Kongo-Kinshasa – Utrikespolitik och försvar

Utrikespolitiken präglas av att Kongo-Kinshasa är ett oroligt land i en orolig del av Afrika. Framför allt Rwanda och Uganda har under många år varit indragna i strider mot den kongolesiska regeringsarmén, medan flera andra länder har stridit på regeringens sida. Särskilt komplicerat är förhållandet till grannlandet Rwanda.

Ex-diktatorn Mobutu stödde den tidigare huturegimen i Rwanda som iscensatte folkmordet på rwandiska tutsier 1994. När den kongolesiske rebelledaren Laurent-Désiré Kabila (han benämns Laurent Kabila) 1996 gjorde uppror mot Mobutu hade han fullt stöd från Rwanda. När Laurent Kabila året efter hade tagit över makten i Kinshasa försämrades relationerna snabbt (se Modern historia). Rwandas fortsatta inblandning i Kongo-Kinshasas interna angelägenheter har under många år förgiftat relationerna trots att länderna också samarbetat mot väpnade milisgrupper.

I mars 2022 uppstod en ny kris, då den kongolesiska armén anklagade den rwandiska armén för att ha bistått tutsimilisen M23 (se Modern historia och Inrikespolitik och författning) i attacker mot arméposteringar i Nordkivu i östra Kongo-Kinshasa. Företrädare för Rwanda tillbakavisade anklagelserna. Företrädare för M23 sade sig ha tagit till vapen på nytt då regeringen i Kinshasa, enligt dem, inte hade uppfyllt sin del av ett fredsavtal från 2013.

Några månader senare bröt dessutom strider ut mellan M23 och den kongolesiska armén längs gränsen mot Rwanda. Upptrappningen ska ha skett sedan M23 inte fått delta i fredssamtal mellan den kongolesiska regeringen och flera andra rebellgrupper. Kongo-Kinshasa ställde in alla flyg till Rwanda och kallade till sig den rwandiska ambassadören och i flera kongolesiska städer bröt anti-rwandiska protester ut. Rwanda anklagade i samband med det den kongolesiska regeringen för att stödja rwandiska rebellgrupper, framför allt hutumilisen FDLR. 

I juli 2022 lovade de bägge ländernas presidenter, efter angolansk medling, att försöka minska spänningarna i området. Enligt en rapport från en expertgrupp från FN fanns det bevis för att rwandiska soldater hade stridit tillsammans med M23 2021 och 2022. Samtidigt ska, enligt rapporten som läcktes ut till medier, en del kongolesiska soldater ha deltagit i strider tillsammans med FDLR.

Senare samma sommar beslöt den regionala samarbetsorganisationen EAC (se nedan) att skicka en militär styrka till östra Kongo-Kinshasa för att bekämpa rebellgrupperna. Den skulle stå under kenyanskt befäl men det var oklart vilket mandat den skulle ha.

Hösten 2022 skickade även Kenya omkring 1 000 man till östra Kongo-Kinshasa, och Uganda lovade att skicka en lika stor truppstyrka. Burundi och Angola utlovade i sin tur hudratals soldater. På ett toppmöte i maj 2023 beslutade samarbetsorganisationen för södra Afrika, SADC, också att gemensamt skicka trupp.

En vapenvila slöts mellan Kongo-Kinshasa och Rwanda i november 2022 men höll inte länge. Kort därefter anklagade Rwandas president Paul Kagame sin kongolesiske kollega Félix Tshisekedi för att försöka utnyttja situationen för att kunna skjuta upp de val som ska hållas 2023. Samtidigt anklagade regeringen i Kinshasa M23 för en massaker på 300 civila. Det tillbakavisades av rebellrörelsen, som dock sade sig vara villig att delta i förhandlingar. Uppgifterna om massakern stöddes dock av FN-experter, USA, Frankrike och Belgien, medan Rwanda hävdade att de var uppdiktade av den kongolesiska regeringen.

M23 lovade i slutet av 2022 lämna över kontrollen över Kibumba till EAC-styrkan, men föreföll bara ha gett upp delar av staden. Nya strider bröt efter det ut mellan den kongolesiska armén och M23 i närheten av nationalparken Virunga. Enligt FN:s expertgrupp stred rwandiska soldater tillsammans med rebellgruppen. Rwanda ska också ska ha försett M23 med vapen, uniformer och annan utrustning. Senare drog sig dock M23 tillbaka från en del av det område mn kontrollerat.

Flera internationella aktörer, bland annat EU, Frankrike och USA uppmanade i slutet av 2022 Rwanda att upphöra med sitt stöd till M23. EAC uppmanade i slutet av februari alla väpnade grupper att utlysa vapenvila och lämna ockuperade områden före 30 mars.

