Lettland

Lettland – Geografi och klimat

Lettland ligger vid Östersjön mellan Estland i norr och Litauen i söder. I öster gränsar landet till Ryssland och i sydöst till Belarus (Vitryssland). Lettland motsvarar ungefär en sjundedel av Sveriges yta. Avståndet till Gotland är ca 15 mil.

Lettland består av ett småkuperat slättland med många floder som mynnar i Östersjön, samt några tusen sjöar, de flesta i öster. Utefter den ungefär 50 mil långa kusten i väster sträcker sig en kustslätt. Mer än hälften av landets yta ligger lägre än 100 meter över havet och omkring två femtedelar av landet är täckt av skog.

Om våra källor

Lettland – Befolkning och språk

Lettlands befolkning minskar påtagligt, vilket är ett allvarligt socialt och ekonomiskt samhällsproblem. Under de senaste 25 åren har Lettland förlorat en fjärdedel av sin befolkning till följd av lågt barnafödande, en åldrande befolkning och emigration.  

Det är framför allt många unga som flyttar utomlands, över 40 procent av emigranterna är 20–35 år, vilket har lett till att den arbetsföra delen av befolkningen minskar.  Den negativa befolkningstillväxten fortsatte vid mitten av 2010-talet trots att Lettland sedan 2011 uppvisat en trend med ett ökande antal födslar. Samtidigt är födelsetalen lägre än dödstalen, vilket bidrar till en växande andel pensionärer i befolkningen.

Efter landets EU-inträde 2004 emigrerade många lettländare till främst Storbritannien och Irland för att söka arbete. Utflyttningen ökade när finanskrisen slog till hösten 2008. Det beräknas att uppemot en kvarts miljon människor utvandrade åren 2000–2012.

Invandring skulle enligt experter kunna bryta Lettlands negativa befolkningsutveckling, men undersökningar visar att mindre än en femtedel av lettländarna är positiva till invandring. Det är den lägsta siffran i EU.

Från andra världskriget och under hela sovjettiden invandrade ett stort antal ryssar till Lettland, för att tillföra arbetskraft och stärka Moskvas kontroll över landet. Samtidigt flydde hundratusentals letter eller försvann i deportationer och avrättningar. År 1989 omfattade letterna bara drygt hälften av befolkningen jämfört med tre fjärdedelar 1930.

Idag har andelen letter ökat till omkring två tredjedelar av befolkningen, eftersom många ryssar har utvandrat under tiden sedan självständigheten 1991. Rysktalande är dock i majoritet i flera större städer, till exempel Riga och Daugavpils. Omkring en tiondel av landets befolkning saknar lettländskt medborgarskap och därmed rösträtt i parlaments- och kommunalval. De flesta av dessa är etniska ryssar.

Efter självständigheten antogs en lag som gav automatisk rätt till medborgarskap för dem som var medborgare i Lettland 1940, och deras ättlingar. De som kommit till landet under sovjettiden, och deras ättlingar, måste ansöka om att få bli medborgare och uppfylla vissa villkor (se nedan). Det innebar att nästan alla letter fick medborgarskap och de allra flesta ryssar blev utan. Under hot från Ryssland och press från Europarådet, OSSE, EU och Nato mildrade Lettland lagen om medborgarskap. 1998 fick alla barn födda i landet efter självständigheten rätt till medborgarskap på föräldrarnas begäran. Övriga måste ansöka, klara prov i lettiska språket och historien, kunna huvudpunkter i grundlagen samt nationalsångens text. De som agerat ”anti-konstitutionellt” mot staten eller är medlemmar av förbjudna organisationer, som kommunistpartiet, kan inte få medborgarskap.

Ryskspråkiga politiker har krävt att alla som är födda i landet ska få medborgarskap och rösträtt på lika villkor.  2019 antog parlamentet en ny lag som innebär att barn till rysktalande icke-medborgare automatiskt ska få bli medborgare. Trots motsättningarna har integrationen på gräsrotsnivå fungerat relativt väl. Giftermål över de etniska gränserna är till exempel vanligt.

Före andra världskriget levde cirka 90 000 judar i Lettland, men bara några tusen överlevde kriget. Under den tyska ockupationen 1941–1944 deltog en del letter – uppmuntrade eller tvingade av nazisterna – i judeförföljelserna. Uppgörelsen med den delen av historien har gått trögt. 2022 tillkom dock en lag om kompensation till judar och deras familjer som blev fråntagna egendom vid slutet av andra världskriget. Det handlar om totalt 40 miljoner euro som kommer att inbetalas till en särskild fond under en tioårsperiod. Lagen tydliggör samtidigt att den lettländska staten inte är ansvarig för de åtgärder som vidtogs under tysk ockupation.

Lettiska är sedan 1988 officiellt språk, men av naturliga skäl har också ryskan en stark ställning och används av många inom affärslivet. 2012 hölls en folkomröstning om den ryska minoritetens förslag att göra ryska till andra officiella språk. Cirka 75 procent röstade nej.

Språkforskare tror att det för länge sedan fanns ett gemensamt baltoslaviskt språk som så småningom delades upp i fornbaltiska och fornslaviska tungomål. Lettiska och litauiska är de enda nu levande baltiska språken. Likheten mellan dem är ungefär som den mellan svenska och isländska.

Lettisk uttalsguide

Ā ā, Ē ē, Ī ī, Ū ū = ett streck ovanför vokaler förlänger ljudet 
C = ts, Č č = tj, Š š = sch, Ž ž= tonande zj 
Ģ ģ = dj, Ķ ķ = tj, Ļ ļ = lj, Ņ ņ = nj 
(Č och Ķ låter ungefär lika, men Č är lite grövre)

Om våra källor

Lettland – Religion

Katoliker och protestanter dominerar bland letterna, medan den ryskspråkiga minoriteten tillhör rysk-ortodoxa kyrkan. Det finns några tusen judar i Lettland, de flesta i Riga.

De baltiska folken var bland de sista i Europa som kristnades. I det forntida Baltikum tillbads Zemes māte (Moder jord) som ett gudomligt väsen från vilket allt levande härstammade.

På 1200-talet betvingades Lettland militärt av Svärdsriddarorden och Tyska ordens korsriddare, och området blev formellt kristet. I verkligheten levde hednisk tro och sedvänja kvar i folkdjupet under sekler.

1521 nåddes Riga av reformationen, då katolska kyrkan splittrades och protestantiska kyrkor uppkom. I början av 1600-talet blev den lutherska läran dominerande i de delar som kom att styras av Sverige (1629–1721), medan regionen Latgale (Lettgallen) i öster förblev katolskt under Polen. Det ryska styret från början av 1700-talet innebar att även den ortodoxa läran spreds i Lettland. Ortodoxa kyrkan växte betydligt genom sovjettidens invandring av etniska ryssar.

De religiösa samfunden förtrycktes på sovjettiden. Efter självständigheten har religionsfrihet återinförts, kyrkorna har blivit oberoende och många av dem har återfått sin egendom. Lettlands judar hade ännu 2016 inte fått kompensation för mer än en bråkdel av den egendom som gick förlorad under nazi- och sovjetockupationerna.

Den lettiska lutherska kyrkan skiljer sig från de flesta andra lutherska kyrkor genom att inte tillåta kvinnliga präster.

Om våra källor

Lettland – Utbildning

Bristande resurser och låga lärarlöner håller nere kvaliteten på undervisningen. Den är dessutom ofta sämre på landsbygden. Alla gymnasier måste numera hålla huvuddelen av lektionerna på lettiska, och lettiska språket är obligatoriskt ämne i alla skolor. Det finns statliga såväl som privata skolor.

Obligatorisk förskola infördes 2002 för alla 5–6-åringar. Barnen börjar i den nioåriga obligatoriska grundskolan vid sju års ålder. Nio av tio elever fortsätter efter grundskolan till det treåriga gymnasiet eller till två–fyra åriga yrkesutbildningar.

Från mitten av 2020-talet ska undervisning i förskolan och grundskolan endast ske på lettiska. Elever till minoriteter ska ha möjlighet till hemspråksundervisning och att lära sig om sin kultur och historia utanför det ordinarie skolschemat. Den planerade förändringen har dock väckt protester bland många rysktalande familjer. Det väntas även bli svårt att rekrytera tillräckligt många lärare som kan undervisa på lettiska.

Bland ett 60-tal universitet och högskolor är Lettlands universitet och Rigas tekniska universitet störst. Handelshögskolan i Stockholm har en filial i Lettland med högt anseende.

De lettländska universiteten har haft svårt att konkurrera på europeisk nivå. Det har bland annat berott på svårigheter att rekrytera yngre högutbildade akademiker som avskräcks av låga löner och hög arbetsbörda. Lärosätena kämpar också med ekonomiska problem på grund av ett minskande antal studenter. Det är bland annat en följd av låga födelsetal och emigration (se Befolkning och språk) och på grund av att en del av de elever som går ut gymnasiet väljer att utbilda sig vidare i ett annat EU-land. Men det är också en konsekvens av den ekonomiska krisen i slutet av 00-talet då många inte hade råd med högre studier. Några år in på 2010-talet finansierade nära två tredjedelar av studenterna själva sina studier, medan resterande fick sina studier bekostade av staten. 

Om våra källor

Lettland – Sociala förhållanden

Sedan början av 1990-talet finns ett socialförsäkringssystem med bland annat barnbidrag, arbetslöshetsersättning och föräldrapeng. Men det har ännu stora brister och de statliga utgifterna för socialförsäkringar var de lägsta inom EU vid mitten av 2010-talet. 

Pensionerna är mycket låga för de flesta pensionärer. Efter hård politisk debatt fattades 2012 beslut om att höja pensionsåldern från 62 år med tre månader om året (från 2014), så att den når 65 år 2025.

 Hälsonivån i Lettland är låg jämfört med andra EU-länder. Därtill är invånarnas förväntade livslängd lägre än genomsnittet i unionen och dödstalet högre. Ökad fattigdom har bland annat orsakat tuberkulos. Den snabba hiv-spridningen har bromsats.

Samhällets resurser till hälsovård är ansträngda och täcker inte behoven. Lönerna inom sjukvården är låga, vilket leder till ”tacksamhetsgåvor”, eller mutor, till läkarna. Den privata vårdsektorn växer snabbt, men de flesta människor har inte råd med behandling där.

Aborter, skilsmässor och självmord är relativt vanliga. Alkoholism är utbrett. Utvärderingar av samarbetsorganisationen OECD som mäter hur väl invånarna trivs med levnadsförhållandena i olika länder har länge pekat på att invånarna i Lettland hör till dem som är mest missnöjda i EU.

