Palestina – Modern historia

1948 och 1967 inträffade de mest omvälvande händelserna i palestiniernas moderna historia. Sedan FN hade röstat för en delning av det brittiska mandatet Palestina blockerades en stor del av området för palestinierna av att den ena delen 1948 blev en judisk stat: Israel. 1967 intog Israel Västbanken, Östra Jerusalem och Gazaremsan och inledde en varaktig militär ockupation av dessa områden. Ockupationen av Gazaremsan upphörde 2005.

Den rättsliga grunden för staten Israel lades 1947 i resolution 181 i FN:s generalförsamling, som förutom delning av området i en judisk och en arabisk stat gick ut på att Jerusalem skulle vara en stad under internationell förvaltning.

Från arabisk sida accepterades inte delningen. Grannländerna anföll Israel redan dagen efter självständighetsförklaringen den 14 maj 1948. Kriget varade 1948–1949. Över 700 000 palestinier flydde eller fördrevs. Händelserna, i synnerhet flyktingtragedin, kallas av palestinier al-Nakba, katastrofen. Flera krig har utkämpats sedan dess och vågor av palestinska flyktingar har spridits i regionen (Se Flyktingarna).

Efter krigsslutet 1949 låg Västbanken och Östra Jerusalem under jordansk överhöghet medan Egypten ockuperade Gazaremsan. Israel hade för sin del tagit kontroll över Västra Jerusalem och utökat sitt territorium betydligt jämfört med FN:s delningsresolution.

I sexdagarskriget (junikriget) 1967 led arabstaterna ett förödande nederlag. Israel intog Östra Jerusalem och Västbanken från Jordanien, Gazaremsan och Sinaihalvön från Egypten och Golanhöjderna från Syrien. Från israelisk sida innebar det bland annat att judar åter fick tillgång till heliga platser som Västra muren (Klagomuren) i Jerusalem. Kriget medförde också att Israel tog kontroll över ännu större landområden och viktiga vattenresurser, och påbörjade inflyttning av egna medborgare i de intagna områdena där israeliska bosättningar anlades.

Oktoberkriget 1973 kallas av araber ramadankriget, av israeler yom kippur-kriget – muslimska och judiska högtider sammanföll. Arabstater försökte genom det kriget, utan att lyckas, återta mark som Israel ockuperat.

PLO bildas

I krigen stred arabstater för palestiniernas sak. Mellan krigen drev palestinska organisationer gerillaverksamhet mot Israel. 1959 bildades Palestinska befrielserörelsen (Fatah) med målet att befria Palestina med väpnad kamp. Fatah, lett av Yasir Arafat (1929–2004), tog så småningom över kommandot även i paraplyorganisationen Palestinska befrielseorganisationen (PLO). PLO rekryterade gerillasoldater i flyktinglägren och utförde räder in på israeliskt område. PLO hade sin bas i Jordanien, men det tärde på gästfriheten. Jordaniens kung Hussein, som kände sig hotad, satte i september 1970 in sin regeringsarmé och Fatahs ledning tvingades flytta från Jordanien till Libanon. I kölvattnet av händelserna bildades en palestinsk terrorgrupp kallad Svarta september, som mördade medlemmar av Israels landslagstrupp vid OS i München 1972. Arafat och Fatah tog officiellt avstånd från dådet.

En lång rad andra terrordåd, bland annat flygplanskapningar och bombdåd, utfördes i det palestinska folkets namn. Attentaten före 1990-talets fredsprocess med Israel begicks av sekulära rörelser med socialistiska ideal, bland dem PFLP och dess avknoppningar PFLP-GC och DFLP.

Med Fatahs ledning förflyttad till libanesiskt område intensifierades gerillaräderna mot Israel norrifrån. I Libanon utbröt 1975 ett inbördeskrig, som komplicerades av de palestinska rörelsernas närvaro i landet.

