Palestina

https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/asien/palestina/

En tvåstatslösning – ett Israel och ett Palestina – skulle ge Mellanöstern fred och sätta punkt för en flyktingkris som varat sedan andra världskriget. Men den hoppingivande processen på 1990-talet kom av sig. I Gazaremsan och på Västbanken existerar nu ett självständigt Palestina till hälften; fredsavtalen gav ett splittrat självstyre och israelisk överhöghet består, direkt eller indirekt. Medan förhandlingarna stått stilla och palestinska ledare dragit åt olika håll har USA, medlaren, tagit steg som kan ha gjort tvåstatslösningen mer avlägsen.

Palestina – Geografi och klimat

Gazaremsan och utspridda enklaver på Västbanken. Det är de landområden Palestina består av i väntan på ett slutgiltigt fredsavtal med Israel som ska klargöra båda ländernas gränser.

Västbanken ligger mellan Israel och Jordanien. Området avgränsas på östra sidan av Jordanfloden och den stora saltsjön Döda havet. Gränsen i väster är inte fastslagen. Västbanken är mestadels bergigt, med höjder runt 800 meter. Längst i öster vid Jordanfloden är landskapet platt.

Gazaremsan ligger vid Medelhavets sydöstra hörn, med en kort gräns mot Egypten i söder. I övrigt är Gaza omslutet av Israel. Gazaremsan är ett slättland med sandstrand mot havet.

Både palestinier och israeler gör anspråk på Jerusalem, som Israel kontrollerar. Palestinierna vill göra Östra Jerusalem till sin huvudstad och detta krav har starkt stöd i omvärlden. Tills vidare fungerar Ramallah på Västbanken, strax norr om Jerusalem, som huvudstad för Palestinska myndigheten som skapades på 1990-talet (se nedan). Huvudorten i Gaza heter Gaza stad. Avståndet mellan Gaza stad och Jerusalem är knappt åtta mil. Sträckan går nästan helt över israeliskt område.

Västbankens indelning i enklaver är en tillfällig lösning. I mitten av 1990-talet slöts flera fredsavtal mellan palestinska företrädare och Israel, som hade ockuperat områdena sedan 1967. Vad fredsprocessen hann åstadkomma innan den gick i stå var lokalt självstyre för palestinierna under fortsatt israelisk överhöghet.

På Västbanken skapade förhandlingarna ett komplicerat lapptäcke av israeliskt och palestinskt styre där marken nu delas upp enligt tre kategorier, (A, B och C) beroende på graden av självstyre: 

  • I område A sköter Palestinska myndigheten både civil förvaltning och säkerhet. Till en början överläts tre procent av Västbanken. I nästa steg kom Area A att utvidgas till inte fullt en femtedel av Västbanken. Områdena, som inte är sammanhängande, omfattar framför allt städer med kringområden. 
  • I område B, drygt en femtedel av Västbanken, sköter Palestinska myndigheten civil förvaltning och Israel säkerheten. 
  • I område C, drygt tre femtedelar av Västbanken, behöll Israel full kontroll. Område C täcker bland annat de drygt 130 judiska bosättningarna. 

Merparten av området kvarstår under israelisk kontroll. Israel kontrollerar också vägarna mellan de palestinska enklaverna på Västbanken.

Från Gaza drog sig Israel tillbaka helt och hållet år 2005 (se Modern historia), men Israel kontrollerar fortfarande Gazas gränser förutom den i söder mot Egypten.

Sedan 2007 lyder Västbanken respektive Gaza under två skilda styren. På Västbanken styr Palestinska myndigheten som domineras av den sekulära rörelsen Fatah och på Gazaremsan härskar islamiströrelsen Hamas.

Klimat

Det råder tydlig skillnad mellan sommar och vinter. Sommaren sträcker sig från maj till oktober.

På Västbanken är sommaren het och torr medan klimatet är fuktigare i Gaza. I november börjar vinterperioden. Under vintern regnar det en del, särskilt i bergsområdena på Västbanken där det också kan komma snö.

Läs om Palestinas klimatpolitik i Naturtillgångar, energi och miljö.

Om våra källor

Fakta – Geografi och klimat

Angränsande land/länder
Israel, Jordanien, Egypten
Övriga större städer
Nablus, Bayt Lahm (Betlehem), Ariha (Jeriko), al-Khalil (Hebron), Jenin, Tulkarm, Khan Yunis
Medelnederbörd/år
40–800 mm i bergen, 140 mm i Jordandalen och 400 mm i Gaza
Medeltemperatur/dygn
12 °C (jan), 32 °C (aug)

Källor

Palestina – Befolkning och språk

Palestinierna är araber och talar arabiska. Hur många de är totalt – i de palestinska områdena, i Israel och i flyktingtillvaro i andra länder – är svårt att klarlägga.

Frågan är känslig eftersom judar och araber delvis gör anspråk på samma mark. Många områden på Västbanken och i Jerusalem, där judar har flyttat in, förväntas palestinierna ge upp för att få en egen stat. Israel vill inte heller låta palestinska flyktingar återvända; flera partier anser att de i stället ska bli medborgare i arabländer.

Ordet palestinier är avlett från filisté, en gammal benämning på en befolkning vid Medelhavskusten som förekommer i Bibeln. Det var först i början av 1900-talet som ordet började bli vanligt som en arabisk nationsbeteckning.

I början av 1920-talet, då Storbritannien styrde området mellan Medelhavet och Jordanfloden, gjordes en folkräkning. Enligt den fördelade sig folkgrupperna så här: 78 procent muslimer, 11 procent judar och 9,6 procent kristna. Under drygt ett århundrade har omfattande judisk invandring, vågor av palestinska flyktingar och viss utvandring, särskilt av kristna, helt förändrat befolkningens sammansättning och bosättning. Nu är territoriet delat: Den västra delen blev 1948 Israel, en judisk stat med judisk majoritetsbefolkning. Den östra delen och Gazaremsan har fortsatt arabisk majoritet men oklar juridisk status. Den politiska process som pågått sedan delningen har i allt större utsträckning syftat till att områden med arabisk majoritet ska bilda en egen stat, Palestina.

Till Palestina räknas Gazaremsan och marken på Västbanken öster om ”gröna linjen”, en stilleståndslinje från 1949 som fungerade som gräns till 1967 då Israel ockuperade Gaza, Västbanken och Östra Jerusalem.

FN-karta som visar Gröna linjen.

De tre områdena har tillsammans närmare 4,8 miljoner arabiska invånare, varav Västbanken och Östra Jerusalem hyser cirka 2,9 miljoner och Gazaremsan 1,9 miljoner.

Det ger en ungefärlig bild av hur många medborgare Palestina som stat skulle kunna ha. En helt annan fråga är hur många människor som anser sig tillhöra det palestinska folket. Det finns felkällor i officiella uppgifter, både hos FN och i de länder där det bor många palestinier.

Flyktingar

Under det krig som utbröt när staten Israel utropades 1948 (se Modern historia) flydde eller fördrevs över 700 000 palestinier från de områden som kom att tillhöra Israel. I dag omfattar flyktingfamiljerna flera generationer, och antalet flyktingar uppgår till cirka 5,7 miljoner enligt FN-organisationen Unrwa. Organisationens totalsiffror omfattar såväl lägerinvånare i Gazaremsan och på Västbanken som flyktingar i grannländerna (läs mer i kapitlet Flyktingarna).

Judiska bosättare är inte inräknade i invånartalen ovan: Den israeliska inflyttningen till Västbanken och Östra Jerusalem betraktas internationellt som olaglig eftersom den har skett till följd av militär ockupation. Fjärde Genèvekonventionen, en av krigets lagar, förbjuder en ockupationsmakt att flytta in sin egen befolkning i ett ockuperat område. Enligt den israeliska fredsrörelsen Fred nu uppgår bosättarna på Västbanken till drygt 440 000 personer och utgör cirka 14 procent av befolkningen där. Till Östra Jerusalem har omkring 230 000 judar flyttat in (uppgifter från 2020).

I Östra Jerusalem bor cirka 300 000 palestinier. De tenderar att räknas i både israelisk och palestinsk befolkningsstatistik. Palestinierna i Östra Jerusalem är inte invandrare, tvärtom utgör de stadens gamla arabiska befolkning. Deras andel minskar till följd av Israels hantering av Östra Jerusalem. Samtidigt som Israel låtit bygga nya stadsdelar för inflyttande judar försvåras palestiniernas bosättningsrätt bland annat genom begränsningar av bygglov och uppehållstillstånd. Palestinier i Östra Jerusalem har möjlighet att ansöka om att bli israeliska medborgare, men det har setts som förräderi från palestinsk sida – som att godta den israeliska ockupationen. Jerusalems mufti, den högsta muslimska auktoriteten, har till och med utfärdat, och upprepat, ett religiöst grundat förbud mot israeliskt medborgarskap.

Israel har också varit ovilligt att låta palestinier bli medborgare. 2016 fick bara nio palestinier från Östra Jerusalem klartecken. Men antalet ansökningar har ökat de senaste åren och handläggningstiderna har kortats efter domstolskritik. 2019 fick närmare 1 200 palestinier från Östra Jerusalem medborgarskap, enligt tidningen Haaretz det högsta antalet sedan Israel intog området. 2022 rapporterade tidningen att sammanlagt knappt 19 000 arabiska stadsbor beviljats medborgarskap sedan 1967: 5 procent av befolkningen.14 000 palestinier hade under samma tid fått sin rätt att bo i staden indragen. (Ett sådant beslut är inte tillåtet mot människor som är israeliska medborgare.)

Utan medborgarskap har palestinierna inte rätt att delta i val till det israeliska parlamentet knesset, däremot i lokalval. Hittills har merparten av palestinierna bojkottat de valen.

Israel har inte fullt 2 miljoner arabiska invånare enligt den statliga folkbokföringen – ungefär lika många som Gazaremsan. Det är uppenbart att många i Israel verkligen ser sig som palestinier, men hur många är oklart liksom om de skulle vara redo att byta ut ett israeliskt medborgarskap mot ett palestinskt. Israeliska myndigheter motarbetar beteckningen palestinier för personer som är israeliska medborgare, i stället används uttrycket israeliska araber.

Fram till 1967 års krig tillhörde Västbanken och Östra Jerusalem Jordanien, och en stor del av befolkningen i dessa områden har jordanskt medborgarskap. För att skydda sin rätt att bo kvar i Jerusalem väljer en del att ansöka om israeliskt medborgarskap.

Det finns flera mindre grupper av kristna som har annan etnisk bakgrund än arabisk, framför allt armeniska kristna som har egna kvarter i Jerusalems gamla stadskärna. De utgör ett par tusen personer och brukar i politiska sammanhang räknas in bland palestinierna.

En särställning intar beduinerna, varav merparten lever en marginaliserad tillvaro som boskapsskötare i halvökenområden. Enligt en studie från FN-organisationen UNDP 2013 finns ungefär 40 000 beduiner i de palestinska områdena. Merparten är flyktingar med bakgrund i Negevöknen i Israel.

Tre fjärdedelar av palestinierna bor i urbana miljöer. Gaza är med över 5000 invånare per kvadratkilometer ett av de mest tätbefolkade områdena i världen. Befolkningstillväxten är hög. Nästan 40 procent av palestinierna är under 14 år. Den snabba befolkningstillväxten ökar trycket på bostäder, skolor, hälsovård och andra resurser. 

Språk

Palestinierna är arabisktalande. Betoningsmönstren i palestinsk dialekt har avlägsnat sig mindre från klassisk arabiska än de flesta andra dialekter. En påfallande skillnad mellan stads- och landsbygdsdialekter kan fortfarande urskiljas, trots att de geografiska avstånden i Palestina är små. Ordförrådet uppvisar många lån från språk som araberna i Palestina kommit i kontakt med, inte minst från den moderna hebreiskan i Israel.

Källor till denna text

Palestina – Flyktingarna

Krigen 1948–1949 och 1967 satte sammanlagt omkring en miljon palestinier på flykt. 2021 var 5,7 miljoner palestinier registrerade av FN som flyktingar. Ett datum är särskilt förknippat med flyktingarnas öde: den 15 maj. Dagen uppmärksammas nationellt varje år, också av palestinier i Israel.

Den 15 maj är en sorgedag för al-Nakba, ”Katastrofen”. Så kallas palestiniernas fördrivning och flykt i samband med det moderna Israels grundande.

Israel utropade självständighet den 14 maj 1948, en möjlighet som öppnades av att FN:s medlemsländer 1947 hade röstat för en delning av marken mellan Medelhavet och Jordanfloden. Araberna accepterade inte delningen – grannländerna gick ut i krig mot Israel. Men konfrontationer mellan israeler och palestinier pågick redan före krigsutbrottet, med allvarliga våldshändelser från båda sidor. Deir Yasin, där cirka 250 bybor utsattes för en judisk massaker före krigsutbrottet, är mest känd av de händelser som spred skräck bland palestinier.

Fler än 700 000 palestinier skingrades av kriget 1948–1949.  Drygt hälften flydde till Västbanken, resten till Gazaremsan eller grannländerna. Från städerna Haifa och Jaffa, idag norra Israel, flydde många norrut mot Libanon och Syrien. Från det som idag är södra Israel tog sig många till Gaza. I FN:s generalförsamling antogs 1948 resolution 194, som erkänner flyktingarnas rätt att återvända.

Mahmud Abbas, som efterträdde Yasir Arafat (1929–2004) som palestinsk president, föddes på 1930-talet i Safed, en stad i norra Israel som hade blandad befolkning fram till områdets delning. När judiska styrkor intog Safed i maj 1948 flydde muslimer och kristna. Abbas familj sökte sig i samband med oroligheterna till Damaskus i Syrien.

Hjälp från FN

FN-organisationen United Nations Relief and Works Agency (Unrwa) bildades 1949, genom resolution 302 i generalförsamlingen, för att hantera flyktingsituationen. När Unrwa inledde sitt arbete 1950 sörjde organisationen för cirka 750 000 personer. I början av 2021 hade Unrwa cirka 5,7 miljoner palestinier registrerade som flyktingar. Att vara registrerad hos FN ger rättighet till vissa former av stöd. Unrwa sköter framför allt skolor och sjukvård i flyktingläger.

I junikriget 1967 ockuperade Israel bland annat Västbanken, som lytt under Jordanien sedan kriget 1948–1949. Många palestinier flydde nu en andra gång, från Västbanken till Jordanien.

En stor del av flyktingarna började lägerlivet i tält, då städer och byar på Västbanken blivit överfyllda. Lägren har efter hand fått mest betongbebyggelse, men trängsel och dåliga sanitära förhållanden har fortsatt att prägla tillvaron, som dessutom försvåras av det omgivande samhällets vägran att bära ansvaret för en flyktingsituation som inte har orsakats på platsen. Exempelvis Libanon, med liten areal och stora motsättningar mellan de egna befolkningsgrupperna, ifrågasätter varför landet också ska axla ansvar för hundratusentals flyktingar.

En stor del av flyktingarna är statslösa. Det betyder att de inte har fulla medborgerliga rättigheter där de har hamnat, till exempel att de inte har pass och att barnen inte har rätt att gå i landets statliga skolor.

2021 publicerade Unrwa denna sammanställning av antalet flyktingar och läger:

Gazaremsan: Inte fullt 1,4 miljoner registrerade flyktingar; här finns åtta flyktingläger.

Västbanken:  Cirka 830 000 registrerade flyktingar; en fjärdedel bor i de 19 flyktinglägren, de andra i stadsbebyggelse och byar som fanns sedan tidigare. Lägren på Västbanken är mindre än de i Gazaremsan. 

Jordanien: Över 2,2 miljoner registrerade flyktingar; närmare en femtedel bor i något av de tio officiellt erkända lägren. Jordanien har som enda värdland erbjudit flyktingarna medborgarskap. 

Libanon: 475 000 registrerade flyktingar; här finns tolv läger. Flyktingarna har på flera sätt begränsade medborgerliga rättigheter, till exempel vad gäller arbetstillstånd. 

Syrien: 552 000, i nio officiella läger och tre inofficiella. I Syrien har flyktingarna i stort sett haft samma rättigheter som syriska medborgare. Det bittra och utdragna inbördeskriget i Syrien, som bröt ut 2011, har skapat svåra påfrestningar även för flyktingarna. En del har försökt söka sig till Libanon, Turkiet eller Europa. Jordanien och Libanon, som vardera hyser en miljon syriska flyktingar, stängde en tid in i kriget sina gränser för palestinska flyktingar som försökte lämna Syrien.

