FN – Framväxten

Sedan FN:s föregångare, Nationernas Förbund, i och med andra världskrigets utbrott 1939 slutgiltigt misslyckats med uppgiften att bevara världsfreden, avvecklades den internationella samarbetsorganisationen, även om den formellt bestod till 1945. Lidandet och förstörelsen i krigets spår gjorde dock klart för de stater som ingått förbund mot Nazityskland att världen behövde en ny organisation som kunde förhindra framtida krig.

De första försöken att dra upp riktlinjerna för dagens FN ägde rum i Washington DC i USA 1944, då representanter från Sovjetunionen, Storbritannien, USA och Kina möttes på godset Dumbarton Oaks. Deltagarna enades om många av det blivande FN:s uppgifter, medlemmar och regler för samarbetet.

De frågor som ännu inte fått någon lösning lyckades den brittiske premiärministern Winston Churchill, den amerikanske presidenten Franklin D Roosevelt och Sovjetunionens ledare Josef Stalin finna kompromisser för under det berömda mötet i Jalta i februari 1945. Ett viktig beslut var att fem stormakter (Sovjetunionen, Storbritannien, USA, Frankrike och Kina) skulle få vetorätt i säkerhetsrådet, det organ som skulle ansvara för fred och säkerhet.

Den 25 april 1945 möttes delegater från 50 länder i San Francisco i USA för att tillsammans skriva en stadga för organisationen. Andra världskrigets förlorare deltog inte. Den 24 oktober trädde stadgan formellt i kraft. Detta datum har därefter firats som FN-dagen.

Det kalla kriget inleds

Vid slutet av 1940-talet blev relationerna mellan Sovjetunionen och USA allt kyligare. Sovjetunionen hade efter krigsslutet gradvis skapat sig en egen maktsfär i östra Europa, vilket oroade USA. För att bromsa den kommunistiska expansionen lanserade USA 1947 Trumandoktrinen, som utlovade amerikanskt stöd till stater som inte ville underkuvas av ”främmande makter”. Därefter följde den amerikanska Marshallplanen, som gav omfattande ekonomiskt stöd till återuppbyggnaden av Europa. De sovjetiska motdragen blev bland andra statskuppen i Prag 1948 och Berlinblockaden samma år.

Med bildandet av den västliga försvarsalliansen Nato (North Atlantic Treaty Organization) 1949 och den östliga motsvarigheten Warszawapakten 1955 grundlades uppdelningen mellan öst och väst. Den kom att styra hur länderna i de båda blocken agerade i FN:s olika organ.

I Koreakriget 1950–1953 fick den starka spänningen mellan öst och väst ett konkret uttryck. Det blev likaså det första tillfälle då FN ingrep militärt i ett land. Den 25 juni 1950 angrep det kommunistiska Nordkorea – tidigare förvaltat av Sovjetunionen – Sydkorea, där den förre förvaltaren USA hade stora intressen. USA svarade med att i säkerhetsrådet föreslå åtgärder för att undsätta Sydkorea. I normala fall skulle Sovjetunionen med sitt veto ha förhindrat en aktion, men en resolution gick igenom eftersom landet tillfälligt lämnat säkerhetsrådet i protest mot att Kuomintang-styret i Taiwan och inte Pekingregimen representerade Kina i FN. Ett militärt kommando med trupper från olika medlemsstater fick under USA:s ledning i uppgift att försvara Sydkorea. När FN-trupperna hösten 1950 ryckte in på nordkoreanskt territorium placerade Kina, av fruktan för intrång på den kinesiska sidan, ut trupper i Nordkorea. I säkerhetsrådet försökte västmakterna få igenom en resolution som krävde att Kina skulle hämta hem sin armé. Sovjetunionen, som nu återtagit sin plats i säkerhetsrådet, lade emellertid in sitt veto mot resolutionen.

Samverkan för fred

USA bröt dödläget genom att lansera en resolution om ”samverkan för fred ” som antogs av generalförsamlingen. Samverkan-för-fred-resolutionen gav generalförsamlingen rätt att diskutera och utfärda rekommendationer om fred och säkerhet när säkerhetsrådet är handlingsförlamat till följd av ett veto. Generalförsamlingen pekade nu ut Kina som angripare och begärde att dess trupper skulle dras tillbaka. Kriget fortsatte dock till 1953, då ett stilleståndsavtal uppnåddes.

