Nordkorea – Ekonomisk översikt

Nordkorea har en av världens mest centralstyrda ekonomier med en överdimensionerad tung industri och ett ineffektivt jordbruk. Fattigdomen är utbredd och perioder av svält har förvärrat situationen. Omvärldens sanktioner mot kärnvapenprogrammet slår hårt mot ekonomin.

Bedömningar av Nordkoreas ekonomi försvåras av avsaknaden av tillförlitlig officiell statistik. Nordkorea räknas till gruppen låginkomstländer, den lägsta av Världsbankens fyra inkomstkategorier för världens länder (se översikt här).

Den ekonomiska utvecklingen hindras av låg tillgång till utbildade arbetskraft och modern teknologi och utrustning. Självtillit och självförsörjning, enligt begreppet juche, framhålls sedan länge som viktiga ideologiska principer, vilket också bidragit till landets isolering från omvärlden. Den ekonomiska strategin styrs genom femårsplaner.

Den svårt eftersatta infrastrukturen i landet är ett av de främsta hindren för att en modern ekonomi ska kunna byggas upp. Även den mycket utbredda korruptionen utgör ett hinder för utvecklingen. Jordbruket står fortfarande för omkring en femtedel av ekonomin och utrikeshandeln är begränsad.

Utländsk katastrofhjälp har räddat många liv. Nordkorea har varit starkt beroende av hjälpsändningar med mat. FN:s livsmedelsprogram WFP skeppade på två årtionden från starten 1995 mer än fyra miljoner ton mat till landet, till ett värde av cirka 1,7 miljarder dollar. Bilateralt stöd har också varit viktigt, från främst Kina, USA, Sydkorea och Japan. Ökade politiska spänningar har dock lett till minskat stöd från omvärlden.

Statens krympande resurser har gått till militären och till den korrupta politiska eliten. Ledarnas omåttliga lyxliv misstänks finansierat genom organiserad brottslighet med narkotikahandel, vapensmuggling och förfalskning av dollar.

Nordkorea är ett av tre länder i världen som det internationella organet FATF har med på sin svarta lista över länder som inte gör tillräckligt för att bekämpa penningtvätt och finansiering av terrorism.

Liksom i Sydkorea spelar starka familjedrivna företagskonglomerat en viktig roll i ekonomin. Dessa har stark koppling till staten, partiet eller militären och får därigenom olika fördelar. Men den statliga kontrollen är stark och det är staten, och Kim Jong-Un själv, som styr över tillsättningen av företagschefer och vilka statsföretag som ska tilldelas affärslicenser och tillåtas bedriva handel med omvärlden. Även militären har stort ekonomiskt inflytande och kontrollerar egna industrier och handel.

Under 2000-talet har de marknadsekonomiska inslagen förstärkts och det har byggts upp en betydelsefull informell ekonomi. Svarthandeln med mat och kläder har vuxit och det finns hundratals marknader (jangmadang) i landet. Dessa spelar en viktig roll för nordkoreanernas möjligheter att försörja sig, men kontrolleras numera hårt av staten.

På senare tid har det även inom jordbruket blivit tillåtet för kollektiven att sälja överskott från produktionen privat.

Samtidigt har Nordkoreas ledarskap under det senaste decenniet strävat efter att minska betydelsen av den informella sektorn och öka den statliga kontrollen. Det har skett bland annat genom ökad övervakning och kraftiga löneökningar för statliga arbeten; det har hittills varit långt mer lönsamt att försörja sig inom den informella ekonomin. Bara inom militärindustrin eller strategiskt viktiga företag har förutsättningarna varit lika goda.

Kim Jong-Un presenterade 2024 en ny plan ”20 x 10”, som är en strategi för regional utveckling som innebär att moderna fabriker ska byggas på 20 nya ställen i landet varje år under en 10-årsperiod. Planen är ett försök att jämna ut klyftorna i levnadsstandard mellan Pyongyang och andra större städer och landsbygden.

Kriser och folkligt missnöje

Ända in på 1970-talet var Nordkorea mer industrialiserat och hade en högre inkomst per invånare än Sydkorea. Sedan kom problem som energibrist, föråldrade fabriker och dåligt utvecklade transportsystem. Nordkorea blev det första kommunistlandet i världen som ställde in betalningarna på sin utlandsskuld. Sovjetunionens upplösning 1991 blev ett dråpslag för den nordkorean­ska ekonomin. Byteshandeln med östblocket upphörde och Nord­korea tvingades betala sin import med utländsk valuta. Därmed kollapsade utrikeshandeln och akut energibrist drabbade industri och jordbruk.

