Kongo-Kinshasa – Inrikespolitik och författning

Kongo-Kinshasa är en republik som leds av en president med stora befogenheter. Det demokratiska systemet har brister och det är osäkert om den sittande presidenten Félix Tshisekedi verkligen vann presidentvalet 2018. I december 2023 valdes Félix Tshisekedi för en andra mandatperiod med överväldigande stöd, men även denna gång har hans seger ifrågasatts.

När Félix Tshisekedi valdes till president 2018 var det en utbredd uppfattning att en annan kandidat, Martin Fayulu, hade vunnit valet (se Modern historia).

Historien upprepade sig i valet i december 2023. När valkommissionen meddelade att Félix Tshisekedi vunnit med 73 procent av rösterna, medan hans främsta utmanare Moïse Katumbi och Martin Fayulu fått 18 respektive 5 procent, förkastades resultatet av oppositionen. Kritikerna pekade på att valet hade präglats av stort kaos i det väldiga landet med enorma avstånd och bristfälliga kommunikationer. På vissa ställen kunde valet inte genomföras alls, och många oegentligheter förekom vilket valkommissionen också bekräftade. 

Moïse Katumbi och Martin Fayulu krävde att valet skulle göras om men resultatet fastställdes av författningsdomstolen i början av 2024. 

I parlamentsvalet som hölls samtidigt som presidentvalet vann Félix Tshisekedis UDPS och allierade partier en stor majoritet av platserna (se nedan). I april 2024 utsåg Tshisekedi en ny premiärminister, Judith Suminwa Tuluka. Hon blir landets första kvinna på posten. Regeringsbildningen spås bli en komplicerad balansgång mellan många olika politiska fraktioner.

Kabilas inflytande bryts

Vid maktskiftet 2019 efterträdde Félix Tshisekedi Jospeh Kabila som suttit vid makten sedan 2001 och som var förhindrad av grundlagen att ställa upp för omval. Félix Tshisekedi besegrade Kabilalägrets presidentkandidat men i parlamentsvalet vann Kabilas valallians stort och expresidenten kunde fortsätta att utöva ett visst inflytande över politiken.

Kabila hade under alla år som landets ledare skapat sig en stark maktbas, samtidigt som hans familj byggde upp en stor privat förmögenhet, bland annat genom affärsintressen i gruvbranschen. 

I början av sin första mandatperiod tycktes Félix Tshisekedi ha slutit en överenskommelse med Joseph Kabila, Flera av Tshisekedis ministrar hade nära band till föregångaren. När det senare blev tydligt att Kabilatrogna politiker på höga poster motarbetade honom avskedade Félix Tshisekedi Kabilas allierade. Genom avhopp från Kabilas läger lyckades presidenten och UDPS också få kontroll över nationalförsamlingen. 

Efter maktskiftet 2019 kunde oppositionen verka något friare än under Kabila men inför valen 2023 hårdnade det politiska klimatet igen (se Demokrati och rättigheter).

Inför sin andra mandatperiod lovade president Tshisekedi att fullfölja sina löften från 2018 som han ännu inte lyckats infria: att få slut på kriget i öster (se nedan) och förbättra levnadsförhållandena för de runt tre fjärdedelar av befolkningen som lever i extrem fattigdom, det vill säga runt 75 miljoner människor.  

Ett splittrat land

Oenigheten kring presidentvalet riskerar att öka den djupa splittring som redan präglar Kongo. Orsakerna går långt tillbaka. Under det belgiska kolonialväldet tvingades traditionella riken utan naturliga kontakter ihop inom en och samma gräns, under Mobutu Sese Sekos diktatur 1965–1997 föll landet sönder av vanskötsel, och flera år av krig efter Mobutus fall har skapat starka motsättningar mellan olika folkgrupper och landsdelar. Kriget 1998–2003 är en av de blodigaste konflikterna i modern tid (se Modern historia) och det som hände då har satt djupa spår.

