Palestina – Sociala förhållanden

Fler än hälften av palestinierna lever under fattigdomsgränsen. Svårast är läget i Gazaremsan. Samhället är starkt präglat av patriarkala strukturer. Det uttrycks ibland som att män kämpar för nationellt oberoende medan kvinnors strid är dubbel: för palestinskt oberoende och mot manssamhället.

På FN:s index över mänsklig utveckling (HDI) har Palestina plats 106 (2022). Det är något sämre än Jordanien och mycket sämre än Israel, som i praktiken avgör mycket av vad palestinier har tillgång till för välstånd. Indexplaceringen räknas ändå som "hög utvecklingsnivå", det näst högsta steget av fyra.

Situationen i Gazaremsan har förvärrats de senaste åren, enligt Världsbanken som i en rapport hösten 2021 beräknade att 59 procent av palestinierna lever under fattigdomsgränsen 5,50 US-dollar per dag, jämfört med 43 procent fem år tidigare. Efter ännu ett krig mellan Israel och Gazaremsan och restriktioner på grund av covid 19-pandemin hade fattigdomstalen ökat. 

Israels agerande, med blockad mot Gaza, och motsättningarna mellan de stora palestinska partierna samverkar till att samhället inte utvecklas. Arbetslöshetstalen är dramatiska. Runt hälften av alla arbetsföra saknar jobb; 45 procent enligt rapporten från Världsbanken. För det mesta är arbetslösheten mer än dubbelt så stor i Gazaremsan som på Västbanken. Även i Gaza kan siffran dock variera under året beroende på hur många som har säsongsarbete i jordbruket.

I en studie 2017 som publicerades i vetenskapstidskriften Plos One, en jämförelse mellan 20 länder från Marocko till Afghanistan, var det de palestinska områdena som uppvisade de högsta depressionstalen. Aktivister slog 2020 larm om en självmordsvåg bland unga i Gazaremsan. Såväl det stränga lokala Hamasstyret som Israels och Egyptens stängda gränser mot området angavs som orsaker. I en enkät som gjordes 2020 av den brittiska organisationen Islamic Relief svarade dessutom 80 procent av 2 000 tillfrågade i Gaza att de led av psykisk ohälsa till följd av coronapandemin som minskade deras redan begränsade inkomster.

För att få specialistvård behöver palestinier komma till sjukhus i Israel. Rapporter återkommer särskilt i orostider om att patienter, ibland i ambulans, kan fastna vid israeliska vägspärrar. Men det förekommer också samarbete över gränsen: 2023 utfördes de första njurtransplantationerna i Gazaremsan av vårdpersonal från Israel, medlemmar av organisationen Läkare för mänskliga rättigheter. Israeliska volontärer i organisationen Road to Recovery följer varje år flera tusen palestinska patienter från gränsövergångar till sjukhus i Israel och tillbaka.

FN-organisationen Unrwa har en betydande roll som arbetsgivare inom framför allt vård och skola i Gazaremsan, där en stor majoritet av befolkningen lever i flyktingläger. Unrwa har cirka 30 000 anställda, merparten palestinier. Palestinska myndigheten är den viktigaste arbetsgivaren på Västbanken, där en fjärdedel av befolkningen tros vara direkt beroende av anställningar i offentliga organ. 

Hittills har endast offentliganställda i Palestina haft möjlighet att få pension, föräldraledighet eller arbetsskadeersättning – enligt officiell statistik omkring en fjärdedel av arbetskraften. Men 2017 rapporterade Internationella arbetsorganisationen (ILO) att ett socialförsäkringssystem för privatanställda palestinier – långt över hälften av de sysselsatta – och deras anhöriga stod färdigt, det första i sitt slag. Finansieringen hade lösts med kuwaitisk hjälp. Läs mer här.

Utbyggnaden av socialförsäkringssystemet var ett krav som hade framförts vid demonstrationer bland annat i Ramallah. Det ledde till att gamla trygghetslagar ändrades. En av förbättringarna är att kvinnor i arbetslivet ska kunna få 70 dagars betald föräldraledighet. Men kvinnor yrkesarbetar i ganska liten grad – bara var femte, enligt den palestinska statistikmyndigheten – och de har i allmänhet lägre lön än män.

I privata frågor som gäller familj, äktenskap och könsidentitet är värderingarna traditionella, med nutida svenska mått mätt stränga. Det gäller både bland kristna och bland muslimer. Det inträffar att sådana konflikter utmynnar i hedersmord.

Den första palestinska intifadan (upproret mot Israel 1987–1993) präglades av hög aktivitet i civilsamhället. Sekulära kvinnoorganisationer, främst vänstergrupper, framträdde. Islamiska kvinnoorganisationer använde delvis samma metoder till att mobilisera kvinnor även om de engagerade sig för andra ideal. Efter Osloprocessen råder splittring. Många frivilligorganisationer verkar med bistånd från västländer, men deras legitimitet i det palestinska samhället kan vara begränsad.

Klansystemet har bevarats, liksom i många samhällen där övermakterna har växlat och individuella medborgerliga rättigheter förblivit svaga. En klan, hamulah, omfattar förutom kärnfamiljen den närmaste släkten, på faderns sida. Den ger trygghet och hjälp till försörjning men också förpliktelser. I jordbrukarsamhället innebar det en form av kollektivt ägande: marken kunde fördelas mellan familjer i klanen. Urbanisering har medfört att systemet försvagats.

Det finns inga lagliga hinder för kvinnor att äga fastigheter eller företag, däremot sociala normer. Enligt en studie gjord för EU-parlamentet förväntas kvinnor ofta överlämna ärvd egendom till bröder för att hålla samman ägandet i familjen, vilket medför att kvinnor särskilt på landsbygden inte hävdar den rätt de har enligt islamisk lag (en dotter har rätt till hälften så stort arv som en son). Vid giftermål flyttar bruden vanligen till brudgummens familj.

Ett departement för kvinnofrågor inrättades inom Palestinska myndigheten 2003. 2018 avskaffades en lag som gjorde det möjligt för en våldtäktsman att undkomma straff om han gifte sig med offret. I Jordanien hade kvinnoorganisationer kort dessförinnan lyckats få bort en lag med den lydelsen i samband med en översyn av strafflagen. (Sådana lagar finns kvar i ungefär 20 länder i världen, enligt FN.)

Källor till denna text