Palestina – Utrikespolitik och försvar

Officiella företrädare för Palestinska myndigheten har på senare år bedrivit en diplomatisk kampanj kallad Palestina 194, i syfte att få Palestina erkänt som FN:s 194:e medlemsstat. Sedan 1940-talet finns också en FN-resolution med nummer 194 som erkänner palestinska flyktingars rättigheter. I praktiken har palestiniernas ställning trots det försvagats, särskilt som USA har förmått flera arabstater att upprätta förbindelser med Israel.

FN:s delningsbeslut 1947 var grunden för Israels självständighet 1948. Det har medfört att palestinska anspråk på mark som då kom att ingå i Israel inte erkänns internationellt. Däremot har en lång rad FN-resolutioner därefter inneburit stöd för andra palestinska krav, bland dem generalförsamlingens resolution 194, om flyktingars rätt till återvändande och/eller kompensation för mark och bostäder, och resolutionerna 242 respektive 338 i FN:s säkerhetsråd, med krav på israelisk reträtt från ockuperat område.

Utredare utsedda av FN:s människorättsråd framhöll 2022 att den israeliska ockupationen och diskrimineringen riktad mot palestinier är de främsta anledningarna till den oupphörliga våldsspiralen. Israel gavs, liksom i många granskningar tidigare, huvudansvar för att genomföra åtgärder som kan leda till att våldet upphör.

1974 fick paraplyorganisationen PLO observatörsstatus i FN och ett erkännande som legitim representant för palestinierna. Det förstärktes av Osloprocessen på 1990-talet som bland annat innebar ett ömsesidigt erkännande av PLO och Israel. Palestinska myndigheten, bildad av PLO, är den statsförvaltning som andra länder har officiella förbindelser med, exempelvis som mottagare av bistånd.

Kampanjen för fullt medlemskap i FN började drivas när hoppet om nya fredsförhandlingar med Israel börjat falna. En ansökan lämnades in av president Mahmud Abbas 2011. Initiativet stöttades framför allt av medlemsländer i Arabförbundet. Året därpå skördade Abbas en framgång då FN:s generalförsamling röstade för att höja Palestinska myndighetens status i FN från observatör till observatörsstat, en position som Vatikanstaten dittills varit ensam om.

Såväl enskilda länder som internationella organisationer uppvaktas i syfte att vinna stöd för en palestinsk nationell agenda. Genom åren har PLO/Palestinska myndigheten tagit initiativ för att uppnå medlemskap i en rad olika FN-organisationer, bland dem Unesco, organisationen för utbildning och kultur. Där har motsättningar med Israel varit återkommande. 2015 anslöt sig Palestina till Internationella brottmålsdomstolen (ICC) och skrev under dess Romstadga. Kort efteråt begärde den palestinska ledningen att domstolen skulle utreda om brott mot mänskligheten har begåtts mot palestinier i de ockuperade områdena. USA, som i lag förbjuder finansiellt stöd till FN-organisationer som ger Palestina medlemskap, har protesterat genom att dra sig ur Unesco och ta sin medverkan i vissa andra samarbeten under omprövning. Eftersom USA också brukar vara det största enskilda givarlandet till Unrwa får beslut i Washington om att begränsa stödet till flyktingorganisationen kännbara effekter för skolor och vård i flyktinglägren. Även i fråga om Israels fortsatta utbyggnad av bosättningar på ockuperad mark har palestinierna begärt en brottsutredning hos ICC.

Vid nyår 2023 lyckades palestinierna få FN:s generalförsamling att rösta för att begära ett utlåtande från Internationella domstolen om den israeliska ockupationen. Israel, med en ny högertung regering, svarade bland annat med att en betydande del av de skatter som israeliska staten tar upp för Palestinska myndighetens räkning ska hållas inne.

Besvikelse mot arabländer

PLO företräder palestinierna också i Arabförbundet, de arabisktalande ländernas samarbetsorganisation. En större krets länder nås i organisationen Islamiska konferensen (OIC), ett samarbete mellan muslimska stater. OIC bildades 1969 – efter 1967 års krig då Israel intagit Östra Jerusalem och stadens äldsta, centrala delar med de förnämsta heliga platserna.

Kungen av Jordanien har formell ställning som beskyddare av islams heliga platser i Jerusalem. 1988, i samband med att palestinska organ i exil utropade en palestinsk stat, avstod Jordanien sina anspråk på mark väster om Jordanfloden till förmån för en palestinsk stat. Jordanien och Israel håller fred sedan 1994 och jordanska synpunkter kan få visst genomslag på den israeliska politiken gentemot palestinierna.

