Palestina – Inrikespolitik och författning

Nutidens Palestina är ett embryo till stat, en statsbildning som påbörjades på 1990-talet och har erkänts politiskt av många länder. Men dess gränser är inte fastställda och stora delar av landet är antingen ockuperade av Israel eller under blockad. Intern osämja mellan palestinska fraktioner förlamar beslutsfattandet. Sedan 2007 har det palestinska självstyret (Västbanken och Gazaremsan) regerats av två olika palestinska rörelser – den sekulära organisationen Fatah på Västbanken och islamiströrelsen Hamas i Gaza.

Genom de så kallade Osloavtalen 1993 och 1995 bekräftades en fredsprocess mellan palestinier och israeler (se Modern historia). Avtalen gav palestinierna självstyre i Gazaremsan och delar av Västbanken som delades in i tre områden (A, B och C) beroende på graden av självstyre (se Geografi och klimat). Senast 1998 var det tänkt att förhandlingar skulle slutföras om Västbankens och Gazas permanenta status och andra frågor. De har inte kunnat lösas.

Administrationen på Västbanken, Palestinska myndigheten, är internationellt erkänd till skillnad från Hamas som stämplats som terrorrörelse av bland andra EU. Synen på Israel är den viktigaste skiljelinjen mellan de två. Fatah och paraplyorganisationen PLO (se vidare nedan) erkänner och samarbetar mestadels med Israel, som Hamas fortsätter att bekämpa. Med åren har ledningen på Västbanken kommit att framstå som alltmer tandlös, vid sidan av utvecklingen eftersom avtalen med Israel varken gett fred eller välstånd. Palestinska myndigheten är dessutom ansatt av korruptionsanklagelser som tär på dess folkliga förtroende.

Den 13 oktober 2022 slöt företrädare för Fatah och Hamas ett försoningsavtal i Alger, efter algerisk medling. Det hette att val skulle hållas inom ett år. Presidenten Mahmud Abbas var inte på plats, men avtalet skrevs på av Hamasledaren Ismail Haniya och en ledande medlem av Fatah, Azzam al-Ahmad. Även andra palestinska grupperingar var på plats och slöt upp bakom överenskommelsen. I samma byggnad i Alger utropade den dåvarande PLO-ledaren Yasir Arafat palestinsk självständighet 1988.

I ”Algerdeklarationen” 2022 nämndes inget om att bilda en samlingsregering. Men val på flera nivåer förutskickades: till presidentposten, till den lagstiftande församlingen (där ledamöterna hämtas från de ockuperade områdena) och till nationalrådet (där även den palestinska diasporan är företrädd: flera miljoner palestinska flyktingar). Från Västbanken, med Nablus som centrum, kom samtidigt rapporter om att besvikna unga samlade sig för något som såg ut som en ny revolt mot ockupationen. Även i Jenin hade nya grupper uppstått, beredda att ta till våld. Rapporterna sammanföll i tiden med opinionsmätningar som visade att både Fatah-dominerade Palestinska myndigheten och Hamas stod lågt i kurs hos allmänheten. I slutet av 2023, när Hamas slagit till med brutala terrordåd mot Israel och Israel svarat med skoningslöst krig mot Gazaremsan, fann ett palestinskt opinionsinstitut att stödet för Hamas hade ökat på Västbanken. Fortfarande var det dock inte en majoritet på Västbanken som stödde organisationen.

I slutet av februari 2024, när Israels bombningar av Gazaremsan pågått i nästan fem månader, uppgavs dödstalet närma sig 30 000, merparten civila. Då avgick den regering som styrt Palestinska myndigheten på Västbanken under tilltagande press utifrån. Jämte internationella försök att få både Hamas och Israel att acceptera en vapenvila förekom påtryckningar om att reformera det palestinska självstyret, detta för att lösa problemet med hur de palestinska områdena ska förvaltas efter kriget.

Innan 1990-talets fredsprocess gick i stå hann palestinierna välja både president och parlament inom självstyret. 2021, efter 15 år utan val, skulle det ha hållits både parlamentsval och presidentval. Det sprack på att sekulära krafter inte kom överens. Luttrade bedömare tror att det var risken att Fatah skulle förlora som gjorde att valen ställdes in. 

Lokala val hölls på Västbanken 2022 (med början 2021). Oberoende kandidater tog hem två tredjedelar av mandaten. I praktiken har många formellt oberoende politiker ändå en partitillhörighet. Sålunda hävdade presidenten att valen var en framgång för Fatah. Även Hamas, som på papperet bojkottade valen, tros ha många namn bland de invalda. 

