försökte reformera och liberalisera det kommunistiska systemet, men detta satte hela systemet i gungning. Hans inrikespolitiska reformprogram hade tre nyckelord: glasnost, (öppenhet i pressen och den politiska debatten), perestrojka (omvandling av främst det ekonomiska livet) och demokratizatsija (demokratisering av det politiska livet). Han började frigöra pressen och övriga massmedier från partiets kontroll, fortsatte med organisationslivet och tillät så kallade informella grupper att bildas. Han införde folkvalda församlingar som inte stod under partiets kontroll. Det undergrävde alltmer partiets auktoritet. I mars 1990 ströks slutligen paragraf sex om kommunistpartiets ledande roll ur författningen. Förändringsprocessen blev betydligt mer långtgående än vad Gorbatjov ursprungligen hade avsett. Han ville modernisera och effektivisera näringslivet och samhället i stort men väckte därmed okontrollerbara politiska krafter till liv. Sovjetunionen började knaka i fogarna, både som politiskt-ekonomiskt system och som unionsbildning.

Den kommunistiska epoken avslutades med en misslyckad statskupp 19–21 augusti 1991. Kuppen var ett desperat försök av gammalkommunister i den högsta ledningen att stoppa den utveckling som Gorbatjov hade inlett. Men kuppförsöket fick inte stöd av militären och andra viktiga grupper i samhället och föll snabbt samman. Misslyckandet stärkte just de processer som kuppmakarna velat hejda, det vill säga unionens sönderfall och en upplösning av det kommunistiska systemet.

När Gorbatjov återvände till Moskva från sin tillfälliga husarrest på Krim framgick det snart att Sovjetunionen hade förändrats. Det politiska initiativet hade övergått till Gorbatjovs rival Boris Jeltsin, som i juni hade valts till president i Ryssland, den största delrepubliken i Sovjetunionen. Medan Gorbatjov satt fången på Krim hade Jeltsin i Moskva tagit kommandot för det samlade motståndet mot kuppmakarna.

Historia efter Sovjetunionens upplösning

Efter kuppförsöket lät Jeltsin upplösa och förbjuda det sovjetiska kommunistpartiet. Den 8 december 1991 samlades företrädare för de tre slaviska sovjetrepublikerna Ryssland, Ukraina och Vitryssland i den vitryska orten Belovesjkaja Pusjtja och beslöt upplösa Sovjetunionen. De förklarade att de ville ersätta unionen med en lösligare form av samarbete mellan de forna sovjetrepublikerna. Oberoende staters samvälde (OSS) bildades den 21 december 1991 av elva stater (de baltiska staterna samt Georgien deltog inte). Den 25 december avgick Gorbatjov som Sovjetunionens president och Ryssland blev en självständig stat.

Vid det laget hade Jeltsin hunnit presentera ett omfattande ekonomiskt reformprogram och tillsätta en ny regering med ekonomen Jegor Gajdar som drivande kraft.

Övergången från sovjettidens centralplanerade, resursslösande och ineffektiva produktion till en modern marknadsekonomi blev plågsam för ryssarna. En viktig punkt i den nya regeringens program var att släppa priserna fria. Detta ledde till stora prishöjningar och en snabbt växande inflation. Konsumentpriserna ökade med 2500 procent från december 1991 till december 1992. För medborgarna blev prishöjningarna en chock. Inflationen gjorde deras besparingar värdelösa. Samtidigt inleddes en överföring av statlig egendom till privata ägare. Privatiseringen var avsedd att effektivisera företagen, men den ledde också till att en stor del av den statliga egendomen samlades hos några få finansmän, senare kallade oligarker, medan levnadsstandarden för breda befolkningsgrupper sjönk kraftigt. Produktionen minskade och många stora industriföretag upphörde att fungera. Statsbudgeten drogs med ständiga underskott och Ryssland blev svårt skuldsatt.

