Kongo-Kinshasa – Sociala förhållanden

Det ekonomiska och sociala kaoset och de väpnade konflikterna under 1990-talet och in på 2000-talet har slagit hårt mot befolkningen. Situationen är fortfarande svår, med utbrett våld, djup fattigdom och brist på offentlig service, särskilt i de östra delarna.

Kongo-Kinshasa låg 2022 på plats 179 av 191 länder på FN:s index över mänsklig utveckling (HDI), som mäter sådant som livslängd, tillgång till utbildning och inkomst per capita. Cirka tre fjärdedelar av befolkningen lever under gränsen för extrem fattigdom, det vill säga på mindre än motsvarande 1,90 amerikanska dollar om dagen. I exempelvis oktober 2020 var det drygt 21 miljoner kongoleser som inte hade tillräckligt med mat för dagen och 3,5 miljoner barn beräknades vara akut undernärda, enligt FN:s livsmedelsprogram WFP.

Hjälporganisationen Rädda barnen klassade 2015 Kongo-Kinshasa som det näst sämsta landet i världen för mödrar. Vid en jämförelse bland 179 länder när det gäller mödrahälsa, barnadödlighet, kvinnors utbildningsnivå samt deras inkomster och samhällsställning var det bara Somalia som placerade sig efter Kongo.

Sjukhus och vårdcentraler har stor brist på personal och utrustning och har svårt att betala ut löner. Patienterna måste ofta själva hålla sig med mediciner. Utanför Kinshasa finns knappt någon tillgång till modern sjukvård. Sjukdomar har förvärrats på grund av hunger och svält.

Det stora inbördeskriget 1998–2003 och konflikterna som följt därefter, främst i öst och nordöst, beräknas ha krävt mellan 3 miljoner och 5,5 miljoner människors liv, direkt eller indirekt.

Knappt hälften av befolkningen (43 procent) har enligt Världsbanken tillgång till rent dricksvatten, men skillnaderna mellan städerna och landsbygden är stor. Endast en femtedel av kongoleserna har tillgång till toaletter.

Vaccinationskampanjer upphörde under inbördeskriget, vilket bidrog till ökad spridning av sjukdomar som mässling, hjärnhinneinflammation och tuberkulos. Vid flera tillfällen har mässlingsepidemier brutit ut, senast 2019. WHO beräknade i november det året att över en kvarts miljon människor hade insjuknat i mässling och över 7 000 hade avlidit i sjukdomen. Detta trots att en stor vaccinationskampanj inleddes i september 2019. I augusti 2020 deklarerades att mässlingsutbrottet var över. Malaria, tyfus och kolera fortsätter att kräva många människoliv.

Hiv/aids är ett problem, även om andelen smittade är betydligt lägre än i framför allt grannländerna söderut. FN-organet UN Aids beräknade 2018 att omkring 450 000 människor i åldersintervallet 15 till 49 år bar på hivviruset eller hade utvecklat aids, vilket motsvarar cirka 0,8 procent av befolkningsgruppen. Av dessa var drygt två av tre kvinnor. Enligt UN Aids beräknas 62 procent av alla hivsmittade över 15 år få behandling för sjukdomen, men när det gäller barn är motsvarande siffra 25 procent. Det är också fler män än kvinnor som får bromsmediciner.

Den offentliga sektorns sammanbrott gör att alla statistiska uppgifter är rena gissningar. I områden som drabbats särskilt hårt av kriget befaras andelen hivsmittade kvinnor vara betydligt högre än vad siffrorna ovan antyder, inte minst på grund av de systematiska våldtäkter som begås av soldater på alla sidor av konflikten.

I maj 2017 rapporterades om ett mindre utbrott av den smittsamma virussjukdomen ebola i ett otillgängligt område på landsbygden i provinsen Bas-Uele. Ett år senare avled 33 människor i sjukdomen i Equateurprovinsen i nordvästra delen av landet. Sjukdomen ebbade ut men nya fall av ebolasmittan upptäcktes i provinsen 2020.

Från augusti 2018 till våren 2020 avled cirka 2 800 människor av ebola i östra Kongo-Kinshasa, mest utsatta var Beniregionen i Nordkivu och den närbelägna Ituri-provinsen. Under utbrottet användes nya läkemedel i behandling av patienterna. Det fortsatta våldet i området och den djupa misstro som finns mot myndigheterna försvårade arbetet med att bekämpa sjukdomen och upptäcka nya sjukdomsfall (läs mer om det här). Under de första tio månaderna 2019 riktades minst 300 attacker mot vårdinrättningar och dess personal, 6 människor dödades och 70 skadades. Våldet fördröjde arbetet med att vaccinera befolkningen. Många kongoleser tror inte heller att sjukdomen existerar.

När det första ebolafallet rapporterades i storstaden Goma i Nordkivu utlyste WHO ett internationellt krisläge. I juni 2020 sades epidemin i östra Kongo vara över.

När covid-19 började spridas i början av 2020 utlyste president Tshisekedi undantagstillstånd och gränserna stängdes. Cirka 1 500 dödsfall i sjukdomen har rapporterats till WHO, men siffran får anses mycket osäker.

Homosexualitet är inte förbjuden i Kongo-Kinshasa, till skillnad från många andra länder i Afrika. Men acceptansen är låg och ämnet tabubelagt. På senare år har flera förslag om att kriminalisera homosexualitet lagts fram. Hbtq-personers rättigheter debatteras annars sällan öppet. Det finns inga lagar som ger homosexuella par rättsligt skydd.

Ett svårt socialt problem som fått stor uppmärksamhet är de många våldtäkter som begås i landet. Det sexuella våldet har blivit en del av krigföringen främst i östra Kongo. Värst drabbade är kvinnor men även barn och män drabbas. Milismän och soldater begår systematiskt sexuella övergrepp som ofta är mycket brutala, med inslag av tortyr, och lämnar offren med svåra skador. Få fall når domstol, även om fler har lagförts på senare år jämfört med tidigare. Våldtäkt som vapen i krig har uppmärksammats internationellt. Under perioden 2010−2012 var den förra svenska ministern och EU-kommissionären Margot Wallström den första särskilda representanten för FN:s generalsekreterare med ansvar för frågor som rör sexuellt våld i konflikter. Kongolesen Denis Mukwege fick Nobels fredspris 2018 för sitt arbete mot sexualiserat våld som vapen i krig och konflikter. Han driver Panzisjukhuset i Bukavu i Sydkivu där våldtagna kvinnor kan få vård.

I början av 00-talet kom de första anklagelserna att även FN-soldater utnyttjat kvinnor och unga flickor sexuellt. Drygt 700 fall av övergrepp har anmälts.

Kvinnor har en utsatt situation även utanför konfliktområden. Särskilt på landsbygden är kvinnor diskriminerade, trots att alla kongoleser ska vara lika inför lagen. Många kvinnor gifter sig innan de har fyllt 18 år, även om det i juridisk mening är förbjudet. Lagstiftningen har förbättrats på senare år och numera har män och kvinnor samma myndighetsålder: 18 år. I de flesta fall betraktas mannen som familjens överhuvud.

Abort är bara tillåten när kvinnans liv anses vara i fara.

Svåra levnadsförhållanden och social misär har lett till hög krimina­litet i stora delar av landet, i synnerhet i de stora städerna och de krigshärjade provinserna i öster.

Kongo beskrevs i septmber 2023 av Unicef som det troligen värsta landet att leva i för barn. Förfärande många barn rekryteras som soldater till miliser och utsätts för sexuella och andra våldsamma övergrepp.

Om våra källor