Sverige – Sociala förhållanden

Den generella välfärden i Sverige innebär att alla har rätt till pension och en rad ersättningar inom socialförsäkringen, oavsett ekonomisk ställning. Den finansieras av skatter, arbetsgivaravgifter och i viss mån anställdas egna avgifter.

På FN:s index över mänsklig utveckling (HDI) ligger Sverige på delad 5:e plats tillsammans med Tyskland, en hög placering i den högsta av fyra kategorier som beskriver utvecklingsnivån i länder (se hela listan här).

Socialförsäkringen hanteras av Försäkringskassan och omfattar framför allt barnbidrag, föräldrapenning, bostadsbidrag, handikappersättning, sjukpenning samt sjuk- och aktivitetsersättning (tidigare kallat förtidspension). Lite mer än hälften går normalt till sjuka och personer med funktionsnedsättning och 40 procent till barn och familjer. Utbetalningarna från Försäkringskassan som andel av ekonomin har i princip halverats sedan 2000, till cirka 3,7 procent av BNP år 2024.

Lägsta ålder för att ta ut allmän pension håller stegvis på att höjas, som en anpassning till ökande livslängd. I ett första steg höjdes lägsta pensionsålder från 61 till 62 år 2020, och 2026 kan individen ta ut allmän pension först vid 64 års ålder. Individens rätt att behålla en jobbet, inom ramen för Lagen om anställningsskydd (Las) förskjuts också. Från och med 2023 är gränsen 69 år. Pensioner hanteras sedan 2010 av Pensionsmyndigheten.

Arbetslöshetsförsäkringen administreras i huvudsak av fackföreningar, även om staten står en för en del av finansieringen. Det går att vara medlem i en arbetslöshetskassa (a-kassa ) utan att vara fackligt ansluten. Svenska löntagare är i hög grad fackanslutna även om andelen har minskat sedan mitten av 1990-talet. En viss ny tillströmning till fackförbunden noterades dock i samband med coronapandemin, och 2023 var 68 procent av arbetstagarna fackligt anslutna.

I Sverige finns ingen statlig minimilön, den sätts i stället av arbetsmarknadens parter genom kollektivavtalen. De omfattar runt 90 procent av alla anställda, alltså även medarbetare som inte är med i facket.

Arbetstagare har rätt till 25 semesterdagar varje år.

Föräldraledigheten omfattar 16 månader, varav 13 med ersättning relaterad till inkomsten (sjukpenningnivå) och 3 med en dagsersättning på 180 kronor om dagen. Tre månader på sjukpenningnivå är öronmärkta för respektive förälder. Män tar ut 30 procent av föräldraledigheten. Sjukpenningen uppgår till 80 procent av lönen, upp till ett visst tak, från andra sjukdagen.

Sjukskrivningarna och framför allt förtidspensioneringarna ökade under en rad år och blev en allt större belastning på staten. Efter en topp 2003 sjönk det så kallade ohälsotalet stadigt under flera år. Skärpt kontroll för att stävja fusk infördes 2005 och reglerna skärptes 2008, även om de efter stark kritik reviderades något därefter. Regeringens målsättning var att få fler att kunna återgå i arbete men kritikerna ansåg att många sjuka drabbades av orimliga krav. Ohälsotalet ökade åter från 2010 till 2015, men har sedan visat en nedåtgående trend.

Sjukvården är till största delen skattefinansierad men särskilt primär- och äldrevård utförs i ökande grad av privata operatörer. Sjukvården håller hög standard men kritiseras bland annat för långa väntetider för planerade ingrepp.

Liksom i stora delar av omvärlden har synen på hbtq-personers rättigheter ändrats avsevärt de senaste årtiondena. Homosexualitet avkriminaliserades 1944 men acceptansen var fortsatt låg i samhället. Sverige blev 1979 första land i världen som upphörde att klassificera homosexualitet som en sjukdom.

Homosexuella par i Sverige fick rätt att ingå äktenskap 2009. Från 1995 fanns rätten att ingå registrerat partnerskap, och homosexuella fick redan innan äktenskapsbalken blev könsneutral rätt att få gemensam vårdnad om barn, bli adoptivföräldrar och ha tillgång till assisterad befruktning. Sedan 2011 finns ett förbud mot diskriminering baserad på sexuell läggning i grundlagen. Enligt kritiker finns det mycket kvar att göra i fråga om rättigheter för transpersoner.

Rätten till fri abort fastställdes i lag 1974 och gäller till och med 18:e graviditetsveckan. Efter vecka 18 krävs ”synnerliga skäl” och tillstånd från Socialstyrelsen för en abort.

Källor till denna text