Finland

Finland – Geografi och klimat

Finland ligger i norra Europa och gränsar i öster till Ryssland, i norr till Norge och i nordväst till Sverige. Även Estland tvärs över Finska viken i Östersjön i söder räknas som Finlands grannland. I väster har Finland kust mot Bottenviken och Bottenhavet.

Större delen av Finland utgörs av kuperat lågland, som främst består av moränjordar. Omkring tre fjärdedelar av landytan är täckt av skog, framför allt barrskog, och mindre än en tiondel är åkermark. De nordvästra delarna av Finland är en del av den skandinaviska fjällkedjan.

Finland kallas ibland för ”de tusen sjöarnas land”. Med sina runt 187 000 insjöar är Finland i förhållande till sin storlek världens sjörikaste land. Ungefär en tiondel av landytan ligger under vatten. Den största sjön, Saimen (Saimaa) i öster, är den fjärde största sjön i Europa.  Av Sveriges sjöar är det bara Vänern som är större än Saimen.

Finland har också mängder av öar, varav merparten finns i insjöarna. Längs kusten finns en vidsträckt skärgård, bland annat utanför staden Vasa och i de sydvästra och södra kustområdena.

Mellan Sverige och Finland ligger ögruppen Åland, som är ett landskap med visst självstyre (se Åland).

En rågång underhålls i fjällandskapet längs den nordliga gränsen mot Norge, som mäter 74 mil. Den 134 mil långa östgränsen mot Ryssland går till stor del, särskilt i norr, genom ödsliga skogsmarker. Västgränsen mot Sverige, som drogs upp 1809, är drygt 55 mil och följer älvar. När finländare talar om Treriksröset syftar de antingen på platsen där Finland, Sverige och Norge möts eller på ett röse i nordöst där gränser mellan Finland, Norge och Ryssland möts.

Finland har inlandsklimat, vilket ger kalla vintrar och varma somrar. Golfströmmen i Atlanten påverkar det finländska klimatet och gör det jämnare och mildare än det annars skulle ha varit.

Om våra källor

Finland – Befolkning och språk

Finland är ett av Europas mest glesbefolkade länder. Invånarna är främst koncentrerade till de södra och sydvästra delarna av landet, där de fem största städerna ligger. I norra Finland bor det endast fem invånare per kvadratkilometer.

En utmaning för Finland är att befolkningstillväxten är mycket låg, samtidigt som befolkningen i snitt blir allt äldre. 2020 var en av fem finländare 65 år eller äldre.

Nio av tio invånare har finländska som modersmål. I landet finns också en svensktalande minoritet, kallad finlandssvenskar, som utgör fem, sex procent av befolkningen. Därutöver finns en liten minoritet av samer på ungefär 9 000 personer. Liksom i Sverige är det svårt att precisera hur många som är samer. Många har både samiskt och finskt påbrå och kan känna samhörighet med båda folkgrupperna.

Finlandssvenskarna bor huvudsakligen i området runt Helsingfors, i de sydvästra kusttrakterna och i Österbotten kring Vasa. I stort sett alla invånare på Åland, kallade ålänningar, talar svenska (se Åland).

Samerna är Finlands enda ursprungsbefolkning. De har sedan 1973 ett folkvalt sameting i finska Lappland med kulturellt självstyre, det så kallade samiska hembygdsområdet (se Politiskt system).

Romers bosättning i Finland går tillbaka till 1500-talet och romerna har i dag finska som första språk. Etnisk härkomst registreras inte, men inom den romska gruppen talar man om antalet som drygt 10 000 personer. Ytterligare några tusen finsktalande romer finns i Sverige.

Finlands folkmängd har varierat över tiden. Antalet invånare femfaldigades mellan 1809 och 1965, trots att omkring 370 000 finländare utvandrade i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet, de flesta till Nordamerika. Efter krigen 1939–1944 (se Äldre historia) blev runt en tiondel av befolkningen hemlös när Finland bland annat tvingades lämna ifrån sig stora delar av Karelen i sydöst till Sovjetunionen. De 450 000 karelare som då flydde till Finland erbjöds småbruk, som styckades av från statlig eller privatägd jord. I kombination med höga födelsetal under 1940-talet och stor inflyttning till städerna ledde detta till att befolkningen i södra och sydvästra Finland ökade snabbt. 

Från utvandring till invandring

Under 1960-talet började många finländare utvandra till Sverige. 1969 och 1970 var utflyttningen till grannlandet i väster så stor att Finlands befolkning minskade. Fler än en halv miljon finländare har sedan 1945 flyttat till Sverige på jakt efter arbete, högre lön och bättre bostäder. Över hälften av dem har senare återvänt till hemlandet. Numera väljer finländare som flyttar utomlands i första hand att bosätta sig i Sverige, Storbritannien och USA.

Under 1990-talet började den tidigare strikta finländska invandringspolitiken luckras upp något och flyktingkvoten höjdes i etapper. Som följd började människor från andra länder söka sig till Finland. 2015 var närmare 230 000 utländska medborgare bosatta i landet. De flesta var ryssar eller ester och hade kommit till Finland på grund av familjeanknytning, arbete eller studier. 2022, då Ryssland inledde ett invasionskrig mot Ukraina och drog på sig internationella sanktioner, flyttade drygt 6 000 ryska medborgare till Finland. Det var ungefär dubbelt så många som det årliga genomsnittet sedan 1990.

Finland tillhörde länge de länder i Europa som tog emot lägst antal asylsökande. 2005 sökte cirka 11 500 personer asyl, medan antalet föll till cirka 3 000 personer 2011. De flesta som sökte asyl 2011 kom från Irak, Somalia, Ryssland eller Afghanistan. Det året beviljades 1 271 personer asyl.

Till följd av ökade flyktingströmmar till Europa tog Finland under 2015 emot 32 500 asylsökande, varav drygt 20 000 var irakier. Det var nästan tio gånger fler asylsökande än 2014 och det fjärde högsta antalet bland Europas länder i förhållande till invånarantalet. 2015 började rapporter komma om att medborgargarden – vissa med band till nynazistiska grupper – hade bildats i några orter där asylboenden byggts. Gardena sade sig skydda lokalbefolkningen från ”islamiska inkräktare”. 2016 hade flertalet irakier tagit tillbaka sin asylansökan och många hade återvänt till hemlandet. En av orsakerna var att myndigheterna hade gjort det svårare att få asyl. 2015 fick 1 628 personer asyl.

Finland tar årligen emot drygt 1 000 kvotflyktingar som valts ut av FN. Under det första året efter Rysslands fullskaliga invasion i Ukraina sökte cirka 50 000 ukrainare asyl. Med stöd i EU:s massflyktsdirektiv har flyktingar från Ukraina tidsbegränsade uppehålls- och arbetstillstånd i alla EU:s medlemsländer. 

Språk

Finska är ett finsk-ugriskt språk, nära besläktat med estniska och karelska och på längre håll med samiska, mordvinska och ungerska. Finska och svenska är jämbördiga officiella språk i Finland sedan 1922, betraktade som nationalspråk. Från 1992 är även samiska officiellt språk i de områden i norr där det bor många samer (i själva verket antas en majoritet av samerna vara bosatta utanför det samiska kärnområdet). Ålands status som svenskspråkig region garanteras av en internationell konvention från 1921.

Det svenska språkets ställning var omstridd och central i finländsk inrikespolitik ända till andra världskriget, då finnar och finlandssvenskar gjorde gemensam sak i andra, mer brännande nationella frågor. Ändå väcker språkfrågan fortfarande debatt. Samtidigt som behovet av kunskaper i engelska och andra språk vuxit, inte minst genom Finlands EU-inträde, har den obligatoriska svenskundervisningen i finländska grundskolor ifrågasatts. Regeringen beslöt 1993 att behålla obligatoriet, men 2004 avskaffades kravet på att det andra nationalspråket måste ingå i studentexamen. Svenskundervisningen kallas ibland av dess motståndare för tvångssvenska. Stödet för svenskundervisningen har varit starkast i de kommuner där svenska talas, medan motståndet har varit störst i mellersta och östra Finland.

Kommuner där de svensktalande utgör minst åtta procent av befolkningen måste erbjuda samhällsservice på båda språken. Dessa kommuner klassas som tvåspråkiga. Sedan 2003 krävs språkkunskaper i antingen svenska eller finska för att få finländskt medborgarskap.

Bland minoritetsspråken har även samiska och romani en särställning, och finländare som talar teckenspråk har särskilda rättigheter som är inskrivna i grundlagen. I de finländska skolorna kan även elever med andra modersmål få särskild språkundervisning. De största språken efter finska och svenska är ryska, estniska, engelska, somaliska och arabiska.

För en rikssvensk kan det ibland behövas viss översättning från finlandssvenska. Några exempel: Statsrådet avser i Finland hela regeringen, inte en enskild minister. Rikspolischefen i Finland bär titeln polisöverdirektör. Abiturient är den som vill ta studentexamen, och det medför ett krav på att genomgå slutprov. (I Sverige är proven för studentexamen avskaffade.) En variant på det som i svenska skolor kallas "nollning" heter i Finland konventsintagning.

Om våra källor

Finland – Religion

Finland har ingen statskyrka men två så kallade folkkyrkor. Den ena är evangelisk-lutherska kyrkan, som runt åtta av tio invånare tillhör. Den andra är den finska ortodoxa kyrkan med cirka 60 000 medlemmar.

Sedan början av 1990-talet har runt en halv miljon finländare lämnat den evangelisk-lutherska kyrkan. Trots detta döper de flesta finländare fortfarande sina barn och gifter sig i kyrkan. De flesta finländare går dock bara i kyrkan någon gång per år.

Kvinnors möjlighet att prästvigas har varit omstridd men år 2010 utsågs för första gången en kvinna till biskop inom den evangelisk-lutherska kyrkan.

Av frikyrkorna är pingstvännerna störst med ungefär 50 000 medlemmar. Det finns också mindre grupper av katoliker, judar och muslimer. Även Jehovas vittnen och mormoner är aktiva i Finland sedan flera decennier.

I nordvästra Finland finns laestadianer. Även om rörelsen liksom i Sverige har gått tillbaka är Finland dess största utbredningsområde. Laestadianismen föddes på 1800-talet som en asketisk väckelserörelse i Karesuando och Pajala, inom den svenska dåvarande statskyrkan. I Finland avskaffades statskyrkosystemet redan 1870.

Tatarer grundade den första muslimska församlingen i Finland på 1920-talet, några år efter självständigheten. På 1800-talet kom tatarer till Finland med den ryska armén.

Nästan var femte finländare tillhör inget religiöst samfund.

Sedan krigen (se Äldre historia) finns det många soldatgravar i anslutning till kyrkorna. Det är särskilt vanligt att finländare besöker gravplatserna och tänder ljus på självständighetsdagen och vid jultid, oavsett om de är praktiserande troende eller inte.

Koranbränningar, som de som skett i Sverige, är straffbara i Finland. Det finns lagrum som täcker brott mot trosfrid, vilket innebär att det inte är tillåtet att vanhelga skrifter som trossamfund i Finland ser som heliga. Internet räknas då också som offentlig plats.

Om våra källor

Finland – Utbildning

Skolsystemet i Finland liknar det svenska men uppvisar bättre resultat. Finlands skolor räknas till de bästa i världen. Undervisning i både finska och svenska är obligatorisk, men andraspråket behöver inte ingå i studentexamen.

Det finns en ettårig grundskola för sexåringar. Sedan 2015 är förskolan obligatorisk. Barnen börjar i grundskolan vid sju års ålder. Kommunerna ansvarar för den nioåriga grundskolan, som är obligatorisk och avgiftsfri med ett frivilligt tionde år, men den statliga styrningen är större i Finland än i Sverige. 

Efter grundskolan fortsätter 95 procent av eleverna till det treåriga gymnasiet eller yrkesskola i minst två år. Studentexamen från gymnasium eller avslutad treårig yrkesutbildning ger behörighet till högskolestudier.

Privata skolor (friskolor) finns men till skillnad från hur det är i Sverige får de inte vara vinstgivande.

En tiondel av grundskolorna är svenskspråkiga. Undervisning i svenska är obligatorisk även i finskspråkiga skolor; de som inte gillar det brukar tala om "tvångssvenska" (pakkoruotsi). Mer välvilligt inställda debattörer talar hellre om nyttosvenska. I områden som har stor samisk befolkning har eleverna rätt till undervisning på samiska.

Medan studentexamen har avskaffats i Sverige, har Finland kvar examensproven. Den som vill ta studentexamen kallas abiturient (ytterst ett lånord från latinet som tidigare kunde förekomma även i Sverige).

Tidigare var båda huvudspråken finska och svenska obligatoriska i studentexamen. Sedan 2005 är det andra språket, vid sidan av modersmålet, frivilligt i examensprövningen, men det har väckt kritik och frågan är under utredning. Sedan examinationskravet togs bort har intresset för att skriva studentprovet på svenska minskat mätbart hos gymnasisterna, men det har minskat betydligt mer bland pojkar än bland flickor.

Finland har vid flera tillfällen utnämnts till det bästa utbildningslandet i världen. Grundskolan har uppvisat goda resultat i internationella undersökningar av 15-åringars läsförståelse och kunskaper i matematik och fysik. En förklaring anses vara att lärarna är välutbildade och att läraryrket i allmänhet har hög status. Finland har inte heller lika stora problem som Sverige med lärarbrist.

Kvaliteten på undervisningen är jämn, vilket gör att även barn i socialt utsatta områden eller elever som inte får så mycket stöd hemifrån klarar sig bra i skolan. Man har också satsat på att utbilda speciallärare som kan stötta elever i behov av extra hjälp.

I Finland liksom i de flesta andra västländer är det numer en större andel av de kvinnliga studenterna som går vidare till högskolestudier. Det är också fler kvinnor som avlägger akademisk examen.

Det finns ett 20-tal universitet och högskolor. Äldst är Åbo Akademi, som grundades av drottning Kristina 1640 och fortfarande bedriver undervisning på svenska. Helsingfors universitet (med undervisning på både finska och svenska) är störst med omkring 35 000 studenter. Andra viktiga universitet finns i Tammerfors, Uleåborg, Vasa, Joensuu och Jyväskylä.

Det finns ett 90-tal folkhögskolor och omfattande vuxenutbildning.

Om våra källor

Finland – Kultur

Det finländska kulturlivet är rikt och mångsidigt. På musikens område märks allt från hårdrock till opera. Finland har flera internationellt kända författare, bildkonstnärer och filmskapare. Men landet är också känt för modern arkitektur, mode och design.