Kontakterna till Uganda och Burundi

Relationerna till Uganda, och i viss mån Burundi, innehåller också spänningar. Bägge länderna deltog i kriget 1998–2003, Uganda längst och mest ihärdigt och med aktivt stöd till kongolesiska rebeller. Internationella domstolen i Haag (ICJ) fastslog i december 2005 att Uganda hade kränkt Kongo-Kinshasas suveränitet. Förhandlingarna om skadeståndets storlek var i oktober 2020 ännu ej fastlagt. I april 2021 inleddes nya förhandlingar i Haag där Kongo-Kinshasa krävde att Uganda skulle betala drygt 4 miljarder dollar i skadestånd. Domstolen gick i februari 2022 på Kongo-Kinshasa linje och beordrade Uganda att betala 325 miljoner dollar. 

2021 kom Uganda och Kongo-Kinshasa överens om att ugandiska styrkor skulle få gå in i grannlandet för att bekämpa den islamistiska gerillan ADF. Gruppen har rötter i Uganda men har på senare år begått merparten av sina våldsdåd i Kongo-Kinshasa, där över 6 000 människor beräknades ha dödats från 2003 till början av december 2021. En ugandisk grupp med band till ADF misstänktes ligga bakom två självmordattentat i Uganda hösten 2021. Ugandisk militär uppgavs i slutet av november ha flygbombat ADF:s positioner i de kongolesiska provinserna Nordkivu och Ituri.

Enligt en forskningsrapport från CRG vid New York University och den kongolesiska forskningsinstitutet Ebuteli i juni 2022 har Uganda delvis deltagit i operationen i Kongo-Kinshasa för att skydda oljeintressen kring Albertsjön vid gränsen mellan Uganda och Kongo-Kinshasa. Enligt rapporten har Ugandas inblandning bidragit till att Rwanda åter blivit mer aktivt i Kongo-Kinshasa. 

Regionala samarbeten

Ett närmare samarbete med Rwanda och Burundi om bland annat ekonomiska frågor och kommunikationer sker inom Storsjöländernas ekonomiska gemenskap (fransk förkortning CEPGL), en organisation som bildades 1976 men som inte var aktiv under alla år av konflikter. År 2007 beslöt de tre länderna att återuppta arbetet. Relationerna till Burundi är i dag relativt goda och 2015 slöt de ett avtal om att gemensamt bekämpa de burundiska oppositionella som sökt sin tillflykt till Sydkivu. 

Kongo-Kinshasa är medlem av den gemensamma marknaden för östra och södra Afrika (Common Market for Eastern and Southern Africa, Comesa), som syftar till att skapa en tullunion mellan medlemsländerna, samt den regionala samarbetsorganisationen för södra Afrika (Southern African Development Community, SADC). 2022 blev Kongo-Kinshasa även medlem av Östafrikanska gemenskapen (East African Community, EAC), som ursprungligen bildades av Kenya, Tanzania och Uganda, men där även Rwanda och Burundi samt Sydsudan ingår numera. Sedan 2010 har samarbetet i organisationen fördjupats: arbetskraft och kapital kan fritt röra sig över gränserna och 2017 bildades medlemsländerna en tullunion. 

Det finns planer på att ersätta Comesa och SADC samt EAC med en ny frihandelszon som skulle omfatta 26 länder: TFTA (Tripartite Free Trade Area).

Relationerna till Angola och Tanzania

Angola stödde upprorsledaren Laurent Kabila i det första Kongokriget (1996–1997). Anledningen var att Mobutu i sin tur hade stått på den angolanska rebellrörelsen Unitas sida (se Angola: Utrikespolitik och försvar). När det andra Kongokriget bröt ut 1998 ställde sig Angola åter på Kabilas sida, även den här gången måste stödet i första hand ses som att Angola handlade i egenintresse. Under Joseph Kabilas år som president blev förhållandet mellan de två staterna allt mer ansträngt. Det finns också tvistefrågor kring oljetillgångar i havet, som bägge länderna gör anspråk på. Hösten 2018 utvisades eller flydde omkring flera hundratusen kongoleser från Angola där de flesta av dem hade försörjt sig på att gräva efter diamanter.

Kongo-Kinshasa har goda relationer till Tanzania.

Kongo-Kinshasas viktigaste partner på den afrikanska kontinenten är i dag Sydafrika, mycket beroende på Sydafrikas medlarroll under inbördeskriget. En lång rad sydafrikanska företag är aktiva i landet.