Maffians makt har brutits men det finns organiserad brottslighet som sysslar med människohandel, narkotikasmuggling och penningtvätt.

Dagligt liv

Lettland är av tradition ett hierarkiskt samhälle. Människor respekteras på grund av ålder och ställning. Men folk är måna om sina rättigheter, och genom ekonomiska och politiska kriser har det vuxit fram ett djupt missnöje med politiker och överhet.

Historiskt var förtyskning eller förryskning vägar till social karriär, men under Lettlands första självständighetsperiod (1918 – 1940) skapades en lettisk medelklass av tjänstemän och näringslivsfolk. Under sovjettiden gick samhällets höga positioner till medlemmar i kommunistpartiet, företrädesvis ryska immigranter. Efter den andra självständigheten 1991 har utbildning blivit en väg till karriär, och unga har ofta tagit över från äldre. Men fortfarande betyder kontakter minst lika mycket som meriter. En del gamla nätverk från sovjettiden har överlevt i politik och näringsliv, där även oligarker behållit makt. Korruption är ett stort problem som påverkar vem som får inflytande.

Familjelivet

Familjen är kärnan i den sociala strukturen. Det förekommer fortfarande att tre generationer bor i samma lägenhet, mycket på grund av bostadsbrist och av ekonomiska skäl. Föräldrar försörjer ibland vuxna barn och blir själva ofta försörjda på äldre dagar. De flesta familjer har bara ett eller två barn. Skilsmässotalen är höga och de ensamma mödrarna många.

Samhället är mansdominerat. Påtvingad jämlikhet, främst i arbetslivet, under sovjettiden fick en motreaktion i det självständiga Lettland efter 1991. Det finns mycket diskriminering mot kvinnor yrkesmässigt och ekonomiskt, och alkoholism bland män bidrar till misshandel av kvinnor. Flera populära kvinnor med framträdande roll i politiken har dock bidragit till en ny syn.

Lettiska ungdomar lever som ungdomar i Europa i stort. De som är under 25 år minns inte sovjettiden och tar det nya öppna samhället för givet.

På sovjettiden var homosexualitet förbjudet, och det finns fortfarande en låg tolerans i samhället för detta. Samkönade äktenskap är inte tillåtet men personer av samma kön kan ingå partnerskap vid en domstol. Prideparader i Riga har flera gånger utsatts för brutalt våld, och det har förekommit att paraden förbjudits. 2023 blev Edgars Rinkēvičs Lettlands första öppet homosexuella president.

Om våra källor

Lettland – Kultur

Lettisk kultur har starka rötter i folkmusik och andra uttryck för folklig kultur. Mer än 1,2 miljoner folkdikter, dainas, finns bevarade. De har samlats och klassificerats av ”folksångernas fader” Krišjānis Barons (1835–1923). 1873 hölls den första lettiska sångfestivalen.

Med rötter i medeltida katolsk kyrkomusik utvecklades konstmusiken från slutet av 1700-talet. Under det följande århundradet var Riga en betydande musikstad i norra Europa, där bland andra Richard Wagner verkade. Den första operan på lettiska, Spoku stunda (Spöktimmen), skrevs 1893 av Jēkabs Ozols'. Operakonsten har stark ställning idag, och Rigas operahus är en av Lettlands mest kända byggnader.

Under den sovjetiska ockupationstiden efter andra världskriget blev musiklivet en väg att försöka bevara den nationella identiteten. Efter självständigheten 1991 har lettiska exilmusiker spelat en växande roll. Kārlis Baumanis, som har skrivit text och musik till den lettiska nationalsången Gud välsigne Lettland! (Dievs, svētī Latviju!), räknas som landets främste kompositör.

Litteratur på lettiska framträdde först i samband med det nationella uppvaknandet under 1800-talets andra hälft. Andrejs Pumpurs skrev den episka dikten Lāčplēsis, om en nationalhjälte, som kom att få stor symbolisk betydelse för letterna under den sovjetiska ockupationen. Den mest kände lettiske författaren, poeten Jānis Rainis (1865–1929), förde inte bara fram lettisk poesi utan även tanken om en oberoende stat. Populära författare under den första självständighetstiden var Aleksandrs Grīns, Edvarts Virza, Kārlis Skalbe med flera. Efter den sovjetiska ockupationen 1940 och andra världskriget emigrerade många författare och arbetade i exil.

I Lettland begränsades litteraturen av det politiska förtrycket, ändå framträdde under sovjettiden stora namn som Vizma Belševica (1931–2005) och Knuts Skujenieks (1937–), båda översatta till svenska. Belševica nämndes som tänkbar Nobelpriskandidat. Bland Lettlands mest lästa författare i början av 2000-talet finns Inga Ābele, som även i Sverige fått uppmärksamhet bland annat för sin roman Högvatten (Paisums). Den lettisk-svenske poeten och översättaren Juris Kronbergs har under senare decennier varit en viktig brobyggare mellan lettisk och svensk kultur.

Professionell teater började spelas i Lettland vid mitten av 1800-talet. På 1920-talet grundades den lettiska baletten som var starkt influerad av rysk balett. Teatern hade stor betydelse för den nationella identiteten under sovjettidens politiska förtryck, men efter självständigheten 1991 har dramascenen i Lettland fört influenserna från den ryska teatertraditionen vidare. Teater spelas även på ryska.

Som portalfigurer inom målarkonsten räknas Janis Rozentāls och Vilhelms Purvītis, verksamma i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet. Under självständighetstiden nådde bland annat Niklāvs Strunke och Uga Skulme framgång, och ”Rigagruppens” modernism var inflytelserik. Realismen återtog mark för att under sovjettidens första del övergå i en styrd socialrealism. Senare kom namn som Džemma Skulme (1925–) och Edgars Iltners (1925–1983).

Om våra källor

Lettland – Seder och bruk

I nästan tusen år har Lettland klämts mellan Tyskland och Ryssland och genomlevt sekler av utländsk överhöghet, också från Sverige. Främmande härar har förött landet, som dock bestått och vunnit frihet. Därför värnar letterna sin kultur och sitt språk och betonar nationell identitet och historia kanske mer än något annat folk i EU. Samtidigt ska man vara medveten om att cirka 40 procent av landets invånare inte är etniska letter. Den största minoriteten är rysktalande.

Letter kan vara reserverade i offentligheten men är varma och inbjudande bland vänner. Det är god ton att inte genera eller kritisera någon offentligt. Även en antydan om att man inte är nöjd kan skada den personliga relationen. Oartigt och bullrigt uppträdande ogillas. Att visa respekt för lettisk identitet är viktigt. Intresse för lettisk natur, kultur och historia uppskattas liksom att värna om hem och familj. 

Vett och etikett

Labdien, god dag, och sveiki, hej, är de vanligaste hälsningsorden på lettiska. Ett fast handslag med direkt ögonkontakt är normalt. När det gäller främlingar förväntas man vara reserverad. För nära vänner eller familjemedlemmar kan det bli kindpuss, men inte över tröskeln utan inne i rummet. Titlar är viktiga och visar respekt. När någon introduceras är det vanligt att man anger både för- och efternamn med kungs, herr, eller kundze, fru. Man väntar att använda förnamn tills man blir uppmanad.

Letterna är inte begivna på kallprat och har inte svårt med den tystnad som i en del andra kulturer upplevs besvärande. Därför kan de verka strama men öppnar upp när väl ett förhållande utvecklats. Livliga diskussioner är nu vanliga i vardagslivet, till skillnad från under sovjettiden. Känslosamma utläggningar förväntas däremot inte. Yviga gester bör man undvika, liksom att avbryta den som talar. Man bör vara direkt i sitt tal och besvara frågor konkret. I grupp ger man gärna inte komplimanger, och alltför lättköpt pris väcker misstänksamhet. Personliga frågor undviks helst, även mellan vänner.

Bjudningar

Man bör hålla tider, vara väl klädd till en middag och gärna ta av sig skorna inomhus. Bordskicket är formellt. Man står tills man bjudits att sitta, och man kan bli visad till särskild plats. Man börjar inte äta före värdinnan eller innan man blivit tillsagd. Servetten har man på bordet, inte i knäet. Allt som serverats på tallriken ska helst ätas upp. Det är vanligt att man sjunger tillsammans efter måltiden.

Det traditionella köket består av den gamla bondefamiljens vardagskost. Kött-, fläsk- och fiskrätter är vanliga. Potatis, kål och svamp används mycket, och piroger är vanligt liksom rödbetssoppa.

Gåvor behöver inte vara dyra, det är viktigare att visa att man tänkt på mottagaren. Blommor, frukt, chokladask eller en flaska alkohol tar man med sig till värdinnan. Buketten ska ha udda antal. Jämnt antal blommor ger man vid sorg. Röda rosor ska man helst inte ge bort vid festliga tillfällen, de används vid begravningar.

Blomsterarrangemang är en lettisk specialitet. Till fester, romantiska träffar, födelsedagar och inte minst namnsdagar ska det vara blommor. Och gärna på jobbet. På blomstermarknaden i Riga är utbudet mycket rikligt och buketterna fascinerande. Nästan varje blomma har dessutom sin dolda betydelse i en kultur där närheten till naturen haft nära nog religiös dimension.

Affärsmöten

Punktlighet, disciplin och förutsägbart beteende uppskattas liksom ärlighet och pålitlighet. Man bör visa effektivitet och kompetens, letterna vill gärna vara på vinnarsidan. Privatlivet skiljs från affärslivet. Om man blir vänner genom arbetet och sedan umgås privat, tar man inte med sig kamratandan till jobbet.

Möten börjar ofta med välkomsttal av den ledande letten. Det bör besvaras med kort tal av motsvarande besökare. Tal förväntas vara seriösa, återhållsamma och väl genomtänkta. Letter är reserverade men kylighet kan övergå i värme när parterna lärt känna varandra. Även om de inte gärna öppet visar annan åsikt kan letter vara svåra att övertyga. De kan ge sken av att vara överens även när de inte är det.

Personliga förhållanden berörs sällan vid affärsmöten, som är ganska formella. Att uppträda för avslappnat eller informellt, även efter en kväll med drinkar, kan skada det yrkesmässiga ryktet.

Näringslivet är hierarkiskt. Besluten fattas i företagstoppen och det är därför viktigt att skaffa kontakter så högt upp som möjligt. Det krävs vanligtvis flera möten för att nå beslut, gärna över lunch eller middag, då samtalet ofta blir mera socialt. Reserverade letter yttrar sig inte så gärna i stora möten med människor de inte känner väl. Därför kan det vara klokt att starta på lägre nivå och i mindre grupp.

