Kongo-Kinshasa – Inrikespolitik och författning
Kongo-Kinshasa är en republik som leds av en president med stora befogenheter. Det demokratiska systemet har brister och det är osäkert om den sittande presidenten Félix Tshisekedi verkligen vann presidentvalet 2018. Inledningsvis var han beroende av stöd från företrädaren Joseph Kabila, men han har i viss mån lyckats frigöra sig från det. Trots att det formellt råder fred i landet pågår strider, framför allt i den östra delen.
Det finns drygt 600 registrerade partier men det är svårt att urskilja några ideologiska skiljelinjer mellan dem. Flertalet partier har en etnisk eller regional identitet och få är representerade i hela landet. Partierna är ofta uppbyggda kring starka ledare.
Kongo-Kinshasa är ett djupt splittrat land av flera orsaker. Under det belgiska kolonialväldet tvingades traditionella riken utan naturliga kontakter ihop inom en och samma gräns, under Mobutu Sese Sekos diktatur 1965–1997 föll landet sönder av vanskötsel, och flera år av krig efter Mobutus fall har skapat starka motsättningar mellan olika folkgrupper och landsdelar. Kriget 1998–2003 är en av de blodigaste konflikterna i modern tid (se Modern historia) och det som hände då har satt djupa spår. De senaste åren har landets ekonomiska problem försämrats.
Flera väpnade grupper skrev aldrig under det fredsavtal som slöts i december 2002 och en rad nya rebellgrupper och miliser har tillkommit sedan dess. Särskilt oroligt är det i Kivuprovinserna där kriget började och i Ituri, som alla ligger längst i öster. Oroligheter har också förekommit i provinserna Orientale i nordöst, Katanga i sydöst och Kasai längre västerut. I det kopparrika Katanga har det funnits separatistströmningar sedan självständigheten 1960.
De olika väpnade grupperna, inklusive regeringsstyrkorna, har samtidigt skott sig på landets rika naturtillgångar. En del av vinsterna från illegal gruvbrytning har gått till att finansiera fortsatta stridigheter.
Regeringsarmén – vars soldater ofta hämtats direkt från olika rebellstyrkor efter fredsavtal och med samma befäl som då – har i många fall varit lika farlig för civilbefolkningen som rebellerna. Hundratusentals människor har tvingats på flykt och tusentals barn, kvinnor och män har utsatts för övergrepp av såväl rebeller som regeringssoldater. Flera miljoner människor är beroende av humanitär hjälp för att klara sin överlevnad.
Maktskifte
Félix Tshisekedi tillträdde som president i januari 2019. Hans valseger ifrågasattes dock. Enligt den allmänna uppfattningen var det en annan kandidat, Martin Fayulu, som hade vunnit valet (se Modern historia).
Tshisekedi ställdes omedelbart inför en rad akuta problem: omfattande korruption, utbredd fattigdom, en pågående ebola-epidemi och hur han skulle hantera de många konflikterna i landet. En av hans första åtgärder blev att frige 700 politiska fångar som hade gripits under Kabilas styre.
Regeringsbildningen efter maktskiftet tog lång tid. När en regeringskoalition presenterades i augusti 2019 var det uppenbart att Tshisekedi hade slutit någon form av överenskommelse med företrädaren Joseph Kabila. Flera av ministrarna hade nära band till Kabila och de viktigaste posterna med ansvar för ekonomi och gruvnäringen gick till hans valallians.
Snart nog blev det tydligt att Kabila-trogna politiker på höga poster, bland andra premiärministern, motarbetade Tshisekedi, men presidenten lyckades ta kommando över händelseutvecklingen. Med hjälp av parlamentsledamöter från flera mindre partier kunde Tshisekedi avsätta den Kabila-trogna talmannen och därefter premiärministern. Tshisekedis allierade samlades 2021 i en ny allians som bestod av ett 20-tal olika partier. Det blev därmed möjligt för Tshisekedi att utse en ny regering, ny ordförande för valkommissionen och ny styrelse för centralbanken. Det var dock svårt att veta hur lojala försvarsstyrkorna, som byggts upp av den förre presidenten Joseph Kabila, var med Tshisekedi.
Kabila skapade under sina år som president, 2001–2019, en stark maktbas, samtidigt som han och hans familj byggde upp en stor privat förmögenhet, bland annat genom omfattande affärsintressen i gruvbranschen. Än så länge har expresidenten inte visat något större intresse för att komma tillbaka till politiken.