Sommaren 1982 invaderade Israel Libanon. PLO tvingades lämna landet och flyttade till Tunisien. I september 1982, då Israel hävdade att det fanns gerillamän kvar i flyktinglägren i Libanon, utförde falangister (kristna milismän) massakrer på palestinier i lägren Sabra och Shatila. Falangisterna var lierade med Israel, och Sabra och Shatila var omringade av israeliska soldater. Hur många som miste livet när falangisterna gick in i lägren har aldrig klarlagts. Israel har beräknat antalet dödade civila till under tusen, medan palestinska vårdkällor hävdade att dödsoffren var uppemot 3 000. Ariel Sharon (1928–2014), som var försvarsminister i Israel, tvingades avgå. En israelisk utredning gav honom senare det yttersta ansvaret för att massakrerna kunnat ske.

Den samlade arabiska fronten hade spruckit redan före Israels invasion i Libanon, när Egypten slöt fred med Israel 1978 (Camp David-avtalet). Freden innebar att ett arabiskt grannland för första gången erkände Israel. Egypten – som fick tillbaka Sinaihalvön – gav upp sina anspråk på Gaza, men förlorade samtidigt anseende i arabvärlden, som såg avtalet som ett svek mot palestinierna. Genom överenskommelsen förband sig Egypten att verka för palestinskt självstyre.

PLO fortsatte den väpnade kampen men började under 1970-talet förespråka en ”demokratisk sekulär stat” för både judar och palestinier. Från 1988 talade PLO för en ”tvåstatslösning”, det vill säga att en palestinsk stat skulle bildas vid sidan av Israel.

Vid denna tid pågick den första intifadan, det palestinska uppror som började i december 1987 bland annat som en reaktion mot bosättningspolitiken. Samtidigt framträdde islamiströrelsen Hamas i Gazaremsan som ny front mot Israel.

Sommaren 1988 släppte Jordanien sina anspråk på Västbanken och Östra Jerusalem vilket beredde väg för PLO att i november samma år utfärda en palestinsk självständighetsförklaring. Samtidigt erkände PLO Israels rätt att existera genom att godkänna viktiga resolutioner i FN:s säkerhetsråd (nr 242 och 338 som kräver israelisk reträtt från ockuperat område). PLO avsade sig samtidigt terrormetoder, men stödet för väpnad kamp kvarstod formellt till 1993.

Osloprocessen

Egyptens fred med Israel hade visat att arabstater inte längre var villiga att gå i krig för palestinska intressen. PLO var pressat i exilen, och terrorism hade gett palestiniernas strävanden dåligt rykte. När våldsmedel bedömdes ha nått vägs ände, inleddes de till en början hemliga fredsförhandlingar som blev kända som Osloprocessen.

Inom ramen för Osloprocessen slöt PLO och Israel flera avtal, som inkluderade en principdeklaration om ömsesidigt erkännande. Hamas motsatte sig avtalen. Det första avtalet, Oslo I som slöts 1993, gav palestinierna självstyre i Gazaremsan och i staden Jeriko på Västbanken. Oslo II från 1995 utvidgade självstyret till palestinska befolkningscentra på Västbanken, men Israel behöll kontrollen över lejonparten (se Inrikespolitik och författning).

1994 gick Nobels fredspris till de tre ansvariga ledarna för förhandlingarna: PLO-ledaren Yasir Arafat, Israels premiärminister Yitzhak Rabin och Israels utrikesminister Shimon Peres.

Det Osloprocessen resulterade i var interimsavtal, tillfälliga lösningar i väntan på slutgiltiga förhandlingar mellan parterna. Ett misslyckat förhandlingsförsök gjordes 2000 under Bill Clintons tid som president i USA. De svåra frågorna om flyktingarnas öde, de judiska bosättningarna på ockuperad mark, Östra Jerusalem, de yttre gränserna och tillgången till vatten väntar ännu på sin lösning.  