Dessutom har strider fortsatt på vissa håll. Flera väpnade grupper skrev aldrig under det fredsavtal som slöts i december 2002 och en rad nya rebellgrupper och miliser har tillkommit sedan dess. Särskilt oroligt är det i öster, i de båda Kivuprovinserna, där kriget började, och i Ituri. Omkring 120 väpnade grupper sägs vara aktiva i Nordkivu och Ituri. Oroligheter har också förekommit i provinserna Orientale i nordöst, Katanga i sydöst och Kasai längre västerut. I det kopparrika Katanga har det funnits separatistströmningar sedan självständigheten 1960.  

De väpnade grupperna, inklusive regeringsstyrkorna, har samtidigt skott sig på landets rika naturtillgångar. En del av vinsterna från illegal gruvbrytning har gått till att finansiera fortsatta strider. 

Regeringsarmén – vars soldater ofta hämtats direkt från rebellstyrkor efter fredsavtal och med samma befäl som då – har i många fall varit lika farlig för civilbefolkningen som rebellerna.

Miljontals människor har tvingats på flykt och många tusentals barn, kvinnor och män har utsatts för övergrepp av såväl rebeller som regeringssoldater. Flera miljoner människor är beroende av nödhjälp för sin överlevnad. Det sexuella våldet beskrivs som systematiskt. I juni 2023 meddelade Internationella brottmålsdomstolen (ICC) att den skulle inleda en förundersökning om krigsförbrytelser. 

Rebeller avancerar

Rebellrörelsen M23 har sedan 2022 lagt under sig stora områden och angriper bland annat den kongolesiska armén. Det har lett till ökade spänningar med Rwanda som anklagas för att stödja M23, något som Rwanda förnekar. 2022 beslöt den östafrikanska samarbetsorganisationen EAC att skicka en egen fredsstyrka till östra Kongo och inledde samtal med ett 50-tal rebellgrupper. I februari 2023 manade östafrikanska ledare alla parter till ett omedelbart eldupphör, och ett tillbakadragande av samtliga beväpnade utländska trupper. Vapenvilan höll inte och i stället avancerade M23 i Nordkivu (läs mer i Konflikter i Kongo-Kinshasa).

FN har haft en fredsbevarande styrka i Kongo-Kinshasa, Monusco, sedan slutet av 1990-talet. Både EAC-styrkan och Monusco har kritiserats för att göra för lite för att skydda befolkningen i östra Kongo-Kinshasa. I slutet av 2023 drogs EAC-styrkan tillbaka. Den ersattes gradvis av soldater från södra Afrikas samarbetsorganisation SADC.

I början av 2024 inledde även Monusco, på president Tshisekedi begäran, en fullständig reträtt från landet. FN lämnar landet ett år före utsatt tid.

M23 tappade upp stiderna i februari 2024. Situationen förvärras av kolera- och mässlingsutbrott, klimatförändringar, internflyktingar som flyr striderna och utbredd fattigdom. 

FÖRFATTNING 

Kongo-Kinshasas författning trädde i kraft 2006. Enligt den är presidenten statschef och överbefälhavare och utses i allmänna val på fem år. Presidenten, som kan väljas om en gång, har stor makt och är inte ansvarig inför parlamentet. Presidentvalet sker i en omgång där den som får flest röster segrar. 

Parlamentet består av två kamrar: nationalförsamlingen och senaten. Nationalförsamlingen har 500 ledamöter som väljs i allmänna val för en mandatperiod på fem år, och senaten har 108 ledamöter som utses av provinsförsamlingarna, också på fem år. Premiärministern utses av presidenten och tillhör vanligtvis nationalförsamlingens största parti. Presidenten har rätt att upplösa parlamentet i händelse av en allvarlig konflikt mellan parlamentet och regeringen. 

Landet har 26 provinser, bland dem huvudstadsregionen Kinshasa. Provinserna har egna parlament och regeringar. Provinsförsamlingarna utser också guvernörer, som sitter på femåriga mandat. 