Det verkliga antalet invånare i lägren tros idag vara lägre än det officiella; personer som registrerats av Unrwa men på något sätt har kunnat flytta ut från ett läger, kanske till något annat land, kan fortfarande stå kvar i FN-rullorna. En räkning som genomfördes i Libanon 2017, med medverkan av palestinska företrädare, bekräftade bilden att flyktingarna i lägren där är färre än Unrwa-statistiken visar.

Å andra sidan har FN-statistiken också innehållit underrapportering: Alla som har flyktingbakgrund har inte varit registrerade hos Unrwa. Palestinier som flydde men blev kvar i det som idag är Israel ingår inte i FN-siffrorna, inte heller människor som hade släktingar på andra håll att flytta till eller tillgångar som gjorde att de inte behövde söka hjälp hos Unrwa.

Indraget stöd

Sverige är en av Unrwas största biståndsgivare. Det regeringen kallar kärnstöd uppgår till 1,88 miljarder kronor under den treårsperiod som sträcker sig till 2021. USA, som brukar stå för 30 procent av finansieringen, är det land som genom årtiondena gett mest i bidrag till Unrwa. USA valde att frysa sitt bistånd när president Donald Trump lade om den amerikanska Mellanösternpolitiken, men hans efteträdare Joe Biden har flaggat för att utbetalningarna ska återupptas. 2019 skakades Unrwa av en korruptionsskandal som bland annat ledde till att organisationens högste chef lämnade sin post. Därefter förlängdes FN-mandatet för Unrwa.

En händelse i Israel 1976 har gett upphov till ”landdagen”, också kallad ”jorddagen” eller ”markdagen”, som palestinierna uppmärksammar den 30 mars varje år. Sex obeväpnade palestinier miste livet vid demonstrationer mot israelisk tvångsinlösen av mark i Galiléen, mark som till stor del ägdes av araber. Demonstranterna möttes med vapenmakt. De protester som palestinier med början på våren 2018 organiserade i Gazaremsan, längs gränsstängslet mot Israel, öppnades på landdagen den 30 mars till stöd för flyktingars krav på att få återvända.

Källor till denna text

Palestina – Religion

Majoriteten av palestinierna är sunnimuslimer. En stadig islamisering har pågått alltsedan islams utbredning nådde området på 600-talet. De kristna är uppdelade på många olika samfund. Den palestinska grundlagen säger att islam är officiell religion men också att andra trosinriktningar ska respekteras.

Den plats som är viktigast för muslimer är al-Aqsa-moskén i Jerusalem, som förknippas med en berättelse om att profeten Muhammed gjorde en himmelsfärd. Näst Mecka och Medina i Saudiarabien är platsen den tredje heligaste i islam. På arabiska heter Jerusalem al-Quds, ”den heliga”. I islams tidiga historia var det mot Jerusalem muslimerna vände sig i bön; senare ändrades böneriktningen, mot Mecka.

Kallelsen till bön från minareterna börjar med raderna: ”Gud är större (Allahu akbar). Jag vittnar om att ingen gud finns förutom Gud. Jag vittnar om att Muhammed är Guds sändebud. Kom till bönen!” Fredagsbönen vid al-Aqsa är välbesökt. En from muslim ber fem gånger om dagen, varje dag, men det är vid den församlingsbön som äger rum vid lunchtid på fredagen, då predikan hålls, som flest bedjande samlas. I orostider hindrar israeliska myndigheter unga män från att delta i bönen vid al-Aqsa.

Islamisk tideräkning följer månåret som är kortare än solåret. Högtider infaller elva dagar tidigare varje år, jämfört med kristen tideräkning. Därför kan, sett över en längre period, till exempel fastemånaden ramadan firas under vilken årstid som helst.

Jordaniens kung Abdullah, som påräknar släktskap med profeten Muhammed, är högste beskyddare av de heliga platserna. För själva förvaltningen står en stiftelse, waqf, som motsvarar församlingsadministrationen vid en kyrka.

Det finns närmare 55 000 kristna i Palestina, enligt det lutherska, ekumeniskt inriktade institutet Diyar i Betlehem. Bland dem är många olika kyrkor företrädda. Grekisk-ortodoxa kyrkan är störst, följd av de två största inom katolsk tradition: Latinska kyrkan (romerska katoliker) och Melkitiska kyrkan (grekisk-katolsk). Protestantiska kyrkor har mindre än 2 000 medlemmar vardera. Armeniska kyrkan tros ha cirka 3 000 anhängare. Bara ett par procent av de kristna bor i Gazaremsan.

I Israel finns fler kristna palestinier, både i absoluta tal och som andel av befolkningen, än i de palestinska områdena. I Palestina minskar de kristnas andel av invånarna såväl till följd av lägre födelsetal som därför att många valt att utvandra, och de utgör idag bara en eller ett par procent av befolkningen. På senare år har därtill motsättningarna mellan den Gazabaserade islamiströrelsen Hamas och den sekulära organisationen Fatah, som dominerar Palestinska myndigheten med säte på Västbanken, försatt Gazas kristna i ett utsatt läge.

Födelsekyrkan i Betlehem och Gravkyrkan i Jerusalem är de mest kända kristna platserna, av traditionen förknippade med Jesu födelse respektive korsfästelse och uppståndelse. Stora skaror, inte minst utländska pilgrimer, besöker kyrkorna särskilt vid jul och påsk. Sex olika samfund deltar i förvaltningen av Gravkyrkan, inte alltid i bästa sämja. Nycklarna till kyrkan har i sekler varit anförtrodda muslimska Jerusalembor, men vid millennieskiftet år 2000 öppnades en kompletterande port som kyrkorna har tagit hand om själva.

I norra Gazaremsan har lämningar av ett kloster och en bysantinsk kyrka från 400-talet restaurerats med franskt och brittiskt stöd. Platsen öppnades för besökare i början av 2022.

Det finns åtskilliga kloster i Palestina. Franciskanerna har varit på plats sedan 1300-talet. Munkar och nunnor, såväl katolska som ortodoxa, är liksom präster ett vanligt inslag i gatuvimlet.

Kvinnliga präster förekommer inte inom de större kristna inriktningarna i Palestina. Lutherska kyrkan är ett undantag. Sally Azar från Jerusalem, som är protestant, prästvigdes 2023.

Gamla stan i Jerusalem har också gamla judiska kvarter. Där ligger bland annat religiösa seminarier, yeshivor. Västra muren (Klagomuren), där judar samlas till bön, uppfattas som en rest av judiska tempel i äldre tid. Arkeologiska fynd talar för att al-Aqsamoskén och den arkitektoniskt mer anslående Klippdomen är byggda ovanpå lämningar av judiska tempel. Det utgör grundvalen för judiska anspråk på Jerusalem i allmänhet och Tempelplatsen i synnerhet.

Den israeliska ockupationen 1967 gav judar tillgång till Västra muren, men Israels styrande förbjöd judisk bön uppe på moskéområdet, eftersom det riskerar att skapa oro bland palestinier och andra muslimer.

Jerusalem har stark dragningskraft på människor som bekänner sig till de tre stora monoteistiska religionerna, det vill säga judendomen, kristendomen och islam. 1969 försökte en sinnesförvirrad australisk kristen bränna ned al-Aqsa-moskén, och det förekommer att religiösa känslor får så starkt genomslag hos besökare att de omhändertas av sjukvården. Det är ett fenomen som låter tala om sig särskilt vid påsktid, då vissa pilgrimer identifierar sig så starkt med Messias att de känner sig utvalda till uppgifter med högre religiösa syften.

Från Nås i Dalarna emigrerade en grupp väckelsekristna till Jerusalem 1896 och blev kvar i staden. De levde tillsammans med amerikanska kristna på egendomen American Colony i Östra Jerusalem, som senare har byggts om till hotell. Från Nåsutvandrarnas liv i Jerusalem finns ett bildarkiv bevarat. Nåsfolkets utvandring från Sverige inspirerade författaren Selma Lagerlöf till boken Jerusalem.

Svenska kyrkan har en permanent representation, Svenska teologiska institutet, med lokaler i Västra Jerusalem, strax nordväst om Gamla stan.

Landskapet mellan Jordanfloden och Medelhavet – både palestinska områden och Israel – är fullt av platser som kopplas till bibliska händelser och personer. Många av dessa gestalter vördas inom alla de tre religionerna islam, kristendom och judendom även om berättelserna kan skilja sig åt i detaljer.  Grupper som vill besöka pilgrimsmål i känsliga områden får ibland polisskydd. Sådana resor har inte upphört helt trots de senaste årens frostiga relationer mellan palestinska och israeliska styrande.

Källor till denna text

Palestina – Utbildning

Med tanke på de omständigheter som rått under decennier, med en ihållande flyktingsituation och politiska oroligheter, är utbildningsnivån hög bland palestinierna. Nästan alla unga människor kan läsa och skriva.

När Palestinska myndigheten inrättades 1994 genom Osloprocessen (se Modern historia) övertog den ansvaret för skolorna. I Palestina är grundskolan är obligatorisk för barn mellan 6 och 15 år. En nationell läroplan, gemensam för Västbanken och Gazaremsan, började tillämpas vid millennieskiftet. Dessförinnan följdes läroplaner som lånats från andra länder.

Flickor går i skolan i samma utsträckning som pojkar. Det finns samskolor, men de flesta elever går i separata pojk- eller flickskolor. Det gäller särskilt i Gazaremsan. En av de åtgärder islamiströrelsen Hamas vidtog efter sitt maktövertagande där 2007 (se Modern historia) var att påbjuda separata skolor för flickor och pojkar från nio års ålder. Flickor i Gaza måste också bära huvudduk i skolan.

Utanför det offentliga utbildningssystemet finns privatskolor. I många fall drivs de av församlingar, men eleverna i en skola kan komma från både muslimska och kristna familjer. En kartläggning som gjordes några år efter millennieskiftet visade i runda tal att en tiondel av lågstadiebarnen gick i privata skolor, sex av tio i det offentliga skolsystemet och tre av tio i skolor som FN driver i flyktinglägren. Nästan alla förskolor var privata.

Unrwa, FN:s organisation för de palestinska flyktingarna, sörjer för grundskolor – inga skolor på högre nivå – i flyktingläger både på Västbanken och i Gazaremsan, därtill i palestinska läger i grannländerna (se Flyktingarna). Unrwa driver drygt 700 skolor och uppger att totalt en halv miljon barn går i FN-skolorna, varav omkring hälften i Gazaremsan. Klasserna är stora och eleverna måste undervisas i skift. Unrwas skolor följer den läroplan som gäller i det land där flyktinglägret ligger.

Det finns ett tiotal universitet i de palestinska områdena, men forskningsresurserna är små. För doktorsutbildning måste en palestinsk student få möjlighet att studera utomlands. Det mest kända universitetet är Birzeit i Ramallah på Västbanken.

Källor till denna text

Palestina – Kultur

Poesi har stark ställning i hela den arabisktalande världen, det gäller även i palestinska sammanhang. I alla uttrycksformer – litteratur, musik, film, bildkonst och graffiti – är längtan efter det förlorade landet och lidandet under ockupation framträdande teman.

De två mest kända författarna, internationellt, är Mahmoud Darwish (1941–2008) och Edward Said (1935–2013). Båda har översatts till svenska.

Darwish gjorde sig framför allt känd som poet, men formulerade också den palestinska självständighetsförklaringen 1988. Darwish föddes i byn al-Birwah öster om Akko, i dag norra Israel.

Said, som var litteraturprofessor i USA men född i Jerusalem, skrev den välkända boken Orientalism där han skarpt ifrågasätter västvärldens syn på Orienten.

Båda var också politiskt aktiva men de lämnade sina uppdrag i början av 1990-talet, eftersom de var kritiska mot Osloprocessens förhandlingsresultat och den maktutövning i Palestinska myndigheten som blev följden under Yasir Arafats ledarskap (se Modern historia).

Emile Habibi (1922–1996), som verkade i Israel och valdes in i parlamentet knesset som kommunist, skildrade erfarenheter hos araber som stannade kvar i den nya staten Israel efter kriget 1948–1949. Hans mest kända verk heter i svensk översättning Said Peptimisten.

Arkitektur och arkeologi kan vara starkt laddade ämnen särskilt i Jerusalem, där platser som är viktiga för olika religioner ligger omlott och delvis ovanpå varandra i olika kulturlager. Det finns flera platser där religionerna har konkurrerande anspråk. Ibrahimmoskén i Hebron (al-Khalil) är uppförd på en plats som kallas Patriarkernas grav.

Gamla stan i Jerusalem hyser al-Aqsa-moskén, som är den tredje viktigaste platsen inom islam efter Mecka och Medina i Saudiarabien. Intill moskén uppe på Tempelberget reser sig även Klippdomen med kakeldekorerad fasad och en stor gyllene kupol. Byggnaderna går i grunden tillbaka till 600-talet. På arabiska kallas området al-Haram al-Sharif.

Västra muren invid Tempelberget, ibland kallad Klagomuren, är en samlingsplats för judar i bön. Muren tros vara en rest av ett judiskt tempel i äldre tid. En öppen plats intill används också för nationella, israeliska högtider. Kort efter ockupationen av Jerusalem 1967 rev Israel det gamla marockanska kvarteret i närheten av muren för att öka tillgängligheten för judar som ville uppsöka platsen.

De inom kristenheten mest kända byggnaderna är Födelsekyrkan i Betlehem och Gravkyrkan i Jerusalem, som är uppförda på platser som traditionen förknippar med Jesu födelse och död.

I Jeriko har man med stöd av japanskt bistånd frilagt och restaurerat vad som kan vara den största golvmosaiken i världen. Den finns i ett palats som går tillbaka till umayyaddynastins tid, runt år 700 efter Kristus. I norra Gazaremsan har lämningar av ett kloster och en bysantinsk kyrka från 400-talet restaurerats med franskt och brittiskt stöd. Platsen öppnades för besökare i början av 2022.

Den palestinska filmbranschen är liten men internationellt ansedd. 2017 belönades dokumentären Istiyad Ashbah (Jakt på spöken) av Raed Andoni med Silverbjörnen vid filmfestivalen i Berlin. 2016 gick publikens pris för bästa spelfilm i Berlin till en arabiskspråkig hip-hop-film, Junction 48, med israelisk regissör och palestinska skådespelare. Elia Suleimans film Gudomligt ingripande från 2002 blev flerfaldigt prisbelönt, bland annat med jurypriset vid filmfestivalen i Cannes.

Rim Banna (1966–2018), sångerska och kompositör, var från Nasaret i Israel, men de sånger hon framträdde med hade ofta patriotiska palestinska motiv.

Dabka är en folkdans med växelsång, där deltagarna bildar kedja och rör sig under rytmiskt stampande. Det musikaliska ackompanjemanget är sparsamt. En dabka kan pågå länge.

Det rutiga plagg som hos oss blivit känt som palestinasjalen kallas på arabiska kufiyya (= kufisk: från staden Kufa i Irak). Den tvåfärgade bomullssjalen, ofta svartvit, förekommer även i andra färger och används i många länder i Mellanöstern. Viss tillverkning förekommer i Palestina, i staden Hebron som är känd för sin småindustri.

Kvinnornas huvudduk, hijab, är vanligast i Gazaremsan, där den också påbjudits i skolorna av islamiströrelsen Hamas som styr Gaza. Att bära hijab kan emellertid också uppfattas som en politisk manifestation; det har fått en särskild laddning genom händelser vid vägspärrar, där israeliska soldater tvingat kvinnor att ta av sig sjalen.

Palestinska klänningar har av tradition broderier på svart eller vit botten. Ofta vittnar broderierna om i vilken by eller trakt bäraren hör hemma. Broderikonsten har tagits upp som världsarv av FN-organisationen Unesco.

Källor till denna text

Palestina – Äldre historia

När man talade om Palestina avsåg man förr både landet mellan Medelhavet och Jordanfloden samt områden som i dag hör till Libanon, Syrien eller Jordanien. Osmanerna, det turkiska imperiet, styrde området i 400 år, från 1517 till 1917.

Osmanerna var långt ifrån det första riket på plats. Palestina har i alla tider legat i korsvägarna mellan stormakter. Flertusenåriga skriftliga källor om området finns hos antikens egyptier, judar, greker och romare. Ett genomgående drag är att trakten så långt man vet har haft blandad eller växlande befolkning, etniskt och religiöst.

