Finland – Modern historia

Efter andra världskriget slöts ett fredsfördrag mellan Finland och Sovjetunionen i Paris 1947. I det återställdes gränserna från vinterkriget 1940 vilket innebar att Finland förlorade omkring elva procent av sin yta när bland annat Petsamo vid Ishavet blev en del av Sovjetunionen. Finland fick tillbaka hamnstaden Hangö, men tvingades överlåta Porkalaområdet väster om Helsingfors som sovjetisk bas. Finland tvingades också betala ett krigsskadestånd på 300 miljoner dollar till Sovjetunionen.

Ett avtal om vänskap, samarbete och bistånd, den så kallade VSB-pakten, slöts 1948 mellan Finland och Sovjetunionen. Avtalet innebar bland annat att Finland skulle hålla sig neutralt i det kalla kriget och att Finland skulle försvara sig mot tyska angrepp som i förlängningen var riktade mot Sovjetunionen. VSB-pakten utgjorde grunden för en ny östpolitik, som fick namnet Paasikivi-Kekkonen-linjen efter de båda presidenter som styrde landet de kommande decennierna.

För att bevara goda relationer med Sovjetunionen anpassade sig Finland under efterkrigstiden till sovjetiska säkerhetsintressen, en politik som gav upphov till begreppet finlandisering, en liten stats anpassning till en stormakt. Fascistiska partier förbjöds, medan Kommunistpartiet tilläts verka för första gången sedan 1930-talet. Med andra grupper inom vänstern bildade Kommunistpartiet 1944 ett nytt parti, Demokratiska förbundet för Finlands folk (vanligtvis kallat Folkdemokraterna) som blev en politisk maktfaktor och satt med i flera regeringar.

Efter det kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien 1948 utsattes Finland för påtryckningar om att underteckna ett avtal liknande överenskommelser som Sovjetunionen hade tvingat på ett antal stater i Östeuropa. Rykten spreds om att en kommunistisk kupp planerades även i Finland och krigsmakten började mobiliseras. Inrikesminister Yrjö Leino tvingades avgå. I riksdagsvalet 1948 gick hans parti Folkdemokraterna starkt tillbaka och uteslöts ur regeringen.

Finlands industrialisering tog fart efter krigsåren. Utvecklingen fick paradoxalt nog en skjuts av den stora krigsskulden till Sovjetunionen, för när den var betald 1952 fick Finland stora industribeställningar från Sovjet. Åren därefter gick uppemot en fjärdedel av Finlands sammanlagda export österut, vilket innebar att Finland näst efter Västtyskland var Sovjetunionens största icke-socialistiska handelspartner.

I övriga internationella kontakter tvingades Finland till försiktighet, även om landet ansträngde sig för att visa att det tillhörde väst. 1954 infördes passfrihet mellan de nordiska länderna och en fri nordisk arbetsmarknad skapades. Ett år senare, 1955, blev Finland medlem av Nordiska rådet och Förenta Nationerna (FN). 

En modern välfärdsstat

Sovjetunionen återlämnade Porkala till Finland 1956, trots att området upplåtits på arrende för 50 år. Men periodvis var Finlands relationer till Moskva ansträngda. Sovjetiskt missnöje med borgerligt styrd finländsk politik ledde till den så kallade nattfrosten 1957–1958, då Moskva frös kontakterna med Finland. 1961 skickade Sovjetunionen ett meddelande i form av en not till Finland med krav på att länderna skulle förlänga VSB-pakten på grund av det spända läget i kalla krigets Europa. Kravet utlöste den så kallade notkrisen. Överläggningar om pakten avvärjdes dock genom att president Urho Kekkonen träffade den sovjetiske parti- och regeringschefen Nikita Chrusjtjov. Kekkonens förmåga att förhandla med sovjetiska ledare hade stor betydelse även vid andra tillfällen.

Finland deltog samtidigt i FN:s fredsbevarande insatser. En stor framgång inom FN blev värdskapet för Europeiska säkerhetskonferensen (ESK) 1975.

Under 1950-talet dominerades inrikespolitiken av en allians mellan Agrarpartiet (1965–1988 Centerpartiet och från 1988 Centern i Finland) och Socialdemokraterna – de så kallade rödmylleregeringarna. Folkdemokraterna fick inte vara med i regeringsarbetet. I slutet av 1950-talet uteslöts även Socialdemokraterna, då Sovjetunionen visat misstro mot dem. Först efter valet 1966 återkom folkdemokrater och socialdemokrater i regeringen tillsammans med Centerpartiet och småpartier.