Det moderna kulturlivet började ta fart under Finlands tid som storfurstendöme under den ryske tsaren Alexander I (1809–1917). Under denna period började finsk och karelsk folkkultur också påverka den svenskspråkiga befolkningen.

Biskopen Mikael Agricola (cirka 1510–1557) räknas som det finska skriftspråkets skapare genom sin översättning av Nya testamentet till finska. Men en finskspråkig litteratur uppkom först med Elias Lönnrot (1802–1884), som samlade in folkdikter (runosånger) och av dem formade nationaleposet Kalevala (1835). Den första stora romanen som skrevs på finska är Aleksis Kivis (1834–1872) Sju bröder från 1870 som fick stor genomslagskraft.

Den finlandssvenska litteraturens portalfigur är Johan Ludvig Runeberg (1804–1877). Han är mest känd för sitt krigsheroiska verk Fänrik Ståls sägner, där gestalter som Sven Dufva och bonden Paavo förkroppsligar den finländska uthålligheten (sisu). Verkets första dikt Vårt land är Finlands nationalsång. Författaren Zacharias Topelius skildrade i romanen Fältskärns berättelser Sveriges och Finlands historia. Han bidrog också starkt till den begynnande nationalkänslan och folkbildningen med Boken om vårt land (Maamme kirja). En av 1800-talets viktiga författare var Minna Canth (1844–1897), som skrev realistiskt om kvinnors och arbetares ofta svåra livssituation. Hennes mest kända verk är pjäsen Arbetarens hustru (Työmiehen vaimo) som hon skrev 1885. Också Maria Jotuni (1880–1943) skildrade i sina verk relationen mellan män och kvinnor, ofta med stor humor.

Frans Eemil Sillanpää (1888–1964) fick 1939 Nobelpriset i litteratur. Till 1900-talsförfattarna hör också Mika Waltari (1908–1979), som är en av de internationellt mest lästa författarna med bland annat Sinuhe, egyptiern. Väinö Linna (1920–1992) slog igenom med krigsromanen Okänd soldat 1954. Bland moderna finska författare kan också nämnas Paavo Haavikko, Eeva Kilpi, Rosa Liksom, Hannu Mäkelä, Sofi Oksanen, Arto Paasilinna, Paavo Rintala, Pentti Saarikoski, Hannu Salama och Antti Tuuri.

Finlandssvenska poeter som Edith Södergran, Elmer Diktonius och Gunnar Björling betydde mycket för den moderna lyrikens genombrott även i Sverige. Bland senare tids svenskspråkiga författare kan nämnas Solveig von Schoultz, Bo Carpelan, Claes Andersson, Kjell Westö, Monika Fagerholm, Märta Tikkanen, Henrik Tikkanen samt Tove Jansson.

En av de mest sedda filmerna i Finland är Okänd soldat (1985) i regi av Edvin Laine. Filmen bygger på Väinö Linnas klassiska roman med samma namn. Bröderna Aki och Mika Kaurismäki samt Renny Harlin är de internationellt mest kända nutida filmskaparna. Aki Kaurismäkis film Höstlöv som faller blev 2023 års mest sedda inhemska film och prisbelönt vid Cannesfestivalen, som också belönade Mannen utan minne 2002.

Den finländska bildkonsten har många internationellt ryktbara namn, såsom Akseli Gallen-Kallela (1865–1931) och Albert Edelfelt (1854–1905). Under 1900-talet har bland andra Hugo Simberg, Tyko Sallinen, Magnus Enckell och Helene Schjerfbeck samt de modernare Kimmo Kaivanto, Juhani Harri, Olli Lyytikäinen, Eija Liisa Anttila och Silja Rantanen bidragit till att göra finländsk bildkonst internationellt känd.

På senare år har Touko Valio Laaksonen (1920–1991), med pseudonymen Tom of Finland, blivit uppmärksammad såväl i Finland som utomlands för sina teckningar av bland andra homosexuella män. Sin pseudonym fick Laaksonen när han under 1970-talet ritade bilder för den amerikanska gaytidningen Physique Pictorial. 2014 tryckte den finländska posten upp frimärken med hans motiv.

Berömda skulptörer är bland andra Wäinö Aaltonen, Eila Hiltunen och Kain Tapper. De världsberömda arkitekterna Eliel Saarinen (1873–1950), Alvar Aalto (1898–1976) och Reima Pietilä (1923–1993) har ritat flera av Finlands mest kända byggnader. Aalto hade en nyckelroll i återuppbyggnaden av staden Rovaniemi efter andra världskriget.

Finland är också känt för mode och design. På 1970-talet hade klädindustrin sin storhetstid och redan i början av 1900-talet lanserades flera klädmärken. Bland de mest kända kan nämnas Marimekko, Nanso, Luhta och Seppälä. Förutom att tillverka kläder och andra textilier producerar företag också designföremål såsom möbler och porslin. Utöver Marimekko är bland andra Iittala och Arabia välkända designföretag.

Inom musiken är Jean Sibelius (1865–1957) det främsta namnet. Hans Finlandia hör till den klassiska musikens mest välkända verk. Av nutida kompositörer märks Aulis Sallinen, Joonas Kokkonen samt Magnus Lindberg och Kaija Saariaho. Finländska dirigenter gästspelar runtom i världen, till exempel Leif Segerstam, Esa-Pekka Salonen, Susanna Mälkki och Jukka-Pekka Saraste. I Finland finns det flera internationellt omtalade festivaler som Kuhmo kammarmusikfestival, Kaustinens folkmusikfestival, operafestivalen i Nyslott och jazzfestivalen i Björneborg.

I den folkliga musiken har dragspel (haitari) stark ställning. Polskan Säkkijärven polkka, som nått spridning även i Sverige, spelades in första gången redan på 1920-talet och är mest känd i Viljo Vesterinens inspelningar.

Tango blev populärt i Finland på 1920- och 1930-talen. Den finländska tangon skiljer sig från den argentinska bland annat genom att vara mer taktfast. Sedan 1985 anordnas varje år en tangofestival i staden Seinäjoki. Den populära festivalen avslutas med en sångtävling där en tangokung och en tangodrottning utses.

Till de mest kända rock- och hårdrocksgrupperna hör HIM, The Rasmus och Nightwish. Heavy metal-banden Hanoi Rocks och Children of Bodom har länge varit stora i Japan. Gruppen Lordi slog Europa med häpnad genom att vinna Eurovision Song Contest 2006, dessutom i monsterkostymer; det var första gången en hårdrocklåt vann tävlingen.

Om våra källor

Finland – Äldre historia

För omkring 12 000 år sedan var det område som i dag utgör Finland nästan helt täckt av inlandsis. Öster om Kristinestad vid Finlands västkust finns den så kallade Varggrottan, som kan vara Nordens äldsta boplats. Fynden i Varggrottan består av stenverktyg, flisor och benbitar i orörda jordlager som kan vara uppemot 120 000 år gamla.

Den finländska befolkningen vandrade in från öster och söder under årtusendena före vår tidräkning. Åland koloniserades av svenskar runt år 500 efter Kristus, medan svenskarna fick fotfäste på fastlandet först under 1100-talet. Enligt den traditionella historieskrivningen var det kung Erik den helige som kristnade Finland och lade landet under svenskt välde. Biskop Henrik, som deltog i de så kallade korstågen för att omvända finnarna, blev senare skyddshelgon för Åbo stift och för hela det medeltida Finland.

Under de påföljande seklerna knöts Finland allt fastare till Sverige. Finland blev skådeplats för många krig mellan Sverige och Ryssland. Speciellt tunga var nödåren 1696–1697, då omkring en tredjedel av befolkningen gick under av svält och sjukdomar, och ”den stora ofreden” 1700–1721 då Finland ockuperades av ryska trupper.

De utarmande krigen fick ledande personer att ifrågasätta det svenska styret. Avgörandet kom efter kriget 1808–1809 mellan Sverige och Ryssland som resulterade i att Sverige 1809 fick lämna ifrån sig hela Finland till Ryssland.

Storfurstendöme med självstyre

Företrädare för kyrkan och armén såg nu en möjlighet för Finland att finna en egen väg som självstyrande storfurstendöme under den ryske tsaren Alexander I. Denne lovade att respektera Finlands lagar. Under större delen av 1800-talet kunde Finland utvecklas mot ökat inre självstyre, så länge man inte opponerade sig mot den ryska överhögheten.

Under 1800-talet minskade det svenska kulturella inflytandet, samtidigt som finska språket och finsk kultur stärktes. Den finskspråkiga majoriteten fick allt fler rättigheter. Förutom att Finland fick sina egna statliga institutioner, beslutade den ryske tsaren 1812 att Helsingfors skulle bli huvudstad i storfurstendömet Finland.

Tsarens ställning försvagades under 1905 års ryska revolution, vilket ledde till att Finland året därpå lyckades driva igenom en radikal riksdagsreform. Enkammarriksdag och allmän rösträtt infördes. Finland blev nu det första landet i Europa där kvinnor fick rösträtt.

En period av förryskningsförsök inleddes 1908 och självstyret begränsades. Under tsardömets sista år rådde hög arbetslöshet och livsmedelsbrist, vilket gav upphov till revolutionära stämningar även i Finland. Efter ryska oktoberrevolutionen 1917 krävde både de borgerliga partierna och vänsterpartierna i Finland självständighet.

”Vita” besegrar ”röda”

De borgerliga bildade ”vita” skyddskårer för att driva ut de ryska soldaterna, medan socialister och andra radikala grupper bildade ”röda garden”. De vita bestod av politiker och ledande kretsar inom näringsliv och förvaltning samt självägande bönder. De röda utgjordes av socialdemokrater, arbetare, torpare och ett stort landsbygdsproletariat samt radikala intellektuella.

Under en storstrejk i november 1917 förekom väpnade sammanstötningar mellan de röda och vita gardena. Den borgerligt ledda riksdagen, eller lantdagen som den kallades, förklarade Finland självständigt den 6 december samma år. De vita gardena fick sedan regeringens uppdrag att återupprätta lag och ordning, medan de röda önskade bistånd från Sovjetunionen för att fortsätta sitt uppror för social rättvisa.

Båda sidor slog till den 28 januari 1918. De röda bildade med öppet stöd av Ryssland en revolutionär regering i Helsingfors, samtidigt som de vita avväpnade ryska trupper i Österbotten. De vita leddes av generalen Carl Gustaf Mannerheim, som fick i uppdrag att slå ned upproret. Det ledde till öppna strider, som pågick till i maj 1918. De vita segrade, trots att de var betydligt färre, tack vare större militär yrkesskicklighet och stöd av tyska trupper och frivilliga svenskar.

Flera tusen man stupade i striderna under inbördeskriget. Många fler miste också livet efter kriget, då de vita upprättade fångläger där personer från den röda sidan arkebuserades eller avled av svält och sjukdomar. Över 35 000 människor beräknas ha dött under eller i samband med kriget.

Stora krigsförluster

Motsättningarna från inbördeskriget kom att påverka politiken under lång tid. Inrikespolitiken dominerades under 1920- och 1930-talen av borgerliga regeringar. Partipolitisk splittring ledde till täta regeringsskiften. Högerextremistiska rörelser, bland annat den antikommunistiska Lapporörelsen, hade vissa framgångar, medan Kommunistpartiet var förbjudet.

De borgerliga skyddskårernas verksamhet fick en fortsättning som kom att få betydelse på flera sätt. I mellankrigstiden verkade de som idrottsrörelse med skidåkning som specialitet. Det bidrog till att lägga grunden för militära jägarförband som under vinterkriget 1939–1940 stred framgångsrikt mot sovjetiska röda armén. Finländarna, med betydligt mindre manskap och militär utrustning, utvecklade en gerillametod kallad mottitaktik som  gick ut på att splittra de sovjetiska styrkorna så att de kunde omringas i mindre enheter.

Efter andra världskrigets utbrott hösten 1939 krävde Sovjetunionen att få arrendera hamnstaden Hangö i sydväst och införliva en del av Karelska näset. Finlands regering sade nej. Den 30 november 1939 gick Sovjetunionen till angrepp mot Finland. Efter tre månaders strider var den numerärt underlägsna finländska armén tvungen att ge upp. Även svenska frivilliga deltog i striderna. I freden i mars 1940 måste Finland lämna ifrån sig vissa områden i norr samt stora delar av Karelen, och upplåta Hangö till Sovjetunionen i 30 år.

Finland såg sin chans att få revansch när Tyskland angrep Sovjetunionen i juni 1941. Finländska trupper slöt upp på tysk sida och tog i det så kallade fortsättningskriget tillbaka Karelen samt erövrade det sovjetiska Östkarelen. Efter striderna i Stalingrad 1943, där tyskarna slogs tillbaka av ryssarna, ville Finland sluta en separat fred med Sovjetunionen men fick nej.

För att kunna lösgöra Finland från pakten med Tyskland avgick president Risto Ryti sommaren 1944. Mannerheim, som nu hade titeln marskalk, valdes enligt en speciallag till president och fredsförhandlingar inleddes. I september 1944 ingick Finland ett avtal med Sovjetunionen där landet förband sig att driva ut de kvarvarande tyska styrkorna ur landet. Detta skedde under förödande strider i finska Lappland, då tyskarna som retirerade norrut mot Norge bland annat brände ned stora delar av bebyggelsen i Rovaniemi och på den finländska sidan av Tornedalen.  

Finland förlorade under vinterkriget, fortsättningskriget och Lapplandskriget omkring 90 000 man och cirka 200 000 soldater sårades. Fyra krig under 1900-talet lämnade också spår på andra plan, förutom krigsskadade och barn som blev föräldralösa. Omkring 70 000 barn ("krigsbarn") evakuerades till Sverige.

Det dröjde innan Finland hade råd att bygga ut barnsjukvården så som Sverige gjorde. Behovet av att koncentrera sjukvårdsresurserna bidrog emellertid till att Finland utvecklade expertis på ärftliga sjukdomar (eftersom de som bar på likartade symtom samlades på färre platser). 

Återuppbyggnaden gjorde Rovaniemi till en modern stad präglad av arkitekten Alvar Aalto.

