Ryssland – Äldre historia

De första statsbildningarna på det som senare blev ryskt territorium uppstod på 1000-talet f Kr i Centralasien, i Kaukasien och vid Svarta havet. På 850-talet e Kr grundades den östslaviska Kievstaten, och i Novgorod (Holmgård) bildade svenska vikingar under Rurik ett annat maktcentrum (Gårdarike).

Sedan även Kiev hamnat under Rurikätten växte riket, och i slutet av 900-talet kristnades det av missionärer från Bysans (Östrom). Det försvagades och splittrades dock till följd av maktkamper och invaderades vid 1200-talets mitt av mongoler, som gjorde de ryska furstarna till vasaller under Gyllene hordens khaner.

Under 1300-talet började furstendömet Moskva växa i betydelse. Efter Dmitrij Donskojs seger över mongolerna vid Kulikovo 1380 började en rysk centralstat att ta form med Moskva som centrum. Ivan ”den förskräcklige” minskade stormännens, bojarernas, makt och lät 1547 kröna sig till ”tsar av hela Ryssland”. Under hans tid utvidgades riket fram till Kaspiska havet, och Sibirien började koloniseras. Under ”den stora oredan”1604 försvagades staten av ständiga matkstrider inom adeln. Efter ett bondeuppror kröntes Michail Romanov till tsar 1613. Därmed lades grunden till dynastin Romanov som kom att sitta vid makten i drygt 300 år.

Under Michail Romanovs styre lagfästes livegenskapen, som gjorde bönderna socialt, ekonomiskt och rättsligt helt beroende av godsägarna. Med Peter den store (1682–1725) blev Ryssland en stormakt. Förvaltningen moderniserades efter västeuropeisk förebild. Handel och industri utvecklades och en reguljär armé och flotta skapades. I öster nådde ryssarna fram till Stillahavskusten. I väster nådde de genom erövringar från Sverige fram till Östersjön, och här anlades den nya huvudstaden S:t Petersburg.

Den ryska expansionen fortsatte under Peters efterträdare, bland annat Katarina den stora (1762–1796). Området söder om bergskedjan Kaukasus införlivades, liksom Bessarabien (med bland annat nuvarande Moldavien). Krim erövrades genom krig med Turkiet. Ryssland försåg sig också med landområden vid Polens delningar 1792–1795, och 1809 erövrades Finland från Sverige.

Krav på reformer

Efter Napoleons nederlag i Ryssland 1812 blev den ryska politiken utpräglat imperialistisk utåt och reaktionär inåt. Samtidigt växte dock kraven på sociala och politiska reformer, och redan 1825 försökte de så kallade dekabristerna genomföra en statskupp för att framtvinga en liberal författning.

Efter det ryska nederlaget i Krimkriget 1856 försökte tsar Alexander II stilla oron genom en rad reformer. Livegenskapen upphävdes 1861. Reformerna var dock otillräckliga. I takt med en snabb utveckling inom handeln och industrin växte en revolutionär rörelse fram. Extrema terrorgrupper bildades och 1881 mördades Alexander II. Därefter hårdnade styret.

När Ryssland 1904 förlorade ett krig mot Japan skärptes de sociala motsättningarna. Året därpå slog regimen ned ett uppror (1905 års revolution), men samtidigt tvingades tsar Nikolaj II att 1906 införa en författning, tillåta politiska partier och inrätta ett parlament, duman. Året därpå antogs en jord­reform. Demokratiseringen var dock halvhjärtad och oron växte. År 1911 mördades regeringschefen Pjotr Stolypin. Ständiga strejkvågor svepte genom landet.

De ryska motgångarna i första världskriget ledde till en ny kris, som 1917 mynnade ut i februarirevolutionen (mars enligt vår kalender). Tsaren abdikerade, och det uppstod en dragkamp om makten (dubbelväldet) mellan å ena sidan de revolutionära arbetar- och soldatråden (sovjeterna) och å den andra duman, som bildade en provisorisk regering.

Bolsjevikerna tar makten

Regeringen lyckades inte få den inrikespolitiska oron under kontroll. Genom oktoberrevolutionen (november enligt vår kalender) grep kommunisterna, som då kallades bolsjevikerna, makten. En regering, folkkommissariernas råd, upprättades. Till rådet hörde bland andra Vladimir Lenin, Lev Trotskij och Josef Stalin.

Till bolsjevikernas första åtgärder hörde förstatligande av jorden samt fredsförhandlingar med Tyskland. Genom kapitulationen, som undertecknades i mars 1918, förlorade Ryssland omfattande territorier som landet dock till stor del fick tillbaka efter Tysklands slutliga nederlag i första världskriget. Finland och de baltiska länderna förklarade sig självständiga. När ”vita” generaler med visst stöd av Storbritannien, Frankrike, USA och Japan försökte störta den ”röda” regimen utbröt inbördeskrig, som pågick 1918–1921.

”De röda” vann inbördeskriget, men ekonomiskt kaos vid krigets slut tvingade fram en tillfällig reträtt från den tidigare socialiseringspolitiken. Den nya ekonomiska politiken (NEP) tillät under åren 1921–1928 viss privat företagsamhet inom jordbruk, handel och småindustri. Målet var att återställa ekonomin till samma nivå som före kriget, vilket också lyckades.