I förhandlingar med företagare kan man möta en attityd av misstro mot advokater och bankfolk och avoghet mot stora vinster som anses oskäliga.

Traditioner och helgdagar

Letterna är ett sjungande folk och nästan alla har deltagit i kör eller annan sånggrupp. De lettiska sång- och dansfestivalerna vart femte år är mycket starka uttryck för nationalism och lokalpatriotism. Då deltar tiotusentals människor i färgsprakande folkdräktsparader och sjunger i jättekör. En naturmystik, nästan med fläkt av förkristen folktro, tränger igenom i dessa högtider. Den lettiska flaggans röda och vita färger liksom nationalsången ”Gud välsigne Lettland” har central betydelse.

Påsk och jul firas bland både protestantiska och katolska letter. Midsommar firas med brasor, mat och dryck, folksånger, folkdräkter och kransar av blommor och eklöv.

Nationaldagen är den 18 november, då Lettland utropade självständighet från Ryssland 1918. Man högtidlighåller minnet av deportationerna till Sibirien 25 mars (1949) och 14 juni (1941) liksom dagen då Molotov-Ribbentroppakten slöts, 23 augusti (1939), mellan Sovjetunionen och Tyskland. Då föll Lettland inom den sovjetiska intressesfären.

Om våra källor

Lettland – Äldre historia

Det första kända baltiska folket bedrev före Kristi födelse handel med bärnsten till Medelhavsområdet. Riga grundades 1201 av tyska korsriddare, som lade under sig nuvarande Lettland, där bondebefolkningen förtrycktes av tysk adel. På 1600-talet intog Sverige området, och i början av 1700-talet erövrades det av Ryssland. Lettland gjorde sig fritt i första världskrigets slutskede 1918, men självständigheten krossades genom sovjetisk ockupation 1939 – 1940.

Nuvarande Lettland var bebott flera årtusenden f Kr. Den baltiska kustens rikedom på bärnsten, som används till smycken och andra prydnadsföremål, ledde tidigt till handel mellan Baltikum och Medelhavsområdet.

I forngrekiska gravar har det gjorts fynd av bärnsten, daterade till cirka 1600 f Kr, som har visat sig härröra från Östersjökusten. Under romarrikets tid, närmare bestämt från 100-talet e Kr, uppstod den så kallade Bärnstensvägen som en livligt trafikerad handelsled mellan Norditalien och Östersjön.

De första säkra skriftliga uppgifterna om ett baltiskt folk, aisterna, återfinns hos den romerske historieskrivaren Tacitus ungefär ett århundrade e Kr. Enligt honom samlade aisterna bärnsten och var flitigare som jordbrukare och fruktodlare än germanerna. Jordanes, en gotisk författare, uppgav på 500-talet att aisterna bodde öster om floden Wistula. Språkvetenskaplig forskning har senare visat att det baltiska området under forntiden sträckte sig från Östersjön in i nuvarande Ryssland ända fram till trakterna kring Volga och Moskva.

Från slutet av 1100-talet drog tyska korsriddare fram utmed den baltiska kusten. Genom långdragna strider lade de under sig vad som idag utgör Lettland (namnet Lettland kom i bruk först under 1800-talet). Området bestod i huvudsak av landskapen Kurland (Kurzeme, längst i väster) och Livland (Vidzeme, södra Estland och norra nuvarande Lettland), som uppkallats efter de baltiska och finsk-ugriska folkgrupperna kurer respektive liver. Övriga baltiska folk i området var semgaller (landskapet Zemgale), seler och lettgaller (landskapet Latgale).

Tyskarna grundade Riga 1201 och bildade där Svärdsriddarorden, som senare gick upp i Tyska orden. Riga blev en hansestad 1282.

Den tyska ordensstaten upplöstes efter reformationen på 1500-talet. Ryssland försökte erövra Livland, som dock hamnade under först polsk-litauisk och sedan (på 1620-talet) under svensk kontroll för att slutligen efter stora nordiska kriget 1721 bli en del av det växande ryska väldet under tsar Peter I. Kurland var länge ett självständigt hertigdöme under Polen men avträddes 1795 till Ryssland. Därmed behärskade tsaren Östersjöns hela östra kust, och Livland och Kurland förblev ryskkontrollerade baltiska provinser fram till den lettiska självständigheten 1918.

Efter århundraden av ockupation och delningar av Lettland vaknade en nationell rörelse på 1860-talet. Den möttes av en medveten förryskningspolitik, bland annat förbjöds lettiska som undervisningsspråk i folkskolan. I början av 1900-talet bildades en politisk rörelse som krävde territoriell självständighet för Lettland inom det ryska imperiet. Vid revolutionen i Ryssland 1905 gjorde letterna uppror både mot den tyska lantadeln och mot det ryska förtrycket. Resningen slogs ner brutalt. Hundratals människor dödades i straff­expeditioner och avrättningar. Tusentals förvisades till Sibirien.

Under första världskriget, i synnerhet åren 1915–1917, var Lettland krigsskådeplats och landet lamslogs. Tyskland ockuperade 1915 landets västra halva och en femtedel av befolkningen drevs på flykt. De ryska härskarna förflyttade en stor del av industrin till det inre av Ryssland.

Lettiska frivilligkårer lyckades tillfälligt hejda Tysklands framryckning. Efter den ryska revolutionen 1917 höjdes krav på fullständigt oberoende. Lettiska nationalistgrupper valde ett provisoriskt nationellt råd som den 18 november 1918 proklamerade det självständiga Lettland. Men först 1920 hade såväl tyskar som ryssar slutgiltigt besegrats. Vid freden i Riga 1920 lovade Sovjetryssland att ”för evig tid” respektera den lettiska självständigheten. 1922 antog Lettland en demokratisk författning.

Trots att landet förlorat en fjärdedel av sin befolkning och huvuddelen av sin industri i kriget började ekonomin att blomstra, och i slutet av 1920-talet hade Lettland nått västeuropeisk levnadsstandard.

Den nya demokratin var instabil med många småpartier i parlamentet, saeima. En lång rad svaga koalitionsregeringar avlöste varandra. De viktigaste partierna var det konservativa Bondeförbundet, som hade premiärministerposten i 12 av 18 regeringar, och Socialdemokratiska arbetarpartiet. Kommunistpartiet var förbjudet. Framgångsrika jord­reformer gav mark till över 140 000 jordlösa småbönder och Lettland började exportera livsmedel.

Den lettiska demokratin klarade inte påfrestningarna under den ekono­miska depressionen i början av 1930-talet. 1934 genomförde president Kārlis Ulmanis, Bondeförbundets ledare, en oblodig statskupp, upplöste parlamentet, förbjöd alla politiska partier och upprättade diktatur.

Efter andra världskrigets utbrott hösten 1939 tvingade den sovje­tiske ledaren Josef Stalin balterna att ingå försvarsavtal som tillät Sovjetunionen att placera trupper i de baltiska staterna. I enlighet med hemliga tilläggsbestämmelser i den så kallade Molotov-Ribbentrop-­pakten, där Tyskland och Sovjetunionen delade Östeuropa mellan sig, ockuperades Lettland av Sovjet i juni 1940.

Ockupationsmakten lät genomföra val som regisserades av kommunisterna, och det nya parlamentet ”ansökte” sedan om inträde i Sovjetunionen. President Ulmanis deporterades, regelrätt terror inleddes och över 1 000 människor dödades på mindre än ett år. En natt i juni 1941 deporterades över 15 000 lettländare till fångläger i ryska Sibirien. De flesta var letter, men även judar och ryssar fördes bort. Vid denna tid inleddes också ett förstatligande av industrin. Sovjetstyret avbröts dock samma sommar, när tyska trupper ockuperade Lettland.

Ett lettiskt SS-förband, Lettiska legionen, inrättades på order av Adolf Hitler. Den största delen av Lettlands nära hundratusen judar dödades, delvis under medverkan av letter. Andra letter riskerade sina liv för att rädda judar och göra motstånd mot den tyska ockupationen. Sovjettrupperna återkom och när den tyska armén drevs tillbaka 1944 och kapitulerade 1945 flydde över 100 000 letter till väst.

Om våra källor

Lettland – Modern historia

När det sovjetiska förtrycket började lätta på 1980-talet bildades en folkfront som vann valet 1990 och som deklarerade Lettland självständigt. Övergången till marknadsekonomi blev smärtsam, och frågan om den ryska minoritetens ställning väckte politisk strid. Den förblev ett tvisteämne även sedan Lettland inträtt som medlem i Nato och EU 2004.

Under det sovjetiska väldet återupptogs förstatligandet av näringslivet, som inletts i början av 1940-talet. Jordbruket kollektiviserades, och kommunistpartiet blev enda tillåtna politiska organisation.

Den lettiska motståndsrörelsen, med spjutspets i de väpnade Skogsbröderna, slogs ned brutalt. 1953 hade cirka 120 000 människor deporterats, fängslats eller dödats. På ett dygn i mars 1949 sändes 43 000 människor från Lettland till Sibirien.

Sovjetledaren Josef Stalins död 1953 medförde politiskt töväder. Nationellt inriktade kommunister tog över i Lettland och viss ekonomisk decentralisering tilläts. Men 1959 byttes partiledningen ut, och sedan följde omfattande utrensningar av nationalistiska letter. En hårdhänt förryskning av landet genomfördes, bland annat genom massiv rysk invandring som hotade att göra letterna till minoritet.

I slutet av 1970-talet och början av 1980-talet återupplivades den lettiska nationella rörelsen. Oppositionen mot sovjetstyret och den ohejdade miljöförstöringen, främst vid militärbaserna, växte i styrka. En miljöskyddsorganisation bildades 1984, och sedan Michail Gorbatjov tagit över makten i Moskva formades en medborgarrättsgrupp i Lett­land 1986. Den organiserade massdemonstrationer vid frihetsmonumentet i Riga till minne av historiska sovjetiska övergrepp på Lettland. Oppositionen växte till en betydande politisk kraft, och i september 1988 erkändes lettiska som statsspråk.

Folkfronten

Folkfronten bildades i oktober 1988 och fick snabbt en stark ställ­ning. Den samlade de krafter som ville förändra den totalitära regimen – allt från anhängare av lettiskt oberoende och marknadsekonomi till reforminriktade kommunister som krävde större politisk och ekonomisk autonomi för sovjetrepubliken Lettland. En medlem av kommunistpartiet valdes till Folkfrontens förste ordförande.