Trots regeringskriser fortsatte ekonomin att växa. Finland omvandlades från bondesamhälle till modern industrination och välfärdsstat. 

Finland går mot väst

Efter valet 1987 bildade konservativa Nationella samlingspartiet en koalitionsregering med bland andra Socialdemokraterna under ledning av Harri Holkeri. Det blev slutet på sovjetiskt inflytande över finländsk politik genom antingen Centerpartiet eller Folkdemokraterna.

Den nya röd-blå regeringen blev inte långvarig. Efter valet 1991 tillträdde en rent borgerlig regering. Samma år sades VSB-avtalet upp efter de förändringar som skett i Sovjetunionen och Östeuropa i samband med Berlinmurens fall 1989.

Efter kalla krigets slut dominerade nya frågor debatten i Finland och en ny generation politiker tog över. Symbolen för den gamla epoken, president Urho Kekkonen, hade avgått 1981 på grund av sjukdom efter 25 år på sin post. Han efterträddes av socialdemokraten Mauno Koivisto, som under sin presidenttid 1982–1994 visserligen fortsatte i Kekkonens spår med försiktig östpolitik, men gav riksdagen större inflytande över utrikespolitiken. Direktval till presidentposten infördes och en gräns sattes för hur många gånger en president kunde väljas om.

Koivisto efterträddes 1994 av socialdemokraten Martti Ahtisaari. Ahtisaari blev internationellt uppmärksammad som FN:s fredsförhandlare på Balkan i spåren av Jugoslaviens sönderfall på 1990-talet och i Aceh, Indonesien, 2005. 

Finland blir EU-medlem

Sammanbrottet för Sovjethandeln i förening med en spekulationsvåg ledde i början av 1990-talet till kraftig tillbakagång i ekonomin. Regeringen tillgrep drastiska sparåtgärder. 1992 ansökte Finland om medlemskap i Europeiska unionen (EU). Förhoppningar om att sätta fart på ekonomin var ett viktigt argument. Högutbildade storstadsbor såg fördelar, medan många på landsbygden oroade sig för medlemskapet. Finland blev EU-medlem 1995 sedan 57 procent av väljarna röstat ja till EU i en rådgivande folkomröstning året innan.

I riksdagsvalet 1995 gjordes Centern ansvarigt för åtstramningarna och förlorade regeringsmakten. Socialdemokraten Paavo Lipponen bildade regering med Samlingspartiet, Svenska folkpartiet och småpartier, den så kallade regnbågskoalitionen. Även den regeringen drog åt svångremmen för att klara statsfinanserna.

Finland gick med i EU:s valutasamarbete EMU 1999. Efter riksdagsvalet samma år kunde regnbågskoalitionen sitta kvar och centern förblev största oppositionsparti. Ett år senare valdes den socialdemokratiska utrikesministern Tarja Halonen som första kvinna till Finlands president. Samma år antogs en ny författning där riksdagens makt stärktes på presidentens bekostnad. Nu blev statsministern den viktigaste politiska aktören. 

Finanskris och eurokris

I riksdagsvalet 2003 kom Centern tillbaka som vinnare. Partiledaren Anneli Jäätteenmäki bildade regering med Socialdemokraterna och Svenska folkpartiet. Men Jäätteenmäki tvingades avgå efter rapporter om att hon använt hemligstämplade uppgifter för att misstänkliggöra sin rival Paavo Lipponen. Hon ersattes av sin partikamrat Matti Vanhanen.

Riksdagsvalet 2007 blev en framgång för borgerliga partier. Även Gröna förbundet och det EU-skeptiska och invandringskritiska Sannfinländarna gick framåt. Socialdemokraterna tappade stöd och lämnade regeringen. Vanhanen satt kvar som statsminister. Tarja Halonen omvaldes som president.

Frågan om Natomedlemskap hamnade på dagordningen 2008 när samlingspartisten Alexander Stubb blev utrikesminister. Natofrågan drevs även av andra, men en majoritet av finländarna motsatte sig ännu anslutning till militäralliansen.

En global finanskris som inleddes 2008 kom att prägla debatten, liksom ekonomiska problem i länder inom eurozonen. Motståndet mot EU:s stödpaket till länder i kris var starkt i Finland. Många ansåg att det var fel att länder som skött sig väl skulle tvingas ta ansvar för dem som misskött sin ekonomi. Ett annat argument var att Finland inte hade råd då landet redan tvingats till nedskärningar inom bland annat sjukvård och skola. Stödet för de EU-kritiska Sannfinländarna ökade. 

