Palestina – Sociala förhållanden

Kriget som bröt ut hösten 2023 mellan Israel och Hamas har lett till "en humanitär katastrof av episka mått" i Gazaremsan, enligt FN:s högsta företrädare. Dödstalen är höga och 1,9 miljoner av Gazas 2,2 miljoner invånare är internflyktingar. En stor del av palestinierna levde redan tidigare under fattigdomsgränsen och läget har nu förvärrats dramatiskt även på lång sikt, enligt FN-organisationen UNDP. 

En månad efter Hamas blodiga terrordåd mot Israel den 7 oktober, som fick Israel att ta till dagliga intensiva bombningar och räder mot Gaza, rapporterade biståndsorganisationer att de israeliska krigsinsatserna lett till nöd i alla avseenden för civilbefolkningen, bland annat på grund av brist på rent vatten, läkemedel och drivmedel till hjälpinsatser. FN-organisationer vädjade gemensamt om eldupphör och respekt för krigets lagar (folkrättens regler om skydd för civila, fastslagna i Genèvekonventionerna).

När FN:s generalsekreterare António Guterres talade om humanitär katastrof av episka mått hade kriget pågått i närmare åtta veckor. Strax efteråt räknade Gazaremsans Hamasstyrda myndigheter till fler än 15 000 dödsoffer, merparten civila och bland dessa 280 vårdanställda. FN (som i huvudsak bedömer dödstal från myndigheter i Gaza som tillförlitliga) uppgav att inget av norra Gazaremsans sjukhus då längre kunde utföra operationer och att de tolv sjukhusen i södra Gazaremsan bara fungerade delvis. Till det kom bland annat smittrisker i det tätt befolkade Gaza och att stora mängder av människor inte längre hade tak över huvudet inför vintern.

Efter sex månader, i april 2024, hade de palestinska dödstalen under fortsatta israeliska bombardemang passerat 33 000, varav två tredjedelar rapporterades vara kvinnor och barn. Av Gazaremsans 36 sjukhus var det bara tio som kunde erbjuda någon form av vård. Organisationer som Världslivsmedelsprogrammet (WFP) hade redan i ett par månader uppgett att bristen på förnödenheter var så stor att det var fråga om svält. Endast sporadiska leveranser av förnödenheter släpptes in. Biståndsarbetare, även personer från andra länder, hade fått sätta livet till under försök att leverera hjälp till Gaza.

Ocha, FN:s kontor som samordnar humanitär hjälp, beskrev redan i början av året 1,9 miljoner av Gazas 2,2 miljoner invånare som internflyktingar. I månadsskiftet januari/februari rapporterade brittiska BBC byggt på analyser av satellitdata som gjorts vid två amerikanska universitet att fler än hälften av byggnaderna i Gazaremsan skadats eller förstörts under fyra månader av israeliska anfall.

På FN:s index över mänsklig utveckling (HDI) har Palestina plats 111, se lista här. Det är sämre än Jordanien och mycket sämre än Israel, som i praktiken avgör mycket av vad palestinier har tillgång till för välstånd. Indexplaceringen räknas ändå som "hög utvecklingsnivå", det näst högsta steget av fyra. Men palestiniernas välståndsutveckling går raskt åt fel håll, i synnerhet till följd av kriget. 

Situationen särskilt i Gazaremsan har förvärrats i flera år. FN:s utvecklingsprogram (UNDP) tecknar en mörk framtid: andelen fattiga stiger, flera hundratusen palestinier förlorar sin försörjning, lantbruk och företag slås ut.

Israels mångåriga blockad och krigen mot Gaza tillskrivs största delen av ansvaret. Men motsättningar mellan de stora palestinska partierna Hamas och Fatah har också bidragit till att samhället inte utvecklats. Internationella organisationer som mäter välstånd framhåller genomgående att andelen fattiga bland palestinierna är stor och att den växer. Redan en månad in i kriget 2023 gjorde UNDP prognosen att andelen växer från 27 procent till 32 procent (räknat både i Gazaremsan och på Västbanken). I antal personer motsvarar det hela folkmängden i Dalarna eller Värmland. Andelen fattiga skulle dessutom växa för varje månad med fortsatt krig. 

Världsbanken beräknade i en rapport redan 2021 att 59 procent av palestinierna i Gaza levde under fattigdomsgränsen (då 5,50 US-dollar per dag), jämfört med 43 procent fem år tidigare. Fattigdomstalen hade också den gången ökat efter ett krig (mer kortvarigt än det 2023–2024) och restriktioner på grund av covid 19-pandemin. 

Arbetslöshetstalen är också dramatiska. Runt hälften av alla arbetsföra, 45 procent, saknade jobb enligt rapporten från Världsbanken 2021. För det mesta är arbetslösheten mer än dubbelt så stor i Gazaremsan som på Västbanken. Även i Gaza kan siffran dock variera under året beroende på hur många som har säsongsarbete i jordbruket.