Lettlands parlament, högsta sovjet, antog i juli 1989 en deklaration om suveränitet och ekonomisk självständighet. På 50-årsdagen av Molotov-Ribbentroppakten, den 23 augusti, formade invånarna i Estland, Lettland och Litauen en mänsklig kedja från Vilnius via Riga till Tallinn med krav på frihet och oberoende. I oktober 1989 krävde Folkfronten politisk och ekonomisk självständighet, flerpartisystem och marknadsekonomi. I lokalvalen i december fick Folkfrontens kandidater cirka tre fjärdedelar av rösterna. Motståndarna var samlade i den Moskvastyrda Interfrontrörelsen.

I början av 1990 fråntogs det lettländska kommunistpartiet sina författningsenliga privilegier av sovjetrepubliken Lettlands högsta sovjet, som också fördömde 1940 års beslut om anslutning till Sovjetunionen. Samtidigt togs flaggan, statsvapnet och nationalsången från mellankrigstidens självständiga Lettland åter i officiellt bruk.

Våren 1990 vann Folkfronten valet till Lettlands högsta sovjet med 138 av 201 mandat. Parlamentet bytte namn till högsta rådet och utfärdade en deklaration om återupprättande av Lettlands självständighet. Viktiga delar av författningen från 1922 återantogs som laglig grund för den nyutropade republiken Lettland. Anatolijs Gorbunovs från Lettlands kommunistparti, ordförande för högsta rådet, fick ställning som statschef medan Folkfrontens Ivars Godmanis utsågs till premiärminister.

Självständighet

Enligt sovjetledaren Gorbatjov var Lettlands självständighetsförklaring olaglig, och i Lettland strejkade icke-letter i protest mot självständigheten. I januari 1991 gav kommunistpartiets ledning order till inrikesdepartementets specialtrupper – Omon eller “svarta baskrarna” – att inta Lettlands viktigaste tidningsredaktioner och förlags­hus. Över 700 000 människor samlades i Riga för att försvara landets oberoende. I samband med de svarta baskrarnas väpnade aktioner några dagar senare mot inrikesdepartementet dödades fem människor. Händelserna gav självständighetsrörelsen ökat stöd. I en folkomröstning i mars 1991 stödde nära tre fjärdedelar ”en demokratisk och självständig lettisk republik”.

I samband med Moskvakuppen i augusti 1991, då det gamla sovjetgardet försökte återta makten, intog Omon-trupper i Riga TV-huset och inrikesdepartementet. Då samlades högsta rådet och förklarade Lettland självständigt den 21 augusti. När kuppen i Moskva miss­lyckats, förbjöds kommunistpartiet i Lettland och kommunistledaren Alfrēds Rubiks greps. Lettlands självständighet erkändes snabbt av en rad länder, och efter ett par veckor även i Moskva.

Lettlands ledare stod inför svåra politiska problem. En känslig fråga gällde grunderna för medborgarskap i den nya republiken. Högsta rådet lagfäste i slutet av 1991 att alla som varit medborgare i Lettland fram till 1940, och deras ättlingar, automatiskt skulle få medborgarskap och därmed rösträtt. Hårda krav på språkkunskaper, insikter i grundlagen och lojalitet mot Lettland föreslogs för övriga invånare, de flesta rysktalande. Det utlöste demonstrationer bland ryska immigranter, skarpa protester från Moskva och hotfulla övningar av den ryska militären i Lettland. Bland letterna fanns dock ett utbrett stöd för stränga lagar mot de rysktalande.

Drygt en fjärdedel av befolkningen saknade medborgarskap och därmed rösträtt när det första parlamentsvalet hölls i juni 1993. Av de 100 ledamöter som valdes till saeima var 89 letter, trots att nära hälften av befolkningen var icke-lettisk. Valdeltagandet var nära 90 procent.

Folkfronten hade nu förlorat sin ledande ställning och hamnade utanför parlamentet, medan åtta nya partier tog sig in. Segrare blev Lettlands väg, en Europavänlig center-högerallians med såväl före detta kommunister och folkfrontsaktivister som exilletter i ledningen. Den konservativa Lettiska nationella självständighetsrörelsen (LNNK) blev näst största parti.

Ekonomisk kris

Det nyvalda parlamentet återupprättade författningen från 1922 och utsåg Bondeförbundets kandidat Guntis Ulmanis till president. Ulmanis gav i uppdrag till juristen Valdis Birkavs från Lettlands väg att bilda regering, och Birkavs inledde Lettlands strävan mot EU-medlemskap.

Förhandlingarna med Ryssland om de sovjetryska truppernas återtåg var svåra, vilket gav ökat stöd till nationalistiska lettiska politiker. 1994 drevs en strikt medborgarskapslag igenom, med krav som drabbade den ryska minoriteten, men efter kritik från Europarådet mildrades lagen. Lettland fick medlemskap i Europarådet 1995 och ansökte samma år om EU-medlemskap.

Självständigheten hade följts av ekonomisk kris med halverad BNP. Regeringen lyckades med tuffa åtgärder vända det ekonomiska läget men röstades ändå bort i valet 1995, då en svår bankkris skakade Lettland. Nio partier valdes in i parlamentet och regeringsbildningen blev besvärlig. En partilös ledamot, företagaren och mångmiljonären Andris Šķēle, lyckades till slut bilda en koalition med sex partier. Men hans regering var splittrad och korruptionsanfrätt och föll 1997. Guntars Krasts från högernationalistiska Fosterland och frihet, som gått samman med LNNK, tog över, och en utredning kom fram till att en tredjedel av parlamentets ledamöter gjort sig skyldiga till korruption.

I valet 1998 vann Andris Šķēles nybildade högerparti, Folkpartiet. Men Šķēle ställdes åt sidan, och Lettlands väg formade en bräcklig minoritetskoalition. Šķēle återkom dock som premiärminister redan 1999, men hans regering blev även nu kortvarig och föll redan efter ett år, då Lettlands väg åter tog över regeringsmakten.

1999 valde parlamentet den före detta psykologiprofessorn Vaira Vīķe-Freiberga till ny president. Den västinriktade Vīķe-Freiberga, som levt i exil i Kanada, fick i uppdrag att leda nationen in i EU och Nato. Hon gav genast parlamentet bakläxa på en språklag som kritiserats av EU. En ny version antogs i december, dagen innan EU inbjöd Lettland att förhandla om medlemskap.

I valet 2002 vann nybildade högerliberala Ny era. Partiets ledare, den förre centralbankschefen Einars Repše, blev premiärminister.

I september 2003 hölls en folkomröstning om EU-medlemskap där 67 procent röstade ja. Ett avgörande argument för den lettiska majoriteten var att EU skulle ge säkerhet mot Ryssland.

Medlemskap i Nato och EU

Repšes egensinniga ledarstil och hans kamp mot korruptionen gav honom politiska fiender, främst i de oligarkstyrda partierna. 2004 avgick Repše strax innan Lettland gick in i Nato och EU. De grönas Indulis Emsis bildade en minoritetskoalition, men efter ett halvår tog Šķēles Folkparti över ledningen av regeringen med Aigars Kalvītis som premiärminister.

EU-medlemskapet gav lettländare chans att bege sig ut i Europa och söka bättre avlönade arbeten. Samtidigt fick Lettland en byggboom finansierad av billiga lån från svenskägda banker. Arbetslösheten sjönk och lönenivåerna ökade. Inför parlamentsvalet hösten 2006 hade Lettland EU:s högsta ekonomiska tillväxt.

För första gången sedan självständigheten omvaldes en regering i Lett­land. Koalitionens tre oligarkpartier fick majoritet: Folkpartiet, De grönas och böndernas förbund (ZZS) samt Lettlands första parti i allians med Lettlands väg. Även Fosterland och frihet togs in i regeringen.

I presidentvalet 2007 valde parlamentsmajoriteten kirurgen Valdis Zatlers till ny statschef. Han var handplockad av oligarkpartierna, som ville få en medgörlig president efter den självständiga Vīķe-Freiberga. Zatlers skulle dock visa sig bli oligarkernas fiende.

Korruption

Antikorruptionsbyrån Knab konstaterade att koalitionspartierna använt illegala kampanjmedel för att vinna valet 2006. Regeringen beslöt att avskeda Knabs chef, vilket utlöste den så kallade paraplyrevolutionen hösten 2007, då tusentals demonstranter krävde regeringens avgång. De fick stöd av president Zatlers, och i december avgick premiärminister Kalvītis, medan Knab-chefen återfick sin tjänst. Ny premiärminister blev Ivar Godmanis, men partierna i regeringen var desamma. Protesterna mot regeringen fortsatte därför och i januari 2009 demonstrerade cirka 10 000 människor i Riga och krävde nyval. Våldsamma kravaller utbröt och hundratals ungdomar försökte storma parlamentsbyggnaden. Därefter föll Godmanis regering, sedan två oligarkpartier i koalitionen krävt hans avgång.

Paraplyrevolutionen var även en protest mot en framväxande ekonomisk kris, som slog till med full kraft 2008. Bankerna ströp utlåningen, konsumtionen bromsades, och den överhettade fastighets- och byggmarknaden gick i stå. Lettlands näst största bank föll, och regeringen tvinga­des begära nödlån från bland andra Internationella valutafonden (IMF).

EU-parlamentarikern Valdis Dombrovskis fick uppdraget att föra Lettland ur budgetkrisen, den värsta inom EU. Han tillträdde som premiärminister i mars 2009. Under hårt tryck från långivarna fogade sig hans koalition i kraven på nedskärningar och skattehöjningar. Offentliga löner, pensioner och barnbidrag skars ner. Hälsovård och utbildning hårdbantades, och arbetslösheten gick upp.

Dombrovskis ledde en fempartikoalition med sitt eget liberala Ny era, konservativa Folkpartiet, ZZS, samt de nationalistiska Medborgarunionen och Fosterland och frihet.

Efter två års kris då BNP krympte med närmare en fjärdedel började ekonomin växa 2010. Valet i oktober blev en seger för premiärminister Dombrovskis nya valallians Enhet, som fick nära en tredjedel av rösterna, med draghjälp från alliansens lettiska nationalister som fördubblade sitt resultat. Valets stora förlorare blev För Lettlands bästa, en allians mellan oligarkerna Andris Šķēles och Ainārs Šlesers bägge partier.