Hos de flesta av folken i området fanns föreställningar om många gudar. Judarna var monoteister, de trodde på en enda gud. Judendomens läror om Gud och berättelser om profeter kom så småningom att prägla även kristendom och islam. Kristendomen uppfattades från början som en sekt inom judendomen, innan den kom att utgöra en egen inriktning.

Enligt Bibeln enades forntidens judiska stammar under kung Saul och hans efterträdare David intog Jerusalem omkring år 1000 före Kristus. Davids son kung Salomo byggde det första judiska templet i Jerusalem. Det judiska riket splittrades efter Salomos död och området föll i händerna på bland andra assyrier, babylonier och Alexander den store innan det år 64  före Kristus intogs av romarna och blev en romersk provins, Iudaea.

På Jesu tid bekämpade romarriket judiska uppror. Det andra judiska templet raserades av romarna år 70 efter Kristus. Efter ett judiskt uppror som dateras till 132–135 efter Kristus fördrevs nästan alla judar från Iudaea.

Islams spridning

Islam uppstod i Mecka och Medina på Arabiska halvön under första halvan av 600-talet och fick snabb spridning. Muslimska styrkor erövrade Jerusalem redan år 638 enligt kristen tideräkning, från det kristna Bysantinska riket som då var stormakten i regionen. Erövringen lade grunden för gradvis islamisering av Palestinas befolkning, men samtidigt som den muslimska andelen växte och gynnades hade både judar och kristna kontinuerlig närvaro genom seklerna.

Korstågstiden under medeltiden var en händelserik och orolig tid. En lång rad krigståg genomfördes då från Europa, med välsignelse av katolska kyrkan. Ett av syftena var att befria Jerusalem från muslimsk överhöghet, men också andra platser i Mellanöstern blev föremål för strider och växlade händer. Många av korstågen kan beskrivas som plundring, och det kunde förekomma att korsfarare och lokala makthavare samarbetade över religionsgränserna. Korsfararna inrättade småriken och lämnade borgar efter sig i landskapet; den kändaste ligger i Syrien. Franska korsfarare intog Jerusalem 1099. Den mest omskrivne härföraren under epoken är Saladin, som var kurd. Han ledde en muslimsk återerövring av Jerusalem 1187 och har alltsedan dess hjältestatus bland muslimer.

Mamluksultaner styrde Palestina med Egypten som säte, från korstågstiden fram till osmanernas erövring 1517. Förhållandena varierade sedan mycket under det turkiska väldet. Det var tidvis tolerant mot alla religioner, tidvis skärptes reglerna, exempelvis så att man begränsade antalet judar som fick vara bosatta i Palestina.

Invandring av judar

Bland judarna i Europa, som sedan århundraden var utsatta för återkommande förföljelser, uppstod i slutet av 1800-talet en rörelse kallad sionism, uppkallad efter Sions berg, det högsta i Jerusalem. Sionister utvandrade till Palestina, där de köpte mark och grundade kolonier. Markköpen underlättades av att stora markägare ofta själva var bosatta i städerna och lät andra bruka jorden.

Sykes-Picot-avtalet 1916 var ett hemligt avtal mellan Storbritannien och Frankrike om hur Osmanska riket skulle delas upp efter första världskriget. Ryssland, som liksom Italien skulle få andelar, anslöt sig till avtalet.  Stor-Syrien och Irak delades upp i franska och brittiska inflytelsesfärer, medan Palestina skulle ställas under internationell administration. 1917 erövrade britterna Palestina från turkarna och planerna ändrades. Palestina blev ett brittiskt mandatområde från 1920 med godkännande av Nationernas förbund, föregångare till FN. Dagens Jordanien avskildes och fick namnet Transjordanien.

Sionisterna förhandlade med britterna om inrättandet av ett judiskt hemland. Tanken fick stöd av en brittisk utrikesminister i Balfourdeklarationen 1917. Samtidigt hade araber i hela Mellanöstern av britterna uppmuntrats till revolt mot turkarna mot vaga löften om självständighet.  

I den arabiska världen blev besvikelsen stor över att västmakterna tog kontroll över Palestina. Bland araberna i Palestina växte oron ytterligare när den judiska invandringen tilltog. Båda omständigheterna födde palestinsk nationalism: ett fokus på närområdet och vad som höll på att hända med det. Palestinierna bildade politiska organisationer och beväpnade sig. Det ledde till att de i allt högre grad började identifiera sig som just palestinier.

Den judiska befolkningen växte, inte minst på 1930-talet när judar flydde undan nazismen i Europa. Mer och mer av marken hamnade i judisk ägo. Även israeliska historiker har framhållit att det innebar att den arabiska befolkningen trängdes undan, i synnerhet de som livnärde sig på jordbruksarbete.

Våldsam utveckling

Redan under 1920-talet hade allvarliga konfrontationer mellan den arabiska befolkningen och invandrande judar ägt rum. I Hebron gjorde sig palestinier skyldiga till en massaker 1929, i samband med att det ryktades att judar tänkte försöka ta kontroll över Tempelberget i Jerusalem. Båda sidor begick handlingar mot varandra som i dag beskrivs som terrordåd.

En folklig palestinsk resning 1936–1939 riktade sig både mot den brittiska övermakten och mot den judiska invandringen. Amin al-Husseini, som var nationalist och religiös ledare i Jerusalem, hade en komplicerad roll i det palestinska motståndet. Från att ha betraktats som allierad av britterna gick han till att samarbeta med Nazityskland och sprida antijudisk propaganda.

Gradvis byggdes två ekonomier upp i Palestina, en judisk och en arabisk. Det judiska samhällsbygget hade aktivt stöd i den brittiska administrationen. När andra världskriget upphörde 1945 utgjorde det judiska samhället i Palestina redan en sorts statsbildning med kontroll över ekonomi, hälsovård, utbildning och en egen militär organisation, Haganah.

Flera förslag till att dela landet utarbetades. Ett av dem antogs efter andra världskriget, då Förenta nationerna (FN) bildades och Storbritannien lämnade över ansvaret för Palestina till världsorganisationen.

I resolution 181 beslöt FN:s generalförsamling 1947 att området skulle klyvas i en judisk del och en arabisk. Jerusalem, där helgedomar inom alla de tre stora religionerna låg tätt, skulle förvaltas internationellt.

Folke Bernadotte, svensk FN-medlare, var delaktig i försöken att hitta en lösning. Bernadotte mördades 1948 av Sternligan, en sionistisk paramilitär styrka.

De arabiska grannländerna var mest kritiska mot en delning. När Israel utropade självständighet 1948 gick de till anfall militärt.

Källor till denna text

Palestina – Modern historia

1948 och 1967 inträffade de mest omvälvande händelserna i palestiniernas moderna historia. Sedan FN hade röstat för en delning av det brittiska mandatet Palestina blockerades en stor del av området för palestinierna av att den ena delen 1948 blev en judisk stat: Israel. 1967 intog Israel Västbanken, Östra Jerusalem och Gazaremsan och inledde en varaktig militär ockupation av dessa områden. Ockupationen av Gazaremsan upphörde 2005.

Den rättsliga grunden för staten Israel lades 1947 i resolution 181 i FN:s generalförsamling, som förutom delning av området i en judisk och en arabisk stat gick ut på att Jerusalem skulle vara en stad under internationell förvaltning.

Från arabisk sida accepterades inte delningen. Grannländerna anföll Israel redan dagen efter självständighetsförklaringen den 14 maj 1948. Kriget varade 1948–1949. Över 700 000 palestinier flydde eller fördrevs. Händelserna, i synnerhet flyktingtragedin, kallas av palestinier al-Nakba, katastrofen. Flera krig har utkämpats sedan dess och vågor av palestinska flyktingar har spridits i regionen (Se Flyktingarna).

Efter krigsslutet 1949 låg Västbanken och Östra Jerusalem under jordansk överhöghet medan Egypten ockuperade Gazaremsan. Israel hade för sin del tagit kontroll över Västra Jerusalem och utökat sitt territorium betydligt jämfört med FN:s delningsresolution.

I sexdagarskriget (junikriget) 1967 led arabstaterna ett förödande nederlag. Israel intog Östra Jerusalem och Västbanken från Jordanien, Gazaremsan och Sinaihalvön från Egypten och Golanhöjderna från Syrien. Från israelisk sida innebar det bland annat att judar åter fick tillgång till heliga platser som Västra muren (Klagomuren) i Jerusalem. Kriget medförde också att Israel tog kontroll över ännu större landområden och viktiga vattenresurser, och påbörjade inflyttning av egna medborgare i de intagna områdena där israeliska bosättningar anlades.

Oktoberkriget 1973 kallas av araber ramadankriget, av israeler yom kippur-kriget – muslimska och judiska högtider sammanföll. Arabstater försökte genom det kriget, utan att lyckas, återta mark som Israel ockuperat.

PLO bildas

I krigen stred arabstater för palestiniernas sak. Mellan krigen drev palestinska organisationer gerillaverksamhet mot Israel. 1959 bildades Palestinska befrielserörelsen (Fatah) med målet att befria Palestina med väpnad kamp. Fatah, lett av Yasir Arafat (1929–2004), tog så småningom över kommandot även i paraplyorganisationen Palestinska befrielseorganisationen (PLO). PLO rekryterade gerillasoldater i flyktinglägren och utförde räder in på israeliskt område. PLO hade sin bas i Jordanien, men det tärde på gästfriheten. Jordaniens kung Hussein, som kände sig hotad, satte i september 1970 in sin regeringsarmé och Fatahs ledning tvingades flytta från Jordanien till Libanon. I kölvattnet av händelserna bildades en palestinsk terrorgrupp kallad Svarta september, som mördade medlemmar av Israels landslagstrupp vid OS i München 1972. Arafat och Fatah tog officiellt avstånd från dådet.

En lång rad andra terrordåd, bland annat flygplanskapningar och bombdåd, utfördes i det palestinska folkets namn. Attentaten före 1990-talets fredsprocess med Israel begicks av sekulära rörelser med socialistiska ideal, bland dem PFLP och dess avknoppningar PFLP-GC och DFLP.

Med Fatahs ledning förflyttad till libanesiskt område intensifierades gerillaräderna mot Israel norrifrån. I Libanon utbröt 1975 ett inbördeskrig, som komplicerades av de palestinska rörelsernas närvaro i landet.

Sommaren 1982 invaderade Israel Libanon. PLO tvingades lämna landet och flyttade till Tunisien. I september 1982, då Israel hävdade att det fanns gerillamän kvar i flyktinglägren i Libanon, utförde falangister (kristna milismän) massakrer på palestinier i lägren Sabra och Shatila. Falangisterna var lierade med Israel, och Sabra och Shatila var omringade av israeliska soldater. Hur många som miste livet när falangisterna gick in i lägren har aldrig klarlagts. Israel har beräknat antalet dödade civila till under tusen, medan palestinska vårdkällor hävdade att dödsoffren var uppemot 3 000. Ariel Sharon (1928–2014), som var försvarsminister i Israel, tvingades avgå. En israelisk utredning gav honom senare det yttersta ansvaret för att massakrerna kunnat ske.

Den samlade arabiska fronten hade spruckit redan före Israels invasion i Libanon, när Egypten slöt fred med Israel 1978 (Camp David-avtalet). Freden innebar att ett arabiskt grannland för första gången erkände Israel. Egypten – som fick tillbaka Sinaihalvön – gav upp sina anspråk på Gaza, men förlorade samtidigt anseende i arabvärlden, som såg avtalet som ett svek mot palestinierna. Genom överenskommelsen förband sig Egypten att verka för palestinskt självstyre.

PLO fortsatte den väpnade kampen men började under 1970-talet förespråka en ”demokratisk sekulär stat” för både judar och palestinier. Från 1988 talade PLO för en ”tvåstatslösning”, det vill säga att en palestinsk stat skulle bildas vid sidan av Israel.

Vid denna tid pågick den första intifadan, det palestinska uppror som började i december 1987 bland annat som en reaktion mot bosättningspolitiken. Samtidigt framträdde islamiströrelsen Hamas i Gazaremsan som ny front mot Israel.

Sommaren 1988 släppte Jordanien sina anspråk på Västbanken och Östra Jerusalem vilket beredde väg för PLO att i november samma år utfärda en palestinsk självständighetsförklaring. Samtidigt erkände PLO Israels rätt att existera genom att godkänna viktiga resolutioner i FN:s säkerhetsråd (nr 242 och 338 som kräver israelisk reträtt från ockuperat område). PLO avsade sig samtidigt terrormetoder, men stödet för väpnad kamp kvarstod formellt till 1993.

Osloprocessen

Egyptens fred med Israel hade visat att arabstater inte längre var villiga att gå i krig för palestinska intressen. PLO var pressat i exilen, och terrorism hade gett palestiniernas strävanden dåligt rykte. När våldsmedel bedömdes ha nått vägs ände, inleddes de till en början hemliga fredsförhandlingar som blev kända som Osloprocessen.

Inom ramen för Osloprocessen slöt PLO och Israel flera avtal, som inkluderade en principdeklaration om ömsesidigt erkännande. Hamas motsatte sig avtalen. Det första avtalet, Oslo I som slöts 1993, gav palestinierna självstyre i Gazaremsan och i staden Jeriko på Västbanken. Oslo II från 1995 utvidgade självstyret till palestinska befolkningscentra på Västbanken, men Israel behöll kontrollen över lejonparten (se Inrikespolitik och författning).

1994 gick Nobels fredspris till de tre ansvariga ledarna för förhandlingarna: PLO-ledaren Yasir Arafat, Israels premiärminister Yitzhak Rabin och Israels utrikesminister Shimon Peres.

Det Osloprocessen resulterade i var interimsavtal, tillfälliga lösningar i väntan på slutgiltiga förhandlingar mellan parterna. Ett misslyckat förhandlingsförsök gjordes 2000 under Bill Clintons tid som president i USA. De svåra frågorna om flyktingarnas öde, de judiska bosättningarna på ockuperad mark, Östra Jerusalem, de yttre gränserna och tillgången till vatten väntar ännu på sin lösning.  

Våld i avtalens spår

Motståndet mot fredsavtalen var stort hos extrema grupper både i Israel och bland palestinierna. I Hebron begick en judisk bosättare 1994 en massaker mot muslimer i bön. Israels premiärminister Yitzhak Rabin mördades 1995 av en israelisk ultranationalist. De militanta islamiströrelserna Hamas och Islamiska jihad fortsatte att begå attentat mot Israel, bland annat bombdåd mot bussar och raketbeskjutning mot israeliskt område. I folkens breda lager urholkades stödet för uppgörelserna av att fredsavtalen inte uppfylldes.

1996 höll Palestinska myndigheten president- och parlamentsval. Arafat vann presidentvalet med 88 procent av rösterna. Motkandidaten Samiha Khalil nådde drygt 11 procent av rösterna. Hon var välkänd socialarbetare och knuten till organisationen DFLP.

En andra intifada, från 2000, bottnade i palestinskt missnöje med att Osloprocessens mål inte uppnåtts och att avtalen hade skapat ett palestinskt självstyre präglat av maktfullkomlighet och korruption. Den tändande gnistan blev ett besök som Ariel Sharon, då konservativ partiledare i Israel, gjorde vid moskéerna på Tempelberget. Sharons närvaro uppfattades av palestinier som en provokation. Under den andra intifadan fanns också Fatah-anknutna grupper bland dem som tog till vapen mot Israel: al-Aqsamartyrernas brigader och ungdomsrörelsen Tanzim.

Mot Västbanken byggde Israel efter millennieskiftet en nästan 70 mil lång säkerhetsbarriär – delvis betongmur, delvis stängsel. Gränsen flyttades i och med barriären längre in på palestinskt område än ”gröna linjen”, stilleståndslinjen från före 1967 som bland annat i fredsprocessen betraktats som Israels yttre gräns, se karta här. Internationella domstolen kom 2004 fram till att barriären är olaglig, men utslaget är inte bindande.

Arafat avled 2004. Omständigheterna då han tynade bort i oförklarad sjukdom har inte klarlagts, och många är övertygade om att han blev mördad. Efter Arafats död övertogs ledarrollen av Mahmud Abbas (Abu Mazen), som också vann det presidentval som hölls 2005.