I en studie som publicerades i vetenskapstidskriften Plos One 2017, en jämförelse mellan 20 länder från Marocko till Afghanistan, var det de palestinska områdena som uppvisade de högsta depressionstalen. Aktivister slog 2020 larm om en självmordsvåg bland unga i Gazaremsan. Såväl det stränga lokala Hamasstyret som Israels och Egyptens stängda gränser mot området angavs som orsaker. I en enkät som gjordes 2020 av den brittiska organisationen Islamic Relief svarade dessutom 80 procent av 2 000 tillfrågade i Gaza att de led av psykisk ohälsa till följd av coronapandemin som minskade deras redan begränsade inkomster.

För att få specialistvård behöver palestinier komma till sjukhus i Israel eller andra länder. Rapporter återkommer särskilt i orostider om att patienter, ibland i ambulans, kan fastna vid israeliska vägspärrar. Men det förekommer också samarbete över gränsen: 2023 utfördes de första njurtransplantationerna i Gazaremsan av vårdpersonal från Israel, medlemmar av organisationen Läkare för mänskliga rättigheter. Israeliska volontärer i organisationen Road to Recovery följer varje år flera tusen palestinska patienter från gränsövergångar till sjukhus i Israel och tillbaka.

FN-organisationen Unrwa har en betydande roll som arbetsgivare inom vård och skola i Gazaremsan, där en stor majoritet av befolkningen lever i läger (seFlyktingarna). Unrwa har totalt cirka 30 000 anställda, varav 13 000 i Gazaremsan. Merparten är palestinier. I januari 2024, tre och en halv månad in i kriget, hade fler än 150 av Unrwas anställda mist livet. På Västbanken, där en fjärdedel av befolkningen tros vara direkt beroende av anställningar i offentliga organ, är Palestinska myndigheten den viktigaste arbetsgivaren . 

Hittills har endast offentliganställda i Palestina haft möjlighet att få pension, föräldraledighet eller arbetsskadeersättning – enligt officiell statistik omkring en fjärdedel av arbetskraften. Men 2017 rapporterade Internationella arbetsorganisationen (ILO) att ett socialförsäkringssystem för privatanställda palestinier – långt över hälften av de sysselsatta – och deras anhöriga stod färdigt, det första i sitt slag. Finansieringen hade lösts med kuwaitisk hjälp. 

Utbyggnaden av socialförsäkringssystemet var ett krav som hade framförts vid demonstrationer bland annat i Ramallah. Det ledde till att gamla trygghetslagar ändrades. En av förbättringarna som aviserades: 70 dagars betald föräldraledighet för kvinnor i arbetslivet. Men kvinnor yrkesarbetar i ganska liten grad – bara var femte, enligt den palestinska statistikmyndigheten – och de har i allmänhet lägre lön än män.

I privata frågor som gäller familj, äktenskap och könsidentitet är värderingarna traditionella, med nutida svenska mått mätt stränga. Det gäller både bland kristna och bland muslimer. Det inträffar att sådana konflikter utmynnar i hedersmord.

Samhället är starkt präglat av patriarkala strukturer. Det uttrycks ibland som att män kämpar för nationellt oberoende medan kvinnors strid är dubbel: för palestinskt oberoende och mot manssamhället.

Den första palestinska intifadan (upproret mot Israel 1987–1993) präglades av hög aktivitet i civilsamhället. Sekulära kvinnoorganisationer, främst vänstergrupper, framträdde. Islamiska kvinnoorganisationer använde delvis samma metoder till att mobilisera kvinnor även om de engagerade sig för andra ideal. Efter Osloprocessen råder splittring. Många frivilligorganisationer verkar med bistånd från västländer, men deras legitimitet i det palestinska samhället kan vara begränsad.

Klansystemet har bevarats, liksom i många samhällen där övermakterna har växlat och individuella medborgerliga rättigheter förblivit svaga. En klan, hamulah, omfattar förutom kärnfamiljen den närmaste släkten, på faderns sida. Den ger trygghet och hjälp till försörjning men också förpliktelser. I jordbrukarsamhället innebar det en form av kollektivt ägande: marken kunde fördelas mellan familjer i klanen. Urbanisering har medfört att systemet försvagats.

Det finns inga lagliga hinder för kvinnor att äga fastigheter eller företag, däremot sociala normer. Enligt en studie gjord för EU-parlamentet förväntas kvinnor ofta överlämna ärvd egendom till bröder för att hålla samman ägandet i familjen, vilket medför att kvinnor särskilt på landsbygden inte hävdar den rätt de har enligt islamisk lag (en dotter har rätt till hälften så stort arv som en son). Vid giftermål flyttar bruden vanligen till brudgummens familj.

Ett departement för kvinnofrågor inrättades inom Palestinska myndigheten 2003. En lag som gjorde det möjligt för en våldtäktsman att undkomma straff om han gifte sig med offret avskaffades 2018. I Jordanien hade kvinnoorganisationer kort dessförinnan lyckats få bort en lag med den lydelsen i samband med en översyn av strafflagen. (Sådana lagar finns kvar i ungefär 20 länder i världen, enligt FN.)

Källor till denna text