Den ryskdominerade och socialdemokratiska fempartialliansen Harmonicentern, som hade drivit en kampanj mot regeringens åtstramningar, fick en fjärdedel av rösterna. Trots att letter drabbats lika hårt som ryssar av krisen var bara en liten del av Harmonicenterns väljare letter. 

 Dombrovskis inbjöd Harmonicentern till samtal, men utan att de kunde enas. Istället bildades i november 2010 en koalition mellan Dombrovskis Enhet och den korruptionsåtalade oligarken Aivars Lembergs ZZS.

Politisk kris

Våren 2011 kastades Lettland ut i politisk kris, just som ekonomin var på väg att återhämta sig. President Valdis Zatlers beslutade sig för att upplösa parlamentet, sedan de folkvalda vägrade häva oligarken Ainars Šlesers rättsliga immunitet. Han var en av de tre mäktiga oligarker som utreddes för korruption, och presidenten ansåg att de folkvalda hamnat i en oacceptabel konflikt med rättsväsendet.

När parlamentet i juni höll ordinarie presidentval, röstade de folkvalda bort Zatlers. Till ny president utsågs Andris Bērzinš, parlamentsledamot för Lembergs ZZS. Grundlagen krävde dock en folkomröstning om tidigare presidenten Zatlers beslut att upplösa parlamentet. Över 94 procent röstade ja och nyval utlystes till september.

Det fanns stort folkligt stöd för Zatlers och han utnyttjade detta till att bilda ett nytt politiskt parti, Zatlers Reformparti. Zatlers kamp mot Lembergs fick stort utrymme i valrörelsen, liksom lettisknationalistiska Nationella alliansens strid med Harmonicentern om historia och språkfrågor. Harmonicentern bytte 2011 namn till Harmoni sedan tre partier inom alliansen gått samman. I nyvalet segrade partiet. Det var första gången ett parti dominerat av rysktalande väljare och politiker blev störst i det självständiga Lettlands parlament. Zatlers Reformparti blev näst största parti och tog många röster från Enhet, som gick kraftigt tillbaka.

Nationella alliansen nästan fördubblade sitt stöd bland väljarna. Oligarken Šlesers parti föll ur parlamentet medan ZZS gick tillbaka och miste sitt regeringsinflytande. Oligarken Šķēle hade upplöst sitt Folkparti redan före valet. Därmed såg det ut som om Zatlers haft framgång i sin kamp mot oligarkerna.

Zatlers och Dombrovskis bildade, trots rivalitet, ett block som tog initiativ till förhandlingar om att bilda en ny regering. Dombrovskis blev åter premiärminister för en regeringskoalition med Enhet, Zatlers Reformparti och Nationella alliansen. Han hade därmed lyckats bilda sin tredje regering efter att ha tagit landet genom EU:s svåraste budgetkris.

I december 2011 kunde regeringen avsluta låneprogrammet med IMF efter att ha tagit ut knappt två tredjedelar av de beviljade lånen på 7,5 miljarder euro. Dombrovskis var på god väg mot sitt huvudmål, att göra ekonomin redo för övergång till EU-valutan euro. I mars 2013 beslöt regeringen att ansöka om anslutning till eurozonen från 2014.

Valdis Dombrovskis meddelade i november 2013 att han skulle avgå. Då hade han lett regeringen sedan 2009 – den längsta perioden för en premiärminister i Lettland. Dombrovskis ansåg att landet behövde en ny regering med en stabil majoritet, som kunde möta utmaningarna efter att taket i en stormarknad i Riga tidigare samma månad rasat in och dödat 54 människor. Det var den värsta katastrofen landet upplevt sedan självständigheten.

Om våra källor

Lettland – Politiskt system

Det självständiga Lettlands författning som antogs första gången 1922, återupprättades 1993 men har ändrats flera gånger sedan dess. Parlamentet stiftar lagar och väljs vart fjärde år i allmänna val. Den ryska minoriteten tenderar att rösta på ryssdominerade partier, medan letterna väljer partier där lettisktalande överväger. Presidenten är statschef och har främst en representativ roll.  

Det lagstiftande parlamentet, saeima, har 100 platser. Ledamöterna utses i direkta, proportionella val på fyra år. Ett parti måste få minst fem procent av rösterna för att få plats i parlamentet. Rösträttsåldern är 18 år. Icke-medborgare saknar rösträtt i både parlaments- och kommunalval.

Statschef och chef för de väpnade styrkorna är presidenten, som i fredstid har mest representativa funktioner men som utöver detta har ett visst inflytande över utrikespolitiken. Presidenten utses i en omröstning i saeima för fyra år och får väljas för högst två mandatperioder i rad. Före detta medlemmar av kommunistpartiet får inte kandidera i presidentval.

Regeringen är ansvarig inför parlamentet. Presidenten föreslår regeringsbildare som ska godkännas av parlamentet. Övriga ministrar utses av premiärministern. Presidenten kan upplösa parlamentet, en åtgärd som måste bekräftas i folkomröstning. Med två tredjedelars majoritet kan saeima avsätta presidenten.

Rättsväsen

Lettlands rättsväsende består av tre nivåer av domstolar, där Högsta domstolen är högsta instans. Författningsdomstolen granskar att de lagar som stiftas är författningsenliga. Rättsväsendet har haft problem med brist på kvalificerade jurister, ineffektivitet och korruption, men det stärks efter hand. Den statliga antikorruptionsbyrån, Knab, har på senare år gjort framsteg med flera uppmärksammade rättsfall inom offentlig verksamhet, men korruption är ännu ett vanligt problem.

Politiska partier

Splittring har kännetecknat inrikespolitiken efter självständigheten. Partier har byggts kring personer med maktambitioner snarare än utifrån ideologiska program, vilket inneburit att det ofta finns stora åsiktskillnader inom ett och samma parti. Väljarnas sympatier har skiftat relativt snabbt. Flera koalitionsregeringar har varit instabila och förföljda av korruptionsskandaler. Under de första två årtiondena stod flera partier under inflytande av korruptionsanklagade så kallade oligarker, som skaffade sig förmögenheter i privatiseringarna på 1990-talet och sedan använde dem för att påverka eller styra politiken.

Letter röstar oftast på lettiskdominerade partier och ryssar på ryssdominerade. Många rysktalande invånare saknar rösträtt. Endast lettiskdominerade partier har suttit i regeringen.  Så gott som alla regeringspartier har stått i mitten eller till höger på den politiska skalan, med en marknadsvänlig politik och stöd till EU och Nato.

Den konservativa alliansen Ny enhet (Jaunā Vienotība), bildades av det högerliberala partiet Enhet tillsammans med några mindre regionala partier inför parlamentsvalet 2018. Ny enhet hade ingen framgång bland väljarna men fick ändå möjlighet att bilda en bred koalitionsregering efter det att flera andra partier misslyckats. I valet i oktober 2022 gick det dock betydligt bättre för Ny enhet som då blev största parti. Dess föregångare Enhet hade bildats 2009 som en allians av tre högerpartier av dåvarande premiärministern Valdis Dombrovskis. Partiet vann en jordskredsseger i valet 2010 och Dombrovskis behöll posten som regeringschef fram till 2013. Enhets viktigaste koalitionspartner Reformpartiet upplöstes 2015. Det hade bildats inför nyvalet 2011 av den tidigare presidenten Valdis Zatlers under namnet Zatlers Reformparti.

De grönas och böndernas förbund (Zaļo un zemnieku savienība, ZZS) bildades 2002 som en allians av flera partier. ZZS har anklagats för att vara ett redskap åt den korruptionsåtalade oligarken Aivars Lembergs som 2021 dömdes till fem års fängelse för korruption. Partiet har haft betydande inflytande i flera regeringar men deltog inte i den styrande koalitionen 2011. I valet 2014 återkom det som en del av regeringen men efter valet 2018 hamnade det åter utanför. Coronapandemins umbäranden och den ökande inflationen och andra ekonomiska umbäranden ledde dock till att partiet blev näst störst i valet 2022. Partiet är representerat i många kommunfullmäktige och framställer sig som ett landsbygdsparti med stöd av ett nätverk av inflytelserika jordbruksägare.

Även Enade listan som bildades kort inför valet 2022 av tre regionala partier har sagt sig företräda landsbygden och inte storstadseliten, något som kan ha bidragit till dess valframgångar. Ett av småpartierna som ingår i alliansen har även det haft en koppling till oligarken Aivars Lembergs.

Ett annat viktigt parti är ytterhögerpartiet Nationella alliansen (Nacionālā apvienība) som suttit i landets olika koalitionsregeringar sedan nyvalet 2011. Partiet har backat något i de två senaste valen jämfört med 2014.

Nationella alliansens främste konkurrent på högerkanten Nya konservativa partiet (Jaunā konservatīvā partija), som kom trea i valet 2018, klarade inte 5 procentsspärren till parlamentet i valet 2022. Inte heller det populistiska partiet Vem äger staten? (Kam pieder valsts? KPV LV) som blev näst största parti 2018 lyckades ta plats i saeima efter valet.

Även partiet De progressiva, som bildades 2017, kom för första gången in i parlamentet efter valet 2022. Partiet står för en socialdemokratisk politik och prioriterar även miljöfrågor. Partiet har till skillnad mot manga andra politiska partier i landet hittills inte fläckats av några korruptionsskandaler.

I samband med coronapandemin återkom en annan av de tidigare inflytelserika oligarkerna Ainārs Šlesers i partipolitiken. Han hade tidigare lett ett kristdemokratiskt parti och nu bildade han ett nytt, Lettland först, som också tog sig in i parlamentet 2022.

Mindre bra gick det för Harmoni (Saskaņa), det parti som etniska ryssar framför allt har röstat på sedan 2010. Partiet, som blev största parti i valet 2018, åkte ur parlamentet 2022. Det socialdemokratiskt inriktade partiet var från början en fempartiallians. Det bytte namn till Harmoni och blev störst i valet 2011 och – med knapp marginal – även 2014. Men det fick ändå finna sig i att tillhöra oppositionen. SC bildades 2005 av flera vänster- och socialistpartier och domineras av etniska ryssar. SC har motarbetat budgetnedskärningar, krävt ökad social välfärd och verkat för medborgarskap och rösträtt för alla som är födda i Lettland. Enligt bedömare var ett skäl till att partiet tappade många trogna väljare bland de rysktalande i valet 2022 att många var kritiska till partiets starka avståndstagande till Rysslands krig i Ukraina. Flera väljare uppges istället ha röstat på det nya För stabilitet, som fick elva mandat i parlamentet. För stabilitet bildades av fyra tidigare medlemmar i Harmoni.