Om våra källor

Finland – Modern historia

Efter andra världskriget slöts ett fredsfördrag mellan Finland och Sovjetunionen i Paris 1947. I det återställdes gränserna från vinterkriget 1940 vilket innebar att Finland förlorade omkring elva procent av sin yta när bland annat Petsamo vid Ishavet blev en del av Sovjetunionen. Finland fick tillbaka hamnstaden Hangö, men tvingades överlåta Porkalaområdet väster om Helsingfors som sovjetisk bas. Finland tvingades också betala ett krigsskadestånd på 300 miljoner dollar till Sovjetunionen.

Ett avtal om vänskap, samarbete och bistånd, den så kallade VSB-pakten, slöts 1948 mellan Finland och Sovjetunionen. Avtalet innebar bland annat att Finland skulle hålla sig neutralt i det kalla kriget och att Finland skulle försvara sig mot tyska angrepp som i förlängningen var riktade mot Sovjetunionen. VSB-pakten utgjorde grunden för en ny östpolitik, som fick namnet Paasikivi-Kekkonen-linjen efter de båda presidenter som styrde landet de kommande decennierna.

För att bevara goda relationer med Sovjetunionen anpassade sig Finland under efterkrigstiden till sovjetiska säkerhetsintressen, en politik som gav upphov till begreppet finlandisering, en liten stats anpassning till en stormakt. Fascistiska partier förbjöds, medan Kommunistpartiet tilläts verka för första gången sedan 1930-talet. Tillsammans med andra grupper inom vänstern bildade Kommunistpartiet 1944 ett nytt parti, Demokratiska förbundet för Finlands folk (vanligtvis kallat Folkdemokraterna) som blev en politisk maktfaktor och satt med i flera regeringar. 

Industrialisering

Efter det kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien 1948 utsattes Finland för påtryckningar om att underteckna ett avtal liknande de överenskommelser som Sovjetunionen tvingat på ett antal stater i Östeuropa.

Rykten spreds om att en kommunistisk kupp planerades även i Finland och krigsmakten började mobiliseras. Inrikesminister Yrjö Leino tvingades avgå och i riksdagsvalet 1948 gick hans parti Folkdemokraterna starkt tillbaka och uteslöts ur regeringen.

Finlands industrialisering tog fart efter krigsåren. Utvecklingen fick paradoxalt nog en skjuts av den stora krigsskulden till Sovjetunionen, för när den var betald 1952 fick Finland stora industribeställningar från Sovjet. Åren därefter gick uppemot en fjärdedel av Finlands sammanlagda export österut, vilket innebar att Finland näst efter Västtyskland var Sovjetunionens största icke-socialistiska handelspartner.

I övriga internationella kontakter tvingades Finland till försiktighet, även om landet ansträngde sig för att visa att det tillhörde väst. 1954 infördes passfrihet mellan de nordiska länderna och en fri nordisk arbetsmarknad skapades. Ett år senare, 1955, blev Finland medlem av Nordiska rådet och Förenta Nationerna (FN). 

En modern välfärdsstat

Porkala återlämnades till Finland 1956, trots att området upplåtits på arrende för 50 år. Men periodvis var Finlands relationer till Sovjetunionen ansträngda. Sovjetiskt missnöje med borgerligt styrd finländsk politik ledde till den så kallade nattfrosten 1957–1958, då Moskva frös kontakterna med Finland. 1961 skickade Sovjetunionen ett meddelande i form av en not till Finland med krav på att länderna skulle förlänga VSB-pakten på grund av det spända läget i det kalla krigets Europa. Kravet utlöste den så kallade notkrisen. Överläggningar om pakten avvärjdes dock genom att president Urho Kekkonen träffade den sovjetiske parti- och regeringschefen Nikita Chrusjtjov. Kekkonens förmåga att förhandla med sovjetiska ledare hade stor betydelse även vid andra tillfällen.

Finland deltog samtidigt i FN:s fredsbevarande insatser. Landets stora framgång inom FN blev värdskapet för Europeiska säkerhetskonferensen (ESK) 1975.

Under 1950-talet dominerades inrikespolitiken av en allians mellan Agrarpartiet (1965–1988 Centerpartiet och från 1988 Centern i Finland) och Socialdemokraterna – de så kallade rödmylleregeringarna. Folkdemokraterna fick inte vara med i regeringsarbetet. I slutet av 1950-talet uteslöts även Socialdemokraterna, då Sovjetunionen öppet visat misstro mot dem. Först efter valet 1966 återkom folkdemokrater och socialdemokrater i regeringen tillsammans med Centerpartiet och några småpartier.

Trots regeringskriser fortsatte ekonomin att växa. Finland omvandlades från bondesamhälle till modern industrination och välfärdsstat. 

Finland går mot väst

Efter valet 1987 bildade konservativa Nationella samlingspartiet en koalitionsregering med bland andra Socialdemokraterna under ledning av Harri Holkeri. Det innebar slutet på sovjetiskt inflytande över finländsk politik genom antingen Centerpartiet eller Folkdemokraterna.

Den nya röd-blå regeringen blev inte långvarig. Efter valet 1991 tillträdde en rent borgerlig regering. Samma år sades VSB-avtalet upp efter de förändringar som skett i Sovjetunionen och Östeuropa i samband med Berlinmurens fall 1989.

Efter kalla krigets slut dominerade nya frågor debatten i Finland och en ny generation politiker tog över. Symbolen för den gamla epoken, president Urho Kekkonen, hade avgått 1981 på grund av sjukdom efter 25 år på sin post. Han efterträddes av socialdemokraten Mauno Koivisto, som under sin presidenttid 1982–1994 delvis fortsatte i Kekkonens fotspår med försiktig östpolitik, men Koivisto gav riksdagen större inflytande över utrikespolitiken. Direktval till presidentposten infördes och en gräns sattes för hur många gånger en president kunde väljas om. Koivisto efterträddes 1994 av socialdemokraten Martti Ahtisaari.

Ahtisaari blev internationellt uppmärksammad som FN:s fredsförhandlare på Balkan i spåren av Jugoslaviens sönderfall på 1990-talet och i Aceh, Indonesien, 2005 (se Utrikespolitik och försvar). 

Finland blir EU-medlem

Sammanbrottet för Sovjethandeln i förening med en spekulationsvåg ledde i början av 1990-talet till kraftig tillbakagång i ekonomin. Regeringen tillgrep drastiska sparåtgärder. 1992 ansökte Finland om medlemskap i Europeiska unionen (EU). Förhoppningar om att det skulle sätta fart på ekonomin var ett viktigt argument. Högutbildade storstadsbor såg fördelar, samtidigt som många på landsbygden oroade sig för vad medlemskapet skulle föra med sig. Finland blev EU-medlem 1995 sedan 57 procent av väljarna röstat ja till EU i en rådgivande folkomröstning året innan.

I riksdagsvalet 1995 gjordes Centern ansvarigt för åtstramningarna och förlorade regeringsmakten. Socialdemokraten Paavo Lipponen bildade regering med Samlingspartiet, Svenska folkpartiet och ett antal småpartier, den så kallade regnbågskoalitionen. Även den regeringen drog åt svångremmen för att klara statsfinanserna.

Finland gick med i EU:s valutasamarbete EMU 1999. I riksdagsvalet samma år klarade sig Socialdemokraterna hyggligt och Samlingspartiet gick framåt. Regnbågskoalitionen kunde sitta kvar. Centern förblev största oppositionsparti. Ett år senare valdes den socialdemokratiska utrikesministern Tarja Halonen som första kvinna till Finlands president. Samma år antogs en ny författning där riksdagens makt stärktes på presidentens bekostnad. Nu blev statsministern den viktigaste politiska aktören. 

Finanskris och eurokris

I riksdagsvalet 2003 blev Centern vinnare. Socialdemokraterna följde tätt efter, medan Samlingspartiet och Vänsterförbundet hamnade i bakgrunden. Centern, under nya ledaren Anneli Jäätteenmäki, bildade regering med Socialdemokraterna och Svenska folkpartiet. Men Jäätteenmäki tvingades avgå efter rapporter om att hon använt hemligstämplade uppgifter för att under valrörelsen misstänkliggöra sin politiske rival Paavo Lipponen. Hon ersattes av sin partikamrat Matti Vanhanen.

Riksdagsvalet 2007 blev en framgång för borgerliga partier. Även Gröna förbundet och det EU-skeptiska och invandringskritiska Sannfinländarna gick framåt. Socialdemokraterna, däremot, tappade stöd och lämnade regeringen. Vanhanen kunde sitta kvar som statsminister. 2007 omvaldes Tarja Halonen som president.

Frågan om Natomedlemskap hamnade på dagordningen 2008 när samlingspartisten Alexander Stubb blev utrikesminister. Natofrågan drevs även av andra, men en majoritet av finländarna motsatte sig ännu anslutning till militäralliansen.

En global finanskris som inleddes 2008 kom att prägla debatten, liksom ekonomiska problem som drabbade länder inom eurozonen. Motståndet mot EU:s stödpaket till länder i kris var starkt i Finland, hos både politiker och allmänhet. Många ansåg att det var fel att länder som skött sig väl skulle behöva ta ansvar för dem som misskött sin ekonomi. Ett annat argument var att Finland inte hade råd då landet redan tvingats till nedskärningar inom bland annat sjukvård och skola. Stödet för de EU-kritiska Sannfinländarna ökade. 

Motstånd mot EU-stöd

Våren 2010 röstade riksdagen ja till EU:s första nödlån till Grekland, men frågan väckte kontrovers. Starkt motstånd kom från Vänsterförbundet och Sannfinländarna, men även Socialdemokraterna försökte blidka opinionen genom att kräva garantier från Grekland för att godkänna lånen. Partiet försökte samtidigt vinna väljare från Sannfinländarna genom att uppmärksamma problem kopplade till invandring. 2010 tvingades Matti Vanhanen avgå som statsminister efter en bidragsskandal. Ny regeringschef och centerledare blev Mari Kiviniemi.

I valrörelsen inför riksdagsvalet 2011 fortsatte debatten om problem i eurozonen att dominera. Efter Grekland hade även Irland beviljats stöd från EU (och Internationella valutafonden, IMF). Ett nytt stödpaket till nästa krisland, Portugal, gav bränsle till debatten. Endast Centern och Samlingspartiet ville att Finland skulle vara med och hjälpa Portugal, övriga partier var emot. Sannfinländarna pläderade för utträde ur EU och krävde att nödlån inom eurozonen skulle stoppas. Även Centern motsatte sig nya stödpaket.

En het fråga var hur man skulle finansiera välfärden med allt äldre befolkning, samtidigt som brister i äldrevården uppmärksammades. 

Bara Sannfinländarna växte

Samtliga partier utom Sannfinländarna tappade stöd i riksdagsvalet 2011 jämfört med valresultatet 2007. Störst blev förlusten för Centern, som gjorde sitt sämsta val sedan tidigt 1900-tal och föll från första till fjärde plats. En orsak var att Centern som största regeringsparti fick ta skulden för de ekonomiska problemen åren efter millennieskiftet.

Först efter ett par månader kunde Samlingspartiets ledare Jyrki Katainen bilda en regering med sex partier. Sannfinländarna ställde sig utanför sedan Samlingspartiet och Socialdemokraterna gått med på EU:s beslut om ett stödpaket till Portugal.

2011 lade Tyskland och Frankrike fram ändringar av Lissabonfördraget som innebar strängare budgetregler för alla EU-länder genom en så kallad finanspakt. Syftet var att undvika nya kriser liknande den pågående. 2012 godkändes finanspakten av den finländska riksdagen. Även Finlands ekonomi påverkades av problem inom eurosamarbetet. Industrin tvingades till besparingar när exporten till länder i EU och eurozonen sjönk. Krisen ledde också till ökad skepsis mot euron. 

I presidentvalet 2012 segrade Samlingspartiets kandidat, förre talmannen och finansministern Sauli Niinistö, över De grönas kandidat Pekka Haavisto. Därmed blev Niinistö den förste borgerlige presidenten på över ett halvt sekel.

Regeringssamarbetet blev ansträngt och 2014 lämnade Vänsterförbundet koalitionen. Partiet motsatte sig sänkningar av barnbidrag, studielån och garantipension. Samma år meddelade Katainen att han skulle avgå som ordförande i Samlingspartiet, vilket betydde att han även skulle lämna statsministerposten. EU-ministern Alexander Stubb valdes till ny partiledare och den 23 juni till statsminister. Stubb gjorde små förändringar i fempartiregeringens sammansättning.

2014 lämnade även Gröna förbundet regeringen. Orsaken var motsättningar kring ett nytt kärnkraftverk därför att det i kraftverksbygget fanns ryska intressen, vilket Gröna förbundet motsatte sig.

Opinionsmätningar inför riksdagsvalet 2015 visade att förtroendet för såväl Stubb och hans parti som den dåvarande fyrpartiregeringen sjönk. Samtidigt ökade Centern. Valrörelsen kom att handla om ekonomin, som befann sig i nedförsbacke. Allvarliga problem skakade telekombolaget Nokia och pappersmasseindustrin. Exportstopp infördes till den för Finland viktiga ryska marknaden, en följd av EU-sanktioner som bottnade i Rysslands annektering av Krimhalvön i Ukraina och rysk inblandning i strider i östra Ukraina. Även försvaret och diskussionen om ett framtida Natomedlemskap blev valfrågor till följd av de försämrade relationerna mellan EU och Ryssland.

Centern stupar på vårdreform

I valet blev Centern klart största parti, medan Samlingspartiet fick fler röster än Sannfinländarna, som dock till följd av valsystemet fick ett mandat mer än Samlingspartiet och blev riksdagens näst största parti. Socialdemokraterna blev fjärde störst. Även De gröna, Vänsterförbundet, Svenska folkpartiet och Kristdemokraterna fick plats i riksdagen. 

Centerledaren Juha Sipilä presenterade en helt borgerlig regering bestående av Centern, Samlingspartiet och Sannfinländarna. Timo Soini, ledare för Sannfinländarna, utnämndes till utrikesminister och EU-minister. Förre statsministern Alexander Stubb blev finansminister.

Regeringen fick arbeta i motvind. Landets ekonomi hade krympt tre år i rad och en åldrande befolkning fått sjukvårdskostnaderna att skjuta i höjden. Sipiläs regering ville reformera vårdsystemet och satte dessutom upp målet att minska statens kostnader för arbetskraft med 5 procent. Statligt anställda fick färre semesterdagar, från 38 till 30. Övertidsersättningen halverades och ersättningen för att jobba på söndagar minskades från 100 procent till 75. En karensdag vid sjukdom infördes.

