Lettland – Modern historia

Sovjettiden innebar ett hårt politiskt förtryck. När det lättade på 1980-talet bildades en folkfront som krävde oberoende, flerpartisystem och marknadsekonomi. 1990 vann folkfronten valet och deklarerade Lettland självständigt, vilket erkändes av omvärlden 1991. Övergången till marknadsekonomi blev smärtsam, och frågan om den ryska minoritetens ställning väckte politisk strid. Den förblev ett tvisteämne även sedan Lettland inträtt som medlem i Nato och EU 2004.

Under det sovjetiska väldet återupptogs förstatligandet av näringslivet, som inletts i början av 1940-talet. Jordbruket kollektiviserades, och kommunistpartiet blev enda tillåtna politiska organisation.

Den lettiska motståndsrörelsen, med spjutspets i de väpnade Skogsbröderna, slogs ned brutalt. 1953 hade cirka 120 000 människor deporterats, fängslats eller dödats. På ett dygn i mars 1949 sändes 43 000 människor från Lettland till Sibirien.

Sovjetledaren Josef Stalins död 1953 medförde politiskt töväder. Nationellt inriktade kommunister tog över i Lettland och viss ekonomisk decentralisering tilläts. Men 1959 byttes partiledningen ut, och sedan följde omfattande utrensningar av nationalistiska letter. En hårdhänt förryskning av landet genomfördes, bland annat genom massiv rysk invandring som hotade att göra letterna till minoritet.

I slutet av 1970-talet och början av 1980-talet återupplivades den lettiska nationella rörelsen. Oppositionen mot sovjetstyret och den ohejdade miljöförstöringen, främst vid militärbaserna, växte i styrka. En miljöskyddsorganisation bildades 1984, och sedan Michail Gorbatjov tagit över makten i Moskva formades en medborgarrättsgrupp i Lett­land 1986. Den organiserade massdemonstrationer vid frihetsmonumentet i Riga till minne av historiska sovjetiska övergrepp på Lettland. Oppositionen växte till en betydande politisk kraft, och i september 1988 erkändes lettiska som statsspråk.

Folkfronten

Folkfronten bildades i oktober 1988 och fick snabbt en stark ställ­ning. Den samlade de krafter som ville förändra den totalitära regimen – allt från anhängare av lettiskt oberoende och marknadsekonomi till reforminriktade kommunister som krävde större politisk och ekonomisk autonomi för sovjetrepubliken Lettland. En medlem av kommunistpartiet valdes till Folkfrontens förste ordförande.

Lettlands parlament, högsta sovjet, antog i juli 1989 en deklaration om suveränitet och ekonomisk självständighet. På 50-årsdagen av Molotov-Ribbentroppakten, den 23 augusti, formade invånarna i Estland, Lettland och Litauen en mänsklig kedja från Vilnius via Riga till Tallinn med krav på frihet och oberoende. I oktober 1989 krävde Folkfronten politisk och ekonomisk självständighet, flerpartisystem och marknadsekonomi. I lokalvalen i december fick Folkfrontens kandidater cirka tre fjärdedelar av rösterna. Motståndarna var samlade i den Moskvastyrda Interfrontrörelsen.

I början av 1990 fråntogs det lettländska kommunistpartiet sina författningsenliga privilegier av sovjetrepubliken Lettlands högsta sovjet, som också fördömde 1940 års beslut om anslutning till Sovjetunionen. Samtidigt togs flaggan, statsvapnet och nationalsången från mellankrigstidens självständiga Lettland åter i officiellt bruk.

Våren 1990 vann Folkfronten valet till Lettlands högsta sovjet med 138 av 201 mandat. Parlamentet bytte namn till högsta rådet och utfärdade en deklaration om återupprättande av Lettlands självständighet. Viktiga delar av författningen från 1922 återantogs som laglig grund för den nyutropade republiken Lettland. Anatolijs Gorbunovs från Lettlands kommunistparti, ordförande för högsta rådet, fick ställning som statschef medan Folkfrontens Ivars Godmanis utsågs till premiärminister.