De judiska bosättningarna på palestinsk mark hade fortsatt att växa. Ariel Sharon som nu blivit regeringschef i Israel kom fram till att Israel måste få fasta, internationellt erkända gränser, och var redo att offra ockuperad mark för att uppnå detta. Sharon tillkännagav att Israel skulle utrymma Gaza, och så skedde hösten 2005 trots motstånd från bosättare.

Fatah fortsatte att dominera PLO och därmed Palestinska myndigheten, men snart ställdes motsättningarna med Hamas i Gazaremsan på sin spets. Hamas tog åt sig äran av att Israel utrymde sina bosättningar i Gazaremsan och av att israeliska armén drogs tillbaka från området. Hamas ställde upp i parlamentsvalet 2006 – och vann. PLO och Fatah är sekulära organisationer, medan Hamas förespråkar islamisering av samhället. Valresultatet tros dock ha byggt mer på missnöjesröstande mot Fatahs maktutövning i Palestinska myndigheten än på stöd för den islamisering som Hamas förespråkade.

Det nya parlamentet sammanträdde i mars 2006 med hjälp av en videolänk som kopplade ihop ledamöterna i Ramallah och Gaza stad. Hamas ville bilda en bred koalition med Fatah och andra partier, men när dessa vägrade medverka bildade Hamas en egen regering och inrättade en egen säkerhetsstyrka i Gaza, trots att Abbas försökte förbjuda den. 

I Gaza utbröt blodiga uppgörelser mellan Hamas- och Fatah-anhängare. Nya försök att komma överens misslyckades, och i juni 2007 slängde Hamas ut Fatah ur Gazaremsan, och tog över förvaltning och polisiär verksamhet där. Sedan Hamas tagit kontroll över Gazaremsan har Israel upprätthållit en blockad mot området. Även Egypten har behandlat Gazaremsan restriktivt.

Källor till denna text

Palestina – Demokrati och rättigheter

De palestinska områdena lever sedan 1967 under israelisk militärmakt. En avbruten fredsprocess med Israel och svår intern palestinsk osämja har samverkat till att bryta utvecklingen av demokratiska organ och oberoende rättsväsen. Både Israel och palestinska ledare får skarp och återkommande kritik för att de inte uppfyller statens ansvar och för att enskilda personer behandlas illa.

Avtal på 1990-talet mellan Israel och Palestinska befrielseorganisationen (PLO) lade grunden för lokalt palestinskt självstyre i väntan på slutlig fred. Frågor om val och inrättandet av statliga organ inom självstyret reglerades i avtalen och flera val hölls. Så länge processen fungerade, var en av de största bristerna att en stor del av befolkningen – flyktingar – inte kunde delta.

Sedan dess har utvecklingen gått utför. Självstyret på Västbanken och i Gazaremsan utövas av två maktfullkomliga, ibland direkt brutala, regimer som är bittra fiender, och Israels styre över Jerusalem och attraktiv mark på Västbanken har hårdnat. Organisationerna Human Rights Watch och Amnesty International anser att Israel bedriver apartheidpolitik mot palestinier.

Självstyrets president- och parlamentsval har skjutits upp på obestämd tid. 2021 enades de ledande politiska organisationerna om att både parlaments- och presidentval skulle genomföras, men valen ställdes in. Presidentens mandat gick ut 2009, men han styr ändå på Västbanken. Parlamentsval har inte hållits sedan 2006 och mandatet för dem som valdes löpte ut 2010. Parlamentet har upphört att fungera.

Valen i Israel är samtidigt i stort sett stängda för palestinier. I Jerusalem får en liten del delta, men bara i kommunval. De flesta bojkottar valen i protest mot ockupationen. I parlamentsval får israeler som har flyttat in i palestinska områden rösta – men inte palestinier.

På Västbanken finns en rik flora av småpartier. De tillåts verka, men politisk aktivitet försvåras av de styrande om de uppfattar den som ett hot, och det gör de ofta. Kommunval hölls 2017 men bojkottades av bland andra islamister. Självstyrets lag reser dock inga formella hinder för kvinnor eller etniska och religiösa minoriteter. En femtedel av de kommunala mandat som tillsattes 2017 gick till kvinnor. På Västbanken utlystes nytt kommunval till slutet av 2021 och första kvartalet 2022. Också denna gång möttes valen med bojkotter, men många av de personer som blev valda kopplas ändå till politiska rörelser.

Gazaremsan fungerar under Hamas styre som en enpartistat. Fredsaktivister som håller kontakt med personer i Israel, vilket är förbjudet, riskerar att fängslas. Hamas använder sig också av sedlighetspoliser som minskar fri- och rättigheter i vardagslivet. Det gäller inte minst homosexualitet. 

Den fysiska rörelsefriheten begränsas för alla palestinier, av Israel: det gäller såväl mellan Västbanken och Gaza som mellan de palestinska trakterna på Västbanken. Många vägar är förbjudna för palestinier, och deras ID kontrolleras av israeliska armén. Inne i Gaza finns inte längre israelisk militär, men penningflöden, elleveranser, fiske och varutransporter kan blockeras eftersom Israel kontrollerar alla yttre gränser utom sydgränsen – som också den bevakas strängt, av Egypten.

Facklig verksamhet är i huvudsak tillåten, och den uppges fungera till viss del till och med i Gaza, men hög arbetslöshet och sönderslagen ekonomi gör att fackliga företrädare har liten möjlighet att förbättra medlemmarnas villkor.

Transparency International (TI) tar inte upp Palestina i den lista organisationen publicerar efter årliga granskningar av korruptionen i världens länder. Men TI samarbetar med en lokal partner, förkortad Aman, som definierar korruption och bristande insyn som stora problem. En kritisk syn på de egna ledarna framförs också i enkäter som gjorts bland palestinierna. En rad problem inom självstyret har rapporterats. Exempel: Biståndspengar försvinner ned i privata fickor, svågerpolitik tillämpas vid offentliga anställningar och lokala affärsmonopol har kunnat byggas upp av personer med närhet till makthavare. Upprördheten blev stor 2019 när det framkom att ministerlöner hade höjts i hemlighet redan ett par år tidigare.

Yttrandefrihet och medier

Både Palestinska myndigheten och islamiströrelsen Hamas har fått internationell kritik för att vara auktoritära och kränka medborgerliga fri- och rättigheter.

Medieutbudet avspeglar den rivalitet som råder mellan partiet Fatah, som dominerar Palestinska myndigheten och Västbanken, och Hamas. De driver varsitt nät av TV- och radiostationer. Palestinas röst lyder under Palestinska myndigheten. Hamas kallar sin mediekoncern al-Aqsa efter en muslimsk helgedom i Jerusalem. Men det finns också privata kanaler och många tittare följer satellitkanaler som al-Jazeera (al-Jazira).

Största tidning är al-Quds som ges ut i Jerusalem. Liksom al-Ayyam, som ges ut i Ramallah, kallar den sig oberoende. Palestinska myndigheten ger ut tidningen al-Hayat al-Jadida. Tidningen Filastin stöder Hamas.

Pressfriheten har varit ansträngd alltsedan självstyret infördes. En lag från 2017, tillkommen genom dekret från presidenten, gör det också möjligt att döma utgivarna bakom nätsajter för brott mot statens säkerhet eller mot allmän ordning. I praktiken används lagen till att tysta kritik mot Palestinska myndigheten, inte minst visselblåsare som vill avslöja missförhållanden.

Israel, som annars har högt i tak för massmedier, tillämpar militär censur som ibland påverkar arbetet för medier. Armén har medgett att det sannolikt var en israelisk soldat som avlossade dödande skott mot den välkända palestinsk-amerikanska TV-reportern Shireen Abu Akleh i maj 2022. Kanalen al-Jazeera, som hon arbetade för, har krävt en oberoende utredning. 

Även mobiltäckningen, som kan ge tillgång till ett större medieutbud, har påverkats av konflikten med Israel. Det finns två palestinska mobilnätsoperatörer: Jawwal, som är den klart största, och Wataniyya. Deras verksamhet kräver israeliskt godkännande. 3G finns på Västbanken sedan 2018, men inte i Gazaremsan. 4G-nät saknas – men många palestinier nyttjar via kontantkort och till förtret för Palestinska myndigheten de israeliska operatörernas nät, som når judiska bosättningar på Västbanken. Gaza har 2G-nät som medger begränsad dataöverföring. Sedan 3G införts i Israel 2004 bromsade Israel palestiniernas tillgång till frekvenser i nästan tolv år, enligt nyhetsbyrån Reuters, läs artikeln här.

Nyhetsbyrån Wafa, som är underställd Palestinska myndigheten, återupptog 2022 sin nyhetstjänst på hebreiska (jämte arabiska, engelska och franska) i hopp om att kunna påverka allmänna opinionen i Israel. Även en radiostation baserad i Ramallah sänder på hebreiska vid sidan av sändningarna på arabiska.

Reportrar utan gränser satte 2022 upp Palestina på en föga hedrande plats 170 av 180 länder i sin pressfrihetsrankning,  se lista här.

Rättsväsen och rättssäkerhet

Befolkningen lyder under både palestinska domstolar och israeliska militärdomstolar. Inget av systemen är politiskt oberoende, enligt människorättsorganisationer.

Rättsväsendet inom självstyret bygger på en blandning av regelverk som olika makthavare i området lämnat efter sig: osmanska och jordanska lagar, bestämmelser från den brittiska mandattiden, israeliska militära order, lagar stiftade av det palestinska parlamentet, dekret utfärdade av presidenten i Palestinska myndigheten och regler som tillämpats av paraplyorganisationen PLO i exilen före Osloprocessen på 1990-talet. Från det jordanska systemet på Västbanken före 1967 ärvde palestinierna inte minst straffrätten och en kritiserad lag som möjliggjort lindriga straff för hedersmord och våldtäkt beroende på omständigheterna. I Gaza finns gamla regler av annat ursprung som kunnat användas på liknande sätt. En ökning av antalet kvinnomord i nära relationer för några år sedan (2013, då såvitt känt 26 kvinnor mördades av närstående) ledde till protester och kvinnorättsorganisationer har krävt lagändringar.

Självstyrets parlamentariska lagstiftning har inte fungerat på över ett årtionde, men presidenten kan ändra rättsregler genom sina dekret. Den sortens påbud har i detta fall också kommit från president Abbas, men enligt kvinnoorganisationerna har domarkåren patriarkala värderingar som har negativa effekter för kvinnor.

Sedan Hamasrörelsen kom till makten i Gaza 2007 har en tudelning även i rättsfrågor blivit tydlig. Palestinska myndighetens rättssystem erkänner inte Hamas domstolar i Gaza som lagliga. Dödsstraff tillåts i palestinsk lag, men Hamas verkställer fler avrättningar (fem stycken 2022, de första sedan 2017). Framför allt anklagelser om mord och spioneri kan ge dödsstraff.

Inom Palestinska myndigheten inrättades en säkerhetsdomstol 1995. Den kom snabbt att beskrivas som ett forum för dåvarande ledaren Yasir Arafat att hålla nere oliktänkande.

Hamas rättsapparat ingriper mot homosexualitet, klädsel, bioföreställningar och andra fenomen som rörelsen ogillar.

Ytterst avgörs emellertid palestiniers öde ofta av rättsväsendet i Israel:
Människorättsorganisationer har tagit strid i israeliska domstolar, bland annat mot att mark på Västbanken tvångsinlöses av israeliska myndigheter, men 2018 röstade knesset igenom en lag som begränsar palestiniers rätt att vända sig till HD för att klaga på bosättningar. Till de återkommande svårigheterna för palestinier hör att bevisa sin ägande- eller nyttjanderätt till mark eller att få bygglov. 2018 gav HD klartecken för rivning av beduinbyn Khan al-Ahmar, belägen nära judiska bosättningar öster om Jerusalem, med motivet att byn saknar bygglov. Husrivningar är en återkommande metod som Israel tillämpar både på svartbyggen och som bestraffning mot anhöriga till militanta motståndare till ockupationen, läs mer här. Husrivningarna har varit omstridda även i Israel.

Brottsanklagade palestinier på Västbanken prövas inför israelisk militärdomstol, läs mer här. En militär ungdomsdomstol inrättades 2009.

Legitimiteten för Palestinska myndigheten och de organisationer som erkänner Israel har undergrävts av att Israel genomför mord på utvalda personer, i praktiken avrättningar utan rättegång. Bland de mord som Israel tillskrivits – och fått mycket skarp internationell kritik för – finns både sådana som skedde före Osloprocessen, mot palestinier i väpnade sekulära rörelser, och senare likvidering av ledare inom islamiströrelser. Hamasgrundarna Ahmad Yasin och Abd al-Aziz al-Rantisi mördades 2004.

Israel tillämpar administrativt häkte (fängsling utan rättegång), en metod som kritiseras skarpt av människorättsorganisationer. Sommaren 2020 satt enligt den israeliska organisationen B’Tselem cirka 350 palestinier i administrativt häkte. Grunderna för att de var frihetsberövade offentliggjordes inte. Sedan hösten 2020 lämnar kriminalvården inte ut nya totalsiffror.

Kollektiv bestraffning mot palestinier förekommer. I november 2022 mördade en ung palestinier tre israeler nära bosättningen Ariel. Militären meddelade efter morden att 500 anhöriga och släktingar till honom skulle få sina arbetstillstånd i Israel indragna. 

I israeliska fängelser fanns i september 2020 minst 4 184 palestinska fångar från Västbanken och Gaza som fängslats av säkerhetsskäl, enligt B’Tselem som hänvisar till uppgifter från kriminalvården och armén. Därutöver satt 545 palestinier i fängelse för att ha vistats i landet olagligt. Palestinier måste för att få resa mellan de ockuperade områdena ansöka om tillstånd. Cogat, en enhet inom Israels försvarsdepartement, granskar ansökningarna. Avslag sker ofta även för den som ska söka vård, enligt människorättsorganisationer. 2017 dog 54 sjuka palestinier i väntan på utresetillstånd, uppger Världshälsoorganisationen (WHO). Sedan september 2020 lämnar det israeliska fängelsesystemet inte ut statistik, och uppgifter från armén ges med fördröjning, skrev B'Tselem på sin sajt 2022. 

Några israeliska fångar har funnits på den palestinska sidan. Hamas tros ha kvarlevorna av två israeliska soldater som dödades i Gazakriget 2014. Dessutom har minst två israeliska medborgare – en beduin och en etiopisk jude – rapporterats fängslade i Gaza. 2011 utväxlades den tillfångatagne israeliske soldaten Gilad Shalit efter fem år som gisslan mot flera hundra palestinier som suttit fängslade i Israel.

Källor till denna text 

Palestina – Inrikespolitik och författning

Nutidens Palestina är ett embryo till stat, en statsbildning som påbörjades på 1990-talet och har erkänts politiskt av många länder. Men dess gränser är inte fastställda och stora delar av landet är antingen ockuperade av Israel eller under blockad. Intern osämja mellan palestinska fraktioner förlamar beslutsfattandet. Sedan 2007 regeras det palestinska självstyret (Västbanken och Gazaremsan) av två olika palestinska rörelser – den sekulära organisationen Fatah på Västbanken och islamiströrelsen Hamas i Gaza.

Genom de så kallade Osloavtalen 1993 och 1995 bekräftades en fredsprocess mellan palestinier och israeler (se Modern historia). Avtalen gav palestinierna självstyre på Gazaremsan och delar av Västbanken som delades in i tre områden (A, B och C) beroende på graden av självstyre (se Geografi och klimat). Senast 1998 var det tänkt att förhandlingar skulle slutföras om Västbankens och Gazas permanenta status och andra frågor. De har inte kunnat lösas.

Administrationen på Västbanken, Palestinska myndigheten, är internationellt erkänd till skillnad från Hamas som stämplats som terrorrörelse av bland andra EU. Synen på Israel är den viktigaste skiljelinjen mellan de två. Fatah och paraplyorganisationen PLO (se vidare nedan) erkänner och samarbetar mestadels med Israel, som Hamas fortsätter att bekämpa.

Den 13 oktober 2022 slöt företrädare för Fatah och Hamas ett försoningsavtal i Alger, efter algerisk medling. Det heter att val ska hållas inom ett år. Presidenten Mahmud Abbas var inte på plats, men avtalet skrevs på av Hamasledaren Ismail Haniya och en ledande medlem av Fatah, Azzam al-Ahmad. Även andra palestinska grupperingar var på plats och slöt upp bakom överenskommelsen. I samma byggnad i Alger utropade den dåvarande PLO-ledaren Yasir Arafat palestinsk självständighet 1988.