Sovjetunionen uppstår

År 1922 bildades Sovjetunionen. Det var formellt ett frivilligt förbund mellan unionsrepublikerna Ryssland, Ukraina, Vitryssland och Transkaukasien med ett visst mått av självstyre för de enskilda republikerna, men eftersom makten inte låg hos de statliga institutionerna utan hos kommunistpartiet var frivilligheten skenbar.

Kommunistpartiets ledare Lenin lade grunden till ett system som utmärktes av en allsmäktig maktapparat bestående av partiet, staten och säkerhetstjänsten. Möjligheterna till fri debatt inom kommunistpartiet ströps. 1921, samma år som Lenin förbjöd alla politiska partier utom kommunistpartiet, infördes det så kallade fraktionsförbudet inom partiet. Det innebar förbud mot gruppbildningar inom partiet, det vill säga förbud mot alla försök att utforma alternativa politiska program.

Alla ledande bolsjeviker ställde sig bakom detta beslut. Till partireglerna hörde också den så kallade demokratiska centralismen, som tvingade lägre nivåer inom partiet att underkasta sig den styrande partigruppen. Denna organisationsprincip, som utformats när partiet verkade underjordiskt i Tsarryssland, fortsatte att gälla under alla år av sovjetmakt. Partiets högsta organ bestod av politbyrån, sekretariatet och centralkommittén.

1924 avled Lenin. De följande åren lyckades chefen för par­tiets sekretariat, Josef Stalin, stegvis samla makten i sina händer och undanröja alla konkurrenter i den högsta partiledningen. Åren 1929–1932 genomdrev han en brutal kollektivisering av jordbruket, där all mark förstatligades och övergick i så kallade kolchoser, som på papperet ägdes kollektivt, eller i stora statsjordbruk, sovchoser. Välbärgade bönder, så kallade kulaker, berövades sina egendomar och förvisades med sina familjer till avlägsna landsdelar där flertalet dog.

I de bördiga jordbruksområdena i Ukraina utbröt svår hungersnöd och flera miljoner människor svalt ihjäl. Samtidigt inleddes en intensiv industrialisering, där man särskilt satsade på den tunga industrin. Ett system för central planstyrning av hela ekonomin byggdes upp. Den privata äganderätten avskaffades.

Denna ”revolution uppifrån” slog sönder den tidigare ekonomiska och sociala strukturen i samhället och gjorde alla människor beroende av staten för sin försörjning. Priset för denna samhällsomvandling blev mycket högt i form av svält, sjukdomar och andra umbäranden. Säkerhetspolisen fick allt större befogenheter för att stävja alla protester.

Den stalinistiska terrorn mot så kallade folkfiender under åren 1934–1938 slog mot alla sektorer av samhällslivet, främst statsapparaten, partiapparaten och militären. Den drabbade hög som låg. Miljontals människor avrättades, deporterades eller dog i läger.

Mot slutet av 1930-talet försökte Stalin förebygga ett befarat angrepp från Hitler-Tyskland. I augusti 1939 undertecknade Sovjetunionens och Tysklands utrikesministrar Vjatjeslav Molotov och Joachim von Ribbentrop en pakt med löften om neutralitet och hemliga klausuler som delade upp Europa i ryska och tyska intressesfärer. Följande vecka anföll Tyskland Polen. Sovjetunionen marscherade in i Polen från öster, angrep Finland och ockuperade de baltiska staterna och Bessarabien.

När det tyska anfallet på Sovjetunionen ändå kom den 22 juni 1941 var den sovjetiska beredskapen dålig. Den militära ledningen var till stora delar ung och oerfaren, eftersom Stalins terror hade slagit hårt mot officerskåren. Tyskarna ryckte fram blixtsnabbt. På senhösten 1941 ockuperade de ett område som rymde närmare hälften av Sovjets förkrigsbefolkning.

Krigets vändpunkt blev slaget vid Stalingrad 1942–1943, som slutade med tysk kapitulation. Röda armén gick därefter till offensiv, återerövrade förlorade områden och trängde igenom Östeuropa och in i Tyskland. Vid Jaltakonferensen 1945 drog Stalin, Roosevelt och Churchill upp planerna för ockupationen av Tyskland efter krigsslutet.

Krigets kostnader blev ohyggliga för Sovjetunionen. Minst 27 miljoner människor miste livet och landet utsattes för ofantliga materiella skador. Ändå gick landet ut ur kriget som den enda verkliga stormakten i Europa med underlydande stater i ett framväxande ”socialistiskt block”, bestående av Östtyskland, Polen, Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien och Bulgarien. Territoriellt hade Sovjetunionen vuxit avsevärt genom införlivandet av östra Polen, norra Ostpreussen, Transkarpatien, Bessarabien, norra Bukovina, delar av Karelen, de baltiska staterna samt delar av ögruppen Kurilerna och ön Sachalins södra del.

LÄSTIPS! Läs mer om Ryska revoutionen i UI:s nätidning Utrikesmagasinet
Ryska revolutionen - oundviklig och katastrofal

Om våra källor