Självständighet

Enligt sovjetledaren Gorbatjov var Lettlands självständighetsförklaring olaglig, och i Lettland strejkade icke-letter i protest mot självständigheten. I januari 1991 gav kommunistpartiets ledning order till inrikesdepartementets specialtrupper – Omon eller “svarta baskrarna” – att inta Lettlands viktigaste tidningsredaktioner och förlags­hus. Över 700 000 människor samlades i Riga för att försvara landets oberoende. I samband med de svarta baskrarnas väpnade aktioner några dagar senare mot inrikesdepartementet dödades fem människor. Händelserna gav självständighetsrörelsen ökat stöd. I en folkomröstning i mars 1991 stödde nära tre fjärdedelar ”en demokratisk och självständig lettisk republik”.

I samband med Moskvakuppen i augusti 1991, då det gamla sovjetgardet försökte återta makten, intog Omon-trupper i Riga TV-huset och inrikesdepartementet. Då samlades högsta rådet och förklarade Lettland självständigt den 21 augusti. När kuppen i Moskva miss­lyckats, förbjöds kommunistpartiet i Lettland och kommunistledaren Alfrēds Rubiks greps. Lettlands självständighet erkändes snabbt av en rad länder, och efter ett par veckor även i Moskva.

Lettlands ledare stod inför svåra politiska problem. En känslig fråga gällde grunderna för medborgarskap i den nya republiken. Högsta rådet lagfäste i slutet av 1991 att alla som varit medborgare i Lettland fram till 1940, och deras ättlingar, automatiskt skulle få medborgarskap och därmed rösträtt. Hårda krav på språkkunskaper, insikter i grundlagen och lojalitet mot Lettland föreslogs för övriga invånare, de flesta rysktalande. Det utlöste demonstrationer bland ryska immigranter, skarpa protester från Moskva och hotfulla övningar av den ryska militären i Lettland. Bland letterna fanns dock ett utbrett stöd för stränga lagar mot de rysktalande.

Drygt en fjärdedel av befolkningen saknade medborgarskap och därmed rösträtt när det första parlamentsvalet hölls i juni 1993. Av de 100 ledamöter som valdes till saeima var 89 letter, trots att nära hälften av befolkningen var icke-lettisk. Valdeltagandet var nära 90 procent.

Folkfronten hade nu förlorat sin ledande ställning och hamnade utanför parlamentet, medan åtta nya partier tog sig in. Segrare blev Lettlands väg, en Europavänlig center-högerallians med såväl före detta kommunister och folkfrontsaktivister som exilletter i ledningen. Den konservativa Lettiska nationella självständighetsrörelsen (LNNK) blev näst största parti.

Ekonomisk kris

Det nyvalda parlamentet återupprättade författningen från 1922 och utsåg Bondeförbundets kandidat Guntis Ulmanis till president. Ulmanis gav i uppdrag till juristen Valdis Birkavs från Lettlands väg att bilda regering, och Birkavs inledde Lettlands strävan mot EU-medlemskap.

Förhandlingarna med Ryssland om de sovjetryska truppernas återtåg var svåra, vilket gav ökat stöd till nationalistiska lettiska politiker. 1994 drevs en strikt medborgarskapslag igenom, med krav som drabbade den ryska minoriteten, men efter kritik från Europarådet mildrades lagen. Lettland fick medlemskap i Europarådet 1995 och ansökte samma år om EU-medlemskap.

Självständigheten hade följts av ekonomisk kris med halverad BNP. Regeringen lyckades med tuffa åtgärder vända det ekonomiska läget men röstades ändå bort i valet 1995, då en svår bankkris skakade Lettland. Nio partier valdes in i parlamentet och regeringsbildningen blev besvärlig. En partilös ledamot, företagaren och mångmiljonären Andris Šķēle, lyckades till slut bilda en koalition med sex partier. Men hans regering var splittrad och korruptionsanfrätt och föll 1997. Guntars Krasts från högernationalistiska Fosterland och frihet, som gått samman med LNNK, tog över, och en utredning kom fram till att en tredjedel av parlamentets ledamöter gjort sig skyldiga till korruption.