Dessutom blev ökande flyktinginvandring ett tvistefrö. Timo Soini, som lett Sannfinländarna i 20 år, ersattes 2017 av Jussi Halla-aho, som hade bötfällts av Högsta domstolen för att ha jämfört islam med pedofili. Valet av Halla-aho ledde till att Centern och Samlingspartiet inte längre ville regera med Sannfinländarna, men när 20 av Sannfinländarnas 37 riksdagsmän bröt med moderpartiet i protest mot ledarvalet kunde de borgerliga regera vidare med avhopparna, som kallade sig Nya alternativet. Bland utbrytarna fanns alla Sannfinländarnas regeringsmedlemmar, däribland Soini som blev kvar som utrikesminister.  Nytt alternativ bytte senare partinamn till Blå framtid.  

Fem veckor före riksdagsvalet 2019 sprack regeringen ändå, när det stod klart att den inte skulle få igenom sitt prestigeprojekt, sjukvårdsreformen.

Ung, kvinnlig regeringschef

I valet den 13 april 2019 blev Socialdemokraterna störst. S-ledaren Antti Rinne bildade regering med ytterligare fyra partier. Ett var Centern − trots att socialdemokrater varit starkt kritiska till den förra regeringens nedskärningar och besparingspolitik. Övriga samarbetspartier var De gröna, Svenska folkpartiet (SFP) och Vänsterförbundet. Sannfinländarna hölls utanför koalitionen. 

Det var första gången på ett och ett halvt decennium som Socialdemokraterna skulle leda en regering. Satsningar på infrastruktur, utbildning och hälsovård aviserades. Men redan efter några månader meddelade Rinne sin avgång. Anledningen var en kris som inletts med strejk vid statliga postverket i protest mot att 700 paketsorterare skulle flyttas till ett dotterbolag med kollektivavtal som innebar lägre lön. Sympatistrejker genomfördes vid Finnair och kollektivtrafiken i Helsingfors. Förändringen vid posten drogs tillbaka, men läget blev ohållbart för både Rinne och ministerkollegan Sirpa Paatero som försvarat postverkets agerande mot de anställda. Centern drog tillbaka sitt stöd för Rinne. (Rinne och Paatero fick så småningom underkänt även av väljarna, men först 2023: ingen av dem lyckades då bli återvald.)

Rinnes avgång öppnade vägen till statsministerposten för hans efterträdare som S-ledare Sanna Marin. I december 2019 valde Socialdemokraterna den då 34-åriga trafik- och kommunikationsministern Marin till statsministerkandidat. Så blev hon Finlands yngsta statsminister genom tiderna och världens yngsta kvinnliga regeringschef. (Marins bakgrund vittnar om att Finland har moderniserats på fler plan: hon är vegetarian och växte upp med en mamma som levde med en kvinnlig livskamrat.) 

Om våra källor

Finland – Politiskt system

Finland är en republik som tillämpar en kombination av parlamentarism och presidentstyre. Den verkställande makten delas mellan presidenten och regeringen medan riksdagen stiftar lagarna. I Finland finns en lång tradition av att bilda breda koalitionsregeringar. Partiväsendet är inte präglat av höger- och vänsterblock på samma tydliga sätt som i Sverige.

År 2000 antog Finland en ny författning. Den nya grundlagen (perustuslaki) ersätter fyra tidigare grundlagar. Riksdagens inflytande har stärkts på bekostnad av presidentens befogenheter, till exempel när regeringschefen ska utses och regeringen bildas. Presidenten ansvarar för utrikespolitiken i samverkan med regeringen. Formellt är presidenten överbefälhavare, men den dagliga ledningen av försvaret sköts av kommendören för försvarsmakten. Presidenten utser regeringen, som måste godkännas av riksdagen (eduskunta), och utnämner högre tjänstemän.

Presidenten utses i allmänna val för en sexårsperiod och får väljas om högst en gång. Om ingen kandidat får minst 50 procent av rösterna i första valomgången sker avgörandet i en andra omgång mellan de två främsta kandidaterna. Fram till 1994 valdes presidenten av 300 folkvalda elektorer, sedan dess har direkta presidentval hållits. Den som inte blir presidentkandidat för ett parti kan föras fram av en valmansförening, som i så fall behöver samla ihop 20 000 namnunderskrifter.

Riksdagen har 200 ledamöter som tillsätts vart fjärde år i allmänna proportionella val. Valsystemet har starka drag av personval. Riksdagen har ingen procentspärr vilket gynnar små partier. I riksdagsvalet 2023, när stora partier gick framåt och stödet för flera mindre partier minskade, bedöms anledningen ha varit taktikröstning. Andelen förhandsröster brukar vara hög men varierar mellan partiernas väljargrupper. Sannfinländarnas sympatisörer går i stor utsträckning till vallokaler på valdagen. 

Tidigare var Finland uppdelat i län, men länen avskaffades 2010. Landskapen är kvar som högsta administrativa regionala indelning. Åland är fortfarande ett eget landskap med visst självstyre (se Åland). Antalet kommuner har minskats. 2023 finns 309 kommuner (plus 16 på Åland) som ansvarar för främst skolor samt hälso- och sjukvård. Folkvalda fullmäktige tar besluten medan kommunstyrelsen verkställer dem. Ungefär en tredjedel av kommunerna kallar sig städer. På Åland är Mariehamn den enda staden.

Sametinget är det samiska folkets högsta politiska organ. Det har 21 ledamöter som väljs för fyra år i taget. I det så kallade samiska hembygdsområdet, som utgörs av fyra kommuner i landskapet Lappland, kan sametinget självständigt besluta om frågor som rör samernas språk och kultur. Ett förslag till ny lag om sametinget ska dock läggas fram, enligt de borgerliga partier som bildat regering efter riksdagsvalet 2023.

Rättsväsen

Rättssystemet liknar det svenska med tingsrätter, hovrätter och en Högsta domstol. Domstolsväsendet är uppdelat i allmänna domstolar för tviste- och brottmål samt förvaltningsdomstolar för offentligrätt. Det finns också specialdomstolar, till exempel arbetsdomstolen.

Straffbarhetsåldern är 15 år, men lindrigare straff på fyra månader upp till ett år förekommer för personer under 18 år.

Det finns intressanta skillnader mellan rättssystemen i Sverige och Finland.

En är att storleken på böter avgörs av taxerad inkomst, alltså hur mycket den som bötfälls kan betala. Det finns omtalade fall där fortkörning har bestraffats med bötesbelopp på motsvarande över en miljon kronor.

Koranbränningar, som de som skett i Sverige, är straffbara i Finland. Det finns lagrum som täcker brott mot trosfrid, vilket innebär att det inte är tillåtet att vanhelga skrifter som trossamfund i Finland ser som heliga. Internet räknas också som offentlig plats.

Politiska partier

Under efterkrigstiden har finländsk politik dominerats av fyra partier: Centerpartiet (från 1988 Centern), Socialdemokraterna, Samlingspartiet och Vänstern (från 1990 Vänsterförbundet). Regeringsarbetet har präglats av koalitioner och försök att hitta kompromisser. Ofta har maktbalansen mellan höger och vänster upprätthållits genom att regeringen dominerats av ena sidan och presidenten kommit från motsatt sida.

Centern i Finland (Suomen Keskusta, Kesk) grundades 1908 och hette då Agrarpartiet. Från början var det ett renodlat landsbygds- eller bondeparti, men det har under årens lopp vidgat sin väljarbas. Centern förespråkar numera en politik till stöd för privat företagsamhet samt driver miljöfrågor och krav på decentralisering av makten. Partiet satt med i så gott som alla regeringar 1945–1987 och har senare återkommit i nya koalitioner. Långa perioder har det varit störst bland de borgerliga partierna. Centern var i opposition 2011–2015, men blev klart största parti i riksdagsvalet 2015 och bildade en helt borgerlig regering mellan Centern, Samlingspartiet och Sannfinländarna men 2019 led Centern ett stort nederlag i riksdagsvalet.

Sannfinländarna (Perussuomalaiset, PS) är ett nationalistiskt parti som vill begränsa invandringen till Finland och lämna EU-samarbetet. I riksdagsvalet 2011 blev partiet tredje störst och inbjöds att delta i regeringsarbetet, men valde på grund av de övriga regeringspartiernas EU-vänliga politik att stanna i opposition. I valet 2015 fick Sannfinländarna näst flest mandat och ingick i den trepartiregering som bildades därefter. Efter att ha valt en mer radikalt högerinriktad ledare 2017 kastades partiet ut ur regeringen. I samband med partiledarbytet 2017 bröt sig en moderat fraktion ur Sannfinländarna. Den kallade sig Nya alternativet och blev kvar i regeringsställning.

Nationella samlingspartiet (Kansallinen Kokoomus, KOK) är ett liberalkonservativt parti. Så länge Sovjetunionen behöll visst inflytande över finländsk politik fick Samlingspartiet stå utanför regeringssamarbetet, men från början av 1990-talet har det medverkat i många regeringar. Samlingspartiet blev störst i riksdagen i valet 2011 och ledde en koalitionsregering 2011–2015. I valet 2015 fick partiet näst flest röster, men fick till följd av valsystemet ändå ett mandat mindre än Sannfinländarna. Samlingspartiet ingick i den borgerliga regering som bildades efter valet 2015 och leder regeringen från 2023. Samlingspartisten Sauli Niinistö valdes 2012 till Finlands första borgerliga president på över 50 år.

Finlands socialdemokratiska parti (Suomen Sosialidemokraattinen Puolue, SDP) påminner om svenska Socialdemokraterna. Partiet ingick i alla regeringar 1966–1991 och har deltagit i senare koalitioner. Socialdemokraterna var i opposition 2007–2011, men ingick i koalitionsregeringen 2011–2015. I valet 2019 blev SDP största parti, med knapp marginal före Sannfinländarna och Samlingspartiet som fick nästan lika många röster. SDP ingår inte i 2023 års regering.

Flera mindre partier har varit representerade i riksdagen på senare år:

Gröna förbundet (Vihreä Liitto, VIHR) kallas vanligtvis De gröna och har rötter i miljörörelsen på 1970- och 1980-talen. Partiet gick framåt under 1990-talet och har deltagit i regeringsarbete.

Vänsterförbundet (Vasemmistoliitto, VAS) grundades 1990 genom sammanslagning mellan Finlands kommunistiska parti och socialistiska Demokratiska förbundet för Finlands folk/Folkdemokraterna. Vänsterförbundet har medverkat i regeringskoalitioner. Står till vänster om Socialdemokraterna.

Svenska folkpartiet (Suomen Ruotsalainen Kansanpuolue, SFP) satt oavbrutet i regeringar i 35 år innan det hamnade i opposition några år från 2015. Dess väljarkår har stadigt minskat. Företräder som namnet antyder den svenskspråkiga befolkningen.

Finlands kristdemokrater (Suomen Kristillisdemokraatit, KD) sitter i riksdagen sedan 1970.

Rörelse nu  (Liike Nyt) är Finlands minsta riksdagsparti, men började med att presentera sig som "alternativ till partipolitiken". Företagarvänligt.

Om våra källor

Finland – Demokrati och rättigheter

Finland är en rättsstat och en demokrati med starka och oberoende institutioner. De mänskliga rättigheterna garanteras i lagstiftningen och respekteras väl.

Valen i Finland är fria och rättvisa. En mångfald av partier speglar olika åsikter och tillstånd för demonstrationer behövs inte. Civilsamhällesorganisationer kan verka fritt och föreningslivet är aktivt i förhållande till befolkningstalet. Religionsfrihet råder och respekteras.

Finland har vid upprepade tillfällen kritiserats av organisationer för mänskliga rättigheter för att inte göra tillräckligt för att förebygga våld mot kvinnor. Trots det rankades Finland som världens näst mest jämställda land 2022, enligt Word Economic Forum. 46 procent av ledamöterna i riksdagen var kvinnor efter valet 2023, liksom efter 2019. Finland har haft kvinnor både på presidentposten och som statsminister.

Även om toleransen har ökat på senare år kan negativa attityder förekomma mot etniska minoriteter och HBTQ-personer. Social- och hälsovårdsministeriet har fastställt ett program som syftar till att förbättra romernas ställning. Men mycket återstår att göra. Bland annat slutar en oproportionerligt stor andel romska barn skolan i förtid. 

Lagen förbjuder diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet. Samkönade par kan ingå äktenskap men kyrkan har än så länge sagt nej till att viga par av samma kön. 2023 antog riksdagen den så kallade translagen som ger medborgare över 18 år juridisk rätt att själv fastställa sitt kön. Den som genomgår en könskorrigering måste inte låta sterilisera sig.

Finland är ett av de minst korrumperade länderna i världen enligt Transparency International index över förväntad korruption (se rankningslistan här).

Yttrandefrihet och medier

Enskilda kan fritt och öppet kritisera statsmakterna utan risk för repressalier. Yttrandefriheten är grundlagsfäst och offentlighetsprincipen ger allmänheten liksom journalister tillgång till offentliga handlingar. Massmedier är oberoende i förhållanden till makten, även om marknaden för dagstidningar är relativt koncentrerad. Reportrar utan gränser placerar Finland bland de översta platserna på sin lista över pressfrihet i 180 länder (se rankningslistan här).

Rättsväsen och rättssäkerhet

Finland är en väl fungerande rättsstat. Domstolarnas oberoende garanteras i grundlagen och landet har en justitiekansler med grundlagsskydd och oberoende ställning. Justitiekanslern övervakar att myndigheterna följer gällande rätt. De mänskliga rättigheterna respekteras överlag och diskriminering på grund av kön eller etniskt ursprung är förbjuden i lag.

Straffbarhetsåldern är 15 år, men lindrigare straff på fyra månader upp till ett år förekommer för personer under 18 år.

Organiserad brottslighet med internationell anknytning är mindre vanlig i Finland än i de flesta länder i världen.

Finlands vapenlagar har tillhört de mest liberala i världen, men den som ansöker om vapenlicens måste ange ett syfte som kan bedömas som rimligt. Jaktintresse styrks med jaktkort. Antalet jägare är större i Finland än i Sverige trots mindre befolkning att döma av antalet jaktkort som löses. Lagarna kom att ifrågasättas efter flera skottdramer med många dödsoffer i bland annat skolor, inte minst en massaker i en skola i Kauhajoki 2008 då tio personer miste livet. I slutet av 2000-talets första årtionde fanns cirka 1,6 miljoner registrerade skjutvapen och medborgare kunde från 15 års ålder köpa vapen, inklusive automatvapen. Vapenlagarna skärptes 2011 och numer är åldersgränsen för vapenlicens 18 år och för handeldvapen gäller 20 år.