I ”Algerdeklarationen” 2022 nämns inget om att bilda en samlingsregering. Men val på flera nivåer förutskickas: till presidentposten, till den lagstiftande församlingen (där ledamöterna hämtas från de ockuperade områdena) och till nationalrådet (där även den palestinska diasporan är företrädd: flera miljoner palestinska flyktingar). Från Västbanken, med Nablus som centrum, kom samtidigt rapporter om att otåliga och besvikna unga samlade sig för något som såg ut som en ny revolt mot ockupationen.

Innan 1990-talets fredsprocess gick i stå hann palestinierna välja både president och parlament inom självstyret. 2021, efter 15 år utan val, skulle det ha hållits både parlamentsval och presidentval. Det sprack på att sekulära krafter inte kom överens. Luttrade bedömare tror att det var risken att Fatah skulle förlora som gjorde att valen ställdes in. 

Lokala val hölls på Västbanken 2022 (med början 2021). Oberoende kandidater tog hem två tredjedelar av mandaten. I praktiken har många formellt oberoende politiker ändå en partitillhörighet. Sålunda hävdade presidenten att valen var en framgång för Fatah. Även Hamas, som på papperet bojkottade valen, tros ha många namn bland de invalda. 

Palestinska politiker är plågsamt medvetna om att interna motsättningar kan ha fört dem längre bort från målet: en självständig stat. Även Washingtons Mellanösternpolitik under åren med Donald Trump som president kan ha ökat avståndet till en tvåstatslösning, det yttersta målet för fredsprocessen. 2017 beslöt Trump att påbörja en flytt av USA:s Israelambassad från Tel Aviv till Jerusalem, den stad palestinierna vill se som sin huvudstad. Genom flytten godkände USA i praktiken Israels ockupation av Östra Jerusalem. Se även Utrikespolitik och försvar.

President Abbas har efterlyst en ny fredskonferens med internationellt stöd. Många försök att få i gång förhandlingar med Israel, senast 2014, har misslyckats. De svåraste frågorna rör Jerusalems status (se Jerusalem), de palestinska flyktingarnas öde (se Flyktingarna), de judiska bosättningar som Israel låtit bygga på ockuperat område (se Bosättningarna) samt hur områdets knappa vattentillgångar ska fördelas (se Naturtillgångar, energi och miljö). Både Israels beslut att införa israelisk lag i Jerusalem och att bygga bostäder på ockuperad mark för inflyttande israeler utgör brott mot folkrätten (internationella överenskommelser, Genèvekonventionerna). 

För palestinska ledare är flyktingars rätt till återflyttning och/eller kompensation för förlorad egendom ett absolut krav. Det faktum att Israel sedan 1950 har en lag som tillåter judar i hela världen att invandra (göra aliyah) spär på palestinsk bitterhet. 

De judiska bosättningarna utgör ett lapptäcke över hela Västbanken. 2022 räknade fredsorganisationen Fred nu till 132 bosättningar som godkänts av staten Israel. Därtill kom 147 illegala "utposter". Palestinierna kräver att bosättningarna ska utrymmas medan Israel endast sagt sig vara redo att lämna ett mindre antal. Utbyggnaden fortsätter.

Palestinier luftar också lågt förtroende för dem som leder självstyret, det gäller både Fatah på Västbanken och Hamas i Gaza: De lyckats varken leverera frihet eller försörjning. President Abbas mandat gick ut 2009, men han har suttit kvar på sin post. Abbas administration anklagas för svågervälde och korruption. I en opinionsmätning utförd av institutet Palestinian Center for Policy and Survey Research som publicerades 2021 tyckte 66 procent av de tillfrågade att Abbas borde avgå. 

Abbas har ingen ”kronprins”. Om presidenten skulle avlida säger palestinsk grundlag att talmannen ska ta över medan val arrangeras. Men den senaste talmannen tillhör Hamas och parlamentet – det som inrättades inom Palestinska myndigheten – har inte fungerat på åratal. 

I Hamas är Ismail Haniya mest framträdande. Han var Palestinska myndighetens premiärminister från 2006, då Hamas vann det senaste parlamentsvalet, som resulterade i en dramatisk brytning med Fatah 2007 (se Modern historia). 

Även Egypten har tidigare medlat mellan organisationerna. Målet har varit att bilda en samlingsregering, samtidigt som Palestinska myndigheten skulle återuppta förvaltningen av Gazaremsan. Men Hamas vill inte upplösa sina väpnade styrkor medan Fatah insisterar på att Palestinska myndigheten ska ha full kontroll över Gaza. 

Från Gazaremsan har militanta grupper fortsatt sin verksamhet med bland annat raketbeskjutning mot Israel utan att Fatah kunnat göra något för att hindra det. Fyra israeliska motoffensiver (runt nyåret 2008–2009, 2012, 2014 och 2021) har lett till stor förödelse och höga dödstal bland palestinierna. 2014 var det blodigaste året sedan kriget 1967, enligt FN-organisationen Ocha: 2 251 palestinier dödades varav 1 462 civila. Sex civila israeler och 67 soldater dog.

2022 var dödstalen enligt FN de högsta sedan den andra palestinska intifadan (ett uppror som pågick i flera år efter millennieskiftet). Minst 150 palestinier och 26 israeler fick sätta livet till. 

Palestinska protestvågor mot Israel återkommer varje år, bland annat vid gränsstängslet mellan Gazaremsan och Israel. Unga palestinier dödas regelbundet i konfrontation med israelisk militär, vid gränsen eller på Västbanken. Från januari 2009 till april 2018 dödades mer än 600 palestinier av israeliska armén i sådana incidenter (utöver offren i krigen som nämns ovan). 

Även civila dödar andra civila. Oroligheter sprider sig lätt över Västbanken och till Östra Jerusalem, på senare år också till arabiska byar inne i Israel. 

FÖRFATTNING

Osloprocessen med Israel på 1990-talet lade grunden för det styresskick som skulle tillämpas i de palestinska områdena. Eftersom det är en ordning som inte har vuxit fram från insidan, fick systemet legitimitetsproblem: Det är avtal med en extern part, Israel, som avgör vem som har rätt att rösta och vilka frågor de folkvalda får fatta beslut om.  

Avtalen med Israel har resulterat i ett mycket splittrat territorium, med lokalt självstyre under fortsatt israelisk överhöghet Merparten av Västbanken kvarstår under israelisk kontroll. De självstyrande områdena ligger så splittrat är att inte ens presidenten kan röra sig mellan palestinska städer utan att samordna förflyttningen med Israel.  

Israel slöt 90-talets fredsuppgörelser med PLO som därmed blev ett statsbärande och statsbyggande parti. PLO åtog sig också att representera flyktingar i andra länder. 

PLO fick genom avtalen möjlighet att inrätta Palestinska myndigheten: en regering, en förvaltning och ett parlament. För palestinska organisationer som inte var villiga att acceptera Israels existens blev det politiska inflytandet litet. 

På nationell nivå inrättades Palestinska lagstiftande rådet (PLC i engelsk förkortning). Palestinier utanför Gazaremsan, Västbanken och Östra Jerusalem hade inte rösträtt. Rådets beslutsrätt var begränsad till lokal förvaltning, civilrättsliga frågor och säkerhet i de palestinska områden som fick fullt självstyre. 

PLC antog 1997 en provisorisk grundlag som trädde i kraft 2002. Enligt den ska Palestina vara en arabisk parlamentarisk demokrati med Jerusalem som huvudstad. Andra principer är maktdelning, oberoende rättsväsen, marknadsekonomi och flerpartisystem. Medborgarna garanteras mänskliga fri- och rättigheter.  

Grundlagen etablerar islam som officiell religion, med sharia som grundläggande rättskälla, men endast islamistiska rörelser/partier förespråkar islamisering av samhällsfunktioner. Grundlagen säger samtidigt att andra religioner ska respekteras. Kristna och judar ges i muslimska länder i allmänhet en särställning genom livsåskådningarnas gemensamma ursprung med islam och de får tillämpa egna regler för exempelvis giftermål och arv.  

Grundlagen har ändrats på flera punkter bland annat för att stämma överens med vallagen och för inrättandet av en premiärministerpost. 

Enligt reglerna (som inte har tillämpats annat än i början) ska presidenten utses i allmänna val vart fjärde år. Premiärministern utses av presidenten men ska ha stöd av en majoritet av parlamentets 132 ledamöter. Val till parlamentet ska också hållas vart fjärde år. 

Parlamentsval hölls 1996, men den lagstiftande församlingen fungerade bara i ett årtionde. Arbetet upphörde att fungera efter islamiströrelsen Hamas valseger 2006 och den påföljande brytningen mellan Hamas och Fatah. 

Även presidentval hölls 1996, och den dåvarande PLO-ledaren Yasir Arafat blev vald. I avtal med Israel skrev man in presidentens makt att gå emot lagar och styra de palestinska områdena genom dekret. Arafat avled 2004 och ordförandeposten i PLO och presidentposten övertogs av Mahmud Abbas som fick sin ställning bekräftad i ett presidentval 2005. Även Abbas har begagnat sig av möjligheten att styra genom att utfärda dekret. 

Hamas har byggt upp en parallell förvaltning i Gazaremsan och har egna säkerhetsstyrkor. 

Efter presidentvalet 2005 och parlamentsval 2006 har endast lokala val hållits. 

Rättsväsendet bygger på en blandning av regler som blivit kvar efter olika makthavare i området: osmanska och jordanska lagar, det brittiska mandatet, israeliska militära order, lagar stiftade av det palestinska parlamentet, dekret utfärdade av presidenten i Palestinska myndigheten och regler som tillämpats av paraplyorganisationen PLO i exilen före Osloprocessen på 1990-talet. Sedan Hamas kom till makten i Gaza har en tudelning även i rättsfrågor blivit tydlig. Palestinska myndighetens rättssystem erkänner inte Hamas domstolar i Gaza som lagliga.

Läs mer om rättssystemet i Demokrati och rättigheter.

POLITISKA GRUPPERINAR

Palestinska befrielseorganisationen (Munazzamat al-tahrir al-filastiniyya, på engelska förkortat PLO) är en paraplyorganisation som bildades på 1960-talet. PLO:s största och mest inflytelserika fraktion är Palestinas nationella befrielserörelse (Harakat al-tahrir al-watani al-Filastini, som förkortas Fatah)

Andra, mindre men betydelsefulla medlemsorganisationer i PLO är Demokratiska fronten för Palestinas befrielse (DFLP) och Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP). Båda har marxistisk bakgrund och har ofta stått i opposition mot Fatah. DFLP har engagerat sig särskilt för kvinnors rättigheter. 

PLO grundades 1964, då flera rörelser hade målet att befria hela det historiska Palestina med väpnad kamp och gerillaverksamhet mot Israel. Organisationen bildades på initiativ av arabländer, men palestinska rörelser i exil tog snart kontroll över den. Gerillagruppernas ombildning till politiska partier skedde gradvis. PLO:s väpnade gren kom i och med Osloprocessen till stor del att utgöra Palestinska myndighetens säkerhetsstyrkor. 

PLO är en sekulär rörelse – politisk mer än religiös. Palestinska nationalrådet (PNC i engelsk förkortning) är PLO:s högsta beslutsfattande organ och utgör i praktiken ett parlament med över 700 ledamöter. 

PLO:s exekutivkommitté, med 18 medlemmar som ska vara ledamöter av nationalrådet, är organisationens styrelse och fattar beslut med enkel majoritet. 

Palestinska centralrådet med 124 medlemmar har en mellanställning inom PLO mellan nationalrådet och exekutivkommittén. 

Hamas (Harakat al-muqawama al-islamiyya, Islamiska motståndsrörelsen) bildades i Gazaremsan 1987 och utvecklades snabbt till den största oppositionsgruppen mot Fatah. Hamas kan beskrivas som religiöst nationalistiskt. Hamas har islamisering av samhället med sunnimuslimska ideal som mål och bedriver social verksamhet i det överbefolkade Gaza, vilket särskilt i början byggde upp folkligt stöd för rörelsen.

Hamas har inte erkänt Israel och har avvisat överenskommelserna om palestinskt självstyre. 2005 valde Hamas trots det delvis att byta fot och ställa upp i val – Hamas vann också det palestinska parlamentsvalet 2006. I nya riktlinjer 2017 mildrades antijudiska formuleringar som trots det kvarstår i Hamas grundstadga. Tanken på Västbanken, Östra Jerusalem och Gazaremsan som territorium för en palestinsk stat accepterades men utan ett uttalat erkännande av staten Israel. Hamas har en aktiv väpnad gren, uppkallad efter predikanten Izz al-Din al-Qassam (1882–1935). Flera länder klassar hela rörelsen som terrorgrupp. 

Hamas deltar inte i PLO-samarbetet, men tre poster av de 18 i PLO:s exekutivkommitté har lämnats vakanta för Hamas och två andra, mindre organisationer som bojkottat möten inom PLO. 

Islamiska jihad (Harakat al-jihad al-islami fi filastin) är en militant sunnimuslimsk organisation som riktar sin verksamhet mot Israel, framför allt från Gaza. Organisationen är terrorklassad av bland andra EU. Islamiska jihad står utanför PLO. 

2002 bildades Palestinska nationella initiativet (al-Mubadara al-wataniyya al-filastiniyya, PNI) som ett sekulärt och närmast socialdemokratiskt tredje vägen-alternativ för väljare som uppfattar Fatah som toppstyrt och korrupt och Hamas i Gazaremsan som fundamentalistiskt och extremistiskt.  PNI leds av Mustafa Barghouti, som kandiderade till presidentposten 2005. I parlamentsvalet 2006 fick partiet två mandat. 

Källor till denna text


Fördjupning om Palestina finns i Världspolitikens Dagsfrågor:
Palestina – Landet som icke är (nr 5 2018)

Fakta – politik

Officiellt namn
Staten Palestina/Dawlat Filastin
Statsskick
republik
Statschef
president Mahmud Abbas 1
Regeringschef
premiärminister Mohammad Shtayyeh (2019–)
Viktigaste partier med mandat i senaste val
Hamas (74), Fatah 45, PLFP (3), Alternativa listan (2), Tredje vägen (2), Oberoende Palestina (2) och oberoende kandidater (4) (2006) 2
1. Vald 2005. Abbas mandat gick ut 2009 men då inga nya val har hållits har han suttit kvar på posten.
2. inga nya parlamentsval har kunnat hållas sedan 2006

Källor

Palestina – Jerusalem

En kärna i judisk tradition är hoppet om Jerusalem: att judar spridda över världen ska samlas där. Nu står Jerusalem under judisk kontroll, men även muslimer och kristna vördar staden och vill vara på plats. De som är palestinier hoppas dessutom, precis som israeler, på att få ha Jerusalem som huvudstad.

Under tvåtusen år var föreställningar om Jerusalem ett kitt som höll ihop judar skingrade i världen. Barnen har, oavsett hemvist, fått lära sig om judiska tempel som funnits i Jerusalem: Det första, anlagt av kung Salomo för tretusen år sedan och förstört av babylonierna år 586 före kristen tideräkning. Det andra, raserat av romarna år 70 efter Kristus. Det första templet förekommer i Psaltaren, en av Bibelns böcker. Förstörelsen av templen tillägnas en årlig minnesdag. Verser om dem återges vid vardagliga händelser som måltider och speciella tilldragelser som bröllop. Uttrycket ”Nästa år i Jerusalem” har en särskild plats vid firandet av vissa helger och används som hälsning judar emellan.

Kristendomen uppstod som en judisk sekt. Det mesta av Bibelevangeliernas berättelser om Jesus – som uppfattades som Messias, en av Gud utlovad frälsare – utspelar sig i Galiléen eller andra områden norr om Jerusalem där man tror att han utförde mirakel. Men det var i Jerusalem han korsfästes och återuppstod. Uppståndelsen, tron på livet efter döden, är en central del av den kristna tron. I Jerusalem fick kristendomen fart, bland annat med byggandet av kyrkor, när romarriket hade en kristen kejsare omkring år 300.

Även islam har i Jerusalem uppfattat en övergång mellan det jordiska och det himmelska. Religionsgrundaren Muhammed betraktade sig som en i raden av profeter och Jerusalem som profeternas stad. Den första plats muslimer vände sig mot i bön var Jerusalem. Redan år 638, några år efter profetens död, erövrades staden av muslimer och byggandet av moskéer inleddes. Enligt traditionen gjorde Muhammed en himmelsfärd från Jerusalem.

