FN – Miljö och hållbar utveckling

 Människornas utsläpp av så kallade växthusgaser som koldioxid, metan och lustgas har lett till klimatförändringar och ökande temperaturer på vår jord. Att hejda klimatförändringarna och hantera följderna av dem har kommit att få allt större betydelse inom FN-samarbetet.

Miljön är ett förhållandevis nytt område som började diskuteras i FN först på 1970-talet i samband med att olika miljöproblem började uppmärksammas allt mer såsom sinande färskvattentillgångar, försurning och luftföroreningar.

1972 hölls på svenskt initiativ FN:s första miljökonferens i Stockholm. Konferensens viktigaste resultat var bildandet av ett biträdande organ för miljön, FN:s miljöprogram (Unep). Organisationen är idag den ledande inom miljöarbetet i FN-systemet och har bland annat till uppgift att följa upp de miljökonventioner och avtal som ingåtts. Viktiga miljökonventioner är till exempel konventionen för bekämpning av ökenspridning, konventionen om biologisk mångfald och konventionen om klimatförändringar, som drar upp principer för hur farliga utsläpp ska begränsas (se nedan). 

Först vid slutet av 1980-talet fick miljöfrågan riktigt internationellt genomslag, framför allt genom att man insåg att det finns ett starkt samband mellan ekonomisk utveckling och miljöförstöring. Brundtlandkommissionen lanserade begreppet ”hållbar utveckling ”, det vill säga dagens behov ska tillfredsställas men hänsyn ska tas till att världens resurser också ska räcka till kommande generationer. 

På FN:s stora miljökonferens, Unced, i Rio de Janeiro i Brasilien 1992 diskuterades de flesta av de viktigaste miljöfrågorna. Riokonferensen antog en deklaration med de viktigaste principerna för miljö- och utvecklingshänsyn samt ett handlingsprogram – Agenda 21 – med riktlinjer för det fortsatta internationella och nationella arbetet med miljö och utveckling. Ett annat resultat av konferensen var att en särskild kommission för hållbar utveckling bildades som underorgan till Ecosoc. Kommissionen för hållbar utveckling skulle övervaka efterlevnaden av Agenda 21.

Vid Riokonferensen antogs också Ramkonventionen om klimatförändringar, som idag har undertecknats av nästan FN-medlemmarna. En första förhandlingskonferensen med konventionsstaterna (conference of the parties, Cop) ägde rum 1995. Därefter har en årlig konferens hållits varje år. I ett tilläggsprotokoll till konventionen, det så kallade Kyotoprotokollet från 1997, lovade ett 35 industrialiserade länder att begränsa utsläppen av koldioxid fram till perioden 2008–2012 med minst 5,2 procent från nivån år 1990. Det var en besvikelse när den amerikanska Bushadministrationen drog tillbaka USA:s signatur från Kyotoprotokollet i början av 2000-talet.

Hösten 2002 hölls ett nytt stort miljötoppmöte i Johannesburg i Sydafrika. Målet för mötet var att förena ekonomisk tillväxt och utrotning av fattigdom i utvecklingsländerna med skyddet av miljön. Slutdeklarationen kritiserades av främst miljöorganisationer för att vara urvattnad. Länderna misslyckades bland annat med att formulera tidsbundna mål för att rena luften och för att byta ut fossila bränslen mot förnyelsebara energikällor.

FN:s olika institutioner fortsatte några år in på 2000-talet att försöka hjälpa utvecklingsländer och andra behövande länder att bygga in miljöhänsyn i nationella strategier för utveckling och fattigdomsbekämpning. Genom den globala miljöfonden GEF, som upprättades 1991, kan utvecklingsländer få bidrag till miljöprojekt.

Varningarna för klimatförändringarna har duggat tätt under de senaste åren i takt med att havsnivåerna höjs och extremväder som torka, stormar och översvämningar blir vanligare. Jordbruk och odlingar förstörs, vilket leder till hunger och till att människor förlorar möjligheter till försörjning. Människor tvingas lämna sina hem och konkurrens om naturresurser ökar vilket kan förvärra konflikter. Flera rapporter har pekat på att det är brådskande att agera. I februari 2007 kom en rapport av FN:s klimatpanel (IPPC, bildad 1988 av Unep och FN:s fackorgan för meteorologi, WMO). Den bekräftade att människans utsläpp av så kallade växthusgaser gjort att klimatet blivit varmare. Att säkerhetsrådet för första gången diskuterade klimatförändringarna i april 2007 visade ytterligare på den nya uppmärksamheten kring dessa frågor. Ämnet togs upp av den brittiska regeringen som pekade på hur konflikter kan uppstå när tillgången till vatten, mat och energi hotas av klimatförändringar. 2007 fick IPPC Nobels fredspris tillsammans med den amerikanske tidigare vicepresidenten Al Gore. De belönades för sitt arbete för att bygga upp större kunskap om klimatförändringarna. År 2011 antog säkerhetsrådet för första gången en deklaration som erkände klimatförändringarna som en av de viktigaste utmaningarna för internationell fred och säkerhet.