Sedan Tshisekedi tog över makten i Kongo-Kinshasa har oppositionen kunnat verka något friare. Oppositionsledaren Moïse Katumbi, som inte fick ställa upp i presidentvalet 2018, har kunnat återvända hem. Ett tecken på att Tshisekedi menat allvar med sin kamp mot korruptionen var när hans stabschef, Vital Kamerhe, 2020 dömdes till 20 års hårt straffarbete för korruption (han frigavs dock ”preliminärt” i slutet av 2021). Det finns dock uppgifter om att Tshisekedi, hans familj och andra i kretsen kring honom varit inblandade i mindre rumsrena affärer med kinesiska intressen.
Inför presidentvalet den 20 december 2023 har det politiska klimatet hårdnat. Enligt FN:s människorättskontor och organisationen Human Rights Watch är särskilt Katumbi och hans parti Tillsammans för republiken utsatta för förtryck och förföljelser. Regeringskritiska protester har slagits ner hårt, oppositionspolitiker hindrats att resa och i september dömdes en tidigare allierad till Tshisekedi, Jean-Marc Kabund, till sju års fängelse för att ha "förolämpat statschefen".
En stor FN-styrka finns på plats i landet sedan slutet av 1990-talet, sedan 2010 under namnet Monusco. Tshisekedi har inte heller lyckats få bukt med de många konflikterna i landet. Omkring 120 väpnade grupper sägs vara aktiva i Nordkivu och Ituri. Särskilda regler gäller där sedan maj 2021, då en militär offensiv inleddes mot rebellgrupperna och civila ledare har bytts ut mot militära. Sedan dess har säkerhetsläget stadigt försämrats. Bland de väpnade grupperna finns det islamistiska ADF, som har dödat flera tusen civila sedan 2013, milisgruppen Codeco i Ituri och hutumilisen FDLR. 2021 kom dessutom rapporter om att rebellrörelsen M23, som formellt besegrades 2013, åter hade börjat angripa den kongolesiska armén. Det ledde till ökade spänningar med Rwanda som anklagas för att stödja M23. Dessa tilltog hösten 2022, efter att M23 hade intagit flera områden i provinsen. Sommaren 2022 beslöt den regionala samarbetsorganisationen EAC att skicka en egen fredsstyrka till östra Kongo (se Utrikespolitik och försvar) och inledde samtal med ett 50-tal rebellgrupper. I februari 2023 enades östafrikanska ledare om att alla ickestatliga grupper skulle börja backa från de områden de ockuperade, men i stället avancerade M23 i Nordkivu. FN:s säkerhetsråd i mars 2023 våldet och krävde att alla milisgrupper, bland dem M23, skulle upplösas omedelbart. Enligt FN hade då 1 300 människor främst i Ituri och Nordkivu dödats på ett halvår. Det sexuella våldet beskrevs också som systematiskt. I juni 2023 meddelade Internationella brottmålsdomstolen, ICC, att den skulle inleda en förundersökning mot M23 om krigsförbrytelser. Samtidigt uppgavs omkring 6 miljoner människor ha flytt sina hem i landet, varav 1 miljon sedan årsskiftet.
Civilbefolkningen i östra Kongo-Kinshasa har med jämna mellanrum protesterat mot att Monusco inte gör mer för att skydda dem. Liknande protester riktades i början av 2023 mot EAC-styrkan. I augusti 2023 dödades ett 50-tal personer i staden Goma när en liten kristen-animistisk rörelse hindrades av kongolesisk militär att genomföra en protest mot FN.
Läs mer om de väpnade grupperna nedan.
FÖRFATTNING
Kongo-Kinshasas författning trädde i kraft 2006. Enligt den är presidenten statschef och överbefälhavare och utses i allmänna val på fem år. Presidenten, som kan väljas om en gång och måste vara minst 30 år gammal, har stor makt och är inte ansvarig inför parlamentet. Efter en författningsändring 2011 sker presidentvalet i en enda omgång, där den som får flest röster segrar.
Parlamentet består av två kamrar: nationalförsamlingen och senaten. Nationalförsamlingen har 500 ledamöter som väljs i allmänna val för en mandatperiod på fem år, och senaten har 108 ledamöter som utses av provinsförsamlingarna, också på fem år. Premiärministern utses av presidenten och tillhör vanligtvis nationalförsamlingens största parti. Presidenten har rätt att upplösa parlamentet i händelse av en allvarlig konflikt mellan parlamentet och regeringen.
Landet har 25 provinser vid sidan av huvudstaden Kinshasa, som utgör en egen provins. Provinserna har egna parlament och regeringar. Provinsförsamlingarna utser också guvernörer, som sitter på femåriga mandat.
Historiskt har Kongo-Kinshasa varit ett på papperet starkt centraliserat land. I praktiken har banden mellan huvudstaden och de avlägsnare landsdelarna varit svaga, vilket skapat oklarhet om lokala ledares befogenheter och bidragit till en misstro mot centralmakten.