Det är upphovet till dagens situation, där platser som är heliga för tre religioner ligger på samma plats eller omedelbart intill varandra. Judar söker sig mot Tempelberget, där de gamla templen reste sig. Muslimer besöker moskéer byggda ovanpå berget och kristna samlas på platser med anknytning till Jesu lidande.

De gamla judiska templen är alltså raserade. Kyrkorna har ersatts av nyare. Men moskéerna al-Aqsa och Klippdomen, som känns igen på sin gyllene kupol, står kvar. Byggnaderna är äldre än de helgedomar som finns på ännu heligare platser, i Mecka och Medina i Saudiarabien.

Det ger en bild av varför frågan om Jerusalem är känslig för alla muslimer, inte bara för de palestinska muslimer som bor närmast. Muslimer uppfattar också en hotbild mot helgedomarna. Attentat mot byggnaderna har inträffat. Det allvarligaste var en mordbrand 1969, som fick länderna i hela den muslimska världen att bilda samarbetsorganisationen Islamiska konferensen (OIC).

Det har – med undantag för kortare perioder – alltid funnits judisk befolkning i Jerusalem, även när först kristna och senare muslimer kom att utgöra majoriteten. Men nästan alla övermakter hade fram till 1800-talet ett förhållningssätt som styrdes av att staden var viktig för så många grupper. Det som förändrade tänkandet var nationalismen, idén att varje folk borde bilda en egen stat. Den födde konkurrerande politiska projekt: sionismen, vars mål är att ge judarna ett tryggt hemland, och panarabismen, som skulle befria arabvärlden från kolonialherrar och innehöll fröet till palestiniernas längtan efter en egen stat. Historikern Vincent Lemire har uttryckt det så här: ”Från att ha varit juvelen i en kejsares krona, i ett multinationellt rike, blir staden föremål för anspråk på exklusiva rättigheter.”

Båda de politiska övermakterna i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet – Osmanska riket och Storbritannien – fattar beslut som bidrar till utvecklingen. Först blir Jerusalem en regional centralort under osmanerna 1872. Sedan gör britterna, som intar staden 1917, Jerusalem till huvudstad i det mandatområde som Storbritannien styr fram till 1948.

1947, när britterna vill att FN ska ta över ansvaret, antar FN:s medlemsländer en resolution, nummer 181, som säger att staden ska förvaltas internationellt. Men det har aldrig fungerat i praktiken. FN ville dela landet i övrigt, vilket gav judarna möjlighet att grunda staten Israel 1948. Men arabländerna godtog inte delningen och gick i krig. När kriget tog slut hade Israel bland annat intagit västra halvan av Jerusalem, medan den östra fått jordanskt styre. De heliga platserna i Jerusalems gamla stad hamnade på jordanska sidan.

1967, i junikriget, intog Israel även den östra halvan. I dag betraktar Israel hela Jerusalem som sin huvudstad och har inga planer på att lämna ifrån sig området, vilket varit ett palestinskt krav i de fredsförhandlingar som hållits. Israelisk lag har införts och stadsgränsen utvidgats.

För troende judar innebar Israels seger att de kunde söka sig till Tempelberget för att be igen. Men även Israel har tagit viss hänsyn till att platsen är känslig. Alltsedan 1967 tillämpas principen ”besöka men inte be” när det gäller judars tillgång till Tempelplatsen. Judar ber vid Västra muren intill, också kallad Klagomuren, som uppfattas som rest av de gamla judiska templen.

Mycket snart efter erövringen rev Israel en del muslimska kvarter och skapade utrymme för nationalistiska manifestationer, till exempel nationaldagsfirande, i omedelbar närhet till muren. Med åren har Israel genomfört omfattande byggnadsprojekt för att gynna inflyttning. Drygt 200 000 judar har flyttat in. För de 300 000 palestinska stadsborna har det medfört undanträngning som tagit sig många uttryck, som begränsning av uppehållstillstånd, bygglov och kommunal service. Palestinier i Jerusalem har rätt att rösta, men bara i kommunala val. Mestadels har de bojkottat valen.

Kungen av Jordanien har en roll som högste beskyddare av de heliga muslimska platserna. Det ingår i fredsavtalet mellan Israel och Jordanien 1994. Moskéerna förvaltas av en stiftelse, waqf, och lunchbönen på fredagar samlar tusentals muslimer. I orostider förbjuder Israel unga muslimska män att delta i bönen.

I den gamla stadskärnan bor judar, armeniska kristna, arabiska kristna och arabiska muslimer i egna kvarter. Sedan 1967 har ett antal arabiska hus sålts till judiska köpare, vilket lett till inbördes osämja mellan palestinier.

Israels överhöghet över den östra halvan betraktas internationellt som en ockupation, och Israel har fått kritik för att inte uppfylla reglerna i Fjärde Genèvekonventionen. Den säger både att en ockupationsmakt inte får flytta in sin egen befolkning och att övermakten måste sörja för civilbefolkningens behov i det ockuperade området.

Den 6 december 2017 fattade den amerikanske presidenten Donald Trump beslut om att USA skulle erkänna Israels övermakt över hela Jerusalem och flytta den amerikanska ambassaden dit från Tel Aviv. Det var ett beslut som USA:s presidenter hade undvikit att genomföra före Trump och det har lett till skarp kritik mot både Israel och USA (se Utrikespolitik). Trump presenterade därefter en fredsplan med målet  att Östra Jerusalem, inklusive de för muslimer heliga platserna, skulle tillfalla Israel permanent. Sedan Joe Biden vann nästa presidentval 2020 har det framkommit att USA inte flyttar tillbaka ambassaden till Tel Aviv men att USA:s konsulat i Östra Jerusalem återöppnas för att förbättra relationerna till palestinierna. 

Palestina – Bosättningarna

Israeliska bosättningar på ockuperad mark har anlagts i flera syften alltsedan Israel intog områdena 1967. En av följderna är att samhällen med judisk befolkning utgör ”fakta på marken”, som försvårar förutsättningarna att uppnå fredsavtal med palestinierna och med Syrien.

I junikriget 1967 ställdes Israel mot de omgivande arabiska grannländerna och hade framgång. Israel intog Östra Jerusalem och Västbanken från Jordanien, Gazaremsan och Sinaihalvön från Egypten samt Golanhöjderna från Syrien.

I alla de fem ockuperade områdena började Israel efter några år bygga bostäder för israeler. Den internationella kritiken blev häftig. Enligt Fjärde Genèvekonventionen, en av de internationella överenskommelser som kallas krigets lagar, är det förbjudet för en ockupationsmakt att flytta in sin egen befolkning. Israel är en av de stater som har godkänt konventionen.

Två av de fem intagna områdena har Israel senare utrymt: Sinai 1982 och Gazaremsan 2005 (se Modern historia). Bosättarna har tvingats flytta.

Två ockuperade områden – Östra Jerusalem och Golanhöjderna – har Israel däremot knutit hårdare till sig; israelisk lag har införts där trots mycket skarp internationell kritik. Syrien kräver att få tillbaka Golan och bosättningarna där utgör hinder för ett fredsavtal. Men det är framför allt i Östra Jerusalem som israeler flyttar in genom mycket omfattande byggverksamhet som stöds av staten.

I det femte området, Västbanken, fortsätter de israeliska bosättningarna också att växa, men där är Israels anspråk mer oklara. Utbyggnaden försvårar livet för den palestinska befolkningen på flera sätt – främst genom det vägnät som förbinder bosättningarna med Israel. Vägarna är förbjudna för palestinierna och utgör i många fall hinder när de ska nå sina odlingar. Samtidigt är Västbanken, Östra Jerusalem och Gazaremsan de områden palestinierna gör anspråk på för att kunna bilda en egen stat. Det har väntats, i synnerhet i samband med fredsprocessen på 1990-talet, att parterna skulle lösa frågan genom avtal, men Israel har de senaste åren dominerats av krafter som är ovilliga att lämna ifrån sig mark.

Bosättarorganisationen Yesha-rådet uppgav 2018 att den judiska befolkningen på Västbanken, Östra Jerusalem oräknat, uppgick till drygt 435 000, efter en ökning med 3,4 procent 2017. På organisationen Fred nus sajt angavs antalet vid nyår 2023 till 465 400. Dessutom bor cirka 200 000 israeler i Östra Jerusalem och 20 000 i Golan, enligt fredsorganisationer i Israel som är kritiska till bosättningspolitiken. Omvärldens kritik har också varit ihärdig genom åren, inte minst i FN-resolution 242 som kräver att parterna i 1967 års krig drar sig tillbaka från ockuperad mark.

De största bosättningarna är Modiin Ilit (70 000 invånare) väster om Ramallah, Beitar Ilit (56 000 invånare) sydväst om Jerusalem och Maaleh Adumim (41 000 invånare) öster om Jerusalem.

Israeliska armén beskyddar bosättarna mot palestinska angrepp.

Det vanligaste argumentet för israelisk bosättning är att Östra Jerusalem och Västbanken är historisk, judisk mark (se Äldre historia). Religiösa kretsar med nationalistiska mål drev tidigt efter 1967 på för att Israel skulle börja ta marken i anspråk, och de ultraortodoxa judarna utgör i dag cirka en tredjedel av invånarna i bosättningarna – betydligt större andel än de är av Israels befolkning som helhet. Men även säkerhetsfrågor och bostadspolitik har spelat in. 1973, sex år efter junikriget, försökte arabländerna genom krig ta tillbaka den ockuperade marken. De misslyckades, men i Israel höjdes röster för att man måste behålla områdena för att ha bättre möjlighet att skydda sig mot arabiska anfall.

Anspråken på marken har också ökat med växande bostadsbrist i Israel. Efter Sovjetunionens sammanbrott i början av 1990-talet tilltog en invandringsvåg från tidigare sovjetstater till Israel. En miljon människor med judisk bakgrund flyttade in, till ett litet land där det var svårt att hitta bostad. I ryskspråkig press förekom annonser där man marknadsförde moderna bostäder till subventionerade priser – utanför Israel: i bosättningar på ockuperat område.

Gradvis har israelisk lag ändrats så att bosättare omfattas av bland annat pensioner, sjukförsäkring och rösträtt på samma sätt som om de hade bott på mark som inte är omtvistad. Flera partier driver bosättarnas intressen.

Israel har inte offentliggjort hur mycket bosättningspolitiken har kostat genom åren, men Roby Nathanson, chef för Makrocentret för politisk ekonomi som är en israelisk enskild organisation, beräknade 2018 statens kostnader sedan 1967 till motsvarande närmare 200 miljarder kronor. Bosättningarnas yta på Västbanken hade fördubblats de senaste 18 åren, uppgav organisationen. Expansionen uppmuntras genom att den genomsnittlige bosättaren får tre gånger så mycket i statliga subventioner som de boende inom 1967 års gränser.

Både kostnaderna och i synnerhet de dödsoffer som krävs när palestinier tar till våld mot bosättare bidrog till Osloprocessen på 1990-talet. Processen bars fram av fredsvilja på båda sidor. I samband med fredsförhandlingarna har det cirkulerat förslag om att Israel ska tömma de flesta av bosättningarna på Västbanken, som är ganska små. De största skulle däremot bli kvar och anslutas till Israel. Palestinierna skulle i utbyte få annan mark från israelisk sida.

Ingen regering i Israel, inte heller Arbetarpartiregeringen som var engagerad i Osloprocessen, har helt lagt band på utbyggnaden. Alltsedan högerblocket Likuds valseger i mitten av 1990-talet har konservativa partier dominerat israelisk politik och utbyggnaden har tvärtom uppmuntrats med endast kortare uppehåll. Undantaget är Gazaremsan, som Israel utrymde 2005, då Likudledaren Ariel Sharon som premiärminister överraskande hade kommit fram till att det motverkade Israels intressen att ha bosättare där.

I fråga om Östra Jerusalem råder huvudsakligen samsyn i Israel. Partier över hela det politiska spektrumet vill behålla hela staden under israelisk kontroll.

Anspråken på Västbanken drivs hårdast av nationalreligiösa partier, och de har stärkt sin ställning. Bosättarrörelsen är sedan 2015 företrädd i regeringen. Ledare för bosättarpartier uttrycker långtgående krav. Naftali Bennett, som varit både försvarsminister och premiärminister, har till exempel föreslagit att mer än 60 procent av Västbanken (Område C enligt 1990-talets fredsavtal), som står helt under israelisk kontroll och där de flesta bosättningarna ligger, ska annekteras. Israeliska staten har brukat göra skillnad på drygt 130 ”lagliga” bosättningar och över 100 ”utposter”, men konservativa politiker och bosättare har de senaste åren tryckt på för att få utposterna tillåtna i lag. En av frågorna är hur palestinska markägare – som inte ges möjlighet att säga nej – ska kompenseras för den mark de måste ge upp.

Under tiden fortsätter bosättare och palestinier att göra livet surt för varandra med mordbränder, knivattacker och skottlossning. En av de mest oroliga platserna är stadskärnan i Hebron, där en liten grupp bosättare lever mitt bland palestinska stadsbor.

I andra bosättningar råder en mer sammansatt bild. Det finns palestinier som arbetar i företag i bosättningar och många har försörjt sig på byggarbeten där. De flesta bosättningarna är tätt byggda villasamhällen, av säkerhetsskäl uppförda på höjder.

Internationellt, bland annat inom EU, förespråkar många länder att varor som tillverkas i bosättningarna ska bojkottas eller i varje fall inte beviljas lika förmånliga handelsvillkor som andra israeliska produkter. USA:s förändrade Mellanösternpolitik under president Donald Trump innebar ökad amerikansk förståelse för bosättarrörelsens markanspråk, men när Israels nya regering 2021 aviserade fortsatta utbyggnadsplaner på Västbanken tog Joe Bidens regering till skarpare kritik och "motsatte sig starkt" fler bostäder för inflyttande israeler. Lite i skuggan av USA:s omstridda beslut 2017 att godkänna Israels anspråk på Östra Jerusalem utnämnde Trump en amerikansk ambassadör som personligen var aktiv i en bosättarorganisation. Veteraner i USA:s diplomatkår protesterade skriftligen mot utnämningen, som de ansåg inte tjänade USA:s intresse eller utsikterna att uppnå fred.

Palestina – Utrikespolitik och försvar

Officiella företrädare för Palestinska myndigheten har på senare år bedrivit en diplomatisk kampanj kallad Palestina 194, i syfte att få Palestina erkänt som FN:s 194:e medlemsstat. Sedan 1940-talet finns också en FN-resolution med nummer 194 som erkänner palestinska flyktingars rättigheter. I praktiken har palestiniernas ställning trots det försvagats, särskilt som USA har förmått flera arabstater att upprätta förbindelser med Israel.

FN:s delningsbeslut 1947 var grunden för Israels självständighet 1948. Det har medfört att palestinska anspråk på mark som då kom att ingå i Israel inte erkänns internationellt. Däremot har en lång rad FN-resolutioner därefter inneburit stöd för andra palestinska krav, bland dem generalförsamlingens resolution 194, om flyktingars rätt till återvändande och/eller kompensation för mark och bostäder, och resolutionerna 242 respektive 338 i FN:s säkerhetsråd, med krav på israelisk reträtt från ockuperat område.

Utredare utsedda av FN:s människorättsråd framhöll 2022 att den israeliska ockupationen och diskrimineringen riktad mot palestinier är de främsta anledningarna till den oupphörliga våldsspiralen. Israel gavs, liksom i många granskningar tidigare, huvudansvar för att genomföra åtgärder som kan leda till att våldet upphör.

1974 fick paraplyorganisationen PLO observatörsstatus i FN och ett erkännande som legitim representant för palestinierna. Det förstärktes av Osloprocessen på 1990-talet som bland annat innebar ett ömsesidigt erkännande av PLO och Israel. Palestinska myndigheten, bildad av PLO, är den statsförvaltning som andra länder har officiella förbindelser med, exempelvis som mottagare av bistånd.

Kampanjen för fullt medlemskap i FN började drivas när hoppet om nya fredsförhandlingar med Israel börjat falna. En ansökan lämnades in av president Mahmud Abbas 2011. Initiativet stöttades framför allt av medlemsländer i Arabförbundet. Året därpå skördade Abbas en framgång då FN:s generalförsamling röstade för att höja Palestinska myndighetens status i FN från observatör till observatörsstat, en position som Vatikanstaten dittills varit ensam om.