Flera tidigare inflytelserika partier har försvunnit. Ett tidigare inflytelserikt parti ar det konservativa Folkpartiet (Tautas partija) som bildades 1998 av finansmannen och förre premiärministern Andris Šķēle. TP hade en stark position i flera regeringar och anklagades för korruption på grund av oligarken Šķēles inflytande över näringsliv och politik. Partiet upplöstes 2011.

Om våra källor

Lettland – Demokrati och rättigheter

Lettland är att betrakta som en fungerande demokrati. Respekten för de mänskliga rättigheterna är överlag god. Men landet har fortfarande utmaningar vad gäller bland annat korruption, kvinnors rättigheter och situationen för etniska minoriteter.

Valen är fria och det finns många olika partier som representerar en mångfald av åsikter.

Mötes- och föreningsfriheten är garanterad i lag och respekteras. Civilsamhället kan verka fritt, men är i regel svagt. Konstitutionen garanterar religionsfrihet och olika samfund verkar fritt i landet.

Landet har dock kritiserats av människorättsorganisationer för hur den ryska minoriteten i landet behandlas. Ett par hundra tusen personer, av vilka de flesta är etniska ryssar, är statslösa och får inte rösta, starta politiska partier eller jobba i statlig förvaltning. 

Samhället präglas fortfarande av en könsstereotyp kvinnosyn. Våld i hemmet är ett problem och det finns brister i arbetet med att förebygga och bekämpa våld mot kvinnor och våld i hemmet. Många kvinnor som råkat ut för våld upplever att de inte tas på allvar av polis och rättssystem. 

Synen på HBTQ-personers rättigheter är konservativ och Lettland klassas som ett av de svåraste länderna i EU att leva i som HBTQ-person av organisationer som bevakar dessa frågor. Sexuell läggning ingår inte som grund för hatbrott och personer som utsätts för trakasserier uppger sig vara motvilliga att polisanmäla då de saknar förtroende för polisen.

Korruption

En del gamla nätverk från sovjettiden har överlevt i politik och näringsliv, där även oligarker behållit makt. Korruption är ett stort problem som påverkar vem som får inflytande i samhället (se Sociala förhållanden).

De senaste åren har landet skakats av en rad skandaler rörande korruption inom finanssektorn. Transparency International vittnar också om nära band mellan den politiska eliten och näringslivet, vilket återspeglas i vissa politiska beslut. Landets antikorruptionsbyrå, KNAP, har belyst oklarheter i finansieringen av de politiska partierna – flertalet partier ska under slutet av 2010-talet ha tagit emot otillåtna donationer. Lettland rankas på plats 36 av 180 i Transparency Internationals lista över upplevd korruption (se rankningslistan här).

YTTRANDEFRIHET OCH MEDIER

Konstitutionen garanterar yttrandefrihet och lettiska press- och medielagen garanterar pressfrihet. Yttrandefriheten kan dock begränsas, bland annat med hänsyn till statens suveränitet, säkerhet och moraliska principer.

2015 antogs ett tillägg i utbildningslagen som säger att skolor måste bedriva ”moralisk undervisning i linje med författningens värderingar”. Under 2016 infördes även undantag med syfte att bemöta rysk desinformation som innebär att lärare som inte uppvisar ”lojalitet” gentemot lettiska staten i sin undervisning ska kunna avskedas. Båda lagändringarna har kritiserats för att inskränka yttrandefriheten.

Pressen är livaktig och representerar många åsikter, men det händer att ägare inte respekterar det journalistiska oberoendet.

I takt med att Lettlands relationer till Ryssland har ansträngts under det senaste decenniet (se Utrikespolitik och försvar) har Lettlands myndigheter vid flera tillfällen ingripit mot ryskägda medier för att förhindra vad de uppfattat som rysk propaganda. Samtidigt kan flera ryska medier, som tvingats lämna Moskva för att undkomma åtal och censur, åtnjuta pressfrihet i Lettland.

Reportrar utan gränser placerar Lettland på plats 16 i sin lista över pressfrihet i 180 länder (se rankningslistan här).

Lettland – Aktuell politik

Evika Siliņa blir i september 2023 premiärminister för en ny regering med mitten-vänsterpartier. Hennes parti Ny enhet bildade en mittenhögerkoalition efter parlamentsvalet i oktober 2022, men knappt ett år senare sprack regeringen efter att slitningar uppstått.

I januari 2014 anslöts Lettland till eurosamarbetet. Samma månad tog en ny högerkoalition över regeringsmakten under ledning av den tidigare jordbruksministern Laimdota Straujuma, som blev landets första kvinnliga premiärminister. I den breda regeringen ingick fyra av parlamentets fem partier, förutom hennes eget parti Enhet även Reformpartiet, Nationella alliansen och det tidigare oppositionspartiet ZZS.

I takt med att förhållandet till Ryssland ansträngdes under 2014 (se Utrikespolitik och försvar) upplevdes hotet från grannlandet som större. Det präglade politiken och kastade sin skugga över parlamentsvalet som hölls i oktober 2014.

De etniska letterna slöt åter upp bakom de partier som samarbetat för att hålla det ryssvänliga partiet Harmoni borta från regeringsmakten. Alla regeringspartierna gick framåt i valet, även om Reformpartiet denna gång inte ställde upp under eget namn utan på en gemensam lista med Enhet (Reformpartiet upplöstes våren 2015).

Harmoni backade kraftigt men fick fortfarande med ett enda mandats marginal flest mandat i valet. Trots det hölls partiet åter utanför den nya regeringen som bildades med samma partier och i stort sett samma ministrar som den förra – åter under Straujumas ledning.

Debatt om flyktingpolitiken

Även i Lettland ledde den eskalerande flyktingkrisen i EU 2015 till en omfattande politisk debatt. Regeringen gick sommaren 2015 med på att ta emot 250 flyktingar som kommit till EU. Men när EU-kommissionen ställde krav på att landet skulle ta emot ytterligare drygt 500 människor under en tvåårsperiod uppstod oenighet i regeringen. Raimonds Vējonis från ZZS, som valts till ny president samma sommar, spelade en viktig roll när regeringen till slut enades om att gå EU-kommissionen till mötes. När förslaget gick vidare till parlamentets Europa-utskott godkändes det med knapp marginal. Hundratals lettländare protesterade´dock mot flyktingmottagandet.

Samarbetssvårigheterna i regeringen liksom intern splittring inom det största regeringspartiet Enhet, fick till följd att premiärminister Straujuma i slutet av året valde att avgå. Nu fick ZZS leda regeringen med Māris Kučinskis som ny premiärminister. I hans regering gick ministerposter även till Enhet och Nationella alliansen.

Valet 2018

I parlamentsvalet i oktober 2018 blev Harmoni åter största parti med nära en femtedel av rösterna (23 mandat). Det populistiska partiet KPV LV kom på andra plats med 16 mandat.  Även Nya konservativa partiet fick 16 mandat. Trots att regeringspartierna lyckats få ekonomin på fötter efter problemen efter finanskrisen hamnade de långt efter bland väljarna. Det stod klart att det skulle bli svårt att bilda en ny regering på grund av det splittrade parlamentet.

Först efter över tre månader bildades till slut en ny fempartiregering. Förutom premiärminister Krišjānis Kariņš egen partigrupp Ny enhet ingick även Nya konservativa partiet, Nationella alliansen, För utveckling/För och delar av KPV LV. Fem ledamöter från KPV LV röstade dock emot den nya regeringen, som fick stöd av 61 ledamöter i parlamentet. 

Kariņš regering lovade att sträva efter att Lettland tydligare skulle integreras i samarbetet inom EU och Nato. Viktiga mål var även att förbättra landets finanssystem och stärka rättssäkerheten i landet, bland annat genom ökad bekämpning av penningtvätt.

I juni 2021 ombildades regeringen till en fyrpartikoalition. KPV LV ingick då inte längre i regeringen. Dess platser i parlamentet hade successivt minskat från 16 till 5 efter skandaler och efter att parlamentsledamöter hade valt att lämna partiet för att bli politiskt oberoende. Kariņš bytte även ut flera ministrar och meddelade att regeringen skulle fortsatte att prioritera att bekämpa coronapandemin och att få fart på ekonomin.

Lettland hade drabbats av de första fallen av det nya coronaviruset i början av 2020. I mars infördes undantagstillstånd i landet för att bekämpa smittspridningen. Landet drabbades liksom resten av världen av flera omgångar av utbrott som möttes med restriktioner och nedstängningar av samhället.  I samband med ny rekordhög spridningen av covid-19 i slutet av 2021 blev det obligatoriskt för alla statsanställda att vaccinera sig mot sjukdomen och vaccinpass krävdes för att handla i affärer, med undantag av livsmedelsaffärer och apotek. Antalet vaccinerade invånare var då bland det lägsta bland EU-länderna.

Parlamentsvalet 2022 och därefter

Parlamentsvalet den 1 oktober 2022 påverkades tydligt av Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina som hade inletts i februari samma år. Det säkerhetspolitiska hotet från Ryssland och vikten av stödja Ukraina för Lettland och övriga EU var en av de viktigaste valfrågorna (se även Utrikespolitik och försvar). Samtidigt dominerades debatten även av den besvärliga ekonomiska situationen i landet och de rekordhöga energipriserna.

Premiärminister Krišjānis Kariņš Ny enhet, som var det minsta partiet efter parlamentsvalet 2018, lyckades tredubbla sina röster i valet 2022 och blev nu största parti. Oppositionspartiet ZZS blev näst störst medan den nybildade mittenalliansen Enade listan kom trea. Premiärminister Kariņš sade efter valet att han skulle undersöka möjligheterna att åter leda en regering och fick även presidentens uppdrag att göra detta. Men två av de tidigare koalitonsparterna Nya konservativa partiet och För utveckling/För hade inte lyckats ta sig in i parlamentet.

Valet blev även ett nederlag för proryska Harmoni som gick kraftigt tillbaka jämfört med valet 2018. Enligt bedömare tappade partiet röster bland den rysktalande befolkningen inte minst på grund av den splittring som uppstått mellan dem som var emot Moskvas krig i Ukraina och de som var för.

Efter långa förhandlingar lyckades Ny enhet till slut sy ihop ett regeringssamarbete tillsammans med ytterhögerpartiet Nationella alliansen och Enade listan. Regeringskoalitionen med Krišjānis Kariņš i spetsen godkändes därefter av parlamentet. 