En viktig punkt i den nya författningen är att alla personer som tillhör en folkgrupp som levde i landet vid självständigheten 1960 erkänns som medborgare. Därmed fastslås att tutsifolket banyamulenge är kongoleser (se Befolkning och språk).
POLITISKA PARTIER
Det ledande politiska partiet har varit expresident Joseph Kabilas organisation Folkets parti för återuppbyggnad och demokrati (Parti du peuple pour la reconstruction et la démocratie, PPRD). Inför valet 2018 bildade det och andra Kabilatrogna partier en ny allians, Kongos gemensamma front (Front commun pour le Congo, FCC). Då Joseph Kabila inte fick inte ställa upp till omval representerades FCC av den före detta inrikesministern Emmanuel Ramazani Shadary, som kom på tredje plats i presidentvalet. FCC fick dock egen majoritet i nationalförsamlingen, men har sedan dess förlorat mycket av sitt inflytande.
Det äldsta partiet är Unionen för demokrati och sociala framsteg (Union pour la démocratie et le progrès social, UDPS) som under flera decennier leddes av Etienne Tshisekedi (han avled 2017). I valet 2018 representerades partiet av Etienne Tshisekedis son Félix, som tagit över som partiledare. Tillsammans med Vital Kamerhe bildade han alliansen På väg mot förändring (Cap pour le changement, Cach). Kamerhe, som tidigare varit nationalförsamlingens talman, grundade partiet Unionen för den kongolesiska nationen (Union pour la nation congolaise, UNC) sedan han lämnat Kabilas läger i protest mot att rwandiska trupper tilläts gå in i Kongo-Kinshasa 2009. Sedan Tshisekedi, genom avhopp från FCC, tagit kontroll över nationalförsamlingen bildade han en ny allians: Nationens heliga union (Union sacré de la nation, USN) som bestod av ett 20-tal partier. Inför presidentvalet 2023 företräder kandidaten Moïse Katumbi partiet Tillsammans för republiken.
I valet 2006 var oppositionens samlande kraft den före detta rebellstyrkan Rörelsen för Kongos befrielse (Mouvement du libération du Congo, MLC) (se Modern historia). MLC- ledaren Jean-Pierre Bemba dömdes 2016 av den Internationella brottmålsdomstolen ( ICC ) för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten i Centralafrikanska republiken. Han överklagade domen och friades 2018. Samma år återvände han till Kongo men tilläts inte att kandidera i presidentvalet, då han hade fällts av ICC för att ha mutat vittnen under rättsprocessen mot honom.
Inflytelserika rebellgrupper
Flera milisgrupper är inblandade i konflikterna som framför allt pågår i östra Kongo-Kinshasa, och alla parter, inklusive regeringsarmén, gör sig skyldiga till grova övergrepp mot civilbefolkningen. Flera grupper har mer eller mindre tydliga anknytningar till grannländer, främst Rwanda och i viss mån Uganda. Bakgrunden är motsättningar mellan hutuer och tutsier som tidigare lett till krig och etnisk rensning främst i Rwanda och Burundi (se Modern historia). Stridigheterna handlar också till stora delar om kontrollen över naturtillgångar.
Demokratiska styrkorna för Rwandas befrielse (Forces démocratiques pour la libération du Rwanda, FDLR) består till stor del av etniska hutuer från Rwanda. FDLR är en arvtagare till hutumilisen Interahamwe som genomförde folkmordet i Rwanda 1994, och andra hutumiliser som opererat i Kongo (se även Rwanda: Modern historia ). Upprepade försök att avväpna FDLR har misslyckats även om antalet medlemmar har minskat. FN uppskattade 2019 att FDLR hade mellan 500 och 600 aktiva medlemmar. FDLR kontrollerar en del mineraltillgångar men har trängts bort från de större fyndigheterna. Milisgruppen får också stora inkomster genom att beskatta lokalbefolkningen. Den har även utpekats som en av de mest hårdföra grupperna i konflikten i Kivuprovinserna och anklagas bland annat för brutala massvåldtäkter. Kongo-Kinshasas regering och armé har under åren omväxlande betraktat FDLR och dess föregångare som fiende eller allierad i kampen mot tutsimiliser. En del av FDLR:s ledare deltog i folkmordet i Rwanda 1994 men flertalet av dagens medlemmar är för unga för att ha varit med då.