Såväl enskilda länder som internationella organisationer uppvaktas i syfte att vinna stöd för en palestinsk nationell agenda. Genom åren har PLO/Palestinska myndigheten tagit initiativ för att uppnå medlemskap i en rad olika FN-organisationer, bland dem Unesco, organisationen för utbildning och kultur. Där har motsättningar med Israel varit återkommande. 2015 anslöt sig Palestina till Internationella brottmålsdomstolen (ICC) och skrev under dess Romstadga. Kort efteråt begärde den palestinska ledningen att domstolen skulle utreda om brott mot mänskligheten har begåtts mot palestinier i de ockuperade områdena. USA, som i lag förbjuder finansiellt stöd till FN-organisationer som ger Palestina medlemskap, har protesterat genom att dra sig ur Unesco och ta sin medverkan i vissa andra samarbeten under omprövning. Eftersom USA också brukar vara det största enskilda givarlandet till Unrwa får beslut i Washington om att begränsa stödet till flyktingorganisationen kännbara effekter för skolor och vård i flyktinglägren. Även i fråga om Israels fortsatta utbyggnad av bosättningar på ockuperad mark har palestinierna begärt en brottsutredning hos ICC.

Vid nyår 2023 lyckades palestinierna få FN:s generalförsamling att rösta för att begära ett utlåtande från Internationella domstolen om den israeliska ockupationen. Israel, med en ny högertung regering, svarade bland annat med att en betydande del av de skatter som israeliska staten tar upp för Palestinska myndighetens räkning ska hållas inne.

Besvikelse mot arabländer

PLO företräder palestinierna också i Arabförbundet, de arabisktalande ländernas samarbetsorganisation. En större krets länder nås i organisationen Islamiska konferensen (OIC), ett samarbete mellan muslimska stater. OIC bildades 1969 – efter 1967 års krig då Israel intagit Östra Jerusalem och stadens äldsta, centrala delar med de förnämsta heliga platserna.

Kungen av Jordanien har formell ställning som beskyddare av islams heliga platser i Jerusalem. 1988, i samband med att palestinska organ i exil utropade en palestinsk stat, avstod Jordanien sina anspråk på mark väster om Jordanfloden till förmån för en palestinsk stat. Jordanien och Israel håller fred sedan 1994 och jordanska synpunkter kan få visst genomslag på den israeliska politiken gentemot palestinierna.

Egypten, som slöt fred med Israel 1978–1979, gav i samband med detta upp sina anspråk på Gazaremsan. ”Medlare med egna intressen” är en sammanfattande beskrivning av hur Egypten förhåller sig till palestinska falanger. Islamiströrelsen Hamas i Gaza bildades som ett utskott av Muslimska brödraskapet, en sunnimuslimsk organisation som finns i flera länder och motarbetas av statsledningen i Kairo. Egypten vill inte heller äventyra freden med Israel även om den aldrig har beskrivits som varm och föredrar ett PLO dominerat av sekulära Fatah framför de islamistiska maktanspråken från Hamas i Gaza. Det spelar också in att Egypten bekämpar jihadiströrelser på Sinaihalvön, som gränsar till Gazaremsan.

När Förenade arabemiraten 2020 erkände Israel och beslöt upprätta fulla diplomatiska förbindelser med landet, var det Israels tredje fredsavtal med ett arabland. Ett huvudsyfte för Israel är att motverka Irans inflytande i Mellanöstern. Sunnimuslimskt styrda länder hyser likt Israel oro för det shiastyrda Iran och flera av dessa har liksom emiraten beslutat erkänna Israel. För palestinierna vittnar avtalen om att den arabiska uppslutningen bakom palestinska krav och protester mot den israeliska ockupationen blivit svagare, och förklaringen lär vara att ett antal statsledningar i regionen ser Iran som ett större problem. Emiraten har motiverat sin Israelöverenskommelse med att man på det sättet förmått den israeliska regeringen att ställa in en planerad annektering av mark på Västbanken, mark som Israel intog i krig 1967 men som även palestinierna gör anspråk på till en palestinsk stat. Palestinierna har reagerat med bitterhet och fördömanden på närmandet mellan andra arabländer och Israel. Skarpast är omdömet från islamiströrelsen Hamas som har den lokala makten i Gazaremsan: Hamas har kallat avtalen "en dolkstöt i ryggen" på det palestinska folket. 2020, då covid-19-pandemin grasserade, tackade Palestinska myndigheten nej till sjukvårdsutrustning från Förenade arabemiraten. Transporten bottnade i en överenskommelse mellan emiraten och Israel, men hade inte samordnats med palestinierna.

Palestinierna oroas av det faktum att Israel har ansträngt sig för att förbättra sina förbindelser även med andra arabstater som landet inte ens haft diplomatiska förbindelser med, i synnerhet Saudiarabien. Efter Förenade arabemiraten har såväl Bahrain som Sudan och Marocko meddelat att de erkänner Israel. Att Sudan ställer in sig på förbindelser med Israel är en stor motgång för palestinierna: 1967 (då Israel intog bland annat ännu ockuperade palestinska områden) stod Sudan värd för ett möte i Arabförbundet där medlemsländerna samlades bakom tre nej till Israel: nej till fred, nej till erkännande, nej till förhandlingar. 

Marocko hade diplomatiska förbindelser på låg nivå med Israel på 1990-talet, då Osloprocessen var på väg att leda till en tvåstatslösning mellan Israel och Palestina. Förbindelserna drogs ned vid millennieskiftet när fredsprocessen havererade och den andra palestinska intifadan utbröt. 2020, när Marocko beslöt erkänna Israel, rapporterades landets kung ha lovat palestinierna att fortsätta stödja deras strävan efter en egen stat.

I fredsprocessen, som hittills har byggt på förutsättningen att målet är en tvåstatslösning, har USA haft en nyckelroll. President Barack Obama gjorde 2009 uttalanden som innebar ett stöd för stilleståndslinjen före 1967 som gräns för en palestinsk stat. När Obamas efterträdare Donald Trump i december 2017 meddelade att USA:s Israelambassad skulle flyttas från Tel Aviv till Jerusalem innebar det ett erkännande av Israels kontroll över hela staden, också dess arabiska östra halva. I FN:s generalförsamling hölls en omröstning, där 128 länder röstade emot det amerikanska beslutet, och få länder har följt USA i spåren. USA:s regering gick i november 2019 vidare med ett annat mycket kontroversiellt besked: att man inte ansåg att israeliska bosättningar på ockuperad mark nödvändigtvis innebär brott mot folkrätten och att bedömningen av om bosättningar är lagliga borde göras i Israel, av Högsta domstolen. Från palestinsk sida sågs uttalandet som att USA skulle släppa lös "djungelns lag". Omvärlden, exempelvis EU, skyndade sig att upprepa den hållning som gällt alltsedan ockupationen 1967: att bosättningarna bryter mot Fjärde Genèvekonventionen som förbjuder en ockupationsmakt att flytta in sin egen befolkning. 2020 lade president Trump fram en fredsplan, som i alla viktiga avseenden gav stöd för israeliska anspråk. För att göra planen mer tilltalande för palestinierna (och omvärlden) ställde USA stora investeringar i den palestinska ekonomin i utsikt; övertalning om att satsa stora belopp hade riktats mot rika arabstater i regionen. Palestinierna hade för sin del "lobbat" hos grannstater och EU-länder för att förmå dem att inte stödja Trumps plan.

Joe Biden har som president lämnat besked om att USA:s hållning i Mellanösternfrågan till stor del återgår till vad som gällt tidigare från Washington: arbete för en tvåstatslösning, med återupprättat stöd till flyktingorganisationen Unrwa. Däremot kommer beslutet att flytta USA:s ambassad till Jerusalem inte att rivas upp.

Fram till 2022 hade 138 av FN:s medlemsländer erkänt Palestina, bland dem Sverige (2014) och Island. Många av erkännandena kom redan efter en självständighetsförklaring från PLO 1988 (se Modern historia). EU har både kritiserat Trumps Jerusalembeslut och upprepat sitt stöd för tvåstatslösningen, men de flesta medlemsländer avstår ännu från att erkänna Palestina som stat i väntan på ett slutgiltigt fredsavtal med Israel.

Turkiets president Erdoğan har ställt sig i täten för muslimska protester mot Israel. På turkiskt initiativ har OIC fördömt USA:s erkännande av Israels överhöghet över Jerusalem och uppmanat till inrättandet av en internationell fredsbevarande styrka för att beskydda palestinier. 2010 dog turkiska aktivister vid en israelisk räd i Medelhavet mot fartyget Mavi Marmara som försökte nå Gaza med förnödenheter.

Kosovo godtog 2021, som första muslimska land, Israels överhöghet över Jerusalem. I utbyte erkände Israel Kosovos självständighet.

Försvar

Palestina har inget flygvapen, ingen flotta och ingen konventionell armé med till exempel pansarstyrkor. I fredsförhandlingar med Israel – som har alla former av högteknologiska vapensystem – har det konsekvent varit ett krav från israelisk sida att den palestinska sidan ska vara demilitariserad.

Palestinska myndigheten sköter dock säkerheten i område A ­– enklaverna på Västbanken – samt, på papperet, i Gazaremsan, men där har islamiströrelsen Hamas den faktiska kontrollen sedan 2007.

När Palestinska myndigheten bildats 1994 fick den numer avlidne presidenten Yasir Arafat kritik för att ha inrättat alltför många olika säkerhetsstyrkor och låtit dem svälla till att omfatta alltför många anställda. Det var bland annat ett sätt för Arafat att samla olika gerillarörelser och skapa försörjning för de män som lade ned vapnen i och med fredsavtalen. Arafat använde styrkorna hårdhänt mot palestinska oliktänkande, i synnerhet sådana som var motståndare till fredsavtalen.

När fredsprocessen spårade ur och det andra palestinska upproret mot Israel, al-Aqsa-intífadan, bröt ut 2000 ledde våldsupptrappningen och de palestinska styrkornas deltagande i upproret till hårda israeliska åtgärder. En omorganisation av Palestinska myndighetens styrkor följde, under internationell press mot Arafat. Antalet styrkor minskades. En följd av att detta blev att militanta rörelser utanför den erkända palestinska förvaltningen fick möjlighet att rycka åt sig initiativet, och växa.

De palestinska säkerhetstjänsterna omfattar fyra grenar: nationell säkerhet, inre säkerhet, underrättelsetjänst och ett presidentgarde. Presidenten är överbefälhavare. 1990-talets fredsavtal medger också palestinsk polis med uppgifter av mer ordinär karaktär, som att upprätthålla allmän ordning och bevaka byggnader.

Införsel av vapen ska kunna kontrolleras av Israel.

Flera gerillaorganisationer verkar fortfarande. De bekämpar och bekämpas av Israel och är också uttryck för osämja inom det palestinska samhället. Till skillnad från åren när de palestinska  grupperingarna blev som mest uppmärksammade för terrordåd som flygkapningar är  det nu främst politiska rörelser med religiös grund som agerar. Störst är Hamas, som lutar sig mot en egen väpnad gren för att behålla den lokala makten i Gazaremsan.

LÄSTIPS! Läs mer om Palestina i UI:s nättidning Utrikesmagasinet:
Arabländer väljer Trump och Israel före Palestina (2020-10-08)

Palestina – Ekonomisk översikt

Israeliska restriktioner och inbördes palestinsk osämja samverkar till att göra de ekonomiska utsikterna dystra för palestinierna. Ett uppsving efter fredsavtalen med Israel på 1990-talet har förbytts i isolering och biståndsberoende.

Nästan hela budgeten består av bistånd från utlandet samt de tull- och momsintäkter som Israel administrerar. Budgetstöd är avgörande för Palestinska myndighetens förmåga att klara av sina åligganden och avlöna sina anställda. Både USA och arabländer använder inskränkningar i biståndet som påtryckningsmedel eller för att markera politiskt missnöje.

Israel kontrollerar all import och export från Västbanken och Gaza. I tider av oro har Israel helt enkelt stängt gränserna både för handel och för palestinier som arbetar i Israel. Även det barriärbygge som ska hindra självmordsbombare från att ta sig in i Israel, andra avspärrningar och byråkratiska hinder har allvarligt hämmat den palestinska ekonomin, liksom de återkommande krigen mellan Israel och radikala grupper i Gaza.

Servicesektorn, dvs olika former av tjänster och handel, dominerar. Men Palestinska myndigheten har en nyckelroll som arbetsgivare på Västbanken, där en fjärdedel av befolkningen tros vara direkt beroende av anställningar i offentliga organ. 

Handeln med omvärlden går med stort underskott. Kostnaderna för importen överstiger inkomsterna från exporten flera gånger om. 80 procent av den palestinska exporten går till Israel. Resten går till arabländer – främst Jordanien, Förenade arabemiraten och Egypten – men också till Nederländerna och till Tyskland säljs vissa varor.

Palestiniernas behov av att importera basvaror som livsmedel är stort liksom behovet av byggvaror, särskilt till återuppbyggnad i Gazaremsan som är satt under blockad av Israel sedan islamiströrelsen Hamas lokala maktövertagande 2006–2007.  ”Tunnelekonomi” har blivit en av följderna: smuggling av allt från förnödenheter till vapen genom olagliga tunnlar till Egypten, grävda under gränsen. Både israeliska och egyptiska myndigheter har ingripit för att blockera och rasera tunnlarna.

Israels blockad mot Gaza försvårar verksamheten även för företag i området, inte minst genom att köpkraften hos konsumenterna minskar.

I och med den israeliska ockupationen 1967 blev gästarbete i Israel inom jordbruk, servicenäringar och byggverksamhet en viktig inkomstkälla för palestinier. I början av 1990-talet jobbade cirka 150 000 palestinier i Israel. Men terrordåd och bojkotter riktade mot Israel ledde till att arbetstillstånden begränsades och den palestinska arbetskraften ersattes med personal från andra håll, främst Balkan och Thailand. De palestinska gästarbetarna har blivit fler igen sedan dess. 2021 framkom att arbetstillstånd skulle ges till drygt 100 000 palestinier inne i Israel och 30 000 i de judiska bosättningarna på Västbanken. Den palestinska statistikmyndigheten har brukat räkna med att ungefär var sjätte yrkesverksam får försörjning genom arbete i Israel och Israel är mer benäget att ge arbetstillstånd till personer från Västbanken än till Gazabor. 

Enligt uppgifter på nyåret 2023 från forskningsinstitutet Masarat i Gaza lämnade 36 000 människor remsan under den föregående femårsperioden för försöka emigrera. Somliga, oklart hur många, drunknade i Medelhavet.

Palestina använder israeliska shekel som valuta i enlighet med avtal som slöts i Paris som led i Osloprocessen på 1990-talet. I takt med att Israels ekonomi blir alltmer digital uppstår nu hakar i systemet. Palestinier som arbetar i Israel får sin lön i sedlar, men pengarna cirkulerar inte snabbt in i den israeliska ekonomin igen, och palestinska handlare får betala avgifter för kontanthanteringen.  Somliga palestinska experter vill att Palestina ska skaffa sig en egen valuta eller övergå till att använda jordanska dinarer, som också cirkulerar på Västbanken. Israels centralbank framhåller för sin del att de kontanta betalningarna gör det svårare att övervaka eventuella överföringar till militanta rörelser.

Jordbruk har traditionellt varit en viktig palestinsk näring. Viktiga grödor är tomater, oliver och citrusfrukter. Från boskapsuppfödningen kommer fårkött och getost. Såväl odlingsmark och bete som fiskevatten har minskat genom att Israel tagit arabiskägd mark i besittning, antingen för direkt eget bruk (som judiska bosättningar) eller i militära syften, exempelvis bygget av en säkerhetsbarriär på Västbanken och avgränsning av havet utanför Gazas kust. I Beit Jala nära Betlehem till exempel är den judiska bosättningen Gilo till stor del byggd genom att palestinskägda olivlundar tvångsinlösts. Ett utbrott av mul- och klövsjuka bland boskap på Västbanken 2022 kan tjäna som exempel på hur alla omständigheter kopplas till ockupationen: när djurbesättningar måste avlivas fruktar palestinska bönder att mark som får ligga obetad ska tas i anspråk av israeler som hävdar att marken saknar ägare. 

Palestinskt lantbruk begränsas också av att Israel i huvudsak kontrollerar vattenresurserna (se Naturtillgångar, energi och miljö). Bara en mindre del av odlingarna konstbevattnas.