Finland – Aktuell politik

En socialdemokratiskt ledd regering med en ung kvinnlig statsminister, Sanna Marin, styrde in Finland på en väg som tidigare betraktades som osannolik eller rent av omöjlig: med Finland i försvarsalliansen Nato. Men trots att Marin fått goda betyg för hur hon hanterade både Natofrågan och covid-19-pandemin, röstade väljarna för maktskifte. Samlingspartiets Petteri Orpo leder nu en borgerlig koalitionsregering som har aviserat nedskärningar och stramare invandringsregler.  

Breda koalitionsregeringar är standard i det pragmatiska politiska landskapet i Finland, men riksdagsvalet 2023 öppnade för en helt borgerlig regering. De svenska Moderaternas motsvarighet Samlingspartiet blev störst.

Petteri Orpo firar Samlingspartiets valseger 2023 som gav honom statsministerposten Foto: Antti Aimo-Kovisto Lehtikuva/AP/TT

Sannfinländarna spräckte för första gången 20-procentsgränsen i väljarstöd. Av beskeden om vilken regeringspolitik som kan väntas framöver framgår att de har fått gehör för krav på stramare invandringspolitik. Bland annat ska antalet kvotflyktingar som väljs ut av FN halveras. Det tog dock bara några dagar innan sannfinländare på ministerposter ifrågasattes när främlingsfientliga uttalanden som de gjort tidigare dammades av.

Även Svenska folkpartiet och kristdemokraterna har tagit plats i regeringen.

Orpo och samarbetspartierna styr in på stramare kurs även genom inskränkningar i bidragssystemen. De stöd som kan lyftas av invandrare ska bli mindre än de som kan sökas av finländska medborgare. Omedelbart efter beskeden restes frågan om sådana regler är förenliga med finländsk lag.

För etermediebolaget Yle tecknade statsvetaren Thomas Karv förutsättningarna efter valet, och han lyfte bland annat fram en omständighet som nu kan komma att fresta på regeringssamarbetet: Motsättningarna mellan Sannfinländarna och SFP är stora, inte minst därför att Sannfinländarna drivit kravet på att avskaffa den obligatoriska svenskundervisningen. SFP, som slår vakt om svenskan i skolorna, håller utbildningsministerposten.

Starkt stöd för Natomedlemskap

Bara två dagar efter riksdagsvalet hölls ceremonin då Finland upptogs som medlemsland i Nato. I den frågan är samstämmigheten stark. Det folkliga stödet är stort för medlemskap i försvarsalliansen. Med 134 mil gräns mot Ryssland och ärr efter flera krig under 1900-talet tar ingen lätt på vad som kan hända i Rysslands närområde (se Utrikespolitik och försvar). 

Socialdemokraten Sanna Marin blev statsminister, Finlands hittills yngsta, 2019. Under hennes ledning inleddes Finlands väg in i Nato, som före Rysslands anfallskrig mot Ukraina framstått som osannolik. Foto: Heikki Saukkomaa/AP/TT

Socialdemokraterna blev inte mer än trea i riksdagsvalet trots större röstandel än i förra valet. Sanna Marin (S) förlorade statsministerposten trots att hon var en av de kandidater som fick flest personröster. Marin lämnar också posten som partiordförande. I september får partiet en ny ledare.

För Marin som statsminister från 2019 kom utmaningarna tätt. Efterdyningarna av den kris flyktingvågorna till Europa 2015 utlöste, med skarpa folkliga reaktioner i Finland, följdes av covid-19-pandemin och därefter av kriget i Ukraina. 2022 införde Finland sanktioner mot ledarskiktet i ett grannland som man i decennier samarbetat och handlat med. Inresereglerna skärptes även för vanliga ryssar och energipolitiken genomgick ett lappkast. Trots avsaknad av egen olja, gas och vattenkraft av betydelse, och med polarklimat och energislukande skogsindustri, stoppade man arbetet med ryskbyggd kärnkraft i norr. 

Ett mått på hur viktigt samarbete med Ryssland tidigare ansågs vara gavs i presidentvalet 2018, när Sauli Niinistö valdes om med 63 procent av rösterna. Det var första gången sedan systemet med två valomgångar infördes 1994 som en andra valomgång inte behövdes. Presidentens popularitet berodde dels på att han ansågs ha gjort ett bra jobb under sin sexåriga mandatperiod, dels på hans goda relationer till Ryssland och president Vladimir Putin. Niinistö är politiskt obunden men har tidigare tillhört Samlingspartiet. 

Coronakris och undantagslagar

Socialdemokraterna styrde i koalition med De gröna, Svenska folkpartiet, Vänsterförbundet och Centern. I valet 2023 gick de mindre partierna bakåt, kanske ett resultat av att Sanna Marin uppmanade väljare att taktikrösta.

När S vann riksdagsvalet 2019, med knapp marginal, hade Finland i fyra år haft en trepartiregering ledd av Centern, men den borgerliga ministären avgick efter att ha misslyckats med att få igenom en prioriterad hälsovårdsreform.  Att den regeringen ville reformera vårdsystemet bottnade i att en åldrande befolkning fått sjukvårdskostnaderna att skjuta i höjden.

Våren 2020 beslöt Marins regering att aktivera undantagslagar efter att det nya coronaviruset börjat sprida sig. Finland införde restriktioner: skolor stängdes, antalet deltagare i offentliga sammankomster begränsades och gränskontroller infördes. Regeringen sjösatte sedan ett stödpaket för näringslivet och enskilda. Finland lyckades väl med att bekämpa smittan jämfört med många andra länder. Det noterades särskilt att Finland, i motsats till Sverige, hade behållit beredskapslager av sjukvårdsutrustning. Det förekom också regionalt avgränsade restriktioner mot smittspridning. 

För Sanna Marin blev det 2022 en storm i ett vattenglas att hon, mot bakgrund av Ukrainakriget, ifrågasattes för sitt deltagande i ett kändisparty. På sociala medier blev gensvaret starkt, inte minst från kvinnor som ville ta henne i försvar. I valet 2023 var det för övrigt tre kvinnliga politiker som drog flest personröster: Riikka Purra (Sannfinländarna), Sanna Marin och Samlingspartiets vice ordförande Elina Valtonen. I den nya, borgerliga fyrpartiregeringen är Purra finansminister och Valtonen utrikesminister.

Invandring och nedskärningar

Den borgerliga regering som föregick det S-ledda styret föll på (utöver att den misslyckades med sin vårdreform) att den genomdrev svångremsåtgärder. Sedan sitt tillträde 2015 hade Centerledaren Juha Sipiläs regering, där även Samlingspartiet och Sannfinländarna ingick, försämrat villkoren för anställda. Bakgrunden var att landets ekonomi hade krympt tre år i rad. När den borgerliga regering som styr efter valet 2023 nu har aviserat statligt sparande igen, återstår det att se hur väljarna reagerar. 

Det hade bränt till även i invandringsfrågan under åren med Sipiläs regering. Finland fick ta emot tio gånger fler asylsökande under 2015 (32 500 personer) jämfört med året innan (3 200 asylsökande). För att minska strömmen införde regeringen gränskontroller mot Sverige i norr och myndigheter meddelade att runt 70 procent av de asylsökande sannolikt inte skulle få stanna.  

Medborgargarden – ibland med nynazistiska kopplingar – började patrullera i mindre orter där asylboenden upprättats. Grupperna kallade sig "Odens soldater" och sade sig "skydda lokalbefolkningen från muslimska inkräktare". Polisen framhöll att det var polisens uppgift att skydda befolkningen. 

På pluskontot för Petteri Orpo, som då var inrikesminister, noterades att han hade hanterat flyktingsituationen väl. Den centerledda regeringen sprack ändå, när det stod klart att den inte skulle få igenom sitt prestigeprojekt, sjukvårdsreformen.  

Inför riksdagsvalet i april 2023 lyfte Marin fram att hennes regering till slut hade kunnat driva genom en reform av social- och hälsovården (se Sociala förhållanden) efter att frågan beretts i 15 år under olika regeringar. Bland vallöftena från Socialdemokraterna fanns också att hantera den ”vårdskuld” som byggts upp efter pandemin, då patienter väntade på att få vård de har rätt till.

En annan prioriterad fråga i valet var att göra Finland mer självförsörjande när det gäller energi (se Naturtillgångar, energi och miljö). Orpos regering har utfäst sig att gynna såväl kärnkraft som vind och annan "grön" energi.

Läs mer om händelseutvecklingen i Kalendarium.

Om våra källor

Lästips – läs mer i UI:s nättidning Utrikesmagasinet:
Sanna Marin-effekt väntas i finländskt val (2023-03-23)

Åland

Åland tillhör Finland men öarna utgör ett självstyrande landskap. Nästan hela befolkningen är svenskspråkig. De viktigaste näringarna är sjöfart, handel och turism. Även fisket är betydelsefullt som inkomstkälla.

Åland ligger i Östersjön, ungefär mellan Åbo i Finland och Stockholm i Sverige. Runt 60 av de drygt 6 700 öarna i ögruppen är bebodda. Landytan är 1 553 kvadratkilometer (lite mer än Ölands yta).

Av de drygt 30 000 ålänningarna bor omkring två tredjedelar på huvudön Fasta Åland där huvudorten Mariehamn ligger. Mariehamn har drygt 11 000 invånare. Åtta av tio ålänningar tillhör Finlands evangelisk-lutherska kyrka.

Nästan alla ålänningar talar svenska och enligt lag ska Åland bevaras svenskspråkigt. Som enda främmande språk är engelska obligatoriskt ämne i åländska skolor. Undervisning i finska och andra språk är frivillig.

Historia

Redan under forntiden talade Ålands invånare svenska. Ålderdomliga drag från fornsvenska finns kvar på Åland liksom i andra finlandssvenska dialekter.

Under vikingatiden utvecklades öarna till ett av Nordens tätast befolkade områden, med omfattande handelsförbindelser med grannarna.

När Finland överlämnades till Ryssland efter Finska kriget 1808–1809 (se Modern historia) följde Åland med. Trots att Ryssland enligt ett avtal inte fick bygga försvarsanläggningar på Åland uppfördes en stor fästning i Bomarsund under perioden 1836–1853. Den ockuperades och sprängdes 1854 av en engelsk-fransk flottstyrka. Enligt det så kallade Ålandsservitutet som ingick i det fredsavtal som slöts i Paris två år senare skulle inga militära befästningar tillåtas på Åland.

Efter ryska revolutionen 1917 uppstod en ny tvist om Åland mellan Sverige och Finland. Ålänningarna krävde ökat självbestämmande samt att få ansluta sig till Sverige. Den finländska regeringen förklarade att Åland tillhörde Finland men gav 1920 ögruppen visst självstyre.

År 1921 beslöt Nationernas förbund (FN:s föregångare) att Åland inte skulle avskiljas från Finland men att ålänningarna skulle få garantier om att svenskheten bevarades, att Åland skulle få behålla sin neutralitet och att inga militära förband skulle placeras där. Dessa garantier slogs fast i Ålandskonventionen som samma år ersatte Ålandsservitutet.

Under andra världskriget byggde Finland befästningar på Åland. 1945 begärde Åland åter att få ansluta sig till Sverige, som dock inte ville riva upp beslutet om Finlands suveränitet över ögruppen.

I fredsfördraget mellan Finland och Sovjetunionen 1947 bekräftades på nytt att Åland inte fick befästas. En följd av Ålands särskilda ställning är att ålänningar är befriade från värnplikt.

Politik

År 1951 fick Åland en ny självstyrelselag med utökade garantier för att svenska språket och kulturen skulle bevaras. Ålands särställning stärktes ytterligare 1993 då landskapet fick större ekonomisk frihet. Självstyret ger också Åland rätt att stifta lagar inom hälso- och sjukvård, utbildning, kultur, kommunikationer och polisväsendet.

En parlamentarisk kommitté med politiker från såväl Åland som Helsingfors arbetade 2013–2017 med att utarbeta ett förslag på en ny självstyrelselag. Men sedan det uppstått oenighet kring hur Finlands grundlag och självstyrelselagen ska förhålla sig till varandra och om hur rättigheter och skyldigheter fördelas mellan Åland och fastlandet lades förslaget på is. Arbetet med att se över självstyrelselagen återupptogs dock och fortsatte i början av 2020-talet. En översyn pågår också av det ekonomiska  systemet som reglerar förhållandet mellan Åland och fastlandet. 

Finland representeras på Åland av en landshövding, som utses av Finlands president i samråd med talmannen i det åländska parlamentet, som kallas lagtinget. Detta har 30 ledamöter som väljs i allmänna val för en mandatperiod på fyra år. Rösträttsåldern är 18 år. Åland väljer också en representant till Finlands riksdag. Ledamoten ansluter sig i regel till Svenska folkpartiets riksdagsgrupp.

Självstyrets verkställande makt ligger hos landskapsregeringen (tidigare landskapsstyrelsen) som utses av lagtinget och leds av lantrådet (ordföranden).

Ålands regeringar har dominerats av borgerliga koalitioner. Förutom Ålands Socialdemokrater, som oftast har befunnit sig i opposition, är de flesta partier borgerliga. Åländsk Center har av tradition haft starkast stöd bland lantbrukarna. Moderat samling för Åland hette fram till 2011 Frisinnad samverkan. Andra borgerliga partier är Liberalerna på Åland och Obunden samling. Ålands framtid förespråkar åländsk självständighet.

I lagtingsvalet den 20 oktober 2019 blev Centern största parti och Liberalerna näst störst. Det gick sämst för Socialdemokraterna, som förlorade två mandat. En månad efter valet tillträdde en landskapsregering under ledning av Centern med partiledaren Veronica Thörnroos som regeringschef, så kallat lantråd. Även Obunden samling, Moderaterna och ett nytt parti, Hållbart initiativ, ingick i regeringen. 

I de senaste valrörelserna har livliga debatter förts om bland annat EU-regler för jakten på sjöfågel och de stora fiskodlingarnas miljöpåverkan. Ålands möjligheter att påverka frågor inom EU har ofta debatterats. Regeringen i Helsingfors har varit negativ till att låta Åland föra sin egen talan i Bryssel i frågor där Åland har rätt att stifta sina egna lagar.

År 2010 fick Åland rätt att ständigt ha sin egen flagga hissad tillsammans med Finlands och EU:s flaggor vid Finlands EU-representation i Bryssel.