Skärpta motsättningar i toppen

Jeltsin och regeringen utsattes snart för hård kritik för såväl den ekonomiska politiken som för utrikespolitiken. I det ryska politiska livet fanns inget samförstånd om vart landet var på väg. Motsättningarna mellan presidenten och parlamentet skärptes under 1992 och 1993. Författningen från 1978 gällde ännu men kunde inte reglera maktfördelningen i det nya samhällssystemet. Resultatet blev maktkamp och politisk blockering.

I september 1993 tog sig Jeltsin rätten att upplösa parlamentet och utlysa val till ett nytt parlament. Den kommunistiska och nationalistiska oppositionen beskrev åtgärderna som en statskupp, förklarade Jeltsin avsatt och utropade en ny rege­ring. Jeltsins motståndare barrikaderade sig i parlamentsbyggnaden Vita huset och försökte med våld inta TV-tornet samt borgmästarbyggnaden. Först efter det att Jeltsin den 5 oktober låtit krigsmakten beskjuta parlamentsbyggnaden kunde han besegra sina motståndare. Det skedde till priset av 150 människors död.

Parlamentsvalet i december 1993 underströk motsättningarna kring reformpolitiken. Inget politiskt block fick majoritet i duman, vilket bidrog till att regeringen trots nationalisternas och kommunisternas starka ställning i regel kunde lotsa sina förslag genom parlamentet.

Samtidigt med parlamentsvalet genomfördes en folkomröstning om en ny författning, vilken gav presidenten stora befogenheter på parlamentets bekostnad.

Krig i Kaukasien

I december 1994 ingrep Ryssland militärt för att kväsa strävandena till självständighet i republiken Tjetjenien i norra Kaukasien. Ingripandet var tänkt som en enkel och snabb operation men utvecklades till ett blodigt krig (se Tjetjenien). Striderna, som krävde stora förluster bland såväl ryska värnpliktiga som civilbefolkningen i Tjetjenien, väckte stark motvilja utomlands men även i Ryssland.

I parlamentsvalet i december 1995 bidrog femprocentsspärren till att minska antalet partier i duman till fyra. Den största gruppen blev kommunisterna, men de fick inte egen majoritet. Presidentvalet sommaren 1996 vanns av Jeltsin i andra omgången. Hans främsta rival var kommunistledaren Gennadij Ziuganov. Jeltsins första uppgift efter valet blev att få slut på kriget i Tjetjenien. Hans ombud Alexander Lebed lyckades i augusti 1996 förhandla fram ett preliminärt fredsavtal med tjetjenernas befälhavare Aslan Maschadov. Kriget i Tjetjenien var därmed över för den gången.

De följande åren blev oroliga med ständiga motsättningar mellan regeringen och parlamentet och täta byten av premiär­ministrar.

I augusti 1998 föll statsfinanserna samman. Staten kunde inte betala sina inhemska lån och rubelns värde mot andra valutor minskade drastiskt. Finanskraschen visade sig emellertid bli en hälsokur för den ryska ekonomin. Att värdet på rubeln sjunkit gynnade exporten då ryska varor blev billigare utomlands. Importvaror steg i pris vilket stimulerade inhemsk tillverkning. På världsmarknaden steg samtidigt oljepriset till rekordhöga nivåer, vilket kraftigt ökade de ryska exportinkomsterna. En period av stadig tillväxt på omkring 7 procent per år följde. Levnadsstandarden började stiga och konsumtionen tog fart.

Jeltsin väljer Putin

Hösten 1999 inleddes ett generationsskifte i den ryska politiken. Jeltsin utsåg då överraskande förre chefen för säkerhetstjänsten, Vladimir Putin, till ny premiärminister och presenterade samtidigt Putin som sin kandidat inför presidentvalet i juli år 2000.