Historiskt har Kongo-Kinshasa varit ett på papperet starkt centraliserat land. I praktiken har banden mellan huvudstaden och de avlägsnare landsdelarna varit svaga, vilket skapat oklarhet om lokala ledares befogenheter och bidragit till misstro mot centralmakten. 

En viktig punkt i författningen är att alla personer som tillhör en folkgrupp som levde i landet vid självständigheten 1960 erkänns som medborgare. Därmed fastslås till exempel att tutsifolket banyamulenge är kongoleser (se Befolkning och språk). 

POLITISKA PARTIER 

I Kongo finns hundratals registrerade partier men det är svårt att urskilja ideologiska skiljelinjer mellan dem. Flertalet har etnisk eller regional identitet och få är representerade i hela landet. Partierna är ofta uppbyggda kring starka ledare.  

Störst är landets äldsta parti Unionen för demokrati och sociala framsteg (Union pour la démocratie et le progrès social, UDPS), som leds av president Félix Tshisekedi. UDPS grundades av hans far Etienne Tshisekedi och var under många år landets viktigaste oppositionsparti.

På delad andraplats i valet 2023 kom Unionen för den kongolesiska nationen (Union pour la nation congolaise, UNC) och grupperingen Låt oss agera och bygga (Agissons et batissons, AB). UNC leds av president Tshisekedis allierade Vital Kamerhe som tidigare varit talman i nationalförsamlingen. Även AB hör till Tshisekedis läger liksom partierna Allierad aktion/Allt för Kongos utveckling (Action des alliés/Tous pour le developpement du Congo, AA/TDC), Allians av aktörer för folket (Alliance des acteurs attachés du peuple, AAP) 21 och Alliansblock 50 (Alliance bloc 50).

Tshisekedi och hans allierade rapporterades efter valet kontrollera närmare fyra femtedelar av parlamentets 500 platser.

Det gör Tillsammans för republiken (Ensemble pour la république, ERP) med blott 19 mandat till landets största oppositionsparti. MLC bildades 2019 och leds av Moïse Katumbi som kom tvåa i senaste presidentvalet 2023.     

Fram till och med valet 2018 var det ledande politiska partiet expresident Joseph Kabilas organisation Folkets parti för återuppbyggnad och demokrati (Parti du peuple pour la reconstruction et la démocratie, PPRD). PPRD har därefter förlorat i inflytande och valde att bojkotta valet 2023 efter att bland annat ha kritiserat valkommissionens sammansättning.

Inflytelserika rebellgrupper 

Flera milisgrupper är inblandade i konflikterna som framför allt pågår i östra Kongo, och alla parter, inklusive regeringsarmén, gör sig skyldiga till grova övergrepp mot civilbefolkningen. Flera grupper har mer eller mindre tydliga anknytningar till grannländer, främst Rwanda och i viss mån Uganda. En viktig bakgrund är motsättningar mellan folkgrupperna hutuer och tutsier som tidigare lett till krig, folkmord och etnisk rensning främst i Rwanda och Burundi (seModern historia). Striderna handlar också om kontrollen över naturtillgångar.  

Demokratiska styrkorna för Rwandas befrielse (Forces démocratiques pour la libération du Rwanda, FDLR) består till stor del av etniska hutuer från Rwanda. FDLR är en arvtagare till hutumilisen Interahamwe som hade en central roll i folkmordet i Rwanda 1994, och andra hutumiliser som opererat i Kongo (se även Rwanda: Modern historia). Upprepade försök att avväpna FDLR har misslyckats även om antalet medlemmar har minskat. FN uppskattade 2019 att FDLR hade mellan 500 och 600 aktiva medlemmar. FDLR kontrollerar en del mineraltillgångar men har trängts bort från de större fyndigheterna. Milisgruppen får också stora inkomster genom att beskatta lokalbefolkningen. Den har även utpekats som en av de mest hårdföra grupperna i konflikten i Kivuprovinserna och anklagas bland annat för brutala massvåldtäkter. Kongo-Kinshasas regering och armé har under åren omväxlande betraktat FDLR och dess föregångare som fiende eller allierad i kampen mot tutsimiliser. En del av FDLR:s ledare deltog i folkmordet på tutsier i Rwanda 1994 men flertalet av dagens medlemmar är för unga för att ha varit med då. 