Lagen ger Åland rätt att ställa sig utanför avtal mellan Finland och främmande nationer. En separat folkomröstning hölls därför 1994 för att avgöra om Åland skulle ansluta sig till EU tillsammans med Finland. En majoritet var för en anslutning men under förhandlingarna om medlemskap genomdrev Finland, på ålänningarnas begäran, att Åland i likhet med Kanarieöarna skulle vara ett eget skatteområde inom EU. Åland fick även behålla den så kallade hembygdsrätten som innebär att endast personer bosatta på Åland får äga mark och fastigheter eller driva företag där.

Åland har haft en egen representant i Nordiska rådet sedan 1970.

Ekonomi

Traditionellt försörjde sig ålänningarna på en kombination av åkerbruk, boskapsskötsel och fiske. Numera domineras öarnas ekonomi av sjöfart, handel och turism. Östersjöfisket har fortfarande viss betydelse, liksom fiskodlingar.

Många turister besöker den åländska skärgården med sina vackra vikar, öar och vyer med öppet hav. Besökare kan hyra cyklar, kanoter, kajaker eller vandra runt på öarna. De flesta turisterna kommer från Sverige och det finländska fastlandet.

Färjetrafiken till Ålands hamnar ökade avsevärt när EU år 1999 avskaffade den skattefria försäljningen ombord på fartyg mellan EU-länder. Eftersom Åland står utanför EU:s skatteområde kunde taxfree-försäljningen fortsätta på fartyg som går till åländsk hamn. Ett bakslag kom 2008 när EU förbjöd snusförsäljning ombord på åländska färjor utanför åländskt farvatten.

Bruttonationalprodukten (BNP) per invånare är högre i Åland än i övriga finländska landskap, och arbetslösheten är relativt låg. Sedan 2002 är euro den enda lagliga valutan på öarna.

Färjetrafik binder samman Åland med Sverige, Estland och det finländska fastlandet. Det finns en flygplats i Mariehamn. Flygtrafiken, som går till Sverige och Finland, sköts av bolagen Finnair och AirÅland. Åland saknar järnväg. Lokaltrafiken sköts med bussar och med båtar som går mellan öarna.

Finland – Utrikespolitik och försvar

Finland är medlem i EU sedan 1995 och deltar i internationella samarbeten genom FN. Den 4 april 2023 blev Finland också medlem i försvarsalliansen Nato. Debatten om anslutning till militäralliansen fick fart efter Rysslands invasion i Ukraina i början av 2022 och kort efteråt lämnade Finland och Sverige tillsammans in medlemskapsansökningar. Alla medlemsländer röstade snabbt ja till Finlands inträde.

Finland omfattas nu av säkerhetsgarantierna i artikel 5 i det Natofördrag som också kallas Atlantpakten: principen ”en för alla, alla för en”. Vid ett militärt anfall mot Finland riskerar angriparen att ställas mot styrkor från alla medlemsländerna (även om det ytterst är USA:s benägenhet att gå i strid som avgör vad som skulle hända).

Finlands försvarsplanering inte bara samordnas utan knyts ihop med Natos. I praktiken betyder det att Finland går från insyn till åtgärder, till exempel förflyttning av trupper och militär utrustning. (Sveriges militära säkerhet anses också ha höjts genom det, även om Sveriges Natoansökan ännu inte har godkänts av alla medlemsländer.)

Om Finland kommer att acceptera att Nato placerar ut kärnvapen på finländskt territorium har inte avgjorts. Till följd av riksdagsvalet som hölls den 2 april har en ny regeringskoalition bildats men det är inte klart i detalj vilka politiska riktlinjer som ska gälla. I frågor som rör Natos kärnvapenparaply kommer Finlands försvarsminister i alla fall att vara en av de makthavare som samråder. Nato har inte egna kärnvapen, "paraplyet" utgörs av vapen som tillhör tre stormakter som ingår i alliansen (USA, Storbritannien och Frankrike).

Sämja med Sovjetunionen

Efter Finlands nederlag mot Sovjetunionen i andra världskriget formulerades en utrikespolitik som tog fasta på att landet måste leva i grannsämja med Sovjetunionen. Ett fredsavtal slöts mellan länderna 1947. Förutom att Finlands gränser fastställdes fanns i avtalet också tydliga instruktioner om hur stor försvarsstyrka Finland fick ha (se Modern historia). Genom att uppfylla fredsavtalet och döma framträdande politiker, bland dem den förre presidenten Risto Ryti, som ansvariga för kriget lyckades Finland slå vakt om sin självständighet.

Ett avtal om vänskap, samarbete och bistånd – den så kallade VSB-pakten – slöts med Sovjetunionen 1948. I den garanterades Finlands neutralitet vilket gav landet betydligt större politisk frihet än många andra länder i Öst- och Centraleuropa där sovjetiska lydregimer installerades.

Först efter Stalins död 1953 tilläts Finland bedriva en mer självständig utrikespolitik och närma sig andra länder. 1955 anslöt sig Finland till Nordiska rådet och FN. Finland har varit aktivt inom FN och i andra internationella sammanhang, bland annat i nedrustningsfrågor. Europeiska säkerhetskonferensen ESK (numera OSSE) arrangerades i Helsingfors 1975. 

När Sovjetunionen föll sades både VSB-pakten och fredsavtalet upp. I stället utarbetades på Finlands initiativ ett grannskapsavtal med det nya Ryssland.

EU och valutaunionen EMU

1995 blev Finland medlem av EU, samtidigt som Sverige och Österrike. Finlands deltagande i EU:s valutaunion EMU och införandet av euron som valuta har också setts som ett sätt att stärka landets säkerhetspolitiska ställning.

Trots EU-medlemskapet fortsatte Finland att måna om goda relationer med Ryssland. Oron för instabilitet i Ryssland var en viktig drivkraft bakom arbetet för en demokratisk utveckling i grannlandet.

Nu deltar Finland som medlem i EU i de sanktioner som unionen infört mot Ryssland på grund av landets angreppskrig mot Ukraina. Sanktionerna är de mest långtgående i EU:s historia och omfattar bland annat åtgärder riktade mot personer eller enheter som anses verka för att undergräva Ukrainas oberoende. Närmare 2 000 personer eller enheter (som banker och militära företag) finns på denna lista. Bland personerna märks president Vladimir Putin och utrikesminister Sergej Lavrov, ledamöter i parlamentet, tjänstemän, oligarker och Putin-lojala propagandister. Personerna får inte resa in i EU och både personer och enheter på listan har fått sina eventuella tillgångar inom EU frysta. Tio ryska banker har därutöver kopplats bort från det internationella systemet för banköverföringar, Swift. Vidare har EU stoppat en stor del av sin handel med Ryssland. EU exporterar till exempel inte längre varor som stärker Rysslands krigföringsförmåga eller industriella kapacitet. Samtidigt har EU slutat köpa ryska råvaror, bland annat rysk olja som transporteras sjövägen. EU-fartyg får inte heller skeppa rysk olja till andra parter såvida inte priset på oljan ligger under ett visst tak. Läs mer om sanktionerna här.

Finland har varit angeläget om att verka för goda relationer med USA. Samarbetet har varit gott, i synnerhet på handelsområdet. Finland deltog inte i det USA-ledda kriget mot talibanregimen i Afghanistan efter terrordåden mot USA 2001, men landet bidrog senare med soldater till de fredsbevarande Natoledda Isaf-styrkorna. Finland motsatte sig invasionen av Irak 2003, eftersom den inte fick FN:s mandat.  

Natofrågan

Efter Sovjetunionens fall och det kalla krigets slut fastslogs att Finlands säkerhetspolitik grundar sig på ”alliansfrihet och ett självständigt försvar”. Därefter  hette det att Finland var alliansfritt men ”bedriver samarbete med Nato samt upprätthåller möjligheten att ansöka om Natomedlemskap”.

Samarbetet med Nato har skett inom ramen för Partnerskap för fred (PFF) och Euroatlantiska partnerskapsrådet (EAPC). Finland inrättade 1997 en separat representation vid Natohögkvarteret i Bryssel. Sedan 2014 har Finland, tillsammans med Sverige, haft avtal om Natostöd i händelse av en krissituation. Nato, Sverige och Finland har med stöd i avtalet genomfört gemensamma militärövningar. 

Synen på Finlands militära alliansfrihet har ändrats gradvis. En klar majoritet av befolkningen var länge emot ett Natomedlemskap. Efter Rysslands fullskaliga invasion i Ukraina i februari 2022 svängde opinionen och nu sade 53 procent av finländarna ja till medlemskap medan 28 procent var emot. Finland valde i maj samma år, efter beslut i riksdagen och trots varningar från Ryssland, att i samordning med Sverige ansöka om medlemskap. I mars 2023 hade alla de 30 medlemsländerna gett klartecken för Finland genom parlamentsbeslut. Finlands riksdag hade då också röstat ja till den lagstiftning som krävs för ett Natomedlemskap och öppnade därmed för en anslutning även utan Sverige. (Turkiet, som bland annat ansåg att Sverige var en fristad för terrorister, sade sig så långt bara vara redo att godkänna Finland, och även Ungern lät Sverige vänta på klartecken.) Det fokliga stödet för Natomedlemskap i Finland hade ett år efter Rysslands invasion i Ukraina vuxit till 82 procent, enligt enkäter.

Finlands Natomedlemskap har fått Ryssland att hota med att skicka truppförstärkningar till gränsen. Sommaren 2023 löd kommentaren från utrikesminister Elina Valtonen att det ännu inte hade skett och att de ryska styrkorna föreföll vara upptagna på annat håll (en uppenbar referens till kriget i Ukraina).

Det kraftigt förändrade säkerhetsläget ledde även till att Finland beslöt att förstärka 20 mil av den 134 mil långa gränsen mot Ryssland med ett tre meter högt taggtrådsstängsel, som ska står klart 2026. Skälet var bland annat att förhindra okontrollerad, olaglig massinvandring över gränsen – en taktik som skulle kunna användas av Ryssland för att utöva politiska påtryckningar mot Helsingfors. Till följd av den avspänning som rådde efter Sovjetunionens sammanbrott har gränsen på senare år annars bestått av gärsgårdar i trä avsedda att hindra boskap från att förirra sig in på ryskt territorium. 

Försvar

Finlands försvar grundar sig på allmän värnplikt i mellan sex och tolv månader. Vapenfri tjänstgöring är möjlig att göra, men endast i fredstid. Försvarsförmågan i krigstid omfattar 280 000 soldater plus 600 000 reservister. Kvinnor kan göra frivillig militärtjänst och utbildas till alla uppgifter inom försvarsmakten. Försvarsviljan är hög och antalet deltagare i frivillig försvarsutbildning är stadigt stort, därför har statens utredare inte sett behov av att inrätta ett hemvärn.

Med Sverige förekommer försvarssamarbete sedan länge. Som följd av stigande spänningar mellan EU och Ryssland i spåren av den ryska annekteringen av Krimhalvön i Ukraina 2014 fattade Finland och Sverige beslut om en plan för ökat samarbete. Sedan dess har samarbetet fördjupats, bland annat har det blivit lättare för de båda ländernas regeringar att besluta om att bistå varandra militärt utan att det behövs ett godkännande i parlamenten.

Hösten 2020 enades Finland även med Sverige och Norge om bland annat gemensamma planeringsgrupper. Målet var att länderna tillsammans skulle kunna genomföra koordinerade militära operationer i kriser och konflikter.

Händelseutvecklingen i Ukraina, som lett till att Finland anslutit sig till Nato, har fått följden att det militära utbytet byggs ut. I november 2022 undertecknade Finlands, Sveriges och Norges försvarsministrar en uppdaterad trilateral avsiktsförklaring om stärkt samarbete, i synnerhet den operativa planeringen i norra Finland, Sverige och Norge. Det följdes upp med att fyra nordiska flygvapenchefer i mars 2023 slöt ett avtal som säger att flygstridskrafterna ska kunna fungera som en gemensam styrka. Tillsammans har Finland, Sverige, Norge och Danmark ungefär 250 stridsflygplan, vilket gör att ett gemensamt luftförsvar kan fungera avskräckande. Det är i samma storleksklass som Storbritanniens eller Frankrikes, skriver norska Aftenposten.

Försvarsutgifterna ökade 2022 med 36 procent enligt fredsforskningsinstitutet Sipri. Ökningen var Finlands största årliga sedan 1962. Vapenköp var den huvudsakliga anledningen.

De ökande spänningarna med Ryssland var ett av skälen till att Finland 2021 beslöt att köpa 64 amerikanska stridsflygplan F-35 – landets största vapenaffär hittills. I takt med det förvärrade säkerhetsläget har samarbetet med USA på försvarsområdet vuxit, så även med Frankrike och Storbritannien. 2023, efter Natointrädet, meddelades att Finland även köper in ett nytt luftvärnssystem, "Davids slunga", som utvecklats av israelisk och amerikansk försvarsindustri.

Finland har deltagit i både FN- och Natoledda fredsoperationer i det forna Jugoslavien. 1999 utsågs dåvarande presidenten Martti Ahtisaari till EU:s fredsförhandlare i regionen. Efter att Ahtisaari lämnat presidentposten 2000 åtog han sig nya medlaruppdrag. 2008 fick han Nobels fredspris för sin roll som medlare i internationella konflikter.

Liksom Sverige har Finland också deltagit i internationella insatser i bland annat Afghanistan,  Kosovo, Tchad och Etiopien/Eritrea.

Om våra källor

Finland – Ekonomisk översikt

Förutom skogen har Finland få naturtillgångar. Trots det har landet uppnått hög levnadsstandard. Till de viktigaste näringarna hör förutom skogsindustrin tillverkning av metall- och verkstadsprodukter. Närheten till Ryssland har tidvis gett upphov till omfattande handel. På senare år har turismen ökat i betydelse.

Den finländska marknaden är förhållandevis liten och landet är beroende av handel med framför allt Sverige, Tyskland, USA och Kina.

Traditionellt är även Ryssland en viktig handelspartner, men sedan 2014 har EU-sanktioner mot Ryssland och ryska importförbud på vissa varor från EU-länder minskat utbytet. Till följd av Rysslands fullskaliga invasion i Ukraina 2022 har Finland dessutom, liksom övriga EU, utökat sanktionerna mot ryska ledare och företag. Dessutom har inresorna begränsats även för andra ryska medborgare.