Även under Suezkrisen 1956 användes samverkan-för-fredproceduren. Krisen började som en konflikt om kontrollen av Suezkanalen mellan å ena sidan Frankrike och Storbritannien och å den andra Egypten. Britter och fransmän inledde bombningar av egyptiska mål sedan Egypten vägrat att lämna området kring Suezkanalen. Amerikanska och sovjetiska försök att få säkerhetsrådet att agera misslyckades på grund av Frankrikes och Storbritanniens veton. Generalförsamlingen kallades då in, och efter starka påtryckningar accepterade Frankrike och Storbritannien att dra tillbaka sina trupper och ingå avtal om vapenstillestånd.

FN:s generalsekreterare, svensken Dag Hammarskjöld, fick i uppdrag att övervaka vapenvilan med hjälp av en internationell FN-styrka (Unef). Styrkan blev inledningen till en viktig del av FN:s verksamhet, så kallade fredsbevarande operationer (se Fred och säkerhet).

Palestinafrågan och Kongokrisen

Endast ett par år efter FN:s bildande fick organisationen i uppgift att försöka lösa de problem som uppkommit kring Palestina, som både judar och araber gjorde anspråk på. I november 1947 antog generalförsamlingen en plan om delning av Palestina i en arabisk och en judisk stat. Planen accepterades dock inte av de palestinska araberna som understöddes av närliggande arabstater. Efter att judarna 1948 utropat staten Israel i det omstridda området utbröt strider mellan araber och judar. Snart utvecklades det hela till en konflikt mellan staten Israel och de arabiska grannstaterna som följdes av flera krig mellan parterna och fortsatta strider mellan israeler och palestinier. Konflikten har under årens lopp fortsatt att vara en av FN:s mest svårlösta frågor.

Hammarskjöld ställdes under sin tid som generalsekreterare 1953–1961 inför ytterligare en kris av stora mått. Bara några dagar efter det att Kongo (numera Demokratiska republiken Kongo, ”Kongo-Kinshasa”) blivit självständigt 1960 utbröt stridigheter mellan olika grupper i landet. Den tidigare kolonialmakten Belgien sände in trupper för att skydda egna medborgare. Sedan Hammarskjöld uppmärksammat säkerhetsrådet på situationen uppmanades Belgien att dra tillbaka styrkorna och en fredsbevarande FN-styrka, Onuc, skickades till Kongo.

Kongostyrkan fick i uppgift att försöka upprätthålla lag och ordning i ett land som splittrats mellan ett antal politiska fraktioner. Att Sovjetunionen och östblocket aktivt stödde premiärminister Patrice Lumumba, medan USA och väst var skeptiska till dennes intentioner, gjorde inte saken lättare. Först efter mordet på Lumumba 1961 löstes det dödläge som uppstått i säkerhetsrådet. Rådet enades då om att situationen i Kongo var ett hot mot internationell fred och säkerhet och att Onuc skulle få använda militärt våld, vilket var unikt för fredsbevarande trupper som dittills bara agerat i självförsvar.

Dag Hammarskjöld omkom 1961 i en flygkrasch när han var på väg till den kongolesiska provinsen Katanga som förklarat sig självständig. Omständigheterna kring hans död var oklara, en del bedömare har hävdat att planet sköts ner, och händelsen har varit föremål för flera utredningar under årens lopp. 1962 införlivades åter Katanga i Kongo med FN:s hjälp och två år senare kallades FN-trupperna hem.

Men det var inte alla konflikter under 1950- och 1960-talen som togs upp i världsorganisationen. Under Kubakrisen 1962 var det aldrig tal om något agerande från FN:s sida, eftersom konflikten rörde USA och Sovjetunionen, vilka skulle ha blockerat varje försök till resolution i säkerhetsrådet. Detsamma gällde Vietnamkriget.

Nya medlemmar, nya frågor

Under FN:s första decennium blev endast fem stater nya medlemmar, trots att många fler sökte medlemskap. USA tillät inte att länder som tillhörde östblocket valdes in. Sovjetunionen stoppade genom sitt veto nya medlemsstater med västsympatier. Men vid mitten av 1950-talet enades de båda supermakterna om att öppna dörren för 16 nya medlemmar. Därefter lades inte längre några hinder i vägen för stater att få medlemskap. Många av de nya FN-medlemmarna under 1950- och 1960-talen var före detta kolonier, framför allt i Asien och Afrika.