Palestinska politiker är plågsamt medvetna om att interna motsättningar kan ha fört dem längre bort från målet: en självständig stat. Även Washingtons Mellanösternpolitik under åren med Donald Trump som president kan ha ökat avståndet till en tvåstatslösning, det yttersta målet för fredsprocessen. 2017 beslöt Trump att påbörja en flytt av USA:s Israelambassad från Tel Aviv till Jerusalem, den stad palestinierna vill se som sin huvudstad. Genom flytten godkände USA i praktiken Israels ockupation av Östra Jerusalem. Se även Utrikespolitik och försvar.

Många försök att få i gång nya fredsförhandlingar har misslyckats. De svåraste frågorna rör Jerusalems status (se Jerusalem), de palestinska flyktingarnas öde (se Flyktingarna), de judiska bosättningar som Israel låtit bygga på ockuperat område (se Bosättningarna) samt hur områdets knappa vattentillgångar ska fördelas (se Naturtillgångar, energi och miljö). Både Israels beslut att införa israelisk lag i Jerusalem och att bygga bostäder på ockuperad mark för inflyttande israeler utgör brott mot folkrätten (internationella överenskommelser, Genèvekonventionerna). 

För palestinska ledare är flyktingars rätt till återflyttning och/eller kompensation för förlorad egendom ett absolut krav. Det faktum att Israel sedan 1950 har en lag som tillåter judar i hela världen att invandra (göra aliyah) spär på palestinsk bitterhet. 

De judiska bosättningarna utgör ett lapptäcke över hela Västbanken. 2023 räknade fredsorganisationen Fred nu till 132 bosättningar som godkänts av staten Israel. Därtill kom 146 illegala "utposter". Palestinierna kräver att bosättningarna ska utrymmas medan Israel endast sagt sig vara redo att lämna ett mindre antal. Utbyggnaden fortsätter och tempot har höjts.

Konflikten med Israel skärptes när högerradikala ministrar, med förankring i bosättarorganisationer, tog plats i Israels regering vid nyår 2023. Inslaget av bosättare som angriper palestinska samhällen med våld växte. FN-organisationen Ocha uppger att man under det första halvåret 2023 räknade till 591 bosättarrelaterade incidenter på Västbanken som resulterade i att palestinier drabbats av person- eller sakskador. På hösten, efter Hamas överraskningsattacker mot Israel, rapporteras bosättarvåldet ha ökat. Under Gazakriget trappades bosättarnas attacker upp. I början av 2024 uppgav FN att det skett 1 225 bosättarattacker mot palestinier under 2023. De israeliska människorättsorganisationerna B'Tselem och Fred nu har jämfört bosättarnas våld med pogromer (ett ord som fått spridning i världen efter förföljelser riktade mot judar).

Hamasledare kan för egen del räkna med att många länder stöder krav på att de själva ska åtalas för terrordåden den 7 oktober 2023. 

Missnöjet med Fatah på Västbanken och Hamas i Gaza har klara orsaker: De lyckas varken leverera frihet eller försörjning. President Abbas mandat gick ut 2009, men han har suttit kvar på sin post. Abbas administration anklagas för svågervälde och korruption. I en opinionsmätning utförd av institutet Palestinian Center for Policy and Survey Research som publicerades 2021 tyckte 66 procent av de tillfrågade att Abbas borde avgå. 

Abbas har ingen ”kronprins”. Om presidenten skulle avlida säger palestinsk grundlag att talmannen ska ta över medan val arrangeras. Men den senaste talmannen tillhör Hamas och parlamentet – det som inrättades inom Palestinska myndigheten – har inte fungerat på åratal. 

I Hamas är Ismail Haniya mest framträdande. Han var Palestinska myndighetens premiärminister från 2006, då Hamas vann det senaste parlamentsvalet, som resulterade i en dramatisk brytning med Fatah 2007 (se Modern historia). 

Även Egypten har tidigare medlat mellan organisationerna. Målet har varit att bilda en samlingsregering, samtidigt som Palestinska myndigheten skulle återuppta förvaltningen av Gazaremsan. Men Hamas har vägrat upplösa sina väpnade styrkor medan Fatah insisterat på att Palestinska myndigheten ska ha full kontroll över Gaza. 

Från Gazaremsan har militanta grupper fortsatt sin verksamhet mot Israel utan att Fatah kunnat hindra det. Fem israeliska motoffensiver (runt nyåret 2008–2009, 2012, 2014, 2021 och 2023) har lett till enorm ödeläggelse och höga dödstal bland palestinierna. 2014 var det blodigaste året sedan kriget 1967, enligt FN-organisationen Ocha: 2 251 palestinier dödades varav 1 462 civila. Sex civila israeler och 67 soldater dog. De siffrorna överträffas nu med bred marginal av händelser 2023 och 2024.