När president Putin meddelade att flera hundratusen ryssar skulle mobiliseras för strider i Ukraina blev följden inte bara långa köer vid gränsen, då ryska medborgare ville lämna hemlandet, utan också tömda penningautomater i östra Finland. Förklaringen var att uttagsautomater i Finland tillät kinesiska uttagskort, detta för att underlätta för turister från Asien. Ryska medborgare kunde göra bruk av kinesiska bankkort även när uttag med hjälp av amerikanska kreditkortsföretag hade stoppats.

Tomtekommers i nordliga Rovaniemi och norrskensturism har på senare år dragit till sig växande skaror av utländska turister, inte minst just från Asien, om än med inställda resor under covid-19-pandemin. Året före pandemin var kineserna den grupp som växte mest. Skidorter i Finland har större besökskapacitet än de i nordligaste Sverige. I början av vintersäsongen kommer charterflyg från Storbritannien, senare tar turism från framför allt Kina och Hongkong över. Mumintroll och design som Marimekko rapporteras därtill vara populära i synnerhet i Japan och därför locka japanska besökare.

Det första bekräftade fallet i Norden av covid-19 var en kinesisk turist i Rovaniemi. Under 2020, då Finland liksom Kina snabbt införde stränga restriktioner mot smittspridning, föll intäkterna för turistbranschen i staden med en tredjedel. Finland fick visserligen beröm för sin resoluta hantering av pandemin, men det återstår ännu att se både hur turismen utvecklas på sikt och vad det frysta utbytet med Ryssland får för effekter för Finlands ekonomi som helhet (se Naturtillgångar, energi och miljö.)

EU-medlemskap och valutaunion

Finland har varit en typisk blandekonomi. Vissa verksamheter har staten i stort sett monopol på, till exempel järnvägstrafik och försäljning av alkohol. Staten är också delägare i storföretag som flygbolaget Finnair och industrikoncernen Metso. På senare år har delar av ekonomin avreglerats, bland annat post och telekommunikationer. Järnvägarna är under avreglering. 2025 räknar det första privata bolaget Suomen Lähijunat OY (Finlands närtåg AB) med att erbjuda kollektivtrafik i större städer. 

En djup internationell lågkonjunktur i början av 1990-talet slog hårt mot Finland. På tre år steg arbetslösheten från drygt 3 procent till 18 procent. 1991–1992 sjönk bruttonationalprodukten (BNP) med 6 procent. En orsak var att exporten österut minskade i samband med Sovjetunionens upplösning 1991. Företag lades ned och många hushåll fick svårt att klara sig. 

Men ekonomin återhämtade sig. Nya exportmarknader uppstod och beroendet av skogsindustrin minskade. Särskilt viktiga sektorer blev elektronik och IT. Låg inflation och sjunkande räntor ledde till att konsumtionen ökade eftersom finländarna fick mer pengar att röra sig med. Tack vare inträdet i EU 1995 sjönk matpriserna.

För att få stabil valuta anslöt sig Finland 1998 till EU:s valutasamarbete EMU. 2002 ersattes marken med euron. Ekonomin växte 1994–2008 med 3–4 procent om året, vilket var över genomsnittet för euroområdet. Men en svaghet var att en stor del av tillväxten länge byggde på ett enda företags framgång: telekomföretaget Nokia som i början av 2000-talet stod för uppemot 4 procent av landets BNP och över 20 procent av den totala exporten.

Nokia ger upp

2008 drogs flera västländer, inte minst i eurozonen, in i en global finanskris. Finlands BNP föll 2009 med över 8 procent, främst därför att exporten minskade. Ett skäl till den återhämtning som följde på det var att storbankerna var stabila. De hade varit försiktigare med att låna ut pengar än många europeiska banker.  Amorteringsfria lån, som bidragit till att driva upp bostadspriserna i Sverige, förekommer i princip inte i Finland.

Exporten tog fart på nytt, men skillnaderna mellan branscher var stora. Kemisk industri klarade sig bra under krisen, medan till exempel varvsindustrin och tillverkare av tunga fordon förlorade kunder.  Nokia hade svårt att hävda sig i konkurrens med andra telekomföretag. Värdet på aktien rasade och 2012 tvingades företaget säga upp tusentals anställda. 2013 sålde Nokia sin mobiltelefonenhet till amerikanska Microsoft. Det var ett psykologiskt hårt slag för synen på finländsk ekonomi, men i siffror räknat bidrog Nokia då inte längre till BNP.

Lågkonjunkturen slog också mot statsfinanserna. 2009 steg budgetunderskottet och närmade sig de 3 procent av BNP som euroländerna satt som tak. Regeringen aviserade sparprogram med nedskärningar inom vård och skola, högre moms och skattehöjningar på el och tobak. Statsskulden ökade från drygt en tredjedel av BNP 2007 till ungefär hälften av BNP 2011 (vilket ändå var en låg siffra i internationell jämförelse). Hushållens skulder växte. Relativt stora löneökningar 2008–2009 bidrog till att finländska företags konkurrenskraft försvagades, och inflationen blev högre än snittet inom eurozonen.

Äldre och sjukare befolkning

Från 2014 påverkades Finlands ekonomi negativt både av Ukrainakrisen och av att kostnaderna ökat för offentliga sektorn på grund av att befolkningen i genomsnitt blivit äldre. När ekonomin hade krympt tre år i rad (2012–2014) införde regeringen 2015 restriktioner i offentliganställdas villkor: färre semesterdagar, sämre övertidsersättning, sänkt ersättning för arbete på söndagar och en karensdag vid sjukfrånvaro. Regeringens mål var att minska statens kostnader för arbetskraften i offentliga sektorn med 5 procent.

2015 hamnade BNP-tillväxten på blygsamma 0,4 procent, samtidigt som den finländska statsskulden klättrade till 63 procent av BNP från 59 procent 2014. Därmed överskred statsskulden för första gången eurozonens tak på 60 procent av BNP.

Efter nästa kris, pandemin, repade sig Finlands ekonomi snabbt, men utvecklingen i världen från 2022, med risker för internationell lågkonjunktur, ekar även i Finland. Hushållen kan få svårt att klara stigande räntor och höjda priser på mat och el. Pellervos ekonomiska forskningsinstitut (PTT) tror att ekonomin krymper 2023. Efter riksdagsvalet 2023 har de borgerliga partier som vann aviserat att det blir svångremsåtgärder. Särskilt Sannfinländarnas krav på att statens utgifter för invandring ska minskas kommer att påverka regeringspolitiken (se Aktuell politik).

Om våra källor

Finland – Naturtillgångar, energi och miljö

Energikonsumtionen är relativt hög i Finland, som använder betydligt mer kärnkraft än många andra EU-länder. Landet har importerat rysk olja och gas, men handeln stoppades våren 2022 till följd av EU-sanktionerna mot Ryssland. Finland förbrukar också stora mängder biobränsle som torv och trä.

Den stora mängden energi används dels till uppvärmning, dels till energislukande processer inom pappersindustrin. Skogen är en av Finlands viktigaste råvaror. Skogsråvaror används i trä-, cellulosa- och pappersindustrin samt för tillverkning av tändstickor och träull. Landet är en av världens största tillverkare av papper och kartong.

All gas och nästan all olja importerades från Ryssland före de skarpaste sanktionerna mot landet som en konsekvens av kriget i Ukraina. 2020 blev Finland del av en gemensam gasmarknad med Lettland och Estland. Finland kan därmed få gas via en ny gasledning från lettiska gaslager i Incukalns, vilket man hoppas ska innebära att beroendet av rysk gas kan minska. Efter att Ryssland i maj 2022 stoppade exporten av gas till Finland tecknades ett tioårskontrakt på ett gigantiskt terminalfartyg för flytande gas (LNG) med avsikten att från 2023 säkra gasförsörjningen och bryta beroendet av rysk gas. Terminalfartyget, som ligger i Ingå djuphamn, gjorde det även möjligt att leverera gas till de baltiska staterna och till Polen via gasledningen Balticconnector. Men i oktober 2023 konstaterades läckage från ledningen i Finska viken, vilket gav upphov till misstankar om sabotage. I polisens utredning av händelsen bärgades ett ankare från ett kinesiskflaggat fartyg som rört sig mellan ryska hamnar.

Frysningen av utbytet med Ryssland har lett till stopp för ett kärnkraftverk som skulle ha byggts i Pyhäjoki på västkusten, cirka 15 mil fågelvägen från Skellefteå i Sverige. Avtalet med den ryska leverantören har sagts upp. De inblandade bolagen har krävt stora skadestånd av varandra.

Finland har fem kärnreaktorer i bruk, två i Lovisa vid Finska viken och tre i Olkiluoto på Bottenhavskusten mellan Björneborg och Åbo. Den senaste, Olkiluoto-3, är Europas största kärnreaktor och togs i drift våren 2023 (samma dygn som Tyskland stängde sina sista reaktorer). Olkiluoto-3 är av modernare typ än Finlands övriga reaktorer men försenades och fördyrades kraftigt. Den skulle ha varit i gång 2009 och var ursprungligen kostnadsberäknad till 3,5 miljarder euro, men slutnotan blev cirka 10 miljarder.

Tidvis importerar Finland också el från Sverige. När Olkiluoto-3 togs i drift minskade importen. Eftersom elmarknaden numer är gränsöverskridande kan följden av minskat importbehov i Finland bli att elpriset i Sverige sjunker.

Även om motståndet mot kärnkraften inte har varit lika starkt i Finland som i många andra länder, har dess för- och nackdelar diskuterats mer i takt med att klimatfrågorna hamnat på den politiska dagordningen.

I statens budgetförslag för 2024 har den borgerliga regeringen minskat anslagen till miljö- och naturvård med en tredjedel, enligt etermediebolaget Yle.

I norra delarna av landet, bland annat längs gränsen till Sverige, håller stora vindkraftsparker på att utvecklas. Längs västkusten tillkommer nya vindmöllor hela tiden. I Österbotten fanns det vid slutet av 2022 över 200 stycken. Den framtida utökningen i Bottenviken väntas ske nästan uteslutande till havs.

Järnmalm utvinns liksom koppar, nickel, bly, zink och ädelmetaller som guld och silver. Även vissa sällsynta legeringsmetaller utvinns.

ENERGIFÖRSÖRJNING

Energibehovet täcks till avsevärd del av inhemska källor, såsom värmeenergi från industriavfall, torv och trä, kärnkraft och vattenkraft. Biobränslen och avfall är den största energikällan följd av olja, kärnkraft, kol och fossilgas (naturgas). Drygt en fjärdedel av energibehovet täcktes 2020 av olja och gas. 

Kärnkraftens andel växer, trots problem med byggförseningar. Sammantaget ska de tre kärnkraftsreaktorerna i Olkiluoto stå för ungefär 30 procent av Finlands elproduktion.

2020 producerades för första gången på över 50 år över hälften av Finlands elproduktion med förnyelsebara energikällor, enligt Statistikcentralen. Vattenkraft, vind- och solkraft utgör bara några få procent av den sammanlagda energiproduktionen, men särskilt vindkraftens bidrag till elförsörjningen växer.

Kolkraftverket Hanaholmens kraftverk, som ensamt står för två procent av Finlands klimatutsläpp, ska stängas i mitten av 2020-talet.

KLIMAT OCH MILJÖ

Totalt sett är Finlands utsläpp av växthusgaser inte så stora, om än något större än Norges och Sveriges. Utslaget per invånare ligger Finland och Norge jämsides, på plats 43 respektive 44 i världen, men det betyder att utsläppen är klart större än svenskarnas eftersom Sverige har större befolkning än grannländerna.

Finland är part i Parisavtalet både som EU-medlem och som egen nation. Alla EU-länder har en gemensam och uppdaterad nationell klimatplan ( NDC ), där målet är minst 55 procents minskning av utsläpp av växthusgaser till 2030, räknat från 1990. EU:s långsiktiga strategi ( LTS ) är att unionen ska vara klimatneutral och alltså uppnå nettonollutsläpp senast 2050. Finland har också ett eget mål: att före 2035 vara fossilfritt. Miljöorganisationer hävdar dock att det blir svårt för Finland att nå de ambitiösa målen om inte användningen av det inhemska fossila bränslet torv fasas ut.

Klimatutmaningar

Finland ligger bra till för att hantera klimatförändringarna, nästan i topp i klimatanpassningsindexet ND-Gain (se hela listan här). Bara Norge bedöms ha ett bättre läge totalt sett.

Övriga miljöproblem

Finland har tidigare minskat sitt sopberg genom att exportera hushållsavfall till förbränningsanläggningar i Sverige och Estland. Nu sker i stället import av sopor som bränns till bland annat fjärrvärme, då träimport från Ryssland har upphört till följd av Ukrainakriget. Anläggningar i Finland har byggts ut på senare år, och då räcker landets egna sopor inte till för att de ska kunna köras för fullt. Personer i branschen uppgav 2023 för etermediebolaget Yle att de också kunde märka att ekonomin inte längre gick som tåget: både byggavfall och hushållsavfall hade minskat. 2023 väntade Finland på skräp från Italien, som har stora sopberg att hantera. I soporna från Italien har man enligt Yle tagit bort biologiskt avfall och metaller som gått att återvinna. Totalt sett exporterar Finland fortfarande avfall, trots sopimporten. Plaster och metaller körs till andra länder.

Om våra källor

Finland – Jordbruk och industri

Drygt sju procent av Finlands yta används för jordbruk. Merparten av gårdarna är numera medelstora och mekaniserade. I öster och norr produceras mycket mjölk, medan jordbruket i söder och väster domineras av spannmålsproduktion och djuruppfödning för köttproduktion. Industrin producerar mestadels metall- och verkstadsprodukter, men skogsindustrin ger viktiga inkomster.

Fram till efter millennieskiftet var mjölkproduktion den i särklass viktigaste näringen inom lantbruket, men fler bönder har nu övergått till att odla spannmål. I vissa delar av landet dominerar fortfarande mjölkproduktionen.

Antalet gårdar minskar, samtidigt som genomsnittsgården har blivit större, cirka 50 hektar 2020 (vid det laget nästan samma snittstorlek som på svenska gårdar). 1960 sysselsatte jordbruket fortfarande 36 procent av arbetskraften, nu arbetar knappt 1 procent inom näringen. Liksom i Sverige är lantbrukarnas medelålder så hög att det bekymrar beslutsfattare, men böndernas medelålder är inte lika hög som i Sverige.