Våren 2010 röstade riksdagen ja till EU:s första nödlån till Grekland, men starkt motstånd kom från Vänsterförbundet och Sannfinländarna. Även Socialdemokraterna försökte blidka opinionen genom att kräva garantier från Grekland för att godkänna lånen. Partiet försökte samtidigt vinna väljare från Sannfinländarna genom att uppmärksamma problem kopplade till invandring. 2010 tvingades Matti Vanhanen avgå som statsminister efter en bidragsskandal. Ny regeringschef och centerledare blev Mari Kiviniemi.

I valrörelsen inför riksdagsvalet 2011 fortsatte debatten om problem i eurozonen. Efter Grekland hade även Irland beviljats stöd från EU (och Internationella valutafonden, IMF). Ett nytt stödpaket till nästa krisland, Portugal, gav bränsle till debatten. Endast Centern och Samlingspartiet ville att Finland skulle vara med och hjälpa Portugal, övriga partier var emot. Sannfinländarna pläderade för utträde ur EU och krävde att nödlån inom eurozonen skulle stoppas. Även Centern motsatte sig nya stödpaket.

En het fråga var hur man skulle finansiera välfärden med allt äldre befolkning, samtidigt som brister i äldrevården uppmärksammades. 

Bara Sannfinländarna växte

Alla partier utom Sannfinländarna tappade stöd i riksdagsvalet 2011 jämfört med valresultatet 2007. Centern gjorde sitt sämsta val sedan tidigt 1900-tal och fick som största regeringsparti ta skulden för ekonomiska problem efter millennieskiftet. Samlingspartiets ledare Jyrki Katainen bildade en regering med sex partier. Sannfinländarna ställde sig utanför sedan Samlingspartiet och Socialdemokraterna gått med på EU:s beslut om stöd till Portugal.

2011 lade Tyskland och Frankrike fram ändringar av Lissabonfördraget som innebar strängare budgetregler för alla EU-länder genom en så kallad finanspakt. Syftet var att undvika nya kriser liknande den pågående. 2012 godkändes finanspakten av Finlands riksdag. Även Finlands ekonomi påverkades av problem i eurosamarbetet. Industrin tvingades till besparingar när exporten till länder i EU och eurozonen sjönk. Krisen ledde till ökad skepsis mot euron. 

I presidentvalet 2012 segrade Samlingspartiets kandidat, förre talmannen och finansministern Sauli Niinistö, över De grönas kandidat Pekka Haavisto. Därmed blev Niinistö den förste borgerlige presidenten på över ett halvt sekel. Han kom senare att bli omvald och inta en roll som landsfader.

Regeringssamarbetet blev ansträngt och 2014 lämnade Vänsterförbundet koalitionen. Partiet motsatte sig sänkningar av barnbidrag, studielån och garantipension. Samma år meddelade Katainen att han skulle avgå som ordförande i Samlingspartiet, vilket betydde att han även skulle lämna statsministerposten. EU-ministern Alexander Stubb valdes till ny partiledare och den 23 juni till statsminister. Stubb gjorde små ändringar i fempartiregeringens sammansättning.

2014 lämnade även Gröna förbundet regeringen. Orsaken var motsättningar kring ett nytt kärnkraftverk därför att det i kraftverksbygget fanns ryska intressen, vilket Gröna förbundet motsatte sig.

Opinionsmätningar inför riksdagsvalet 2015 visade att förtroendet sjönk för såväl Stubb och hans parti som regeringens övriga kvarvarande fyra partier. Valrörelsen kom att handla om ekonomin, som befann sig i nedförsbacke. Allvarliga problem skakade telekombolaget Nokia och pappersmasseindustrin. Exportstopp infördes till den för Finland viktiga ryska marknaden, en följd av EU-sanktioner som bottnade i Rysslands annektering av Krimhalvön i Ukraina och rysk inblandning i strider i östra Ukraina. Även försvaret och diskussionen om ett Natomedlemskap blev valfrågor till följd av de försämrade relationerna mellan EU och Ryssland.

Centern stupar på vårdreform

I valet blev Centern klart största parti. Samlingspartiet fick fler röster än Sannfinländarna, som dock till följd av valsystemet fick ett mandat mer och blev riksdagens näst största parti. Socialdemokraterna blev fjärde störst. Även De gröna, Vänsterförbundet, Svenska folkpartiet och Kristdemokraterna fick plats i riksdagen. 

Centerledaren Juha Sipilä presenterade en helt borgerlig regering bestående av Centern, Samlingspartiet och Sannfinländarna. Timo Soini, ledare för Sannfinländarna, utnämndes till utrikesminister och EU-minister. Förre statsministern Alexander Stubb blev finansminister.