Vapenembargo

FN införde 2003 totalt förbud för vapenleveranser till alla parter i Kongo-Kinshasa men hävde 2008 förbudet att sälja vapen till regeringssidan, det skulle bara gälla väpnade grupper. Vapenembargot för andra rörelser och personer har förnyats årsvis och gäller minst fram till juli 2021. Eftersom vapen ändå strömmar in till miliserna finns det särskilda straffsanktioner mot dem som bryter mot vapenförbudet. En särskild expertgrupp, som för FN:s säkerhetsråds räkning övervakar hur förbuden efterlevs, har påtalat att det förekommer samarbeten mellan kriminella ligor och delar av den kongolesiska armén för olaglig utvinning av mineraler, olaglig beskattning av befolkningen och “beskyddarverksamhet”.

I slutet av 2022 lättades FN något på embargot för vissa vapen. Det krävs inte längre att FN:s säkerhetsråd i förväg informeras om vapenköp, men den kongolesiska regeringen måste i fortsättningen redovisa alla vapenköp till exepertgruppen.

Relationerna till andra länder

Kontakterna till den gamla kolonialmakten Belgien var spända under många år och 1990, efter en massaker på demonstranter och studenter avbröt den belgiska regeringen i protest allt utvecklingsbistånd till landet. Biståndet återupptogs 2001 men förhållandet mellan länderna var fortsatt spänt. Den kongolesiska regeringen anklagade upprepade gånger Belgien för koloniala attityder och undanbad sig tillrättavisningar i människorättsfrågor. Efter valet 2018 förbättrades relationerna. När Félix Tshisekedi besökte Belgien några månader efter att han installerats som president, kallade han Belgien för ”sitt andra Kongo”. Resan var en av många som presidenten företog i ett försök att förbättra Kongo-Kinshasas relationer till omvärlden.

Vid ett statsbesök i Kongo-Kinshasa 2022 tog Belgiens kung Philippe öppet avstånd från de övergrepp som hans förfäder begick i landet under kolonialtiden och den rasism som präglade styret. Det var första gången en belgisk monark hade gjort det. Han lämnade samtidigt över en kongolesisk mask som tidigare förvarats på ett belgiskt museum. Det var ett av de 84 000 konstföremål som Belgien har lovat att återlämna till Kongo-Kinshasa.

Relationen med Kina har blivit allt viktigare på senare år, inte minst eftersom stormakten är den största investeraren i Kongos eftertraktade och strategiskt viktiga gruvindustri. Under 2023 lovade de båda länderna, i samband med att Tshisekedi  gjorde ett statsbesök i Peking, att ingå ett allt närmare strategiskt partnerskap. För Tshisekedi är det också viktigt att Kongo får en större del av vinsten från gruvorna.

I takt med att Joseph Kabila tycktes bli allt mer ovillig att lämna ifrån sig makten, höjde USA tonen mot regimen. USA och EU införde riktade sanktioner mot kongolesiska makthavare som tros ha större delen av sina tillgångar i Europa. Sanktionerna lyftes delvis lyfts efter valet 2018.

På senare år har även kontakterna till Turkiet stärkts. I början av 2022 gjorde den turkiska presidenten Recep Tayyip Erdoğan sitt första officiella besök i Kongo-Kinshasa.

I mars 2022 tillhörde Kongo-Kinshasa de 28 afrikanska länder som ställde sig bakom en FN-resolution där Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina fördömdes.

Försvar

Försvaret har genomgått stora förändringar sedan Mobuturegimens fall. Det nya försvaret utgjordes till en början av de rebellförband som förde Laurent Kabila till makten men stora nyrekryteringar gjordes också, i synnerhet av personer från Kabilas hemtrakter i Katanga. Senare inlemmades ett större antal Mobutusoldater i armén.

Enligt fredsavtalet 2002 (se Modern historia) har rebellarméer formellt integrerats i det nationella försvaret FARDC (Forces Armées de la République Démocratique du Congo). Bara en mindre del av FARDC:s soldater har fått en riktig militär utbildning och många känner fortfarande starkast lojalitet mot sina gamla rebellbefäl. Åtskilliga arméförband beter sig som rebellstyrkor och gör sig skyldiga till övergrepp mot civilbefolkningen, särskilt i de instabila östra provinserna. Situationen förvärras av att soldaterna har låga löner som de ofta inte betalas ut. Enligt bland annat FN är armésoldater ansvariga för ett stort antal brott mot de mänskliga rättigheterna.

FN har militär närvaro i Kongo sedan 1999. År 2010 övergick den dåvarande styrkan Monuc till en så kallad ”stabiliseringsstyrka” under den franska förkortningen Monusco (se Modern historia). I juni 2020 bestod den av nästan 18 300 personer varav drygt 16 000 var soldater och 1 050 poliser. Inom Monusco finns sedan 2013 en mer offensiv FN-styrka, Force Intervention Brigade (FIB) som till stor del agerar självständigt och består av trupper från Sydafrika, Malawi och Tanzania.

Om våra källor