Egypten, som slöt fred med Israel 1978–1979, gav i samband med detta upp sina anspråk på Gazaremsan. ”Medlare med egna intressen” är en sammanfattande beskrivning av hur Egypten förhåller sig till palestinska falanger. Islamiströrelsen Hamas i Gaza bildades som ett utskott av Muslimska brödraskapet, en sunnimuslimsk organisation som finns i flera länder och motarbetas av statsledningen i Kairo. Egypten vill inte heller äventyra freden med Israel även om den aldrig har beskrivits som varm och föredrar ett PLO dominerat av sekulära Fatah framför de islamistiska maktanspråken från Hamas i Gaza. Det spelar också in att Egypten bekämpar jihadiströrelser på Sinaihalvön, som gränsar till Gazaremsan.

När Förenade arabemiraten 2020 erkände Israel och beslöt upprätta fulla diplomatiska förbindelser med landet, var det Israels tredje fredsavtal med ett arabland. Ett huvudsyfte för Israel är att motverka Irans inflytande i Mellanöstern. Sunnimuslimskt styrda länder hyser likt Israel oro för det shiastyrda Iran och flera av dessa har liksom emiraten beslutat erkänna Israel. För palestinierna vittnar avtalen om att den arabiska uppslutningen bakom palestinska krav och protester mot den israeliska ockupationen blivit svagare, och förklaringen lär vara att ett antal statsledningar i regionen ser Iran som ett större problem. Emiraten har motiverat sin Israelöverenskommelse med att man på det sättet förmått den israeliska regeringen att ställa in en planerad annektering av mark på Västbanken, mark som Israel intog i krig 1967 men som även palestinierna gör anspråk på till en palestinsk stat. Palestinierna har reagerat med bitterhet och fördömanden på närmandet mellan andra arabländer och Israel. Skarpast är omdömet från islamiströrelsen  Hamas som har den lokala makten i Gazaremsan: Hamas har kallat avtalen "en dolkstöt i ryggen" på det palestinska folket. 2020, då covid-19-pandemin grasserade, tackade Palestinska myndigheten nej till sjukvårdsutrustning från Förenade arabemiraten. Transporten bottnade i en överenskommelse mellan emiraten och Israel, men hade inte samordnats med palestinierna.

Palestinierna oroas av det faktum att Israel har ansträngt sig för att förbättra sina förbindelser även med andra arabstater som landet inte ens haft diplomatiska förbindelser med, i synnerhet Saudiarabien. Efter Förenade arabemiraten har såväl Bahrain som Sudan och Marocko meddelat att de erkänner Israel. Att Sudan ställer in sig på förbindelser med Israel är en stor motgång för palestinierna: 1967 (då Israel intog bland annat ännu ockuperade palestinska områden) stod Sudan värd för ett möte i Arabförbundet där medlemsländerna samlades bakom tre nej till Israel: nej till fred, nej till erkännande, nej till förhandlingar. 

Marocko hade diplomatiska förbindelser på låg nivå med Israel på 1990-talet, då Osloprocessen var på väg att leda till en tvåstatslösning mellan Israel och Palestina. Förbindelserna drogs ned vid millennieskiftet när fredsprocessen havererade och den andra palestinska intifadan utbröt. 2020, när Marocko beslöt erkänna Israel, rapporterades landets kung ha lovat palestinierna att fortsätta stödja deras strävan efter en egen stat.

I fredsprocessen, som hittills har byggt på förutsättningen att målet är en tvåstatslösning, har USA haft en nyckelroll. President Barack Obama gjorde 2009 uttalanden som innebar ett stöd för stilleståndslinjen före 1967 som gräns för en palestinsk stat. När Obamas efterträdare Donald Trump i december 2017 meddelade att USA:s Israelambassad skulle flyttas från Tel Aviv till Jerusalem innebar det ett erkännande av Israels kontroll över hela staden, också dess arabiska östra halva. I FN:s generalförsamling hölls en omröstning, där 128 länder röstade emot det amerikanska beslutet, och få länder har följt USA i spåren. USA:s regering gick i november 2019 vidare med ett annat mycket kontroversiellt besked: att man inte ansåg att israeliska bosättningar på ockuperad mark nödvändigtvis innebär brott mot folkrätten och att bedömningen av om bosättningar är lagliga borde göras i Israel, av Högsta domstolen. Från palestinsk sida sågs uttalandet som att USA skulle släppa lös "djungelns lag". Omvärlden, exempelvis EU, skyndade sig att upprepa den hållning som gällt alltsedan ockupationen 1967: att bosättningarna bryter mot Fjärde Genèvekonventionen som förbjuder en ockupationsmakt att flytta in sin egen befolkning. 2020 lade president Trump fram en fredsplan, som i alla viktiga avseenden gav stöd för israeliska anspråk. För att göra planen mer tilltalande för palestinierna (och omvärlden) ställde USA stora investeringar i den palestinska ekonomin i utsikt; övertalning om att satsa stora belopp hade riktats mot rika arabstater i regionen. Palestinierna hade för sin del "lobbat" hos grannstater och EU-länder för att förmå dem att inte stödja Trumps plan.