Det ekonomiska haveriet bidrog till massvält när skördarna slog fel (se Modern historia). Nordkorea tvingades ta emot nödhjälp utifrån och inleda försiktiga reformer. Bland annat tilläts utländska investeringar och ett visst mått av marknadskrafter.

I början av 2000-talet breddades reformerna. Vissa grupper fick rätt att handla med kontanter istället för ransoneringskort och en del priser släpptes fria. Men tillgången svarade inte mot efterfrågan, vilket ledde till inflation. Rispriset sköt i höjden, samtidigt som mer än två tredjedelar av befolkningen bara kunde skaffa basvaror genom ransoneringskort. Många var arbetslösa efter den tunga industrins kollaps. Läget förvärrades när utländskt matbistånd minskade till följd av konflikten med omvärlden om Nordkoreas kärnvapenprogram (se Utrikespolitik och försvar). 

Regeringen försökte också underlätta för utländska företag att göra affärer i landet. Den amerikanska dollarn var officiellt förbjuden men användes allt oftare inofficiellt. Ändå var bristen på utländsk valuta akut. Korruption och svartabörshandel ökade. 

Under 2009 försökte regimen strypa den växande marknads­ekonomin och svarthandeln och bekämpa inflationen. En valutareform som gjorde att hundra won plötsligt blev värda en won fick katastrofala följder. Varubristen ökade kraftigt och inflationen sköt i höjden. Folkliga missnöjesyttringar tvingade snart regimen att mjuka upp reformen. Svårigheterna fortsatte dock. Konfrontation med Sydkorea 2010 ledde till att bistånd och handel med grannen ströps.

Sanktioner drabbar hårt

Enligt beräkningar i Sydkorea, vars centralbank anses vara den mest tillförlitliga källan när det gäller ekonomisk statistik från Nordkorea, låg den ekonomiska tillväxten i Nordkorea i snitt på 1,2 procent om året 2000–2012.

Omvärlden införde under andra halvan av 2010-talet allt hårdare ekonomiska sanktioner mot Nordkorea (se Utrikespolitik och försvar). Kinas ledare såg länge genom fingrarna på kinesiska företag som bedrev handel och annat ekonomiskt utbyte med nordkoreaner i strid med internationella sanktioner, men från 2016 började Kina i högre grad att efterleva FN-sanktioner mot Nordkorea. I takt med sanktionspolitiken har även smuggling och inofficiell gränshandel mellan länderna kommit att spela en allt viktigare roll för den nordkoreanska ekonomin.

Nordkorea gick in i en recession med krympande BNP under 2017. Det var enligt sydkoreanska centralbanken bland annat en konsekvens av de sanktioner mot export av kol och andra mineraler som FN införde efter att landet genomförde sitt fjärde kärnvapenprov i september 2016. Ett annat bakslag för ekonomin blev stängningen av industrizonen Kaesong samma år. Kaesong hade startats 2004 som ett gemensamt projekt med Sydkorea intill den demilitariserade zonen, men stängdes när Sydkorea drog sig ur samarbetet och skickade hem sina arbetare till följd av Nordkoreas kärnvapenprov.

Pandemin och Ukrainakriget

Enligt Sydkoreas centralbank noterades 2019 en liten tillväxt i Nordkorea för första gången på tre år. Den uppgavs bland annat bero på en gynnsam utveckling inom byggnadsektorn, fiske och skogsbruk.

Men redan året därpå vände utvecklingen och BNP krympte hela 4,5 procent. Det var särskilt följderna av covid-19-pandemin som hade en negativ påverkan, inte minst med tanke på att handeln med Kina, den överlägset största handelspartnern, låg nere. Även 2022 blev BNP-utvecklingen negativ men 2023 kom en vändning. Då hade handeln med Kina åter kommit igång samtidigt som Rysslands krig i Ukraina öppnade för nya möjligheter för Nordkorea, vilka Kim Jong-Un inte var sen att dra nytta av (se även Utrikespolitik och försvar). Nordkorea har kunnat förse Moskva med vapen, militär utrustning och soldater i utbyte mot rysk olja och livsmedel.

 Om våra källor