Regeringen fick arbeta i motvind. Landets ekonomi hade krympt tre år i rad och en åldrande befolkning hade fått sjukvårdskostnaderna att skjuta i höjden. Sipiläs regering ville reformera vårdsystemet och satte dessutom upp målet att minska statens kostnader för arbetskraft med 5 procent. Statligt anställda fick färre semesterdagar, övertidsersättningen halverades och ersättningen för att jobba på söndagar minskades. En karensdag vid sjukdom infördes.

Dessutom blev flyktinginvandring ett tvistefrö. Timo Soini, som lett Sannfinländarna i 20 år, ersattes 2017 av Jussi Halla-aho, som hade bötfällts av Högsta domstolen för att ha jämfört islam med pedofili. Valet av Halla-aho ledde till att Centern och Samlingspartiet inte längre ville regera med Sannfinländarna, men när 20 av Sannfinländarnas 37 riksdagsmän bröt med moderpartiet i protest mot ledarvalet kunde de borgerliga regera vidare med avhopparna, som kallade sig Nya alternativet. Bland utbrytarna fanns alla Sannfinländarnas regeringsmedlemmar, däribland Soini som blev kvar som utrikesminister.  Nytt alternativ bytte senare partinamn till Blå framtid.  

Fem veckor före riksdagsvalet 2019 sprack regeringen ändå, när det stod klart att den inte skulle få igenom sitt prestigeprojekt, sjukvårdsreformen.

Ung, kvinnlig regeringschef

I valet den 13 april 2019 blev Socialdemokraterna störst. S-ledaren Antti Rinne bildade regering med ytterligare fyra partier. Ett var Centern − trots att socialdemokrater varit starkt kritiska till den förra regeringens nedskärningar. Övriga samarbetspartier var De gröna, Svenska folkpartiet (SFP) och Vänsterförbundet. Sannfinländarna hölls utanför koalitionen. 

Det var första gången på ett och ett halvt decennium som Socialdemokraterna skulle leda en regering. Satsningar på infrastruktur, utbildning och hälsovård aviserades. Men snart meddelade Rinne sin avgång. Anledningen var en kris som inletts med strejk vid statliga postverket i protest mot att 700 paketsorterare skulle flyttas till ett dotterbolag med kollektivavtal som innebar lägre lön. Sympatistrejker genomfördes vid Finnair och kollektivtrafiken i Helsingfors. Förändringen vid posten drogs tillbaka, men läget blev ohållbart för både Rinne och ministerkollegan Sirpa Paatero som försvarat postverkets agerande mot de anställda. Centern drog tillbaka sitt stöd för Rinne. (Rinne och Paatero fick så småningom underkänt även av väljarna, men först 2023: ingen av dem lyckades då bli återvald.)

Rinnes avgång öppnade vägen till statsministerposten för hans efterträdare som S-ledare Sanna Marin. I december 2019 valde Socialdemokraterna den då 34-åriga trafik- och kommunikationsministern Marin till statsministerkandidat. Så blev hon Finlands yngsta statsminister genom tiderna och världens yngsta kvinnliga regeringschef. (Marins bakgrund vittnar om att Finland har moderniserats på fler plan: hon är vegetarian och växte upp med en mamma som levde med en kvinnlig livskamrat.) 

Undantagslagar och beredskapslager

Våren 2020 beslöt Marins regering att aktivera undantagslagar mot det nya coronaviruset. Skolor stängdes och gränskontroller infördes. Regeringen sjösatte sedan ett stödpaket för näringsliv och enskilda. Finland lyckades väl med att bekämpa smittan jämfört med många andra länder. Det noterades särskilt att Finland, i motsats till Sverige, hade behållit beredskapslager av sjukvårdsutrustning. Det förekom också regionalt avgränsade restriktioner.

Ett mått på hur viktigt samarbete med Ryssland har ansetts vara ända fram till Ukrainakrisen 2014 och den ryska invasionen 2022 gavs i presidentvalet 2018. Den gången valdes Sauli Niinistö om med 63 procent av rösterna. Det var första gången sedan systemet med två valomgångar infördes 1994 som en andra valomgång inte behövdes. Presidentens popularitet berodde dels på att han ansågs ha gjort ett bra jobb under sin sexåriga mandatperiod, dels på hans goda relationer till Ryssland och president Vladimir Putin. När Niinistös mandat upphörde 2024, så var det för att presidenten enligt reglerna bara får väljas om en gång.

Om våra källor