Fram till början av 1960-talet kunde USA utan större problem nå majoritet för sina förslag vid omröstningar i olika FN-organ, men efter 1963 skedde en förändring. Genom tillströmningen av nya stater från tredje världen ändrades styrkeförhållandena i generalförsamlingen: östblocket kunde räkna med fler röster, men framför allt skapades en ”automatisk” u-landsmajoritet.

U-länderna förde tillsammans upp frågor som låg i deras intresse, bland annat frågor som syftade till att sätta punkt för kolonialismen och uppnå en rättvisare fördelning av världens resurser mellan industrialiserade länder och utvecklingsländer. En fråga som ägnades stor uppmärksamhet i generalförsamlingen från början av 1960-talet och framåt var apartheidsystemet i Sydafrika. Generalförsamlingen fördömde apartheid som ett brott mot mänskligheten. Säkerhetsrådet införde dock först 1977 ett tvingande förbud mot vapenexport till Sydafrika (se Sydafrika). 

U-ländernas dominans i FN tilltalade inte alls USA, som under 1970-talet började visa tydligare missnöje med organisationen. Under generalförsamlingens 29:e möte fattades flera beslut som väckte amerikanskt ogillande, bland annat att utesluta Sydafrika ur generalförsamlingen och att bjuda in Yassir Arafat (ledare för den Palestinska befrielseorganisationen, PLO) att tala i generalförsamlingen. 

I samband med den så kallade skuldkrisen (se Arbetet för utveckling) vid mitten av 1980-talet accentuerades klyftan mellan industrialiserade länder i Nord och utvecklingsländer i Syd. Samtidigt hade det kalla kriget fått en nytändning. Den amerikanske presidenten Ronald Reagan stod för en markerat Sovjetfientlig politik. Hos den amerikanska opinionen blåste högervindar. Missnöjet med FN, som kritiserades för att vara ineffektivt och dominerat av icke-amerikanska intressen, ledde till att USA vid mitten av 1980-talet skar ner sina bidrag till organisationen. Det var ett hårt slag mot FN, som redan hade svårt att finansiera verksamheten. 

Vid slutet av decenniet började USA åter betala hela sina bidrag, sedan bland annat FN:s budgetarbete blivit effektivare.

Det kalla krigets slut

Med Michail Gorbatjov som ny ledare i Sovjetunionen 1985 blev landet mer öppet för samarbete med väst och det fick även en mer positiv inställning till FN-arbetet. Då Berlinmuren revs 1989 och de kommunistiska regeringarna föll i Öst- och Centraleuropa var det kalla kriget över och 1991 följde Sovjetunionens upplösning. Under de kommande åren kunde USA och Ryssland enas om viktiga nedrustningsavtal, vilket ledde till att relationerna mellan de båda stormakterna förbättrades ytterligare. 

År 1988 lovade Sovjetunionen att dra tillbaka sina trupper från Afghanistan efter nio års ockupation. En ännu mer seglivad konflikt nådde sitt slut 1990, då Namibia blev självständigt. Namibiafrågan hade då stått på FN:s dagordning sedan 1946. Iraks angrepp på Kuwait den 2 augusti 1990 satte den nya samarbetsandan i säkerhetsrådet på prov. Det blev också första gången sedan Koreakriget som FN använde militärt våld enligt kapitel VII i FN-stadgan (se Fred och säkerhet). Då Irak i november samma år fortfarande inte lämnat Kuwait gav säkerhetsrådet medlemsstaterna rätt att med våld se till att FN-resolutionerna efterlevdes. I januari 1991 angrep en USA-ledd FN-styrka Irak och drev tillbaka de irakiska trupperna. Förväntningarna på FN efter det kraftfulla agerandet var nu höga.

Nya fredsinsatser

Säkerhetsrådet beslutade under de följande åren om flera nya fredsbevarande operationer. Många sattes in i konflikter mellan olika etniska och religiösa grupper utan de stridande parternas samtycke. Därmed blev operationerna farligare, mer komplicerade och riskerna för misslyckanden ökade. FN:s ingripande för att lösa den katastrofala situationen i Somalia 1992 som hotades av inbördeskrig och anarki fick ett snöpligt slut. Först kallades de amerikanska trupperna hem – efter det att amerikaner dödats och misshandlats inför TV-kamerorna – och så småningom även FN-trupperna. Fredsinsatser i Bosnien på 1990-talet – då massakern i Srebrenica på cirka 8 000 bosniska muslimer inte kunde stoppas och Nato till slut fick ta över FN:s uppgifter – hör till ett annat av FN:s största misslyckanden, liksom folkmordet i Rwanda 1994 som organisationen inte heller lyckades förhindra.