I Nordkaukasien hade situationen kraftigt försämrats. Radikala islamister under befäl av den tjetjenske rebelledaren Sjamil Basajev och saudiern Chattab trängde in i republiken Dagestan och tog kontroll över några bergsbyar. Putin drog igång en stor offensiv och rebellerna drevs ut ur Dagestan. Offensiven fortsatte med syfte att en gång för alla krossa rebellaktiviteten i Tjetjenien och få slut på den laglöshet som rått i bergsrepubliken de senaste åren (läs mer i kapitlet Uppror i Tjetjenien).

Den nya ryska offensiven i Tjetjenien fick till skillnad från kriget 1994–1996 till en början brett stöd av den ryska allmänheten och alla tongivande politiska partier. En bidragande orsak var en serie sprängattentat mot hyreshus i Moskva och andra ryska städer i början av hösten. Hundratals människor omkom i attentaten, som officiellt tillskrevs tjetjenska terrorister.

Putins kraftfulla agerande mot Tjetjenien gjorde honom snabbt till Rysslands populäraste politiker. Hans popularitet bidrog till att Enighet, det parti han stödde, erövrade 23 procent av rösterna i parlamentsvalet i december 1999 och blev näst största parti i duman. Störst blev som tidigare komunistpartiet med 24 procent, men som helhet blev den nya duman betydligt mer villig att samarbeta med regeringen än sina föregångare.

Putin blir president

Nyårsaftonen 1999 meddelade Jeltsin överraskande att han skulle avgå i förtid. I enlighet med författningen överlämnade han sina befogenheter till premiärminister Putin. I presidentvalet 27 mars 2000 fick Putin över 50 procent av rösterna redan i första valomgången.

Putin klargjorde att han ville stärka statsmakten i Ryssland och började 2000 med att begränsa de regionala ledarnas makt (se Politiskt system). Putin vidtog också åtgärder mot de så kallade oligarkerna, som under Jeltsin-tiden hade fått oproportionerligt stort inflytande i samhället. Oligarkernas finansimperier växte fram under 1990-talet och omfattade banker, oljebolag, fastigheter, industriföretag och massmedier. Via sina kontakter med politiker på nyckelposter och sin kontroll över viktiga massmedier kunde de påverka politiken. Putin gjorde klart att oligarkerna inte längre kunde räkna med att slippa undan sina skatteskulder och att den ”lagens diktatur” han utlovat också skulle gälla finansvärldens mäktiga.

Förundersökningar om skatteflykt, förskingring och andra oegentligheter inleddes mot flera stora finansimperier. Många gladdes över att presidenten verkade inställd på att bryta upp sammanflätningen mellan makt och ägande i det nya Ryssland. Andra såg med oro hur tillslagen i första hand riktades mot oligarker som kontrollerade viktiga massmedier. Slutresultatet blev ett ökat statligt inflytande över massmedierna, särskilt TV.

Sommaren 2003 ingrep myndigheterna mot det stora oljebolaget Yukos affärer. Bolagets huvudägare Michail Chodorkovskij greps, anklagad för att olagligt ha tillskansat sig statlig egendom under privatiseringarna på 1990-talet och för skatte­brott. Det egentliga motivet bakom tillslaget antogs vara att Chodorkovskij hade visat egna politiska ambitioner och ekonomiskt hade understött flera oppositionspartier. Chodorkovskij dömdes 2005 till åtta års fängelse. År 2010 dömdes han ytterligare en gång för förskingring.

Storseger för Putintrogna

Dumavalet 2003 blev en storseger för de partier som stödde president Vladimir Putin. Störst blev det nybildade Enade Ryssland, som fick drygt en tredjedel av rösterna. Kommunistpartiet gick starkt tillbaka. Totalt blev två tredjedelar av platserna i duman besatta av ledamöter som var lojala mot presidenten. Putin kunde därmed lätt driva igenom alla sina förslag i parlamentet.

Presidentvalet i mars 2004 blev en promenadseger för Vladimir Putin, som fick omkring 70 procent av rösterna. Inga allvarliga oegentligheter förekom vid själva valet, men utländska observatörer kritiserade massmediernas klara favorisering av Putin i valkampanjen.