I valet 1998 vann Andris Šķēles nybildade högerparti, Folkpartiet. Men Šķēle ställdes åt sidan, och Lettlands väg formade en bräcklig minoritetskoalition. Šķēle återkom dock som premiärminister redan 1999, men hans regering blev även nu kortvarig och föll redan efter ett år, då Lettlands väg åter tog över regeringsmakten.

1999 valde parlamentet den före detta psykologiprofessorn Vaira Vīķe-Freiberga till ny president. Den västinriktade Vīķe-Freiberga, som levt i exil i Kanada, fick i uppdrag att leda nationen in i EU och Nato. Hon gav genast parlamentet bakläxa på en språklag som kritiserats av EU. En ny version antogs i december, dagen innan EU inbjöd Lettland att förhandla om medlemskap.

I valet 2002 vann nybildade högerliberala Ny era. Partiets ledare, den förre centralbankschefen Einars Repše, blev premiärminister.

I september 2003 hölls en folkomröstning om EU-medlemskap där 67 procent röstade ja. Ett avgörande argument för den lettiska majoriteten var att EU skulle ge säkerhet mot Ryssland.

Medlemskap i Nato och EU

Repšes egensinniga ledarstil och hans kamp mot korruptionen gav honom politiska fiender, främst i de oligarkstyrda partierna. 2004 avgick Repše strax innan Lettland gick in i Nato och EU. De grönas Indulis Emsis bildade en minoritetskoalition, men efter ett halvår tog Šķēles Folkparti över ledningen av regeringen med Aigars Kalvītis som premiärminister.

EU-medlemskapet gav lettländare chans att bege sig ut i Europa och söka bättre avlönade arbeten. Samtidigt fick Lettland en byggboom finansierad av billiga lån från svenskägda banker. Arbetslösheten sjönk och lönenivåerna ökade. Inför parlamentsvalet hösten 2006 hade Lettland EU:s högsta ekonomiska tillväxt.

För första gången sedan självständigheten omvaldes en regering i Lett­land. Koalitionens tre oligarkpartier fick majoritet: Folkpartiet, De grönas och böndernas förbund (ZZS) samt Lettlands första parti i allians med Lettlands väg. Även Fosterland och frihet togs in i regeringen.

I presidentvalet 2007 valde parlamentsmajoriteten kirurgen Valdis Zatlers till ny statschef. Han var handplockad av oligarkpartierna, som ville få en medgörlig president efter den självständiga Vīķe-Freiberga. Zatlers skulle dock visa sig bli oligarkernas fiende.

Korruption

Antikorruptionsbyrån Knab konstaterade att koalitionspartierna använt illegala kampanjmedel för att vinna valet 2006. Regeringen beslöt att avskeda Knabs chef, vilket utlöste den så kallade paraplyrevolutionen hösten 2007, då tusentals demonstranter krävde regeringens avgång. De fick stöd av president Zatlers, och i december avgick premiärminister Kalvītis, medan Knab-chefen återfick sin tjänst. Ny premiärminister blev Ivar Godmanis., men partierna i regeringen var desamma. Protesterna mot regeringen fortsatte därför och i januari 2009 demonstrerade cirka 10 000 människor i Riga och krävde nyval. Våldsamma kravaller utbröt och hundratals ungdomar försökte storma parlamentsbyggnaden. Därefter föll Godmanis regering, sedan två oligarkpartier i koalitionen krävt hans avgång.

Paraplyrevolutionen var även en protest mot en framväxande ekonomisk kris, som slog till med full kraft 2008. Bankerna ströp utlåningen, konsumtionen bromsades, och den överhettade fastighets- och byggmarknaden gick i stå. Lettlands näst största bank föll, och regeringen tvinga­des begära nödlån från bland andra Internationella valutafonden (IMF).

EU-parlamentarikern Valdis Dombrovskis fick uppdraget att föra Lettland ur budgetkrisen, den värsta inom EU. Han tillträdde som premiärminister i mars 2009. Under hårt tryck från långivarna fogade sig hans koalition i kraven på nedskärningar och skattehöjningar. Offentliga löner, pensioner och barnbidrag skars ner. Hälsovård och utbildning hårdbantades, och arbetslösheten gick upp.

Dombrovskis ledde en fempartikoalition med sitt eget liberala Ny era, konservativa Folkpartiet, ZZS, samt de nationalistiska Medborgarunionen och Fosterland och frihet.