En ljusglimt var dock utvecklingen i Sydafrika. När demokratiska val hållits och Nelson Mandela valts till ny president 1994 återkallade FN de sista sanktionerna mot landet. Hösten 1994 kunde en sydafrikansk delegation åter ta plats i generalförsamlingen.

När FN fyllde 50 år 1995 stod frågan om hur organisationen skulle kunna göras effektivare i centrum. Framför allt USA krävde en förändrad och nedskuren organisation och ställde detta som villkor för att betala sina skulder till FN.

Ny oenighet i säkerhetsrådet

Vid slutet av 1990-talet bröts den enighet i säkerhetsrådet som funnits där mer eller mindre sedan det kalla krigets slut. USA och Storbritannien genomförde i december 1998 flygangrepp mot Irak. Avsikten var att tvinga regimen att tillåta FN-kommissionen Unscom att genomföra inspektioner för att se till att landets massförstörelsevapen skrotades. Flygangreppen fördömdes av de ständiga säkerhetsrådsmedlemmarna Frankrike, Ryssland och Kina, som kritiserade USA och Storbritannien för att ha agerat utan FN-mandat.

Än mer försämrades relationerna i säkerhetsrådet av kriget i Kosovo. Sommaren 1998 hade strider utbrutit i den jugoslaviska provinsen mellan serbisk militär och UCK-gerillan som strävade efter självständighet för kosovoalbanerna. Säkerhetsrådet kunde inte enas om ett ingripande, bland annat på grund av ryskt motstånd. I mars 1999 ingrep emellertid Nato med bombflyg, sedan den jugoslaviske presidenten Slobodan Milosevic vägrat dra tillbaka sina trupper från Kosovo och stoppa fördrivningen av kosovoalbaner. Säkerhetsrådet hade inte gett sitt godkännande till Nato-insatsen. Sedan ett fredsavtal undertecknats, som innebar att alla serbiska styrkor skulle lämna Kosovo och att området skulle få betydande självstyre, återvann FN viss prestige. En fredsbevarande FN-operation inleddes för att bygga upp den civila administrationen av området (se vidare Kosovo).

När det internationella samfundet några månader senare på nytt ingrep för att skydda civila mot grova kränkningar av mänskliga rättigheter var det dock med godkännande från säkerhetsrådet.

Millennieförsamlingen och kriget mot terrorismen

FN:s generalsekreterare Kofi Annan framhöll inför det nya årtusendet behovet av att reformera FN:s verksamhet. Han tog initiativ till att generalförsamlingens möte hösten 2000 skulle kallas millennieförsamlingen och ägnas åt viktiga reformfrågor. Millenniedeklarationen, som antogs vid det toppmöte som hölls före millennieförsamlingen, satte upp mål för arbetet för fred och säkerhet samt för skyddet av miljön och mänskliga rättigheter. FN-medlemmarna enades om en rad konkreta tidsbundna mål, de så kallade millenniemålen.

Året därpå var generalförsamlingens möte, som inleddes den 12 september, starkt präglad av de terrordåd som hade lamslagit USA dagen innan. Bara två kilometer från FN-huset i New York hade World Trade Centers skyskrapor ödelagts av två kapade flygplan som hade kraschat in i byggnaderna.

Generalförsamlingen fördömde terrordåden och säkerhetsrådet förklarade i en resolution (1368) att terrordåden hotade internationell fred och säkerhet och hänvisade till självförsvarsrätten i stadgan.

Efter terrordåden koncentrerade den amerikanske presidenten George W Bush alla krafter på att hitta de ansvariga. USA skulle inte bara slå till mot terroristerna själva utan även angripa länder som hyste terrorgrupper.

I början av oktober 2001 inledde USA och Storbritannien angrepp mot mål i Afghanistan. Anfallen riktades mot terroristnätverket al-Qaida och dess ledare Usama bin Ladin, vilka befann sig i landet och utpekades som ansvariga för terrordåden. Man ville även komma åt de styrande talibanerna som hade vägrat att utlämna bin Ladin. USA:s angrepp mot Afghanistan hade stöd av många länder, och säkerhetsrådets resolution 1368 tolkades som ett godkännande av anfallet utifrån USA:s rätt till självförsvar. Alla Natos medlemsländer hade förklarat sig villiga att medverka militärt. Talibanernas motstånd upphörde i november. Efter en FN-stödd konferens i Bonn 2001 bildades en provisorisk regering i Afghanistan (se vidare Afghanistan). Säkerhetsrådet godkände att en militär styrka, Isaf, bildades under brittisk ledning för att upprätthålla säkerheten. FN fick genom Bonn-avtalet en huvudroll i återuppbyggnaden av det krigshärjade Afghanistan. 2002 tillsatte säkerhetsrådet FN-missionen Unama (se vidare Afghanistan) .

