Kongo-Kinshasa – Ekonomisk översikt

Med sina enorma naturrikedomar av framför allt mineraler kunde Kongo-Kinshasa vara ett av de mest välmående länderna i världen. Därtill finns väldiga tillgångar på vatten och skog. Men landet har länge präglats av ekonomisk skövling, vanskötsel och väpnade konflikter. Kongo är idag en av världens mest utblottade stater. Ökad efterfrågan på mineraler har dock gjort att tillväxten stärkts, även om den planat ut på senare år på grund av att världsmarknadspriserna har sjunkit. 

Merparten av befolkningen lever på det de odlar för eget bruk och står utanför den formella ekonomin. Under kolonialtiden fanns stora kommersiella jordbruk som ägdes av vita men dessa odlingar har i princip försvunnit. I de konfliktdrabbade områdena har hundratusentals människor drivits bort från sina hem och är beroende av bistånd och humanitär nödhjälp för sin överlevnad.

Mycket av den ekonomiska verksamheten pågår i skymundan, utan redovisning eller beskattning, utan insyn och inte sällan olagligt. Det gäller inte minst den lukrativa gruvdriften. En stor del av naturtillgångarna utvinns i områden och av grupper som statsmakten inte kontrollerar. Situationen har blivit något bättre sedan krigsslutet 2003 (se Modern historia) men staten går fortfarande miste om stora rikedomar. Flera initiativ har tagits i omvärlden för att reglera handeln, bland annat görs försök att spåra mineralernas ursprung för att hindra handel med ”konfliktmineraler” och ”bloddiamanter”. Ett problem är att även högt uppsatta företrädare för myndigheter och militären ofta är inblandade i den illegala hanteringen (se vidare Naturtillgångar och energi).

Under andra världskriget ökade den industriella produktionen och jordbruksproduktionen dramatiskt. Kongo-Kinshasa var under krigsåren en viktig leverantör av gummi till de allierade nationerna. När landet blev självständigt 1960, byggde den formella ekonomin till 60 procent på mineralutvinning, främst koppar. I princip alla gruvbolag ägdes, eller kontrollerades, av utländska intressen. Tillverkningsindustrin var relativt väl utbyggd i huvudstadsregionen och i Katangaprovinsen. Under kolonialtiden var det inte tillåtet för kongoleser att äga företag.

Den förre diktatorn Mobutus misslyckade program att förstatliga landets bolag, i kombination med utbredd korruption och elitens plundring av landet (se Modern historia), ledde till ett ekonomiskt sammanbrott. I början av 1990-talet ställdes betalningarna in på utlandsskulden som då låg på över 10 miljarder dollar. Själv hade Mobutu enligt senare uppskattningar förskingrat motsvarande 5 miljarder dollar ur statskassan. Under 1990-talet sjönk BNP i snitt med drygt 6 procent per år.

Trots vanskötseln fortsatte inflödet av utländskt bistånd i decennier, även från Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF). En anledning var att USA såg Mobutu som en viktig allierad mot kommunismen i Afrika. Biståndet drogs in i början av 1990-talet, när kalla kriget upphörde och Mobutus excentriska personkult började framstå som besvärande i västvärlden. Världsbanken förklarade det dåvarande Zaire bankrutt 1994. Den politiska oron på 1990-talet skrämde också iväg många utländska experter och avhöll utländska företag från att investera i landet. Korruptionen gjorde hållbar affärsverksamhet omöjlig. Upplopp och plundringar bidrog till att ekonomin föll samman.

I början av 2000-talet återkom biståndsgivarna sedan ett fredsavtal slutits och den dåvarande presidenten Joseph Kabila hade inlett ekonomiska reformer. Bland annat genomfördes en liberalisering av gruvindustrin. En del beskrev det som en utförsäljning av nationaltillgångar:  2004–2005 såldes 75 procent av koppartillgångarna till utländska intressen.

Vid sidan av Världsbanken hör USA, EU, Belgien och Frankrike till de viktigaste givarna.

Kinas allt starkare närvaro och stora råvaruhunger har väckt oro bland västländerna. Den asiatiska jätten dominerar Kongos strategiskt viktiga gruvindustri.

De väldiga naturtillgångarna fortsätter att locka utländska företag. Men pågående och uppblossande strider påminner ständigt om det osäkra läget. Regeringens legitimitet framstår för många som tveksam. Kongo-Kinshasa hamnar i bottenskiktet bland världens länder när Världsbanken rankar risker för investerare (se Demokrati och rättigheter).

Turistsektorn är liten och nästan helt koncentrerad till nationalparken Virunga som är Afrikas äldsta nationalpark. Besökare kan se bergsgorillor och schimpanser i parken men på grund av dess läge i östra Kongo-Kinshasa är säkerheten periodvis mycket dåligt. Två brittiska turister kidnappades i parken 2018.

Långa perioder av hög inflation har lett till en dollarisering av ekonomin. Amerikanska dollar är den mest efterfrågade valutan i alla sammanhang utom i den vanliga, vardagliga handeln. Inflationen har fallit till strax över 1 procent. Efter några år av god ekonomisk tillväxt i mitten av 2010-talet mattades tillväxttakten av som en följd av sjunkande världsmarknadspriser på mineraler. Trots den ekonomiska tillväxten har invånarna inte fått det särskilt mycket bättre, en orsak är att befolkningen växer i nästan samma takt som ekonomin.

Världsbanken beräknar att tillväxten under 2020 kommer att hamna på minus på grund av coronapandemin. Även inflationen väntas stiga i spåren av covid-19. Kongo-Kinshasa tillhörde de länder som fick skuldlättnader och krisutbetalningar från IMF för att bättre kunna hantera den ekonomiska tillbakagång som coronapandemin innebar.

Våren 2022 blev Centralafrikanska republiken det andra landet i världen, efter El Salvador, att införa bitcoin som laglig valuta. Kritiker menade att åtgärden vidtogs för att underminera CFA-francen, som är gemensam valuta för Centralafrikanska republiken, Kamerun, Tchad, Kongo-Brazzaville, Ekvatorialguinea och Gabon. Hård kritik kom även från Internationella valutafonden ( IMF ).

Om våra källor