Under 2010-talet har FN försökt hitta sätt att arbeta mer systematiskt med att hantera klimatrelaterade säkerhetsrisker och klargöra vilken roll organisationen kan ha. 2018 upprättades en så kallad klimatsäkerhetsmekanism där såväl Unep som UNDP och FN:s avdelning för politik och fredsbyggande frågor (DPPA) ingår. Tanken är att den ska kunna bistå med underlag till generalsekreterarens rapportering till säkerhetsrådet och hjälpa FN:s fältkontor med bedömningar kring klimatrelaterade säkerhetsrisker.

I början av 2020-talet drev bland annat Tyskland, som då hörde till säkerhetsrådets medlemmar, på för att säkerhetsrådet skulle utveckla metoder för att agera på ett tidigare stadium för att förebygga klimatrelaterade säkerhetsrisker och för att konflikter uppstår. I detta arbete föreslogs att nya mekanismer skulle utvecklas som ett system för att tidigt varna om problem.

Samtidigt har det enligt forskare funnits en splittring i säkerhetsrådet när det gäller om klimatrelaterade säkerhetsfrågor ska ingå rådets verksamhet. Inte minst Ryssland och Kina har varit tveksamma och bland annat hänvisat till att det finns andra FN-organ som bättre kan hantera dessa frågor.

Vid FN:s klimatkonferens i Köpenhamn var det meningen att länderna skulle lägga grunden för ett nytt klimatavtal inför att Kyotoprotokollet skulle sluta gälla 2012. Men mötet blev ett fiasko. En överenskommelse antogs men länderna kunde inte enas om några nivåer för utsläppsminskningar. Överenskommelsen var inte heller legalt bindande. Motsättningarna berodde bland annat på att många utvecklingsländer ansåg att de hade samma rätt som rika länder till ekonomisk utveckling och tillväxt och att de därför vore orättvist om de skulle beläggas med samma utsläppsbegränsningar som rika länder.

Ett nytt FN-möte, med staterna som anslutit sig till FN:s klimatförändringskonvention hölls i Cancún i Mexiko hösten 2010. Vid mötet antogs Nagoyaprotokollet, som har som mål att minst halvera den nuvarande utrotningstakten av växter och djurarter fram till 2020.

2011 hölls ännu ett klimattoppmöte, i Durban i Sydafrika. Ett resultat av mötet var att länderna enades om att förhandla om ett nytt bindande klimatavtal senast 2015. Inga länder skulle vara undantagna från avtalet, såsom var fallet med Kyotoprotokollet, men större krav skulle ställas på rika länder. Länderna enades även om andra åtgärder, däribland att upprätta en särskild klimatfond som skulle omfatta omkring 100 miljarder dollar, pengar som skulle kanaliseras till fattiga länders miljöarbete.

Vid FN:s klimatkonferens i Doha i Qatar förlängde ett antal länder som var parter till Kyotoprotokollet, däribland EU-länderna, detta avtal till år 2020. Men några länder, Japan, Nya Zeeland och Ryssland ville inte åta sig nya bindande utsläppsmål för en andra åtagandeperiod.

Vid klimatkonferensen i Warszawa 2013 beslöts att länder skulle lämna in sina utsläppsmål under första kvartalet 2015, som en förberedelse för konferensen i Paris i slutet av samma år då ett nytt globalt bindande klimatavtal skulle ingås. Vid Warszawakonferensen utmärkte sig en grupp utvecklingsländer, så kallade ”likeminded developing countries”, med att hävda att utvecklingsländer fortsatt inte skulle vara bundna av nya utsläppsnedskärningar, utan att de måste ha samma rätt som industrialiserade länder haft att få utvecklas. Därtill hävdade ländergrupperingen, där bland andra Venezuela, Saudiarabien, Malaysia, Kina och Kuba ingick, att det var rika västländer som hade en historisk skuld.

Vid konferensen beslöts också att skapa en möjlighet för fattiga befolkningar att få bättre skydd och kompensation i samband med svåra väderrelaterade katastrofer och även ökande havsnivåer.

I Paris 2015, vid klimatmötet COP21, enades 196 länder om ett omfattande klimatavtal kallat Parisavtalet. Målet med avtalet som trädde i kraft 2016 är att den globala temperaturökningen inte ska överstiga 2 grader Celsius under detta århundrade och att man ska sträva efter att den inte ska bli högre än 1,5 grader Celsius över den temperaturnivå som rådde före den industrialiseringen.

Varje land som står bakom Parisavtalet måste lämna in en nationellt beslutad klimatplan med utsläppsmål som ska uppdateras vart femte år. De första åtagandena lämnades in 2020 och ska skärpas över tid enligt Parisavtalet. Men det finns inga mekanismer som tvingar länder att genomföra sina åtaganden och enligt experter räcker de nationella mål som hittills fastställts långt ifrån till för att begränsa den globala uppvärmningen i enlighet med Parisavtalet.

Vid det toppmöte som hölls i september 2019 i samband med FN:s generalförsamling uppmanade Guterres länderna att i sina nationella klimatplaner planera för att minska utsläppen av växthusgaser med minst 45 procent till 2030 och att vara ”koldioxidneutrala” år 2050, det vill säga att nettoutsläppen av växthusgaser då ska vara noll.

Våren 2021 hade, enligt FN, länder som tillsammans stod för 65 procent av utsläppen av växthusgaser åtagit sig att vara koldioxidneutrala år 2050.