Irakkriget

Nästa steg i kampen mot terrorismen blev Irakkriget 2003. Målet var att avsätta Saddam Husseins regim i Irak, dels därför att landet förmodades ha eller vara på väg att utveckla massförstörelsevapen, dels därför att det fanns uppgifter om kontakter mellan al-Qaida och irakisk säkerhetstjänst. I februari 2003 hade FN:s vapeninspektörer fortfarande inte fått fram några uppgifter om massförstörelsevapen, men det gick inte heller att utesluta att sådana fanns. 

De flesta medlemsländer ansåg att rätten till självförsvar som hade gällt för Afghanistan-anfallet inte kunde utsträckas till ett angrepp på Irak. Kina, Frankrike och Ryssland förklarade att de skulle lägga in veto i säkerhetsrådet mot förslag att ingripa med våld i Irak. Trots det inledde USA i mars 2003 luftangrepp mot Iraks huvudstad Bagdad. Parallellt med bombanfallen gick USA och Storbritannien in med marktrupper. Kriget blev kort. I april gav Saddamregimen upp, men det väpnade motståndet mot de amerikanska trupperna fortsatte på flera håll. 

USA:s och Storbritanniens självsvåldiga agerande var en svår prestigeförlust för FN. I maj samma år antog säkerhetsrådet en resolution som hävde sanktionerna mot Irak. Trots att USA och Storbritannien till en början tycktes vilja hålla FN utanför Irak, blev de politiska och ekonomiska problemen snart för stora. Stöd söktes från FN och generalsekreteraren tillsatte en särskild representant för Irak, Sergio Vieira de Mello, som skulle samordna FN-organens verksamhet och bidra till att allmänna val kunde hållas. I augusti 2003 dödades de Mello tillsammans med 15 FN-anställda, i en bombattack riktad mot FN:s Irak-kontor. 

Säkerhetsrådet förlängde 2006, på uppmaning av Iraks regering, mandatet för den multinationella USA-ledda styrkan, som skulle verka för säkerhet och stabilitet i Irak. 2011 lämnade de sista amerikanska trupperna landet.

Reformprocessen tar åter fart

Toppmötet i september 2005 inför den 60:e generalförsamlingen sågs av Kofi Annan som ett tillfälle att försöka komma vidare med reformeringen av FN:s organisation och arbete. Men resultatet av toppmötet blev för många en besvikelse. FN-medlemmarna lyckades exempelvis inte enas om den kontroversiella frågan om en utvidgning av säkerhetsrådet (se Uppbyggnaden). Men det främsta misslyckandet var, enligt Kofi Annan, att åtgärder för att stärka nedrustningsarbetet fick uteslutas i slutdeklarationen.

En del framsteg uppnåddes dock. De viktigaste var att bilda ett nytt råd för mänskliga rättigheter, en kommission för fredsbyggande arbete och utfästelsen att stater hade ett kollektivt ansvar för att skydda befolkningar i världen mot folkmord, krigsförbrytelser, etnisk rensning och brott mot mänskligheten. Denna gemensamma förklaring från FN-staterna skulle bli ihågkommen som en av Kofi Annans främsta insatser. I januari 2007 efterträddes han som generalsekreterare av sydkoreanen Ban Ki-Moon.

Själv klargjorde Ban Ki-Moon när han tillträdde i januari 2007 att en av hans första prioriteringar skulle bli att förbättra kontakterna med USA. Under hans företrädare Kofi Annan hade relationerna mellan FN och USA blivit allt isigare – inte minst efter det att Annan öppet anklagat USA för att ha brutit mot internationell rätt när Irak invaderades.

Israel-Palestinakonflikten

2011, samma år som Ban Ki-Moon blev omvald som generalsekreterare för ytterligare en period, inledde han en ny reformprocess med ambitionen att göra världsorganisationen mer effektiv.