Parallellt med att Putin tog ett fastare grepp om makten blev terrorism ett allt mer påtagligt hot mot ryssarna i vardagen. Det andra kriget i Tjetjenien hade visat sig ännu mer utdraget och blodigt än det första, och i takt med att rebellerna trängdes tillbaka på slagfältet ökade terrordåden runt om i landet.

Flera uppmärksammade terrordåd, bland annat ett utdraget gisslandrama på en teater hösten 2002 och ett antal självmords­attentat utomhus, hade drabbat huvudstaden Moskva med många dödsoffer som följd. I Beslan i republiken Nordossetien tog terrorister i september 2004 barn, lärare och föräldrar som gisslan och hotade att spränga hela byggnaden i luften. Dramat slutade i ett blodbad som kostade minst 340 människor, däribland många barn, livet.

Med hänvisning till Beslandramat förklarade Putin att statsmakten måste stärkas ytterligare. Vallagen ändrades så att det blev svårare för mindre partier att komma in i duman. Spärren mot småpartier höjdes till sju procent och dumans ledamöter skulle i fortsättningen enbart utses i proportionella val enligt partilistor.

En omstridd lag som skärpte statens kontroll av frivilligorganisationer trädde i kraft 2006. Alla frivilligorganisationer måste registrera sig och förbjöds att ta emot bidrag från utlandet. Motiveringen var att man skulle förhindra att organisationerna utnyttjades för spioneri och omstörtande verksamhet, men enligt kritiker hotade lagen att kväva det spirande ryska civilsamhället.

Oron i Kaukasien sprids

Situationen i Nordkaukasien förblev orolig och visade att konflikten i Tjetjenien hade spritt sig till angränsande republiker. I Kabardino-Balkarien genomförde rebellgrupper en serie samordnade attacker mot polisstationer och andra offentliga byggnader med över 100 döda som följd. I många av de nordkaukasiska smårepublikerna var fattigdomen och arbetslösheten stor och både korruption och kriminalitet frodades. Det fick många unga män att söka sig till radikala islamistiska grupper med band till de tjetjenska rebellerna.

När Putins ämbetstid gick mot sitt slut meddelade han att han ämnade följa grundlagen som förbjöd honom att ställa för omval (se Politiskt system). Istället siktade Putin på att bli premiärminister efter skiftet på presidentposten 2008. Därmed ställde han upp i dumavalet hösten 2007 som kandidat för Enade Ryssland. Partiet vann stort med 63 procent och fick 315 av de 450 platserna i duman. Två andra Kremltrogna partier kom också in. Det starkt reducerade kommunistpartiet med 11 procent av rösterna och 57 platser blev enda oppositionsparti i duman.

Den internationella övervakningen av valet var liten. Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) hade bara fått visum för 300 valobservatörer. I sin rapport sade OSSE att valet inte kunde kallas rättvist, eftersom oppositionen hade haft så små möjligheter att göra sig hörd under valkampanjen.

I december samma år nominerade Enade Ryssland och andra Kremltrogna partier Dmitrij Medvedev, biträdande premiär­minister och styrelseordförande i energibolaget Gazprom som presidentkandidat. Medvedev, som var doktor i juridik, var sedan många år nära vän och medarbetare till Putin.

Medvedev mot seger

Med Putins stöd i ryggen gick Medvedev mot en självklar seger i presidentvalet i mars 2008. Flera tilltänkta oppositionskandidater, bland andra förre premiärministern Michail Kasianov och förre schackvärldsmästaren Garri Kasparov, hindrades på formella grunder att ställa upp.

I valet fick Medvedev nära 70 procent av rösterna. Kommunisternas kandidat Gennadij Ziuganov fick 18 procent och Liberaldemokraternas ledare Vladimir Zjirinovskij 9 procent. Valdeltagandet var nära 70 procent. Även det valet kritiserades av valobservatörer, dels därför att oberoende kandidater inte hade fått en rättvis chans att ställa upp, dels därför att motkandidaterna hade haft små möjligheter att komma fram i TV.