Men när den populäre Edgars Rinkēvičs som varit landets utrikesminister sedan 2011 valdes till president våren 2022 började opinionsstödet för Krišjānis Kariņš´regering att svikta och samarbetet knakade i fogarna. Och redan efter mindre än ett år tillkännagav Kariņš att han och hans regering skulle avgå. Då hade premiärminister Kariņš enligt uppgift försökt utvidga regeringen till en fempartikoalition men mött motstånd från regeringskompanjonerna Nationella alliansen och Enade listan. Några dagar senare blev Kariņš välfärdsminister och partikollega Evika Silina ombedd av president Edgars Rinkēvičs att bilda en ny regering.

Den här gången blev det mittenvänsterpartierna ZZS och De progressiva som valde att samarbeta med Ny enhet. Förre premiärministern Krišjānis Kariņš utsågs till utrikesminister i den nya regeringen, som kontrollerar över 52 av de 100 platserna i parlamentet.

Silina meddelade efter att parlamentet gett klartecken för den nya regeringen att  hennes främsta prioritering skulle vara nationell säkerhet och att försvarsbudgeten skulle ökas som ett led i detta.

Läs mer om händelseutvecklingen i Kalendarium.

Om våra källor

Lettland – Utrikespolitik och försvar

 Sedan Lettland blev medlem i Nato och EU 2004 är organisationerna en viktig del av utrikes- och säkerhetspolitiken. USA har länge setts som landets främsta strategiska partner – en viktig garant för Lettlands säkerhet. Det ryska militära ingripandet i Ukraina 2014 och den fullskaliga invasionen av landet 2022 har kraftigt försämrat Lettlands relationer med Ryssland.

Lettland blev medlem i Schengensamarbetet 2007 med avskaffade passkontroller vid gränserna och var under det första halvåret 2015 EU:s ordförandeland för första gången. De baltiska staternas dialog med Nato om medlemskap försvårades länge av motstånd från Ryssland. 2001 övergav Moskva sitt motstånd, sedan Rysslands relationer till Nato stärkts efter terrordåden i USA samma år.

Relationerna med Ryssland var ansträngda efter självständigheten. Efter svåra förhandlingar under några spända år lämnade de sista före detta sovjetiska trupperna Lettland i augusti 1994. Radarstationen Skrunda överlämnades till Lettland först 1999. Moskva och Riga har varit i konflikt angående den ryska minoritetens ställning i Lettland (se Befolkning och språk) och kring Rysslands vägran att erkänna sovjetmakten i Lettland som en ockupation. Moskva har även kritiserat att sovjetiska men inte nazistiska krigsförbrytare har ställts inför rätta i Lettland.

Efter utdragna förhandlingar enades Ryssland och Lettland om ett gränsavtal 1997, men Ryssland försenade undertecknandet ända till 2007. I avtalet släppte Lettland sitt krav på att få tillbaka ett litet landområde som under sovjetockupationen hamnade i Ryssland. 2010 gjorde Lettlands president ett officiellt besök i Moskva, det första i sitt slag på 15 år. Då enades man bland annat om en gemensam historiekommission för att bearbeta de svåra frågorna kring det sovjetiska förtrycket i Lettland.

Efter Rysslands annektering av Krim 2014 och det ryska stödet till separatister i kriget i östra Ukraina blev relationerna i ett slag mer spända. Från lettisk sida fanns en oro för att Moskva skulle ingripa i Lettland under förevändningen att vilja skydda den rysktalande minoriteten. Oron späddes på av ryska militärövningar nära gränsen. Lettland sökte stöd i Nato; soldater och militär utrustning stationerades i landet av stora Natoländer. Ett ”strategiskt kommunikationscenter” upprättades också i Riga tillsammans med sju Natoländer, däribland de baltiska grannländerna. Centret skulle motarbeta vad som uppfattades som ett ryskt informationskrig mot den ryska minoriteten. Därtill beslöt regeringen att försvarsbudgeten skulle ökas från nuvarande drygt 1 procent till 2 procent av bruttonationalprodukten (BNP) från 2018.

 När Ryssland inledde ett storskaligt militärt anfall mot Ukraina i februari 2022 (se Ukraina: Aktuell politik) möttes det av kraftiga fördömanden från de baltiska regeringarna. Men det ledde också till oro för ländernas egen säkerhet, inte minst eftersom den ryska militära inmarschen i Ukraina även utgick från det närliggande Belarus, där det fanns tiotusentals ryska trupper. Nato försökte lugna de baltiska länderna genom att Danmark, Norge, Tyskland och Storbritannien förstärkte de multinationella Nato-styrkorna i länderna med ytterligare omkring 1000 man. Nato svarade även på Rysslands agerande med att för första gången sätta in styrkan Rapid Response i östra Europa. Lettland meddelade liksom de andra baltiska staterna att de skulle stödja Ukrainas försvar med vapen i kriget mot Ryssland.

USA har länge setts som landets främsta strategiska partner och en viktig garant för Lettlands säkerhet. Samtliga regeringar i Riga har fört en proamerikansk utrikespolitik, och Lettland stödde de USA-ledda invasionerna i Afghanistan 2001 och Irak 2003. Lettland ingick även vid mitten av 2010-talet i koalitionen som bekämpar Islamiska staten (IS) i Irak.

Lettland beslöt 2022 att lämna samarbetsforumet mellan Kina och öst- och centraleuropeiska länder, det så kallade 17+1, som bildades 2012. Skälet uppgavs vara att man föredrog “samarbete med EU” men även det faktum att Peking inte tydligt hade fördömt Rysslands krig i Ukraina påverkade beslutet. Även Estland och Litauen har dragit sig ur samarbetet.

Lettland har nära samarbete med Estland och Litauen, även om relationerna störts en del av oenighet om bland annat havsgränser i Östersjön och om energifrågor. Med de nordiska länderna har Lettland goda förbindelser och omfattande samarbete.

Försvar

Efter frigörelsen från Sovjetunionen har Lettland byggt upp en egen försvarsstyrka med nordiskt stöd. Från 2007 har landet haft en yrkesarmé, men Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i februari 2022 ledde till ett beslut om att införa militärtjänst för alla män mellan 18 och 27 år från år 2023.

Lettland har deltagit i Natoledda operationer i Bosnien, Kosovo och Afghanistan. Lettland har också deltagit i uppdrag för säkerhetsorganisationen OSSE, bland annat i Ukraina, och polisiära och civila EU-insatser. Lettländsk personal ingick även i FN-styrkan i Mali som bildades 2013.

Om våra källor

Lettland – Ekonomisk översikt

Efter en dramatisk nedgång 2010 återhämtade sig ekonomin under de följande åren. Tillväxten var relativt god, budgeten i balans och inflationen under kontroll. Men coronapandemin skapade en svacka i början av 2020-talet som följdes av ökande energipriser och inflation.

Tjänstesektorns andel av ekonomin har ökat kraftigt sedan början av 1990-talet, och den svarar idag för tre fjärdedelar av BNP. Jordbruket har minskat i betydelse, men skogsbruket växer. Skogs- och trävaror är viktiga exportprodukter för Lettlands handelsorienterade ekonomi liksom livsmedel, mediciner och apoteksvaror, kemiska produkter, elektronik och metallvaror. Lettland är sedan 2013 även klassat som ett höginkomstland, den högsta av Världsbankens fyra kategorier för inkomstnivåerna i världens länder (se alla länder här).

I början av 1990-talet var bankväsendet det mest utvecklade i Baltikum med bland andra Sverige som en ledande investerare. De lettiska beslutsfattarna ville göra Riga till ett regionalt finanscentrum. Många rika ryska affärsmän placerade sina pengar i lettiska banker. Men efter kriser under de kommande årtiondena som ledde till att flera banker fick gå i konkurs och stängas och krav från omvärlden på ökad kontroll för att stoppa penningtvätt har sektorn idag stramats upp och satts under striktare övervakning. Genom att genomföra en lång rad åtgärder lyckades Lettland undvika att bli placerad på organisationen FATF :s ”grå” lista över länder som behöver ökad övervakning i början av 2020-talet . Därefter har en process inletts för att rensa bankerna från så kallade ”dåliga lån”.

Samtidigt har en rad politiker och affärsmän åtalats efter att ha blivit utredda för korruption.

Lettland har gått igenom stora ekonomiska omställningar. Före andra världskriget hade Lettland en livaktig marknadsekonomi med jordbruksexport, men landet industrialiserades på 1940-talet i den sovjetiska planekonomin. Industri och jordbruk blev beroende av sovjetiska råvaror och marknader, och olönsam produktion hölls igång med statssubventioner. I samband med övergången till marknadsekonomi efter självständigheten 1991 uppstod en ekonomisk kris: industriproduktionen slogs ut och arbetslösheten steg liksom inflationen. Regeringen lyckades med tuffa åtgärder vända det ekonomiska läget som ljusnade 1994. Men de sociala klyftorna hade ökat kraftigt – korruption och oligarkvälde hade skapat en rik överklass, medan många lettländare gick arbetslösa. Den ekonomiska krisen 2008–2010 och nedskärningarna i dess spår slog hårt mot utsatta grupper.

Det tidigare höga budgetunderskottet kunde under 2010-talet pressas ner med hjälp av åtstramningar och lån medan även statsskulden hölls i schack. Det allt stabilare ekonomiska läget gjorde att Lettland i början av 2013 kunde ansöka om anslutning till eurozonen. Vid nyår 2014 skedde bytet från den lettiska valutan lats till euro.

Trots att Lettlands tillväxt nådde upp till EU:s högsta nivåer vid början av 2010-talet var BNP lägre än före krisen och inkomstskillnader och arbetslöshet ännu bland de högsta i EU.

En stor del av ekonomin hade förblivit svart, eller grå, vilket också var ett hinder för en ekonomisk tillväxt som kommer alla i befolkningen till del. Skuggekonomin växte under krisåren men har idag minskat och beräknas till omkring en fjärdedel av BNP.

Försök har gjorts att lätta på skattebördan för låginkomsttagare och låta de välbeställda betala mer och därigenom utjämna klyftorna. En progressiv inkomstskatt infördes 2018.

Coronapandemin 2020–2022 fick stora negativa konsekvenser för den ekonomiska utvecklingen. BNP krympte och invånarnas konsumtion minskade. Regeringen lånade pengar för att kunna finansiera ekonomiska bidrag till enskilda och företag, som var särskilt drabbade av krisen. Det ledde till att statsskulden tillfälligt ökade medan även budgetunderskottet blev betydligt större än den accepterade gränsen inom eurosamarbetet.