Tutsimiliser med mer eller mindre öppet stöd av Rwanda har avlöst varandra. I samband med krigsutbrottet 1998 bildades Kongolesisk samling för demokrati (Rassemblement congolais pour la démocratie, RCD) som snart delades i två fraktioner. Båda bildade politiska partier efter krigsslutet. Utbrytningsgrupper från RCD bildade tutsimiliserna CNDP och Rörelsen 23 mars (Mouvement du 23 mars, M23, se även Modern historia och Utrikespolitik och försvar). M23 besegrades formellt 2013, men från 2021 var rebellrörelsen åter aktiv i östra Kongo. M23 anklagade makthavarna i Kinshasa för att inte ha uppfyllt de löften som gavs i samband med ett fredsavtal 2013. Rwanda anklagas för att bistå M23 i attacker mot arméposteringar. Läget trappades senare upp och M23 intog stora områden. Regeringssidan anklagade i slutet av 2022 M23 för en massaker på omkring 300 civila, något rebellrörelsen tillbakavisade.

De så kallade mai-mai-miliserna är ett slags lokala hemvärnsförband som stöder regeringssidan. Även de anklagas för omfattande våldtäkter och andra övergrepp på civila. 

I norr, på gränsen mot Sydsudan och Uganda, har befolkningen trakasserats av den ugandiska extremiströrelsen Herrens motståndsarmé (Lord’s Resistance Army, LRA), som drivits ut ur hemlandet (se Uganda: Herrens motståndsarmé (LRA)). 

Den islamistiska gerillan Allierade demokratiska styrkorna-Nalu (Allied Democratic Forces-National Army for the Liberation of Uganda, ADF-Nalu eller bara ADF) grundades 1989. Den hade då som mål att störta Ugandas president Yoweri Museveni och införa islamistiskt styre där. Sedan 2013 är den främst verksam i Kongo-Kinshasa längs gränsen mot Uganda där den är inblandad i illegal skogsavverkning och gruvverksamhet. ADF har dödat flera tusen civila. I april 2019 tog terrororganisationen Islamiska staten (IS) på sig ett våldsdåd som utförts av ADF och aviserade samtidigt bildandet av ”Islamiska statens centralafrikanska provins” (Iscap) där senare islamister i Moçambique sades ingå, även om de olika grupperna agerade på egen hand. ADF har svurit trohet till IS, men det är oklart hur kontakterna ser ut. Den muslimska befolkningen i det hårt utsatta Beni i Nordkivu har tydligt tagit avstånd från ADF, men har efter det utsatts för hämndaktioner.

2016 blossade oroligheter även upp i Kasairegionen sedan milisgruppen Kamuina Nsapu (stavas ibland Kamwina Nsapu), med bas i lubafolket, hade angripit regeringsstyrkor. En av gruppens före detta ledare greps 2020 misstänkt bland annat för morden på två FN-experter några år tidigare, varav den ena var svenskan Zaida Catalán. 

Kooperativet för ekonomisk utveckling i Kongo (Coopérative de développement économique du Congo, Codeco) är en lös sammanslutning av milisgrupper som företräder det jordbrukande lendufolket i Ituri, som även går under namnet Revolutionära unionen för försvar av det kongolesiska folket (Union des révolutionnaires pour la défense du people congolais, URDPC). Den blev alltmer aktiv 2017/2018, i strider mot regeringsarmén men också genom att angripa flyktingläger. 1999–2003 dödades omkring 60 000 människor i konflikter mellan lendu och det boskapsskötande hemafolket. 2021 beräknades Codeco ha drygt 2 300 medlemmar. Rörelsen beskrivs ibland som en religiös sekt, som blandar kristendom och animism.

Om våra källor

LÄSTIPS: läs mer om Kongo-Kinshasa i UI:s publikation Utrikesmagasinet:
Pytten Rwanda skakar om jätten Kongo – igen