Kommunvalet 2009 blev en framgång för den ryskdominerade och socialdemokratiska fempartialliansen Harmonicentern som vann med över en tredjedel av rösterna. Det sågs som en protest mot gamla lettiskdominerade partier, som anklagades för korruption och för den ekonomiska krisen.

Efter två års kris då BNP krympte med närmare en fjärdedel började ekonomin växa 2010. Valet i oktober blev en seger för premiärminister Dombrovskis nya valallians Enhet, som fick nära en tredjedel av rösterna, med draghjälp från alliansens lettiska nationalister som fördubblade sitt resultat. Valets stora förlorare blev För Lettlands bästa, en allians mellan oligarkerna Andris Šķēles och Ainārs Šlesers bägge partier.

Harmonicentern, som hade drivit en kampanj mot regeringens åtstramningar, fick en fjärdedel av rösterna. Trots att letter drabbats lika hårt som ryssar av krisen var bara en liten del av dess väljare letter.

Dombrovskis Enhet var splittrad i regeringsfrågan. Den nationalistiska falangen ville regera med Nationella alliansen, medan en vänstergrupp föredrog Harmoni. Dombrovskis inbjöd Harmonicentern till samtal, men utan att de kunde enas. Istället bildades i november 2010 en koalition mellan Dombrovskis Enhet och den korruptionsåtalade oligarken Aivars Lembergs ZZS.

Politisk kris

Våren 2011 kastades Lettland ut i politisk kris, just som ekonomin var på väg att återhämta sig. President Valdis Zatlers beslutade sig för att upplösa parlamentet, sedan de folkvalda vägrade häva oligarken Ainars Šlesers rättsliga immunitet. Han var en av de tre mäktiga oligarker som utreddes för korruption, och presidenten ansåg att de folkvalda hamnat i en oacceptabel konflikt med rättsväsendet.

När parlamentet i juni höll ordinarie presidentval, röstade de folkvalda bort Zatlers. Till ny president utsågs Andris Bērzinš, parlamentsledamot för Lembergs ZZS. Grundlagen krävde dock en folkomröstning om tidigare presidenten Zatlers beslut att upplösa parlamentet. Över 94 procent röstade ja och nyval utlystes till september.

Det fanns stort folkligt stöd för Zatlers och han utnyttjade detta till att bilda ett nytt politiskt parti, Zatlers Reformparti. Zatlers kamp mot Lembergs fick stort utrymme i valrörelsen, liksom lettisknationalistiska Nationella alliansens strid med Harmonicentern om historia och språkfrågor. Harmonicentern bytte 2011 namn till Harmoni sedan tre partier inom alliansen gått samman. I nyvalet segrade partiet. Det var första gången ett parti dominerat av rysktalande väljare och politiker blev störst i det självständiga Lettlands parlament. Zatlers Reformparti blev näst största parti och tog många röster från Enhet, som gick kraftigt tillbaka.

Nationella alliansen nästan fördubblade sitt stöd bland väljarna. Oligarken Šlesers parti föll ur parlamentet medan ZZS gick tillbaka och miste sitt regeringsinflytande. Oligarken Šķēle hade upplöst sitt Folkparti redan före valet. Därmed såg det ut som om Zatlers haft framgång i sin kamp mot oligarkerna.

Zatlers och Dombrovskis bildade, trots rivalitet, ett block som tog initiativ till förhandlingar om att bilda en ny regering. Dombrovskis blev åter premiärminister för en regeringskoalition med Enhet, Zatlers Reformparti och Nationella alliansen. Han hade därmed lyckats bilda sin tredje regering efter att ha tagit landet genom EU:s svåraste budgetkris.

I december 2011 kunde regeringen avsluta låneprogrammet med IMF efter att ha tagit ut knappt två tredjedelar av de beviljade lånen på 7,5 miljarder euro. Dombrovskis var på god väg mot sitt huvudmål, att göra ekonomin redo för övergång till EU-valutan euro. I mars 2013 beslöt regeringen att ansöka om anslutning till eurozonen från 2014.

Om våra källor

Varukorg

Totalt 0