Palestinska protestvågor mot Israel återkommer varje år, bland annat vid gränsstängslet mellan Gazaremsan och Israel. Unga palestinier dödas regelbundet i konfrontation med israelisk militär, vid gränsen eller på Västbanken. Från januari 2009 till april 2018 dödades mer än 600 palestinier av israeliska armén i sådana incidenter (utöver offren i krigen som nämns ovan). 

Även civila dödar andra civila. Oroligheter sprider sig lätt över Västbanken och till Östra Jerusalem, på senare år också till arabiska byar inne i Israel. 

FÖRFATTNING

Osloprocessen med Israel på 1990-talet lade grunden för det styresskick som skulle tillämpas i de palestinska områdena. Eftersom det är en ordning som inte har vuxit fram från insidan, fick systemet legitimitetsproblem: Det är avtal med en extern part, Israel, som avgör vem som har rätt att rösta och vilka frågor de folkvalda får fatta beslut om.  

Avtalen med Israel har resulterat i ett mycket splittrat territorium, med lokalt självstyre under fortsatt israelisk överhöghet. Merparten av Västbanken kvarstår under israelisk kontroll. De självstyrande områdena ligger så splittrat är att inte ens presidenten kan röra sig mellan palestinska städer utan att samordna förflyttningen med Israel.  

Israel slöt 90-talets fredsuppgörelser med PLO som därmed blev ett statsbärande och statsbyggande parti. PLO åtog sig också att representera flyktingar i andra länder. PLO fick genom avtalen möjlighet att inrätta Palestinska myndigheten: en regering, en förvaltning och ett parlament. För palestinska organisationer som inte var villiga att acceptera Israels existens blev det politiska inflytandet litet. 

På nationell nivå inrättades Palestinska lagstiftande rådet (PLC i engelsk förkortning). Palestinier utanför Gazaremsan, Västbanken och Östra Jerusalem hade inte rösträtt. Rådets beslutsrätt var begränsad till lokal förvaltning, civilrättsliga frågor och säkerhet i de palestinska områden som fick fullt självstyre. 

PLC antog 1997 en provisorisk grundlag som trädde i kraft 2002. Enligt den ska Palestina vara en arabisk parlamentarisk demokrati med Jerusalem som huvudstad. Andra principer är maktdelning, oberoende rättsväsen, marknadsekonomi och flerpartisystem. Medborgarna garanteras mänskliga fri- och rättigheter.  

Grundlagen etablerar islam som officiell religion, med sharia som grundläggande rättskälla, men endast islamistiska rörelser/partier förespråkar i praktiken islamisering av samhällsfunktioner. Grundlagen säger samtidigt att andra religioner ska respekteras. Kristna och judar ges i muslimska länder i allmänhet en särställning genom livsåskådningarnas gemensamma ursprung med islam och de får tillämpa egna regler för exempelvis giftermål och arv.  

Grundlagen har ändrats på flera punkter bland annat för att stämma överens med vallagen och för inrättandet av en premiärministerpost. 

Enligt reglerna (som inte har tillämpats annat än i början) ska presidenten utses i allmänna val vart fjärde år. Premiärministern utses av presidenten men ska ha stöd av en majoritet av parlamentets 132 ledamöter. Val till parlamentet ska också hållas vart fjärde år. 

Parlamentsval hölls 1996, men den lagstiftande församlingen fungerade bara i ett årtionde. Arbetet upphörde att fungera efter islamiströrelsen Hamas valseger 2006 och den påföljande brytningen mellan Hamas och Fatah. 

Även presidentval hölls 1996, och den dåvarande PLO-ledaren Yasir Arafat blev vald. I avtal med Israel skrev man in presidentens makt att gå emot lagar och styra de palestinska områdena genom dekret. Arafat avled 2004 och ordförandeposten i PLO och presidentposten övertogs av Mahmud Abbas som fick sin ställning bekräftad i ett presidentval 2005. Även Abbas har begagnat sig av möjligheten att styra genom att utfärda dekret. 

Hamas har byggt upp en parallell förvaltning i Gazaremsan, en diktatur med egna säkerhetsstyrkor. 

Efter presidentvalet 2005 och parlamentsval 2006 har endast lokala val hållits. 

Rättsväsendet bygger på en blandning av regler som blivit kvar efter olika makthavare i området: osmanska och jordanska lagar, det brittiska mandatet, israeliska militära order, lagar stiftade av det palestinska parlamentet, dekret utfärdade av presidenten i Palestinska myndigheten och regler som tillämpats av paraplyorganisationen PLO i exilen före Osloprocessen på 1990-talet. Sedan Hamas kom till makten i Gaza har en tudelning även i rättsfrågor blivit tydlig. Palestinska myndighetens rättssystem erkänner inte Hamas domstolar i Gaza som lagliga.