Arbetslösheten steg under pandemin ett par procentenheter till drygt 8 procent. Situationen var särskilt besvärlig på landsbygden och bland invånare över 50 år. Samtidigt rådde det fortsatt brist på arbetskraft inom vissa sektorer, som en följd av att landet har förlorat högutbildad arbetskraft efter de senaste årens utflyttning.

Lettland fick 1,8 miljarder euro i stöd från EU:s återhämtningsfond, pengar som skulle användas till att digitalisera ekonomin och göra den modernare och bättre anpassad för att möta klimatförändringarna.

Ekonomin hämtade sig relativt snabbt i början av 2020-talet och både budgetunderskottet och statsskulden sjönk medan tillväxttakten åter ökade.

Större delen av exporten sker idag till andra EU-länder, medan de baltiska grannländerna är största handelspartner. På sovjettiden gick cirka 97 procent av Lettlands export till övriga Sovjetunionen. År 2022 skedde omkring 7 procent av handeln med Ryssland.

När EU införde sanktioner mot Ryssland efter dess annektering av Krim 2014 svarade Moskva med begränsningar bland annat av import av mejeri- och fiskeriprodukter från Lettland. Totalt minskade Lettlands export till grannlandet med en fjärdedel 2014 jämfört med året innan.

Lettland deltog även i de omfattande sanktioner som infördes mot Ryssland i flera omgångar efter att landet inledde en fullskalig invasion av Ukraina i februari 2022.

Rysslands krig mot Ukraina ledde till att energipriserna sköt i höjden och inflationen ökade till rekordhöga 20 procent år 2022. 

Om våra källor

Lettland – Naturtillgångar, energi och miljö

Lettland är fattigt på förädlingsbar mineral men har gott om skog. Det var länge beroende av rysk olja och gas men idag sker energiimport i hög grad från de baltiska grannarna. Samtidigt ökar den redan höga användningen av förnybara källor, i synnerhet biobränsle. Ändå anser bedömare att landet släpar efter när det gäller att minska sina utsläpp av växthusgaser.

Nära hälften av landet är skogbevuxet och tillgångarna används bland annat för produktion av trävaror: Lettland är en av världens främsta exportörer av pellets. Trots det importerar det även kvistar och restprodukter från träindustri från andra länder. Lettland har också rika förråd av torv, kalksten, sand och lera.

Det finns vissa små oljereserver i Lettland och mindre fyndigheter av fossilgas (naturgas). Men för att kunna täcka sitt energibehov har Lettland länge förlitat sig på import av olja och fossilgas (naturgas) från främst Ryssland. På sovjettiden täckte Lettland nästan hela sitt energibehov med leveranser från andra delar av Sovjetunionen. Gas, olja och kol importerades främst från Ryssland, medan Estland och Litauen levererade el. Bara drygt en tiondel av elen producerades i Lettland.

Under det senaste decenniet har emellertid beroendet av rysk energi uppfattats som alltmer problematiskt. Inte minst på grund av risken för att Moskva håller inne energi­leveranser som ett politiskt påtryckningsmedel. Efter den ryska fullskaliga invasionen av Ukraina i februari 2022 snabbades försöken att frigöra energisektorn från beroendet av Ryssland på och i början av 2023 förbjöds importen av ryska fossila bränslen.

Istället ökade införseln av flytande fossilgas från Klaipéda-­anläggningen i Litauen, som levererat gas till Lettland sedan 2015.

ENERGIFÖRSÖRJNING

Förnybara energikällor svarar för hälften av energiförsörjningen i Lettland, vilket är mycket i förhållande till de flesta andra EU-länder. Biobränsle (särskilt pellets, träkvistar med mera) är den främsta förnybara källan. Redan vid mitten av 2010-talet bestod 40 procent av energikonsumtionen av förnybar energi och Lettland strävar efter att öka användningen ytterligare. Olja svarar dock ännu för omkring en tredjedel av förbrukningen och naturgas en dryg sjättedel.

Landets försörjning av elektricitet, som ingår i energiförsörjningen, täcks till tre fjärdedelar av förnybara energi, till övervägande delen vattenkraft och biobränsle. Men solenergi och vindkraft håller på att byggas ut. Elektricitet importeras också från Estland och Litauen.

Lettland har, liksom de övriga baltiska staterna, historiskt har varit en del av elnätet mellan Vitryssland och Ryssland. Målet är att de baltiska länderna ska vara integrerade med den europeiska el- och energimarknaden från 2025. Flera elledningar har upprättats mellan de baltiska länderna och Finland, Sverige och Polen, med stöd från EU. Efter Ryssland inledde sitt anfallskrig mot Ukraina år 2022 har arbetet med att ansluta Baltikum till det europeiska elnätet snabbats på.

Elmarknaden i Lettland är helt liberaliserad sedan 2015, men avregleringen har lett till kraftigt höjda elpriser.

KLIMAT OCH MILJÖ

Hela 134 länder i världen har högre utsläpp av växthusgaser än Lettland och i Europa är det bara drygt ett tiotal stater som har lägre utsläpp än Lettland. Bland de baltiska grannländerna har Estland något lägre utsläpp än Lettland medan Litauen har betydligt högre. Ändå har utsläppen inte minskat i någon större omfattning under senare år. Inom EU har bara ett fåtal medlemsstater lägre utsläpp mätt per capita än Lettland, som ligger på 18:e plats.

Det finns en strävan att ytterligare öka användningen av förnybar energi för att minska utsläppen men landet har fått kritik av bedömare för att sakna en strategi för hur fossila bränslen ska fasas ut. Lettland ligger till exempel långt efter många andra EU-länder när det gäller en övergång till eldrivna transportmedel; omkring två tredjedelar av alla fordon drevs ännu med diesel i början av 2020-talet jämfört med genomsnittet på omkring 40 procent i EU.  

Lettland är part i Parisavtalet både i form av EU-medlem och som egen nation. Alla EU-länder har en gemensam och uppdaterad nationell klimatplan (NDC), där målet är minst 55 procents minskning av utsläpp av växthusgaser till 2030, räknat från 1990. EU:s långsiktiga strategi (LTS) är att unionen ska vara klimatneutral senast 2050. Målet för när nettonollutsläpp ska uppnås är därmed detsamma: 2050.

Klimatutmaningar

Lettland hör till det 30-tal länder i världen som bedöms vara minst sårbara för klimatförändringarna enligt klimatanpassningsindexet ND-Gain  (se hela listan här).

Den globala uppvärmningen till följd av klimatförändringarna påverkar dock Lettland på många sätt. Transportsektorn bidrar till luftföroreningar och den biologiska mångfalden hotas av intensivt nyttjande av mark och vatten. Jordbruket bidrar till problem med övergödning som inte minst påverkar Östersjön där problemen med algblomning och bottendöd är stora.

Lettland har en gammal tradition med naturvård, men under sovjettiden orsakade de tunga industrierna, liksom militärbaserna, svåra luft-, vatten- och markföroreningar. Ett stort arbete har sedan genomförts för att rena miljön. Sop- och avfallshantering har varit ett stort problem som regeringen på senare år, påhejat av EU, har vidtagit flera åtgärder för att lösa. En skatt på plastpåsar har införts för att begränsa användningen av plast.

Om våra källor

Lettland – Jordbruk och industri

Jordbrukets betydelse för ekonomin har minskat kraftigt men industrin svarar ännu för närmare en femtedel av BNP. Jordbrukssektorn inriktas på djurhållning, spannmålsodling, fiske och skogsbruk. Inom industrin produceras bland annat elektronik, mediciner och timmer.

Jordbruksproduktionen som helhet har gått ner från en femtedel av BNP vid självständigheten till cirka 4 procent idag. Lantbruket drabbades av dramatiska prishöjningar på bland annat bränsle och utsäde när de statliga subventionerna togs bort vid början av 1990-talet. En del av den väldiga exportmarknaden i öster förlorades när Sovjetunionen upplöstes. Större delen av den odlade marken har privatiserats. De omkring 600 kollektivjordbruken bröts upp i ett par hundra tusen gårdar, de allra flesta små och ineffektiva utan konkurrenskraft på EU-marknaden. Massor av bönder tvingades lägga ned sina jordbruk. En del jordbruks- och fiskekollektiv omvandlades dock till lönsamma bolag. Efter Lettlands EU-inträde 2004 ökade dock jordbruksexporten kraftigt och de enskilda jordbrukens areal har sedan dess blivit allt större.

Omkring två tredjedelar av jordbruksmarken används till odling och en tredjedel till betesmark. Förutom spannmål – främst vete men även korn, havre och råg – odlas bland annat potatis, sockerbetor, raps och grönsaker. Nötkreatur är vanligast bland boskapsuppfödare, följt av grisar och höns. Grisar och mejerivaror exporteras till Ryssland. Även honung är en viktig exportvara.

Omkring hälften av landets yta är täckt av skog, främst barrträd men också björk och andra lövträd. Skogs- och trävaror är viktiga exportprodukter, främst timmer och massaved men även produkter från trä- och möbelindustrin. Svenska skogsbolag är stora aktörer i Lettland.

I Lettland bedrivs framför allt sill- och strömmingsfiske, och det mesta av fångsten exporteras. Allt sedan sovjettiden har Lettland varit en viktig leverantör av konserverad fisk till Ryssland och övriga forna sovjetstater. Men även fiskeindustrin drabbades av minskande rysk import i samband med Ukrainakrisen vid mitten av 2010-talet. 

INDUSTRI

Under sovjettiden lokaliserades stora industriföretag till Lettland. Råvaror och arbetskraft hämtades från Sovjetunionen och man producerade bland annat fartyg, järnvägsvagnar, maskiner, minibussar och papper. De flesta sovjetiska telefoner tillverkades i Lettland.

Efter självständigheten sjönk produktionen, dels på grund av råvarubrist, dels genom att produkterna som var anpassade för det skyddade sovjetsystemet inte kunde säljas på den fria marknaden. Tung industri fick ge vika för lättare produktion.

På 2000-talet har produktionen dubblerats eller mångdubblats inom flera sektorer. Industrisektorer som trä, metall och elektronik har vuxit liksom bioteknologi och läkemedelstillverkning. Skogsindustrin är viktig liksom livsmedelsexporten.

Industrin var relativt trög i omställningen till en mer modern tillverkning och minskad energiförbrukning. Långsamheten i privatiseringarna höll länge tillbaka investerare, men så småningom etablerade sig en rad skandinaviska företag i bland annat Liepāja vid Östersjökusten, en av tre ekonomiska zoner med stora skatterabatter (även Latgale och Rēzekne).

Om våra källor