Våld i avtalens spår

Motståndet mot fredsavtalen var stort hos extrema grupper både i Israel och bland palestinierna. I Hebron begick en judisk bosättare 1994 en massaker mot muslimer i bön. Israels premiärminister Yitzhak Rabin mördades 1995 av en israelisk ultranationalist. De militanta islamiströrelserna Hamas och Islamiska jihad fortsatte att begå attentat mot Israel, bland annat bombdåd mot bussar och raketbeskjutning mot israeliskt område. I folkens breda lager urholkades stödet för uppgörelserna av att fredsavtalen inte uppfylldes.

1996 höll Palestinska myndigheten president- och parlamentsval. Arafat vann presidentvalet med 88 procent av rösterna. Motkandidaten Samiha Khalil nådde drygt 11 procent av rösterna. Hon var välkänd socialarbetare och knuten till organisationen DFLP.

En andra intifada, från 2000, bottnade i palestinskt missnöje med att Osloprocessens mål inte uppnåtts och att avtalen hade skapat ett palestinskt självstyre präglat av maktfullkomlighet och korruption. Den tändande gnistan blev ett besök som Ariel Sharon, då konservativ partiledare i Israel, gjorde vid moskéerna på Tempelberget. Sharons närvaro uppfattades av palestinier som en provokation. Under den andra intifadan fanns också Fatah-anknutna grupper bland dem som tog till vapen mot Israel: al-Aqsamartyrernas brigader och ungdomsrörelsen Tanzim.

Mot Västbanken byggde Israel efter millennieskiftet en nästan 70 mil lång säkerhetsbarriär – delvis betongmur, delvis stängsel. Gränsen flyttades i och med barriären längre in på palestinskt område än ”gröna linjen”, stilleståndslinjen från före 1967 som bland annat i fredsprocessen betraktats som Israels yttre gräns, se karta här. Internationella domstolen kom 2004 fram till att barriären är olaglig, men utslaget är inte bindande.

Arafat avled 2004. Omständigheterna då han tynade bort i oförklarad sjukdom har inte klarlagts, och många är övertygade om att han blev mördad. Efter Arafats död övertogs ledarrollen av Mahmud Abbas (Abu Mazen), som också vann det presidentval som hölls 2005.

De judiska bosättningarna på palestinsk mark hade fortsatt att växa. Ariel Sharon som nu blivit regeringschef i Israel kom fram till att Israel måste få fasta, internationellt erkända gränser, och var redo att offra ockuperad mark för att uppnå detta. Sharon tillkännagav att Israel skulle utrymma Gaza, och så skedde hösten 2005 trots motstånd från bosättare.

Fatah fortsatte att dominera PLO och därmed Palestinska myndigheten, men snart ställdes motsättningarna med Hamas i Gazaremsan på sin spets. Hamas tog åt sig äran av att Israel utrymde sina bosättningar i Gazaremsan och av att israeliska armén drogs tillbaka från området. Hamas ställde upp i parlamentsvalet 2006 – och vann. PLO och Fatah är sekulära organisationer, medan Hamas förespråkar islamisering av samhället. Valresultatet tros dock ha byggt mer på missnöjesröstande mot Fatahs maktutövning i Palestinska myndigheten än på stöd för den islamisering som Hamas förespråkade.

Det nya parlamentet sammanträdde i mars 2006 med hjälp av en videolänk som kopplade ihop ledamöterna i Ramallah och Gaza stad. Hamas ville bilda en bred koalition med Fatah och andra partier, men när dessa vägrade medverka bildade Hamas en egen regering och inrättade en egen säkerhetsstyrka i Gaza, trots att Abbas försökte förbjuda den. 

I Gaza utbröt blodiga uppgörelser mellan Hamas- och Fatah-anhängare. Nya försök att komma överens misslyckades, och i juni 2007 slängde Hamas ut Fatah ur Gazaremsan, och tog över förvaltning och polisiär verksamhet där. Sedan Hamas tagit kontroll över Gazaremsan har Israel upprätthållit en blockad mot området. Även Egypten har behandlat Gazaremsan restriktivt.

Källor till denna text

Varukorg

Totalt 0