Tutsimiliser med mer eller mindre öppet stöd av Rwanda har avlöst varandra. I samband med krigsutbrottet 1998 bildades Kongolesisk samling för demokrati (Rassemblement congolais pour la démocratie, RCD) som snart delades i två fraktioner. Båda bildade politiska partier efter krigsslutet. Utbrytningsgrupper från RCD bildade tutsimiliserna CNDP och Rörelsen 23 mars (Mouvement du 23 mars, M23) som var aktiva under 00-talet och i början av 2010-talet (se Modern historia). M23 besegrades formellt 2013, och dess medlemmar skulle efter det infogas i regeringsarmén och/eller få hjälp att återintegreras i samhället. Från november 2021 kom armérapporter om att rebellrörelsen åter var aktiv i östra Kongo-Kinshasa. M23 anklagade makthavarna i Kinshasa för att inte ha uppfyllt de löften som gavs i samband med ett fredsavtal 2013. Rwanda anklagades i mars 2022 för att bistå M23 i attacker mot arméposteringar. Läget trappades senare upp. En uppgörelse om eldupphör slöts mellan Kongo-Kinshasa och Rwanda i november samma år. Den omfattade även M23, trots att rebellrörelsen inte hade fått delta i samtalen (se ovan och Utrikespolitik och försvar). Regeringssidan anklagade i samband med det M23 för en massaker på omkring 300 civila, något rebellrörelsen tillbakavisade.
Mai-mai-miliserna är ett slags lokala jägarförband som stöder regeringssidan Även de anklagas för omfattande våldtäkter och andra övergrepp på civila.
I norr, på gränsen mot Sydsudan och Uganda, har befolkningen trakasserats av den ugandiska extremiströrelsen Herrens motståndsarmé (Lord’s Resistance Army, LRA), som drivits ut ur hemlandet (se Uganda: Herrens motståndsarmé (LRA)).
Den islamiska gerillan Allierade demokratiska styrkorna-Nalu (Allied democratic forces-national army for the liberation of Uganda, ADF-Nalu) grundades 1989 i Uganda. Den hade då som mål att störta president Yoweri Museveni och införa ett islamistiskt styre i Uganda. Sedan 2013 är den främst verksam i Kongo-Kinshasa. Gruppen är främst aktiv i Rwenzori i nordöst, längs gränsen mot Uganda, där den är inblandad i illegal skogsavverkning och gruvverksamhet. I april 2019 tog terrororganisationen Islamiska staten (IS) på sig ett våldsdåd som utförts av ADF och aviserade samtidigt bildandet av ”Islamiska statens centralafrikanska provins” (Iscap) där senare islamister i Moçambique sades ingå, även om de olika grupperna agerade på egen hand. ADF:s nuvarande ledare ugandiern Musa Seka Baluku har svurit trohet till IS, och men det är oklart hur kontakterna ser ut och hur nära de egentligen är. I kongolesiska medier benämns milisen fortfarande ADF. Den muslimska befolkningen i det hårt utsatta Beni i Nordkivu har tydligt tagit avstånd från ADF, men har efter det utsatts för hämndaktioner. Enligt en amerikansk frivilligorganisation, Bridgeway Foundation, vände sig ADF till IS när dess pengar var på väg att ta slut 2017 och att det lett till ett inflöde av utländska jihadister . FN:s experter har dock betonat att de inte kunnat belägga att det finns några direkta kontakter mellan ADF och IS. Enligt medieuppgifter hösten 2021 kallar sig ADF numera Madina at Tauheed Wau Mujahedeen (MTM).
2016 blossade oroligheter även upp i Kasairegionen sedan milisgruppen Kamuina Nsapu (stavas ibland Kamwina Nsapu), med bas i lubafolket, hade angripit regeringsstyrkor. En av gruppens före detta ledare greps 2020 misstänkt bland annat för morden på två FN-experter några år tidigare, varav den ena var svenskan Zaida Catalán.
Kooperativet för ekonomisk utveckling i Kongo (Coopérative de développement économique du Congo, Codeco) är en lös sammanslutning av milisgrupper som företräder det jordbrukande lendufolket i Ituri, som även går under namnet Revolutionära unionen för försvar av det kongolesiska folket (Union des révolutionnaires pour la défense du people congolais, URDPC). Den har blivit alltmer aktiv sedan 2017/2018, i strider mot regeringsarmén men också genom att angripa flyktingläger. 1999–2003 dödades omkring 60 000 människor i konflikter mellan lendu och det boskapsskötande hemafolket. 2021 beräknades Codeco ha drygt 2 300 medlemmar. Den beskrivs ibland som en religiös sekt, som blandar kristendom och animism.
LÄSTIPS: läs mer om Kongo-Kinshasa i UI:s publikation Utrikesmagasinet:
Nytt fredsförsök för plågad afrikansk gigant (2021-05-28)