Under 2011 lämnade också den palestinske presidenten Mahmoud Abbas, trots intensiva påtryckningar från USA om att avstå, in en ansökan om medlemskap i FN för Palestina. Säkerhetsrådet kunde inte enas om att föra frågan om medlemskapet vidare för behandling i generalförsamlingen. Men i november 2012 kunde Abbas fira en triumf när generalförsamlingen på hans begäran röstade för att höja Palestinas status i FN från observatör till observatörsstat.

Israel-Palestinakonflikten (se Konflikten Israel-Palestina) fortsatte att kräva stor uppmärksamhet av flera FN-organ. USA har genom sitt veto många gånger under årens lopp stoppat vad som betraktats som Israelkritiska resolutioner i säkerhetsrådet. FN ingår i den så kallade kvartetten tillsammans med EU, USA och Ryssland. Den har strävat efter att få palestinierna och Israel att följa den fredsplan, den så kallade ”färdplanen”, som gruppen upprättat. I denna drogs riktlinjer upp för en lösning där två stater, en palestinsk och en israelisk, skulle kunna leva i fred sida vid sida. Israeler och palestinier har dock inte kunnat enas och försök att blåsa liv i förhandlingarna har självdött snabbt.

Finanskrisen

Under slutet av 00-talet och början av 2010-talet hade många FN-organ annars fullt upp med att hantera konsekvenserna av de ekonomiska kriser som skakade världen. Den finanskris som bröt ut i USA 2007 fick snabbt globala dimensioner och drabbade världens fattiga hårt, samtidigt som den hotade möjligheterna att uppnå millenniemålet om minskad fattigdom. Krisen ledde till minskad handel, lägre remitteringar från medborgare i utlandet och nedskuret bistånd för många utvecklingsländer. Samtidigt bidrog höjda matpriser i kombination med minskande jordbruksproduktion till att det uppstod en annan kris i många utvecklingsländer och till att ytterligare 40 miljoner människor fick hungra.
Genom finanskrisen uppdagades brister i det globala finansiella systemet. En FN-konferens hölls i juni 2009 om den finansiella och ekonomiska krisen och dess påverkan på utvecklingsarbetet.

FN och den arabiska våren

När den arabiska vårens folkliga upprorsvåg i Nordafrika och Mellanöstern spred sig till Libyen i början av 2011 blev situationen snart en fråga för FN. Ett särskilt sändebud skickades till Libyen för att diskutera med parterna i konflikten. I februari tillsatte FN:s råd för mänskliga rättigheter en undersökning för att utreda läget i Libyen där landets ledare Muammar Gaddafi hade satt in militär mot demonstranter. Säkerhetsrådet införde sanktioner mot regimen, krävde att humanitär hjälp skulle få fri passage in i landet och förde frågan om brott mot mänskligheten hade begåtts i samband med folkresningen till den Internationella brottmålsdomstolen (ICC) (resolution 1970). Gaddafis regim fortsatte dock skoningslöst med attackerna mot regimmotståndare. När säkerhetsrådet därefter antog resolution 1973 om att upprätta en flygförbudszon och tillät användningen av alla nödvändiga medel under stadgans kapitel VII var principen om att skydda civila (R2P) ett viktigt motiv.

Men många frågade sig varför världssamfundet kunde agera i Libyen men inte i Syrien, där tusentals civila hade dödats i det pågående blodiga inbördeskriget mellan president Bashar al-Assads styrkor och olika rebellgrupper. Det berodde på att säkerhetsrådet var bakbundet eftersom Kina och Ryssland blockerade resolutioner som lades fram om att bland annat införa sanktioner mot regimen och att låta ICC ta ställning till massmorden (se vidare Syrien).

Ban Ki-Moon slutar

När Ban Ki-Moon lämnade sin post i slutet av 2016 framhöll han Syrienkriget som sitt största misslyckande som generalsekreterare. Omdömena om Ban Ki-Moons ledarskap var blandade: han fick kritik för att han, särskilt under sin första femårsperiod, ansåg ha varit för följsam mot stormakterna, i synnerhet Kina och Ryssland, och för att inte ha reagerat tillräckligt kraftigt mot människorättsbrott.

Under Ban Ki-Moons andra femårsperiod kritiserades han särskilt för det bristfälliga  agerandet i samband med sexövergrepp mot barn i anslutning till FN-insatsen i Centralafrikanska republiken. Det hade tidigare rapporterats om sexuella övergrepp som begåtts av FN-soldater till exempel i Bosnien under 1990-talet och i Kongo-Kinshasa under 00-talet, men övergreppen i Centralafrikanska republiken fick långt större proportioner. När den svenske FN-diplomaten Anders Kompass 2014 slog larm till franska åklagare om att franska soldater utnyttjat barn i flyktingläger i Centralafrikanska republiken stängdes han av för tjänstefel. Detta växte till en skandal som uppmärksammades i medierna och FN kritiserades av en oberoende expertgrupp som granskade hanteringen av skandalen. Den menade att rapporterna om övergrepp borde ha utretts istället för att tid lades ner på att granska Kompass (se även Fred och säkerhet).