Läs mer om rättssystemet i Demokrati och rättigheter.

POLITISKA GRUPPERINGAR

Palestinska befrielseorganisationen (Munazzamat al-tahrir al-filastiniyya, på engelska förkortat PLO) är en paraplyorganisation som bildades på 1960-talet. PLO:s största och mest inflytelserika fraktion är Palestinas nationella befrielserörelse (Harakat al-tahrir al-watani al-Filastini, som förkortas Fatah). 

Andra, mindre men betydelsefulla medlemsorganisationer i PLO är Demokratiska fronten för Palestinas befrielse (DFLP) och Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP). Båda har marxistisk bakgrund och har ofta stått i opposition mot Fatah. DFLP har engagerat sig särskilt för kvinnors rättigheter. 

PLO grundades 1964, då flera rörelser hade målet att befria hela det historiska Palestina med väpnad kamp och gerillaverksamhet mot Israel. Organisationen bildades på initiativ av arabländer, men palestinska rörelser i exil tog snart kontroll över den. Gerillagruppernas ombildning till politiska partier skedde gradvis. PLO:s väpnade gren kom i och med Osloprocessen till stor del att utgöra Palestinska myndighetens säkerhetsstyrkor. 

PLO är en sekulärrörelse – politisk mer än religiös. Palestinska nationalrådet (PNC i engelsk förkortning) är PLO:s högsta beslutsfattande organ och utgör i praktiken ett parlament med över 700 ledamöter. 

PLO:s exekutivkommitté, med 18 medlemmar som ska vara ledamöter av nationalrådet, är organisationens styrelse och fattar beslut med enkel majoritet. 

Palestinska centralrådet med 124 medlemmar har en mellanställning inom PLO mellan nationalrådet och exekutivkommittén. 

Hamas (Harakat al-muqawama al-islamiyya, Islamiska motståndsrörelsen) bildades i Gazaremsan 1987 och utvecklades snabbt till den största oppositionsgruppen mot Fatah. Hamas kan beskrivas som religiöst nationalistiskt. Hamas har islamisering av samhället med sunnimuslimska ideal som mål och bedriver social verksamhet i det överbefolkade Gaza, vilket särskilt i början byggde upp folkligt stöd för rörelsen.

Hamas har inte erkänt Israel och har avvisat överenskommelserna om palestinskt självstyre. 2005 valde Hamas trots det delvis att byta fot och ställa upp i val – Hamas vann också det palestinska parlamentsvalet 2006. I nya riktlinjer 2017 mildrades antijudiska formuleringar som trots det fick kvarstå i Hamas grundstadga. Tanken på Västbanken, Östra Jerusalem och Gazaremsan som territorium för en palestinsk stat accepterades men utan uttalat erkännande av staten Israel. Hamas har en aktiv väpnad gren, uppkallad efter predikanten Izz al-Din al-Qassam (1882–1935). Flera länder klassar hela rörelsen som terrorgrupp. Trots Hamas tidigare användning av terrormetoder, som bussbomber, sände den attentatsvåg rörelsen genomförde i oktober 2023, med metoder som förde tankarna till jihadistgruppen Islamiska staten (IS) chockvågor genom Israel.

Hamas deltar inte i PLO-samarbetet, men tre poster av de 18 i PLO:s exekutivkommitté har lämnats vakanta för Hamas och två andra, mindre organisationer som bojkottat möten inom PLO. 

Islamiska jihad (Harakat al-jihad al-islami fi filastin) är en militant sunnimuslimsk organisation som riktar sin verksamhet mot Israel, framför allt från Gaza. Organisationen är terrorklassad av bland andra EU. Islamiska jihad står utanför PLO. 

2002 bildades Palestinska nationella initiativet (al-Mubadara al-wataniyya al-filastiniyya, PNI) som ettsekulärt och närmast socialdemokratiskt tredje vägen-alternativ för väljare som uppfattar Fatah som toppstyrt och korrupt och Hamas i Gazaremsan som fundamentalistiskt och extremistiskt.  PNI leds av Mustafa Barghouti, som kandiderade till presidentposten 2005. I parlamentsvalet 2006 fick partiet två mandat. 

Källor till denna text

LÄSTIPS! Läs mer om Palestina i UI:s nättidning Utrikesmagasinet:
”Israels 11 september” öppnar nytt historiskt kapitel (2023-10-09)
Arabländer väljer Trump och Israel före Palestina (2020-10-08)

Fördjupning om Palestina finns i Världspolitikens Dagsfrågor:
Palestina – Landet som icke är (nr 5 2018)