Fisket bedrivs i havet utanför Gazaremsan, men inskränks av att Israel från och till minskar den zon utanför stranden vid Medelhavet som palestinska båtar får fiska i. Osloavtalen på 1990-talet gav Gazaremsan en fiskezon på 20 sjömil. Under orostider har fiskezonen av Israel minskats ända ned till mellan tre och tolv sjömil. I och med det har tusentals palestinska fiskare förlorat sin inkomst och livsmedelsförsörjningen i Gaza har försämrats. 

Industrin är föga utvecklad. Jordbruksprodukter, tvål, kläder och möbler framställs småskaligt, vanligen i familjeföretag. Staden Hebron (al-Khalil) är känd för småindustrier av flera slag, bland annat glas och textilier. Tvålen från Nablus är berömd och har mycket lång tradition. Produktionen bygger på att trakten frambringar olivolja av hög kvalitet.

Företagssamarbeten mellan Israel och Palestina förekommer, på senare år bland annat på IT-området.  En handfull israeliska IT-företag samarbetar med palestinska företag.  Israelisk brist på ingenjörer kan vara till fördel för välutbildade palestinier, enligt nyhetssajten Ynet. 2018 utexaminerades cirka 3 000 ingenjörer från palestinska universitet. Ett hinder för dem är att investerare som aktar sig för risk undviker att satsa direkt i de palestinska områdena. Medan Israel är i färd med att bygga ut 5G-nät har palestinierna bara haft tillgång till 3G på Västbanken och 2G i Gazaremsan. I slutet av 2021 kom ett israeliskt politiskt klartecken för 4G, men i praktiken lät licenserna vänta på sig även under 2022.

Att Israel har väldigt mycket större inkomster från turismen beror inte minst på badorterna vid Medelhavet och Röda havet – men det handlar också om att även inkomster som genereras av palestinska sevärdheter stannar i Israel. De flesta besökare flyger in via Israel som därmed får landningsavgifter, hotellnätter, inkomster för reseföretag och shopping. Några av de främsta sevärdheterna ligger i Jerusalems gamla stad, som Israel har annekterat. Standarden är lägre inom den palestinska turistnäringen, vilket också talar för att skillnaden i intäkter består.

Kommunikationer

Svårigheter för palestinier att få färdas mellan Västbanken och Gazaremsan, över israelisk mark, har skärpt tudelningen av den inte färdigbildade staten Palestina. Israeliska gränskontroller och militära vägspärrar försvårar resor och transporter mellan de palestinska enklaverna på Västbanken, liksom export och import av varor. 

Enklavindelningen formaliserades genom Osloprocessen, som stegvis gav palestinierna lokalt självstyre framför allt runt städer. Tre femtedelar av Västbanken har kvarstått under full israelisk kontroll; där, i det som kallas område C, finns ett vägnät som inte skapats för palestiniernas behov utan för att binda samman judiska bosättningar med Israel och med varandra, och för att underlätta israeliska arméns rörelser. Vägarna bevakas med vägspärrar och ”flygande inspektioner”. Vägnätet för bosättare är under fortsatt utbyggnad, till stor del på tvångsinlöst palestinsk mark. Den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem publicerar listor över vägspärrar och över vägar som är förbjudna för palestinier.

När det gäller Gaza kontrollerar Israel gränserna till sjöss och i luften, till största delen också på marken. Varuleveranser och persontransporter in i Gaza från Israel kanaliseras genom enstaka gränsövergångar. Via gränsövergången i Rafah kan personer resa till och från Egypten, men egyptiska myndigheter tillämpar restriktioner, bland annat oberäkneliga öppettider. Varulaster från Egypten måste passera gränsstationen Kerem Shalom, som drivs av en israelisk myndighet.

På grund av blockaden har palestinier i Gaza endast tillgång till den del av Medelhavet som ligger närmast stranden. Israel ingriper också mot fartyg från andra länder som försöker ta sig till palestinsk hamn.

Efter Osloprocessen byggdes på 1990-talet en flygplats i Gazaremsan, som blev palestiniernas enda förbindelse med omvärlden som inte kontrollerades av Israel eller Egypten. Men flygrörelserna blev få och försvårades av att teknisk utrustning länge blev liggande i den israeliska hamnen Ashdod. Det var en av många dispyter mellan israeler och palestinier som ledde till att frukterna av fredsavtalen inte blev de förväntade. Endast flygningar i dagsljus mellan Gaza och Jordanien respektive Egypten kunde genomföras. Radar och rullbana förstördes några år senare av Israel. Efter Hamas maktövertagande i Gazaremsan 2007 och islamiströrelsens återkommande konflikt med Israel, med israeliska flygbombningar, har flygplatsen legat oanvändbar.

Hela Västbankens gräns mot Jordanien kontrolleras av israeler. En palestinier som vill resa in från Jordanien till Västbanken över Jordanfloden måste passera en israelisk gränskontroll vid Allenbybron. För israeler och turister finns fler tillåtna passager.

Behov av åtgärder

Fortsatt krigsrisk och minskat bistånd från omvärlden gör att Världsbanken beskriver läget för den palestinska ekonomin som oroande.  De svåra förhållanden som råder i Gazaremsan drar ner resultaten. Världsbanken återgav 2022 beräkningar av arbetslösheten till 17 procent på Västbanken och 44 procent i Gazaremsan.

Världsbanken har sedan tidigare lyft fram att det behövs åtgärder för att den privata sektorn ska kunna skapa jobb. Banken, som regelbundet utvärderar förhållandena, vill att Israel

  • förbättrar procedurerna vid gränsövergångar som gör handel dyrare och krångligare för palestinska företag än för israeliska
  • lyfter restriktionerna som begränsar palestiniers tillgång till område C (den majoritet av marken på Västbanken där Israel har full kontroll)
  • lyfter blockaden mot Gaza
  • förtydligar listan över produkter som har både civil och militär användning och därför är förbjudna eller kräver särskilda tillstånd.

Palestinska myndigheten har för sin del bland annat fått råden att reformera regelverket för företag och effektivisera skatteuppbörden.

Världsbanken framhåller också att den palestinska ekonomin är på efterkälken i fråga om digitalisering.

Källor till denna text

Fakta – Ekonomi

Valuta
israelisk shekel och jordansk dinar
Viktigaste exportvaror
livsmedel, textilier, skor, maskiner, fordon
Största handelspartner
Israel, Jordanien

Källor

Palestina – Naturtillgångar, energi och miljö

Vatten är den viktigaste av alla naturtillgångar i Palestina – därför att varken palestinierna eller grannarna har tillräckligt med vatten. Det gör också vattnet till en säkerhetsfråga. 

Till naturtillgångarna räknas också vit kalksten, kallad Jerusalemsten, som kan ses i många byggnadsverk.Det finns flera hundra stenbrott på Västbanken. Samhället Beit Fajjar är centrum för brytningen.

Naturgas har upptäckts i havet utanför Gazaremsan. Ett brittiskt företag har fått i uppdrag att utvinna och exportera gasen men någon verksamhet har ännu inte kommit i gång. Palestinska myndigheten har i stället visat intresse för att köpa gas från Israel. Från Israel kommer också merparten av den el som används. En mindre del härrör från Egypten och Jordanien eller alstras av små lokala generatorer.

En stor del av de underjordiska vattentillgångarna i området finns under den ockuperade Västbankens berg. Där rinner också vattendrag upp som flyter genom Israel till Medelhavet och möjliggör israeliskt jordbruk. Beräkningar som gjorts på senare år utmynnar i att Israel och de judiska bosättningarna på Västbanken använder ungefär fyra femtedelar av vattnet därifrån, medan palestinier har tillgång till en femtedel. Israel har större befolkning, men även räknat per invånare använder israeler mer vatten än palestinier. Obalans i de tekniska förutsättningarna kan också observeras. Den palestinska infrastrukturen är i sämre skick, och spill- och avloppsvatten tas inte tillvara i samma utsträckning som i Israel.

Under Osloprocessen på 1990-talet bildades palestinska och israeliska förhandlingsdelegationer för vattenfrågan, med ett preliminärt avtal om vattenförbrukningen. Ett slutgiltigt avtal mellan parterna har inte uppnåtts.

Det stora uttaget av färskvatten från den 25 mil långa Jordanfloden, som rinner upp i de libanesiska bergen och passerar sjön Gennesaret, har bidragit till sjunkande vattennivå i Döda havet. 2013 slöt Israel, Jordanien och palestinierna ett avtal om att bygga en vattenledning från Röda havet på jordanskt område. Palestinierna skulle genom ett följdavtal 2015 få köpa färskvatten av Israel. Kanalen skulle vidare möjliggöra bygget av två vattenkraftverk i Jordanien. Färskvatten skulle åstadkommas genom avsaltning i närheten av den jordanska staden Aqaba och saltvatten skulle därefter ledas till Döda havet. Finansieringen av projektet är inte löst och byggstarten har låtit vänta på sig. Från jordansk sida var signalerna 2021 att projektet läggs ned.

I Gazaremsan är saltvatteninträngning i grundvattnet ett tilltagande problem. Det finns internationella biståndsmedel avsatta för att bygga avsaltningsanläggningar, men sakkunniga som nyhetsbyrån Reuters talade med 2019 gjorde bedömningen att det kommer att ta åtskilliga år innan arbetet kan genomföras. Sedan dess har ytterligare ett krig mellan Israel och Hamasrörelsen (i maj 2021) i stället ökat behovet av andra insater, för återuppbyggnad av bland annat infrastruktur.

Osäker elförsörjning, särskilt i Gazaremsan, gör att palestinier så långt möjligt förlitar sig på batterier. I Gaza finns bara ett kraftverk, som är dieseldrivet, och strömavbrotten blir många och långa när det är brist på drivmedel. Till det bidrar den israeliska blockaden. Uttjänta batterier samlas på hög till sopberg. Fram till 2007 fanns ett samarbete med Israel kring miljöfarligt skräp, men samarbetet upphörde när Hamas tog makten i Gaza.

Gazaremsan har fått sitt första naturreservat, men då är det fråga om ett tioårigt framtidsarbete för att med FN-hjälp återställa en våtmark. 2021 slutade man att pumpa ut avloppsvatten i området, som länge fått tjäna som soptipp. Arbetet med att rena Wadi Gaza (Gazadalen), där ett vattendrag slingrar sig ner mot Medelhavet, beräknas kosta 66 mijoner dollar.

Mellanöstern hör till de områden som expertis har pekat ut som känsliga för växthuseffekten. Stigande temperaturer och torka hör till bilden. Palestina har ratificerat FN:s Parisöverenskommelse om att begränsa utsläppen av växthusgaser, men eftersom landet inte kontrollerar hela sitt territorium är det i praktiken Israels och i någon mån Jordaniens klimatpolitik som avgör utvecklingen.

Källor till denna text

Palestina – Sociala förhållanden

Fler än hälften av palestinierna lever under fattigdomsgränsen. Svårast är läget i Gazaremsan. Samhället är starkt präglat av patriarkala strukturer. Det uttrycks ibland som att män kämpar för nationellt oberoende medan kvinnors strid är dubbel: för palestinskt oberoende och mot manssamhället.

Situationen i Gazaremsan har förvärrats de senaste åren, enligt Världsbanken som i en rapport hösten 2021 beräknade att 59 procent av palestinierna lever under fattigdomsgränsen 5,50 US-dollar per dag, jämfört med 43 procent fem år tidigare. Efter ännu ett krig mellan Israel och Gazaremsan och restriktioner på grund av covid 19-pandemin hade fattigdomstalen ökat. 

Israels agerande, med blockad mot Gaza, och motsättningarna mellan de stora palestinska partierna samverkar till att samhället inte utvecklas. Arbetslöshetstalen är dramatiska. Runt hälften av alla arbetsföra saknar jobb; 45 procent enligt rapporten från Världsbanken. För det mesta är arbetslösheten mer än dubbelt så stor i Gazaremsan som på Västbanken. Även i Gaza kan siffran dock variera under året beroende på hur många som har säsongsarbete i jordbruket.

I en studie 2017 som publicerades i vetenskapstidskriften Plos One, en jämförelse mellan 20 länder från Marocko till Afghanistan, var det de palestinska områdena som uppvisade de högsta depressionstalen. Aktivister slog 2020 larm om en självmordsvåg bland unga i Gazaremsan. Såväl det stränga lokala Hamasstyret som Israels och Egyptens stängda gränser mot området angavs som orsaker.  I en enkät som gjordes 2020 av den brittiska organisationen Islamic Relief svarade dessutom 80 procent av 2 000 tillfrågade i Gaza att de led av psykisk ohälsa till följd av coronapandemin som minskade deras redan begränsade inkomster.

För att få specialistvård behöver palestinier komma till sjukhus i Israel. Rapporter återkommer särskilt i orostider om att patienter, ibland i ambulans, kan fastna vid israeliska vägspärrar. Men det förekommer också samarbete över gränsen: 2023 utfördes de första njurtransplantationerna i Gazaremsan av vårdpersonal från Israel, medlemmar av organisationen Läkare för mänskliga rättigheter.

FN-organisationen Unrwa har en betydande roll som arbetsgivare inom framför allt vård och skola i Gazaremsan, där en stor majoritet av befolkningen lever i flyktingläger. Unrwa har cirka 30 000 anställda, merparten palestinier.  Palestinska myndigheten är den viktigaste arbetsgivaren på Västbanken, där en fjärdedel av befolkningen tros vara direkt beroende av anställningar i offentliga organ. 

Hittills har endast offentliganställda i Palestina haft möjlighet att få pension, föräldraledighet eller arbetsskadeersättning – enligt officiell statistik omkring en fjärdedel av arbetskraften. Men 2017 rapporterade Internationella arbetsorganisationen (ILO) att ett socialförsäkringssystem för privatanställda palestinier – långt över hälften av de sysselsatta – och deras anhöriga stod färdigt, det första i sitt slag. Finansieringen hade lösts med kuwaitisk hjälp. Läs mer här.

Utbyggnaden av socialförsäkringssystemet var ett krav som hade framförts vid demonstrationer bland annat i Ramallah. Det ledde till att gamla trygghetslagar ändrades. En av förbättringarna är att kvinnor i arbetslivet ska kunna få 70 dagars betald föräldraledighet. Men kvinnor yrkesarbetar i ganska liten grad – bara var femte, enligt den palestinska statistikmyndigheten – och de har i allmänhet lägre lön än män.

I privata frågor som gäller familj, äktenskap och könsidentitet är värderingarna traditionella, med nutida svenska mått mätt stränga. Det gäller både bland kristna och bland muslimer. Det inträffar att sådana konflikter utmynnar i hedersmord.

Den första palestinska intifadan (upproret mot Israel 1987–1993) präglades av hög aktivitet i civilsamhället. Sekulära kvinnoorganisationer, främst vänstergrupper, framträdde. Islamiska kvinnoorganisationer använde delvis samma metoder till att mobilisera kvinnor även om de engagerade sig för andra ideal.  Efter Osloprocessen råder splittring. Många frivilligorganisationer verkar med bistånd från västländer, men deras legitimitet i det palestinska samhället kan vara begränsad.

Klansystemet har bevarats, liksom i många samhällen där övermakterna har växlat och individuella medborgerliga rättigheter förblivit svaga. En klan, hamulah, omfattar förutom kärnfamiljen den närmaste släkten, på faderns sida. Den ger trygghet och hjälp till försörjning men också förpliktelser. I jordbrukarsamhället innebar det en form av kollektivt ägande: marken kunde fördelas mellan familjer i klanen. Urbanisering har medfört att systemet försvagats.

Det finns inga lagliga hinder för kvinnor att äga fastigheter eller företag, däremot sociala normer. Enligt en studie gjord för EU-parlamentet förväntas kvinnor ofta överlämna ärvd egendom till bröder för att hålla samman ägandet i familjen, vilket medför att kvinnor särskilt på landsbygden inte hävdar den rätt de har enligt islamisk lag (en dotter har rätt till hälften så stort arv som en son). Vid giftermål flyttar bruden vanligen till brudgummens familj.

Ett departement för kvinnofrågor inrättades inom Palestinska myndigheten 2003. 2018 avskaffades en lag som gjorde det möjligt för en våldtäktsman att undkomma straff om han gifte sig med offret. I Jordanien hade kvinnoorganisationer kort dessförinnan lyckats få bort en lag med den lydelsen i samband med en översyn av strafflagen. (Sådana lagar finns kvar i ungefär 20 länder i världen, enligt FN.)

Källor till denna text