Ban Ki-Moon mötte också kritik för hur FN hanterade en annan skandal – spridningen av kolera till det jordbävningsdrabbade Haiti 2010. Smittan fördes dit av FN-soldater från Nepal som dumpade smittad avföring i en flod. Nära 10 000 dog och omkring 800 000 blev sjuka. Först 2016 bad Ban Ki-Moon om ursäkt och medgav att FN inte gjort tillräckligt för att bekämpa sjukdomens spridning i landet.

Båda händelserna påverkade synen på FN och de fredsbevarande operationerna i omvärlden negativt.

Parisavtalet och SDG:s

Inom FN har Ban Ki-Moons insatser för att driva frågan om att förhindra klimatförändringarna lyfts fram som en av hans största insatser som generalsekreterare. När klimatavtalet undertecknades i Paris av världens länder i december 2015 var det en av de större FN-framgångarna på länge och en milstolpe för klimatarbetet (se även kapitlet om Miljö och hållbar utveckling). Samma år antog FN:s stater även de 17 målen för hållbar utveckling (SDG). Dessa utgör tillsammans Agenda 2030, som handlingsplanen för att kunna bekämpa de största hindren för utveckling fram till år 2030 har döpts till.

En annan fråga som fick mycket uppmärksamhet kring mitten av 2010-talet var det ökande antalet migranter i världen. Inte minst kriget i Syrien hade lett till att en våg av flyktingar sökte sig till Europa, men flyktingarna kom också från andra håll. Det fanns även andra skäl till att människor ville lämna sina länder och hitta arbete, utbildning och skapa sig en framtid ett annat land. Inom FN och bland medlemsstaterna sågs det som allt mer angeläget att skapa ett globalt samlat regelverk för både hantering av människor på flykt och som arbetskraftsmigranter. I september 2016 hölls ett toppmöte som resulterade i en deklaration där FN-staterna beslöt att ta fram två ramverk, ett för migration och ett för flyktingsituationer.

Guterres blir ny generalsekreterare

Frågan om migranters och flyktingars situation och rättigheter låg nära till hands för FN:s nye generalsekreterare António Guterres som tog över efter Ban Ki-Moon i januari 2017. Guterres, som tidigare varit premiärminister i Portugal, hade de senaste tio åren varit chef för FN:s flyktingorgan UNHCR.

Det var ett konfliktfyllt, omvälvande och högst oberäkneligt läge i världen när Guterres tillträdde. Den politiska utvecklingen i Ryssland hade under några år gått i allt mer auktoritär inriktning och landet hade i större utsträckning börjat försöka påverka utvecklingen i länder i närområdet. Rysslands erövring av halvön Krim från Ukraina våren 2014 liksom det ryska engagemanget i Syrien från 2015 på Bashar al-Assads sida skapade ökade motsättningar till USA och många EU-länder.

Därtill hade hotet från terrorism och extremistiska rörelser ökat under senare år. Extremiströrelsen Islamiska staten (IS) hade vid mitten av 2010-talet erövrat viktiga städer i Syrien och Irak i sin strävan att bygga upp ett eget kalifat. IS hade därtill omfattande terrordåd i Europa på sitt samvete som attentaten i Paris 2015 och andra dåd som dess omfattande propaganda hade inspirerat till. I Syrien och Irak bekämpades IS med flygbombningar av USA och allierade länder och med kurdiska styrkor och irakiska regeringssoldater. Mot slutet av 2017 föll IS sista fäste al-Raqqa och det som varit basen för dess tilltänkta kalifat. Trots att förlusten fortsatte IS-anhängare och mindre grupperingar att utföra spridda attentat i Syrien och på andra håll.