Medvedev inledde sin presidentperiod 2008 med att markera att han tänkte fortsätta sin företrädare Vladimir Putins politik. Han utsåg också Putin till sin premiärminister med utvidgade befogenheter. Kontrollen över guvernörerna i landets regioner flyttades över från presidenten till regeringen, och flera personer ur Putins förvaltning som president fick ministerposter i hans regering.

Nyordningen innebar att Ryssland för första gången fick ett system där två personer tillsammans utövade den högsta verkställande makten. I omvärlden uppfattades arrangemanget som ett sätt för Putin att fortsätta styra fast bakom kulisserna. Putin och Medvedev uppträdde nu i olika roller. Medvedev intog en mer liberal hållning och talade mycket om behovet av modernisering, av ett fritt och aktivt näringsliv utan alltför stor statlig inblandning, ett bättre rättsväsende, en mindre korrumperad statsförvaltning och friare massmedier. Putin betonade behovet av statlig styrning av ekonomin och samhällsutvecklingen i stort och framhöll gärna att Ryssland fortfarande var en stormakt i den internationella politiken.

Eftersom presidenttrogna partier hade en överväldigande majoritet i parlamentet, duman, kunde författningsändringar lätt drivas igenom. Hösten 2008 antog duman en lag som förlängde presidentens mandatperiod från fyra till sex år med början vid valet 2012. Också dumans mandattid förlängdes, från fyra till fem år.

Oppositionen förblev under Medvedevs första år svag och splittrad. Det enda oppositionsparti som var representerat i duman var Kommunistpartiet.

Ekonomiska problem

Ekonomin försämrades i spåren av den internationella finanskrisen från 2008 och på grund av oljeprisets nedgång. När arbetslösheten ökade kom tecken på social oro, men i takt med att oljepriset steg återhämtade sig den ryska ekonomin relativt snabbt även om tillväxten förblev lägre än före finanskrisen.

I de lokal- och regionalval som hölls under 2009 och 2010 vann Putins parti Enade Ryssland stort. Både oppositionen och det det oberoende valövervakningsorganet Golos hävdade att många oegentligheter hade förekommit.

När Putin i september 2011 meddelade att han tänkte ställa upp i presidentvalet i mars 2012 och det stod klart att det var uppgjort sedan länge att Putin och Medvedev åter skulle byta jobb med varandra blev det droppen som fick bägaren att rinna över för många väljare. Stödet för både Putin och Medvedev började dala.

Demonstrationer i städerna

I valet till parlamentet, duman, i december fick Enade Ryssland bara 49 procent av rösterna jämfört med 64 drygt 63 procent i valet 2007. När dumavalet följdes av ett stort antal rapporter om valfusk gav sig nya grupper ut på gatorna för att demonstrera. Under veckorna efter valet ordnades flera stora demonstrationer med krav på omval i Moskva och andra städer.

Oppositionsrörelsen fortsatte att samlas till manifestationer i början av 2012 även om mötena drog mindre skaror än före jul. Samtidigt ordnade Putins anhängare motdemonstrationer.

Valförlusten och demonstrationerna försatte Putin på defensiven för första gången sedan han blev president år 2000, men Putin var långt mer populär än sitt parti och han lyckades vinna presidentvalet som hölls i början av mars 2012. Putin saknade trovärdiga motkandidater och omvaldes med drygt 60 procent av rösterna (han fick över 70 vid valet 2004). Särskilt på landsbygden var stödet för Putin starkt.

Läs vidare i Aktuell politik.

LÄSTIPS – läs mer om Ryssland i UI:s nättidning Utrikesmagasinet
Ryska revolutionen – oundviklig och katastofal (2017-12-19)
Att rätta till sitt förflutna – en rysk historia (2018-01-10)

Om våra källor

 

Varukorg

Totalt 0