I sydvästligaste Finland är växtperioden (då dygnets medeltemperatur håller sig över fem plusgrader) 180 dagar, i nordöst bara 120 dagar. Både torka under våren och frost kan skada grödorna.

Korn är det mest odlade sädesslaget, och det äldsta. Ojäst kornmjölsbröd, rieska, är populärt, en tradition som också finns i finsktalande bygder i Norrbotten. Mjukt bröd har blvit populärt även i Finland, men veteodling började först på 1900-talet. Både havre och råg är viktiga för matproduktionen. (I en omröstning 2016 där 10 000 finländare deltog utsågs rågbrödet till nationalrätt.) I bland annat Österbotten är potatis en viktig gröda medan sockerbetor odlas i södra Finland. Vallväxter skördas till hö, viktigt som foder till djuren. En tredjedel av gårdarna sysslar med köttproduktion, framför allt nöt- och fläskkött. I Lappland bedrivs omfattande renskötsel.

Sedan 1960-talet har Finland varit självförsörjande på baslivsmedel som potatis, mjölk, kött och ägg. Tidigare kunde överskottet från jordbruket säljas utomlands med hjälp av exportsubventioner, men nya regler infördes 1995 i samband med att Finland gick med i EU.

På grund av det kalla klimatet får många bönder, framför allt i glesbygderna i norr, ekonomiskt stöd, både från EU och från den finländska staten. Arktiskt klimat och det faktum att gårdarnas storlek fortfarande är liten jämfört med hur det ser ut i flertalet andra EU-länder gör att jordbruket skulle ha svårt att överleva utan stöd. Intäkterna skulle vara för små för att täcka kostnaderna för produktionen. (I alla EU-länder får lantbruket stöd för att produktionen ska säkras. Det finns stöd av flera olika slag: helt EU-finansierade, helt nationellt finansierade och samfinansierade mellan EU och medlemslandet.) Finland är indelat i stödområden, så att framför allt produktionen av mjölk och kött får mer stöd ju längre norrut den sker.

I Finland finns ungefär 400 pälsdjursfarmer som föder upp rävar och mink. Nästan alla gårdarna finns i Österbotten. 2023 konstaterades att djur på ett antal gårdar smittats av fågelinfluensa. Oro finns för att ett muterat virus ska kunna smitta från djur till människa, och Livsmedelsverket som övervakar djurhälsan beslöt ta prover på samtliga gårdar. Där smittan är spridd får ägarna order att avliva djuren. Problemen runt branschen rapporteras också ha lett till att pälsdjursuppfödare har svårt att få banklån. En namninsamling för förbud har fått ihop så många namn att riksdagen kommer att ta upp frågan.

Skogsbruket är en betydelsefull näring som ger råvara till landets viktiga pappers- och trävaruindustri. För många bönder är skogsbruk en bisyssla. Nästan två tredjedelar av skogen ägs av privatpersoner eller familjer, medan runt en tredjedel är statsägd. Bara en bråkdel av skogen tillhör privata skogsbolag.

Fisket har numer ganska liten betydelse. Främst fångas strömming och skarpsill och dessutom föds stora mängder regnbåge upp i fiskeodlingar.

Industri

Industriproduktionen är framför allt koncentrerad till landets södra delar och längs kusten. Industrialiseringen tog fart på allvar först efter andra världskriget och skedde till stor del med utländska lån. Under hela efterkrigstiden har industriproduktionen varit en förutsättning för ekonomisk tillväxt och välstånd.

Om våra källor

Finland – Sociala förhållanden

Finland är en välfärdsstat och placerar sig högt i internationella jämförelser av social och ekonomisk utveckling, jämställdhet med mera. En generös socialpolitik och sociallagstiftning ger finländarna ett väl fungerande trygghetssystem. Ett startkit med babykläder till blivande föräldrar har blivit en rättighet och inspirerat till efterföljd i andra länder.

Finland är ett av de länder som FN bedömer som mycket högt utvecklade, det högsta steget av fyra. På FN:s index över mänsklig utveckling (HDI) har Finland plats 11 (2022), strax efter de övriga nordiska länderna och några andra av världens mest välmående länder.

En debatt förs sedan flera år om hur Finland på längre sikt ska kunna finansiera den stora välfärdssektorn, i synnerhet med tanke på att andelen äldre i befolkningen blir allt högre. Röster har höjts för att fler ska jobba längre. I takt med att landets ekonomi under 2010-talet har ställts inför allt fler utmaningar (se Ekonomi) har regeringen försökt hitta sätt att minska såväl långtidssjukskrivningar som förtidspensioneringar, liksom kostnaderna för de offentliganställda.

Under den ekonomiska krisen på 1990-talet skars kostnaderna för välfärden ned, bland annat sänktes ersättningen vid arbetslöshet. Även efter den ekonomiska nedgången från 2008 gjordes försök att minska statens kostnader för de sociala skyddsnäten.

Jämfört med många andra europeiska länder klarade sig Finland relativt väl genom coronapandemin som inleddes 2020. Knappt 9 000 människor rapporterades ha dött i sjukdomen covid-19, som orsakas av coronavirus. Men nedstängningen av samhället för att förhindra smittspridning ledde till ekonomiska problem för företag och till stigande arbetslöshet. Regeringen satte in olika former av stöd till företag och enskilda för att underlätta läget.

År 2021 antog riksdagen till slut en omfattande reform av social- och hälsovården. Förändringsarbetet hade då pågått i över tio år. Reformen innebär att 21 nya så kallade välfärdsområden tar över ansvaret för social- och hälsovården och räddningsväsendet från kommuner och samkommuner (kommunalförbund). Syftet är att skapa jämlikare tillgång till service inom vård- och omsorg över hela landet.

Sjukvården är väl utbyggd och finansieras i hög grad med offentliga medel. Spädbarnsdödligheten i Finland är en av de lägsta i världen. 

Ett kvarvarande folkhälsoproblem är att andelen alkoholister i befolkningen är relativt hög. Ungefär 1 700 dödsfall per år kunde i början av 2020-talet relateras till alkohol. Alkoholkonsumtionen överlag har dock minskat under senare år. De främsta dödsorsakerna är hjärt- och kärlsjukdomar, cancer och demenssjukdomar.

Alla som bor permanent i Finland omfattas av sjukförsäkringen. Den subventionerar såväl vård som läkemedel samt innebär en viss ersättning vid sjukfrånvaro på jobbet.

Pensionssystemet består i huvudsak av två delar, en inkomstprövad folkpension som alla medborgare har rätt till från 65 års ålder, och en arbetspension vars storlek beror på hur många tjänsteår personen har.

Till skillnad från Sverige hade Finland fram till 1960-talet i princip ingen medelklass. Majoriteten av finländarna räknades till arbetarklassen medan det fanns en liten överklass med stort inflytande. Numer har klassgränserna börjat suddas ut men löneskillnaderna mellan hög- och låginkomsttagare är relativt stora.

Även om fattigdom inte är ett utbrett problem finns det grupper i samhället som är beroende av socialbidrag och stöd från samhället. Svårigheter att komma in på arbetsmarknaden för människor som invandrat från andra länder bidrar till ekonomiskt och socialt utanförskap. Diskriminering på grund av etniskt ursprung är förbjuden i lag men förekommer. En grupp som ofta diskrimineras är romerna.

Finland var 1906 först i Europa med att införa kvinnlig rösträtt och först i världen med att låta kvinnor ställa upp i val.

Andelen kvinnor som förvärvsarbetar och har ett heltidsarbete är hög och hör till de högsta bland EU-länderna. Men kvinnor har oftast lägre positioner och sämre löner trots att de överlag är minst lika välutbildade som männen. Kvinnorna tar i regel också större ansvar för barnen i familjerna än männen.

Babyboxen, en idé som spritt sig

Moderskapsförpackningen är en särskild form av stöd till blivande föräldrar. Det är en låda med bland annat babykläder och barnavårdsprodukter. Själva lådan kan brukas som babysäng. Stödet vilar på riksdagsbeslut. Ursprunget går tillbaka till 1920-talet, då man såg behov av bidrag till fattiga familjer och ville uppmuntra barnafödande, men lådan blev så småningom en populär rättighet för alla föräldrar. Idén har kopierats i dussintals länder, ibland av statliga myndigheter, i andra fall av biståndsorganisationer.

Från 2022 har föräldrar rätt till vardera 160 dagar med föräldrapenning. 63 föräldrapenningdagar kan överlåtas till den andra föräldern eller till någon annan som sköter barnet. Föräldrar får även barnbidrag tills barnet har fyllt 17 år.

En ny abortlag trädde i kraft 2023 och gör det lättare än tidigare att få abort för den som söker före tolfte graviditetsveckan.

År 1995 blev diskriminering på grund av sexuell läggning förbjuden i lag. Samkönade par har sedan 2002 rätt att registrera partnerskap och sedan 2017 rätt att gifta sig, men de får fortfarande inte adoptera barn. I stället kan den ena parten i parförhållandet adoptera sin partners barn, så kallad närståendeadoption.

Om våra källor

Finland – Seder och bruk

Finland är ett av Europas mest enhetliga länder i fråga om befolkning och kultur. Trots starka influenser från bland annat Sverige, Tyskland och Ryssland har Finland lyckats behålla sitt språk och många traditioner. Viss skillnad råder mellan kustområden som traditionellt är mer påverkade av skandinavisk och tysk kultur och inlandet där finska traditioner är som starkast.

Den största minoriteten, finlandssvenskarna, känner samhörighet med Finland samtidigt som de har starka kulturella band till Sverige. På Åland firas till exempel midsommar på samma sätt som i Sverige. Ordet finländare betecknar alla invånare i Finland, medan finnar är de invånare som har finska som modersmål.

Anspråkslöshet är en omhuldad attityd bland finländare. Att framhäva sig själv uppfattas ofta som negativt. Bilden av den tillbakadragna finnen har dock förändrats i takt med att den yngre generationen tar in och anpassar sig till andra länders traditioner.

Natur och bastubad

Många finska vanor och traditioner är nära förknippade med naturen, särskilt sjöarna och skogarna. Det är vanligt att finländare hyr eller har en egen stuga som de vistas i på helgerna och semestern för att njuta av lugnet och naturen.

Bastun har en särställning och förknippas med positiva värden som gästvänlighet, renlighet, avslappning och hälsa. Traditionellt var bastun en helig plats där man födde barn, behandlade sjuka och tog hand om den som skulle begravas. Bastun kunde också användas som tvättstuga och där bereddes mat som skulle torka, jäsa eller rökas. I början av 2000-talet fanns det ungefär två miljoner bastuanläggningar i landet. Det är inte ovanligt att en affärsmiddag avslutas med gemensamt bastubad för mer informell och avspänd samvaro.

I Finland hälsar man på varandra ungefär på samma sätt som i Sverige med ett ordentligt handslag, genom att titta den andra i ögonen och säga sitt namn. I formella sammanhang kan det vara lämpligt att även använda sitt efternamn, titel och nia den andre. I privata kontakter räcker det med att säga förnamnet. Det går också bra att bara säga hej (hei eller terve) och nicka. Det är god sed att först hälsa på hustrun i ett gift par. Kramar och kindpussar förekommer sparsamt och då oftast mellan människor som känner varandra. Tystnader i samtal uppfattas inte som pinsamma utan som naturliga.

Bordsskick och matvanor

Rökning tillåts inte i allmänna byggnader och på restauranger. Tänd aldrig en cigarett i någons hem utan att fråga om lov. Dricks är inte ett måste, men det är uppskattat. Tio procent är en lämplig nivå.

Reglerna kring bordsskick är ungefär desamma som i Sverige. Man ska helst äta upp all mat på tallriken, använda kniv och gaffel till det mesta och inte ha armbågarna på bordet. Hedersgästen vid en middag ska hålla ett tacktal (helst ett kort). Hedersgästen sitter alltid till höger om värden. Om du blir hembjuden till någon uppskattas det om du har med dig en gåva, exempelvis blommor eller vin.

Matkulturen bär spår av såväl svenskt som ryskt inflytande. På borden serveras allt från köttbullar och smörgåsbord till borstj (rysk rödbetssoppa) och blinier (ryska kroppkakor utan fyllning). I det inhemska köket är fisk vanligt. Kalakukko består av fisk med deg runt och varvas med fläsk för att sedan ugnsbakas. Stuvningen forshmak görs på salt sill och kött från får eller lamm. Kött av olika slag samt svamp är vanliga ingredienser. Typiskt är också knäckebröd och syrligt rågbröd samt mejeriprodukter av alla de slag.

Punktlighet förutsätts och uppskattas. Möten börjar och slutar i tid. Om du blir försenad, även om det bara handlar om några minuter, ska du ringa och meddela förseningen. Möten avtalas i god tid och man ägnar sig sällan åt kallprat, det är bättre att gå rakt på sak. Avbryt inte den som talar. Stå vid ditt ord. Muntliga överenskommelser tas lika allvarligt som skriftliga.

Högtider och helgdagar

Finland har nästan samma helgdagar som Sverige. Röda dagar är nyårsdagen, trettondagen, långfredagen, påskdagen och annandag påsk, första maj, kristi himmelsfärdsdag, pingst, midsommarafton, alla helgons dag, självständighetsdagen (6 december) och julhelgen (24–26 december). Självständigheten firas högtidligt med bland annat militärparad, gudstjänst och bal på presidentens slott.

Till palmsöndagen, som infaller söndagen före påsk, klär barnen ut sig till påskkäringar och går runt till grannarna som önskas god hälsa det kommande året. I utbyte får barnen godis. Under påsken äts förutom påskägg fyllda med godis, också ägg, lamm och en speciell efterrätt, memma (mämmi), gjord på bland annat rågmjöl, rågmalt och sirap.

Midsommar kallas Juhannus och firas på de flesta håll med en eld, men på Åland dansar man kring midsommarstången som i Sverige. Juhannus är också den finska flaggans dag och då flaggas det även under natten. Reglerna kring allmän flaggning och användning av finska flaggan är mycket strikta.

Julen (joulu) inleds den 24 december och sträcker sig till och med den 26 december. Julafton inträffar den 24. Då kommer tomten (joulupukki, som fått namn av julbocken) med julklappar. Även i Finland äts särskild julmat som risgrynsgröt, skinka, sillsallad och olika rotsakslådor. En julbastu hör ofta till.

Andra viktiga högtider är valborgsmässoafton (vappu) och mors dag som firas andra söndagen i maj. Runebergsdagen, skaldens dag, uppmärksammas den 5 februari och då äter man rulltårta.

Om våra källor