Joe Biden har som president lämnat besked om att USA:s hållning i Mellanösternfrågan till stor del återgår till vad som gällt tidigare från Washington: arbete för en tvåstatslösning, med återupprättat stöd till flyktingorganisationen Unrwa. Däremot kommer beslutet att flytta USA:s ambassad till Jerusalem inte att rivas upp.

Fram till 2022 hade 138 av FN:s medlemsländer erkänt Palestina, bland dem Sverige (2014) och Island. Många av erkännandena kom redan efter en självständighetsförklaring från PLO 1988 (se Modern historia). EU har både kritiserat Trumps Jerusalembeslut och upprepat sitt stöd för tvåstatslösningen, men de flesta medlemsländer avstår ännu från att erkänna Palestina som stat i väntan på ett slutgiltigt fredsavtal med Israel.

Turkiets president Erdoğan har ställt sig i täten för muslimska protester mot Israel. På turkiskt initiativ har OIC fördömt USA:s erkännande av Israels överhöghet över Jerusalem och uppmanat till inrättandet av en internationell fredsbevarande styrka för att beskydda palestinier. 2010 dog turkiska aktivister vid en israelisk räd i Medelhavet mot fartyget Mavi Marmara som försökte nå Gaza med förnödenheter.

Kosovo godtog 2021, som första muslimska land, Israels överhöghet över Jerusalem. I utbyte erkände Israel Kosovos självständighet.

Försvar

Palestina har inget flygvapen, ingen flotta och ingen konventionell armé med till exempel pansarstyrkor. I fredsförhandlingar med Israel – som har alla former av högteknologiska vapensystem – har det konsekvent varit ett krav från israelisk sida att den palestinska sidan ska vara demilitariserad.

Palestinska myndigheten sköter dock säkerheten i område A ­– enklaverna på Västbanken – samt, på papperet, i Gazaremsan, men där har islamiströrelsen Hamas den faktiska kontrollen sedan 2007.

När Palestinska myndigheten bildats 1994 fick den numer avlidne presidenten Yasir Arafat kritik för att ha inrättat alltför många olika säkerhetsstyrkor och låtit dem svälla till att omfatta alltför många anställda. Det var bland annat ett sätt för Arafat att samla olika gerillarörelser och skapa försörjning för de män som lade ned vapnen i och med fredsavtalen. Arafat använde styrkorna hårdhänt mot palestinska oliktänkande, i synnerhet sådana som var motståndare till fredsavtalen.

När fredsprocessen spårade ur och det andra palestinska upproret mot Israel, al-Aqsa-intífadan, bröt ut 2000 ledde våldsupptrappningen och de palestinska styrkornas deltagande i upproret till hårda israeliska åtgärder. En omorganisation av Palestinska myndighetens styrkor följde, under internationell press mot Arafat. Antalet styrkor minskades. En följd av att detta blev att militanta rörelser utanför den erkända palestinska förvaltningen fick möjlighet att rycka åt sig initiativet, och växa.

De palestinska säkerhetstjänsterna omfattar fyra grenar: nationell säkerhet, inre säkerhet, underrättelsetjänst och ett presidentgarde. Presidenten är överbefälhavare. 1990-talets fredsavtal medger också palestinsk polis med uppgifter av mer ordinär karaktär, som att upprätthålla allmän ordning och bevaka byggnader.

Införsel av vapen ska kunna kontrolleras av Israel.

Flera gerillaorganisationer verkar fortfarande. De bekämpar och bekämpas av Israel och är också uttryck för osämja inom det palestinska samhället. Till skillnad från åren när de palestinska  grupperingarna blev som mest uppmärksammade för terrordåd som flygkapningar är  det nu främst politiska rörelser med religiös grund som agerar. Störst är Hamas, som lutar sig mot en egen väpnad gren för att behålla den lokala makten i Gazaremsan.

LÄSTIPS! Läs mer om Palestina i UI:s nättidning Utrikesmagasinet:
Arabländer väljer Trump och Israel före Palestina (2020-10-08)

Varukorg

Totalt 0