Kongo-Kinshasa – Sociala förhållanden

Det ekonomiska och sociala kaoset och de väpnade konflikterna under de senaste årtiondena har slagit hårt mot befolkningen. Situationen är fortfarande svår, med utbrett våld, djup fattigdom och brist på offentlig service, särskilt i de östra delarna.

Kongo-Kinshasa ligger på plats 180 av 193 länder som listas i FN:s senaste index över mänsklig utveckling (se hela listan här). Landet bedöms ha en "låg utvecklingsnivå", den lägsta av fyra kategorier i världen.

Cirka tre fjärdedelar av befolkningen lever under gränsen för extrem fattigdom, det vill säga på mindre än motsvarande 1,90 amerikanska dollar om dagen. 2020 var det drygt 21 miljoner kongoleser som inte hade tillräckligt med mat för dagen och 3,5 miljoner barn beräknades vara akut undernärda, enligt FN:s livsmedelsprogram WFP.

Hjälporganisationen Rädda barnen klassade 2015 Kongo-Kinshasa som det näst sämsta landet i världen för mödrar. Vid en jämförelse bland 179 länder när det gäller mödrahälsa, barnadödlighet, kvinnors utbildningsnivå samt deras inkomster och samhällsställning var det bara Somalia som placerade sig efter Kongo.

Sjukhus och vårdcentraler har stor brist på personal och utrustning och har svårt att betala ut löner. Patienterna måste ofta själva hålla sig med mediciner. Utanför Kinshasa finns knappt någon tillgång till modern sjukvård. Sjukdomar har förvärrats på grund av hunger och svält.

Det stora inbördeskriget 1998–2003 och konflikterna som följt därefter, främst i öst och nordöst, beräknas ha krävt mellan 3 miljoner och 5,5 miljoner människors liv, direkt eller indirekt.

Knappt hälften av befolkningen har enligt Världsbanken tillgång till rent dricksvatten, men skillnaderna mellan städerna och landsbygden är stor. Endast en femtedel av kongoleserna har tillgång till toaletter.

Vaccinationskampanjer upphörde under inbördeskriget, vilket bidrog till ökad spridning av sjukdomar som mässling, hjärnhinneinflammation och tuberkulos. Vid flera tillfällen har mässlingsepidemier brutit ut, senast 2019, då över en kvarts miljon människor insjuknade och över 7 000 avled i sjukdomen. Malaria, tyfus och kolera fortsätter att kräva många människoliv.

Hiv/aids är ett problem, även om andelen smittade är betydligt lägre än i framför allt grannländerna söderut. FN-organet UN Aids beräknar att omkring 450 000 människor i åldersintervallet 15 till 49 år bär på hivviruset eller har utvecklat aids, vilket motsvarar cirka 0,7 procent av befolkningsgruppen (2021). Av dessa var drygt två av tre kvinnor. Enligt UN Aids beräknas cirka två tredjedelar av alla hivsmittade över 15 år få behandling för sjukdomen, och när det gäller barn omkring en fjärdedel. Det är också fler män än kvinnor som får bromsmediciner.

Den offentliga sektorns sammanbrott gör att alla statistiska uppgifter är rena gissningar. I områden som drabbats särskilt hårt av kriget befaras andelen hivsmittade kvinnor vara betydligt högre än vad siffrorna ovan antyder, inte minst på grund av de systematiska våldtäkter som begås av soldater på alla sidor av konflikten.

2017 rapporterades om ett mindre utbrott av den smittsamma virussjukdomen ebola i ett otillgängligt område på landsbygden i provinsen Bas-Uele. Ett år senare avled 33 människor i sjukdomen i Equateurprovinsen i nordvästra delen av landet. Sjukdomen ebbade ut men nya fall av ebolasmittan upptäcktes i provinsen 2020.

Mellan 2018 och 2020 avled cirka 2 800 människor av ebola i östra Kongo-Kinshasa, mest utsatta var Beniregionen i Nordkivu och den närbelägna Ituri-provinsen. Under 2020 utlyste FN internationellt krisläge på grudn av sjukdomen. Under utbrottet användes nya läkemedel i behandling av patienterna. Det fortsatta våldet i området och den djupa misstro som finns mot myndigheterna försvårade arbetet med att bekämpa sjukdomen och upptäcka nya sjukdomsfall (läs mer om det här). 2019 riktades hundratals attacker mot vårdinrättningar och dess personal. Våldet fördröjde arbetet med att vaccinera befolkningen. Många kongoleser tror inte heller att sjukdomen existerar.

När covid-19 började spridas i början av 2020 utlyste president Tshisekedi undantagstillstånd och gränserna stängdes.

Homosexualitet är inte förbjuden i Kongo-Kinshasa, till skillnad från många andra länder i Afrika. Men acceptansen är låg och ämnet tabubelagt. På senare år har flera förslag om att kriminalisera homosexualitet lagts fram. Hbtq-personers rättigheter debatteras annars sällan öppet. Det finns inga lagar som ger homosexuella par rättsligt skydd.

Ett svårt socialt problem som fått stor uppmärksamhet är de många våldtäkter som begås i landet. Det sexuella våldet har blivit en del av krigföringen främst i östra Kongo. Värst drabbade är kvinnor men även barn och män utsätts. Milismän och soldater begår systematiskt sexuella övergrepp som ofta är mycket brutala, med inslag av tortyr, och lämnar offren med svåra skador. Få fall når domstol, även om fler har lagförts på senare år jämfört med tidigare. Den kongolesiske gynekologen och kirurgen Denis Mukwege fick Nobels fredspris 2018 för sitt arbete mot sexualiserat våld som vapen i krig och konflikter. Han driver Panzisjukhuset i Bukavu i Sydkivu där våldtagna kvinnor kan få vård och ställde 2023 även upp i presidentvalet.

I början av 00-talet kom de första anklagelserna att även FN-soldater utnyttjat kvinnor och unga flickor sexuellt. Liknande anklagelser mot utländska trupper har forsatt rapporteras med jämna mellanrum.

Kvinnor har en utsatt situation även utanför konfliktområden. Särskilt på landsbygden är kvinnor diskriminerade, trots att alla kongoleser ska vara lika inför lagen. Många kvinnor gifter sig innan de har fyllt 18 år (myndighetsålder för båda könen), även om det i juridisk mening är förbjudet. I de flesta fall betraktas mannen som familjens överhuvud.

Abort är tillåten när graviditeten är ett resultat av våldtäkt eller incest eller när kvinnans fysiska eller psykiska hälsa är i fara.

Svåra levnadsförhållanden och social misär har lett till hög krimina­litet i stora delar av landet, i synnerhet i de stora städerna och de krigshärjade provinserna i öster.

Kongo beskrevs i september 2023 av Unicef som det troligen värsta landet att leva i för barn. Förfärande många barn rekryteras som soldater till miliser och utsätts för sexuella och andra våldsamma övergrepp.

Om våra källor