En annan utmaning för Guterres och FN var den nye presidenten Donald Trump som tillträdde i USA i januari 2017. Hans gav tidigt uttryck för en stark kritik inte bara mot FN utan multilateralt samarbete överhuvudtaget. Under Trumps tid som president lämnade USA Unesco, Rådet för mänskliga rättigheter, Parisavtalet och drog sig även ur Iranavtalet, det avtal som 2015 efter flera år och stor möda förhandlats fram mellan de permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd samt Tyskland (P5+1) om att Iran kraftigt skulle banta sitt kärnteknikprogram i uytbyte mot att de internationella handelssanktionerna avskaffades. Trump framhöll också flera gånger att USA:s ekonomiska bidrag till FN skulle sänkas, särskilt till den fredsbevarande budgeten.

Det var inte första gången som en amerikansk president begränsade FN:s möjligheter att utföra sitt uppdrag. Att USA som världens största makt och främsta finansiär av FN-budgeten har ett starkt inflytande över världsorganisationen råder det inget tvivel om. Även George W Bush (2001–2009) hade en FN-kritisk inställning, vilket bland annat återspeglade sig i USA:s vägran att ansluta sig till Internationella brottmålsdomstolen (ICC) och i den negativa inställningen till Kyotoprotokollet om begränsningar av utsläpp av växthusgaser.

2020-talet

När demokraten Joe Biden vann presidentvalet i USA 2020 andades många som värnar om FN:s arbete och multilateralt samarbete ut. Biden lovade att åter ansluta USA till klimatavtalet och ville även återinträda i Iranavtalet samt några FN-organ däribland rådet för mänskliga rättigheter.

Men utmaningarna för världsorganisationen var långt ifrån undanröjda för det. Flera svåra och långvariga konflikthärdar väntade ännu på sin lösning – Jemen och Syrien hörde till de svåraste. I den tidigare krishärden Sydsudan syntes flera positiva tecken men fredsprocessen var skör och kunde kollapsa om den inte fick fortsatt omfattande internationellt stöd. Efter att myndigheter och rebellgrupper i Sudan hösten 2020 enats om ett fredsavtal för Darfur såg det ut som även denna långvariga konflikt hade fått en lösning. Säkerhetsrådet avslutade kort därefter den mångåriga fredsbevarande operationen Unamid, som organiserats tillsammans med Afrikanska unionen. Uppgiften att skydda civila lämnades över till Sudans övergångsregering som också skulle verka för att bygga fred och säkra förutsättningarna för humanitärt arbete och bekämpa lokala konflikter.

Bland de frågor som FN brottades med fanns konflikten med Nordkorea om dess kärnvapenprogram. Konflikten hade under 2010-talet under landets nya ledare Kim Jong-Un trappats upp i takt med att regimen ökade sina provskjutningar av kärnvapen och robotar, vilka i sin tur bemöttes med allt hårdare sanktioner från FN. Experter bedömde att Nordkorea snart skulle ha kapacitet att nå USA:s fastland med kärnvapen. 2018 tycktes en öppning till en lösning på konflikten skönjas efter att Kim Jong-Un överraskande sagt ja till att hålla samtal med inte bara Sydkoreas president utan även senare med USA:s. Men de toppmöten som hölls mellan parterna under 2010-talets sista år gav inga bestående resultat.

Coronapandemin

När 2020-talet inleddes dröjde det inte länge innan det nya coronaviruset som först upptäckts i Kina i slutet av 2019 kom att dominera den situationen i världen. I mars definierade WHO den globala smittspridningen av viruset som en pandemi och under det kommande månaderna som följde drabbades många länder i världen hårt. Nedstängningen av samhällen för att stoppa spridningen av den virusorsakade sjukdomen covid-19 fick svåra konsekvenser för enskilda människor, för länder och för den globala ekonomin. Arbetslösheten steg och export och industriproduktionen påverkades kraftigt. Siffrorna över människor som dog i covid-19 började stiga dramatiskt världen över.

Generalsekreteraren António Guterres uppmanade i mars 2020 världens länder att införa en global vapenvila och gå samman i att bekämpa covid-19. I sin verksamhetsrapport påpekade generalsekreteraren att pandemin hade ” uppdagat risker som ignorerats i årtionden: bristfälliga sjukvårdssystem, klyftor i socialt skydd, strukturell ojämlikhet, miljöförstöring och klimatkrisen”. För att stödja människor och länder som redan från början är de mest utsatta gick FN i bräschen för att ekonomiskt stöd skulle ges och för olika former av skuldlättnader.

Hösten 2022 beräknade Världshälsoorganisationen, WHO att omkring 6,5 miljoner människor över hela världen hade dött i sjukdomen covid-19 som orsakas av coronaviruset. Samtidigt förklarade man att ett slut på pandemin var i sikte.